Han valde ett litet kafe´ på den hemlig ort som mötesplats. Det hade varit svårt att komma i kontakt med honom. Inte så att han helt undvek kontakter, men han var mycket efterfrågad. Med mig hade jag en tidningssida från april 2001, Detta skulle utgöra utgångspunkten för vårt samtal, min intervju. Sidan handlade om trafikforskaren Sonja Forward och musikvetaren Carin Öblad som 1998 gjort en undersökning om hur musiken påverkar vårt sätt att köra bil. En liten servitör i peruk serverade oss vid bordet. Bullarna var stora och täckte hela fatet, så var ofta fallet på landsorten.
- Du menar att det är bluff, musiken, påverkar oss inte i bilen ?, sade jag en bit in i samtalet.
- Ja. Vi är fullt upptagna av synintryck och logisk tankeverksamhet.
- Men handlar inte musiken också om att sätta igång fantasin, vi ser ju även där? Han gapade och fick in bullen, bet till, den kapades. Hans käkar arbetade som en långsam kvarn. Bullen gick ett ovisst öde till mötes. Var han överhuvudtaget en vanlig människa?
Han svarade; - Din rondellkörning utlöper i praktiken på ett likadant sätt, även om du lyssnar på musik.
Funderade några sekunder.
- Men det är väl inte det enda, rondellkörningen...
- Nej, men vadå, vakna upp. Vart vill du komma? Sitter du och sjunger med i bilen? Din egentliga körning påverkas ändå inte, musiken bara bekräftar vilken idiot du redan är.
- JA. KANSKE DET. Men en viss påverkan måste ju finnas? Ändå, en nytillverkning av idiotin sker..., om man säger så.
- Nytillverkning? tror du att det är något biologiskt? Musiken är bara som ett presentpapper.
Just då var en lång yngling, som också var inne på det lilla kafee´t, på väg till Juke-Boksen som stod i hörnet. Han liksom hasade sig fram, stötte till några av borden. Kanske var han inte helt nykter, i alla fall kunde han ha en ganska rejäl baksmälla eller vara påverkad av något piller. Myntet föll i Juken, det lät som när man fyller på i en parkeringsautomat.
- Se här nu då. Vi får väl se vad som händer i lokalen när musiken går i gång. Du menar att ingen påverkas?, sade jag och såg honom i ögonen, där han satt på andra sidan bordet.
Ingen visste vad han hette. Plötsligt hade jag tappat respekten för honom. Han var kanske inte så stor och ouppnåelig, trots allt sitt rykte.
Det skrapade igång, några sekunder, det vara gamla vinylsinglar i musikautomaten.
Cafe´t fylldes av ljud.
Pardon me, if I’m sentimental
When we say goodbye
Don't be angry with me should I cry
When you're gone, yet I’ll dream
A little dream as years go by
Now and then there's a fool such as I
Now and then there's a fool such as I am over you
You taught me how to love
And now you say that we are throughI'm a fool,
but I’ll love you dear
Until the day I die
Now and then there's a fool such as I
Now and then there's a fool such as I am over you
You taught me how to love
And now you say that we are through
I'm a fool, but I’ll love you dear
Until the day I die
Now and then there's a fool such as I
Now and then there's a fool such as I
Now and then there's a fool such as I
Words & Music: Bill Trader
(Now and then there's a fool such as I) Elvis version ;Recorded: 1958/06/10
När musiken var slut, ropade bagaren bakom disken;
- Eberhardt kom hit! Komhit genast! Ynglingen hade stått framåtlutad vid Jukeboksen och diggat, vände sig om, yrvaket, men överraskande hastigt. Han drog en revolver ur byxlinningen och sköt två skott mot bagaren. Glas splittrades. Hela sortimentet med bullar och bakelser liksom rann med glasskärvorna, på väg mot golvet. Bagaren hade inte träffats, men var redan i köket, ringde med mobiltelefonen. Efter detta intermezzo, vände jag åter mot min gäst, mannen jag skulle intervjua om ljudets påverkan. Han greppade en ny bulle från det ljusblå fatet. Den bara vek sig i hans hand, han förde in den mellan läpparna, dubbelvikt.
- Där ser du, sa han, liksom med en ljudämpare i munnen. Jag väntade på besked. Vad skulle jag ha sett. Vad ville han egentligen bevisa? Två poliser stormade in med dragna tjänstevapen.
Den blå-vita bilen stod ute på parkeringen, omringad av nyfikna från orten.
- Du märker väl, ljudet har inte påverkat oss. Vi sitter här som vanligt
- Äter bullar och dricker gott kaffe.
Han hade rätt. Alla ljuden hade inte påverkat oss något nämnvärt. Vi var opårverkbara, som färdigprogrammerade. Det var knappt att ens synintrycken fungerade. Vi såg som på en film, på en tv utan ljud. Där satt vi, på ett litet cafe´, ute på landsorten.
Vi var från storstan och vi var helt avtrubbade i våra sinnen.
Det enda jag kunde numera, var att koncentrera mig på en enda fråga, jag hade valt en tidningssida och skulle fråga honom. Det kunde vara bra för min karriär, fokuseringen. Inget kunde störa mig. Han hade rätt, omgivningen var bara som ett presentpapper, ett stökigt nödvändigt, knappast ett ont, men ett onödigt.
In genom dörren kom en lång tunnhårig man i grönvitrutig kavaj.
– Hej, jag heter Johnny Factura, vill ni köpa en tvättmaskin? Han såg sig omkring, över förödelsen inne i lokalen, glas, blodstänk och tårtor i en enda röra. Omedelbart satte han sig vid vårt bord, utan att skämmas eller några tecken på blygsel, av den art som kan vara påfallande på landsorten. Han förde ena handen i innerfickan och drog fram några guldhalsband.
– Eller behöver Ni lite pynt till tjejen därehemma?
Vi såg på honom, utan att förvånas. Johnny Factura väntade sig att han gjorde något intryck på oss. Efter att ha betraktat oss en stund öppnade han dokumentportföljen.
– Här har jag devedee-filmer. Porr om ni så vill, annars har jag vanliga familjefilmer också. Bagaren kom in med ett bandage runt handen.
– Stick Johnny Factura.
Efter att ha försökt till oss sälja en fritidsbåt som fanns nere vid sjön, lämnade Jonny Factura lokalen medan han ryckte på axlarna.
– Nej, nu måste jag också åka sade mitt tilltänkta intervjuoffer på andra sidan bordet. Det berörde mig inte, att jag misslyckats.
Mindes hans ord, ”vadå, vakna upp”, när jag satt på tåget till Norrland. Knäppte på min medhavda ljudanläggning för ett sista experiment; skulle jag bli berörd.?Anläggningen hade kraftiga bas-woofers. Tre yngre kvinnor satt lite längre bak i vagnen. Noterade att de var beväpnade med kraftiga skjutvapen när de stod framför mig och bad mig skruva ner ljudet. Det besynnerliga var att man också höll i öppnade förpackningar av lingondrycken JOKK, med randiga sugrör i http://zagolandet.blogspot.com/2006/11/kafe-rubinstein.html
– Jo, jovisst…, jag stiger av här vid Prästmon, tåget saktar ju in. Jag märkte att de gjorde intryck på mig. Var det bara gevären, eller var det något annat? Som hypnotiserad steg jag av tåget, som den självklaraste sak i världen, trots att jag skulle till Junsele. Jag påverkades, inte av musiken direkt, men dom gjorde det! Trafikforskaren Sonja Forward och musikvetaren Carin Öblad kanske hade rätt !
Väl framme åkte jag hiss upp i ortens enda höghus, d v s det hade mer än tre våningar. Ringde på dörren, Ellinor borde vara hemma vid denna tiden, strax före eftermiddag. Ut genom en annan dörr kom plötsligt en av grannarna, som vad jag kunde minnas hette Aida. Hon var ovanligt lättklädd, men verkade förbannad;
- Bara jag får mitt SEX så skiither jaag i resten! Hennes språkbruk på berörde mig inte. Hon rusade in genom en annan dörr, och stängde den med en smäll. Ville inte blanda mig i de lokala intrigerna. Få saker berörde mig, återigen. Kanske var det fokuseringen på karriären.
