Dr Amalgam - och andra professionella.

Det var några dagar efter valborgsmässoafton. Vädret i den lilla staden var inte det bästa för årstiden. Träden böjde sig för vinden.Tomma läskburkar blåste ner längs Storgatan. Leo Comfortable satt i väntrummet, bläddrade i en tidning. Han fastnade vid en episk rubrik, "Mörker härskar i ett samhälle utan minne".

Hans andra tandläkarbesök på kort tid var inte inramad av den största munterhet, snarare av ett svalt tungsinne. Dörren till behandlingsrummet stod på glänt och Leo kunde höra att någon talade i telefon. Det var Lothard Benjamin, den välkände tandläkaren.
- Ja, men jag måste provborrningarna i nästa vecka! Ni skicka hit sjätteklassarna innan skolavslut!
Leo skruvade på sig,bläddrade i tidningen. Hans My Ear långkalsonger spände kring benen. Vid det senaste besöket hos en legitimerad tandläkare, bara fem dagar tidigare, hade man upptäckt 14 hål. Leo hade tvivlat på sanningshalten. Det kunde inte vara sant. Han hade av en granne, Rose-Mary Buchlein, fått tipset att istället besöka doktor Lothard Benjamin, som hade en speciell ställning inom skoltandvården, välkänd för att inte ha tummen mitt i handen.

Snabb behandling, alltid baserad på snabba beslut. Det lät naturligtvis bra för Leo Comfortable, som själv gillade rapp företagaranda. Han undandrog sig ofta kamraternas sällskap, just för att timmar brukade förspillas i onödan, till lättsinne och oekonomiska tänkesätt på flärdiga cafee´r.
In genom en liten dörr till väntrummet kom Skuldfrid, hans gamla skolkamrat, som numera jobbade extra hos doktor Lothard Benjamin.
- Hej Leo. Doktorn tar emot nu, sade hon föga överraskad av att se Leo i väntrummet.
Han hade nämligen beställt tid och Skuldfrid hade noga noterat detta i sin gula anteckningsbok med prickiga pärmar Hon blinkade några gånger med sina stora ögonfransar, nickade i riktning mot behandlingsrummet. Bara fem minuter senare låg Leo Comfortable fastspänd i tandläkarstolen. Det för tiden relativt nya säkerhetsbältet var endast till för om patienten skulle somna under behandlingen.

Doktor Benjamin, eller "dr Amalgam", som han också kallades på stadens skolgårdar, inledde sin undersökning. Han stoppade in något som liknade en sked i munnen på Leo. Enligt schemat skulle undersökningen aldrig ta mer än någon minut. I det här fallet tog man även ett flertalet röntgenbilder, vilket gjorde det något mera tidskrävande. Röntgenfotograferingen gjorde att Leo snart kände sig lite dåsig, rentav sömnig.
-Du har trettiofyra hål, sade doktorn när undersökningen var klar.
- Det var det värsta, sade Leo och gnuggade yrvaket sin haka och kinder.
- Doktorn har gjort en professionell undersökning, tillade Skuldfrid bakom skrivbordet.
Det ringde på dörren ute i väntrummet. Den rutinerade sköterskan i vitt gick omedelbart ut för att öppna. In kom Sara Bernhard. Därpå följde utrop, förklaringar, tårar och omfamningar. Sara var en gammal studiekamrat till både syster Skuldfrid och doktor Benjamin.
Under detta lilla tumult passade Leo på att smita ut från mottagningen. När han kom till parken satte han sig på en grönmålad bänk som sett sina bästa dagar. Han upptäckte att han fortfarande hade tidningen från väntrummet i sin kavajficka. Han återvände till artikeln han hade läst tidigare, om ett samhälle i mörker. Han kunde inte fatta att han nu hade trettifyra hål, bara drygt en vecka tidigare hade han bara haft fjorton. Han beslutade sig att göra ännu ett besök hos en professionell tandläkare, redan inom en vecka.

Eftersom han inte hade någon tandvärk, kändes inte dessa besök så akuta som man kan tro. Men eftersom Leo var sångare på fritiden ville han gärna se väl ut i munnen. Några dagar senare fick han tid hos en annan duktig tandläkare, med mottagning neråt västra sidan av stan. Liksom hos doktor Lothard Benjamin satt Leo inledningsvis i väntrummet, bläddrade i en tidning. Han fastnade vid sidorna med insändare. Någon tyckte att det visades för mycket Freak Shows i tv. Någon annan tyckte att man kunde banta genom att klättra i rep.
Sköterskan Hermanine knackade hon på axeln.
- Leo Comfortable? Det är er tur nu.
Doktor Zohlstrahl visade sig vara en kortväxt kvinna, med stort yvigt hår. Hon tryckte sina bröst som två kuddar i ansiktet på honom medan hon gjorde sin undersökning. Det var nog inte meningen. Han andades in hennes doft, som en lustgas.
När Leo åter stod i väntrummet och rätade till sin lite skrynkliga kavaj, fick han beskedet. Syster Hermanine satt bakom det lilla skrivbordet. Leo fick det skriftligt.

- Nej!! Femtisex hål !!, utropade han förfärat, tryckte pappret hårt med fingrarna. Han rusade strax ut från mottagningen, ut på gatan. Sprang, trots att han hade i ont i ena foten.
- Ni kan få en lindrig avbetalningsplan!, skrek syster Hermanine ut genom fönstret.. "Lindrig eller inte" tänkte Leo. "Jag vill ha mindre hål!" Han sprang tillbaka till doktor Lothard Benjamins mottagning. "Om han kallades för dr Amalgam, var han förmodligen bäst. Han var ju en kändis bland skolbarnen". Ja, tankarna var många hos Leo Comfortable, när han åter satt i det väntrummet.

Behandlingen där skulle inte bli så dyr, även om den inte var den billigaste, då han hos den tandläkaren bara hade fjorton hål.
- Så du är tillbaka. Du litade inte på doktor Benjamin?, sade Skuldfrid bakom skrivbordet.
Doktor Benjamin förklarade för Leo att det var bäst att vara väluniformerad i den kroppsöppning som var gjord för intag av föda och andra nyttiga ämnen. Dessutom tyckte arkeologer i framtiden att det var roligare att hitta snygga, mindre olycksbådande kranier, under gräsmattan där kanske deras barn lekte, spelade fotboll o så.
- Visst, sade Leo när han åter satt fastspänd i tandläkarstolen. Doktor Lothard Benjamin förde in något som liknade kniv och gaffel, medan syster Skuldfrid gjorde i ordning lite amalgam.

Doktor Benjamin gick fortafarande omkring i en speciell skyddsväst, ursprungligen utvecklad av NASA, efter allt röntgenfotograferande av några tidigare patienter.
- Vi får nog dra ut Plus Femman, sade han och såg allvarligt på syster Skuldfrid. Leo var både paralyserad och bedövad i stolen. Han kunde inte röra sig, men han tänkte desto flitigare, med uppspärrade ögon. - Här har vi också något, Vertikalt Nitton B Hanö-Kubb, behöver ersättas med en permanent kvicksilverbehållare. Har Leo ätit pizza till frukost? Dessa skinkstrimlor mellan Ryss Femman och Blyga Berta tyder på en pizza Vesuvio?!

- Nåch, Va kostal nuh deth hela?, sade Leo när han åter stod i väntrummet och skulle betala. Ett par bedövningsprutor hade gjort att han nu hade lite svårt att prata och kinderna hängde en aning, som på en gammal hund.
- Föllesten. Jagh schkulle kunnha paszsa på att flåga, kanh man få stölle flamtände med silichon? Syster Skuldfrid var förbryllad, men antog att Leo var lite omtöcknad av behandlingen.
- Det är möjligt..., men dagens behandling kostar i alla fall 13 750.
- Det val inthe billigtth!!
- Då har du fått rabatt på den tidigare undersökningen.

Han var bedrövad. Men han var fortfarande den artist han var. Framför skrivbordet agerade han nästan uppgivet;
- Baby, baby, baby pleasche. Can´th you see, I´m on mah knees. Yoh heart´s so cold that it´s gonna friiizhe. Leo gestikulerade med armarna, men det hjälpte inte.
Han fick jobba extra en tid med både tomburksplockning och andra mindre organiserade arbeten. Detta för att klara av den första fakturan.
Den andra, på 28 950, klarade han inte av, utan fick en liten Inkassobyrå efter sig, som alltid lade på en liten ränta efter varje påminnelse.

Dessutom hotade man med Kronofogden. "Tänk om Du får betalningsanmärkning".
En dag kom den egna företagaren Jeff Winegum på besök.

Hur han arbetade kan Du läsa om, på
http://zagolandet.blogspot.com/

Fråga efter Jeff.

Jeff Winegum.