C L U B H O U S E 9

CLUBHOUSE 9

Värmeböljan fortsatte. Den nya hemmasnickrade glasskiosken bakom huset strax intill bilparkeringen hade naturligtvis blivit en succe´
En bänk hade placerats under det gamla trädet, "gammeleken". Barnfamiljer samlades ofta där omkring. med filtar och picknickkorgar
Den här dagen började med att den populära bossanovatrummisen Fredrik väckte uppmärksamhet med ett rejält trum solo. Som vanligt skedde
dessa, ibland helt spontana musikframträdanden på framsidan av Clubhouse, på altanen i anslutning till serveringen.
Men alla som församlats kring gammeleken kunde höra musiken, tack vare den nya ljudanläggningen.

Bossanova kungen, somriga jeanskortbyxor och riktigt blekrosa ben.
Den kortärmade märkesskjortan var grönbrokig med inslag av gult.
Han, Fredrik Virtanen, var ju the King of Bossa Nova, då hade han ju inget att frukta.

- SLAMPA-PAPPA-DAAdadadad - SLAMPA-SLAMPETIBAM-DAM DAA!! Slocsch Slosch

Ingen applåderade. Såg denna tragiska händelse från stolen under stora äppelträdet Freddes popularitet var i dalande, han var en stjärna på fall
På första bänkraden, på en mjölkpall, satt Hanna från Havanna, en av de fyra nya delägarna i Clubhouse. Visserligen var stämningen sällan hög strax innan lunch, det förstod till och med Hanna. Hon ville försäkra sig att hon uppfattat situationen rätt.
- Är det hot?, ropade hon.
Hanna från Havanna var ordningsvakten Jo-Annes Newlanders kompis, som också var delägare.
- Jajaja, det är hot, sade Fredde som trodde Hanna menade temperaturen. Han försökte igen med några virvlar:
- PRRRTPRT-Prt. Prt,- Prrrrrrrrr!
- Nehe det där går inte Fredde. Du är slut, sade Hanna från Havanna och reste sig uppgivet.
Hon hade kortkorta jeansshorts som spände om rumpan. Det blågrå linnet orkade knappt dölja hennes bröst. Solglasögonen var av märket Olivetti.
- Vad skall jag göra då?, sade Fredde.
- Gå hem, sade Fiona och Rebecca som med en röst.
De gick arm i arm mot den nya glasskiosken. Ofta gick de dit under de varmaste dagarna, inte att undra på att man misstänkte att de var glassbiska, men de var också delägare i Clubhouse.
Själv var jag bara kund, visserligen VIP-kund, men jag hade känslan av att min status sjunkit på senare tid.

- Är du och Dock-Olga de Luxe fortfarande tillsammans?, frågade Rebecca stillsamt när hon långsamt passerade, naturligtvis i armkrok med Fiona,
som inte ens såg åt mig.
- Nej, svarade jag kort. Min tyska psykiater hade avrått mig från något längre förhållande med Dock-Olga de Luxe. Dessutom var det möjligt att hon endast var en spexleksak.
Rebecca verkade nöjd med svaret.
- Mmmm......... avtonade hon hemlighetsfullt, medan hon promenerade vidare, såg redan mest mot glasskiosken.
- Förresten,...är det möjligt att vi kan spela ett parti Wonder-Ball i eftermiddag??, ropade jag efter henne.
Wonder-Ball var det innespelet.
I betalkanalens tv-reklam sades det att "I FRAMTIDEN FINNS DET INGA KRIG.... DET FINNS ENDAST W O N D E R-B A L L"
- Då får du vänta tills Jo-Anne kommer hem, inföll Hanna från Havanna.
- Därför att...?, svarade jag frågande utan att vända på huvudet.
- Därför att hon är den som kan dig en match som du sällan glömmer. Hon är också Boss.
- Vad härligt!, svarade jag med låtsad entusiasm. Det var sant ordningsvakten Jo-Anne Newlander behandlat mig med både kroppsscanning och pisk i bastun.
Hon hade ansett att jag var nästan som en exemplarisk, förrädisk Troenningekille med låg IQ och hur de skall behandlas, det visste hon. Jo-Anne hade ina egna kriterier, gillade männen Spice Girls, kunde det vara förlåtet.Min räddning då hade varit att jag erkänt det.

Wolfgang kom ut ur köket med ett fat lunchkorvar. Då visste alla att det snart var dags för ett besök av kommisarie Barbieby och hans assistent Waughan.
Mycket riktigt, sjutton minuter över ett var han på plats.
- Jag arresterar er härmed, sade han i oklanderlig kostym där han stod på altanens knarrande bräder.
Barbieby tog en korv från fatet och lät sig väl smaka. Som vanligt undrade vi vad han skulle arrestera oss för.
- Det finns för mycket män här, sade han och tuggade på korven.
- Vem tänker du på?, sade ja lite oroligt.
Komissarie Barbieby vände sig om och synade mig, smackade i sig de sista bitarna av korven, som naturligtvis var starkt kryddad. Det var ju en tysk Chilikorv.
- Hmm, jag menar nog Fredde, han har vatt här för länge.
Om Jo-Anne Newlander var modern teknisk chef på Clubhouse, var Dinah von Kindereggen en kulturprofetissa,.den emotionella härskaren.
Hon kom ut på altanen i en praktfull morgondress, en kort olivgrön jacka, uppknäppt vid midjan. Hennes solbränna var ett samtalsämne bara det.
- Vi väntar på popbandet MIDGETS. De är här om en halvtimme, kan du Hanna från Havanna se till att det finns sittplatser ända framme vid scenenn, sade hon och dirigerade med sina länga armar. Det rasslade lätt om hennes örhängen.
- Förresten Barbieby, har du gjort vad du skulle göra?

En halvtimme senare intog the MIDGETS scenen i sina getingdräkter. De hoppade över soundchecken och kom direkt ut Studsade omkring som om man var boxare under träning. Ställde mig lite längre bak, under plommonträdet. Föreställningen hade publikt bara samlat dussintalet yngre tonårstjejer. Det var lätt att förstå eftersom tiden var omöjlig, strax efter lunch. Det var för bra väder. I den här trakten valde man gärna badstranden.
Överraskande kom Dinah von Kindereggen och ställde sig bredvid mig Vi tittade på the MIDGETS show utan att först utbyta ett ord.
Märkte snart att Dinah tryckte sitt lår mot mitt, bara lätt, men det var så.
- Dom här (the Midgets) påminner lite om FRANKENSTEIN UNDERWEAR. sade Dinah i pausen mellan två låtar.
- Hmm, instämde jag tvetydigt.
Rörde lite på fötterna så att kontakten med hennes lår lättade något. Det blev luft emellan. Svalkande, för vi var båda nog en aning fuktiga av svett.
- Men det skulle också kunna vara SPAM DOCTOR för tre år sedan...ungefär. Innan kontraktet i England.
Dinah stod åter alldeles intill mig. Hennes lår masserade mitt, med mycket subtila rörelser.
- Jag kommer nog mera att tänka på TRAMPA INTE PÅ MINA SVETTIGA SKOR.
Dinah häpnade.
- Du menar det där svenska bandet med Sture Åkerfräkenberg på tamburin?!
- Ja.
- De är ju typiska stockholmare! Mycket väsen för ingenting!
- Så sant, svarade jag och ställde mig åter så att det blev lite luft emellan våra ben.
Men Dinah ställde sig åter, nu helt tydligt, närmare mig. Hon stod nu nästan helt vänd emot mig. Kände hennes andedräkt som svagt doftade Pepsodent Xylitol.
- Det skulle också kunna vara THE DE KOKTA ÄGGENS TRÄDGÅRD, försökte jag......., men kunde inte förneka, om någon frågat mig, att nu varjag lite tjock i rösten Hörde rasslet från hennes exklusiva smycken. Plast eller inte, det spelade ingen roll.
Hennes stora röda läppar var som vibrerande fuktiga sammetskuddar doppade i persikosaft.
Plötsligt vände hon sig något, sparkade mig lätt, men kärleksfullt i ena knävecket, så att jag ramlade ihop direkt, som Clark Gaybell i den där berömda filmen.

Mycket sakta, dramatiskt, fullföljde jag själv fallet av egen kraft. Föll ner i gräset på knä.
Även hon stod på knäna i sin trånga moderiktiga kjol
Vi märkte inte längre att the MIDGETS spelade sin hit "Cheese Doodle"
Kunde få fläckar på byxorna, men det var inte så viktigt just då.
- Smek mig!, utropade Dinah von Kindereggen.och lade sig tillrätta på rygg
Hon hade knäppt upp de få knapparna på sin olivröna jacka.

- Jaså, här ligger ni era turturduvor!

Den rösten tillhörde Jo-Anne Newlander, ordningsvakten.
Både Dinah och jag vände på våra huvuden.
Från den vinkeln såg Jo-Anne ut som en jätte med stora tänder. Hon hade superkrafter.
Vi reste oss genast, mödosamt visserligen, rättade till kläderna.
Några av småtjejerna som varit och kollat the MIDGETS hade också kommit fram till oss, av ren nyfikenhet.
- Nå, vad återstår nu. Var är vi i handlingen ?, sade Dinah med normal återställd röst. Hon var ju konstnärlig ledare för Clubhouse.
Midget fansen bevittnade det hela med runda ögon
- Jag har hört att männen skall bort. Det är inte bara Barbieby som tycker det, sade Jo-Anne och stod stadigt i gräset med sina basket-ball skor
- Du säger det?
- Det är ett feministiskt intiativ.
Dinah knäppte noga knapparna på sin olivgröna sommarjacka. Funderade några sekunder-
- O.K. För bort honom. Jag vill aldrig se honom igen.
- Det skall ske, sade ordningsvakten Jo-Anne Newlander.

Förbannade min otur. Än en gång hade lagens väktare lagt käppar i hjulet
- Men ni pussades ju nästan!, sade trettonåriga Ylva, som var ett av Midget-fansen
Kom på hur jag skulle kunna komma undan en avvisning. Det var egentligen enkelt
- Jag gillar Spice Girls!, utropade jag.
- Pass upp för den här mannen.Han är en proffsmjukis!, var det sista Jo-Anne sa innan hon lade
handfängsel på mig och förde bort mig till den fruktade kroppsscanningen.