Hade beställt henne från en liten firma i Malaysia. Det var nästan en högtidsdag, den morgon då jag tog en liten promenad till det lilla postkontoret, numera beläget vid korsningen av Brogatan och Karl den XI:s väg. Jag finner det för min del olämpligt eftersom alla paket och lådor knappt får plats i den lilla kiosken. Nästan med outsäglig glädje öppnade jag halvtimmen senare upp mitt paket vid köksbordet.
Däri låg även en liten gasampull, av den sort som skulle göra ballongen lätt flygande, men också en fyra meter lång specialgjord säkerhetslina. Jag begriper än idag inte hur de göra ballongen så naturtrogen. Mitt måttband, som jag lånat av mormor, gav klart besked. Det var verkligen Vickan. Vädret var denna förmiddag riktigt bra, så tänkte att efter en portion havregrynsgröt skulle jag gå Storgatan ner med min ballong. Det passade också bra att gå långsamt, det var ju lördag och många av stadens medborgare var ute och tittade i skyltfönstren. Några sutto säkert på bänkarna längs gågatan.
Tidigare hade den här gatan faktiskt varit livligt trafikerad av moderna fordon. Många minns hur det på gatstenarna rullade både Wolkswagen och Opel Rekord, då kunde man parkera nästan invid stadens biografer. Praktiskt om det regnade, vilket var vanligt i denna lilla kuststad. Denna lördagförmiddag gingo jag nerför gatan med min Victoria Silvstedt-ballong. Släppte lina ungefär en och en halv meter, så man kunde se henne från relativt betydande avstånd. Det dröjde inte länge förrän jag fick välförtjänt uppmärksamhet av en förbipasserande, det var avundsjuka Clive, som inte kunde låta bli att sarkasmera över situationen; - ” Jaså, du är ute och går med tjejen? ”. Den här gången ignorerade jag honom, ty jag visste att han kunde ha en spik i fickan. Det var inte så att jag skämdes för min Victoria Silvstedt-ballong, där hon vibrerade i vinden. Hon hade både uppfostran och framåtanda. Det var mera det att jag ville ha henne för mig själv.
Det dröjde inte länge förrän jag på gatan möttes av revisorfamiljen, pappa Revisor och mamma Revisor, med tvillingbarnen. – ”Det var väldans, skall ni gå på bio?”, sade pappa Revisor. som egentligen hette något annat, men jag hade glömt det. (Vem går förresten på bio en lördagförmiddag?) – ”Nej, inte direkt, jag och Victoria vill väl mest tillbringa förmiddagen i den sociala gemenskapen på torget”, sade jag med lätt dansk dialekt, eftersom jag visste att revisorfamiljen gärna ville se att man underkastade sig de lokala traditionen.
Till den hörde förresten också att tålamodigt och utan förtvivlan lyssna på musikuppvisningen framför Rådhuset. Jag och Vickan skulle hinna i tid, även om mina steg voro lugna och min andning normal. Väl framme på torget snattrade chokladhjulen, det lilla kringresande tivolit var på besök som så ofta tidigare. Två gamla klasskamrater från det Högre Allmänna Läroverket dök plötsligt upp, dessa numera välsituerade före detta studenter var på väg att prova lyckan vid en nymodig tävlingsanordning. De var inte alls förvånade över Vickan, var mest glada över hennes ögonkast.
Blåsorkestern vid Rådhuset började spela upp stycket ”Sommartider”. Plötsligt small det till. PANG! Människor omkring mig ryckte till. Orkestern fortsatte att spela. Jag hade inte längre någon Vickan! Hon hade försvunnit! Detta var en egendomlig händelse eftersom jag inte längre heller hade kvar snöret till ballongen. Den vetenskapliga efterkonstruktionen visar på att smällen förorsakades inte av Vickan, utan från annan plats på torget och i förskräckelsen gjort att jag släppt taget om snöret. Min Victoria Silvstedt-ballong hade flugit till väders!
Jag såg mig oroligt omkring, uppåt, åt sidan. Vinden var lätt nordlig. En bit uppåt kyrktaket studsade hon omkring, som Gud ( i alla fall nästan) skapat henne, men fortfarande i fulla former. Det verkade som om snöret fastnat i något. Jag rusade mot kyrkan. Trängde mig tvärs genom någon kö, höll på att snubbla på de kablar som lagts över torget till någon strömförsörjning. Vid den lilla ambullerande spaghettivagnen stod en gammal bekant, Erik Barilla, som undrade vad som stod på. –” Jag skall rädda Victoria Silvstedt!”, nästan väste jag av andfåddhet och passerade de taxibilar som vanligtvis också brukade stå där intill.
Uppe på kyrktaket fortsatte dramatiken. Mina fingrar klamrade sig fast medan jag hängde i stuprännan. Hela torget var plötsligt stilla. Blåsorkestern hade tystnat. Chokladhjulen smattrade inte längre. Allas blickar såg upp mot kyrktaket, på mannen, en vardagens hjälte, som skulle rädda Victoria Silvstedt. Reportrar från lokaltidningen hade följt med upp, nästan ut på taket, en tittade ut genom klocktornet med en specialutrustad Hasselblad-kamera. Jag hann inte ropa till honom att nu orkar jag inte längre, utan släppte taget och gled nerför. Min ena sko lossnade och verkade tursamt träffa precis den plats där det, i sin fulla längd, fyra meter långa snöret hade fastnat. En ren reflexrörelse gjorde att jag grep ut med ena näven i fallet, nådde tag i det. Samma reflexrörelse gjorde att jag liksom ville klättra uppför snöret och på det sättet drog till mig Victoria Silvstedt-ballongen medan jag föll.
När vi nådde marken, var det jag som hamnade underst. Det var första gången vi var riktigt intima, Victoria och jag.
Stig Stridsberg-Hollis, dikterat med mikrofon direkt in på en Tandberg Rullbandspelare - genom en munöppning i gipset, - i Halmstad, februari 2006.
No comments:
Post a Comment