Sunday, December 31, 2006

CONTAINERKOLLEN



.... - ÅTERBLICKAR.

Moa Eriksson i magasinet GROOVE nr 5 2005
Franska - för fjolligt för grabbarna Jag fick ett mail för ett tag sedan från en kille som frågade när jag skulle sluta skriva om fransk sextiotalsmusik och Serge Gainsburg. Svaret är: Aldrig. Ingen skulle komma på att fråga en skribent när han eller hon ska sluta skriva om engelsk popmusik eller amerikansk hiphop. Fransk musik (främst från sextiotalet, men även nyare) är min passion. Det är en för många oupptäckt skattkista full med fantastiska artister som förtjänar att upptäckas även i det anglofila och amerikaniserade Sverige.

G-B kommenterar: "Just nu" (vad det nu är) är 1960-talet dessutom ganska underskattat (för optimistiskt?). I olika media (tidning, tv, blogg) har dessutom allt som osar schlager fått någon sorts gaystämpel. Löjligt, så var det inte. 1960-talet var fortfarande efterkrigstid, en generation efter kriget höll på att etablera sig i vuxenvärlden. Jag tror att det handlade om rätt stora kontraster. Bland mycket annat, ...., en epok är mera komplext uppbyggd än en tillfällig trend.

Leif Furhammar i DAGENS NYHETER, Kultur&Nöjen, 26 februari 1991 (Rubrik: Återblickens tvetydiga kvaliteter - Hur kan han stå där i filmen och minnas vad hon gjorde när han inte var med?)
I realiteten har filmberättarna sällan varit särskilt nogräknade med att iaktta logiska och psykologiska konsekvenser i återblicksperspektiven. Det förekommer förbluffande ofta att någon börjar minnas en återblick mitt inne i en annan persons minne. När sådana kinesiska askar blir riktigt intrikata tenderar gränserna mellan det snillrika och det stupida och mellan det konventionella och det avantgardiska att upplösas. Som berättarteknisk figur har återblicken anmärkningsvärt ofta ett särdeles emotionellt tryck som måste härröra från dess tvetydiga tidskvaliteter: den har en smått övernaturlig karaktär av samtidigt nu och förflutet. Det blinda ödet blir aldrig så blint som i en återblicksfilm, där man först får veta slutet på dramat och sedan tvingas genomleva den oundvikliga händelsekedja som leder dit.

G-B kommenterar: Med tiden får alla lite minnesluckor. Märkligt nog kan man minnas vissa detaljer i mänskliga mått, från långt bak i tiden, som om det inträffade bara för en kort tid sedan. Somliga kan också få för sig att beskriva ens eget ( dv s en annans) liv, trots att de inte var med. Åsikter permanentas, ibland i skvallrets form, ibland ända till mytomaniska dimensioner.

LYCKOSLANTEN Nr 4 2006
Rubrik : 14 Underverk finns i Sverige
Idag finns det 812 så kallade underverk i världen. 14 av dem finns i Sverige. Det är UNESCO, en organisation inom FN som arbetar med att samla våra gemensamma världsarv. Som underverk räknas områden som till exempel har en unik natur. Det kan också vara platser som har en speciell kultur, till exempel någon byggnad som UNESCO har tyckt vara värd att bevara. Listan på underverken har funnits sedan 1972. Listan växer hela tiden och nu finns alla de 812 underverken spridda i 137 länder i världen. Flest namn på listan har Italien har 40 underverk. Spanien har 38 stycken och Tyskland har 31 underverk.
Sverige: Laponia, Struves meridianbåge, Gammelstads kyrkstad, Höga kusten, Falu koppargruva, Drottningholms slott, Engelsbergs bruk, Skogskyrkogården, Birka, Visby, Södra Öland, Tanum, Karlskrona, Varbergs radiostation.

G-B kommenterar: Varbergs radiostation? Kan inte minnas att jag hört någon prata om det. Av de listade svenska underverken har jag bara besökt 2-3 stycken. Underverk vädjar vanligen till återblickar. Enligt min mening behöver "underverk" egentligen ingen nitisk och ihärdig lobbyverksamhet. Underverk kan vara personliga och behöver inte finnas på någon offentlig lista. För mig är underverk också förknippat med inslag av gåtor, mystik och det svårförklarliga. Trots att underverk har en ingrediens av återblickande, finns det också ideer om framåtskridande, kanske till och med "barnatro"?

Sunday, December 24, 2006

Sunday, December 17, 2006

BONDE SÖKER....




....R I K E D O M !

I en by som låg mitt ute på den sömniga landsbygden levde en gång i tiden en präst och en bonde. Prästen hade sju präktiga kor, feta och vackra. medan bonden hade bara en enda, och den var både ynklig och mager av brist på foder och dessutom halt. Men hagalen och lysten som han var ville prästen gärna lägga beslag även på den fattige bondens enda kossa.
- Då skulle jag ha åtta, det är bättre upp än sju! tänkte han och började fundera på något finurligt sätt att komma över bondens kreatur. Snart inföll det en stor helgdag, och samtidigt hölls marknad i byn, vilket betydde att praktiskt taget alla där i trakten som kunde stå på benen samlades på bytorget för att handla och roa sig. Eftersom det också hörde till att man skulle gå i kyrkan var den lilla bykyrkan vid högmässodags alldeles proppfull med bönder och deras familjer. Under gudstjänsten lämnade prästen altaret och gick fram mot församlingen med en stor, öppnad bok i sina händer.
Medan han låtsades läsa ur den mässade han med hög röst:
- Lyssnen, I bröder i Kristo! Lyssnen! Si, den som giver en ko till sin andlige herde, han skall av Herren bliva sjufalt belönad för sin fromhet! Den där harangen sjöng han flera gånger om för att vara säker på att den skulle bli ordentligt uppfattad av de närvarande. Det blev den förstås, men det var bara en enda i församlingen som den gjorde intryck på - den fattige bonden, han som bara hade en ko. Han sade för sig själv, där han stod i kyrkan och tummade på sin slitna mössa:
- Vad har jag egentligen för glädje av det där usla och magra koskrället? Hon ger ju inte ens så mycket mjölk att det räcker till mina barn. Jag tror jag ska göra som Den heliga Skrift säger och låta kyrkoherren få henne. Kanske lönar mig då Gud på det vis som pastorn skriker om, vem vet? Så fort högmässan var slut återvände bonden hem till sin gård, knöt ett rep om kossans horn och ledde iväg henne till prästgården.
- Guds fred, fader! sade han när han steg in.
- Guds fred över dig själv, min vän! Kommer du till mig med goda nyheter? Ska vi ställa till med dop eller bröllop?
- Ingetdera., fader, utan det förhåller sig så att jag var i högmässan i förmiddags och hörde dig läsa ur Den heliga Skrift, att om någon gav en ko till sin andlige herde, så skulle himlen skänka honom sju i gengäld. Därför, vördade fader. så kommer jag för att erbjuda Ers helighet min ko.
- Du har tänkt och handlat alldeles rätt, min son, just som en god kristen. Det gläder mig att det finns församlingsbor som inte låter Guds ord bara gå in genom det ena örat och ut genom det andra utan som också visar sig vara Ordets görare, inte endast dess hörare. Gud skall belöna dig sjufalt för detta! Led nu din ko till mitt fähus och bind henne där tillsammans med mina egna. Bonden fogade sig snällt efter pastorns önskemål och återvände sedan tomhänt hem.
Som ni nog kan tänka er blev hans hustru inte särskilt lycklig när hon fick höra vad som hade hänt.
- Varför i Herrans namn skulle du ge vår enda ko till prästen? Du är en idiot och en lymmel som kan göra din familj så illa! Har du tänkt dig att vi ska dö av svält nu, som övergivna hundar?
- Lugna dig, käraste, var inte så vrång mot mig! försvarade sig mannen. Hörde du inte själv vad prästen sade i kyrkan i förmiddags? Vänta bara lite, så ska du se att vår ko kommer att bli ersatt av sju andra, för du vill väl inte påstå att Skriften är fylld med lögner? När vi har fått sju kor ska vi leva desto kräsligare! Bonden satt där sedan hela vintern och väntade på att de nya korna skulle infinna sig, men utan resultat, fähuset var och blev alldeles tomt.
När våren kom släppte bönderna ut sina kor på bete på allmänningen, och dit kom även prästens kor - däribland förstås också den som en gång varit i den fromme bondens ägo. På kvällen drev byherden alla kreatur hemåt för att de skulle mjölkas, och djuren var så vana vid den här lunken att varje ko av sig själv gick till sitt eget välkända fähus. Främst bland prästens kor gick den här kvällen hans nyförvärv, den fattige bondens kossa, och hon var ju sedan åratals kvällar van vid att efter betesgången halta hem till just sitt gamla kostall. Alltså traskade hon iväg i sina gamla gängor. Prästens övriga kor hade under den gångna vintern hunnit bli så vana vid den nya kamraten att de snällt följde i hennes spår och alltså hamnade på den fattige bondens gårdsplan. Bonden satt där just på sin pall och tittade ut när han fick se denna karavan av kosssor komma lufsande. Då hoppade han ivrigt upp och ropade glädjestrålande till sin fru:
- Titta bara! Vad var det jag sade? Det som prästen siade om i sin mässa i somras, det har nu hänt på riktigt! Vår kära gamla ko har kommit tillbaka, och hon har sju andra i släptåg! Ära vare Gud i höjden! Skriftens ord har sannerligen gått i fullbordan! Nu ska du väl ändå sluta att förebrå mig, för nu ska vi i all vår tid aldrig mer behöva sakna vare sig mjölk eller ost eller smör. Han rusade ut på gården och föste in de åtta korna i sitt fähus - där det blev lite trångt om saligheten - och låste sedan porten med dubbla slag. När prästen samma kväll upptäckte att hans kor inte hade återvänt från betet började han leta efter dem överallt i byn, men ingen hade en aning om vart de tagit vägen. Till sist uppsökte han även den fattige bonden, och i hans fjös hittade han alla sina kossor. Han steg in i stugan, och med sträng min vände han sig till bonden och frågade barskt:
- Hur kan det komma sig, min son, att du i ditt fähus har tagit in kor som inte är dina egna?
- Vad menar du, fader? undrade bonden. I min gård finns inga kor som inte tillhör mig! De är alla mina, och det är Herren Gud som har skänkt mig dem. Det var min egen lilla bruna ko som kom tillbaka i kväll och hade med sig sju andra, precis så som du själv läste om ur Den heliga Skrift under marknadsmässan i somras.
- Du pratar skit, du son av en hynda, fräste prästen ilsket. Mina kor är mina kor!
- Nej, korna där ute är mina! De är en gåva från Herren Gud! Nu började diskussionen bli het, men bonden stod på sig och prästen vågade inte ge sig i handgemäng med den kraftige mannen utan gick till slut därifrån med han röt åt bonden:
- Må djävulen och hans anhang ta dig, din fähund! Behåll din gamla kokrake men ge mig åtminstone mina egna tillbaka!
- Inte så mycket som en hundröv ska du ta från mitt hus, fader, för det är inte från dig utan från Herren som jag fått korna! Kyrkoherden vände sig i sin förtvivlan till domkapitlet och väckte sak mot bonden för att han på orättfärdigt sätt hade kommit över de sju kreaturen. Eftersom det gällde en prästman kom ärendet upp i biskopens domstol, men biskopen hamnade i en besvärlig situation. Ett par dagar före rättegången hade nämligen prästen för säkerhets skull skickat honom en icke föraktlig summa kontanter, och dagen därpå hade bonden kommit och överräckt en hel rulle av den finaste hemvävda vadmal, som inte heller gick av för hackor. Hur bär man sig åt när man fått mutor från bägge parterna och helst av allt vill behålla dem båda?
- Det här, sade biskopen, när han lyssnat på de bägge männens redogörelser för vad som tilldragit sig, det här är verkligen inte något lätt ärende att döma i. Men jag har just kommit på ett sätt att låta er själva avgöra tvisten. Ni ska bägge återvända hem till er by, men den av er som först hinner hit till mig i morgon bittida, den ska få behålla alla de åtta korna! Kyrkoherden for raka vägen hem till sitt och uppmanade sin hustru:
- I morgon måste du väcka mig långt före gryningen. Glöm det inte, för det är viktiga angelägenheter det gäller! Men bonden var ingen dumbom. I stället för att återvända hem smög han sig in i biskopens hus och letade sig fram till hans sängkammare, där han gömde sig under sängen.
- Om jag ligger här i natt och håller mig vaken, så ska det nog bli mig som biskopen får möta först i morron bitti! tänkte han. Bonden låg där under sängen och nöp sig i armarna för att inte somna. Mot aftonen kom biskopen och gick till sängs och började snart snarka så att mannen under hans bädd just inte behövde riskera att falla i sömn. När det inte var långt kvar till midnatt knackade det plötsligt på sovrumsdörren. Biskopen vaknade, steg upp och gick fram och gläntade på dörren medan han frågade:
- Vem där?
- Det är jag, fader, abbedissan!
- Nej, men så kärt besök, sade biskopen, kom hit och vila dig på min säng! Abbedissan efterkom villigt hans uppmaning, och biskopen var inte sen att få av henne kläderna. Efter en stund började han fingra på hennes bröst och frågade:
- Vad är det här för någonting?
- Helige fader, svarade hon, det är Sions klockor. Klämta gärna i dem! Sedan lade biskopen sin hand över hennes navel och frågade:
- Och vad är det här då?
- Det är världens navel, den som finns på Oljeberget i Jerusalem! Snart slank hans fingrar lite längre ner och då frågade han:
- Men vad har du här?
- Det är mitt lilla helvete! svarade abbedissan.
- Oj oj oj, utbrast biskopen, så bra! Du må tro att jag har en syndare som just skall bli Djävulens rov. Sagt och gjort - biskopen skickade syndaren till helvetet, både en gång och flera.
Efter några timmar var det dags för biskopen att följa abbedissan en bit på väg mot klostret och så fort han var ensam i sovrummet kröp bonden fram från sitt gömställe och rusade hem. Nästa morgon gav sig prästen iväg hemifrån långt före dagningen och halvsprang hela vägen till biskopens palats, dit han kom tidigt i ottan, om än med andan i halsen. Bonden däremot hade ju inte njutit någon särskilt god nattsömn. så han låg kvar i sin säng en god stund efter det att solens strålar hade väckt honom. Så småningom spankulerade han iväg till staden, han också, men först hade han ätit en ordentlig frukost och tagit sig ett par snapsar för att pigga upp sig lite inför vandringen till biskopshuset. När han äntligen anlände hade man väntat på honom i flera timmar, och kyrkoherden från hans by tog emot honom med ett självbelåtet leende.
- Jasså du, du hade visst svårt att lämna lopporna och sänghalmen i morse! Nåväl, på det här viset har du gjort det lättare för Hans Högvördighet, för nu kan det ju inte vara särskilt svårt för honom att avgöra vårt mellanhavande. När de bägge två strax därpå stod inför biskopen vände denne sig till bonden och sade:
- Det tycks visst inte råda något tvivel om att det var du som kom sist!
- Tvärtom! protesterade bonden. Jag kom först, Ers Högvördighet minns kanske att jag anlände hit precis när det klämtade som bäst i Sions klockor och en syndare skulle skickas till helvetet? Mer hann bonden inte säga.
- Korna är dina, min gode man! förklarade biskopen raskt. Det är alldeles uppenbart att du var här först! sade han och lyfte bägge händerna mot bonden för att hindra honom från att komma med ytterligare detaljer. Så förlorade prästen all sin boskap, men bonden kunde leva resten av livet i överflöd.

Denna saga; "Bonden som fick höra Sions klockor klämta", tillskrivs ryskt ursprung. Återgiven i Bra Böckers serie; Folksagor del 3, 1987. Som många sagohistorier har den i varierande former vandrat runt i många länder. I Sverige dök den upp före 1851, då ett första omtryck gjordes.