Saturday, February 18, 2006

Jag och min Victoria Silvstedt-ballong


Hade beställt henne från en liten firma i Malaysia. Det var nästan en högtidsdag, den morgon då jag tog en liten promenad till det lilla postkontoret, numera beläget vid korsningen av Brogatan och Karl den XI:s väg. Jag finner det för min del olämpligt eftersom alla paket och lådor knappt får plats i den lilla kiosken. Nästan med outsäglig glädje öppnade jag halvtimmen senare upp mitt paket vid köksbordet.

Däri låg även en liten gasampull, av den sort som skulle göra ballongen lätt flygande, men också en fyra meter lång specialgjord säkerhetslina. Jag begriper än idag inte hur de göra ballongen så naturtrogen. Mitt måttband, som jag lånat av mormor, gav klart besked. Det var verkligen Vickan. Vädret var denna förmiddag riktigt bra, så tänkte att efter en portion havregrynsgröt skulle jag gå Storgatan ner med min ballong. Det passade också bra att gå långsamt, det var ju lördag och många av stadens medborgare var ute och tittade i skyltfönstren. Några sutto säkert på bänkarna längs gågatan.

Tidigare hade den här gatan faktiskt varit livligt trafikerad av moderna fordon. Många minns hur det på gatstenarna rullade både Wolkswagen och Opel Rekord, då kunde man parkera nästan invid stadens biografer. Praktiskt om det regnade, vilket var vanligt i denna lilla kuststad. Denna lördagförmiddag gingo jag nerför gatan med min Victoria Silvstedt-ballong. Släppte lina ungefär en och en halv meter, så man kunde se henne från relativt betydande avstånd. Det dröjde inte länge förrän jag fick välförtjänt uppmärksamhet av en förbipasserande, det var avundsjuka Clive, som inte kunde låta bli att sarkasmera över situationen; - ” Jaså, du är ute och går med tjejen? ”. Den här gången ignorerade jag honom, ty jag visste att han kunde ha en spik i fickan. Det var inte så att jag skämdes för min Victoria Silvstedt-ballong, där hon vibrerade i vinden. Hon hade både uppfostran och framåtanda. Det var mera det att jag ville ha henne för mig själv.

Det dröjde inte länge förrän jag på gatan möttes av revisorfamiljen, pappa Revisor och mamma Revisor, med tvillingbarnen. – ”Det var väldans, skall ni gå på bio?”, sade pappa Revisor. som egentligen hette något annat, men jag hade glömt det. (Vem går förresten på bio en lördagförmiddag?) – ”Nej, inte direkt, jag och Victoria vill väl mest tillbringa förmiddagen i den sociala gemenskapen på torget”, sade jag med lätt dansk dialekt, eftersom jag visste att revisorfamiljen gärna ville se att man underkastade sig de lokala traditionen.

Till den hörde förresten också att tålamodigt och utan förtvivlan lyssna på musikuppvisningen framför Rådhuset. Jag och Vickan skulle hinna i tid, även om mina steg voro lugna och min andning normal. Väl framme på torget snattrade chokladhjulen, det lilla kringresande tivolit var på besök som så ofta tidigare. Två gamla klasskamrater från det Högre Allmänna Läroverket dök plötsligt upp, dessa numera välsituerade före detta studenter var på väg att prova lyckan vid en nymodig tävlingsanordning. De var inte alls förvånade över Vickan, var mest glada över hennes ögonkast.

Blåsorkestern vid Rådhuset började spela upp stycket ”Sommartider”. Plötsligt small det till. PANG! Människor omkring mig ryckte till. Orkestern fortsatte att spela. Jag hade inte längre någon Vickan! Hon hade försvunnit! Detta var en egendomlig händelse eftersom jag inte längre heller hade kvar snöret till ballongen. Den vetenskapliga efterkonstruktionen visar på att smällen förorsakades inte av Vickan, utan från annan plats på torget och i förskräckelsen gjort att jag släppt taget om snöret. Min Victoria Silvstedt-ballong hade flugit till väders!

Jag såg mig oroligt omkring, uppåt, åt sidan. Vinden var lätt nordlig. En bit uppåt kyrktaket studsade hon omkring, som Gud ( i alla fall nästan) skapat henne, men fortfarande i fulla former. Det verkade som om snöret fastnat i något. Jag rusade mot kyrkan. Trängde mig tvärs genom någon kö, höll på att snubbla på de kablar som lagts över torget till någon strömförsörjning. Vid den lilla ambullerande spaghettivagnen stod en gammal bekant, Erik Barilla, som undrade vad som stod på. –” Jag skall rädda Victoria Silvstedt!”, nästan väste jag av andfåddhet och passerade de taxibilar som vanligtvis också brukade stå där intill.

Uppe på kyrktaket fortsatte dramatiken. Mina fingrar klamrade sig fast medan jag hängde i stuprännan. Hela torget var plötsligt stilla. Blåsorkestern hade tystnat. Chokladhjulen smattrade inte längre. Allas blickar såg upp mot kyrktaket, på mannen, en vardagens hjälte, som skulle rädda Victoria Silvstedt. Reportrar från lokaltidningen hade följt med upp, nästan ut på taket, en tittade ut genom klocktornet med en specialutrustad Hasselblad-kamera. Jag hann inte ropa till honom att nu orkar jag inte längre, utan släppte taget och gled nerför. Min ena sko lossnade och verkade tursamt träffa precis den plats där det, i sin fulla längd, fyra meter långa snöret hade fastnat. En ren reflexrörelse gjorde att jag grep ut med ena näven i fallet, nådde tag i det. Samma reflexrörelse gjorde att jag liksom ville klättra uppför snöret och på det sättet drog till mig Victoria Silvstedt-ballongen medan jag föll.

När vi nådde marken, var det jag som hamnade underst. Det var första gången vi var riktigt intima, Victoria och jag.


Stig Stridsberg-Hollis, dikterat med mikrofon direkt in på en Tandberg Rullbandspelare - genom en munöppning i gipset, - i Halmstad, februari 2006.

Thursday, February 02, 2006

JAG SLÅSS MED SOPOR PÅ RIVIERAN

Det är inte lätt att finna lämplig bostad i en sydfransk småstad, när man är van vid bekväma moderna stockholmsvåningar. Visserligen finns här ju förtjusande villor att hyra möblerade och med trädgård, men de äro avsedda för turister, som komma för en vinter- eller sommarsäsong, och passa icke för människor med begränsade tillgångar.

Så gott som alla små våningar hyras ut möblerade. Det lämpar sig bäst så här, där det kommer en hel del anställda, som stanna ett år och sedan draga vidare: det är kockar, hovmästare, dansörer på Casinot, trädgårdsmästare o.s.v. Människorna här bryr sig förresten inte om, hur de bo och hurudana möbler de ha. De inskränka sig till det strängt nödvändiga. Sova och äta måste man, alltså behövs ett kök och en sängkammare. Denna är möblerad med en jättesäng, ett klädskåp, en byrå, ett bord och stolar, en lavoar – och det är allt som behövs.

Ha hyresgästerna barn, få de själva föra med sig sängar till barnen. Blotta tanken på att det finns människor, som lägga ned sina pengar på 5 , 6 rum och mer, matsal och salonger o.s.v., kommer även den välbärgade medelklassen att hissna. Vår första bostad bestod av ett rum hos en brevbärare, som byggt sig en liten villa i utkanten och hyrde ut ett par rum. Vi brydde oss inte om något kök. Det är eljest vanligt här, att man hyr ut rum med del i kök, men när man bara är en eller två personer, blir det egentligen billigare att gå ut och äta på någon av alla dessa små otroligt billiga restauranger, där man äter utmärkt.

Vi hade förresten arbete bägge, gingo mycket tidigt om morgonen och kommo hem sent på kvällen. Rummet var otroligt snyggt, och hela lilla villan så ren, att det var ett nöje att komma in där – till stor skillnad mot många andra hem här. Frun var länge en källa till förvåning för oss; hon var så olik de koketta, pladdrande kvinnor man oftast möter. Det var något puritanskt över henne. Jag fick sedan förklaringen, när jag såg familjen i protestantiska kyrkan, där de voro en av stöttepelarna. Gammal hugenottfamilj, arbetsamma, präktiga människor.

Vi kommo ihop oss om soporna. Jag skulle städa själv och fick som en stor ynnest lov att låna hennes sopborste, men jag skulle göra ren den noga efter mig, och soporna ville hon inte ta hand om. Dem fick jag befria mig från bäst jag kunde. Men man vet, hur omöjligt det är att bli av med vad man verkligen vill bli kvitt. Som jag aldrig lyckades, fundera ut någon lösning på problemet, slutade jag sopa helt enkelt, och efter ett par veckors lagrande av damm beslöto vi flytta. Jag slutade mitt arbete samtidigt och gick dagar från morgon till kväll och besåg den ena fasansfulla lägenheten efter den andra. Bl.a. såg jag bostäder, som bara bestodo av kök med en stor säng och ett tvättställ. Vid spiseln stodo arbetare och lagade mat på kvällen.
Vatten fanns nästan aldrig inomhus.

I småfolksvillorna i utkanterna bo flera familjer i varje villa, och de hämta vatten i trädgården och ha ett gemensamt W.C. ute. Hur ruskiga husen än äro, så W.C. fanns det i alla fall; annat är förbjudet. Det finns också ett skjul med vattencisterner att tvätta i, som villan invånare får disponera på olika dagar. Vattnet värmes på en kamin bredvid, och där koka de också tvätten. För invånarna i husen inne i själva staden, som ej ha tillgång till tvättmöjligheter, stå två offentliga, stora tvättskjul i olika delar av staden gratis till förfogande.

De utgöra en härlig anblick om morgnarna. Det största ligger invid järnvägen ; ett trettiotal kvinnor av alla åldrar med barnvagnar bredvid sig samlas varje morgon omkring vattencisternerna, och allt under det skvallret löper i himlens sky och tungorna gå, gno de kläderna, upplagda på stenkanten, med skurborste och tvål. Kvinnorna draga sedan hem dem i en särskilt stor hink på en skottkärra, koka dem och komma tillbaka för att skölja kläderna och hänga upp dem på snören utmed järnvägsvallen, som är upphöjd, eller breda ut dem på handdukar direkt på den smutsiga marken. Under tiden passerar en ständig ström av tåg, som sprutar ned en flod av sot över hela härligheten. Har man råd, lämnar man bort sin tvätt och har en tvätterska, som kommer varje måndag med den rena tvätten, struken och färdig, och hämtar den smutsiga. I förtvivlan och brist på bättre hyrde vi till slut ett rum och ett litet kök 6 tr upp, utan hiss, i en hyreskasern. Det var ett gammalt ruskigt hus, men utsikten var härlig, man såg bara hav och sol. Det obligatoriska stengolvet var fullt av sågspån i alla vrår. Jag höll på aldrig få bort dem.

Istället för att tvätta stengolven, som brevbärarfrun gjorde, strö de ut sågspån, som ta med sig smutsen, när de sedan sopas ihop. Trapplyse saknades. Med hjälp av svenska tändstickor (de franska tända icke mot lådans plån och inte mot något annat heller), famlade vi oss uppför de 6 trapporna om kvällarna. Gasen i köket fungerade inte, det var så högt upp, att trycket inte drev upp den. Det fanns varken hink eller något annat; var gång handfatet skulle tömmas, var det att springa ut på W.C. i ändan på en korridor. När man varit van att kliva direkt ur sängen i ett badkar, så var det litet skillnad ifråga om bekvämligheter.

Då det åskar eller regnar – vilket, som väl är, händer sällan – strejkar elektriska ljuset regelbundet, och vattnet är en ständig källa till oro och bekymmer – särskilt under värsta torkan på sommaren. Man fick då förse sig på morgonen med vatten för hela dagen, senare fanns ingenting, och det var t.o.m. morgnar, då man förgäves sökte mjölka en droppe ur vattenledningen.

En halvtrappa ned i huset vi bodde i var en vattenkran, gemensam för två våningar, och där stod jag i kö om morgnarna med mina kannor och trängdes och grälade med de pittoreskaste människor jag kommit i beröring med i hela mitt liv. ”Ni behöver inte komma hit ned och hämta vatten. Ni har ett kök med vattenledning i, det vet jag ”, började en gubbe, när han fick se mig, och så var diskussionen allmänt i full gång.

Hela huset, upptagande ett helt kvarter, bestod av ”möblerade smålägenheter på 1 rum och kök”. Man hade kommit närmare sanningen, om man betecknat dem: saknade möbler. De underligaste typer bodde där; det var gatflickor och artister och sömmerskor och Gud vet vad. I vår bostad hade förut bott en dansös från Kasinot. Värdinnan i huset talade särskilt om det för att lugna våra farhågor för vägglöss, det kunde finnas ohyra där då, för en dansös kunde ju omöjligen uppträda med bett på benen!

Det var lika besvärligt att bli av med soporna i huset. En stor öppen lastbil sörjer för renhållningen i staden. Chauffören ringer hela tiden i en klocka, och bredvid honom sitter hans lilla hund på bakbenen med en liten halmhatt på huvudet. På var sin sida av bilen springer en liten gubbe och tömmer utsatta soptunnor. Gatorna erbjuder i sanning en fruktansvärd anblick tidigt på morgonen. De kantas av tunnor och trälådor och burkar med avskräde. Var och en bär ut sitt och placerar på trottoarkanten och det är inte många, som ha de reglementsenliga soptunnorna med lock. Sopor och matavfall – allt blandas. I all denna smörja gå lösa vilda hundar och kattor och rota, böka omkring papper och äta vad som möjligen ätas kan. När klockan ringer och bilen – omgiven av ett moln av flugor – nalkas, blir det fart i husen. De som ej redan satt ut sitt avskräde, kommer springande ur alla portar med sin tribut.


Jag smugglar in mitt avskräde var jag kan. Bilen börjar i centrum mycket tidigt, och som vi bodde mitt i centrum, så hade den redan passerat, när jag var färdig på morgonen. Jag irrade omkring med mitt paket under armen, men fann idel tömda tunnor. Ibland lyckades jag genskjuta bilen på en annan gata och slunga paketet rakt däri. Men ofta var jag tvungen att gå till ett hotell och genom en diskare smuggla in mitt skräp där. Jag känner ett par gamla fröknar, pauvres honteux, som inte vill blanda sig med hopen av gummor och hembiträden omkring bilen och som inte ha egen låda. De har hittat på att just som bilen passerar kasta ned sitt skräp i den. De ha tur, de bo bara en trappa upp.

Gatsoperi existerar inte, utan de två renhållningsgubbarna ha vasin liten kvast och skyffel i handen och samla upp allt kringkastat papper och skräp och större gödselanhopningar. Och klockan blir ju både 11 och 12, innan utkanterna blivit befriade från allt skräp. Gubbarna rota i smörjan och plocka åt sidan buteljer och inkomstbringande skrot. Allt övrigt töms på en avstjälpningsplats utanför staden.

Det fanns inga vägglöss hos oss ( jag såg en i trappuppgången en dag bara), men det fanns någonting annat förfärligt, som heter cafarder. Min första bekantskap med cafarderna skedde i Neapel för några år sedan, och då visste jag inte ens att de hette cafarder. Vi hade varit ute, ett par svenska damer och jag och haft en underbar dag, lurats av guider och – lockade av dem – själva lurat järnvägen, åkt tåg utan biljett. Och betittats och beundrats som man bara kan bli det i Neapel, och så kommo vi hem till vårt anspråkslösa hotell sent på kvällen – trötta och halvsovande.

Men vi vaknade, när jag just skulle hoppa i säng och under min huvudkudde fann ett stort svart djur, ungefär som en tjock jätteskalbagge. Då upptäckte vi, att utmed väggarna på golvet funnos många, många. Jag tappade fullständigt besinningen av fasa, störtade ut, fick se en karl med en karaffin i handen, trodde det var en hotellanställd, kastade mig om halsen på honom och skrek, att han skulle döda dem. Han följde med stor bredvillighet med in i haremet, där den ena frun ryckte till sig karaffen. Vi saknade nämligen en sådan i båda rummen. Offret visste inte riktigt hur han skulle behandla djuren och såg sig om efter ett föremål att slå ihjäl dem med. Hans blick fastande på fruns parasoll, och han grep den. Men det skulle han aldrig ha gjort, för det var en ny parasoll, köpt samma dag i Neapel. Parasollen rycktes ifrån honom, och det var tur för honom, att han inte förstod svenska.
Då uppenbarade sig som en räddande ängel en verklig skoborstare. Han gick efter ett vedträ, och så började massakern. När alla cafarderna vorr döda, brände han papperstussar i hålen för att hindra nya från att komma fram, hela tiden ivrigt assisterad av den förste mannen. Vi hade intagit våra sängar och somnade under proceduren. Vid 3-tiden vaknade jag ett slag och såg dem sitta med sina paperstussar och grina åt oss. Nästa morgon gingo vi sent ned i matsalen och drucko morgonkaffe. Där mötte vi den unge mannen från föregående kväll, men inte längre grinande, utan med ett mycket olyckligt utseende. Med honom var hans fru, som betraktade oss med mördande blickar. Och det var inte att undra på. De voro på bröllopsresa, hade gift sig föregående dag. Han skulle gå ut och hämta vatten åt sin fru på kvällen, så kom han igen framåt morgonen – till på köpet utan karaff – efter att ha tillbringat en stor del av natten hos några mystiska utländskor.

Så återupplivades nu min bekantskap med cafarderna här. Och här lärde jag mig deras namn och fick veta, att de kommit med fartyg söderifrån och finnas i gamla hus och å alla restauranger och hotell på hela Rivieran, men bara i köksregionerna. Det fanns ingen möjlighet att undgår dem, de kommo med kolen och med mjölsäckar och andra levererade lådor. Jag såg dem i ett hotellkök här, och det var fruktansvärt! Till mina uppdrag hörde en tid att gå ut i köket på ett hotell och stänga skafferiet sent på kvällarna, men jag vågade faktiskt inte gå ensam. Matavfallslådorna, som behållas inne om natten, voro svarta av cafarder, och hundratusentals sprungo på golv och väggar och isskåp – överallt.

De hålla till på varma platser och komma fram ur sina hål när det är mörkt. På dagen ser man dem ej. De borra sig igenom väggar och till och med cementvalv och ha en oerhörd livskraft. En gång fastnade en i ett flugpapper jag lagt på bordet. Den levde i 36 timmar under ständigt arbetande på att komma loss. Antagligen hade den ramlat ned från taket, ty den låg på rygg. Det fruktansvärda med cafarderna är, att de äro så vidrigt fula. Eljest äro de ofarliga och förfärligt rädda, springa med en otrolig hastighet.
Det var med hysterisk fasa jag upptäckte dem första kvällen i vår bostad, då vi kommo hem och tände ljus. Min man sprang runt och stampade sönder dem; det var inte så många. Detta upprepades 12 kvällar, men så hände det, att jag vaknade en natt och tände ljus och började titta efter dem. Under sängen sprungo många, jag hängde mig över sängkanten för att slå ihjäl dem med min mans sko. Då ryckte han plötsligt till sig skon och krasade en jättestor cafard, som satt uppspetad på väggen vid min huvudgärd.

Den föll i sängen, nästan på mig, och jag öppnade munnen och bara skrek.

Nästa morgon flyttade vi på hotell, och så började mitt bostadssökande ingen. Till slut fann jag av en slump ett trevligt, snyggt rum 1 tr. upp i ett litet modernt hus. Egen ingång, kokmöjligheter, balkong åt gatan, hink och kvast – och, bäst av allt, inga cafarder!

Det är ju en småsak att gå ned en trappa och upp en trappa på en terrass och hämta vatten och att ha W.C. där uppe. Och sopfrågan är utmärkt ordnad. Bilen kommer inte förrän kl. 10, och måste jag gå ut innan och ej kan passa den, så lägger jag mitt paket i den soptunnan, som tillhör familjen bredvid och som sätts ut vid 9-tiden. Någon enstaka gång har jag sett en cafard på uppmarsch i trappan utifrån. Men den har varit dödens. Ingen har ännu kommit så långt som in i mitt rum. Pepper, peppar!

Christina Petrén-Schwarz

Publicerat i HUSMODERN Nr 1 1930