C L U B H O U S E 2

Vårvintern, fortfarande mest vinter, hade kommit till nejden. Aktiviteterna var ännu i sin vagga, som yrvakna smådjur i den soligaste gläntan. Lilla ormen, lilla flugan. glada fågeln. Allt det som skapade en livlig vår utan människors hjälp, tror jag, öh öh, kan ha fel förstås.

Huset herre, Slutgher den förste, hade själv åkt till sydligare nejder (Capri) och med lätt hand lämnat över förvaltningen till personal som verkade mest tillförlitlig.
Däribland den tidigare ordningsvakten Jo-Anne Newlander, som nu satt i receptionen. Den nya kroppscanningen var hennes specialitet. Dinah von Kindereggen var som tidigare trivselvärdinna och miljöansvarig. Det var förresten hon som hade gjort om Joannes namn till Jo-Anne under en gör-om-mig kväll. Ella jobbade i köket med liten kockhatt på huvudet.
Jag var en av de första permanenta gästerna för året. Fann det lämpligt att plöja ner min medelstora lotterivinst i Clubhouse. Det kändes som en bra investering, speciellt vid denna årstiden, då man slapp trängas med alltför många andra gäster.

Gunilla Glassbahr skulle en bli en av de första berömda musikaliska gästerna, en musikkväll på torsdag att se fram emot. På onsdag var det kulturdebatt. Temat var undomligt, "Måste man dejta naken på TV för att få nya vänner?", och väntades locka gymnasieklasser från staden. Veckan därpå räknade man med att anordna en fotbollsmatch på den nya konstgräsmattan som helt enkelt bara kunde rullas ut, över det, som sommartid var en populär minigolfbana. Några golfbollar låg fortfarande kvar.
De med de största aktieportföljerna i nejden hade redan lovat sponsra sparka-boll- tillställningen som kunde bli årets match.
Satt i en trädgårdsstol, blundade. Solen var stark.
Hörde steg, det knarrade i träunderlaget på altanen.

- Vad e de du heter igen? Vi har träffats förut.
Kvinnorösten tillhörde inte Ella. Inte Beatrice. Inte Magdalena. Öppnade ögonen, kisade mot solen. Vände på huvudet och fick syn på Dinah von Kindereggen.
- Skojar du?, sade jag avmätt tyst.
Jag och Dinah hade träffats många gånger, men hon hade föreställt sin röst något, så att jag skulle bli lurad. Det hördes väsen från entre´n.
Gäster.
Jo-Anne tittade upp från sin veckotidning. Hon hade parkerat sin KeyBoard Helicopter under ett äppelträd i trädgården. Hon var nu ansvarig för kroppsscanningen.
- HaHaHa...., började hon så smått. Skrattet tilltog i styrka när Wolfgang ställde sig framför scannern för fotografering. Alla bilder lagrades förresten av säkerhetsskäl i Jo-Annes hemdator på rummet.
Beslöt mig för att gå till receptionen för att med egna ögon se hur det gick till.
Vad var det som var så roligt? Hade knappt satt fötterna på den mönstrade heltäckningsmatten, när Ella kom utspringande från köket. I famnen bar hon en mängd porslin, hon rusade förbi scannern. Något från högra sidan kunde jag i scannern se samma sak som den beväpnade vakten Jo-Anne Newlander; Ella var rund om magen. Min hjärna arbetade på, om hon verkligen såg ut så där utan att vara gravid. Eller? Var hon bara lönnfet?

Senare, tillbaka i trädgårdsstolen, beslöt jag mig för att antaga det senare. Hon var ingen mannekäng. De flesta såg i verkligheten inte alls ut som bantarmagasinens omslagsflickor.
- Nå vad såg du?....
Det var Dinah von Kindereggen som ljudlöst glidit ner i stolen bredvid. Hon var som vanligt nyfiken.
Jag svarade inte.
- Var det inte stimulerande att se en kvinna på det där viset?
Dinah kände sig komfortabel i sin stol. Hon blundade och lyfte ansiktet mot solen. Jag sneglade på henne. Hon var klädd i en storblommig klänning. Vitt och brunt, ganska snyggt faktiskt. Speciellt på henne, i det sena förmiddahsljuset som föll över Clubhouse.
- Jag såg inget, förutom det man brukar se på Zoo. Mitt svar överraskade mig själv.
- Var hon hårig?, ...försökte Dinah von Kindereggen viskande.
Tvekade lite, men utbrast;
- Ja, det var hon väl, något.
Men mest lade jag märke till att hon var rund om magen. Under de tre sekunder jag hade till förfogande.
Dinah von Kindereggen reste sig upp. Hon stod barfota på altannen. Hon förde en handen bakom ryggen och drog i ett snöre. Den storblommiga klänningen föll ner till anklarna.
- Se, jag behöver ingen kroppscanning.
Nickade. Hon hade rätt. Det hade blivt både billigare och enklare för varje flygplats om medborgarna lät sig beskådas utan modern teknik.
Dinah von Kindereggen ångade av deodorant, parfym.
Hon tog försiktigt min högra hand och lät den stryka henne vid midjan. Lillfingret kom att beröra hennes underbyxor.
Gissade att det var My Wear.
Trots sin nobla bakgrund var Dinah von Kindereggen en kvinna av folket. Nu stod hon på altanen, med klänningen vid anklarna. Hon steg ur den och tog några steg mot det stabila bordet.
- Nu skall vi snart ha lunch, hojtade plötsligt Wolfgang från fönstret.
Min blick hade emellertid blivit alltmer intresserad av Dinah, som nu nästan satt på bordet. Hennes lår blev tillsynes breda och platta mot bordskanten. Med det yttersta av sina tår och fötter försökte hon hjälpa till att komma längre upp.
- Vi skall äta riktig husmanskost. Spaghetti med köttbullar!, utropade Wolfgang igen från köksfönstret som stod på glänt.
Det vällde också in gäster. Prominenta personer från staden.
Dessutom många kommunanställda. De sistnämnda var på sitt sätt lätta att hantera som gäster, om man fått dem på sin sida. De ändrade sig aldrig.

Dinah von Kindereggen hade snabbt glidit ner från bordet och gled omkring i sina elefantmönstrade underkläder, vilket inte väckte så stor uppmärksamhet. Clubhouse var ju berömt för sina maskerader, även på dagtid. Just den här dagen trodde några kommunanställda att det var maskerad och kastade sina clubblazers. Den traditionen kunde man inte ändra på och klart man litade på husets trivselvärdinna. Här var hon lagen. Idag var det maskerad och det gjorde inget om man var lätt klädd.
Kom att hamna vid samma bord som kommissarie Barbieby och hans assistent Waughan. Komissarien grymtade mest bakom sin spaghetti, men kom att föra att samtal med assistent Waughan:
- Jaså, ni är här igen....Vad gäller det? Knarkaffärer..Trafficking . Mystiska lik i trädgården..Försäkringsbedrägerier ?
Jag sög i mig en av de långa makaronerna, medan jag tittade honom i ögonen.
- Nja, började assistent Waughan. Han rullade på en halvmeterlång maccaroni på gaffeln, medan han satt något tillbakalutad i stolen.
- Det är hemligt??, fortsatte jag med uppriktig nyfikenhet.
Komissarie Barbieby rullade en köttbulle över tallriken så att den åkte över kanten.
- Det här är svårare än att spela golf, sade han innan han kastade in bullen i gapet på en kommunanställd, som mest pratade hela tiden.
Det var Erling, som jobbade på stadsbiblioteket.

Mot slutet av lunchen kom Jo-Anne Newlander hastande förbi alla gästerna med en liten blå arbetsväska i handen. Hon raskade sig till äppelträdetoch satte sig bakom ratten i sin KeyBoard Helicopter.
Trots upprepade försök fick hon inte igång maskinen.
- Vi måste tillkalla Mack Män!, sade hon förargat när hon passerade borden igen.
Mobilen hade hon på rummet och hon försvann med ett slammer i dörren.
Vi fick en stunds musikunderhållning till kaffet. Muffins med olika smaker serverades därtill. Flöjtspelerskan från River Suffer´d krumbuktade sig en stund en stund vid pojkstatyn
Den framstående Bossa Nova trummisen Fredrik Virtanen visade vad han kunde. Han vispade frenetiskt på trumskinnet.
- Blir det maräng?, skojade polisassistent Waughan så att ingen kunde undgå att höra det.
Plötsligt reste sig kommissarie Barbieby. Han hade suttit lite trångt, så att benen slog emot bordet, så att det klirrade i glasen.
- NI ÄR ALLA ARRESTERADE !
- Just det, fyllde assistent Waughan i.
Barbieby hade en lakritspipa i handen som han pekade runt med. En kommunanställd i vit skjorta och slips försökte övermanna honom, kastade sig heroiskt på kommissarien, så att båda ramlade ner bland borden med ett slammer
Just då kom den beväpnade ordningsvakten Jo-Anne Newlander tillbaka med sin blå arbetsväska. Hon avbröt tvärt tankarna på sin krånglande KeyBoard Helicopter,
- VAD HÅLLER NI PÅ MED! UTTILL FOAJEEN MED ER!
Hon tog både Barbieby och Erling i örat och ledde dem ut från restaurangen.
- aaaaaaJ, Aaaj!, Tänk på att jag har Lösöron...!, kved Erling.
- Lösöron? Så du håller på med lustiga skönhetsoperationer! Nu ska ni scannas, så får vi se vad ni mera håller på med!!!, sade Jo-Anne och daskade även Barbieby på kinden.

Den andra handen var fullt upptagen med att vrida om Erlings kommunala snopp.
De fick ställa sig i kroppsscanningen tillsammans.

Dinah von Kindereggen råkade passera. Hon var fortfarande klädd i sin elefantbikini.
Även om Dinah sett mycket, gjorde hon stora ögon-
- Ooj! Skeppohoj!. Två inflytelse rika män på en gång..., hur bär du dig åt Jo-Anne?
Jo-Anne tittade upp.
- Jag har en lista, egentligen två, en för kvinnor och en för män. Hetaste kvinnorna och snyggaste männen.
Så enkelt är det. Sen är det bara att beta av.

Hon satte högra handen i bakfickan och drog fram ett något skrynkligt papper i lila.
Dinah stod barota på den ganska grova heltäckningsmattan. Hon blev otålig. Andhämtningen ökade
- Jag få seeh !!!
Dinah von Kindereggen slet listan ur Jo-Annes hand.
- Är jag med ?!
Det prasslade i pappret.
- Nej Dinah. Du är inte redo. Du är inte social+cash ännu. Din dag kanske kommer.

Ingen kunde beskylla Jo-Anne Newlander för att inte vara uppriktig.
En stund senare försvann över nejden i sin nylagade KeyBoard Helicopter.
Mack-männen från Shell hade gjort sitt jobb, till och med utan kvitton!