- HoHoHoo, finns här några snälla barn, skojade pappa när han var på väg att sätta sig vid köksbordet. Barnen, huligantvillingarna Erk och Perk, tillika sprayfärgsexeperterna, satt redan där och slevade i sig. Pappa hette Don Placebo. Mamma stod vid spisen och födde barn, deras tredje. Det såg ut att gå bra. Hon, mamma Angelique, småtwistade lite, gick ner i limbo, och sedan flög ungen ut som en projektil och landade i Erk´s och Perk´s frukostar.
- Häftigt morsan!, utbrast de båda huliganbröderna.
- Jag sticker ner till Hemköp och julhandlar lite, det nödvändigaste innan helgen, sade pappa Don för att komma ifån lite grann.
- Glöm inte att köpa lussekatter!, ropade Angelique medan hon torkade rent barnet från havrekuddar och honung.
Han drog på sig sina vinterskor och traskade ut i snömodden. Affären stod där som ett rymdskepp, pyntad och klar, som för avfärd till en främmande planet Det var något speciellt med Don´s vinterskor, de var små och hade ganska hård klack. Ja, egentligen var det inga vinterskor, men han kallade dem för det. Således hördes han när han trampade in genom svängporten på Hemköp. Klackarna slog mot golvet. Eftersom affären var folktom ekade varje steg han tog, ... ga-donk, ga-donk, ga-donk.
Don Placebo gick till en av frysarna, den med små pizzor. Han tog upp en liten med pappersomslag , skulle läsa instruktionerna, men råkade tappa den i golvet. Det lät som när Moses tappade en av sina berömda stentavlor i marken. Affären fylldes med detta ljud, till och med en expedit vaknade till.
Don Placebo lade tillbaka pizzan, en Vegetaria Gigante och beslöt sig för att gå till fruktavdelning. Den låg öde. Men det var fint ordnat för frukterna, clementinerna låg i drivor. De som låg underst hade klämskador som gjorde dem extra saftiga.
- Är det inte Don Placebo?, frågade plötsligt en röst bakom honom. Det var Erik "Racisten"Bengtsson. En gammal skolkamrat från tiden på Högskolan.
- Jovisst, visst är det...., sade Don förvånad när han vände sig om.
De båda gentlemännen diskuterade vädret en stund, innan de skiljdes åt. Erik gick bortåt köttavdelningen, medan Don fortsatte att fingra på frukterna, den här gången var det några meloner som pockade på uppmärksamhet. Han råkade lägga märke till att bara några meter bortom fruktavdelningen fanns en dörr han inte sett tidigare. Nyfiken som Don Placebo alltid var gick han bort till dörren och tog i handtaget, tryckte till. Dörren öppnade sig lätt. Någonstans långt borta bakom sig hörde han en expedit skrika till en kund. Men det var inte till honom. Bakom dörren fanns ett mörker och en trappa nedåt. Ett svagt ljus fanns därnere.
Don Placebo tog några steg med sina vinterskor. Försiktigt, han ville inte snubbla i trappan, som hade ganska trånga trappsteg, som gjorda som för små fötter.
Han höll i ledstången. Steg för steg. Ljuset därnere blev större, starkare.
- Välkommen!, sade två tomtar som mötte honom i källaren. Don Placebo var förstummad. Det var verkligen två tomtar. De tog honom i händerna och ledde in honom i Tomteverkstaden.
Vilket liv det var därnere. Alla sjöng och små maskiner surrade. Här tillverkades det julklappar!
Don Placebo såg sig omkring med stora ögon. Det här var platsen alla pratade om. Få hade det varit förunnat att se den.
- Kan vi hjälpa dig med något speciellt?, sade ytterligare en vänlig tomte som verkade vara någon sorts förman.
Don Placebo tog sig på hakan och försökte minnas vad Angelique hade sagt till honom innan han lämnade hemmet, men kunde inte komma ihåg det.
Han bjöds på skummande julöl, chokladpraliner och glada sånger. Men minnet svek Don, han kunde inte komma ihåg vad hans sambo sagt till honom.
Inte ens när en storvuxen tomte kom med en stor katt på axeln kunde han komma ihåg Lussekatter.
Under tiden hade Angelique blivit orolig, svept in sin nyfödda baby i en filt, tagit med sig tvillingbröderna i barnvagnen och gick med raska steg till Hemköp. Det slaskade i snömodden av hennes steg. De automatiska dörrarna öppnade sig. Hon gick rakt in, fick syn på en expedit och knackade henne på axeln,
- Har ni sett min man, han gick in här för att köpa Lussekatter?
Expediten vände sig långsamt om och sade;
- Du är ju förbannat rolig, skaffa dig ett eget liv.
De båda kvinnorna stirrade en stund på varandra. Expediten fortsatte;
- Du skall inte gå omkring här och snacka. Vad sa du att det hette? Din man? Vad heter det? Vad heter det?
De båda kvinnorna betraktade åter varandra, ordlöst.
Expediten, som inte hade något eget namn eller egen historia, fortsatte;
- Nästa gång blir jag riktigt förbannad.
Angelique gick raskt vidare mot brödavdelningen med alla barnen. Där stod hennes sambo Don Placebo och stirrade på det transparenta skåpet med Lussekatter. Han försökte minnas någonting. Vem han var och var han befann sig.
- Har du drabbats av minnesförlust igen, ... kom vi går hem, sade Angelique som fyllde en papperspåse med Lussekatter.
- Häftigt morsan!, utbrast de båda huliganbröderna.
- Jag sticker ner till Hemköp och julhandlar lite, det nödvändigaste innan helgen, sade pappa Don för att komma ifån lite grann.
- Glöm inte att köpa lussekatter!, ropade Angelique medan hon torkade rent barnet från havrekuddar och honung.
Han drog på sig sina vinterskor och traskade ut i snömodden. Affären stod där som ett rymdskepp, pyntad och klar, som för avfärd till en främmande planet Det var något speciellt med Don´s vinterskor, de var små och hade ganska hård klack. Ja, egentligen var det inga vinterskor, men han kallade dem för det. Således hördes han när han trampade in genom svängporten på Hemköp. Klackarna slog mot golvet. Eftersom affären var folktom ekade varje steg han tog, ... ga-donk, ga-donk, ga-donk.
Don Placebo gick till en av frysarna, den med små pizzor. Han tog upp en liten med pappersomslag , skulle läsa instruktionerna, men råkade tappa den i golvet. Det lät som när Moses tappade en av sina berömda stentavlor i marken. Affären fylldes med detta ljud, till och med en expedit vaknade till.
Don Placebo lade tillbaka pizzan, en Vegetaria Gigante och beslöt sig för att gå till fruktavdelning. Den låg öde. Men det var fint ordnat för frukterna, clementinerna låg i drivor. De som låg underst hade klämskador som gjorde dem extra saftiga.
- Är det inte Don Placebo?, frågade plötsligt en röst bakom honom. Det var Erik "Racisten"Bengtsson. En gammal skolkamrat från tiden på Högskolan.
- Jovisst, visst är det...., sade Don förvånad när han vände sig om.
De båda gentlemännen diskuterade vädret en stund, innan de skiljdes åt. Erik gick bortåt köttavdelningen, medan Don fortsatte att fingra på frukterna, den här gången var det några meloner som pockade på uppmärksamhet. Han råkade lägga märke till att bara några meter bortom fruktavdelningen fanns en dörr han inte sett tidigare. Nyfiken som Don Placebo alltid var gick han bort till dörren och tog i handtaget, tryckte till. Dörren öppnade sig lätt. Någonstans långt borta bakom sig hörde han en expedit skrika till en kund. Men det var inte till honom. Bakom dörren fanns ett mörker och en trappa nedåt. Ett svagt ljus fanns därnere.
Don Placebo tog några steg med sina vinterskor. Försiktigt, han ville inte snubbla i trappan, som hade ganska trånga trappsteg, som gjorda som för små fötter.
Han höll i ledstången. Steg för steg. Ljuset därnere blev större, starkare.
- Välkommen!, sade två tomtar som mötte honom i källaren. Don Placebo var förstummad. Det var verkligen två tomtar. De tog honom i händerna och ledde in honom i Tomteverkstaden.
Vilket liv det var därnere. Alla sjöng och små maskiner surrade. Här tillverkades det julklappar!
Don Placebo såg sig omkring med stora ögon. Det här var platsen alla pratade om. Få hade det varit förunnat att se den.
- Kan vi hjälpa dig med något speciellt?, sade ytterligare en vänlig tomte som verkade vara någon sorts förman.
Don Placebo tog sig på hakan och försökte minnas vad Angelique hade sagt till honom innan han lämnade hemmet, men kunde inte komma ihåg det.
Han bjöds på skummande julöl, chokladpraliner och glada sånger. Men minnet svek Don, han kunde inte komma ihåg vad hans sambo sagt till honom.
Inte ens när en storvuxen tomte kom med en stor katt på axeln kunde han komma ihåg Lussekatter.
Under tiden hade Angelique blivit orolig, svept in sin nyfödda baby i en filt, tagit med sig tvillingbröderna i barnvagnen och gick med raska steg till Hemköp. Det slaskade i snömodden av hennes steg. De automatiska dörrarna öppnade sig. Hon gick rakt in, fick syn på en expedit och knackade henne på axeln,
- Har ni sett min man, han gick in här för att köpa Lussekatter?
Expediten vände sig långsamt om och sade;
- Du är ju förbannat rolig, skaffa dig ett eget liv.
De båda kvinnorna stirrade en stund på varandra. Expediten fortsatte;
- Du skall inte gå omkring här och snacka. Vad sa du att det hette? Din man? Vad heter det? Vad heter det?
De båda kvinnorna betraktade åter varandra, ordlöst.
Expediten, som inte hade något eget namn eller egen historia, fortsatte;
- Nästa gång blir jag riktigt förbannad.
Angelique gick raskt vidare mot brödavdelningen med alla barnen. Där stod hennes sambo Don Placebo och stirrade på det transparenta skåpet med Lussekatter. Han försökte minnas någonting. Vem han var och var han befann sig.
- Har du drabbats av minnesförlust igen, ... kom vi går hem, sade Angelique som fyllde en papperspåse med Lussekatter.
