OM NI VISSTE SÅDANA HEMBITRÄDEN JAG HAFT

”Det var en väldigt stilig `jungfru´ du skaffat dig”, sade min man, då han fick syn på araben Larbi. ”Ja”, svarade jag, ”det är svårt, att finna en präktig kvinnlig hjälp här nere i Nord-Afrika. Larbi har jag fått genom rekommendation. Han kan tala franska, och han lär vara duktig i matlagning och rengöring”. --- ”Ja, är han lika duktig som han är vacker, så blir han något enastående”, sade min man och lämnade rummet.

Araben var verkligen en grann karl. Han var lång och rak, hade röd fez, gul jacka och korta byxor och hans praktfulla, nattsvarta ögon glänste, och de vita tänderna glimmade, då han talade. På fötterna hade han gula skinntofflor, och han gick tyst så man hörde knappt, att han fanns i rummet. En dag frågade han mig om jag haft kvinnliga tjänare förut, och jag svarade, att så var fallet. Då skrattade han så hjärtligt och förklarade, att de arabiska kvinnorna intet kunde, men att han, Larbi, kunde allt. Han hade lärt sig det franska köket på Algers finaste hotell, och dessutom kunde han både tvätta, stryka och sy på maskin. Larbi var verkligen duktig, och han lagade utmärkt mat och hade ingen svårighet att lära sig tillaga svenska rätter. Men jag märkte, att då jag lämnade hemmet någon timma blev intet uträttat.

En dag då jag kom hem, fann jag araben sittande i min mans rum rökande cigarrett och ”läsande” en svensk tidning. Jag blev uppbragt och frågade honom strängt, vad han toge sig till med. Han svarade helt lugnt, att han gjorde som madames man på lediga stunder. ”Min man röker ej, och för övrigt kan du inte läsa. Varför sitter du här inne? Gå genast ut i köket, där är din plats”.--- ”Madame, även jag är en man, och jag vet min plats är i köket, men att sitta så här är chic och då m´sieu ej är hemma så….” Hans stora mörka ögon ögon tycktes sluka tidningsnotiserna (fast han höll tidningen upp och ned), och han lutade sig med synbart välbehag tillbaka i fåtöljen. Jag satte mig framför och betraktade honom. Det var svårt att hålla sig allvarlig.

Om ett ögonblick reste han sig och sade: ”Madame, nu skall jag börja arbeta igen. Idag skulle vi ju ha svenska köttbullar och äppelkaka till lunch?” Han gled ljudlöst ut ur rummet leende som vanligt. Larbi är ren och snygg, och då han passar upp vid måltiderna iklädd vitt förkläde kan han nästan tävla med en svensk uppassare. Men Larbi som så många andra av profetens ättlingar är svag för sprit. En dag kom han in in till mig och klagade över huvudvärk och feber. Jag uppmanade honom att gå hem och lägga sig tidigt och dricka något varmt. Jo, det skulle han göra, men madame kunde allt låsa upp spritskåpet och låta honom få litet cognac. Han fick en liten flaska, och jag tror, att endast åsynen av denna dryck kom huvudvärken att så gott som genast försvinna. Larbi är mycket mån om att vilja gå på torget, men som jag vet, att han alltid tar sin givna provision, föredrar jag att torga själv.

En förmiddag hade jag varit ute några ärenden och då jag inträdde i matsalen mötte mig en egendomlig syn. På golvet låg Larbi orörlig. Jag blev till en början rädd och trodde, att han träffats av slag. Så ropade jag högt hans namn, och då slog han upp ögonen. Utan att säga ett ord pekade han på den tomma cognacsbuteljen, som stod på matsalsbordet. Jag hade glömt att låsa in cognacen, och under min bortovaro hade araben passat på att överförfriska sig. Detta var månljust! Tänk, om det komme någon besökande och finge se min förtjusande ”jungfru” ligga dödfull mitt på matsalsgolvet. Jag tillkallade i all hast gårdskarlen, araben Muhammed. Då denne fick fick se sin trosfrände, började han högljutt skratta och sade i det att han sparkade till honom: ”Du är just en skön efterföljare av profetens bud”. – ”Intet prat nu Muhammed, utan hjälp genast Larbi härifrån. Efter detta kommer han ej mer inom våra dörrar”. Dagen efter uppenbarade sig Larbi igen nyrakad och fin, iklädd en snövit burnus. Jag uppmanade honom, att söka sig en ny plats, ty efter vad som passerat ville vi ej längre ha honom. Araben blev utom sig och ivrigt gestikulerande sade han: ”Madame, jag svär vid Muhammed och alla helgon, att aldrig mera berusa mig, om jag bara får stanna kvar”. Innan jag hann betänka mig, gled Larbi ljudlöst ut i köket och arbetade som intet hänt.

Han var renlig och stark och lagade utmärkt mat, och jag lät honom fortsätta som förut. Larbi ville gärna prata, och fast jag jämnt avspisade honom, kom han ändå in ibland och skulle säga ett par ord. En dag frågade han mig varför vi ej hade grammofon. Jag upplyste honom om, att grammofonmusik ej intresserade oss. Vi hade vår radio, och den fungerade utmärkt. Araben stirrade på mig och så sade han med ett småleende: ”Men om Madame blev sjuk, så kunde ej radion flyttas in i sängkammaren, men en grammofon….” . Jag blev ond och föste araben ut i köket.

Om ett par dar kom han in igen och visade ett leende ansikte. Han talade då om, att på den plats han förut innehaft hade de en grammofon. Madame var ofta sjuk, och då spelade han, Larbi, grammofon för att göra henne glad och det var så roligt. Och Larbi kan även sjunga. Larbi gör silvret så blankt, och lås och dörrar äro putsade och fina. Men jag har en känsla av en otrygghet i hans närhet. Jag kan ej arbeta i köket med samma lugn tillsammans med honom som med en kvinnlig hjälp. Det vilar något opålitligt och lömskt över en arab, och man vet aldrig riktigt var man har honom.

En förmiddag kom Larbi in till mig, då jag satt och sydde. Han lade huvudet på sned och såg ynklig ut. ”Stackars Madame”, började han, ”m´sieu skall ju resa bort på ett par dagar, och det vore ledsamt för Madame, att ligga ensam i sängkammaren”. Det svartnade för mina ögon, och jag kunde till en början ej få fram ett ord. Med ögonen fästade på mitt handarbete bad jag sedan araben gå ut och koka te. Sedan rusade jag till telefonen och bad en väninna genast komma hem. Min man och hon kommo samtidigt och jag berättade för dem vad som hänt. Fem minuter senare upplyste jag Larbi om, att jag dagen efter skulle få en annan hjälp, och att han därför finge ta en ny plats. Men detta kunde Larbi rakt inte förstå. Han hade ju arbetat och gjort så gott han kunnat och erbjudit sig att hjälpa madame på alla upptänkliga sätt.
Detta var alltså tacken.
Alfhild Bergholtz,
Casablanca, Marocko

Publicerat i HUSMODERN nr 11 , 1930.