CLUBHOUSE 11 (sista delen)
V A L E X T R A
- Är biblioteket icke vårt?, utropade Jo-Anne.
- Nej, min lilla skogsfågel, det är mitt. Jag förbehåller mig det, förklarade han leende.
Han puffade små rökmoln med sin sjöskumspipa, knackade den mot askfatet och tillade;
- Säkert kommer det att stå illa till med mina luntor, manuskript och samlingar ifall du helt ogenerat finge flyga omkring omkring bland dem; därför, mitt ljuva barn, får du i ersättning de andra tolv rummen. Att börjamed, denna sal och de två salongerna, som vi nu skola ta i betraktande.
Mycket hade hänt den korta tid jag hade varit i Flängby. Jo-Anne Newlander hade gift sig med Sluthger den Förste, som hastigt kommit hem
från sin långa vistelse på Capri Han var ju den egentliga ägaren till Clubhouse, men varit borta så länge att man lite till mans trott att han helt övergett det anrika nöje- och rekreationsetablissmanget. Dessutom var det inte speciellt lönsamt
Men nu skulle det bli nya tag! Det var valår och Clubhouse lanserades i fackpress som alternativet till Palmedalen. Städningen hade varit omfattande Matsalen var nu en stor salong möblerad i rött, med tapeter
i vitt och guld. Den var präktig och inredningen vittnade om mycken smak, signerat Dinah von Kindereggen, som fortfarande var trivselvärdinna.
Visserligen hade Jo-Anne och Slutgher den Förste träffats tidigare, innan han for till Capri, men det hade bara sagt Klick för någon vecka sedan. när hon låste dörren till duschrummet på andra våningen. Initiativet till giftermålet var således egentligen Jo-Annes, men hon hade sedan valt att hålla en låg profil eftersom Sluthger var ganska gammaldags.
De promenerade nu omkring i huset för en sista inspektion, innan det skulle denna sensommar invaderas av valarbetare, partifunktionärer, lobbyister och andra intresserade med egna montrar.
- Här min lilla hämpling, skall du kvittra och arbeta. Detta rum är ditt, och jag hoppas du tilåter mig få komma och stanna här vid din sida, då aftonen utbryter, för
att vi i lugn och glädje glömma dagens bråk och drömma vid tonerna av din sång. sade Sluthger när de kommo till det halvplan neråt källaren där Jo-Anne tidigare
hade sin berömda och ökända kroppsscanning-studio All den apparaturen var nu bortmonterad, utan att Sluthger någonsin förstod sig på dess syfte-
- Skall du endast komma hit om aftnarna?, frågade Jo-Anne.
- Åh, du tror kanske att jag i veklig vila skulle glömma mig kvar här hela dagen och förgäta att livets lösen är arbete. Nej, lilla fågel, så får det icke bliva, och så vill du icke heller hava det. Du är hustru åt en man, som önskar verka något gott, så att man icke kan säga, när han en gång dör, att han på ett ovärdigt sätt slösat bort det kapital Gud givit honom.
Jo-Anne teg, log, men var inom sig allt utom belåten. Klart att hon var inte nöjd. Hon hade fått göra slut med sju killar för att vara Sluthger den Förste till lags.
Den erfarna Dinah von Kindereggen hade försökt trösta henne.
- Teoretiskt är det fullt möjligt att ha åtta killar. Det man inte vet om har man inte ont av, om du förstår vad jag menar.Vad den ena handen gör, behöver inte den andre veta om.
Dinah och Jo-Anne var bästa väninnor och hade ofta små hemligheter tillsammans.
In till sena kvällen arbetade personal ute på gården, och naturligtvis i trädgården, och på bondens åker intill. Man monterade upp en mängd partytält och körde dit friggebodar
Det hängdes upp banderoller.
Till och med fick man upp ett par rejäla flaggstänger på framsidan, vilket onekligen gav hela parkeringen ett lyft. De stängerna var ovanliga på det viset att de målades rödvita och såg ut som polkagrusar.
Husets herre, alltså, Sluthger den Förste, hann aldrig bli förargad över lättsinnet.
Nästa morgon nämligen, var de på plats, alla valaktivister.
Det skulle bli publikrekord på Clubhouse.
Borta var rockenrollen och andra konstiga spektakulära uppträdanen.
Nu skulle man diskutera landets framtid med saklighet och förstånd.
Den populära Paul Mädchen hade anlitats som konfrencier, till sin hjälp hade han åldermannen Harry Bankell tillkallad från Isle of Man.
Alla partier hade sina egna stånd på ägorna, men all fick också gör ett framträdande på scenen framför huset mot trädgården, altanen som hade använts vid otaliga musikframträdanden
- Du som kommer från Schwittcherzerland,urschäkta min lunchfylla, vad tror du om dagens drabbhningar?. sade Harry Bankell i mikrofonen, i en inledande fråga riktad till Paul Mädchen.
Harry var i godform i sina lätta sommarskor, som smattrade mot altanens bräder.
- Jodu, Harry, en sån här dag vill man helst ligga på badstranden, med ett par klämvänliga brudar, men jobbet kallar. Spännngen kallar!
Men innan man vet vad som är så spännande måste man veta vad som är så spännande!
Välkomna förste talare!
Från KUSTDEMOKRATERNA, vi välkomnar Binge och Ben !!
Drygt trehundra personer i tradgården gav dem en varm applåd.
Binge var kvinna. Ben var hennes tystlåtne manliga partikamrat. De var ursprungligen danskar, alltså en minoritetsgrupp
- Vi vill kounna ha fraei sex på stranden Vi har betaulat böuter fö mounga gåunger! Trehundrasjuttiosex gåunger!
- Kan det inte bli för mycket av det goda?, inföll Paul Mädchen
Spridda applåder hördes. Det var ungefär vid denna tid jag själv anlände till Clubhouse. Hade tagit taxi från Flängby och med mig hade jag två unga konststuderanden, Trixy och Gema, från estetiska gymnasieskolan.Vi trängde oss genom folkmassan och satte oss i gräset ungefär trettio meter från scenen.
Lade märke till att Jo-Anne Newlander promenerade hand i hand med sin äkta man en bit ifrån. De tittade på bondens gård, kanske var de i inköpstankar?
Nästa parti på scenen var BANANREPUBLIKENS VÄNNER, vars företrädare Josemite Jan inte sparade på orden
Innan det, Harry Bankell grep påpassligt in, ville säga några vänliga ord innan partiledaren Josemite Jan fick ordning på sin mikrofon
- Det här ÄR mina pphershonliga Favoriiheter! BANANREPHUBLIKENS VÄNNER är FrAaaaaaaAmzzztiiiiiiden!!
Josemite var inte sen att ta fasta på Harrys optimistiska inledning,
- Så sant! B.V. är svaret på din ångest. Ingen skatt. Ingen stat. Bara bussiness!
Rikliga spontana applåder hördes. En ung man hjulade framför scenen av ren glädje.
Jo-Anne och Slutgher gick neråt trädgården, tills man kom till äppelträdet invid Jo-Annes Keyboard Helicopter stod parkerad.
- Min lilla fågel, jag har en ganska egoistisk bön till dig; skall du bevilja den?
- Tvivlar du härpå, svarade Jo-Anne leende.
- Nej, men det kan komma en dag, då det blir obehagligt att rätta dig efter denna önskan.
- Det betvivlar jag. En bön av dig Slutgher den Förste, blir mig alltid helig, sade Jo-Anne och petade lite med sin röda sommarsko i gräset.
- Tack! Sjung aldrig större sällskap, gör aldrig din röst till ett medel att förskaffa dig beundrare eller väcka uppseende, utan låt
denna underbara stämma förbliva något som du fått av Gud, för att utgöra ditt hems glädje.
- Varför det?, sade Jo-Anne och såg Slutgher i ögonen.
- Jag tror icke att din sång för mig skulle äga samma tjusningskraft om jag finge höra dig sjunga i ett större sällskap.
Uppe på scenen var det dags för ett nytt parti att presentera sig. Paul Mädchen introducerade partiet med sedvanliga bombastiska gester;
DEN ICKE ÖNSKVÄRDA GRÅ MASSAN MED JUDY !
- Hur får man ett sånt namn? Är det du som är Judy?!
- Jhjovisst.
Judy var en tunn och lång tjej i svart. Hennes hår bara hängde rakt ner som om varje hårstrå var permanentad med hjälp av en lång linjal.
Mascaran var naturligtvis i svart och läpparna mörkröda.
- Nå, Judy, berätta om ditt parti! Är det din man du har med mig?
- Nej, jag är lesbisk, men jag kan ha Åke med mig ändå. Han kan vara bra på att brygga kaffe.
- Intressant. ..., vad är Er huvudlinje i det här valet?
Paul Mädchen var ivrig att klämma ett upplysande svar från DEN ICKE ÖNSKVÄRDA GRÅ MASSAN MED JUDY.
- Ja, inte är det vård, omsorg och skola. Vi vill ha Cash. Jag menar inte Johnny Cash
Intensiva applåder utbröt.
Från min sittplats. på en rutig filt i gräset, trettio meter från scenen, kunde jag se i ögonvrån att Jo-Anne och Sluthger var i handgemäng, men jag kunde inte höra
vad som sades. Jo-Anne slog på sin man med en stor kudde så att dunen yrde. Vad stod på? Jag knuffade till Trixy och Gema, pekade neråt trädgården, ville att
de också skulle se en typisk incident på Clubhouse.
Sluthger satt på passagerarplatsen i hennes KeyBoard Helicopter, viftade med armarna! Det yrde av dun från kudden.Kanske bara ett vanligt gräl mellan äkta makar, tänkte jag först, men kom sedan på att jag kanske borde informera komissarie Barbieby som stod vid glasskiosken på framsidan av huset.
På grund av den nya nolltoleransen mot våld borde han meddelas. Hade lagt märke till komissarie Barbiebys trygga närvaro när jag kommit i taxin.
Reste mig och började tränga mig fram genom folkmassan närmast scenen.
- Nu vill vi inte råna fler banker!, deklarerade partiledaren Judy i högtalaren.
- Judy!Judy!Judy!, skanderade ett gäng killar.
Jag hittade mycket riktigt komissarie Barbieby vid glasskiosken, han höll just på att avsluta en Ice-Rocket, en isglass med hallonsmak.
- Den där är inte så dum!, sade jag. nickade mot glasspinnen.
- Men Creamy Escimoe, är bättre!, inföll komissarie Barbiebys assistent Waughan, som satt i gräset alldeles intill.
Han hade maskerat sig till hippie med hjälp av en liten peruk. På så sätt kunde han förmodligen infiltrera alla kända terroristgrupper på Clubhouse,
en dag som denna, en av de största dagarna. Alla var ju här. Tror att Waughan hade. fått hjälp av en känd hippie-konservator i Flängby, Erling Sundborn,
så verklighetstrogen som Waughan såg ut. Ingenting hade fått gå fel
- Ja, Barbieby, det verkar vara ett bråk nere vid östra delen av sektion B, ser ut som ett KeyboardHelicopter intermezzo, sade jag till sist.
- O.K. Jag tar över, sade Barbieby och började springa runt huset. Eftersom man renoverat Clubhouse en hel del sedan komissariens senaste
besök, sprang han fel, in i en tunnel av plywood som ledde till köket. Där stod Wolfgang och tillredde den sista finishen på några läckra asiatiska maträtter som passade bra till lunch.
- Du Wolfgang, hur hittar man ut härifrån? sade Barbieby och snappade åt sig en välkryddad matig köttbulle.
- Barbieby! Sällan man ser dig Ta till höger efter svängdörren! Då kommer du ut till scenen.
I köket stod också Dinah von Kindereggen och hjälpte till. Hon rullade wongköttbullar, med sina långa välmanikynerade fingrar. i ett litet förkläde och högklackade skor. Hon liksom vibrerade fram nya köttbullar hela tiden.
- Vad duktig du är, sade Barbieby och blinkade till Dinah.
- Tanga på dig själv du, svarade hon och fortsatte jobba. Sällan man såg Dinah von Kindereggen stå relativt still på det där viset, annars brukade hon fara omkring från än det ena till det andra.
Nere i trädgården hade Jo-Anne insett att hon stod inte ut med sin man Sluthger längre.
De hade varit gifta i fjorton långa dar.
Hon hade fått ett raseriutbrott och tillkallat sina superkrafter. Med invanda supergrepp tog hon tag i i sin man, doppade honom i en tunna med tjära,
som stod på andra sidan staketet, intill bondens gård
Blixtsnabbt tejpade hon för munnen på honom med stark textiltejp.
Kudden från hönshuset kom väl till pass som ljuddämpare, minskade även synliga skador.
Att han var nertjärad kunde hon förklara som en del av en arbetsplatsolycka.Om han kastades ut från helicoptern som ett svart kletigt kolli över scenen, kunde hon förklara genom, att var en självmordbombare som ville försvåra den demokratiska processen på Clubhouse. Sådant kunde alltid hända!
Inget brottsligt såg hon i detta, hon var ju i grunden feminist.
Hon satte den tystade Slutgher i baksätet på KeyBoard Helicoptern,
startade maskinen och lyfte.
Hennes plan var att köra ett reconseringsvarv först, på en höjd av ungefär 200 meter
Det var vid denna tidpunkt komissarie Barbieby kom ut på scenen.
Sorlet var omfattande. Ingen hörde att Jo-Anne Newlnader lyfte med sin
KeyBoard Helicopter. Konfrencieren Paul Mädchen hade precis presenterat SVERIGEKEMIKRATERNA.
Dess företrädare hade ställt fram två stora pastellfärgade plastbaljor
- Visa ballarna! Visa ballarna!, skanderades det från publikhåll, mest högstadiekillar förstås.
De fick ju inte ens rösta, vad gjorde de där?
Vid dessa olikfärgade baljor stodo två yngre män i bara underbyxorna, men dessa steg snart ur dessa.
Den ene av de unga männen var smutsig, riktigt smutsig.
- Nu skall vi se vad gamla hederliga välparfymerade Surf kan göra med den här pojkarna! Ni högstadie killar framför scenen, kan ni vara tysta! Annars riskerar ni också att få era stjärtar tvättade
Partisekreteraren Åke Doki från SVERIGKEMIKRATERNA lyfte upp ett stort paket med det välkända tvättmedlet i sin famn.
- Det är nästan som på Ladie´s Night! utropade en kvinnlig åskådare som har bett att få vara anonym.
- Se så olika långa dom e´, man kan inte tro att det är tvillingar, skrek en annan
Komissarie Barbieby lossade livremmen, hans bruna fritidsbyxor ramlade till golvet.
Varför? Var det grupptrycket?
Hade han svag karaktär? Var han exhibitionist?
- Här har vi en badare till! Och han verkar vara en riktig baddare! Nu är dom trillingar!, skrek Paul Mädchen halvsittande på scenen..
Det plaskades i baljorna
Publiken gav dem vilda applåder. Både Trixy och Gema trängde sig fram närmare scenen för att kunna se bättre.
- Det här är bättre än rock-festival! sade Trixy ivrigt till sin studiekamrat.
Gema tittade med stora ögon och bara nickade.
Jo-Anne Newlander cirklade ovanför Clubhouse i sin KeyBoard Helicopter, men hon släppte snart sin last som planerat. Hennes pasagerare, Slutgher den Förste for som en svart projektil genom luften, passerade tursamt några elledningar, och "landade" med ett brak mittimellan de pastellfärgade baljorna.
Publiken skrek. Altanens bräder sprack. Alla sprang åt olika håll.
Barbieby sprang in i köket medan badvattnet droppade om sin rödbleka kropp, gömde sig bakom Wolfgang,
Men, han var i alla fall ett fall på spåren.Han hade nyss upptäckt ett svart lik i trädgården, och det hade kommit direkt från himlen!
Ett UFO?
Hans assistent Waughan skulle få undersöka det med ett förstoringsglas. Hans hippieklädsel var en Combivariant, som kunde användas även om man ville vara scout, en vildmarkens vetensapsman. Man kan säga, att Clubhouse var nästan ute i vildmarken.
Poliskåren var alltså beredd på ett ingripande under svåra förhållanden,
Jo-Anne ville med sitt slutgiltiga vapen bomba bort slöseriet med tid och dekadens på Clubhouse, hon hade verkligen sett till att ägaren spelade en central roll.
Som änka skulle hon naturligtvis vara, ensam. ägare i fortsättningen.
Som Anna Anka kunde hon kanske behöva en eller flera assistenter.
Men nu var det hon,... som bestämde allt! Hon var Top-Chef !!
Valprocesser var inget för henne, det kunde pöbeln ha därute någonstans
På hennes, bara hennes, visitkort skulle det i fortsättningen stå;
DICKTATHORINNAN JO-ANNE NEWLANDER af CLUBHOUSE, ab libitum
Makten var äntligen hennes.
Friday, July 09, 2010
Thursday, July 01, 2010
C ; U B H O U S E 10
CLUBHOUSE 10
I sista stund hade kommisarie Barbieby stoppat avvisningen av män från Clubhouse. Hans assistent Waughan hade påverkat honom i den avslutande detaljdiskussionen genom att ställa frågan; "Vem skall vi nu arrestera istället? Vi kan förlora våra jobb". Det var svåra frågor för Barbieby. Utan jobb kunde han inte klara avbetalningarna på sitt privatflygplan. Egentligen hade han velat ha en KeyBoard Helicopter som ordningsvakten. men hon Jo-Anne Newlander, hade ensamrätt på KeyBoard Helicopter. Själv hade jag blivit tvungen att skaffa busskort eftersom det blivit dyrt att bo på Clubhouse. I alla fall: en enkel biljett, DÄRIFRÅN
Just denna onsdag i juli hade jag tänkt åka in till Flängby, men passade ändå på att äta frukost på altanen. Ett stort glas mjölk och ett par ostfrallor smakade alltid bra.
Det var soligt och blandad molnighet, tur det, för den senaste tidens värmeböljor hade nästan gjort alla lite förvirrade. Mitt emot mig vid frukostbordet satt trettonåriga Ylva som hade fått sitt första sommarjobb. Ja, från början hade Ylva ofta varit på Clubhouse som åskådare av olika evenemang, senast eftermiddags konserten med the Midgets Hon hade sminkat sig som om hon hade två blåtiror, hade en monstertatuering på ryggen, men verkade annars glad och pigg.
- Har Du jobbat här länge, frågade hon överraskande artigt.
- Nej, jag jobbar inte här. Men bor här, det gör jag. Hyr mig ett rum som sommargäst
- Kan man vara g ä s t här? Man måste ju leva också, hävdade hon och tog en klunk ur sitt glas med Coca-Cola
- Så sant, här på Clubhouse gör vi just det, lever.
- Var får du pengar ifrån? Jobbar du i hamnen? Vet du förresten att min pappa är Storskrävlarn?
- HaHaHa. "Jobbar i hamnen".... Jag tar ut dom från väggen. I dag skall jag åka in till Flängby och göra just det, ta ut dom från väggen
En stunds tystnad uppstod, jag fortsatte när jag avslutat min andra fralla;
- Så du är här och äter raggarfrukost.... cola och wienerbröd? Storskrävlarn? Är det din pappa?
- Det ser du väl.
Hon verkade lite förargad.
- Jag såg dig hångla med Dinah under Midgets konserten förra veckan. Är ni tillsammans? Är det din tjej?
- Nej, jag är inte hennes kille. Men Storskrävlarn...?
- Ja han kommer hit om en kvart Och det är inte m i n kille. Det är min pappa.
Just då passerade Jo-Anne Newlander och Hanna från Havanna i sina korta rödvitrutiga klänningar. De skulle iväg och spela Wonder Ball bakom knuten.
Jo-Anne hade gett mig behandling en vecka tidigare i kropsscanningen, i bästa fall kunde man kalla det för healing.
- No hard feelings...?, sade hon leende vid mitt bord.
- Nej, Nej, det är avklarat nu.
Jag hade vett att vara nöjd. Männen skulle få bo kvar på Clubhouse efter kontraordern från Barbieby.
En storvuxen man kom in från trädgårdssidan. Gissade att det var Storskrävlarn, pappa till Ylva.
- Jag vill beställa. En flaska vermouth och flera glas. Jaså, lilla damen skall spela tennis,
FickTennis? HöHöHö! ..Asch, jag bara skojade, jag menade flick-tennis. HöHöHö
Med gester ville han vinka till sig Jo-Anne Newlander som stod närmast drinkvagnen.
Hon stannade till, lade ner sitt stora Wonder-Ball racket på altanen, gick fram till Storskrävlarn.
- Vill för er framföra en sång innan jag sätter mig ner i detta utmärkta trädgårdsmöblemang! Utan lavemang!
Innan Jo-Anne han säga något drog han igång;
DU BORDE KÖÖPA EN TY-ROOOLERHATT....
BARA FÖR ATT..... LOCKA FRAM
ETT
CHAT !!
Trevlig kille! Det behövdes underhållning på Clubhouse som riktade in sig på oss lite äldre. Men det gick inte hem hos den vaksamma ordningsvakten
- Du kommer att få åka buss härifrån, sade Jo-Anne till Storskrävlarn. För dagen var det något elektriskt fel med kroppsscanningen och därför hade Jo-Anne beslutat att alla ovälkomna gäster skulle skickas från Clubhouse med buss. Det var just den dagen, bussdagen, hon hade tur med timingen.
Fick bråttom att stänga min väska, jag skulle ju med!
Prick kvart före brummade bussen in på gårdsplanen bakom huset. Den var välfylld Jo-Anne följde Storskrävlarn till bussen.
Hon hade kopplat ett grepp om hans armar som hon lärt sig av Säpo, just med tanke på misstänkta terrorister.
- Hej då Ylva!, vinkade jag från bussfönstret
- Va Fan,... känner du min dotter? sade Storskrävlarn buttert.
- Naeh, man kan inte känna en så ung människa. sade jag pch tittade ut genom fönstret.
Första hållplats var Ärtvägen. Den dök upp efter bara någon minut. Eftersom det var modernt i bussen ropades varje hållplats ut i högtalare.
- Tråkigt att du inte fick stanna kvar på Clubhouse.
- Äh, man inte stanna kvar varsomhelst. Det är inte bra för rättsäkerheten.
- Hur menar du? Tänkte du sno någonting.
- En ung fru skulle jag nog gärna tagit med mig under armen.
Han kavlade upp ärmarna på sin flanellskjorta och visade sina muskler, men, Storskrävlarn verkade lite otålig. Han gick längre bak i bussen, satte sig jämte en kompis som stigit på vid Veingeskolan, kanske, en gammal glasskompis.
Vid Grönfodertorken fick bussen motorstopp. Det var ändå en varm dag och solen som stod på från ena sidan blev snart ganska besvärande.
- Öppna takluckan!, hojtade en passagerare.
Den stackars busschauffören gjorde så gott han kunde, försökte banka upp luckan.
Men bussen stod still.
En stadig äldre dam i främre delen reste sig upp, vände sig om och tittade över alla passagerana,
- Hej. Ni som har åkt den här byssen med regelbundenhet har säkert sett mig tidigare. Jag heter Hjördis förresten. Och det är jag som leder symötena i Genevad. Varje tordag.året om. Någon annan har kanske sett mig i kyrkan. Nyligen hade vi en insamling till Röda Korset. Vi fick till och med ett tackbrev från deras högsta företrädare. Nu vill jag passa på att fråga er; Har ni träffat Jesus? Har ni det?
Bussen började röra sig. Hjördis ramlade omkull och försvann ur synhåll, men hon låg någonstans där framme vid chaufförens fötter
- Halleluja!, skrek Storskrävlarn bak i bussen
Nästa ; Stora Böslid
Funderade på vart jag var på väg. Hade verkligen inte haft en aning om landskapet omkring Clubhouse. Det var faktiskt riktigt spännade. Inspirerande.
Tog fram en kexchoklad ur min väska. Såg människor som cyklade. Slätter blandat med små skogsdungar.
Nästa: Troenninge.
Bussen stannade till. Hade hört att detta var Jo-Anne Newlanders hemtrakter.
Alldeles intill låg Rolles StreetKitchen.
Var det här hon lärt sig sitt fotarbete vid närkamper?
Var det här tanken på kroppsscanning föddes?
Och de första superkrafterna?!
Vi satt rätt bra i bussen. Det svalkade från det öppna takfönstret. Chauffören hade till sist slagit bort de med en stor skiftnyckel
Bussen rullade in i storstan. Beslöt mig hoppa av vid hållplatsen Sturegymnasiet. Utanför träffade jag på två konssttuderande tjejer.
Frågade dem om de visste en bankomat i närheten, jag skulle ju ta ut alla mina pengar. Ville söka politisk asyl i Flängby
- Coolt, sade de som med med en röst, vilket faktiskt påminde mig om Rebecca och Fiona på Clubhouse.
I sista stund hade kommisarie Barbieby stoppat avvisningen av män från Clubhouse. Hans assistent Waughan hade påverkat honom i den avslutande detaljdiskussionen genom att ställa frågan; "Vem skall vi nu arrestera istället? Vi kan förlora våra jobb". Det var svåra frågor för Barbieby. Utan jobb kunde han inte klara avbetalningarna på sitt privatflygplan. Egentligen hade han velat ha en KeyBoard Helicopter som ordningsvakten. men hon Jo-Anne Newlander, hade ensamrätt på KeyBoard Helicopter. Själv hade jag blivit tvungen att skaffa busskort eftersom det blivit dyrt att bo på Clubhouse. I alla fall: en enkel biljett, DÄRIFRÅN
Just denna onsdag i juli hade jag tänkt åka in till Flängby, men passade ändå på att äta frukost på altanen. Ett stort glas mjölk och ett par ostfrallor smakade alltid bra.
Det var soligt och blandad molnighet, tur det, för den senaste tidens värmeböljor hade nästan gjort alla lite förvirrade. Mitt emot mig vid frukostbordet satt trettonåriga Ylva som hade fått sitt första sommarjobb. Ja, från början hade Ylva ofta varit på Clubhouse som åskådare av olika evenemang, senast eftermiddags konserten med the Midgets Hon hade sminkat sig som om hon hade två blåtiror, hade en monstertatuering på ryggen, men verkade annars glad och pigg.
- Har Du jobbat här länge, frågade hon överraskande artigt.
- Nej, jag jobbar inte här. Men bor här, det gör jag. Hyr mig ett rum som sommargäst
- Kan man vara g ä s t här? Man måste ju leva också, hävdade hon och tog en klunk ur sitt glas med Coca-Cola
- Så sant, här på Clubhouse gör vi just det, lever.
- Var får du pengar ifrån? Jobbar du i hamnen? Vet du förresten att min pappa är Storskrävlarn?
- HaHaHa. "Jobbar i hamnen".... Jag tar ut dom från väggen. I dag skall jag åka in till Flängby och göra just det, ta ut dom från väggen
En stunds tystnad uppstod, jag fortsatte när jag avslutat min andra fralla;
- Så du är här och äter raggarfrukost.... cola och wienerbröd? Storskrävlarn? Är det din pappa?
- Det ser du väl.
Hon verkade lite förargad.
- Jag såg dig hångla med Dinah under Midgets konserten förra veckan. Är ni tillsammans? Är det din tjej?
- Nej, jag är inte hennes kille. Men Storskrävlarn...?
- Ja han kommer hit om en kvart Och det är inte m i n kille. Det är min pappa.
Just då passerade Jo-Anne Newlander och Hanna från Havanna i sina korta rödvitrutiga klänningar. De skulle iväg och spela Wonder Ball bakom knuten.
Jo-Anne hade gett mig behandling en vecka tidigare i kropsscanningen, i bästa fall kunde man kalla det för healing.
- No hard feelings...?, sade hon leende vid mitt bord.
- Nej, Nej, det är avklarat nu.
Jag hade vett att vara nöjd. Männen skulle få bo kvar på Clubhouse efter kontraordern från Barbieby.
En storvuxen man kom in från trädgårdssidan. Gissade att det var Storskrävlarn, pappa till Ylva.
- Jag vill beställa. En flaska vermouth och flera glas. Jaså, lilla damen skall spela tennis,
FickTennis? HöHöHö! ..Asch, jag bara skojade, jag menade flick-tennis. HöHöHö
Med gester ville han vinka till sig Jo-Anne Newlander som stod närmast drinkvagnen.
Hon stannade till, lade ner sitt stora Wonder-Ball racket på altanen, gick fram till Storskrävlarn.
- Vill för er framföra en sång innan jag sätter mig ner i detta utmärkta trädgårdsmöblemang! Utan lavemang!
Innan Jo-Anne han säga något drog han igång;
DU BORDE KÖÖPA EN TY-ROOOLERHATT....
BARA FÖR ATT..... LOCKA FRAM
ETT
CHAT !!
Trevlig kille! Det behövdes underhållning på Clubhouse som riktade in sig på oss lite äldre. Men det gick inte hem hos den vaksamma ordningsvakten
- Du kommer att få åka buss härifrån, sade Jo-Anne till Storskrävlarn. För dagen var det något elektriskt fel med kroppsscanningen och därför hade Jo-Anne beslutat att alla ovälkomna gäster skulle skickas från Clubhouse med buss. Det var just den dagen, bussdagen, hon hade tur med timingen.
Fick bråttom att stänga min väska, jag skulle ju med!
Prick kvart före brummade bussen in på gårdsplanen bakom huset. Den var välfylld Jo-Anne följde Storskrävlarn till bussen.
Hon hade kopplat ett grepp om hans armar som hon lärt sig av Säpo, just med tanke på misstänkta terrorister.
- Hej då Ylva!, vinkade jag från bussfönstret
- Va Fan,... känner du min dotter? sade Storskrävlarn buttert.
- Naeh, man kan inte känna en så ung människa. sade jag pch tittade ut genom fönstret.
Första hållplats var Ärtvägen. Den dök upp efter bara någon minut. Eftersom det var modernt i bussen ropades varje hållplats ut i högtalare.
- Tråkigt att du inte fick stanna kvar på Clubhouse.
- Äh, man inte stanna kvar varsomhelst. Det är inte bra för rättsäkerheten.
- Hur menar du? Tänkte du sno någonting.
- En ung fru skulle jag nog gärna tagit med mig under armen.
Han kavlade upp ärmarna på sin flanellskjorta och visade sina muskler, men, Storskrävlarn verkade lite otålig. Han gick längre bak i bussen, satte sig jämte en kompis som stigit på vid Veingeskolan, kanske, en gammal glasskompis.
Vid Grönfodertorken fick bussen motorstopp. Det var ändå en varm dag och solen som stod på från ena sidan blev snart ganska besvärande.
- Öppna takluckan!, hojtade en passagerare.
Den stackars busschauffören gjorde så gott han kunde, försökte banka upp luckan.
Men bussen stod still.
En stadig äldre dam i främre delen reste sig upp, vände sig om och tittade över alla passagerana,
- Hej. Ni som har åkt den här byssen med regelbundenhet har säkert sett mig tidigare. Jag heter Hjördis förresten. Och det är jag som leder symötena i Genevad. Varje tordag.året om. Någon annan har kanske sett mig i kyrkan. Nyligen hade vi en insamling till Röda Korset. Vi fick till och med ett tackbrev från deras högsta företrädare. Nu vill jag passa på att fråga er; Har ni träffat Jesus? Har ni det?
Bussen började röra sig. Hjördis ramlade omkull och försvann ur synhåll, men hon låg någonstans där framme vid chaufförens fötter
- Halleluja!, skrek Storskrävlarn bak i bussen
Nästa ; Stora Böslid
Funderade på vart jag var på väg. Hade verkligen inte haft en aning om landskapet omkring Clubhouse. Det var faktiskt riktigt spännade. Inspirerande.
Tog fram en kexchoklad ur min väska. Såg människor som cyklade. Slätter blandat med små skogsdungar.
Nästa: Troenninge.
Bussen stannade till. Hade hört att detta var Jo-Anne Newlanders hemtrakter.
Alldeles intill låg Rolles StreetKitchen.
Var det här hon lärt sig sitt fotarbete vid närkamper?
Var det här tanken på kroppsscanning föddes?
Och de första superkrafterna?!
Vi satt rätt bra i bussen. Det svalkade från det öppna takfönstret. Chauffören hade till sist slagit bort de med en stor skiftnyckel
Bussen rullade in i storstan. Beslöt mig hoppa av vid hållplatsen Sturegymnasiet. Utanför träffade jag på två konssttuderande tjejer.
Frågade dem om de visste en bankomat i närheten, jag skulle ju ta ut alla mina pengar. Ville söka politisk asyl i Flängby
- Coolt, sade de som med med en röst, vilket faktiskt påminde mig om Rebecca och Fiona på Clubhouse.
C L U B H O U S E 9
CLUBHOUSE 9
Värmeböljan fortsatte. Den nya hemmasnickrade glasskiosken bakom huset strax intill bilparkeringen hade naturligtvis blivit en succe´
En bänk hade placerats under det gamla trädet, "gammeleken". Barnfamiljer samlades ofta där omkring. med filtar och picknickkorgar
Den här dagen började med att den populära bossanovatrummisen Fredrik väckte uppmärksamhet med ett rejält trum solo. Som vanligt skedde
dessa, ibland helt spontana musikframträdanden på framsidan av Clubhouse, på altanen i anslutning till serveringen.
Men alla som församlats kring gammeleken kunde höra musiken, tack vare den nya ljudanläggningen.
Bossanova kungen, somriga jeanskortbyxor och riktigt blekrosa ben.
Den kortärmade märkesskjortan var grönbrokig med inslag av gult.
Han, Fredrik Virtanen, var ju the King of Bossa Nova, då hade han ju inget att frukta.
- SLAMPA-PAPPA-DAAdadadad - SLAMPA-SLAMPETIBAM-DAM DAA!! Slocsch Slosch
Ingen applåderade. Såg denna tragiska händelse från stolen under stora äppelträdet Freddes popularitet var i dalande, han var en stjärna på fall
På första bänkraden, på en mjölkpall, satt Hanna från Havanna, en av de fyra nya delägarna i Clubhouse. Visserligen var stämningen sällan hög strax innan lunch, det förstod till och med Hanna. Hon ville försäkra sig att hon uppfattat situationen rätt.
- Är det hot?, ropade hon.
Hanna från Havanna var ordningsvakten Jo-Annes Newlanders kompis, som också var delägare.
- Jajaja, det är hot, sade Fredde som trodde Hanna menade temperaturen. Han försökte igen med några virvlar:
- PRRRTPRT-Prt. Prt,- Prrrrrrrrr!
- Nehe det där går inte Fredde. Du är slut, sade Hanna från Havanna och reste sig uppgivet.
Hon hade kortkorta jeansshorts som spände om rumpan. Det blågrå linnet orkade knappt dölja hennes bröst. Solglasögonen var av märket Olivetti.
- Vad skall jag göra då?, sade Fredde.
- Gå hem, sade Fiona och Rebecca som med en röst.
De gick arm i arm mot den nya glasskiosken. Ofta gick de dit under de varmaste dagarna, inte att undra på att man misstänkte att de var glassbiska, men de var också delägare i Clubhouse.
Själv var jag bara kund, visserligen VIP-kund, men jag hade känslan av att min status sjunkit på senare tid.
- Är du och Dock-Olga de Luxe fortfarande tillsammans?, frågade Rebecca stillsamt när hon långsamt passerade, naturligtvis i armkrok med Fiona,
som inte ens såg åt mig.
- Nej, svarade jag kort. Min tyska psykiater hade avrått mig från något längre förhållande med Dock-Olga de Luxe. Dessutom var det möjligt att hon endast var en spexleksak.
Rebecca verkade nöjd med svaret.
- Mmmm......... avtonade hon hemlighetsfullt, medan hon promenerade vidare, såg redan mest mot glasskiosken.
- Förresten,...är det möjligt att vi kan spela ett parti Wonder-Ball i eftermiddag??, ropade jag efter henne.
Wonder-Ball var det innespelet.
I betalkanalens tv-reklam sades det att "I FRAMTIDEN FINNS DET INGA KRIG.... DET FINNS ENDAST W O N D E R-B A L L"
- Då får du vänta tills Jo-Anne kommer hem, inföll Hanna från Havanna.
- Därför att...?, svarade jag frågande utan att vända på huvudet.
- Därför att hon är den som kan dig en match som du sällan glömmer. Hon är också Boss.
- Vad härligt!, svarade jag med låtsad entusiasm. Det var sant ordningsvakten Jo-Anne Newlander behandlat mig med både kroppsscanning och pisk i bastun.
Hon hade ansett att jag var nästan som en exemplarisk, förrädisk Troenningekille med låg IQ och hur de skall behandlas, det visste hon. Jo-Anne hade ina egna kriterier, gillade männen Spice Girls, kunde det vara förlåtet.Min räddning då hade varit att jag erkänt det.
Wolfgang kom ut ur köket med ett fat lunchkorvar. Då visste alla att det snart var dags för ett besök av kommisarie Barbieby och hans assistent Waughan.
Mycket riktigt, sjutton minuter över ett var han på plats.
- Jag arresterar er härmed, sade han i oklanderlig kostym där han stod på altanens knarrande bräder.
Barbieby tog en korv från fatet och lät sig väl smaka. Som vanligt undrade vi vad han skulle arrestera oss för.
- Det finns för mycket män här, sade han och tuggade på korven.
- Vem tänker du på?, sade ja lite oroligt.
Komissarie Barbieby vände sig om och synade mig, smackade i sig de sista bitarna av korven, som naturligtvis var starkt kryddad. Det var ju en tysk Chilikorv.
- Hmm, jag menar nog Fredde, han har vatt här för länge.
Om Jo-Anne Newlander var modern teknisk chef på Clubhouse, var Dinah von Kindereggen en kulturprofetissa,.den emotionella härskaren.
Hon kom ut på altanen i en praktfull morgondress, en kort olivgrön jacka, uppknäppt vid midjan. Hennes solbränna var ett samtalsämne bara det.
- Vi väntar på popbandet MIDGETS. De är här om en halvtimme, kan du Hanna från Havanna se till att det finns sittplatser ända framme vid scenenn, sade hon och dirigerade med sina länga armar. Det rasslade lätt om hennes örhängen.
- Förresten Barbieby, har du gjort vad du skulle göra?
En halvtimme senare intog the MIDGETS scenen i sina getingdräkter. De hoppade över soundchecken och kom direkt ut Studsade omkring som om man var boxare under träning. Ställde mig lite längre bak, under plommonträdet. Föreställningen hade publikt bara samlat dussintalet yngre tonårstjejer. Det var lätt att förstå eftersom tiden var omöjlig, strax efter lunch. Det var för bra väder. I den här trakten valde man gärna badstranden.
Överraskande kom Dinah von Kindereggen och ställde sig bredvid mig Vi tittade på the MIDGETS show utan att först utbyta ett ord.
Märkte snart att Dinah tryckte sitt lår mot mitt, bara lätt, men det var så.
- Dom här (the Midgets) påminner lite om FRANKENSTEIN UNDERWEAR. sade Dinah i pausen mellan två låtar.
- Hmm, instämde jag tvetydigt.
Rörde lite på fötterna så att kontakten med hennes lår lättade något. Det blev luft emellan. Svalkande, för vi var båda nog en aning fuktiga av svett.
- Men det skulle också kunna vara SPAM DOCTOR för tre år sedan...ungefär. Innan kontraktet i England.
Dinah stod åter alldeles intill mig. Hennes lår masserade mitt, med mycket subtila rörelser.
- Jag kommer nog mera att tänka på TRAMPA INTE PÅ MINA SVETTIGA SKOR.
Dinah häpnade.
- Du menar det där svenska bandet med Sture Åkerfräkenberg på tamburin?!
- Ja.
- De är ju typiska stockholmare! Mycket väsen för ingenting!
- Så sant, svarade jag och ställde mig åter så att det blev lite luft emellan våra ben.
Men Dinah ställde sig åter, nu helt tydligt, närmare mig. Hon stod nu nästan helt vänd emot mig. Kände hennes andedräkt som svagt doftade Pepsodent Xylitol.
- Det skulle också kunna vara THE DE KOKTA ÄGGENS TRÄDGÅRD, försökte jag......., men kunde inte förneka, om någon frågat mig, att nu varjag lite tjock i rösten Hörde rasslet från hennes exklusiva smycken. Plast eller inte, det spelade ingen roll.
Hennes stora röda läppar var som vibrerande fuktiga sammetskuddar doppade i persikosaft.
Plötsligt vände hon sig något, sparkade mig lätt, men kärleksfullt i ena knävecket, så att jag ramlade ihop direkt, som Clark Gaybell i den där berömda filmen.
Mycket sakta, dramatiskt, fullföljde jag själv fallet av egen kraft. Föll ner i gräset på knä.
Även hon stod på knäna i sin trånga moderiktiga kjol
Vi märkte inte längre att the MIDGETS spelade sin hit "Cheese Doodle"
Kunde få fläckar på byxorna, men det var inte så viktigt just då.
- Smek mig!, utropade Dinah von Kindereggen.och lade sig tillrätta på rygg
Hon hade knäppt upp de få knapparna på sin olivröna jacka.
- Jaså, här ligger ni era turturduvor!
Den rösten tillhörde Jo-Anne Newlander, ordningsvakten.
Både Dinah och jag vände på våra huvuden.
Från den vinkeln såg Jo-Anne ut som en jätte med stora tänder. Hon hade superkrafter.
Vi reste oss genast, mödosamt visserligen, rättade till kläderna.
Några av småtjejerna som varit och kollat the MIDGETS hade också kommit fram till oss, av ren nyfikenhet.
- Nå, vad återstår nu. Var är vi i handlingen ?, sade Dinah med normal återställd röst. Hon var ju konstnärlig ledare för Clubhouse.
Midget fansen bevittnade det hela med runda ögon
- Jag har hört att männen skall bort. Det är inte bara Barbieby som tycker det, sade Jo-Anne och stod stadigt i gräset med sina basket-ball skor
- Du säger det?
- Det är ett feministiskt intiativ.
Dinah knäppte noga knapparna på sin olivgröna sommarjacka. Funderade några sekunder-
- O.K. För bort honom. Jag vill aldrig se honom igen.
- Det skall ske, sade ordningsvakten Jo-Anne Newlander.
Förbannade min otur. Än en gång hade lagens väktare lagt käppar i hjulet
- Men ni pussades ju nästan!, sade trettonåriga Ylva, som var ett av Midget-fansen
Kom på hur jag skulle kunna komma undan en avvisning. Det var egentligen enkelt
- Jag gillar Spice Girls!, utropade jag.
- Pass upp för den här mannen.Han är en proffsmjukis!, var det sista Jo-Anne sa innan hon lade
handfängsel på mig och förde bort mig till den fruktade kroppsscanningen.
Värmeböljan fortsatte. Den nya hemmasnickrade glasskiosken bakom huset strax intill bilparkeringen hade naturligtvis blivit en succe´
En bänk hade placerats under det gamla trädet, "gammeleken". Barnfamiljer samlades ofta där omkring. med filtar och picknickkorgar
Den här dagen började med att den populära bossanovatrummisen Fredrik väckte uppmärksamhet med ett rejält trum solo. Som vanligt skedde
dessa, ibland helt spontana musikframträdanden på framsidan av Clubhouse, på altanen i anslutning till serveringen.
Men alla som församlats kring gammeleken kunde höra musiken, tack vare den nya ljudanläggningen.
Bossanova kungen, somriga jeanskortbyxor och riktigt blekrosa ben.
Den kortärmade märkesskjortan var grönbrokig med inslag av gult.
Han, Fredrik Virtanen, var ju the King of Bossa Nova, då hade han ju inget att frukta.
- SLAMPA-PAPPA-DAAdadadad - SLAMPA-SLAMPETIBAM-DAM DAA!! Slocsch Slosch
Ingen applåderade. Såg denna tragiska händelse från stolen under stora äppelträdet Freddes popularitet var i dalande, han var en stjärna på fall
På första bänkraden, på en mjölkpall, satt Hanna från Havanna, en av de fyra nya delägarna i Clubhouse. Visserligen var stämningen sällan hög strax innan lunch, det förstod till och med Hanna. Hon ville försäkra sig att hon uppfattat situationen rätt.
- Är det hot?, ropade hon.
Hanna från Havanna var ordningsvakten Jo-Annes Newlanders kompis, som också var delägare.
- Jajaja, det är hot, sade Fredde som trodde Hanna menade temperaturen. Han försökte igen med några virvlar:
- PRRRTPRT-Prt. Prt,- Prrrrrrrrr!
- Nehe det där går inte Fredde. Du är slut, sade Hanna från Havanna och reste sig uppgivet.
Hon hade kortkorta jeansshorts som spände om rumpan. Det blågrå linnet orkade knappt dölja hennes bröst. Solglasögonen var av märket Olivetti.
- Vad skall jag göra då?, sade Fredde.
- Gå hem, sade Fiona och Rebecca som med en röst.
De gick arm i arm mot den nya glasskiosken. Ofta gick de dit under de varmaste dagarna, inte att undra på att man misstänkte att de var glassbiska, men de var också delägare i Clubhouse.
Själv var jag bara kund, visserligen VIP-kund, men jag hade känslan av att min status sjunkit på senare tid.
- Är du och Dock-Olga de Luxe fortfarande tillsammans?, frågade Rebecca stillsamt när hon långsamt passerade, naturligtvis i armkrok med Fiona,
som inte ens såg åt mig.
- Nej, svarade jag kort. Min tyska psykiater hade avrått mig från något längre förhållande med Dock-Olga de Luxe. Dessutom var det möjligt att hon endast var en spexleksak.
Rebecca verkade nöjd med svaret.
- Mmmm......... avtonade hon hemlighetsfullt, medan hon promenerade vidare, såg redan mest mot glasskiosken.
- Förresten,...är det möjligt att vi kan spela ett parti Wonder-Ball i eftermiddag??, ropade jag efter henne.
Wonder-Ball var det innespelet.
I betalkanalens tv-reklam sades det att "I FRAMTIDEN FINNS DET INGA KRIG.... DET FINNS ENDAST W O N D E R-B A L L"
- Då får du vänta tills Jo-Anne kommer hem, inföll Hanna från Havanna.
- Därför att...?, svarade jag frågande utan att vända på huvudet.
- Därför att hon är den som kan dig en match som du sällan glömmer. Hon är också Boss.
- Vad härligt!, svarade jag med låtsad entusiasm. Det var sant ordningsvakten Jo-Anne Newlander behandlat mig med både kroppsscanning och pisk i bastun.
Hon hade ansett att jag var nästan som en exemplarisk, förrädisk Troenningekille med låg IQ och hur de skall behandlas, det visste hon. Jo-Anne hade ina egna kriterier, gillade männen Spice Girls, kunde det vara förlåtet.Min räddning då hade varit att jag erkänt det.
Wolfgang kom ut ur köket med ett fat lunchkorvar. Då visste alla att det snart var dags för ett besök av kommisarie Barbieby och hans assistent Waughan.
Mycket riktigt, sjutton minuter över ett var han på plats.
- Jag arresterar er härmed, sade han i oklanderlig kostym där han stod på altanens knarrande bräder.
Barbieby tog en korv från fatet och lät sig väl smaka. Som vanligt undrade vi vad han skulle arrestera oss för.
- Det finns för mycket män här, sade han och tuggade på korven.
- Vem tänker du på?, sade ja lite oroligt.
Komissarie Barbieby vände sig om och synade mig, smackade i sig de sista bitarna av korven, som naturligtvis var starkt kryddad. Det var ju en tysk Chilikorv.
- Hmm, jag menar nog Fredde, han har vatt här för länge.
Om Jo-Anne Newlander var modern teknisk chef på Clubhouse, var Dinah von Kindereggen en kulturprofetissa,.den emotionella härskaren.
Hon kom ut på altanen i en praktfull morgondress, en kort olivgrön jacka, uppknäppt vid midjan. Hennes solbränna var ett samtalsämne bara det.
- Vi väntar på popbandet MIDGETS. De är här om en halvtimme, kan du Hanna från Havanna se till att det finns sittplatser ända framme vid scenenn, sade hon och dirigerade med sina länga armar. Det rasslade lätt om hennes örhängen.
- Förresten Barbieby, har du gjort vad du skulle göra?
En halvtimme senare intog the MIDGETS scenen i sina getingdräkter. De hoppade över soundchecken och kom direkt ut Studsade omkring som om man var boxare under träning. Ställde mig lite längre bak, under plommonträdet. Föreställningen hade publikt bara samlat dussintalet yngre tonårstjejer. Det var lätt att förstå eftersom tiden var omöjlig, strax efter lunch. Det var för bra väder. I den här trakten valde man gärna badstranden.
Överraskande kom Dinah von Kindereggen och ställde sig bredvid mig Vi tittade på the MIDGETS show utan att först utbyta ett ord.
Märkte snart att Dinah tryckte sitt lår mot mitt, bara lätt, men det var så.
- Dom här (the Midgets) påminner lite om FRANKENSTEIN UNDERWEAR. sade Dinah i pausen mellan två låtar.
- Hmm, instämde jag tvetydigt.
Rörde lite på fötterna så att kontakten med hennes lår lättade något. Det blev luft emellan. Svalkande, för vi var båda nog en aning fuktiga av svett.
- Men det skulle också kunna vara SPAM DOCTOR för tre år sedan...ungefär. Innan kontraktet i England.
Dinah stod åter alldeles intill mig. Hennes lår masserade mitt, med mycket subtila rörelser.
- Jag kommer nog mera att tänka på TRAMPA INTE PÅ MINA SVETTIGA SKOR.
Dinah häpnade.
- Du menar det där svenska bandet med Sture Åkerfräkenberg på tamburin?!
- Ja.
- De är ju typiska stockholmare! Mycket väsen för ingenting!
- Så sant, svarade jag och ställde mig åter så att det blev lite luft emellan våra ben.
Men Dinah ställde sig åter, nu helt tydligt, närmare mig. Hon stod nu nästan helt vänd emot mig. Kände hennes andedräkt som svagt doftade Pepsodent Xylitol.
- Det skulle också kunna vara THE DE KOKTA ÄGGENS TRÄDGÅRD, försökte jag......., men kunde inte förneka, om någon frågat mig, att nu varjag lite tjock i rösten Hörde rasslet från hennes exklusiva smycken. Plast eller inte, det spelade ingen roll.
Hennes stora röda läppar var som vibrerande fuktiga sammetskuddar doppade i persikosaft.
Plötsligt vände hon sig något, sparkade mig lätt, men kärleksfullt i ena knävecket, så att jag ramlade ihop direkt, som Clark Gaybell i den där berömda filmen.
Mycket sakta, dramatiskt, fullföljde jag själv fallet av egen kraft. Föll ner i gräset på knä.
Även hon stod på knäna i sin trånga moderiktiga kjol
Vi märkte inte längre att the MIDGETS spelade sin hit "Cheese Doodle"
Kunde få fläckar på byxorna, men det var inte så viktigt just då.
- Smek mig!, utropade Dinah von Kindereggen.och lade sig tillrätta på rygg
Hon hade knäppt upp de få knapparna på sin olivröna jacka.
- Jaså, här ligger ni era turturduvor!
Den rösten tillhörde Jo-Anne Newlander, ordningsvakten.
Både Dinah och jag vände på våra huvuden.
Från den vinkeln såg Jo-Anne ut som en jätte med stora tänder. Hon hade superkrafter.
Vi reste oss genast, mödosamt visserligen, rättade till kläderna.
Några av småtjejerna som varit och kollat the MIDGETS hade också kommit fram till oss, av ren nyfikenhet.
- Nå, vad återstår nu. Var är vi i handlingen ?, sade Dinah med normal återställd röst. Hon var ju konstnärlig ledare för Clubhouse.
Midget fansen bevittnade det hela med runda ögon
- Jag har hört att männen skall bort. Det är inte bara Barbieby som tycker det, sade Jo-Anne och stod stadigt i gräset med sina basket-ball skor
- Du säger det?
- Det är ett feministiskt intiativ.
Dinah knäppte noga knapparna på sin olivgröna sommarjacka. Funderade några sekunder-
- O.K. För bort honom. Jag vill aldrig se honom igen.
- Det skall ske, sade ordningsvakten Jo-Anne Newlander.
Förbannade min otur. Än en gång hade lagens väktare lagt käppar i hjulet
- Men ni pussades ju nästan!, sade trettonåriga Ylva, som var ett av Midget-fansen
Kom på hur jag skulle kunna komma undan en avvisning. Det var egentligen enkelt
- Jag gillar Spice Girls!, utropade jag.
- Pass upp för den här mannen.Han är en proffsmjukis!, var det sista Jo-Anne sa innan hon lade
handfängsel på mig och förde bort mig till den fruktade kroppsscanningen.
C L U B H O U S E 8
CLUBHOUSE 8
Det var i juli de mest prominenta gästerna brukade anlända till Clubhouse. Till och med kunde det hända att somliga anlände vattenvägen, speciella båtar användes nere vid ån. Långväga gäster från till exempel Japan uppskattade en örlogsrodd över vattnet. Men redan vid midommar kändes det som om juli redan hade börjat.
I köket hade Wolgang, nyutnämnd Top Chef, redan fått upp ångan i tryckkokaren. Han jobbade rationellt, olika ingredienser i olika grytor.
Satt på altanen i en hammock vid sena fruksotbuffe´n. Nästan mittemot mig vid bordet, som naturligtvis stod still, satt en stillsam man.
- Broder Pellets. Sällan man ser er här uppe vid klubbstugan, sade jag och ansträngde mig lite för att verka trevlig.
Han hade kommit nerifrån dalen, där han hade etablerat en allt populärare rörelse. Somliga olyckskorpar kallade det för sekt, men jag tyckte inte det riktigt.
- Njaeh, sä år det väl. Men måste ju äta också, svarade Broder Pellets efter några sekunders betänketid.
Broder Pellets jobbade med kniv och gaffel i potatisgratängen. Svårt att tänka sig att han en gång nästan haft ett kontrakt med West Bromwich Albions som professionell fotbollsspelare. Jag satte ner fötterna på altanens bräder. så att hammocken slutade gunga.
- Vem var det som egentligen startade din rörelse?, frågade jag innan jag släppte med fötterna och gungade sakta igen.
- Den som drog igång redskaps rörelsen? Det var nog Buy-Rhami.
- Buy-Rahmi?
- Ja, han överlevde den första rean hos H-son produkter i Flängby- Ursprungligen är han från Ullared.
Jag stannade hammocken igen.
- Intressant...., och det spexleksaker ni håller på med?
- Japp. Det började med att Buy-Rahmi testade med en gammaldags handriven el-visp på sin mamma.
Dinah von Kindereggen kom in med en härlig bricka med drycket. Valde girigt ett glas med cider I solskenet glänste drycken som guld.
Broder Pellets hade sedan tidigare beställt in en helflaska mineralvatten, Aqua Cristall med Limesmak. Det skummade lite i glaset när han fyllde på-
- Du servitrisen, det här vattnet smakar inte lime.
Dinah von Kindereggen vinkade till sig Fiona som stod i närheten och serverade vispgrädde till efterrätten, en tunn skiva hallonrulltårta med marshmallows
Dinah för sin del tyckte inte alls om att bara kallas för servitris. Broder Pellets flinade. Hon hade spelat ett parti Wonder Ball med honom innan lunchen.
Fiona kom fram, nybliven del ägare till Clubhouse som hon var, hade ingen anledning att vara för mild, hon kunde säga vad hon tyckte:
- Jaså? Smakar det inte lime? Du menar de där gröna små kulorna? Köp dig då några ballar och pressa i saften själv!
Broder Pellets blev förvånad över Fionas rättframhet Han torkade sig lätt på pannan med Clubhouse servetten.
Reste mig upp för att flytta hammocken. Bäde Dinah och Fiona verkade märkbart irriterade att jag satt där och gungade mellan tuggorna.
- Prova apelisinsmak nästa gång. Den är inte så dum, sade jag medan jag hasade sittmöbeln till sidan av altanen
Det märktes att Fiona var inte klar, hon stod bredbent framför, Broder Pellets som satt där bara och lugnt tummade på sitt plastglas.
- Apelsiner? Skall det vara apelsiner nu också?! Kör ni för f-n till torget med din åsna och leta upp ett fruktstånd och ta me lastbilen!
Hon sade det inte till mig! Hon hade inriktat sig på sektledaren från dalen.
Bedömde det som om Fiona hade verkligen inte sina bästa dagar. Kanske låg det en besvikelse i att som delägare i Clubhouse mäste man som vanlugt jobba hårt, man kunde inte bli clubdrottning i en handvändning. Livet kändes nog inte så lyxigt som hon hade hoppats.
En av hennes närmaste kompanjoner, Rebecca, stod på en lägenhetsbalkong på andra våningen och tittade ner.
- Du Fjonkan, ta det lite lugnt, nu skall vi ju ha musik. Rebecca blåste några gånger i en vuvuzeela för att markera en fanfar inför konserten.
Ja det var rätt. Dock-Olga de Luxe hade diskret intagit Sol-scenen som man numera använde på dagtid. Så många av hennes fans hade inte hittat dit så här dags
Hon gjorde verkligen det bästa hon kunde, dansade lite jitterbugg i sin lilla svartvita kjol från nittonhunderasextiotalet
Lite Up Up and away. LiteTwistande. Lite Loop de Lopez. Lite Madonnachew.Lite studsade omkring i en stilla shake. Lite vanliga akrobatiska discorörelsermed klättra i rep. Lite These Bots are Made for Walkin. Lite avslutande Jump-Off med Flatman.
Dock-Olga de Luxe dansade nästan mer än hon sjöng
- VET DU VEM JAG E´ !!!!? skrek Broder Pellets plötsligt. Han stod upp vid sitt bord, hade inte ens druckit upp mineralvattnet.
Han stod och spände i sina blåjeans En besviken man, dessutom en sektledare, som blivit snorkigt begandlad av personalen.
Alltihopa tystnade, till och med Dock-Olga de Luxe. Endast ett stilla sus hörde från hennes Hagström-förstärkare (som även kunde användas till sång)
- Nåå?, sade Fiona och väntade på mer.
- Jag har en klubb i dalen och jag har m a s s a tjejer! Såna som dig kan jag skaffa i dussintals !
- Vadå för Klubb ?, sade Fiona med en aning nyfikenhet också, men ville verka oberörd.
- Spexleksaker. Vi håller på med S P E X L E K S A K E R, svarade Broder Pellets genast. Men Fiona verkade inte alls bli imponerad, men hon sade med ironi;
- Asfett. Tänk att få vara sektledare
- Titta! Jag har också en spexleksak!, sade Dock-Olga de Luxe, pekade på sin Hagström-förstärkare.
- Du är välkommen, replikerade broder Pellets omedelbart. Han ville avrunda lunchen genom att verka vara seriös.
Han lämnade emellertid sällskapet förargad med omedelbar verkan. Lade märke till att på hans bord stod fortfarande en nästan urdrucken plastflaska med mineralvatten, med Citron/Limesmak. Med b å d e Citron och Limesmak!
Tidigare hade man bråkat om endast om Lime. inte om Citron!
Det förklarade ju saken!
Det fanns två smaker i samma!
Strax efter lunch dök komissarie Barbieby upp, programenligt, men hittade omedelbart inte några arresteringar att göra.
Broder Pellets hade stått på hans lista, men där gick han bet
Komissariens assistent Waughan frågade om han fick övernatta på Clubhouse, kanske i ett tält ute på gräsmattan,
- O.K. Waughan, du får chansen att gripa Pellets.Ta honom på natten.
Många ville av någon anledning hyra ett tält till natten, men det var inte svårt att förstå, det var sommar. Partytältet som stod på baksidan av byggnaden var avsett för ordningsvakten Jo-Anne Newlander och hennes sju pojkar, de skulle anlända efter midnatt
Temperaturen under natten skulle knappast sjunka under 15 grader, värmeböljan kändes stadig.
Fick för min personliga del inte tag på ett enmansält, utan fick nöja mig med ett fyrmanna. Sent på kvällen kände det lite tokigt att ensam krypa in en så stor nattbostad av det slaget men det var snart ganska mysigt därinne. Hade tagit mig med en liten lampa och några trevliga böcker, bland annat om fågellivet i Flängbytrakten.
Komissarie Barbiebys assistent Waughan låg cirka tjugo meter bort, i ett litet enmanstält.
Skulle han göra några gripanden under natten, särskilt Broder Pellets var ju intressant?
Och han, sektledaren, skulle antagligen skulle göra sig revanscherande påmind efter intermezzot tidigare på dagen.
Men det fanns fler som var intressanta. På Clubhouse fanns det alltid inytessanta människor.
Vid 01:00 hördes det ljud, det lät som en modelljärnväg- Drog ner dragkedjan på tältöppningen något, kikade ut. Inget hördes längre, inget syntes. Jo-Anne Newlander hade någon dag tidigare varnat för att nattetid kunde man uppleva märkliga s.k Moving Images".Det var den årstiden. fylld av spexuella fantasier. Vanligen var det fantasin som spelade ett spratt
- Eeeeeeeeek !! Ett skrik hördes! I real tid !
Drog genast ner dragkedjan pä öppningen till mitt fyrmanatält. Kröp ut i min rutiga pyjamas. Stod på knä i det nattfuktiga gräset. Kände verkligen på vad campinglivet innebar
- EEEEEEEEK !! , hördes igen, nu kraftigare!
Från huset. Reste mig och sprang mot altanen.
Waughan verkade sova som en stock i sitt tält. Syrsorna spelade
Den halvöppna dörren stod och slog i nattvinden. Spooky.
Inne på Clubhouse var det nedsläckt men kunde orientera mig till den öppna spisen.
Bakom fanns trappan upp tilla andra våningen. Mötte Dock-Olga de Luxe i trappan.
- Skall du med ut och ta ett parti Wonder-Ball?
Hennes röst var lågmäld. lite långsam. Mycket s-ljud från hennes läppar.
- Hörde du inte att någon skrek från tornet ?!, viskade jag högt och fortsatte springa uppför trappan.
Kastade upp dörren till andra våningen.
Mina fötter jobbade vidare i korridoren, förbi duschrummen. Inget plaskande, inget daskande, inget fnitter därinne. De var öde.
Jag satte ena foten på det första trappsteget till tornrummet. Gick nu långsammare, började smyga uppför. Tog i ledstången för varje steg
Uppe i det lilla rummet var det belyst av riktiga stearinljus, brandfarligt förstås. Bakom ett litet skrivbord satt Dinah von Kindereggen. Hon skrev med en strutsfjäderpenna och doppade den då och då i en liten bläckbehållare. Pennan skrapade mot pappret
- Vad gör du?, sade jag
Hon tittade upp.
- Oh, jag förbereder Wonder-Ball turneringen imorgon.
- Hörde du inte ett fasansfullt skrik?
Dinah fuktade sina stora läppar med tungan.
- Oh, nej. Jag hörde inget skrik.
Hon tittade ner i pappret igen och fortsatte skriva. Tyckte att det lät mysigt när den gammaldags pennan gned mot pappret
- Du fryser inte....?, sade jag något tvekande.
Dinah var onekligen ganska lättklädd. Hade hon uppträtt på Clubhousescenen i den klädseln hade det förorsakat jubel och applåder.
Med rätt publik förstås, ett publikhax av män. Fömodade att kreationen var virkad för hand.
Klampande steg hördes från trappan. Ljudet ökade Tissel, tassel, som växte till röster..
Det visade sig vara ordningsvakten Jo-Anne Newlander som kom med sin sju killar.
Alla fick precis plats i tornrummet, men Dinah fick resa sig och dra tillbaka skrivbordet något.
- Nå, vad har ni hittat på för roligt?, sade Diana och fingrade på sin virkade fisknäts bh. Konstaterade att den var för liten.
- Vi har varit på bio, sade Jo-Anne rappt, som hon ofta gör.
Hon fick syn på en skål med nektariner som stod på skrivbordet.
- Får vi ta? sade Jo-Anne
- Jojo... Och vad såg ni då? undrade Dinah, putade med bröstpartiet. Hon lade strutsfjäderpennan åt sidan
- Snövit och De Sju Bergsgorillorna.
- Vad inspirerande, sade Dinah och greppade själv en mogen nektarin. Hon lät sina stora röda läppar omsluta frukten och bet till.
Saft droppade på tornrummets brädgolv.
- Flickor, jag måste gå nu, sade jag och nickade hastigt. Uppfattade Jo-Annes sju killar som anonyma skuggor i stearinljusens sken, som rivaler på mitt revir.
Jag sprang hastigt med små steg nerför trappan, ända tills jag kom ut på den sommarsvala altanen.
Jag ville inte se det, deras orgie tornrymmet. Visste nästan att det förekom, hade hört rykten Kröp in i mitt fyrmannatält. tände lampan Kanske var jag svartsjuk.
Tog fram min bok om häckande vildhönor kring Flängbysjön. Efter en liten stund blev jag varse om att jag var inte ensam i tältet.
Ljuskäglan från läslampan var verkligen liten.
Det lär som andetag! Lyste upp bortersta delen av tältet.
Där låg Dock-Olga de Luxe ihop krupen under en liten röd pläd. Hade glömt hur liten hon var.
Alla var vana vid att hon var som en vuxen människa och tänkte inte på hennes faktiska storlek.
Hon var ju endast 25 cm hög!
Jo-Annes killar var som jättar i förhållande till Dock-Olga de Luxe.
Öppnade dragkedjan till tältiningången, andades in lite av sommarnattens luft.
Fick det bekräftat att jag var helt nykter.
Annars brukade det ju vara så, att man inte alltid har lagt märke till, med vem man sover med, som VIP-kund på Clubhouse, men ...
det kunde ju också vara så, upptäckte jag till min fasa efter några ögonblick,att Dock-Olga de Luxe var en av Broder Pellets insmugglade spexleksaker!!
Jag höll på att bli inblandad i hans sekt ?!
En tid senare, när jag berättat om min märkliga upplevelser för psykologisk expertis i Tyskland, framlade dessa teorin att de två mystiska skriken på natten var något själv suggererat fram för att ha en legitim anledning att uppsöka den vackra Dinah von Kindereggen i tornrummet.
Men riktigt säker kan man aldrig vara..., på någonting egentligen. Det var omöjligt att hitta Clubhouse på någon känd karta.
Inte med GPS. Inte i Texacos bilatlas över Sverige från 1959.
Ord står mot ord. Vilda fantasier eller verklighet?
Clubhouse kunde vara....... en T w i l i g h t Z o n e.......!
Det var i juli de mest prominenta gästerna brukade anlända till Clubhouse. Till och med kunde det hända att somliga anlände vattenvägen, speciella båtar användes nere vid ån. Långväga gäster från till exempel Japan uppskattade en örlogsrodd över vattnet. Men redan vid midommar kändes det som om juli redan hade börjat.
I köket hade Wolgang, nyutnämnd Top Chef, redan fått upp ångan i tryckkokaren. Han jobbade rationellt, olika ingredienser i olika grytor.
Satt på altanen i en hammock vid sena fruksotbuffe´n. Nästan mittemot mig vid bordet, som naturligtvis stod still, satt en stillsam man.
- Broder Pellets. Sällan man ser er här uppe vid klubbstugan, sade jag och ansträngde mig lite för att verka trevlig.
Han hade kommit nerifrån dalen, där han hade etablerat en allt populärare rörelse. Somliga olyckskorpar kallade det för sekt, men jag tyckte inte det riktigt.
- Njaeh, sä år det väl. Men måste ju äta också, svarade Broder Pellets efter några sekunders betänketid.
Broder Pellets jobbade med kniv och gaffel i potatisgratängen. Svårt att tänka sig att han en gång nästan haft ett kontrakt med West Bromwich Albions som professionell fotbollsspelare. Jag satte ner fötterna på altanens bräder. så att hammocken slutade gunga.
- Vem var det som egentligen startade din rörelse?, frågade jag innan jag släppte med fötterna och gungade sakta igen.
- Den som drog igång redskaps rörelsen? Det var nog Buy-Rhami.
- Buy-Rahmi?
- Ja, han överlevde den första rean hos H-son produkter i Flängby- Ursprungligen är han från Ullared.
Jag stannade hammocken igen.
- Intressant...., och det spexleksaker ni håller på med?
- Japp. Det började med att Buy-Rahmi testade med en gammaldags handriven el-visp på sin mamma.
Dinah von Kindereggen kom in med en härlig bricka med drycket. Valde girigt ett glas med cider I solskenet glänste drycken som guld.
Broder Pellets hade sedan tidigare beställt in en helflaska mineralvatten, Aqua Cristall med Limesmak. Det skummade lite i glaset när han fyllde på-
- Du servitrisen, det här vattnet smakar inte lime.
Dinah von Kindereggen vinkade till sig Fiona som stod i närheten och serverade vispgrädde till efterrätten, en tunn skiva hallonrulltårta med marshmallows
Dinah för sin del tyckte inte alls om att bara kallas för servitris. Broder Pellets flinade. Hon hade spelat ett parti Wonder Ball med honom innan lunchen.
Fiona kom fram, nybliven del ägare till Clubhouse som hon var, hade ingen anledning att vara för mild, hon kunde säga vad hon tyckte:
- Jaså? Smakar det inte lime? Du menar de där gröna små kulorna? Köp dig då några ballar och pressa i saften själv!
Broder Pellets blev förvånad över Fionas rättframhet Han torkade sig lätt på pannan med Clubhouse servetten.
Reste mig upp för att flytta hammocken. Bäde Dinah och Fiona verkade märkbart irriterade att jag satt där och gungade mellan tuggorna.
- Prova apelisinsmak nästa gång. Den är inte så dum, sade jag medan jag hasade sittmöbeln till sidan av altanen
Det märktes att Fiona var inte klar, hon stod bredbent framför, Broder Pellets som satt där bara och lugnt tummade på sitt plastglas.
- Apelsiner? Skall det vara apelsiner nu också?! Kör ni för f-n till torget med din åsna och leta upp ett fruktstånd och ta me lastbilen!
Hon sade det inte till mig! Hon hade inriktat sig på sektledaren från dalen.
Bedömde det som om Fiona hade verkligen inte sina bästa dagar. Kanske låg det en besvikelse i att som delägare i Clubhouse mäste man som vanlugt jobba hårt, man kunde inte bli clubdrottning i en handvändning. Livet kändes nog inte så lyxigt som hon hade hoppats.
En av hennes närmaste kompanjoner, Rebecca, stod på en lägenhetsbalkong på andra våningen och tittade ner.
- Du Fjonkan, ta det lite lugnt, nu skall vi ju ha musik. Rebecca blåste några gånger i en vuvuzeela för att markera en fanfar inför konserten.
Ja det var rätt. Dock-Olga de Luxe hade diskret intagit Sol-scenen som man numera använde på dagtid. Så många av hennes fans hade inte hittat dit så här dags
Hon gjorde verkligen det bästa hon kunde, dansade lite jitterbugg i sin lilla svartvita kjol från nittonhunderasextiotalet
Lite Up Up and away. LiteTwistande. Lite Loop de Lopez. Lite Madonnachew.Lite studsade omkring i en stilla shake. Lite vanliga akrobatiska discorörelsermed klättra i rep. Lite These Bots are Made for Walkin. Lite avslutande Jump-Off med Flatman.
Dock-Olga de Luxe dansade nästan mer än hon sjöng
- VET DU VEM JAG E´ !!!!? skrek Broder Pellets plötsligt. Han stod upp vid sitt bord, hade inte ens druckit upp mineralvattnet.
Han stod och spände i sina blåjeans En besviken man, dessutom en sektledare, som blivit snorkigt begandlad av personalen.
Alltihopa tystnade, till och med Dock-Olga de Luxe. Endast ett stilla sus hörde från hennes Hagström-förstärkare (som även kunde användas till sång)
- Nåå?, sade Fiona och väntade på mer.
- Jag har en klubb i dalen och jag har m a s s a tjejer! Såna som dig kan jag skaffa i dussintals !
- Vadå för Klubb ?, sade Fiona med en aning nyfikenhet också, men ville verka oberörd.
- Spexleksaker. Vi håller på med S P E X L E K S A K E R, svarade Broder Pellets genast. Men Fiona verkade inte alls bli imponerad, men hon sade med ironi;
- Asfett. Tänk att få vara sektledare
- Titta! Jag har också en spexleksak!, sade Dock-Olga de Luxe, pekade på sin Hagström-förstärkare.
- Du är välkommen, replikerade broder Pellets omedelbart. Han ville avrunda lunchen genom att verka vara seriös.
Han lämnade emellertid sällskapet förargad med omedelbar verkan. Lade märke till att på hans bord stod fortfarande en nästan urdrucken plastflaska med mineralvatten, med Citron/Limesmak. Med b å d e Citron och Limesmak!
Tidigare hade man bråkat om endast om Lime. inte om Citron!
Det förklarade ju saken!
Det fanns två smaker i samma!
Strax efter lunch dök komissarie Barbieby upp, programenligt, men hittade omedelbart inte några arresteringar att göra.
Broder Pellets hade stått på hans lista, men där gick han bet
Komissariens assistent Waughan frågade om han fick övernatta på Clubhouse, kanske i ett tält ute på gräsmattan,
- O.K. Waughan, du får chansen att gripa Pellets.Ta honom på natten.
Många ville av någon anledning hyra ett tält till natten, men det var inte svårt att förstå, det var sommar. Partytältet som stod på baksidan av byggnaden var avsett för ordningsvakten Jo-Anne Newlander och hennes sju pojkar, de skulle anlända efter midnatt
Temperaturen under natten skulle knappast sjunka under 15 grader, värmeböljan kändes stadig.
Fick för min personliga del inte tag på ett enmansält, utan fick nöja mig med ett fyrmanna. Sent på kvällen kände det lite tokigt att ensam krypa in en så stor nattbostad av det slaget men det var snart ganska mysigt därinne. Hade tagit mig med en liten lampa och några trevliga böcker, bland annat om fågellivet i Flängbytrakten.
Komissarie Barbiebys assistent Waughan låg cirka tjugo meter bort, i ett litet enmanstält.
Skulle han göra några gripanden under natten, särskilt Broder Pellets var ju intressant?
Och han, sektledaren, skulle antagligen skulle göra sig revanscherande påmind efter intermezzot tidigare på dagen.
Men det fanns fler som var intressanta. På Clubhouse fanns det alltid inytessanta människor.
Vid 01:00 hördes det ljud, det lät som en modelljärnväg- Drog ner dragkedjan på tältöppningen något, kikade ut. Inget hördes längre, inget syntes. Jo-Anne Newlander hade någon dag tidigare varnat för att nattetid kunde man uppleva märkliga s.k Moving Images".Det var den årstiden. fylld av spexuella fantasier. Vanligen var det fantasin som spelade ett spratt
- Eeeeeeeeek !! Ett skrik hördes! I real tid !
Drog genast ner dragkedjan pä öppningen till mitt fyrmanatält. Kröp ut i min rutiga pyjamas. Stod på knä i det nattfuktiga gräset. Kände verkligen på vad campinglivet innebar
- EEEEEEEEK !! , hördes igen, nu kraftigare!
Från huset. Reste mig och sprang mot altanen.
Waughan verkade sova som en stock i sitt tält. Syrsorna spelade
Den halvöppna dörren stod och slog i nattvinden. Spooky.
Inne på Clubhouse var det nedsläckt men kunde orientera mig till den öppna spisen.
Bakom fanns trappan upp tilla andra våningen. Mötte Dock-Olga de Luxe i trappan.
- Skall du med ut och ta ett parti Wonder-Ball?
Hennes röst var lågmäld. lite långsam. Mycket s-ljud från hennes läppar.
- Hörde du inte att någon skrek från tornet ?!, viskade jag högt och fortsatte springa uppför trappan.
Kastade upp dörren till andra våningen.
Mina fötter jobbade vidare i korridoren, förbi duschrummen. Inget plaskande, inget daskande, inget fnitter därinne. De var öde.
Jag satte ena foten på det första trappsteget till tornrummet. Gick nu långsammare, började smyga uppför. Tog i ledstången för varje steg
Uppe i det lilla rummet var det belyst av riktiga stearinljus, brandfarligt förstås. Bakom ett litet skrivbord satt Dinah von Kindereggen. Hon skrev med en strutsfjäderpenna och doppade den då och då i en liten bläckbehållare. Pennan skrapade mot pappret
- Vad gör du?, sade jag
Hon tittade upp.
- Oh, jag förbereder Wonder-Ball turneringen imorgon.
- Hörde du inte ett fasansfullt skrik?
Dinah fuktade sina stora läppar med tungan.
- Oh, nej. Jag hörde inget skrik.
Hon tittade ner i pappret igen och fortsatte skriva. Tyckte att det lät mysigt när den gammaldags pennan gned mot pappret
- Du fryser inte....?, sade jag något tvekande.
Dinah var onekligen ganska lättklädd. Hade hon uppträtt på Clubhousescenen i den klädseln hade det förorsakat jubel och applåder.
Med rätt publik förstås, ett publikhax av män. Fömodade att kreationen var virkad för hand.
Klampande steg hördes från trappan. Ljudet ökade Tissel, tassel, som växte till röster..
Det visade sig vara ordningsvakten Jo-Anne Newlander som kom med sin sju killar.
Alla fick precis plats i tornrummet, men Dinah fick resa sig och dra tillbaka skrivbordet något.
- Nå, vad har ni hittat på för roligt?, sade Diana och fingrade på sin virkade fisknäts bh. Konstaterade att den var för liten.
- Vi har varit på bio, sade Jo-Anne rappt, som hon ofta gör.
Hon fick syn på en skål med nektariner som stod på skrivbordet.
- Får vi ta? sade Jo-Anne
- Jojo... Och vad såg ni då? undrade Dinah, putade med bröstpartiet. Hon lade strutsfjäderpennan åt sidan
- Snövit och De Sju Bergsgorillorna.
- Vad inspirerande, sade Dinah och greppade själv en mogen nektarin. Hon lät sina stora röda läppar omsluta frukten och bet till.
Saft droppade på tornrummets brädgolv.
- Flickor, jag måste gå nu, sade jag och nickade hastigt. Uppfattade Jo-Annes sju killar som anonyma skuggor i stearinljusens sken, som rivaler på mitt revir.
Jag sprang hastigt med små steg nerför trappan, ända tills jag kom ut på den sommarsvala altanen.
Jag ville inte se det, deras orgie tornrymmet. Visste nästan att det förekom, hade hört rykten Kröp in i mitt fyrmannatält. tände lampan Kanske var jag svartsjuk.
Tog fram min bok om häckande vildhönor kring Flängbysjön. Efter en liten stund blev jag varse om att jag var inte ensam i tältet.
Ljuskäglan från läslampan var verkligen liten.
Det lär som andetag! Lyste upp bortersta delen av tältet.
Där låg Dock-Olga de Luxe ihop krupen under en liten röd pläd. Hade glömt hur liten hon var.
Alla var vana vid att hon var som en vuxen människa och tänkte inte på hennes faktiska storlek.
Hon var ju endast 25 cm hög!
Jo-Annes killar var som jättar i förhållande till Dock-Olga de Luxe.
Öppnade dragkedjan till tältiningången, andades in lite av sommarnattens luft.
Fick det bekräftat att jag var helt nykter.
Annars brukade det ju vara så, att man inte alltid har lagt märke till, med vem man sover med, som VIP-kund på Clubhouse, men ...
det kunde ju också vara så, upptäckte jag till min fasa efter några ögonblick,att Dock-Olga de Luxe var en av Broder Pellets insmugglade spexleksaker!!
Jag höll på att bli inblandad i hans sekt ?!
En tid senare, när jag berättat om min märkliga upplevelser för psykologisk expertis i Tyskland, framlade dessa teorin att de två mystiska skriken på natten var något själv suggererat fram för att ha en legitim anledning att uppsöka den vackra Dinah von Kindereggen i tornrummet.
Men riktigt säker kan man aldrig vara..., på någonting egentligen. Det var omöjligt att hitta Clubhouse på någon känd karta.
Inte med GPS. Inte i Texacos bilatlas över Sverige från 1959.
Ord står mot ord. Vilda fantasier eller verklighet?
Clubhouse kunde vara....... en T w i l i g h t Z o n e.......!
Subscribe to:
Posts (Atom)
