CONTAINERKOLLEN

.... - ÅTERBLICKAR.

Moa Eriksson i magasinet GROOVE nr 5 2005
Franska - för fjolligt för grabbarna Jag fick ett mail för ett tag sedan från en kille som frågade när jag skulle sluta skriva om fransk sextiotalsmusik och Serge Gainsburg. Svaret är: Aldrig. Ingen skulle komma på att fråga en skribent när han eller hon ska sluta skriva om engelsk popmusik eller amerikansk hiphop. Fransk musik (främst från sextiotalet, men även nyare) är min passion. Det är en för många oupptäckt skattkista full med fantastiska artister som förtjänar att upptäckas även i det anglofila och amerikaniserade Sverige.

G-B kommenterar: "Just nu" (vad det nu är) är 1960-talet dessutom ganska underskattat (för optimistiskt?). I olika media (tidning, tv, blogg) har dessutom allt som osar schlager fått någon sorts gaystämpel. Löjligt, så var det inte. 1960-talet var fortfarande efterkrigstid, en generation efter kriget höll på att etablera sig i vuxenvärlden. Jag tror att det handlade om rätt stora kontraster. Bland mycket annat, ...., en epok är mera komplext uppbyggd än en tillfällig trend.

Leif Furhammar i DAGENS NYHETER, Kultur&Nöjen, 26 februari 1991 (Rubrik: Återblickens tvetydiga kvaliteter - Hur kan han stå där i filmen och minnas vad hon gjorde när han inte var med?)
I realiteten har filmberättarna sällan varit särskilt nogräknade med att iaktta logiska och psykologiska konsekvenser i återblicksperspektiven. Det förekommer förbluffande ofta att någon börjar minnas en återblick mitt inne i en annan persons minne. När sådana kinesiska askar blir riktigt intrikata tenderar gränserna mellan det snillrika och det stupida och mellan det konventionella och det avantgardiska att upplösas. Som berättarteknisk figur har återblicken anmärkningsvärt ofta ett särdeles emotionellt tryck som måste härröra från dess tvetydiga tidskvaliteter: den har en smått övernaturlig karaktär av samtidigt nu och förflutet. Det blinda ödet blir aldrig så blint som i en återblicksfilm, där man först får veta slutet på dramat och sedan tvingas genomleva den oundvikliga händelsekedja som leder dit.

G-B kommenterar: Med tiden får alla lite minnesluckor. Märkligt nog kan man minnas vissa detaljer i mänskliga mått, från långt bak i tiden, som om det inträffade bara för en kort tid sedan. Somliga kan också få för sig att beskriva ens eget ( dv s en annans) liv, trots att de inte var med. Åsikter permanentas, ibland i skvallrets form, ibland ända till mytomaniska dimensioner.

LYCKOSLANTEN Nr 4 2006
Rubrik : 14 Underverk finns i Sverige
Idag finns det 812 så kallade underverk i världen. 14 av dem finns i Sverige. Det är UNESCO, en organisation inom FN som arbetar med att samla våra gemensamma världsarv. Som underverk räknas områden som till exempel har en unik natur. Det kan också vara platser som har en speciell kultur, till exempel någon byggnad som UNESCO har tyckt vara värd att bevara. Listan på underverken har funnits sedan 1972. Listan växer hela tiden och nu finns alla de 812 underverken spridda i 137 länder i världen. Flest namn på listan har Italien har 40 underverk. Spanien har 38 stycken och Tyskland har 31 underverk.
Sverige: Laponia, Struves meridianbåge, Gammelstads kyrkstad, Höga kusten, Falu koppargruva, Drottningholms slott, Engelsbergs bruk, Skogskyrkogården, Birka, Visby, Södra Öland, Tanum, Karlskrona, Varbergs radiostation.

G-B kommenterar: Varbergs radiostation? Kan inte minnas att jag hört någon prata om det. Av de listade svenska underverken har jag bara besökt 2-3 stycken. Underverk vädjar vanligen till återblickar. Enligt min mening behöver "underverk" egentligen ingen nitisk och ihärdig lobbyverksamhet. Underverk kan vara personliga och behöver inte finnas på någon offentlig lista. För mig är underverk också förknippat med inslag av gåtor, mystik och det svårförklarliga. Trots att underverk har en ingrediens av återblickande, finns det också ideer om framåtskridande, kanske till och med "barnatro"?

EN VIT VECKA

BONDE SÖKER....

....R I K E D O M !

I en by som låg mitt ute på den sömniga landsbygden levde en gång i tiden en präst och en bonde. Prästen hade sju präktiga kor, feta och vackra. medan bonden hade bara en enda, och den var både ynklig och mager av brist på foder och dessutom halt. Men hagalen och lysten som han var ville prästen gärna lägga beslag även på den fattige bondens enda kossa.
- Då skulle jag ha åtta, det är bättre upp än sju! tänkte han och började fundera på något finurligt sätt att komma över bondens kreatur. Snart inföll det en stor helgdag, och samtidigt hölls marknad i byn, vilket betydde att praktiskt taget alla där i trakten som kunde stå på benen samlades på bytorget för att handla och roa sig. Eftersom det också hörde till att man skulle gå i kyrkan var den lilla bykyrkan vid högmässodags alldeles proppfull med bönder och deras familjer. Under gudstjänsten lämnade prästen altaret och gick fram mot församlingen med en stor, öppnad bok i sina händer.
Medan han låtsades läsa ur den mässade han med hög röst:
- Lyssnen, I bröder i Kristo! Lyssnen! Si, den som giver en ko till sin andlige herde, han skall av Herren bliva sjufalt belönad för sin fromhet! Den där harangen sjöng han flera gånger om för att vara säker på att den skulle bli ordentligt uppfattad av de närvarande. Det blev den förstås, men det var bara en enda i församlingen som den gjorde intryck på - den fattige bonden, han som bara hade en ko. Han sade för sig själv, där han stod i kyrkan och tummade på sin slitna mössa:
- Vad har jag egentligen för glädje av det där usla och magra koskrället? Hon ger ju inte ens så mycket mjölk att det räcker till mina barn. Jag tror jag ska göra som Den heliga Skrift säger och låta kyrkoherren få henne. Kanske lönar mig då Gud på det vis som pastorn skriker om, vem vet? Så fort högmässan var slut återvände bonden hem till sin gård, knöt ett rep om kossans horn och ledde iväg henne till prästgården.
- Guds fred, fader! sade han när han steg in.
- Guds fred över dig själv, min vän! Kommer du till mig med goda nyheter? Ska vi ställa till med dop eller bröllop?
- Ingetdera., fader, utan det förhåller sig så att jag var i högmässan i förmiddags och hörde dig läsa ur Den heliga Skrift, att om någon gav en ko till sin andlige herde, så skulle himlen skänka honom sju i gengäld. Därför, vördade fader. så kommer jag för att erbjuda Ers helighet min ko.
- Du har tänkt och handlat alldeles rätt, min son, just som en god kristen. Det gläder mig att det finns församlingsbor som inte låter Guds ord bara gå in genom det ena örat och ut genom det andra utan som också visar sig vara Ordets görare, inte endast dess hörare. Gud skall belöna dig sjufalt för detta! Led nu din ko till mitt fähus och bind henne där tillsammans med mina egna. Bonden fogade sig snällt efter pastorns önskemål och återvände sedan tomhänt hem.
Som ni nog kan tänka er blev hans hustru inte särskilt lycklig när hon fick höra vad som hade hänt.
- Varför i Herrans namn skulle du ge vår enda ko till prästen? Du är en idiot och en lymmel som kan göra din familj så illa! Har du tänkt dig att vi ska dö av svält nu, som övergivna hundar?
- Lugna dig, käraste, var inte så vrång mot mig! försvarade sig mannen. Hörde du inte själv vad prästen sade i kyrkan i förmiddags? Vänta bara lite, så ska du se att vår ko kommer att bli ersatt av sju andra, för du vill väl inte påstå att Skriften är fylld med lögner? När vi har fått sju kor ska vi leva desto kräsligare! Bonden satt där sedan hela vintern och väntade på att de nya korna skulle infinna sig, men utan resultat, fähuset var och blev alldeles tomt.
När våren kom släppte bönderna ut sina kor på bete på allmänningen, och dit kom även prästens kor - däribland förstås också den som en gång varit i den fromme bondens ägo. På kvällen drev byherden alla kreatur hemåt för att de skulle mjölkas, och djuren var så vana vid den här lunken att varje ko av sig själv gick till sitt eget välkända fähus. Främst bland prästens kor gick den här kvällen hans nyförvärv, den fattige bondens kossa, och hon var ju sedan åratals kvällar van vid att efter betesgången halta hem till just sitt gamla kostall. Alltså traskade hon iväg i sina gamla gängor. Prästens övriga kor hade under den gångna vintern hunnit bli så vana vid den nya kamraten att de snällt följde i hennes spår och alltså hamnade på den fattige bondens gårdsplan. Bonden satt där just på sin pall och tittade ut när han fick se denna karavan av kosssor komma lufsande. Då hoppade han ivrigt upp och ropade glädjestrålande till sin fru:
- Titta bara! Vad var det jag sade? Det som prästen siade om i sin mässa i somras, det har nu hänt på riktigt! Vår kära gamla ko har kommit tillbaka, och hon har sju andra i släptåg! Ära vare Gud i höjden! Skriftens ord har sannerligen gått i fullbordan! Nu ska du väl ändå sluta att förebrå mig, för nu ska vi i all vår tid aldrig mer behöva sakna vare sig mjölk eller ost eller smör. Han rusade ut på gården och föste in de åtta korna i sitt fähus - där det blev lite trångt om saligheten - och låste sedan porten med dubbla slag. När prästen samma kväll upptäckte att hans kor inte hade återvänt från betet började han leta efter dem överallt i byn, men ingen hade en aning om vart de tagit vägen. Till sist uppsökte han även den fattige bonden, och i hans fjös hittade han alla sina kossor. Han steg in i stugan, och med sträng min vände han sig till bonden och frågade barskt:
- Hur kan det komma sig, min son, att du i ditt fähus har tagit in kor som inte är dina egna?
- Vad menar du, fader? undrade bonden. I min gård finns inga kor som inte tillhör mig! De är alla mina, och det är Herren Gud som har skänkt mig dem. Det var min egen lilla bruna ko som kom tillbaka i kväll och hade med sig sju andra, precis så som du själv läste om ur Den heliga Skrift under marknadsmässan i somras.
- Du pratar skit, du son av en hynda, fräste prästen ilsket. Mina kor är mina kor!
- Nej, korna där ute är mina! De är en gåva från Herren Gud! Nu började diskussionen bli het, men bonden stod på sig och prästen vågade inte ge sig i handgemäng med den kraftige mannen utan gick till slut därifrån med han röt åt bonden:
- Må djävulen och hans anhang ta dig, din fähund! Behåll din gamla kokrake men ge mig åtminstone mina egna tillbaka!
- Inte så mycket som en hundröv ska du ta från mitt hus, fader, för det är inte från dig utan från Herren som jag fått korna! Kyrkoherden vände sig i sin förtvivlan till domkapitlet och väckte sak mot bonden för att han på orättfärdigt sätt hade kommit över de sju kreaturen. Eftersom det gällde en prästman kom ärendet upp i biskopens domstol, men biskopen hamnade i en besvärlig situation. Ett par dagar före rättegången hade nämligen prästen för säkerhets skull skickat honom en icke föraktlig summa kontanter, och dagen därpå hade bonden kommit och överräckt en hel rulle av den finaste hemvävda vadmal, som inte heller gick av för hackor. Hur bär man sig åt när man fått mutor från bägge parterna och helst av allt vill behålla dem båda?
- Det här, sade biskopen, när han lyssnat på de bägge männens redogörelser för vad som tilldragit sig, det här är verkligen inte något lätt ärende att döma i. Men jag har just kommit på ett sätt att låta er själva avgöra tvisten. Ni ska bägge återvända hem till er by, men den av er som först hinner hit till mig i morgon bittida, den ska få behålla alla de åtta korna! Kyrkoherden for raka vägen hem till sitt och uppmanade sin hustru:
- I morgon måste du väcka mig långt före gryningen. Glöm det inte, för det är viktiga angelägenheter det gäller! Men bonden var ingen dumbom. I stället för att återvända hem smög han sig in i biskopens hus och letade sig fram till hans sängkammare, där han gömde sig under sängen.
- Om jag ligger här i natt och håller mig vaken, så ska det nog bli mig som biskopen får möta först i morron bitti! tänkte han. Bonden låg där under sängen och nöp sig i armarna för att inte somna. Mot aftonen kom biskopen och gick till sängs och började snart snarka så att mannen under hans bädd just inte behövde riskera att falla i sömn. När det inte var långt kvar till midnatt knackade det plötsligt på sovrumsdörren. Biskopen vaknade, steg upp och gick fram och gläntade på dörren medan han frågade:
- Vem där?
- Det är jag, fader, abbedissan!
- Nej, men så kärt besök, sade biskopen, kom hit och vila dig på min säng! Abbedissan efterkom villigt hans uppmaning, och biskopen var inte sen att få av henne kläderna. Efter en stund började han fingra på hennes bröst och frågade:
- Vad är det här för någonting?
- Helige fader, svarade hon, det är Sions klockor. Klämta gärna i dem! Sedan lade biskopen sin hand över hennes navel och frågade:
- Och vad är det här då?
- Det är världens navel, den som finns på Oljeberget i Jerusalem! Snart slank hans fingrar lite längre ner och då frågade han:
- Men vad har du här?
- Det är mitt lilla helvete! svarade abbedissan.
- Oj oj oj, utbrast biskopen, så bra! Du må tro att jag har en syndare som just skall bli Djävulens rov. Sagt och gjort - biskopen skickade syndaren till helvetet, både en gång och flera.
Efter några timmar var det dags för biskopen att följa abbedissan en bit på väg mot klostret och så fort han var ensam i sovrummet kröp bonden fram från sitt gömställe och rusade hem. Nästa morgon gav sig prästen iväg hemifrån långt före dagningen och halvsprang hela vägen till biskopens palats, dit han kom tidigt i ottan, om än med andan i halsen. Bonden däremot hade ju inte njutit någon särskilt god nattsömn. så han låg kvar i sin säng en god stund efter det att solens strålar hade väckt honom. Så småningom spankulerade han iväg till staden, han också, men först hade han ätit en ordentlig frukost och tagit sig ett par snapsar för att pigga upp sig lite inför vandringen till biskopshuset. När han äntligen anlände hade man väntat på honom i flera timmar, och kyrkoherden från hans by tog emot honom med ett självbelåtet leende.
- Jasså du, du hade visst svårt att lämna lopporna och sänghalmen i morse! Nåväl, på det här viset har du gjort det lättare för Hans Högvördighet, för nu kan det ju inte vara särskilt svårt för honom att avgöra vårt mellanhavande. När de bägge två strax därpå stod inför biskopen vände denne sig till bonden och sade:
- Det tycks visst inte råda något tvivel om att det var du som kom sist!
- Tvärtom! protesterade bonden. Jag kom först, Ers Högvördighet minns kanske att jag anlände hit precis när det klämtade som bäst i Sions klockor och en syndare skulle skickas till helvetet? Mer hann bonden inte säga.
- Korna är dina, min gode man! förklarade biskopen raskt. Det är alldeles uppenbart att du var här först! sade han och lyfte bägge händerna mot bonden för att hindra honom från att komma med ytterligare detaljer. Så förlorade prästen all sin boskap, men bonden kunde leva resten av livet i överflöd.

Denna saga; "Bonden som fick höra Sions klockor klämta", tillskrivs ryskt ursprung. Återgiven i Bra Böckers serie; Folksagor del 3, 1987. Som många sagohistorier har den i varierande former vandrat runt i många länder. I Sverige dök den upp före 1851, då ett första omtryck gjordes.

MELLAN DRÖM och VERKLIGHET

Han valde ett litet kafe´ på den hemlig ort som mötesplats. Det hade varit svårt att komma i kontakt med honom. Inte så att han helt undvek kontakter, men han var mycket efterfrågad. Med mig hade jag en tidningssida från april 2001, Detta skulle utgöra utgångspunkten för vårt samtal, min intervju. Sidan handlade om trafikforskaren Sonja Forward och musikvetaren Carin Öblad som 1998 gjort en undersökning om hur musiken påverkar vårt sätt att köra bil. En liten servitör i peruk serverade oss vid bordet. Bullarna var stora och täckte hela fatet, så var ofta fallet på landsorten.
- Du menar att det är bluff, musiken, påverkar oss inte i bilen ?, sade jag en bit in i samtalet.
- Ja. Vi är fullt upptagna av synintryck och logisk tankeverksamhet.
- Men handlar inte musiken också om att sätta igång fantasin, vi ser ju även där? Han gapade och fick in bullen, bet till, den kapades. Hans käkar arbetade som en långsam kvarn. Bullen gick ett ovisst öde till mötes. Var han överhuvudtaget en vanlig människa?
Han svarade; - Din rondellkörning utlöper i praktiken på ett likadant sätt, även om du lyssnar på musik.
Funderade några sekunder.
- Men det är väl inte det enda, rondellkörningen...
- Nej, men vadå, vakna upp. Vart vill du komma? Sitter du och sjunger med i bilen? Din egentliga körning påverkas ändå inte, musiken bara bekräftar vilken idiot du redan är.
- JA. KANSKE DET. Men en viss påverkan måste ju finnas? Ändå, en nytillverkning av idiotin sker..., om man säger så.
- Nytillverkning? tror du att det är något biologiskt? Musiken är bara som ett presentpapper.

Just då var en lång yngling, som också var inne på det lilla kafee´t, på väg till Juke-Boksen som stod i hörnet. Han liksom hasade sig fram, stötte till några av borden. Kanske var han inte helt nykter, i alla fall kunde han ha en ganska rejäl baksmälla eller vara påverkad av något piller. Myntet föll i Juken, det lät som när man fyller på i en parkeringsautomat.
- Se här nu då. Vi får väl se vad som händer i lokalen när musiken går i gång. Du menar att ingen påverkas?, sade jag och såg honom i ögonen, där han satt på andra sidan bordet.
Ingen visste vad han hette. Plötsligt hade jag tappat respekten för honom. Han var kanske inte så stor och ouppnåelig, trots allt sitt rykte.
Det skrapade igång, några sekunder, det vara gamla vinylsinglar i musikautomaten.
Cafe´t fylldes av ljud.

Pardon me, if I’m sentimental
When we say goodbye
Don't be angry with me should I cry
When you're gone, yet I’ll dream
A little dream as years go by
Now and then there's a fool such as I

Now and then there's a fool such as I am over you
You taught me how to love
And now you say that we are throughI'm a fool,
but I’ll love you dear
Until the day I die
Now and then there's a fool such as I
Now and then there's a fool such as I am over you
You taught me how to love
And now you say that we are through
I'm a fool, but I’ll love you dear
Until the day I die
Now and then there's a fool such as I
Now and then there's a fool such as I
Now and then there's a fool such as I

Words & Music: Bill Trader
(Now and then there's a fool such as I) Elvis version ;Recorded: 1958/06/10


När musiken var slut, ropade bagaren bakom disken;
- Eberhardt kom hit! Komhit genast! Ynglingen hade stått framåtlutad vid Jukeboksen och diggat, vände sig om, yrvaket, men överraskande hastigt. Han drog en revolver ur byxlinningen och sköt två skott mot bagaren. Glas splittrades. Hela sortimentet med bullar och bakelser liksom rann med glasskärvorna, på väg mot golvet. Bagaren hade inte träffats, men var redan i köket, ringde med mobiltelefonen. Efter detta intermezzo, vände jag åter mot min gäst, mannen jag skulle intervjua om ljudets påverkan. Han greppade en ny bulle från det ljusblå fatet. Den bara vek sig i hans hand, han förde in den mellan läpparna, dubbelvikt.
- Där ser du, sa han, liksom med en ljudämpare i munnen. Jag väntade på besked. Vad skulle jag ha sett. Vad ville han egentligen bevisa? Två poliser stormade in med dragna tjänstevapen.
Den blå-vita bilen stod ute på parkeringen, omringad av nyfikna från orten.
- Du märker väl, ljudet har inte påverkat oss. Vi sitter här som vanligt
- Äter bullar och dricker gott kaffe.
Han hade rätt. Alla ljuden hade inte påverkat oss något nämnvärt. Vi var opårverkbara, som färdigprogrammerade. Det var knappt att ens synintrycken fungerade. Vi såg som på en film, på en tv utan ljud. Där satt vi, på ett litet cafe´, ute på landsorten.
Vi var från storstan och vi var helt avtrubbade i våra sinnen.
Det enda jag kunde numera, var att koncentrera mig på en enda fråga, jag hade valt en tidningssida och skulle fråga honom. Det kunde vara bra för min karriär, fokuseringen. Inget kunde störa mig. Han hade rätt, omgivningen var bara som ett presentpapper, ett stökigt nödvändigt, knappast ett ont, men ett onödigt.
In genom dörren kom en lång tunnhårig man i grönvitrutig kavaj.
– Hej, jag heter Johnny Factura, vill ni köpa en tvättmaskin? Han såg sig omkring, över förödelsen inne i lokalen, glas, blodstänk och tårtor i en enda röra. Omedelbart satte han sig vid vårt bord, utan att skämmas eller några tecken på blygsel, av den art som kan vara påfallande på landsorten. Han förde ena handen i innerfickan och drog fram några guldhalsband.
– Eller behöver Ni lite pynt till tjejen därehemma?
Vi såg på honom, utan att förvånas. Johnny Factura väntade sig att han gjorde något intryck på oss. Efter att ha betraktat oss en stund öppnade han dokumentportföljen.
– Här har jag devedee-filmer. Porr om ni så vill, annars har jag vanliga familjefilmer också. Bagaren kom in med ett bandage runt handen.
– Stick Johnny Factura.
Efter att ha försökt till oss sälja en fritidsbåt som fanns nere vid sjön, lämnade Jonny Factura lokalen medan han ryckte på axlarna.
– Nej, nu måste jag också åka sade mitt tilltänkta intervjuoffer på andra sidan bordet. Det berörde mig inte, att jag misslyckats.
Mindes hans ord, ”vadå, vakna upp”, när jag satt på tåget till Norrland. Knäppte på min medhavda ljudanläggning för ett sista experiment; skulle jag bli berörd.?Anläggningen hade kraftiga bas-woofers. Tre yngre kvinnor satt lite längre bak i vagnen. Noterade att de var beväpnade med kraftiga skjutvapen när de stod framför mig och bad mig skruva ner ljudet. Det besynnerliga var att man också höll i öppnade förpackningar av lingondrycken JOKK, med randiga sugrör i http://zagolandet.blogspot.com/2006/11/kafe-rubinstein.html
– Jo, jovisst…, jag stiger av här vid Prästmon, tåget saktar ju in. Jag märkte att de gjorde intryck på mig. Var det bara gevären, eller var det något annat? Som hypnotiserad steg jag av tåget, som den självklaraste sak i världen, trots att jag skulle till Junsele. Jag påverkades, inte av musiken direkt, men dom gjorde det! Trafikforskaren Sonja Forward och musikvetaren Carin Öblad kanske hade rätt !
Väl framme åkte jag hiss upp i ortens enda höghus, d v s det hade mer än tre våningar. Ringde på dörren, Ellinor borde vara hemma vid denna tiden, strax före eftermiddag. Ut genom en annan dörr kom plötsligt en av grannarna, som vad jag kunde minnas hette Aida. Hon var ovanligt lättklädd, men verkade förbannad;
- Bara jag får mitt SEX så skiither jaag i resten! Hennes språkbruk på berörde mig inte. Hon rusade in genom en annan dörr, och stängde den med en smäll. Ville inte blanda mig i de lokala intrigerna. Få saker berörde mig, återigen. Kanske var det fokuseringen på karriären.

CARRIE - eren....

............. framför allt.

Britta tränade, gymnastiserade, jonglerade och dansade med en rymlig plastring. Svingade den runt midjan. Vinddraget fick tidningsbladet att fladdra till vid köksbordet. Hennes man Algot satt ännu vid frukosten.
– Du blir aldrig lika bra som Tone, skrockade han och bläddrade vidare i tidningen. Britta lät ringen rulla.

Då och då stannade hon till, höll om ringen och plockade med rak rygg upp utslängda papperstussar från golvet.
- Du är inte lika snabb som Tone. Hon kan få ner handen till södra Tyskland på mindre än en tiondedelssekund utan att böja knäna, sade Algot medan han läste vidare.
– Vi måste skaffa en riktig karta så att jag kan träna på riktigt…., har inte ni några gamla Europaplanscher på Läromedelslagret ? sade Britta framför spegeln.
– Vad blir det bättre av, svarade Algot medan han porlade ner lite kaffe ur termosen. – Du vet ju inte ens var Norrland ligger.
– Det vet jag visst det, sade Britta och började dansa Limbo under köksbordet.
– Dom där tajtsen kommer du att spräcka. Med en knall, sade Algot och läppjade på en kopp Zoegas. Medan han lade ifrån sig tidningen. När Britta dök upp på andra sidan bordet hade hon några svettpärlor i pannan, som annars också var ganska glansig.
– Vet du vad, kan inte du börja hos TV 3 som nyhetsuppläsare? Du sitter ju mest och läser nyheter hela tiden.
– På TV 3? Räcker det inte med att du sökt jobb som väderflicka hos TV 4 ?
– Hos TV 3 kan du säkert få sköta nyhetstombolan.
– Tombolan?
– Hitta på nåt. Hitta på nåt som gör att gör att verkar så intressant att dom kan inte låta bli att kalla dit dig.
– Varför skulle…?
– Ja du vet unge Clebert i grannhuset, har fått jobb i Österrike som cliffhanger efter det att han sagt att han åkt smorgasboard ner för Mount Everton.
– Skateboard, nej, den har vi hört förut…Ingen har kunnat bevisa…
- Nej, men han var framfusig och det är sånt dom lägger märke till.

Någon dag senare skickade Algot en video till Robert Aschberg. Han hade videofilmat en utländsk granne som var på väg till macken för att köpa mjölk till överpris. Algot kallade filmen för Tyska Maffian gör affärer hos Preem.
Algot kom ändå med senare i TV 3, i programmet Efterlyst. En bevakningskamera hade fångat honom och Britta på bild när de gjorde inbrott på skolan för att stjäla kartor, me på hemvägen råkat köra över en medborgare av utländskt härkomst som kom från Preemmacken med ett mjölkpaket.
Det märkte aldrig Algot och Britta i flyktens stund, ...på väg att bygga upp sina carrierer. Brynolf Wendt medverkade aldrig i just det Efterlyst-programmet, men om han gjort det hade han säkerligen yttrat; "det finns endast två typer av företagare, de åtalade och de ännu icke åtalade. Dessa två turturduvor sitter nog redan i Guetamala, äter bananer, ser på sina kartor som man stulit från skolbarnen i Sverige".

TAP MAD´L

JOMENVISST ......TAP MAD´L !
(uttalet för dig som glömt din grundliga herr Mods engelska med amerikansk accent)

Den norska, danska och svenska tjejerna var redan i Miami för nästa steg i Tap Mad´l tävlingen (TV3), fotografering i moderiktiga bikinis på stranden, i soluppgång.

I varje nationslag var man tre stycken, förhoppningsfulla och glada över att ha kommit så långt i karriären. Den bestämda och auktoritära, den erfarna modellen här kallad G (inte att förväxla med obducenten i Discovery Channel), var den som instruerade de tävlande med lite allmänna tips. Hon betonade professionalism och att flickorna skulle lägga semester och dagdrömmar åt sidan.
Fokuseringen skulle ligga på att man som modell sålde en produkt. Iden här branschen var man dessutom själv en produkt hade G försökt inpränta flickorna. Fotograf var den kände från New York, som hade med sitt team till ännu ett jobb. Vid upprepade tillfällen bad han flickorna under strandposeringen, "bring the sexy".
G begärde enskilda konfrontationer med deltagarna , och hade bestämda synpunkter på varje deltagare, (efter att ha ställt dem någon mer eller mindre provokativ fråga); "Du har en finne i ansiktet" "Du har en glugg mellan tänderna" "Du har ett attitydproblem". För mig påminde det hela inte så lite om "Idol" tävlingen....,

Och allt detta besvär för att i andra hand kunna sälja några tygbitar för badstranden....
Hur har mänskligheten klarat sig tidigare? Vilka estetiska värden tar man sikte på?

Och varifrån kommer denna tävling? Från a) det inre av Mongoliet? b) Stockholms skärgård? c) Arabvärlden? eller d) En av rymdfärjorna där man införde det som tidsfördrif?

SPÄNNANDE MED NY STANDARD

( ur serien: NY STANDARD från tiden då någon Far Far var ung.)

Har du glömt förstoringsglaset? Klicka på bilden.

Anständigt lyssningstips: "Kärlek har ändrat karaktär" med Tage Danielsson

PLASTPÅSEN ÄR HÄR FÖR ATT STANNA

( ur serien: NY STANDARD då åtminstone någon Far Far var ung)
Klicka inte på bilden om du vill slippa se det större.

"Det är de små hushållen som vi tänker på med vår Gott i Plast-serie, för det är de som behöver engångsförpackningar i litet format. Det var någon gång 1951 som vi av en tillfällighet fick hit en plastpåse från Amerika. Jag kan se den för mig, där den låg i laboratoriet med två gurkor i, som var gulare än våra. Sedan dess har vi hela tiden arbetat på att bygga ut vår plastlinje. Med plastpåsarna vill man ersätta lösviktsförsäljningen som börjar bli helt otidsenlig.
Och vad vi som sagt främst tar sikte på med hela vår serie "Gott i Plast", är de små hushållen, de ensamstående och tvåpersonersfamiljerna. Dessa har en kolossal användning för just engångsförpackningar. Det är egentligen synd att husmor inte har en liten sax inbyggd i fingertopparna - det är väl det enda felet med den här typen av emballage.
När det till exempel gäller senapen, för att börja tala om våra produkter, är det naturligtvis så, att det är billigare att köpa den i plastpåse än i nyttoglas. Man kan tänka sig att en husmor vill skaffa sig en serie enkla glas till vardagsbruk - och när hon fått tillräckligt många, övergår hon till senap i plastpåse, en engångspåse som utan att torka kan sparas till flera tillfällen om man tillsluter den väl. Det är egentligen märkvärdigt hur mycket senap som det konsumeras i en barnfamilj. Senap skall ju egentligen vara något starkt, som barn inte tycker om, eller hur? Förr strök man ju senap på barnens fingrar för att få dem att sluta upp att suga på dem.
En annan produkt, Gele´, både den svarta och den röda, har också fått nya kläder. Nu finns den i en liten slät plastbägare med bara 50 gram i. Lagom igen. Man vill inte ha någon liten klibbig gele´rest kvar efter middagen. När det gäller familjen konserverade bär - hallon och jordgubbar - har vi på sista åren fört en bister kamp mot det djupfrysta, men vi har fått en segsliten och framåt medlem till - nämligen nyponsoppan.
Vi har skaffat en ny och konstnärlig etikett på den som vi tror syns bättre. Detta underlättar för den gamle att hitta rätt i hyllan. Stora familjen gurka återfinns i många klädnader - plåt, standardglas, plastpåse - och av flera typer: Ättiksgurka, hel eller skivad, pressgurka, samt herrgårdsgurka. Vi utnyttjar verkligen de möjligheter plastpåsen ger. För att inte säga, vi leker våldsamt med den.
Vårt arbete går vidare med Edert stöd. Tillsammans kan vi göra en god plastpåse bättre."

Ur veckotidning från 1950-talet, ej helt i original skick, förmodligen avkortad (av mig) Texten användes i detta skick som ett övningsmaterial i "muntlig scenisk framställning" i ett amatörteatersammanhang.
(personerna på bilden har inget samband med gurkorna i texten. Förresten. Vill ni ha era namn publicerade i bloggen är det ju bara att skriva en comment, hur enkelt som helst. Klicka o skriv! Passa på att skälla på mig, passa på att ifrågasätta)

Ett par Sonja Åkesson

Pris

Oslagbart pris
Bemärk vårt låga pris
Som vanligt lågt och bra pris
Oslagbart lågt pris
Lågt pris
Bottenlågt pris
Konkurrenskraftigt pris
Som vanligt till lågt och uppskattat pris
Bemärk vårt låga pris
Pangpris
Som vanligt extralågt pris
Prisbomb
Lägg märke till våra kundvänliga priser
Se det låga priset
Fantastiskt lågt pris
Jättelågt pris
Kanonpris
Jämför våra otroligt låga priser
Priserna långt under de gällande
Jämför våra enormt låga priser
Makalöst lågt pris
Lika makalöst lågt pris
Billigt pris
Billigt pris
Pangpris
Bottenpris
Extra lågt pris
Lågt pris
Verkligt reapris
OBS! Priserna!
Lägsta pris
Otroligt lågt pris
Bottenlågt pris
Fyndpris
Extra lågt pris
Mycket billigt!
Jättelågt pris
Fantastiskt låga priser. Har ni märkt det?
Sensationspris
OBS! Priset
Rekordlågt pris
Bra pris
Priset lågt
Otroligt låga priser
Jättelågt pris
Specialpris
OBS! LÅGA PRISER!
Priserna är faktiskt låga
Lågt pris
Förmånligt pris
Mycket lågt pris
Absolut lägsta pris
Sensationspris
SE DE OSLAGBARA PRISERNA
Se priset
OBS! Från oss till pangpriser!
Extrapris
ABSOLUTA BOTTENPRISER
Verkligt lågt pris
Bottenlågt pris



(annons)
luftig livfull spänstig mjuk
naturlig levande perfekt strålande
mild angenäm sidenmatt elastisk
fuktig vit smidig väldoftande
smeksam mjukmjukmjuk svävande god
färgfräsch fantastisk fulladdad sensationell
oroande sensuell mildare behagligare
mjuk rosa underbar effektiv
absorberande varsam mjuk smidig
stark praktisk behaglig mjuk
levande naturlig skön rundare
mildare lätt livlig frisk
gyllenljus festlig pålitlig skonsam
säker fryssäker perfekt härlig
exklusiv elegant pärlemorskimrande spännande
genomskinlig lätt skir mjuk
täckande smickrande naturlig levande
lätt smidig oöm driftsäker
ung djärv perfekt mjuk
luftug hygienisk skyddad lättjefylld
rofylld trivsam förmånöig vänlig
omtyckt underbar prunkande hälsosam
sprudlande idealisk festlig glad
vacker dekorativ stämningsfull god
glad riktig självklar förmånligare
bekvämare säkrare billigare skönare
bekväm rymlig rolig individuell
utomordentlig otrolig exklusiv sval
jämn tyst kraftig trivsam
len varm len god
näringsrik mild fin rik
känslig riktig naturlig fuktighetsbevarande
epokgörande underbar spänstig absorberande
pånyttfödande fuktighetsbefrämjande stimulerande skimrande
smidig effektiv spänstig ny
speciell renande exklusiv extra
aktiverande exklusiv smakförädlande amerikansk
bekväm elegant speciell komfortabel
skön robust slitstark kraftig
dunmjuk efterlängtad mysig härlig
jättefestlig toppenkul ljuvlig ny
klassisk okonventionell utmanande rationell
trygg körsäker modern riktig
kompromisslös vettig säker suverän
engagerande fängslande ovanlig otrolig
mjuk spänstig luftig lätt
nätt behaglig lättskött enastående
toppklass perfektbekväm diskret
rolig spännande bekväm läcker
smeksam chic störtsnygg fräck
spexig sexig uppkäftig poppig
kul behändig skön komfortabel
god knaprig gammaldags uppfriskande
svalkande frisk klar välgörande
lenande lindrande stimulerande frisk
naturlig välgörande välsmakande världsberömd
intensiv aktiv frisk härlig
undebar ny viril diskret
färgsprakande maharadjainspirerad utsökt elegant
smidig mjuk härlig lättskött
förnämlig spänstig ny underbar
mattglödande skulptural ny intressant
avancerad betydelsefull dyrbar viktig
sammetsmjuk smidig kraftig frisk
effektfull bekväm fulsnugg glad
sober tidlös snabb passande
glödande underbar gedigen jämnare
behagligare effektiv väldimensionerad uppiggande
angenäm exklusiv väsentlig precis
unik väsentlig utmärkt robust
sober exklusiv fulländad daggfrisk
god god nyttig jätteknyssig
självständig utsökt fyllig självständig
utvald hygienisk snygg ren
ny smaskens bra god
smakfull naturlig självsäker säker
smart raffig pålitlig pålitlig
pålitlig dryg mättande ren

Sonja Åkesson (1926-1977), enligt baksidestexten av Karl Erik Fagerlöf (1966) (samlingsvolym; som jag haft i min ägo rätt länge, men glömt bort det tills alledeles nyligen);.... "SONJA ÅKESSON är en av våra mest lästa och folkkära lyriker". Tillåt mig skratta;

ha ha ha ho ho ho
hi hi hi hö hö hö
hoo-iii hoo- iii
he-he-he

I mina ögon är Sonja Åkesson (1926-1977) som författare genomgående ganska underground - eller avantgarde av sin tid, "lyriken" var delvis hennes uttrycksmedel - som (mirakulöst?), blev publicerad i mera offentliga rum. Den rent tekniska bragden ligger (låg) ofta i att bli publicerad överhuvudtaget, speciellt, före hemdatorerna... hemsidornas...bloggarna... kanske,..... en tid som dagens datornördar inte kan föreställa sig.

Ordet "folkkär" används då och då i någon auktoritär mening, det deklareras liksom "uppifrån". Begreppet "folkkär" skulle göra personen till en legitimerad och allmänt accepterad?

Själv tycker jag S.Å. kan vara jobbig... som läsning, "Folkkär"?. Hos ett gäng språkvetare i Stockholm?

Hennes humor ligger också ofta välinbäddat i dysterheten - för väl? - för att det skall bli så där "folkkärt". Gobbabibliotheket har konstaterat att det är skillnad på Thore Skogman och Sonja Åkesson.

MEN - men "lyrik" s a s, skall ju inte läsas i samma mekaniska tempo som man läser Text-TV.

I ett samband med muntlig sceniskframställning eller musik verkar S.Å. klart intressant(are). Det förvånar mig inte ; att hennes rytmik attraherat. Det finns spännande utrymmen för pauser....., nyanser, tonfall. En vilduxen trädgård, ....det som vid första anblicken verkar vara kaos, är ändå välplanerat på något sätt, det har jag faktiskt sett i många vildvuxna trädgårdar....

I förorden av den samlingsvolym (som jag haft i min ägo i tjugo år) citeras Kristina Lugn; "Sonja Åkesson var först och främst en professionell poet, som lagt lagt ner stor möda på att lära sig sitt yrke och som till slut suveränt behärskade sina mycket speciella uttrycksmedel".

Visst är det speciellt många gånger.

Med någon lokal anknytning (ur hennes Halmstadsvit) - observera att här är scenariot i ett mindre format.


Två kärlekspek till floden Nissan

1.
Torsken glimmar på Nissans strand
Morgon står i brand.
Alkisen med sin Tinto
gör mej upprymd
ger mej smärta
Nissan i mitt hjärta

Ölburkar glimmar på Nissans strand
Längtan står i brand
Tårpilen som droppar sina spröda gör mej lycklig
ger mej smärta
Nissan i mitt hjärta

2.
Jag sitter här på marken
och tänker på den
Jag sitter här vid maskrosbladet,
nyss min bästa vän.

Jag sitter ganska ensam
och ändå lite glad
jag sitter ganska trött av mina fötters promenad.

Jag sitter här i bondsyrenens
mulliga skrud.
Jag sitter här och skådar på Nissans blåa brud
som snart ska ligga kall och stel
täckt av girig is.
Jag sitter här och väntar på ledans bruna dis.

Jag sitter här och snart ramlar sommaren ner.
Jag sitter här. Nu vill jag inte sitta mer.
Jag är nog inte längre så dära ganska glad.
Jag gjort slut på mitt maskrosblad.

Det finns naturligtvis de som har nästan en helt annan uppfattning än jag;
http://www.sonjaakesson.se/start.htm

Att Sonja Åkesson inte bara prov-vispade till lite text.... en ungdomlig söndagseftermiddag,... märks av den utgivna produktionen; Situationer, (dikter, 1957) - Glasveranda (dikter, 1959) - Skvallerspegel (berättelse, 1960) - Leva Livet (prosadikter, 1961) - Efter balen (noveller, 1962) - Husfrid ( dikter, 1963) - Ute skiner solen (dikter, 1965) - Jag bor i Sverige (blandat, med grammofonskiva, 1966) - Man får vara glad och tacka Gud (valda dikter, 1967) - Pris (dikt- och debattbok 1968) - Slagdängor (visor, med musik av Gunnar Edander, 1969) - Ljuva sextiotal (dikter och noveller, 1976) - Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte (barnbok, 1970) - Hjärtat hamrar, lungorna smälter (prosadikter och teckningar, 1972) - Dödens ungar (dikter, 1973) - Sagan om Siv (dikter, 1974) - En värk att anpassa (samlade dikter 1957-1965, 1975) - Ett liv att avverka (samlade dikter, 1966-1974, 1976) - Hästens öga (dikter 1977) - En tid att avliva (samlings volym prosa, 1978) - Sonjas sånger (1980) / tillsammans med Jarl Hammarberg-Åkesson; Strålande dikter, nej så fan heller (dikter 1967) - Kändis (diktberättelse 1969) - Hå! vi är på väg ( pratspel, 1972) / tillsammans med Bengt Martin; Vi ses (brev mellan Sonja i Halmstad och Bengt i Stockholm 1975)

Fabriksmänniskan

"Efter två veckor har de flesta av pojkarna tystnat, det är bara två ynglingar som fortsätter att steppa och skuggboxas. - De där blir aldrig riktiga fabriksmänniskor, klagar testpsykologen och stirrar ogillande på de de glada gossarna, han kasserar dem som industriellt obildbara. Har då kunskaperna som de inhämtat i grundskolan inte någon praktisk betydelse för deras eventuella framtid här i fabriken?

Eftersom det alltid finns s.k. underordnat, okvalificerat skitjobb är deras många skolår bortkastad tid. Se på vår egen situation. Vi står som fån i löjligt enkelt arbete, allt som förväntas av oss är - att kunna stå stilla på en given plats och utföra handgrepp med största möjliga hastighet. Och dessutom, att behärska både tarm och blåsa under effektiv arbetstid. Här är vi missnöjda och kanske lite avundsjuka på ungdomarnas långa skoltid.
- Låt dem börja arbeta och lära sig veta hut. uttalas ofta med ogillande blickar mot de storvuxna skolpojkarna. Och vi känner mindervärde inför ungdomarna, ty efter några veckors inkörning utför de tempoarbetet mycket snabbare än vi äldre, - och med glada skratt!

Men kunskaperna är väl menade som en väg till ett rikare personligt liv. Jo, men den moderna produktionsformen dödar sakta vår utvecklingsbara personlighet. Jag har sett den döden på nära håll. En ung flicka kom till sin första plats efter grundskolans många läsår. Glad och ivrig kom hon till sitt arbete och väntade en meningsfull tillvaro. Hon placerades vid paketeringsbandet, hetsen där var enorm, direkt hälsovådlig. Vid det här bandet visade fabriksmänniskan tydliga tecken på störningar i känslolivet.

Den viktiga gemenskapskänslan var förkvävd och den partiella känslodöden yttrade sig som oreflekterad grymhet människorna emellan, särskilt riktades den mot flickan som alltid leende utförde sitt arbete. Hennes ännu barnsliga tillit väckte en underlig oro och ångest hos fabriksmänniskorna. Många anade dunkelt att det var något fel med deras fabrikstillvaro - den var själslös. Men hetsen jagade dem bort från allt djupare tankearbete. Dag efter dag grät flickan snart bittert över grymheten och hetsen. Efter några månader insjuknade hon och återkom aldrig till paketeringsbandets helvete.

Vi har haft otaliga konferenser om mentalhälsan och miljövård. Vi har kommitteer, nämnder, och där sägs många kloka ord om gemenskap och trivsel. Överallt på anslagstavlor, i lådor, i pärmar hittar vi massor av protokoll från dessa möten, men aldrig når en förändring ner till oss i maskinsalarna. Jag såg de två obildbara pojkarna steppa ut genom fabriksporten. Under höga rop och skratt tog de upp jakten efter något för oss äldre osynligt... "

Ur FABRIKSMÄNNISKAN av Erik Johansson 1976.

I förorden skriver Sven Delblanc: "Så har autodidakten, debutant vid 62 års ålder, funnit diktens svåra konst att berätta med både närhet och distans, berätta om ett land, som är okänt för många. Erik Johansson talar med med ögonvittnets auktoritet och den borne författaerns självklara kraft. Många kommer att lyssna till hans ord "
Omslagsteckning: på bilden: Brit Swedberg

FÖR MIG TILL MIN BRUD I TID

Gösta Rybrant on the rocks ?

FÖR MIG TILL MIN BRUD I TID

”Klockan skall klämta när det dagas, Ding dång, den ringer ut min frid. Hattar skall rulla. Ni får bli fulla, men för mig till min brud i tid.
Dit ska jag jagas när det dagas, rakad och nykter och timid. Blir jag i mössan, osäkra bössan, men för mig till min brud i tid!

Och om jag öppnar min breda trut, så får ni vissla psst! på närmsta snut. För klockan skall klämta när det dagas. Ding, dång, den ringer ut min frid.
Så vad ni än sväljer ur rulla buteljer, så för mig till min brud , för mig till min brud, för Guds skull för mig till min brud i tid.”

MED EN LITEN GNUTTA FLAX
Försynen skänkte mannen mod och styrka för allt det slit som drabbar varje man.
Försynen skänkte mannen mod och styrka, men,
med en gnutta flax och smak, med en gnutta flax och smak, så blir jobbet gjort av någon ann.
Försynen gav oss kvinnan att bli gift med och dela säng och säte mot en ring.
Försynen gav oss kvinnan att bli gift med, men,
med en gnutta flax och smak, med en gnutta flax och smak
kan man få sånt där för ingenting.


Lite orättvist att citera endast ett par av Gösta Rybrants texter på det här viset.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Gösta_Rybrant

Bilden har inget med texterna att göra, inte med Gösta heller.

ROBOT FÖR HEMMABRUK

..... blir din slav 1 9 6 5

Rubriken verkar antagligen vid första anblicken otrolig. Men under efterkrigstiden har förbluffande framsteg gjorts när det gäller robotkonstruktioner, och ett ord som ”metallslavar” har redan full täckning. Hur långt kommer vi att nå inom ytterligare 8-10 år? Ja, läs här.

Slaveriet är upphävt för länge sedan i den fria världen, men 1965 kommer det att vara tillbaka igen! Vi ska återigen ha slavar hemma. Det är bara det att den här gången behöver det inte bli några krig för deras skull. Slaveriet är här för att stanna. Bli inte förskräckt! Vi menar robot”slavar”. Låt oss kika in i framtiden och se vad robotåldern bär i sitt sköte.

Det är morgon år 1965… Du väcks behagligt av en mjuk ringning från din robotklocka, som också ställer in ett högre gradtal på värmetermostaten, knäpper på radionyheterna och ringer på robotbetjänten. Denne sätter på duschen, torkar dig med pustar av varmluft och drar en elektrisk rakapparat över skäggstubben. Han hjälper dig med påklädningen, knyter slipsen perfekt och kammar bena korrekt på millimetern, där du vill ha den. Nere i köket öppna robotkokerskan en lucka i sin metallkropp och tar fram ägg, gröt och rostat bröd ur den inbyggda spisen. Sen stoppar hon tillbaka disken och när du ger dig iväg till garaget, hör du diskmaskinen i hennes inre bubbla.

Väl i din robotbil behöver du bara ställa in en ”färd”-visare och så kan du koppla av medan bilen fördig dit du bestämt. Den automatiska bilen följer en radarstråle ner mot staden, kör om andra bilar, saktar av där hastigheten är begränsad, slår försiktigt till radarbromsarna när det behövs och till och med tankar sig själv, när tanken är tom. Du vinkar vänligt åt robottrafikpolisen, och reder ut allt trafikkrångel med elektronisk hastighet och uppfattning. Plötsligt hör du pistolskott. En tjuv tömmer sin pistol i en robotpolis, som kommer rusande, kulor studsar från hans stålbröst. I full panik kör tjuven iväg med högsta fart i en bil, men robotpolisen skiftar själv över till åttonde växeln och hinner ifatt banditens bil till fots.

Om du arbetar på kontor tar en robotsekreterare diktamen på ”röstremsor” medan hon samtidigt i sitt inre skriver diktamen på maskin och räcker över brevet så snart som du säger ”högaktningsfullt”. Om du går ut i ett ärende svarar sekreteraren på telefon, antecknar alla meddelanden och överlämnar också dina eventuella meddelanden. Hemma läser din robotuppläsare böcker för dig från ditt mikrofilmlaboratorium. hans öga kan se mikroskopiskt tryck. Eller också spelar du schack med en robotspelare och mäter din skarpsinnighet mot en elektronhjärnas. Redan under förra året konstruerade vetenskapmän robotspelare, som alltid vann mot mänskliga motståndare. Givetvis kommer 1965 års robotar att med hjälp av knappar kunna ställas in alltefter det man önskar hög, medel- eller låg skicklighet.

När det snöar behöver du inte skotta gångar. det behöver inte heller din robot-gårdskarl. Han sprider bara billig atomvärme runt huset och snön smälter lika fort som den faller. För att du hela dagen ska kunna njuta på bästa sätt av solen så rör sig hela huset sakta på en vändskiva. Vid läggdags slår du på en robotvakt som avslöjar tjuvar elektroniskt. det är en billigare version av det robotalarmsystem som nu vaktar värdefulla dokument i Nationalarkivet i USA. Under natten kan inga möss eller råttor fly undan din kringströvande robotkatts hyperkänsliga öron och infraröda ögon.

1956 experimenterade vetenskapsmän med de första robotdjuren bl.a. en robotmullvad vilken kunde följa ljusknippen, robotfjärilen, som dansade runt flammor, och robotmöss, som hittade ut ur invecklade labyrinter.. Tycker du att den här bilden av en nära framtid är fantastisk? En försmak av sådana robotunder omger oss idag, de flesta av dem har kommit till under efterkrigsåren. Bredvid de välkända elektronhjärnorna och automationsmaskineriet, mångdubblas robotkonstruerandet med den uppfinningsrikedom, som mänskligheten aldrig tidigare uppvisat. atomfabriker har installerat förunderliga robothänder och –armar för att handskas med dödsbringande radioaktiva material.

En av de märkligaste robotar som finns redan nu, är General Electrics nya Yes-Man, en ”metallslav” med otrolig färdighet. Varenda rörelse som robotens herre gör med händerna – till och med ett finger – efterliknas korrekt av slavmaskinen. I en fantastisk demonstration klarade Yes-Man av en hårläggning av en dam och gjorde make up lika varligt som med kvinnas hand. med lämplig telefon- och TV-utrustning kan slaven och hans herre samarbeta, även om de är skilda åt av 100- ja 1000-tals mil. Sålunda kan en läkare i New York via Yes-Man operera i Los Angeles!

Men robotarna börjar bli mer och mer mångsidiga för att vara enbart mekaniska händer. Det finns en atomkraftsfabrik, som har en kemisk robotanalysator vilken liksom dussintals mänskliga kemister extraherar värdefulla spår av plutonium från atomavfall. Den medicinska vetenskapen har frambringat en livräddande robotmaskin för hjärta, lungor och njure, som håller svaga patienter vid liv under hittills omöjliga operationer och annars dödliga sjukdomar. Datmic Corporation i USA har offentliggjort en robotläsare som registrerar data och bilder på magnetsika remsor med den oerhörda hastigheten av 2½ m/sek. Med denna kolossala fart kan ett helt bibliotek bli registrerat på några timmar.

På det militära området finns det robotradar med räckvidder på upp till 3 000 km. Om ett anfall kommer, kan robotprojektiler osvikligt söka sig fram till fiendebombplan, även i dimma och mörker. Robotkanoner upptäcker fiendeplan, bestämmer hastighet och höjd och öppnar eld, allt på ett par sekunder och helt av sig själva! Robotmålplan används vid målskjutningsövningar, men på ritbordet finns pilotlösa robotjaktplan, vilka skulle kunna göra manövrar i överljudsfart som skulle ta kål på vilken reapilot som helst. Den amertikanska arme´n håller f.n. på att testa ett robotspaningsplan, vars TV-öga registrerar fienntliag ställningar och transmitterar allt det ser till de egan baserna på marken.

De rymdsatelliter som skickas upp i år ska bära invecklade rapportrobotar, som ska förse jorden med upplysningar om ”sensationerna” i rymden. den förste ”man” som sätter sin fot på månen kanske blir en robot, immu nmot de flygande tefatens enorma accelerationskrafter eller den radioaktiva utstrålningen från atomraketer, okänslig för kraftig kyla och luftlös rymd och i stånd att överleva vilken kraschlandning som helst. En av de främsta föregångsmännen på robotområdet, profeterar entusiastiskt den kommande roboteran fylld av under som inte ens kan anas nu.
Hans fantasi förutspår till och med robotpsykiater som snabbt kan ta hänsyn till den mänskliga patientens olika sorters fruktan och ängslan och arbeta ut ut en diagnos och terapi på mycket kort tid. 1965 kanske man kommer att fråga ”Finns det en robotdoktor i huset?” Men det finns också forskare, som fruktar att roboten kan bli en fruktansvärd faktor när det gäller att kuva människorna. man varnar för att små radioutrustningar ska kunna placeras inne i hjärnan på folk och därigenom göra det möjligt att kontrollera och förslava hela nationer. Det goda tycks dock ha stora chanser att kunna besegra de onda dragen i robot-åldern. Och någon kommer säkert att uppfinna en robot som kan ta på sig alla våra plågsamma tankar och kunna skänka våra sinnen lugn och avkoppling. En sak är säker – robotarna är på väg.
De elektroniska undren kommer att dominera varenda fas i vår framtida levnad och göra den mera framgångsrik och angenäm för alla som lever på jorden.

TEKNIK FÖR ALLA (Tfa) nr 1, 1957

IDOLER

Kan det ha varit våren 1989? När jag var på turnee´med BRÖDERNA SLUT? I avsaknad av musikgökskola var det mera som rookie. Otroliga liveshower till exempel på platser som Ramnäs, Riddarhyttan, Virsbo och Kolssssssssss…Va?

Detta var i Västmanland. Eftersom det var totalshow fanns det inga pauser under en vanlig kväll, nej, bröderna använde tiden till att i stånd sälja filmisar, gamla veckotidningar, gamla prylar…som plötsligt hade fått ett nytt marknadsvärde! Ett bevis på att frågan är inte alltid vad man säljer, utan hur man säljer det, det är det som säljer; metoden. Som Hilding Slut sade ; ” Vi begärde inga människooffer, det räckte med pengar”. Hur orkade man? Hur arbetade man? Då och då spelade man musik, låtar som ”Lilla Fröken Sura”, ”Vrid och Skrik”, eller den sentimentala”Sugga”.

Vem glömmer inte bingokvällen i Tillberga? Det finns ett tidningsfoto där Leif-Zorro, i studentmössa, hänger högt i en lyktstolpe med en mikrofon i andra handen, bilden tagen i samband med Miss Sura tävlingarna, men jag vågar inte publicera den. Ibland gick man ner bland de ständigt fnissande publiken. Och mer än en kväll såg jag hur man sprutade något lödder med trycksprayflaska i huvvet på någon gubbe, eller NÄR MAN lurade och lirkade strumporna av en yngre kvinna, allt medan pojkvännen skrattande satt bredvid – allt detta till sång o musik.

Avantgardebonnkomik? – men i så fall inte i riktning; upphöjd konstnärlig förädling, utan snarare till ett nedåt sjunkande oroligt flackande innan en komplett kraschlandning där det var fel ställe för fel. Mycket var tillåtet – men man använde aldrig fula ord. Slagord som t ex Rör inte min Traktor, på dekaler m m, bidrog till att nyfikenheten hos till exempel Centerpartiet växte.

Vid en show i Västerås uppstod en av Bröderna Slut arrangerad tävling, vem kunde äta upp en Center Choklad-rulle snabbast? Centerpolitikerna tävlade, och den som hade ätit upp sin rulle skulle genast säga i mikrofonem; Centern Är Slut. Tänk vilket glufsande det måste ha blivit vid mikrofonerna i slutspurten; "centern (glufsglufs)är (glufssmack) Slut!" En olidlig tävling som jag inte såg själv, bara hörde talas om.

Bröderna Slut fanns med något olika besättning genom åren (den jag såg måste ha varit den sjukaste, men man sjukskrev sig aldrig) Med tiden gick man till att göra mera renodlade barnteaterföreställningar. Efter något tusental föreställningar land och rike runt med olika Pettsonhistorier (och bland annat Grammisbelönade) stod snart endast Sven Hedman kvar från originalgänget. Med "snart"menas rätt många år.

Jag frågade honom som en insider på en parkeringsplats utanför Eurostop i Halmstad en dammig sommardag för något år sedan; ”Jag visste inte att du rökte”. Hans svar; ”Inte jag heller”. Bod Dylan kunde inte ha svarat bättre. Ett bevís på att man har uppnått ett transdentalt tillstånd.

ANNA EKELUND SPECIAL

”Säkert får jag äta upp mina ord. Det patriarkala monstret kommer att sätta tänderna i mig. Men den dagen den sorgen.” Så avslutar Anna Ekelund sin premiärkrönika i Aftonbladet fredag 15 april 2005. Genom tillfälligheternas spel kom jag att läsa AB just fredagar.

Retroaktivt ser jag Anna Ekelund som huvudrollsinnehavare i en svartvit film, där hon står med stövelklackarna i asfalten och tilltalar de som råkar passera. Dessa kan ibland få på käften, eller - ibland ord, på någon helt annan frekvens, som ungefär kan handla om våra synders förlåtelse. Texterna kan faktiskt handla om det mesta.
Vid genomgången av urklipp (vanligen utrivna sidor, jag kan inte läsa en tidning utan att riva ut någon sida) kom jag fram till konstaterandet att Anna Ekelund är inte den fullblodiga cyniker, vilket ett ibland tufft språkbruk i någon sorts kombinationseffekt med rubriksättningar och socialrealism, kan ge sken av. Nedanstående urval inte representativt för den ”kompletta bilden” av Anna Ekelund, naturligtvis inte - det är förstås citat ur längre sammanhang, och urvalet kan diskuteras.
Kanske kompletterar jag här något senare.

AB 13 maj 2005; ”Ett av mina konstigare extrajobb var när jag för många års sedan stod i en stuga i Småland och lagade mat åt skådisarna under en porrfilmsinspelning. De gjorde sitt i vardagsrummet medan jag diskade i köket. Det var en intressant vecka.”

AB 22 juli 2005; ” Med äldre kvinnor menar jag inte låtsasgamla Demi Moore. Jag menar riktiga kvinnor. Som Matriarken Winberg, vår alldeles egen Sockertopp. Må UD ha lite överseende. Hon gör åtminstone ett bestående intryck med sina skrattgropar, även om jag inte alltid kan hålla jämna steg med hennes världsåskådning. Och när Roks skandaler härjar tänker jag bara på sköna Ireen von Wachenfeldt. Som en mild butch med sin breda ryggtavla och skarpa blick. Hur känns hennes hud under den där bylsiga tröjan? Eller hårdblonderade norska Eva Lundgren som väljer att se ut som ett klassiskt öststatsfnask. Som en bedagad variant av Seka, den tidiga videoporrens prima donna assoluta. Med rynkor på knäna. Jag kan inte hjälpa att jag finner det tilldragande.”

AB 3 mars 2006; ”Om jag skriver något irriterande kommer jag samma dag ha mejlboxen full med arga meddelanden. Utöver det, ingenting. Någon kommer kanske att skriva något elakt om mig på sin blogg eller låta bli att bjuda mig på fest”.

AB 26 maj 2006; ”Den svenska folksjälen lämpar sig väl för diktatur. Man talar varmt om demokrati men det är ju så skönt när någon annan fattar besluten. Snart är det nationaldag, så låt mig få förekomma och avge min syn på svenskheten. Jag tror ärligt talat att det inte skulle bli någon som helst skillnad om vi hade en Mugabe vid makten istället för en Persson. Allt skulle lunka på precis som vanligt.”.


AB 2 september 2005; ”Jag tror att kvinnor alltför ofta överskattar sig själva. De gnäller om att de är underställda männen, men är i hemlighet övertygade om att de är överlägsna”.

AB 11 november; ” Vi blir överösta med information och har inte alltid tid, ork eller mental kapacitet att se det som finns bakom tidningarnas rubriker, bakom mediedrevets förenklade bild. Det ska inte vara vårt ansvar att alltid behöva dechiffrera medias chiffer. Den mediala dramaturgin är given; hitta den onde och den gode, städa bort och vattna ur alla komplicerade aspekter däremellan och voilà har man en simpel och säljande historia. Så enkel är aldrig verkligheten. Därför är det medias förbannade ansvar att vara sakliga, uppriktiga och inte spänna sanningen som om den vore ett gummiband att dra åt vilket håll det passar bäst för dagen. Det gömmer sig människor bakom alla rubriker, till och med i Knutby, och det ska krävas mer av tidningarna än att förenkla dem till änglar och monster”.

AB 28 oktober 2005 ; ” Serietidningar är till exempel fult. Bibeln är fint. Men det är svårt att se det stora i det lilla? Måste det stå ”högkvalitativ” på saker för att han (läraren till sonen i skolan) ska se att det är bra? I mina ögon skulle det vara lika bra, eller bättre, om barnen fick läsa och diskutera till exempel Kalle Anka. I Kalle Ankas värld finns jämställdhet. Kärnfamiljen är inte ett ideal. Kalle är ensamstående far som värnar om sina tre ickebiologiska barn. Han är lättjefull, mänsklig och ärlig, och trots att han gång på gång åker på nitar reser han sig alltid igen. Han lever i ett öppet förhållande med sin flickvännen Kajsa. Hon håller hårt på sin självständighet, blir uppvaktad av andra män men väljer alltid Kalle framför till exempel den lyckosamme kusinen Alexander Lukas, därför att Lukas är falsk”.

från 1984: en L O K A L K L A S S I K E R

”Vi Amnesty-medlemmar gladde oss mycket både inför, under och efter Amnesty-galan. Efter galan samlades vi - några stycken – ”hemma hos”, och vi kände – och talade om det – att det här satt. Det här var en minnesrik kväll, för oss aktiva Amnestymedlemmar, men framför allt (trodde vi) för publiken. Det var ju för denna vi ordnat arrangemanget. Så kommer måndagen och vi får tillfälle att läsa recensionen, och vad finner vi? Jo, Barbro Frost, recensenten, förklarar (indirekt) hela publiken som idioter därför att man aningslöst sjungit med i en text (Tom Dooley), som en bra sånggrupp lyckats tända publiken med.
OK, kanske är det så att texten inte var riktigt adekvat i sammanhanget, men vem tänkte på det? En – Barbro Frost! Med sin blixtrande intelligens analyserade hon genast situationen och satte den på pränt utan att begripa ett dugg vad hon egentligen ställde till med. All right, misstag kan vi alla göra! Men! Den här gången, Barbro Frost, måste du väl ändå förstått, att du missat lite väl grovt!? Men inte! Aningslöst vidhåller du din ståndpunkt och har dessutom den dåliga smaken att publicera den aktuella texten som någon sorts försvar för din egen sak… Lite ängsligt frågar man sig; vem är du ute efter? Är det Blue Rangers – för det kan väl aldrig vara Amnesty som organisation eller ide´? Nej, så kan det väl aldrig vara!? För är det så, Barbro Frost, då är du verkligen ute på djupt vatten.
Slutligen, vilket redan sagts i tidigare inlägg i HP: vi är glada att Blue Rangers kunde vara med och att de råkar vara poliser har ingen som helst betydelse i sammanhanget.
Aktiv Amnesty-medlem.

SVAR: Jag tyckte jag hade sagt vad jag ville i recensionen och hade inte tänkt besvara några insändare. Andra uppmanade mig att publicera Tom Dooley-verserna, eftersom det tydligen rådde delade meningar om vad texten egentligen innehåller. Jag utgår ifrån att de flesta i teatersalongen närvarande har samma tankeförmåga som jag, och minst samma medvetenhet. Det var därför jag tyckte allsången var anmärkningsvärd. Jag tycker man ska göra allt för att stödja samvetsfångar.
Ändå måste det väl vara tillåtet att skriva vad man tycker om en lokal Amnesty-grupps artistgala. (Jag är inte medlem i Amnesty, men jag har stött organisationen med pengar då och då och deltagit i vykortkampanjer). Att Blue Rangers är poliser har betydelse. Det ingår ju i deras ”image”. Ranger betyder gränspolis och blue är uniformsfärgen.
Om vi nu ska tala om dålig smak, så tycker jag att det är bevis för just det att uppträda i amerikansk polisskjorta. Polisen är varje samhälles repressiva och kontrollerande makt. Jag erkänner att jag blev provocerad av deras närvaro och lyssnade extra noga på vad de skulle ha att säga. Deras enda budskap var just sångerna. I vissa sammanhang, t ex dansmusik, kan man strunta i texternas innehåll, men jag trodde det var självklart att man just på en gala som den här lägger stor vikt vid vad man sjunger. Vad jag ”egentligen ställt till med” ”begriper” jag nog fortfarande inte.
Barbro Frost.

Texten publicerad i Hallandsposten 22 nov 1984
på insändarsidan ”HP-läsaren”

BLICKA UPPÅT !

Målle Lindberg, 56, är på väg tillbaka. I början av 60-talet drog Målle tusentals människor till sina religiösa väckelsmöten. Med hjälp av rockmusik och ett intensivit utspel på scenen frälste den småländske predikanten massorna. Efter storhetstiden följde en period med personliga motgångar. Uno ”Målle” Lindberg drog sig undan offentligheten.

För tre år sedan tog han åter kontakt med den religiösa rörelsen och nu reser han omkring i landet och predikar igen. Fast numera är formerna mindre uppseendeväckande. - Säg Målle, det räcker, är hans egen presentation av sig själv. Och visst känner de som var med på 60-talet igen den forne superpredikanten med de omisskännliga dragen av Groucho Marx.

Accepterad.
Målle är bosatt i Göteborg där han tillhör Smyrnaförsamlingen, en församling som ingår i pingströrelsen. – Där har jag den fördelen att få vara den jag är, säger Målle. Sedan något år tillbaka är han accepterad även av andra religiösa riktningar. Han predikar både hos baptisterna och i statskyrkan och dragningskraften finns kvar. Det händer att det är fullt hus när dagens Målle lägger ut texten. Målle reser också runt på marknader i sommar och säljer sina egna skivor med religiösa sånger. Hans senaste LP spelades in i våras. Själv menar han att det finns två orsaker till att han i dag är accepterad i de flesta läger. – Det har blivit högre i taket hos församlingarna och jag har fått banta ner mitt sätt.

Hästhandlare.
Målle föddes i ett religiöst hem i Nässjö. – Min första vagga var en sillåda, säger han. Namnet Målle har han fått för att hans far var hästhandlare. Fadern brukade ofta säga ”vackra Pålle” till någon av hästarna. Följden blev att lille Uno sa: - Jag ska bli hästamålle när jag blir stor. Efter det har han fått heta Målle.

Sensationer.
I ungdomen var inte Målle Guds bästa barn. Det slutade så illa att han fick två års fängelse. Efter fängelsetiden kom Målle i kontakt med maranatarörelsen, som började växa sig stark i början av 60-talet. Målle blev predikant med en stil som skilde sig från allt som tidigare skådats. Tusentals och åter tusentals människor kom till hans väckelsemöten. Det blev dock en framgång som hans söner senare skulle få dyrt betala. - Jag tog miste på maranata, säger Målle. – Det fanns en mycket negativ inställning från de ledande. Men det var ju inte dem jag predikade för. Den första stora sensationen kom när han köpte sig ett eget yält och höll tältmöten mitt i vintern. Den andra sensationen kom när han fick kontakt med fyra ungdomar från Örebro. De utgjorde hans kompgrupp på turneerna runt om i landet. Elgitarrer, slagverk och beatlesfrisyrer blev emellertid för mycket för stora grupper religiösa.

Djävulens musik.
– Det var en djävulens musik, sa man. Men jag visste inte vad Beatles var, än mindre beatlesfrisyr, säger Målle. – Det ansågs skamligt att komma med långhåriga. Själv ser han sig som en reformator, som något av en Martin Luther som ändrade de religiösas syn. När Målle Lindberg började dra mycket folk vaknade nöjesindustrin. Det blev många turnee i folkparkerna, - Då såg jag ytterligare en möjlighet att komma ut med mitt budskap. – Men kritikerna var på mig direkt och sa att man inte kunde flytta in predikstolen i en nöjeslokal. Kritiken blev till sist för mycket för Målle Lindberg. Han höll på att gå under. – Jag var tvungen att dra mig tillbaka för att läka mina sår. – Det finns ingen värld som är så grym som den religiösa. Han fick sin livskraft åter för drygt tre år sedan. Då hade han haft nervkramper som försatt honom i medvetslöshet vid tre tillfällen. Men nu är han alltså i farten igen. Och drar folk gör han överallt även om hans framträdanden inte längre är så spektakulära.

Sjöng från helikopter.
På 60-talet tog Målle till de stora gesterna för att fånga folks uppmärksamhet. Vid ett framträdande i en norrlandsstad sjöng han från helikopter iklädd en självlysande kostym med sitt namn i stora bokstäver på ryggen. Helikoptern var lånad från luftfartsverket och nedanför på marken stod 20 000 personer och lyssnade till sången ”Ovan där”, Politiskt säger sig Målle stå nära centerpartiet. För dess partiledare har något som de andra inte har. Det syns på Fälldin när han ljuger. Åt världspolitiken finns inte mycket att göra, säger Målle. – Jag tror inte att det går att förändra någonting. – Jorden ska gå under och det ingår i Guds system att skapa nöd. Målles egen framtid ser emellertid ljus ut. – har jag bara hälsan och Gud vill ska jag frälsa många själar. Fortfarande kan Målle tänka sig att använda ovanliga metoder för att sprida guds ord. – Helikopter kunde man väl utnyttja igen. Och varför skulle de inte kunna skicka mig till månen, så jag kunde predika därifrån?

ur
Tidningen Arbetet torsdag 1 augusti 1985

H O B B Y K I L L E N

Det hände under det glada 1970-talet. Ingen hade hört talas om AIDS, CD-plattor. James Bond kämpade fortfarande mest med skurkar från Östblocket. Några hemliga agenter besökte knappast Smallcountrystones. Men det gjorde jag, ofta. Det var ju dans i den runda byggnaden

Menyn för kvällen var en cross-over. Långa, korta, smala, tjocka, meddeodorant eller utan. Blommiga slimmade skjortor på killarna var okay. Byxorna hängde på bäckenet. Nertill vida som klockor. Varför inte gröna. Skjortan kunde vara ljusblå, med stora kragsnibbar.

När jag senare på morgontimmarna satt och hånglade med Jeanette i min lånade Ford Taunus, verkade framtiden ljus. Inte bara för det att solen redan gått upp för länge sedan. Hon var vägen till framtiden. I en bisats hade hon tidigare en annan kväll sagt att hon hade sin kille i Johnkoping. Men hon brydde sig, till och med om mig.

En tid senare och många danskvällar ännu senare, blev jag uppbjuden av Halita. Hon var lite tunn, med stora ögon i det smala ansiktet.Vi tog taxi hem till höghuset där hon bodde. Uppe i en korridor mötte vi hennes kille. Han verkade sur och knuffades lite, men gav sig iväg. Halita avslöjade snart för mig att det var inte hennes egentliga kille. Han bodde ju nämligen i Orebridge, inte alls här, i Strawcity. Jag låg i hennes svala säng nästan 50 mil från hennes val. Hur långt ifrån det varifrån henne fick jag aldrig veta.

Fick kontakt med en gammal bekant i utlandet, Bialitt. Hon och hennes väninna skulle åka till Kanaljeöarna från den kungligahuvudstaden. Bialitt studerade biologi på vintrarna men sommarjobbadeflitigt. Hon tyckte att hon kunde låna mig pengar till resan, så att jag kunde följa med på en semesterresa. Har glömt vilken av Kanaljeöarna vibesökte. Planet landade på någon sorts dammig flygplats, som låg på en grådaskig ökenliknande avsats. Platsen där hotellet låg hette i alla fall Pubfjärtoriko.

Bialitts kille hemma i utlandet studerade också biologi. Hon förklarade för mig att män upplever en ny pubertet i övre medelåldern. Det var långt dit, varför bekymra sig.
Sista kvällen i söder stod vi utanför det finaste diskoteket, i väntan på taxi till hotellet. Många drinkar hade gjort att vi båda hade nära nog dubbelseende. Vi fick anstränga oss för att verka skärpta. En man kom fram och pekade på en vanlig personbil, därdet satt minst två andra män, banjorer.

En varningslampa tändes i dimman,"nej, nej, åk inte med den bilen"
Den resan hade väl för mig slutat i en flygtur utför någon klippavsatsoch Bialitts öde; ja, det hade väl varit minst lika otrevligt.

Hur skulle hennes kille ha tagit det?----------------------

(obs. namnen i denna historia är fingerade)

Linjalmannen och Måttbandsflickan

”Ut ditt ohyra!”, hojtade Hjördis som var insändarredaktör hos lokaltidningen. Snubblade ner för trappan och kvasten ven kring mitt huvud. Förra gången hade chefen själv jagat ut mig, så fysiskt att jag fått besöka vårdcentralen för några små blessyrer. Satte mig i ett cafe´i närheten med en kopp kaffe och en alldeles för dyr ostfralla. Höll koppen mellan händerna och kisade ut genom fönstret.

Från trakten av grannbordet hördes konversation som fångade min uppmärksamhet. Hon visade sig heta Evy och var ganska upprörd; ” Vet du att Linjalmannen e´i stan?” Jag vände lätt på huvudet. Hennes partner vid bordet, Erik, fortsatte; ” Ja, vi såg honom när han gick in på Åhle´ns, verkade som han åkte upp med rulltrappan för att flukta på andra våningen.” Erik tog en klunk ur en flaska Påskmust. Jag tackade dem för informationen, skulle ändå till Åhle´ns för att kolla om man börjat sälja mjukglass nu när vårsolen äntligen tittat fram. Inne i det lilla varuhuset var det inte så lätt att gå vilse. Den lilla försilvrade rulltrappan med de långa svarta gummihandtagen var faktiskt lite avkopplande. Det dröjde inte länge förrän jag fick syn på honom, den kända Linjalmannen. I Veckans Snabba Affärer hade man utnämnt honom till Årets Bästa Vän.

Han lyfte knappast blicken när jag ställde mig framför hyllan med fotbollar. ”Jaha, från vilken cirkus har du rymt då?” sade han och rotade i korgen med billiga tennisracketar. ” För många betalningsanmärkningar. För lång näsa.”, fortsatte han utan att direkt se på mig. Kände mig obekväm till mods, men skulle ändå säga; ” Hur kan du…? Jag hann inte fullfölja meningen. Han vände sig emot mig och synade från topp till tå. ”Dålig hållning, rent ut sagt inkompetent. Billiga skor”.

Jag var förvånad över hans rättframhet och klarsynthet, även om det tillhörde ryktet om Linjalmannens egenskaper. ”Dina öron passar inte in.” Särade mina blodtunna läppar för att äntligen svara honom, men han hade kommandot. ”Du har ätit för många Billys Pan Pizza. Du borde veta bättre.” Äntligen trodde jag att jag skulle få fram en replik; ”Äh , men vad skall..” Det var lönlöst. Var som förstenad. Han hade övertaget. ”Vad heter du,…Sanchez? Dieter? Pekka? ” Linjalmannen verkade nu lite irriterad. Men han visste inte vad jag hette! Alltså måste han bara ha gissat tidigare, med tydliga inslag av fördomar, rentav skolgårdsmobbing. Men något märkligt var det.

Uppför rulltrappan kom en kvinna i tigerrandig dräkt. ”Måttbandsflickan!!”, utropade några expediter. ”Vi skall spela motionstennis”, sade Linjalmannen faktiskt till mig och slog med ett racket lite lätt mot sin behandskade hand, som om han bestämt sig för just ett italienskt Barillaracket. Han knäppte mig på näsan med orden ”Skaffa dig ett jobb!”

Jag bestämde mig för att följa efter till den nya tennishallen. Bakifrån såg Måttbandsflickan ut som en vandrande geting, men utan vingar. Innan man lämnade varuhuset hade hon fettsugit en expedit. Ur en liten handbag hade hon sedan tagit fram en sorts spruta som innehöll flytande silikon, hade redan fått tag i den andre expediten, Lillys, läppar mellan tumme och pekfinger, när Linjalmannen ingrep, tog Måttbandsflickan i handleden; ”Vi har bråttom. Gör inga gratisingrepp.”

Tennisspelet i den nya tennishallen Rhytmus Sport Catacoomb Cellar var inte sådär väldigt imponerande. Från min observationsplats bakom en tunna, var det lätt att se att det var vanliga människor. ”Varför skall vi ha så små bollar”, ropade Måttbandsflickan när hon slog hejvilt i luften. Linjalmannen gick efter en rullande tennisboll, som rullade emot mig, min utsiktsplats bakom den gröna vattentunnan. Han fick syn på mig och spände, fixerade och fokuserade med blicken som ett rovdjur; ”Du är på fel plats. Ingen tradition. Din snopp duger inte ens som museiföremål!” Tyckte nu att det började bli för mycket. Reste mig upp och sprang därifrån det fortaste jag kunde.

Jag skulle avslöja allt för lokaltidningen! Linjalmannen byggde sitt liv på fördomar! En kvart senare snubblade jag åter nerför lokaltidningens entre´trappa, landade på asfalten medan insändarredaktören hojtade ”Ut ditt ohyra! Skaffa dig ett jobb! Linjalmannen?!.. Måttbandsflickan?... Sån´t finns inte! Här i vår lilla stad vet vi bättre !!

F L Ä B B

- i serien ordförståelse i det sydsvenska området

Fläbb.

Stor hängande underläpp eller snusläpp. Fläbb har uppenbara likheter med flabb, och mycket riktigt är detta två nära besläktade ord med samma ursprung. En litterär ”fläbb” är den mindre sympatiske ”Fläbben i Boarp”, bonde och nämndeman och omskriven i August Bondesons ”Skollärare John Chronschoughs memoarer”.

Till fläbb finns en del närstående ord och uttryck, till exempel ”ta te fläbben” (börja gråta) och ”hänga fläbb” som är det samma som att se bedrövad ut eller verka gråtfärdig. Att fläbba betyder att hänga läpp eller rentav lipa.

”Han fläbbar för ingenting” sägs ibland om småbarn som gråter, till synes utan anledning. I vår danska ordbok hittar vi en motsvarighet till fläbba, nämligen flaebe som betyder grina, lipa eller tjuta. Den hallänning som frågar efter fläbbasnus är sannolikt inte ledsen, han är bara sugen på grovt snus att tugga på.


Källa;
Halländska ord och uttryck av Lars Grimbeck och Stefan Gustasson, 1997.
Förlaget Utsikten, Varberg

VAD HÄNDE EGENTLIGEN NÄR JAG BESÖKTE KINNARED

Det var i februari det året.
Vinterns stod på sig och skogslandskapet som ett vykort,
Mötte enstaka bilar. Var förvånad att det var så långt att köra
från Hyltebruk. Skulle affischera och kanske hitta en telefonkiosk.
Hade varit borta längre än planerat med bilen, som inte var min.


Rullade in i Kinnared första gången på säkert tjugofem år.
Det var ganska sent på eftermiddagen.
Funderar fortfarande om jag verkligen såg ett hotell
vid infarten, men det kan också varit en mystisk hägring.
Jag vet inte om det var mitt i samhället, men en affär dök upp
på höger sida. På andra sidan vägen, bakom snödrivorna, fanns
något som verkade vara en offentlig anslagstavla. Vad bra.

Nu kunde jag affischera och sedan fråga efter
telefon i affären, som visade sig vara en spännande, modern
kombination av post och matbutik
Passade på att köpa en Tia-lott, efter att ha sett
mig omkring utan att egentligen gå längre in i
butiken. Kassörskan sade att det fanns ingen
telefonkiosk, inte numera.

Skrapade min lott i den japanska bilen, med en nyckel,
bakom immiga rutor i februari, utanför affären, i samhället som
jag besökte senast för mycket läng......
Den visade sig ge vinst; .....50kr!

Det var väl vad jag tänkte, det var ett bra beslut
att köpa lott! Det kan löna sig när som helst.
Ville ändå inte gå ut i kylan, in i affären igen för att lösa ut vinsten
utan beslöt mig köra direkt till Torup för att ringa, - där hade
jag sett en telefonkiosk tidigare samma dag.

I Torup, där jag börjat min affischering tidigt
på förmiddagen, i -14 grader, hade hänt en liten olycka.
Vid andra affichen tryckte jag häftstiftet så hårt mot den frusna,
knallhårda anslagstavlan att hatten på stiftet sprack
och jag fick en injektion av bakre spetsen i höger tumme
Som tur var, hade jag med mig en oanvänd servett.
Nå, det var (nästan)glömt nu.

Väl framme i telefonkiosken i Torup, i eftermiddagsskymningen,
stoppade jag in det perfekt slimmade telefonkortet, som visade sig ha
bara en enda markering kvar. Det kunde bara bli ett mycket kort samtal.
Kunde jag inte ringa nu, kunde jag bli efterlyst.
Upplevde det som förargligt, men beslöt mig för att
gå in hos Pressbyråaffären där i närheten och köpa ett nytt.
Det billigaste kostade 50kr.

Så mycket kontanter hade jag faktiskt inte, men jag hade som
tur var,......jag hade.........
........VINSTEN FRÅN MIN TIA LOTT
JAG KÖPT I KINNARED!
Självklart att det imponerade lite på biträdet.
Jag spenderade ju min vinst på något ordentligt.

Och för mig personligen betydde det att jag upplevt ännu en dag då
bokföringen gick ihop. Besöket i Kinnared hade bara varit positivt.
Där kunde man spendera både mer tid och pengar utan att åka
därifrån med en präktig dummerjönsmössa på huvudet.

Kan det bli annat än femstjärnigt, var min sista tanke innan
jag somnade i min IKEA-säng (Sultan Skymning), den kvällen.

================
(Sann historia - till uppriktig skadeglädje, exklusivt för Gobbabibliotheketes läsare)

Fru Wasp-Citrons dilemma

- ... avsaknaden av det

Skjutsgossen hade kört hem henne med droska. Ingen lång väg, bara från Forum. Fru Skuldfrid Wasp-Citron bodde i Hyltebruk. Bekväm tvårummare på andra våningen med utsikt över Storgatans stilla myller. Klockan visade inte ännu på skymingsdags, men det var sent på eftermiddagen.

Efter skilsmässan från sin man, sjökapten Sune Citron hade hon fått överta hans övernattningslägenhet i Hylte, i närheten av västkusten. Tidigare hade man tillsammans bott i Stockholm, med eftermiddagsol och vy av stadshuset genom det välvda panoramafönstret. Själv flyttade han nu till någon söderhavsö med någon liten älskarinna som han tidigare träffat vid någon lagun, under sina många resor. Hans sista tänkvärda ord till Skuldfrid hade varit; ” I döden liksom livet är och förblir jag din man. Om havens djup i natt blir min grav, kan jag endast lyckönska mig, att därigenom befrias från din åsyn”. Alltså, att lägenheten i Hyltebruk tillföll Skuldfrid, var kanske ett sätt av Sune Citron att kompensera situationen materiellt.

Fru Skuldfrid Wasp-Citron var en stadig kvinna som stod med båda skorna på jorden. Hon var väl i femtioårsåldern och bar på många komplex, men hon var inte medveten om detta. Den tiden var förbi. Hon hade redan för åratal sedan vänt det till något positivt. När barnen, två, hade flyttat hemifrån och hon hade uppnått fyrtioårsåldern hade hon tänkt att omedelbart bli konstnär. Kanske författare. Hon gick gärna ut i det offentliga gallerilivet, besökte vernissager, diskuterade gärna med yngre förmågor. Eftersom hon avlat barn hade hon ju ett överläge i förhållande till dessa magra kvinnor, som visserligen startade sin konstnärsbana trettio år tidigare, men var trots det bara studenter här i livet. Detta var en av de bestämda åsikter som fru Wasp-Citron gärna avyttrade när tillfälle gavs. Under gynnsamma förhållanden kunde människosläktet överleva. Hon behövde aldrig välja, hon visste att det var guddomligt, allting var förutbestämt som i en kalender.

Det var emellertid något märkligt i Hylte, som det kallades i vardagstal. Alla gick i blå overaller, både morgon som afton. Annars syntes man inte, vilket fru Wasp-Citron blivit på det klara med bara någon dag tidigare. När hon besökte Forum första gången fick hon ingen betjäning. Ingen såg henne! Detta intermezzo gav henne anledning att kontakta kommunen, per telefon, där man tjänstvilligt sade att man omedelbart skulle skicka henne skriftliga instruktioner om hur det är att bo. Med försändelsen kom också en ihopvikt overall. Inte av senaste av modell direkt, kanske av sent 1960-tals snitt, sådana man använde på posten eller i vissa James Bond filmer, då vanligen av skurkaktiga asiater i tunnelbanemiljö. Overallen var av typ ”one size fits alla”, lite elastisk över axlar och byst. Den lilla kragen kunde vara klädsam uppvikt, skyddade mot vind.

Genom ett knastrig mobiltelefon samtal hade ett av barnen, Gustav, som studerade optisk information i Stockholm, meddelat Sune Citron som befann sig på söderhavsön om hans frus egendomliga erfarenhet på Forum-Teatern i Hyltebruk. Sune svarade omedelbart; ”Skuldfrid får inte stanna vid teatern, icke framleva sitt liv omgiven av vansinniga beundrare, vilka smicker förr eller senare skall förstöra henne; eller omvärvas av en infam avund, som skall nedsöla hennes rykte. Hon skall därifrån, men självilligt övergiva scenen, icke genom övertalning får det ske”.

Under tiden satt fru Skuldfrid i sin bekväma tvårummare i Hylte och frågade sig medan hon smuttade på en kopp fruktte; ”Konstnärinna eller kvinna”,.. ”vilketdera, teatern eller hemmet, som blir mitt framtida öde, …skall kanske redan denna afton avgöras”. Hon tog på sig overallen och gick ut, vinkade en stund efter bilar som hon trodde kunde tillhöra droskväsendet. En liten japansk bil stanna invid. En lång man i blå overall steg ut, slängde ett ögonkast mot Skuldfrid, skulle just vända bort blicken när han genom något spontant infall kom att säga; ”skall du också lämna in V sjuttiofem, idag är det jackpot?”. Han nickade mot Pressbyrån invid. Varma vågor gick igenom Skuldfrid. Trots sitt låga blodtryck var det som om hon rodnade något.

Utan att säga ett ord, bara med ett litet leende följde fru Skuldfrid Wasp-Citron med in i Pressbyråkiosken. Kiosken var så rymlig att man kunde kalla det för en butik. Vilket spel skulle hon välja? Evert, den långe gänglige hylte killen gav sina bästa tips.

Hon satsade en hel hundralapp på vinnare i fjärde loppet. Hon behövde inte välja, hon visste att det var guddomligt.

===========
Berättat för Blixten Jernberg utanför en sportstuga i Gyltige, mars 2006