”Vi Amnesty-medlemmar gladde oss mycket både inför, under och efter Amnesty-galan. Efter galan samlades vi - några stycken – ”hemma hos”, och vi kände – och talade om det – att det här satt. Det här var en minnesrik kväll, för oss aktiva Amnestymedlemmar, men framför allt (trodde vi) för publiken. Det var ju för denna vi ordnat arrangemanget. Så kommer måndagen och vi får tillfälle att läsa recensionen, och vad finner vi? Jo, Barbro Frost, recensenten, förklarar (indirekt) hela publiken som idioter därför att man aningslöst sjungit med i en text (Tom Dooley), som en bra sånggrupp lyckats tända publiken med.
OK, kanske är det så att texten inte var riktigt adekvat i sammanhanget, men vem tänkte på det? En – Barbro Frost! Med sin blixtrande intelligens analyserade hon genast situationen och satte den på pränt utan att begripa ett dugg vad hon egentligen ställde till med. All right, misstag kan vi alla göra! Men! Den här gången, Barbro Frost, måste du väl ändå förstått, att du missat lite väl grovt!? Men inte! Aningslöst vidhåller du din ståndpunkt och har dessutom den dåliga smaken att publicera den aktuella texten som någon sorts försvar för din egen sak… Lite ängsligt frågar man sig; vem är du ute efter? Är det Blue Rangers – för det kan väl aldrig vara Amnesty som organisation eller ide´? Nej, så kan det väl aldrig vara!? För är det så, Barbro Frost, då är du verkligen ute på djupt vatten.
Slutligen, vilket redan sagts i tidigare inlägg i HP: vi är glada att Blue Rangers kunde vara med och att de råkar vara poliser har ingen som helst betydelse i sammanhanget.
Aktiv Amnesty-medlem.
SVAR: Jag tyckte jag hade sagt vad jag ville i recensionen och hade inte tänkt besvara några insändare. Andra uppmanade mig att publicera Tom Dooley-verserna, eftersom det tydligen rådde delade meningar om vad texten egentligen innehåller. Jag utgår ifrån att de flesta i teatersalongen närvarande har samma tankeförmåga som jag, och minst samma medvetenhet. Det var därför jag tyckte allsången var anmärkningsvärd. Jag tycker man ska göra allt för att stödja samvetsfångar.
Ändå måste det väl vara tillåtet att skriva vad man tycker om en lokal Amnesty-grupps artistgala. (Jag är inte medlem i Amnesty, men jag har stött organisationen med pengar då och då och deltagit i vykortkampanjer). Att Blue Rangers är poliser har betydelse. Det ingår ju i deras ”image”. Ranger betyder gränspolis och blue är uniformsfärgen.
Om vi nu ska tala om dålig smak, så tycker jag att det är bevis för just det att uppträda i amerikansk polisskjorta. Polisen är varje samhälles repressiva och kontrollerande makt. Jag erkänner att jag blev provocerad av deras närvaro och lyssnade extra noga på vad de skulle ha att säga. Deras enda budskap var just sångerna. I vissa sammanhang, t ex dansmusik, kan man strunta i texternas innehåll, men jag trodde det var självklart att man just på en gala som den här lägger stor vikt vid vad man sjunger. Vad jag ”egentligen ställt till med” ”begriper” jag nog fortfarande inte.
Barbro Frost.
Texten publicerad i Hallandsposten 22 nov 1984
på insändarsidan ”HP-läsaren”
No comments:
Post a Comment