CUPORNA - fördomarnas tempel.

Efter min resa till Tape City, som det tog längre tid att hämta sig ifrån än jag antagit, beslöt jag mig att göra ännu en resa, till Cuporna. Om Tape City var ålderdomligt och närmast något vad man kan kalla stillastående, visste jag att Cuporna var relativt högteknologiskt. Det var också svårare att hitta dit. Det sades att det var också en plats man egentligen bara kunde besöka en gång i livet, det var då sanningen uppdagades. När den rätta tiden var inne. Men många försökte återvända dit i sin fåfänga.

På redaktionen hade en sensitiv psykiater uppfattat signaler i min berättelser och tipsat ledningen att en nära förestående resa till Cuporna kunde vara mitt öde.
Min gamla bil rullade lätt på landsvägen, Till skillnad från Tape City, kom man till Cuporna genom olika förstäder, om man vill kalla det så. Det var ganska små samhällen, som byar, men varje nytt samhälle antog de kulturella strukturerna, för mig, allt märkligare former. Egentligen var det alldagligt, men jag såg det annorlunda.
I ett av dessa mindre samhällen stannade jag till för att köpa mig en korv med mos, kanske en tidning. De gulsvarta löpsedlarna skrek emot mig från kioskväggen, de flesta basunerade ut samma nyhet, tecknen för vår nära förestående undergång.
Åtminstone så här långt verkade allting ungefär som vanligt. I korvkioskluckan beställde jag en smal grillad med pommes, och faktiskt en Pucko. Jag visste att det var lite naivt att beställa Pucko, men här kunde ingen bekant se mig, upptäcka min lilla last. Väntade några minuter och expediten böjde sig ut;
- Varsågod, här har du. Det är med Pommes Fritzl. Chokladdrycken har du här i nappflaska.
- Pommes Frtzl?
- Just det Det är gjort inom familjen. Samma familj, i utkanten av Cuporna. Det finns ett äkthetsintyg på vår vägg här.
- Varför får jag chokladdrycken i nappflaska?
- Det är mest ungdomar som handlar här. Önskas något mer? Hora heter jag, välkommen tillbaka.
Satt i min Wolkswagen och käkade upp min beställning. Smaken var ungefär som vanligt, men det är ju så, att det man inte vet om, det har man inte ont av.
Hörde jag rätt , eller var det bara jag som inbildade mig? Dora kunde ju hon inte heta, jag var för nära Cuporna?

Körde vidare mot ett mera kuperat landskap. Cuporna låg uppe i ett höglandsområde. När jag närmade mig staden blev jag omkörd hela tiden. Antog att det var hetsiga unga män som köpt sina körkort, snarare än att erövrat dem genom tålamod. Landskapet var vackert. Min bil gick bra, åtminstone på treans växel. Märkligt att så få hade lyckats fotografera det, den karaktäristiska infarten till staden, träden och de stora stenarna. Blev stoppad vid en gränskontroll med flera uniformerade vakter.
- Och vart är ni på väg då, i den där dåligt besiktigade bilen? Har ni druckit alkoläsk? I vilka avsikter kan ni komma till Cuporna utom de fientliga?
Jag blev onekligen lite ställd av sättet av kommunicera, men jag hade studerat berättelser från trakten och visste att man kommunicerade med en direkthet som ofta verkade vara fullastad med fördomar. I Cuporna levde man med världsbilden att allting hade redan hänt. Det medgav en social samsyn där man i regel fastslog alla händelser som bekräftelser. Kanske var jag redan kraftigt påverkad av miljön, eftersom jag utan något större avkall på moral och hövlighet, sade jag till vaktposten;
- Vad gnäller du för ditt jävla as? Har du inte något viktigare för dig? Ät några clementiner så skiter du bättre.
Såg i backspegeln att någon synlig aktivitet verkade inte mitt agerande utlösa. Vakterna stoppade redan nästa bil.
Hittade ett hotell, Wall of Triumph Futura , med en nattklubb i anslutning , Smink Club. Öppnade min gröna resväska på sängen, i det svagt belysta, men sammetsbeklädda i rummet, och klädde om mig efter en dusch, i det för all del ganska komfortabla badrummet. Inget hade lämnats åt slumpen, frånsett en enda detalj, rummet hade inga fönster.
Stegade nefrör trapporna till klubben, ett sorl hördes uppblandat med musik. I halvdunklet verkade det mesta, som vanligt är i den miljön.
En bar serverade drinkar, gick fram till disken;
- En stor Vodka Harry Lime, med extracentliter.
- I ett saftglas? Haha. Hur gammal är ni? Får jag se leg. Du verkar ju inte ha fyllt tolv. Går du på mellanstadiet? Haha.HoHoHo.
Kände mig lite orolig inombords, på de frekvenser i min hjärna som var mest opåverkade av Cuporna. Återigen antyddes det att jag måste sett ung ut. Redan i kiosken i utkanten av samhället fick jag Pucko i nappflaska, vaktposteringen frågade om jag druckit alkoläsk och nu ville bartendern på Smink Club servera drinken i saftglas. Här fanns något samband, men, hann inte tänka klart över frågan, innan min blick for en bit inåt lokalen, fångade upp något bekant.

Var det inte?! Det var ju..., det var ju... Louise Jaerleskoogh, som jag även träffat i Tape City!!

Hon satt och, som det verkade, och råflörtade med några fotbollspelare framför den lilla scenen. Just då i samma ögonblick tändes de gula blinkande strålkastarna och in till mikrofonstället stegade Magnus Bottner, den kända ståuppkomikern. Vilka sammanträffanden, allt inom några episka sekunder. Det förvånade mig inte att Bottner uppträdde i Cuporna, hade ju aldrig hört honom uttala annat än fördomar. Han var klädd i fluga och rödvit-rutig kostym, såg nästan mer ut som Brolle.
Gav mitt leg. till bartendern, medan jag fortfarande såg mot scenen.
- DET DUGER INTE HÄR, hörde jag i högra örat.
Vände mig något irriterad mot bardisken;
- Ge mig vilken drink som helst STOR. Med ett randigt jättesugrör, om du så vill!
Hann med förströdda blickar från ena ögonvrån se att bartendern hällde upp mjölk i en ljusblå plastmugg. Följde onekligen hellre nu händelsutvecklingen inåt lokalen. Ståuppkomikern drog sina skämt. En del råa skratt hördes. Bottner körde sin vanliga incesthumor, antagligen för att kunna betala hyran även nästa månad för sin sjaskiga enrummare i någon kaninhåla.
Mest hade jag blicken på Louises förehavanden. Skulle hon komma ihåg mig, att vi faktiskt tillbringat en natt tillsammans i Tape City? Vem var de där fåniga fotbollsspelarna?
Det skulle jag ta reda på, men hejdade mig. Bottner lämnade scenen och till min förvåning gick Louise upp istället. Hon slängde hastigt av sig en grå överrock, ett plagg jag inte tidigare lagt märke till i lokalens halvdunklel. Under rocken hade hon haft en skimrande fotbollsdräkt som nu blottades inför de gapande gästerna på Smink Club, i Cuporna.
Orientalisk disco-rock musik strömmade ut ur högtalarna. Det slog reflexer från Disco-kulan som hängde i taket. Några ivriga funktionärer rullade in ett litet fotbollsmål. Ett par nya spelare dök upp från kulisserna, med stora bollar.
Louise stod nu på tå med sina dubbade Adidas och vek sig som en fällkniv över det lilla målet. Där hängde hon på överliggaren, som tvätt på tork, nära ena krysset.

Hon var som en matta som skulle piskas i takt med Lasse Dahlqvist´s "Jolly Bob i Aberdeen"!!!
Och det värsta av allt, hon hade ett stort kryss målat i baken på fotbollsbyxorna! De skulle skjuta bollar på henne! Många bollar!
Louise skulle bli träffad och rulla ner för nätet på baksidan av målet, tills hon fastnade i det som en sprattlande fisk eller ett villebråd!
Jag ställde min plastmugg beslutsamt på bardisken och rusade in i salongen. Vilken man som helst med fadersinstinkterna i behåll hade agerat likadant.
Redan efter några meter kände jag hur några robusta armar tog tag i mig.
De hade onekligen vanan inne och kopplade något omöjligt grepp, så att jag var tvungen att följa med ut på hotellets trappa.
- Ser ni inte att hon kommer att bli misshandlad! , försökte jag,
- ............... men, jag var ju i Cuporna.

Det hade ju redan hänt. Alla händelser var ju bara bekräftelser i fördomarnas tempel. Som ordspråket säger, enligt den finska indianhövdingen ROIKKUVA RÄKÄ; När man ser huset rasa, har det redan rasat. Hennes folkparksturne, med ett o annat gästspel på någon nattklubb, hade redan varit, för flera veckor sen. Som gästföreläsare hade hon fört sin alternative lifestyle ut över landet. Som tusen och åter tusen andra, hade jag låtit mig inspireras.
En av ordningsvakterna släpade med mig, och pekade på de gamla affischerna som ännu hängde på ett plank tvärs över gatan: " LOUISE - the Queen of Balls ", "Världens bästa fotbollsmålvakt, för alla vill träffa henne". Bottner hade också antagligen varit där även om inte någon gammal affisch bekräftade det just då.
Min fantasier hade spelat mig ett spratt.
- Du skall nog hålla dig till Dajm, grabben, sade ordningsvakten lite spydigt.

Redan halvtimmen senare var jag vid stadsgränsen, med min gröna resväska.
Jag hade ingen bil. Byxorna kändes dammiga, svarta, och blankslitna på knäna.
Det var något otrevligt med Cuporna. Hur länge hade jag stått där vid landsvägen?
Kanske hade jag stått där en hel vecka och funderat.

Allt var möjligt i Cuporna, fördomarnas tempel
Med hjälp av de saligas bekräftelser.

Sedan finns de inte alls.