Det var i februari det året.
Vinterns stod på sig och skogslandskapet som ett vykort,
Mötte enstaka bilar. Var förvånad att det var så långt att köra
från Hyltebruk. Skulle affischera och kanske hitta en telefonkiosk.
Hade varit borta längre än planerat med bilen, som inte var min.
Rullade in i Kinnared första gången på säkert tjugofem år.
Det var ganska sent på eftermiddagen.
Funderar fortfarande om jag verkligen såg ett hotell
vid infarten, men det kan också varit en mystisk hägring.
Jag vet inte om det var mitt i samhället, men en affär dök upp
på höger sida. På andra sidan vägen, bakom snödrivorna, fanns
något som verkade vara en offentlig anslagstavla. Vad bra.
Nu kunde jag affischera och sedan fråga efter
telefon i affären, som visade sig vara en spännande, modern
kombination av post och matbutik
Passade på att köpa en Tia-lott, efter att ha sett
mig omkring utan att egentligen gå längre in i
butiken. Kassörskan sade att det fanns ingen
telefonkiosk, inte numera.
Skrapade min lott i den japanska bilen, med en nyckel,
bakom immiga rutor i februari, utanför affären, i samhället som
jag besökte senast för mycket läng......
Den visade sig ge vinst; .....50kr!
Det var väl vad jag tänkte, det var ett bra beslut
att köpa lott! Det kan löna sig när som helst.
Ville ändå inte gå ut i kylan, in i affären igen för att lösa ut vinsten
utan beslöt mig köra direkt till Torup för att ringa, - där hade
jag sett en telefonkiosk tidigare samma dag.
I Torup, där jag börjat min affischering tidigt
på förmiddagen, i -14 grader, hade hänt en liten olycka.
Vid andra affichen tryckte jag häftstiftet så hårt mot den frusna,
knallhårda anslagstavlan att hatten på stiftet sprack
och jag fick en injektion av bakre spetsen i höger tumme
Som tur var, hade jag med mig en oanvänd servett.
Nå, det var (nästan)glömt nu.
Väl framme i telefonkiosken i Torup, i eftermiddagsskymningen,
stoppade jag in det perfekt slimmade telefonkortet, som visade sig ha
bara en enda markering kvar. Det kunde bara bli ett mycket kort samtal.
Kunde jag inte ringa nu, kunde jag bli efterlyst.
Upplevde det som förargligt, men beslöt mig för att
gå in hos Pressbyråaffären där i närheten och köpa ett nytt.
Det billigaste kostade 50kr.
Så mycket kontanter hade jag faktiskt inte, men jag hade som
tur var,......jag hade.........
........VINSTEN FRÅN MIN TIA LOTT
JAG KÖPT I KINNARED!
Självklart att det imponerade lite på biträdet.
Jag spenderade ju min vinst på något ordentligt.
Och för mig personligen betydde det att jag upplevt ännu en dag då
bokföringen gick ihop. Besöket i Kinnared hade bara varit positivt.
Där kunde man spendera både mer tid och pengar utan att åka
därifrån med en präktig dummerjönsmössa på huvudet.
Kan det bli annat än femstjärnigt, var min sista tanke innan
jag somnade i min IKEA-säng (Sultan Skymning), den kvällen.
================
(Sann historia - till uppriktig skadeglädje, exklusivt för Gobbabibliotheketes läsare)
Sunday, March 26, 2006
Sunday, March 12, 2006
Fru Wasp-Citrons dilemma
- ... avsaknaden av det
Skjutsgossen hade kört hem henne med droska. Ingen lång väg, bara från Forum. Fru Skuldfrid Wasp-Citron bodde i Hyltebruk. Bekväm tvårummare på andra våningen med utsikt över Storgatans stilla myller. Klockan visade inte ännu på skymingsdags, men det var sent på eftermiddagen.
Efter skilsmässan från sin man, sjökapten Sune Citron hade hon fått överta hans övernattningslägenhet i Hylte, i närheten av västkusten. Tidigare hade man tillsammans bott i Stockholm, med eftermiddagsol och vy av stadshuset genom det välvda panoramafönstret. Själv flyttade han nu till någon söderhavsö med någon liten älskarinna som han tidigare träffat vid någon lagun, under sina många resor. Hans sista tänkvärda ord till Skuldfrid hade varit; ” I döden liksom livet är och förblir jag din man. Om havens djup i natt blir min grav, kan jag endast lyckönska mig, att därigenom befrias från din åsyn”. Alltså, att lägenheten i Hyltebruk tillföll Skuldfrid, var kanske ett sätt av Sune Citron att kompensera situationen materiellt.
Fru Skuldfrid Wasp-Citron var en stadig kvinna som stod med båda skorna på jorden. Hon var väl i femtioårsåldern och bar på många komplex, men hon var inte medveten om detta. Den tiden var förbi. Hon hade redan för åratal sedan vänt det till något positivt. När barnen, två, hade flyttat hemifrån och hon hade uppnått fyrtioårsåldern hade hon tänkt att omedelbart bli konstnär. Kanske författare. Hon gick gärna ut i det offentliga gallerilivet, besökte vernissager, diskuterade gärna med yngre förmågor. Eftersom hon avlat barn hade hon ju ett överläge i förhållande till dessa magra kvinnor, som visserligen startade sin konstnärsbana trettio år tidigare, men var trots det bara studenter här i livet. Detta var en av de bestämda åsikter som fru Wasp-Citron gärna avyttrade när tillfälle gavs. Under gynnsamma förhållanden kunde människosläktet överleva. Hon behövde aldrig välja, hon visste att det var guddomligt, allting var förutbestämt som i en kalender.
Det var emellertid något märkligt i Hylte, som det kallades i vardagstal. Alla gick i blå overaller, både morgon som afton. Annars syntes man inte, vilket fru Wasp-Citron blivit på det klara med bara någon dag tidigare. När hon besökte Forum första gången fick hon ingen betjäning. Ingen såg henne! Detta intermezzo gav henne anledning att kontakta kommunen, per telefon, där man tjänstvilligt sade att man omedelbart skulle skicka henne skriftliga instruktioner om hur det är att bo. Med försändelsen kom också en ihopvikt overall. Inte av senaste av modell direkt, kanske av sent 1960-tals snitt, sådana man använde på posten eller i vissa James Bond filmer, då vanligen av skurkaktiga asiater i tunnelbanemiljö. Overallen var av typ ”one size fits alla”, lite elastisk över axlar och byst. Den lilla kragen kunde vara klädsam uppvikt, skyddade mot vind.
Genom ett knastrig mobiltelefon samtal hade ett av barnen, Gustav, som studerade optisk information i Stockholm, meddelat Sune Citron som befann sig på söderhavsön om hans frus egendomliga erfarenhet på Forum-Teatern i Hyltebruk. Sune svarade omedelbart; ”Skuldfrid får inte stanna vid teatern, icke framleva sitt liv omgiven av vansinniga beundrare, vilka smicker förr eller senare skall förstöra henne; eller omvärvas av en infam avund, som skall nedsöla hennes rykte. Hon skall därifrån, men självilligt övergiva scenen, icke genom övertalning får det ske”.
Under tiden satt fru Skuldfrid i sin bekväma tvårummare i Hylte och frågade sig medan hon smuttade på en kopp fruktte; ”Konstnärinna eller kvinna”,.. ”vilketdera, teatern eller hemmet, som blir mitt framtida öde, …skall kanske redan denna afton avgöras”. Hon tog på sig overallen och gick ut, vinkade en stund efter bilar som hon trodde kunde tillhöra droskväsendet. En liten japansk bil stanna invid. En lång man i blå overall steg ut, slängde ett ögonkast mot Skuldfrid, skulle just vända bort blicken när han genom något spontant infall kom att säga; ”skall du också lämna in V sjuttiofem, idag är det jackpot?”. Han nickade mot Pressbyrån invid. Varma vågor gick igenom Skuldfrid. Trots sitt låga blodtryck var det som om hon rodnade något.
Utan att säga ett ord, bara med ett litet leende följde fru Skuldfrid Wasp-Citron med in i Pressbyråkiosken. Kiosken var så rymlig att man kunde kalla det för en butik. Vilket spel skulle hon välja? Evert, den långe gänglige hylte killen gav sina bästa tips.
Hon satsade en hel hundralapp på vinnare i fjärde loppet. Hon behövde inte välja, hon visste att det var guddomligt.
===========
Berättat för Blixten Jernberg utanför en sportstuga i Gyltige, mars 2006
Skjutsgossen hade kört hem henne med droska. Ingen lång väg, bara från Forum. Fru Skuldfrid Wasp-Citron bodde i Hyltebruk. Bekväm tvårummare på andra våningen med utsikt över Storgatans stilla myller. Klockan visade inte ännu på skymingsdags, men det var sent på eftermiddagen.
Efter skilsmässan från sin man, sjökapten Sune Citron hade hon fått överta hans övernattningslägenhet i Hylte, i närheten av västkusten. Tidigare hade man tillsammans bott i Stockholm, med eftermiddagsol och vy av stadshuset genom det välvda panoramafönstret. Själv flyttade han nu till någon söderhavsö med någon liten älskarinna som han tidigare träffat vid någon lagun, under sina många resor. Hans sista tänkvärda ord till Skuldfrid hade varit; ” I döden liksom livet är och förblir jag din man. Om havens djup i natt blir min grav, kan jag endast lyckönska mig, att därigenom befrias från din åsyn”. Alltså, att lägenheten i Hyltebruk tillföll Skuldfrid, var kanske ett sätt av Sune Citron att kompensera situationen materiellt.
Fru Skuldfrid Wasp-Citron var en stadig kvinna som stod med båda skorna på jorden. Hon var väl i femtioårsåldern och bar på många komplex, men hon var inte medveten om detta. Den tiden var förbi. Hon hade redan för åratal sedan vänt det till något positivt. När barnen, två, hade flyttat hemifrån och hon hade uppnått fyrtioårsåldern hade hon tänkt att omedelbart bli konstnär. Kanske författare. Hon gick gärna ut i det offentliga gallerilivet, besökte vernissager, diskuterade gärna med yngre förmågor. Eftersom hon avlat barn hade hon ju ett överläge i förhållande till dessa magra kvinnor, som visserligen startade sin konstnärsbana trettio år tidigare, men var trots det bara studenter här i livet. Detta var en av de bestämda åsikter som fru Wasp-Citron gärna avyttrade när tillfälle gavs. Under gynnsamma förhållanden kunde människosläktet överleva. Hon behövde aldrig välja, hon visste att det var guddomligt, allting var förutbestämt som i en kalender.
Det var emellertid något märkligt i Hylte, som det kallades i vardagstal. Alla gick i blå overaller, både morgon som afton. Annars syntes man inte, vilket fru Wasp-Citron blivit på det klara med bara någon dag tidigare. När hon besökte Forum första gången fick hon ingen betjäning. Ingen såg henne! Detta intermezzo gav henne anledning att kontakta kommunen, per telefon, där man tjänstvilligt sade att man omedelbart skulle skicka henne skriftliga instruktioner om hur det är att bo. Med försändelsen kom också en ihopvikt overall. Inte av senaste av modell direkt, kanske av sent 1960-tals snitt, sådana man använde på posten eller i vissa James Bond filmer, då vanligen av skurkaktiga asiater i tunnelbanemiljö. Overallen var av typ ”one size fits alla”, lite elastisk över axlar och byst. Den lilla kragen kunde vara klädsam uppvikt, skyddade mot vind.
Genom ett knastrig mobiltelefon samtal hade ett av barnen, Gustav, som studerade optisk information i Stockholm, meddelat Sune Citron som befann sig på söderhavsön om hans frus egendomliga erfarenhet på Forum-Teatern i Hyltebruk. Sune svarade omedelbart; ”Skuldfrid får inte stanna vid teatern, icke framleva sitt liv omgiven av vansinniga beundrare, vilka smicker förr eller senare skall förstöra henne; eller omvärvas av en infam avund, som skall nedsöla hennes rykte. Hon skall därifrån, men självilligt övergiva scenen, icke genom övertalning får det ske”.
Under tiden satt fru Skuldfrid i sin bekväma tvårummare i Hylte och frågade sig medan hon smuttade på en kopp fruktte; ”Konstnärinna eller kvinna”,.. ”vilketdera, teatern eller hemmet, som blir mitt framtida öde, …skall kanske redan denna afton avgöras”. Hon tog på sig overallen och gick ut, vinkade en stund efter bilar som hon trodde kunde tillhöra droskväsendet. En liten japansk bil stanna invid. En lång man i blå overall steg ut, slängde ett ögonkast mot Skuldfrid, skulle just vända bort blicken när han genom något spontant infall kom att säga; ”skall du också lämna in V sjuttiofem, idag är det jackpot?”. Han nickade mot Pressbyrån invid. Varma vågor gick igenom Skuldfrid. Trots sitt låga blodtryck var det som om hon rodnade något.
Utan att säga ett ord, bara med ett litet leende följde fru Skuldfrid Wasp-Citron med in i Pressbyråkiosken. Kiosken var så rymlig att man kunde kalla det för en butik. Vilket spel skulle hon välja? Evert, den långe gänglige hylte killen gav sina bästa tips.
Hon satsade en hel hundralapp på vinnare i fjärde loppet. Hon behövde inte välja, hon visste att det var guddomligt.
===========
Berättat för Blixten Jernberg utanför en sportstuga i Gyltige, mars 2006
Subscribe to:
Posts (Atom)
