JULEMAND PÅ VEJ

- HoHoHoo, finns här några snälla barn, skojade pappa när han var på väg att sätta sig vid köksbordet. Barnen, huligantvillingarna Erk och Perk, tillika sprayfärgsexeperterna, satt redan där och slevade i sig. Pappa hette Don Placebo. Mamma stod vid spisen och födde barn, deras tredje. Det såg ut att gå bra. Hon, mamma Angelique, småtwistade lite, gick ner i limbo, och sedan flög ungen ut som en projektil och landade i Erk´s och Perk´s frukostar.
- Häftigt morsan!, utbrast de båda huliganbröderna.

- Jag sticker ner till Hemköp och julhandlar lite, det nödvändigaste innan helgen, sade pappa Don för att komma ifån lite grann.
- Glöm inte att köpa lussekatter!, ropade Angelique medan hon torkade rent barnet från havrekuddar och honung.

Han drog på sig sina vinterskor och traskade ut i snömodden. Affären stod där som ett rymdskepp, pyntad och klar, som för avfärd till en främmande planet Det var något speciellt med Don´s vinterskor, de var små och hade ganska hård klack. Ja, egentligen var det inga vinterskor, men han kallade dem för det. Således hördes han när han trampade in genom svängporten på Hemköp. Klackarna slog mot golvet. Eftersom affären var folktom ekade varje steg han tog, ... ga-donk, ga-donk, ga-donk.
Don Placebo gick till en av frysarna, den med små pizzor. Han tog upp en liten med pappersomslag , skulle läsa instruktionerna, men råkade tappa den i golvet. Det lät som när Moses tappade en av sina berömda stentavlor i marken. Affären fylldes med detta ljud, till och med en expedit vaknade till.

Don Placebo lade tillbaka pizzan, en Vegetaria Gigante och beslöt sig för att gå till fruktavdelning. Den låg öde. Men det var fint ordnat för frukterna, clementinerna låg i drivor. De som låg underst hade klämskador som gjorde dem extra saftiga.
- Är det inte Don Placebo?, frågade plötsligt en röst bakom honom. Det var Erik "Racisten"Bengtsson. En gammal skolkamrat från tiden på Högskolan.
- Jovisst, visst är det...., sade Don förvånad när han vände sig om.
De båda gentlemännen diskuterade vädret en stund, innan de skiljdes åt. Erik gick bortåt köttavdelningen, medan Don fortsatte att fingra på frukterna, den här gången var det några meloner som pockade på uppmärksamhet. Han råkade lägga märke till att bara några meter bortom fruktavdelningen fanns en dörr han inte sett tidigare. Nyfiken som Don Placebo alltid var gick han bort till dörren och tog i handtaget, tryckte till. Dörren öppnade sig lätt. Någonstans långt borta bakom sig hörde han en expedit skrika till en kund. Men det var inte till honom. Bakom dörren fanns ett mörker och en trappa nedåt. Ett svagt ljus fanns därnere.
Don Placebo tog några steg med sina vinterskor. Försiktigt, han ville inte snubbla i trappan, som hade ganska trånga trappsteg, som gjorda som för små fötter.
Han höll i ledstången. Steg för steg. Ljuset därnere blev större, starkare.

- Välkommen!, sade två tomtar som mötte honom i källaren. Don Placebo var förstummad. Det var verkligen två tomtar. De tog honom i händerna och ledde in honom i Tomteverkstaden.
Vilket liv det var därnere. Alla sjöng och små maskiner surrade. Här tillverkades det julklappar!
Don Placebo såg sig omkring med stora ögon. Det här var platsen alla pratade om. Få hade det varit förunnat att se den.
- Kan vi hjälpa dig med något speciellt?, sade ytterligare en vänlig tomte som verkade vara någon sorts förman.
Don Placebo tog sig på hakan och försökte minnas vad Angelique hade sagt till honom innan han lämnade hemmet, men kunde inte komma ihåg det.
Han bjöds på skummande julöl, chokladpraliner och glada sånger. Men minnet svek Don, han kunde inte komma ihåg vad hans sambo sagt till honom.
Inte ens när en storvuxen tomte kom med en stor katt på axeln kunde han komma ihåg Lussekatter.

Under tiden hade Angelique blivit orolig, svept in sin nyfödda baby i en filt, tagit med sig tvillingbröderna i barnvagnen och gick med raska steg till Hemköp. Det slaskade i snömodden av hennes steg. De automatiska dörrarna öppnade sig. Hon gick rakt in, fick syn på en expedit och knackade henne på axeln,
- Har ni sett min man, han gick in här för att köpa Lussekatter?
Expediten vände sig långsamt om och sade;
- Du är ju förbannat rolig, skaffa dig ett eget liv.
De båda kvinnorna stirrade en stund på varandra. Expediten fortsatte;
- Du skall inte gå omkring här och snacka. Vad sa du att det hette? Din man? Vad heter det? Vad heter det?
De båda kvinnorna betraktade åter varandra, ordlöst.
Expediten, som inte hade något eget namn eller egen historia, fortsatte;
- Nästa gång blir jag riktigt förbannad.

Angelique gick raskt vidare mot brödavdelningen med alla barnen. Där stod hennes sambo Don Placebo och stirrade på det transparenta skåpet med Lussekatter. Han försökte minnas någonting. Vem han var och var han befann sig.
- Har du drabbats av minnesförlust igen, ... kom vi går hem, sade Angelique som fyllde en papperspåse med Lussekatter.

Inspirerad av Eva Funck......

...till stora M O D E L L B Y G G E T

Inspirerad av den välkände Eva Funck lät jag ett år bygga en jättelik gitarr i en gymnstiksal i gymnstiksalen. Det var sommartid. I tv hade jag ofta sett hur hon lät beskåda ett vanligt myggbett genom att ha en jättemygga hos sig. eller hur elströmmen fungerade genom att visa en stor modell på en strömbrytare.
Arbetet med gitarrmodellen fortskred över förväntan. Snickarna hade inga problem att följa ritningarna, men jag hade också fått offra ett par gitarrer, som små modeller för arbetet, vid tillverkandet av en större modell. Speciellt intresserade var man av att se hur ribborna inne i gitarrkroppen var placerade, kontrollera proportioner och valet av träslag.
Ändå gick något fel upptäckte jag när jag kröp ner genom ljudhålet första gången och ställde mig inne i gitarren. Visst, jag kunde stå rak, "takhöjden" om man säger så, var ungefär 215 centimeter. Bra om man ville promenera omkring, men jag kunde inte titta ut genom ljudhållet. Då behövde man en liten pall.
Under mitt andra besök inne i gitarren, en söndagförmiddag, fick jag överrasakande besök av Görgen. Han hade hört talas om arbetet via djungeltelegrafen, var naturligt nog ganska nyfiken. - Rätt snyggt jobbat, sade han när vi gjorde en liten rundvandring. Det var ljust och fint, doftade mycket trä. Ljudhålet blev som ett takfönster, som i en vindsatelje´, gav mycket ljus. Akustiken var väldigt bärande, vi behövde inte alls prata högt. Görgen som vanligen var ganska högljudd, fick dämpa sig. Det här var som ett hus byggt i Rudolf Steiners anda konstaterade vi och satte oss på varsin pall.
- Du ska ha strängar också?, undrade Görgen. Tittade upp mot vårt "takfönster".
- Jo, det blir vilken dag som helst. Strängarna är tjocka som bogservajrar eller starkströmskablar. Görgen nickade.
- Hur låter det tror du? Kan man överhuvudtaget vistas härnere?
- Det blir nog som en jättevibrator. Men frågan är om vi skall sätta på alla strängarna innan vi haft vår talangjakt.
- Talangjakt?.
- Skolan vill gärna att vi hittar på någonting roligt, som en gentjänst för att bygget fått stå här.Vid talangjakten kommer juryn att stå här inne, på små pallar och titta ut genom ljudhålet.
- Och?
- Därute framför talangerna sina nummer och sedan drar vi i olika strängar, beroende på vilken poäng dom får.
- Häftigt. Vilken sträng ger mest poäng?
- Antagligen ger de tjocka strängarna lägsta poäng.
Just då hörde något hasande och småslamrigt ljud, någon klättrade upp på gitarren. Det var Håkan som lite oförskämt nog hade sina lilla transistorkassettbandspelare med sig.
Nog kände jag igen låten, det var "Great Balls of Fire" med Jerry Lee Lewis. Till exempel det rockiga pianospelet förstärktes inne i gitarren, jag och Görgen fick en kort, märkligt påträngande ljudupplevelse.
Håkan stod uppe på jättegitarrbygget och tittade ner genom ljudhålet, nu med stängd kassettbandspelare.
- Hörde du sången? Det lät som han gurglade fram den, fast baklänges? Görgen såg på mig som om han väntade sig ett vettigt svar.
- Visst, sade jag. Det är sånt som man inte lägger märke till vid normal ljudkvalitet. Inne i gitarren kunde det uppstå akustiska fenomen, det var inte på samma sätt som i ett rektangulärt rum.
- Hur går den där talangjakten till? Har några anmält sig? Håkan frågade detta rakt ner i ljudhålet. Han bara stod där, som den stadiga snickare han var, i sina snickarbyxor.
- Du, alla detaljer är väl inte spikade, men en som skall ställa upp är i alla fall Annika. Hon skall steppa i träskor och svarta kläder och föra ut sit politiska budskap.
- Du menar hon från lönekontoret?
- Vems lönekontor?.... Just då slant Håkan med ena skon vid kanten av gitarrens ljudhål och dråsade ner i gitarren. Som tur var satt varken jag eller Görgen just där.
- Vill du ha en ägg o sill -macka?, undrade Görgen som hade öppnat sina lilla kylväska.
-En sak är säker, du kan i alla fall inte ställa upp i den talangtävlingen som trapetsartist Håkan, sade jag och försökte skämta bort det hela. Han låg orörlig. De blå snickarbyxorna var som en dramatisk dräkt. Märkligt nog satt kepsen fortfarande på huvudet. Den hade en liten text; "Rör inte till det".
Han öppnade emellertid ögonen och sade; - Men jag skulle kunna jonglera med tomater!
Vi skrattade, men det förstärktes på ett egendomligt sätt inne i gitarrrummet vi satt i.
- Det är inte bara talangjakt vid invigningsjippot, om man kan kalla det så. Det skall också bli löpning tjuge meter på greppbrädan, sade jag och och tog en tugga av ägg o sill-mackan som Görgen givit mig.
- Löpning?Men sitter inte strängarna på då, hur...?
- Det är inte säkert man sätter på alla så tidigt. Håkan reste sig upp i en sittande ställning i alla fall, tog också en macka, men valde en med prickig korv och ett salladsblad;
- Hur är det med Eva Funck, kommer hon att se det här?
- Jag vet inte, hon är nog så upptagen för det mesta
- Sådana brudar är inte att leka med, hon kan bygga en modell av en och sedan demonstrerar hon i tv vilken idiot man är, sade jag och skrapade lite mot gitarrgolvet.
Då ringde Görgens mobiltelefon. Som ringsignal hade han valt Habanera ur operan Carmen, av Bizet. Håkan nickade förtjust.

Två dagar senare var äventyret med den stora gitarrmodellen över. Någon hade tänt på skolan med hjälp av någon eldfarlig vätska och branden hade spridit sig till gymnastiksalen. Förstörelsen av byggnaderna var mer än sextioprocentig och det innebar redan vid en enklare beräkning att en ombyggnad skulle bli billigare än omständiga reparationer. Om det var ett ungdomsgäng eller terrorister gjorde ungefär det samma. Budskapet var ju ändå; "Du betalar vad vi ställer till med".
En tid senare träffade jag både Görgen och Håkan på ett av bostadsområdets grönområden, beväpnade verkade det som. Någonting hade man i fickorna, det putade under Görgens jacka. Det visade sig inte vara så farligt. Han drog fram ett plektrum som var stort som pizzatallrik. Håkan hade två stora stämskruvar.
- Ingen kan tro att det här är vapen, sade Görgen emellertid.
Annika från lönekontoret (vilket av dem är fortfarande inte klarlagt) kom gående;
- Killar, jag måste göra ett avdrag på lönen. Genom ert gitarrbygge i Flaskboskolans gymnastiksal drog ni till er kriminella element Det är som med Julbocken i Gävle. Alla försök att ordna det lite trevligt drar till sig förstörelse. Ni skall dessutom betala det själva.
Görgen, Håkan och jag såg på Annika från lönekontoret utan att säga något. Hon fortsatte;
- För att ni skall slippa avdrag skall ni förstöra själva. Ju mindre det finns kvar att förstöra, desto billigare blir det för samhället. Enkel politik ger enkel matematik. Så funkar det !

Blir Morrgon soffan bättre med Open Stretch??

Frågan uppstod när jag följt några repriser av höstens avsnitt. Alla som följt V-75, vet att Open Stretch är en omkörningsfil på sista rakan, upploppet. Många hästar och kuskar vinner den vägen, utan Open Stretch hade man blivit instängda. Har märkt att det förekommer även i biltrafiken, när man skall svänga av den stora vägen.
Plötsligt dyker det upp en Audi eller BMW som bara s k a l l accelera förbi på högersida. En rasande omkörning, just nu man själv skulle sätta på blinkersen och köra in på avfartsfilen.
Det verkar vara en del av det moderna racingsamhället. Ta chansen.

Ta chansen, det borde man även göra i morgonsoffa-studion. Det behöver inte vara märkvärdigare än en vanlig Tullkontroll. Då väljer de celebra gästerna vid ankomst rätt fil.
Skylten "Inget att förtulla" kunde man ersätta med "Inget att berätta". Jag vet inte om kroppsvisitering vore en nödvändighet.Vad Fylking-Gandhi gjorde där i ett vitt lakan är svårt att veta.
Visserligen, hellre ser jag en meditativ Fylking-Gandhi, än Henrik Schyffert och de andra gaphalsarna med fri uppfostran i kiss&bajs.

De ständigt alerta programledarna Petra Obama och David McCain nästan blivit rikskändisar med sin undersökande verksamhet under gemytliga former. Som helhet känns inte programmet vettigare än tidigare. Den enda som håller måttet är MaRRkus från Örkeljunga (han kan inte själv uttala sitt namn), med sina Spar-Tips. Det känns verklighetsnära, skulle kunnat publicera dem själv, faktiskt kände jag till en del tips sedan tidigare. Det är folkbildning i TV när det är som bäst. Se upp Sverker Olofsson!
Och se upp Kobra!
Redan har man en ofta anlitad framstående filmrecensent. Ofta hör man glada historier, berättade av kändisar. Åter har man också försökt införa lite, kultur och sport i studion, t ex genom Anna Granatäpples subtila konstdans med en överseende muskelbyggande partner.
Sportgeniet Louise Järleskog hade vissa likheter i sina inslag under vårsäsongen, med den skillnaden, att hon var mera tekniskt intresserad. Hennes ser vi framemot att snart få se i Vetenskapens värld eller Utbildningsradion. Behåll henne Morronsoffan, trots allt, betala mer.

Nej, den ständigt allt solbrändare Petra Obama borde trots allt ta stryptag på nyhetsuppläsaren, som lider av svagt blodtryck. Naturliga avgångar kan möjliggöra nyanställningar. Den manliga förebilden David McCain kunde göra fler sitt-ups i ylletröjan, ständigt i bakgrunden, för att trots allt få mera action i studion. Nu är berättarna, gästerna, rätt torftiga. Skolsjejen som verkar dyka i nästan varje program, en gång som HSB ordförande, är dock oslagbar. Då pratas det om dittan o dattan.
Men så är det, överraskningarna tillhör programmets charm.
P.S. Morgonsoffan/
Skall ni nu ha Open Stretch, ta alltid in skolsjejen och kolla vilket berättelse-smuggel finns i ryggsäcken. Inte har hon väl stulit sina skämt? Det vore bara för bedrövligt.
Roligt och fröjdigt är det i alla fall, med skolsjejen. Kommer hon som Rubber Doll till julen? Jag menaren liten docka som man kan hänga i julgranen.
Satsa mer pengar så får ni allt ni vill ha. Det är dags för Morronsoffan att växa. Uppta kollekt. Ta makten.
Omslaget på Hänt i Veckan väntar! Jag hatar löpsedlar! Men jag kunde stå ut med Louise Järleskog och Anna Granatäpple mitt i bullbaket på slottet! Och hur går det för Petra Obama på hennes valturne´ i Skåne? Var David McCain verkligen med under trettioåriga kriget? Vad använder han sin vicepresident till?
Många frågor söker svar innan den här julen.

bildlån: från Saliv och Törst

FRAMTIDENS ACTION ! - sker i ELBILEN !

Herbert var uppe mycket tidigt denna sena morgon i december, i mellandagarna före nyår. Lastade bilen. Han skulle åka till stan för att hjälpa till.

Sabine, hans fru, stod i fönstret bakom gardinen, såg det hela med ännu sömniga ögon. Herbert släpade upp de två bastanta Duracellbatterierna från den ändamålsenliga källaren, ett under var arm.

Trappan var rätt smal, och hans armar lite kortvuxna, så han fick ställa det ena batteriet på nedersta trappsteget så länge, medan han bar upp det andra. Monteringsarbetet av de drygt sextio centimeter höga batterierna i bilen var inte så svårt, han hade gjort det många gånger.

Han var stolt över sin elbil, en av de tidigaste modellerna i landet, klart att den hade lite antikvärde. Sabine öppnade fönstret på glänt;

- Ska jag göra några mackor till dej? Kaffet står redan i den blå termosen. Stoppar med ett salladshuvud om du skulle bli sugen.Herbert nickade. Färden ner för Nissastigen gick bra. Han boxade lite på vindrutan till en Diana Ross-skiva (Baby Love), glad över att vara igång för dagen. Inne i bilen var det ganska tyst, trots att motorn surrade som intensivast när elbilen gick fortare.

På tomgång hörde man knappt något motorljud. Herbert slängde en blick i backspegeln. Inte många bilar ute denna morgon. Knappast någon blixthalka, temperaturen var klart några grader plus. Han var på väg till förorten i en västkuststad för att rensa upp i fyrverkeriträsket.Redan innan han lämnade hemmet och sin underbara lättrosa, långörade och håriga fru, hade han satt på sig säkerhetsglasögonen. Musiken i förarhytten blandades snart med ett annat karktäristiskt ljud. Herbert såg det i backspegeln, den spridda flocken. Snart började de passera bilen, en och en, aldrig tätt tillsammans, men det verkade som man ändå hade ett gemensamt mål.

Även de var lätt ljudlösa, ett dämpat studsande, när det var som intensivast. Duracellkaninerna var alltid på väg. Behövdes det, klättrade man uppför berg. Kuperad terräng, vatten eller hektisk stad, det spelade ingen roll man var alltid på väg framåt, nöjda med livet och av att kunna hjälpa till på något sätt. Duracellkaninerna var riktiga föredömen tyckte Herbert, som fick finna sig att ett hundratal passerade honom, till fots!Här hjälpte det inte att han hade en elbil från ASEA, nej, den gick inte fort nog och framförallt var han tvingad att följa vägen, Nissastigen.

De duktiga ljust färgglada Duracellkaninerna, somliga klädda i fluga, eller små söta byxor, tog ibland genvägar i någon kurva, man färdades raskt, fågelvägen om man säger så, utan några synbara hinder eller besvär verkade det som. Själv var han en Tudor. Alla visste att det var inte det samma, men man hade andra fördelar. Hans fru Sabine var 25% Duracell, vilket gjorde henne till utomordentlig husfru.

Framme i stadsdelen Wondersberg parkerade han sin bil nära dess centrumdel. Det blixtrade av fyrverkerier över området och snart fick han syn på en liten kille, Allan, som höll på att föra tändaren till en 150-pack Tiger Rocket.

- Du, vad håller du på med Allan, är du en dag över 13 år?, sade Herbert och stegade fram till avfyringsplatsen. Det var för sent. Sotig i ansiktet gick Herbert tillbaka till bilen, satte på kommunikationsradion.

- Herbert här. Nu är jag vid Wondersbergs centrum. Var skall jag gripa in? Kom. En knastrig röst hördes från kommandocentralen;

- Ta det lugnt Hebbe. Vänta där. Vi skickar förstärkningar. Kom inte. Herbert gick ur bilen och iakttog parkeringsdäcket där något höll på att hända. Det var två vanliga Wondersbergsgrabbar, Ahmed och Slitkowitz, som höll på att få igång några förpackningar Crackling Balls.

- Hej, vad håller ni på med?!, ropade Herbert. De båda killarna i 15-års åldern ropade genast på sina äldre bröder, som vägde 20 kilo mer vardera på grund av alla vapen man bar på sig.- Rezspekt. Visa Rezspekt, sade den ena av dem, Rasputin.

- Hördu Rasputin, jag gillar inte det där, sade Herbert och rusade tillbaka till bilen och låste efter sig. Grupper av fyrverkerier avfyrades, det var ju bara 84 timmar kvar till det speciella tolvslaget. Från trappuppgånger kom det eldkaskader. Herbert gissade att det i somliga fall handlade om lådor med Cocktail som gav hela 50 krevader, något som enligt reklamen "skulle få grannen att glömma sitt eget fyrverkeri".

Den femtonårige Albert passerade bilen, med ett bälte runt midjan, ett bälte av Liberty Shells. Herbert rullade ner sidorutan och frågade;

- Hur är det här då. Vill du också ha respekt?

Albert, 9år stannade upp och spände sina ögon i Herberts.

- Du är ju för fan en kanin. Med dom där öronen får du fack ingen reszpekt.

Herbert drog in öronen i bilen, han böjde dem bakåt, de nuddade ändå biltakets insida.

- Vart är du på väg?, sade Herbert och försökte verka opåverkad.

- Jag är självårsbombare och skall fack smälla av i kiosken. Juden därinne ville inte ge mig lakritspipor.

- Gratis? Herbert såg frågande på Albert medan han genom vindrutan såg att ett av höghusen stod i brand.

Det knastrade i kommunikatiosradion;

- Kommandocentralen här. Vi skickar förfriskningar. Du är väl torr i munnen nu Hebbe. Kom.

- Javisst. Hörselskadad också. Kom inte.

Albert utanför bilen tog fram några tändstickor. Det knastrade åter i radion;

- Vadå kom inte? Skall vi inte komma med förfriskningar? Här står en mängd backar med julmust sedan förra helgen. Kom.

- Jag sade kom inte för jag vill inte prata mer. När det gäller läsken, kom.

- Okay, vi kommer. Kom inte.

Albert lyssnade intresserat på samtalet, det nalkades läskbackar.

- Tänder du på ditt fyrverkeribälte. Gör det inte här. Jag vet inte hur de stora batterierna i min elbil reagerar.

- Okeidå, sade Albert och sprang bort till kiosken.

- Ja, här kan ni verkligen leva ut era traditioner, sade Herbert tyst och uppgivet för sig själv, startade bilen genom att trycka på den speciella startknappen. Han ville bort. Han ville inte spela hjälte i det här festliga infernot, där man riskerade få en raket i örat vilken minut som helst.Han beslöt sig för att köra hem, längs Nissastigen.

Elbilen gick bra med ett lågt surrande. Han lade märke till att somliga vid vägkanten pekade mot bilen och gjorde fula grimaser.När han kom hem tröstade Sabine honom så gott hon kunde. Herbert pratade knappt på flera veckor, inte förrän en bit in i februari på det nya året.

Han visste att man kunde göra precis som människan Daniel Larsson på Grönsaksdepartementet. Tiga. Tills tiden läkt alla förödmjukelser.

I princip, även om Herbert inte hade 80 000 i månadslön.

Men han piggade upp sig snart, han hade det rätt bra ute på landet.

HAN VAR DOLDIS - men INTE NU längre

Han hade ju blivit Froggare.

I den staden var Herbert länge en riktig doldis. Det där med att skörda stora framgångar som Bloggare ville sig inte riktigt. Han fick ju konkurrera med nästan alla andra medborgare om en plats i rampljuset. Tills en dag han hörde talas om den nya flugan, inte bara från väst, utan även från öst; Frog. Istället för det ständiga stillasittande som bloggandet oftast innebar, var froggaren mera fysiskt aktiv. Istället för inlägg, gjorde man utlägg. Det gällde att vara slösaktig med sin fysik. I själva verket var Frog inget nytt, det hade mänskligheten gjort sedan urminnes tider - och man behövde ingen dator.

Frogvärlden var minst lika uttrycksfull upptäckte snart Herbert, när han studerat det närmare. Man kunde bli upptäckt.
En gammal bekant till honom, Eloise som jobbade vid Kronofogdemyndigheten, brukade säga att det var det bästa som hänt i hennes liv; konditionen förbättrades, förutom att killarna flockades kring henne när hon skuttat över torget. Hon brukade ofta köpa en tidning i kiosken under den tidiga morgontimmen, men gjorde det numera i gympaskor och nattlinne. Det var typiskt för hennes Frog. Ganska mild men ändå uttrycksfull, gav henne den uppmärksamhet hon saknade. En annan gammal bekant, George, hade valt en tuffare stil. Till skillnad från Herbert, hade George en ordentligt tidtabell för sina sädesavgångar och brukade skutta omkring på gräsmattan i bostadsområdet. Det var lätt att göra en Frog medan han var ute med hunden, Alfonso, som bara tyckte det var roligt med liv och rörelse.

Herbert ägnade en del tid för att fundera ut hur han skulle utforma sin egen Frog. Många skuttade omkring och var egentligen väldigt elaka, lite slentrianmässigt. En del höll bara på med mode, visade sina spända eller slappa kläder. Han ville inte bli sån. Det blev så att han övade redan lite på sin tilltänkta Frog på väg till Arbetsförmedlingen, dit han länge planerat att gå. Men den här gången gick han inte.
- Jaha, hur står det till här då?, sade arbetsförmedlaren när Herbert skuttat fram till kundservice med sin nummerlapp.
- Känner ni till om man kan ha sin Frog som ett jobb?, frågade Herbert.
- Ett ögonblick, vi har en ny broschyr om arbetsmöjligheterna, sade arbetsförmedlaren och skuttade bort till en snurrande pelare med broschyrer. Herbert observerade att alla i lokalen skuttade omkring, när de rörde på sig.
Arbetsförmedlaren kom strax tillbaka med en broschyr, med namnet "NU HÄNGER DET PÅ DIG!". På omslaget fanns en, som det liknade, en fotbollshuligan i grodmansdräkt, med massa olika halsdukar kring halsen. Det var samma bild som Herbert tidigare sett i en kvällstidning.
- Det hela beror på hur intresseväckande din frog blir, sade arbetsförmedlaren, som hette Evert.
Antalet froggare växte rekordartat, men som vanligt fanns det undantag. Vilket vid den här tiden ibland började väcka större uppseende än de allt fler froggarna.

Promenerade man omkring på stan som en vanlig människa, ja, då var det lätt att man föll offer för mobbing. När froggandet väl etablerat sig som massrörelse, var det sällan längre intressant för konstnärerna. Det var liksom med rondell-hundarna. När det fanns en statligt finansierad, ganska ful papp-hund i varje rondell och varje mellanstadieelev tillverkade nya rondellhundar i slöjden, ja, då var loppet kört. Froggare försökte även ta över de syntetiska hundarnas roll. Som levande individer, med fri vilja, var man betydligt intressantare i vilken rondell som helst. Vissa rondeller var så små att det fick inte plats för så många på en gång.

- På Jump-In finns ett ledigt kyparjobb, sade plötsligt arbetsförmedlaren Evert.

Herbert ställde sig upp, vilket meddetsamma fick arbetsförmedlaren att spänna blicken.
- Kypare? Det har jag aldrig varit, sade Herbert.

- Vi har kurser.

Herbert satte sig på huk igen och såg under bordet att Evert också gått ner på huk. Deras blickar möttes. Två froggare, en höstförmiddag i den lilla staden, såg bara varandra under lysrörens sken. Plötsligt hördes dunsar bakom Herberts rygg. Det var en hel familj som höll på att skutta ut genom entre´dörren.
- Våra kurser är på sex månader och säger du nej kommer vi att strypa dina bidrag.
- Strypa? Nej, usch, nehj. Då skriver jag på meddetsamma, sade Herbert som var av fridsam natur.
Nästa vår jobbade Herbert redan hos Jump-In. Kvickt lärde han sig tekniken, hur man håller brickan ovanför huvudet medan man skuttar till borden. Han hade befriat sig från sitt tidigare standardiserade beteende. En dag fick Jump-In besök av de berömda häcklöperskorna, (familjen Kalur), som omedelbart fattade tycke för den energiske Herbert som till och med kunde skutta över borden, så vig var han. Ingen kunde tro att han var en tidigare medelålders, anonym arbetslös.
- Vi vill gärna att du följer med som mascot, till vår nästa tävling, sade de efter överläggningar. På så sätt kom Herbert ut i den stora världen. Det hände att han vid stora tävlingar, som Golden Grand Prix, fick agera så kallad "hare" i vissa löpgrenar, som t ex 3000 m hinder. Vattengraven var han inte glad i, vilket motsade hypotesen om froggarnas alltmer grodliknande beteende.
I tv-program som Mitt i Naturen debatterades om inte froggarna hade mer likheter med aporna. Många hade ju en stil då man alltmer lutade sig med händerna eller knogarna i marken när man var stillastående. Detta var lätt att lägga märke till i en vanlig kö till snabbköpskassan.
Kvällstidningarnas löpsedlar basunerade ut frågställningen;
"Groda eller Apa? Eller bådadera!"
Ytterligare en variant till definition utkristalliserades från politiskt håll (Kvällspisten), mänskligheten höll helt enkelt på att bli "Padder", vilket var lättare för de flesta att antaga, istället för det gamla "Slödder" vilket var en vanlig benämning på den tidigare upprätt gående, tvåbenta människan.
I denna stad kväktes det i alla fall alltmer om nätterna och somliga hade setts svinga sig med rep ut genom fönstret. Mänskligheten hade kanske blivit mer aktiv genom froggandet. Speciellt miljöförstörande var det inte heller och nyproduktionen av froggare var ständigt igång, i både dammar och skogsgläntor.

Tidigare publicerad;

http://zagolandet.blogspot.com

(7 okt. 2007)

INGA FALSKA BEHAG

på fröken GÖRDIS FLABBS

Grönköpings Sommarbrud

Fröken Gördis Flabbs Brunander som korades till sommarens vackraste s. k. brud vid Grönköpingsmässan, blev på fredagskvällen utsatt för en nog så infam beskyllning av en viss "tusensköna" från K. Huvudstaden.
- Hela skönhetstävlingen var för övrigt mycket lyckad, berättar herr tävlingsledaren, finskomakare Brovall, Grönköpings revypappa, för Gr. V.
Jag satt just och spisade kvällsmat då tusenskönan från Stockholm infann sig, mörk i ansiktet och förklarade, samtidigt som hon temperamentsfullt stampade med klacken i korkmattan:
- Gördis behag är lösa. Hon har uppträtt med s. k. bjurströmmare.
Situationen var nog så pinsam för herr finskomakare Brovall. När herr pin-up-pappan fick klart för sig hir allvarligt det hela var, tillsatte han snabbt en utredningskommitte´, bestående av fröken hemkonsulent Susegård och fru socialkonsulent Vilhelmna Unill, vars uppgift var att kontrollera äktheten i segrarinnans former.
Det tog för de båda experterna inte lång tid att konstatera att fröken Gördis Flabbs byst var hur äkta och rejäl som hälst och knappast i behov av några som helst extra agremanger. Sanningen bakom beskyllningen var helt enkelt den: Vid tävlingen hade fröken Flabbs under baddräkten ett s. k. byststöd. Andra flickor försäkrade emellertid att tusenskönan även begagnat sig av detta moraliska stöd, vilket hon också erkänt efteråt. Men i förtrytelsen över nederlaget ansåg hon att arrangörerna borde ha diskvalificerat den mer behaglika fröken Gördis F.
-Det var ett pinsamt intermezzo, förklarar herr finskomakare Brovall, inte tu tal om annat. Att fröken Flabbs använda byststöd under tävlingen hade ingen som helst betydelse för utslaget. Jag försäkrar att hennes byst är fullt tillfredsställande även utan stöd. Fröken Flabbs hälsades också med formliga åskor av applåder och gillande visslingar och fick två tredejedelar av omomkring 702 röster. Dessa siffror visar hur enormt överlägsen hon var.
Knisslingeflickan Gull-Britt Negusson, som blev tvåa, hade ju varit den som närmast skulle klagat, men hon var den första som gratulerade fröken Flabbs. Dessa två flickor uppträdde mycket nobelt trots allt och utgjorde den bästa tänkbara reklam för Grönköping med omnejd, slutar herr revy- och finskomakare Brovall, som också passar på att påpeka den s. k. tusenskönan från K. Huvudstaden först kom på femte plats, vilket torde förklara mycket.
På tredje plats kom en ung skönhet från Brylunda, fröken Bittan Filme´n och på fjärde en telog. stud. Gullan Svensson från Lund, trots att hon svimmade under tävlingshetsen.
P. S. Ett rykte att fröken Gördis Flabbs skulle diskvalificerats i skönhetstävlingen på grund av att hon skulle vara hemligt gift, har visat sig vara helt gripet ur luften. Däremot är tvärtom sanningen den att hon nu skall gå vidare i skönhetsgenren och ställa upp till "Miss Universum", givetvis har hon redan fått massor av filmanbud.
inrapporterat av
Ada A:son Susegård

Legt. förf. & hemkonsulent( i den 24:e hembygdsboken; Timmen Gr-k:p-ng )

Grönköping i okt. 1954

(I modern tid, här i knutarna tidigare publicerad på http://zagolandet.blogspot.com )

Runette, Runes fru, var en modern kvinna. Hon hade tjejlunch med Eva. De satt vid ett fönsterbord på Flamingo, hörnet vid Hornstullsrondellen.– Mitt bästa minne den sommaren var när jag smugit backstage under Roger Pontare i Jolly,…faktiskt var det under scenen, där jag kunde se strålkastarskenet mellan bräderna av furu. Eva tog en rejäl bit av räksmörgåsen.

Runette fortsatte; - När jag tittade upp….blixtarna talade och min Kodak Instamatic gick på högvarv…i den stunden av ivrig upphetsning råkade jag hålla kameran felvänd. På alla bilder sedan såg man min fladdrande tunga och amalgamen som en silverskatt….ti-hi-hiHaHaHa.

– Ti-hi-hifnitter, Eva kunde inte låta bli att förena sig i skrattet nästan innan hon svalt biten av räkmackan.

Eva samlade sig och drog med tungan bort någon brödsmula från framtänderna;

– Du vet …dom där djupfrysta pizzorna, testade en Mozzarella. Det är bara att rippa upp förpackningen med ett redskap, ganska enkelt,…behöver faktiskt inte slita upp det med fingrarna.

– Vad effektivt, kommenterade Runette och slängde en hastig blick på Evas välmanikyrerade naglar.

– Ja, och när det är färdigt rullar man in gaffeln i långa elastiska och lite hala trådar…., dessa kunde man sträcka ut i en sorts nylonstrumpeliknande….en halvmeter från tallriken. Så när jag provade att tugga på massan…., det var som ett jättetuggummi,…inte direkt illasmakande…Runette tittade fascinerat på Eva, med handen för munnen för att inte brista ut i gapskratt.

– Inte direkt illasmakande,….men klumpen blev inte mindre efter säkert minst två minuters tuggande. När jag tog ut den gula klumpen och lade den på tallrikskanten tyckte jag den såg ut som ett jättelikt Buffalo Bill …tuggummi,… du vet där med citron och tuttifruttismak. Hellre tuggar jag på min tunga än köper Icas Mozzarella!Runette vek sig av kvävda skrattsalvor och blev iakttagen av andra matgäster.

De lugnade emellertid ner sig ganska snabbt, Runette tittade på det förgyllda armbandsuret.

– Oj…, jag måste kila, skall till vitvarubutiken, har beställt en Electro-Helios! Har tänkt befria Rune från disken…

- Nämen,…är det inte karlacurling…som de modernt säger, sade Eva lite fundersamt. Runette tittade på henne.

– Då får vi bättre tid för vårt samliv, rättare sagt 17 minuter och 34 sekunder…carlacurling?

Nej, det är ju om man hjälper dom, inte när det hjälper mig.

Eva såg med runda ögon ut genom det regnvåta fönstret när Runette lämnade Flamingo.

Hon gick över gatan med lätta steg i ett par eleganta Estrella OLW:s, på väg mot vitvarubutiken. Eva visste nu vad hon skulle göra när hon kom hem, prata med Bruno, hon skulle få honom att lämna in bilen till verkstan istället för att han skulle göra det själv.

Det var ju så töntigt gammaldags att han var så duktig att han skulle fixa det där själv. Hon själv skulle ta ett bubbelbad. Han själv skulle säkert bara tycka det är roligare att ligga under henne istället för den där oljiga Volvon.

tidigare publicerad på http://zagolandet.blogspot.com

Vad hette bildspelet som totalförbjöds ?

Film Frågan 1
a )View at the Cluubo, closing time
b) Har inte vi träffats föut, Herr Sture Plan
c) Äh, ursäkta fröken, spelar ni händelsevis gitarr ?

G-Bibliotekets filmexperter Stephan Spelberg och Jesper resonerar sig igenom frågorna, vilket kan vara till stor hjälp om du inte kan lösa en endaste fråga, nästan som en s k "livlina", risken är förstås att det nu blir för lätt...;

Stephan: Här sitter vi då igen, nästan som på the Cluubo...

Jesper: Det vore att överdriva, jag har i alla fall varit här förut och det är inte the Cluubo.

Stephan: Några käringar finns här inte heller, om man inte räknar med dig förstås. Men de spelar inte gitarr, men något annat... vad är det heter? Metallföremålet.

Jesper: Bastuuba.

En folkkär Drama Komedi Action Thriller...som hette?

Film Frågan 2

a) Smultronglasstället ..?

b) Min Dammsugare - the movie .. ?

c) Fritt hjul - The Insect ...?

Stephan: Det här var värre. Smultronglasstället är en rätt legendarisk film, men jag kan inte förknippa den med den där urgamla Saaben.

Jesper: Du har rätt. Min dammsugare - the movie verkar rimligare. Men sög Saabarna damm? De hade visserligen speciella egenskaper?

Stephan: Ja. Utan tvekan. Snarare dammade det på landsvägen.

Va heter Science-Fiction Filmen....?

Film Frågan 3

a) Outfit Planeten ..?

b) Vi på Ostbågen ..?

c) Slaget på Ostbågarna om kvällens Outfit ?

Stephan Spelberg: Nu är vi inne lite på mitt område, kvalitets sciencefiction.

Jesper: Känner mig vilsen på det här området. Det här löser vi lätt med din hjälp.

Stephan: Gå du till kylskåpet och hämta in lite isvatten. Jag kör det här som ett solo.

Alltså. Frågan är ett fälla. Killen bakom soffan, fåtöljen eller vad det nu är för något, har en walkie-talkie med räckvidd högst 800 meter....

Jesper: Här är iskuberna i mineralvatten!

Stephan: Hur fan han kan se den där nakna människan begriper jag inte...

Jesper: Äh, det är ju bara en affisch, en trailer för filmen.

Stephan: Men jag ser inte en Ostbåge...

Jesper: Jo, här! Tog med mig hela skålen.

Stephan: Så förvirrande. Måste du gå klädd sådär! Det verkar så ohygieniskt!

Jesper: Skall du ha en ostbåge av mig? Klaga då inte på min klädsel.

Vad hette John West innan han bytte bransch?

Film Frågan 4

a) Marlon Bandy ?

b) Lord Marlborough af Consult Incaso ?

c) John Wayne ?

Jesper: Tänkte faktiskt direkt på Mae West. En riktig legendar.

Stephan: Eller West Ham. Hahaha. Marlon Bandy är ju riktigt fånigt. Den lätte går vi inte på.

Jesper: Lorden Marlborblablabla...för komplicerat.

Stephan: Då finns det bara John Wayne kvar.

Jesper: John Wayne...John West....John Wayne....John West. Du har rätt, det finns ett samband. Men det verkar för lätt.

Stephan: Det är värt att tänka på att han gick över till fiskbranschen, när han bytte namn.

Jesper: Det där Bandy då, spelade man inte det ursprungligen på naturisar...., där under simmade fiskar....

Stephan: Du har rätt han kan ha trampat igenom.

SHOWFILMEN alla talade om.

Film Frågan 5

a) Carla-Åke Kungen ?

b) Baby Let´s Wok ?

c) Obamalama bama-loo ?

Jesper: Men, ser man till sångrösten så kan det ju inte vara Carla, inte Kung i alla fall.

Stephan: Obamalama bama-loo ligger närmare till hands, det skulle passa hans röst.

Jesper: Wokmusiken känner jag inte så bra till....., kan vara nyckeln, ändå.

Stephan: JA. Allt som du inte känner till kan vara nyckeln. Den där outfitten är äldre än Wok. Wok around the the Kock, nej, det funkar ju inte alls.... det är ingen gammal film.

Jesper: Eller Let´s Twist Påuse agenn, ...det passar inte heller.

Stephan: Jag sa ju det, filmen är inte gammal. Nej, det är löjligt. En mycket svår fråga. En av de värsta vi haft hittills.

Jesper: Ja, den filmen kan vara vilken som helst. Det kan hända i vilket vardagsrum som helst. Kan var en dramadokumentär.

En romantisk komedi som få glömmer....vilken?

Film Frågan 6

a) En stekpanna för två ..?

b) Dom diskuterade en Sommar ..?

c) Stureplan Confidential ..?

Stephan Spelberg: Aaahh, lite av mitt ämnesområde.

Jesper: Ja, lite romantik dör man ju inte av. Herrarna i Hagen. Hi-Hi.

Stephan: O.K. Måste vara en konditori scen. Hetero.

Jesper: Hur länge satt dom där? En sommar...?

Stephan: Så länge får man sällan sitta på ett konditori, om det inte är sydländskt förstås.

Jesper: Stekpanna? Matos? Njaa...

Stephan: Är vi åter på Stureplan? Är det inte Katerina Bahngate, som sitter närmast bakverken?

Jesper: Nej, hon tar inte vilka roller som helst. Jag har aldrig sett henne i en sekreterarroll.

Actionrullen som är mest känd under namnet....

Film Frågan 7

a) Mannen på Flaket ?

b) Goodbye Mr Phelpps ?

c) Cafe´Rubinstein Breakdown 09:00 p.m. ?

Jesper: Oj,Oj,Oj. Verkar vara ännu en super film med supermycket handling.

Stephan: Mycket rå grabb- action, gissar jag! Gräshoppssvärmar som attackerar, man kontaktar president of the whide house, helikoptrar som landar på vaxkabinettets tak... men om sanningen skall fram, har jag faktiskt missat den här, så jag har inte den minsta ledtråd.

Jesper: Rentav en konditorifilm till?

Stephan: Du menar att de är av choklad? Jag tror inte att det är attrapper, vapnen i alla fall.

Jesper: Mest associerar jag nog till Phelpps..., goodbye, låter drastiskt. Kanske honom de lämnade på flaket?

Stephan: Slagorden på väggen antyder något politiskt? Baden-Baden?

Jesper: Men här har vi KATARINA BAHNGATE !! Hon nere till höger ! Du sa fel på förra filmen!

Stephan: Ja, det är väl typiskt. Antagligen har du fel, inte jag. Du kan väl hämta några apelsiner i köket.

Jesper: Ja, det kan vara gott med lite lunchpaus.

Stephan: Ta in några läsk också. Du kan rulla in apelsinerna om du vill.

Aktuell skådis, vem ?

Film Frågan 8

a) Donna Mayday i "Packad och Klar"

b)Theresia Siberia i "En natt med OLW"

c) Jeanne Carmen i "Killar bak i bilen"

Stephan: Tveksam om det här är en Hetero-film.

Jesper: För mycket bil menar du?

Stephan: Den bilen behöver faktiskt inte vara något märkvärdigt. Man ser ju inte hela.

Jesper: Det är inte en Wolkswagen i alla fall.

Stephan: Nej, alldeles riktigt. Det kan till och med vara en Borgward Isabella.

Jesper: Men hon då? Vad antyder hon. Svårt att tänka mig att filmen handlar om överdoser av OLW.

Stephan: Säg inte det. Varför lyfter hon på ena benet?

Jesper: Äsch. Vilken dum fantasi. Jag tror faktiskt att filmen handlar om något så oskyldigt som killar.

Stephan: Avslöja inte facit för läsaren. Du skall inte underskatta deras förmåga att dra egna slutsatser.

Jesper: O.K. Då säger vi väl då att det är en matfilm. En riktigt gou madfilm.

Från vilken Film?

Film Frågan 9

a) Bilreparatören ?
b) Killen som visste mer ?
c) Kålle och Ada i Amazonas ?

Stephan Spelberg: När jag lämnade in min Hillman hos verkstaden träffade jag på en sådan kille.

Jesper: Det menar du inte? Visste han nåt´?

Stephan: Absolut inte. Frånsett en Volvo Amazon, den kunde han hitta på parkeringen.

easydreamer.blogspot.com/2007_04_01_archive.html

FRån vilket land kommer denna skådespelare ?

Extra Film Frågan
a) Timbuktustan
b) Botkyrka Heights
c) Los Bonjangeles

Stephan: Kul med extra-filmfrågan! Sånt man inte väntar sig mitt i alltihopa.
Jesper: Jo.Jo. Men det är svårt. En riktig Jokerfråga, en slampkrypare.
Stephan: Nu skall du inte vara så´n. Det gäller att skärpa sig när det gäller Geografi.
Jesper: Det nordliga klimatet får man väl skylla på. Vi har för lite sol.
Stephan: I Norrland är det faktiskt rätt ljust vissa årstider.
Jesper: Vi är överens om att han är nordeuropee?
Stephan: Det tror jag. Oroväckande med hans utslag.

Vilket var Reptilicus Favoriträtt ?

Film Frågan 10

a) danskar
b) en liten special med daensk
c) Danmark

www.bmoviegraveyard.com/reviews/R/Reptilicus

Jaeh, en hebnedsvaeckende film fra 1961 !

Jesper: Det man lägger märke till meddetsamma, är att Reptilicus har ingen större variation i kosten.

Stephan: Där har du förmodligen fel. Variera med småaktiga medel. Du vet, korv med brö, korv med pommes....tårta med fyllning, tårta utan fyllning.

Jesper: Låter rätt läbbigt. Hungrig är Reppan i alla fall. Kuslig film.

Stephan: Stick och hämta lite Fransk Nougat i köket, förresten det finns några Japp också!

Vad handlade filmen om?

Film Frågan 11

a) ett vildmarksgymnasium ?
b) de första bandyspelarna i Skåne ?
c) en hattfabrik ?

hometown.aol.com/classicplastick/bonanza1.html

Från Vilken Film är denna Scen?

Film Frågan 12

Vad fokuserar den här filmen på?

Film Frågan 13

a) snygga kläder (outfits)?
b) miljövänlig återvinning?
d) valet av en ny drottning?

Stephan Spelberg: Gluffs,chewgjuögglluffszc, jäkla glufsgott med Fransnch Nuugaaath!!

Jesper: Javesst, Japp med. Gloffsch,Gott,Gott. Tillverkasgloffs, ...glufsglufs... i samarbed med Arbetslösa tandläkare. Du det där är en jäkla feministrulle. Smack,gloffsch,gotti gott, inte en normal man överlever!

Stephan: Gloffsch,gloffsgotti-gott-gott. SeeeeEGTOm du minns rätt ja !

Jesper: Du låter som om du är förkyld!

http://www.impawards.com/1973/invasion_of_the_bee_girls.html

Sommarens Repriser

D

...... DR AMALGAM !!
Du har väl inte glömt att gå till tandläkarn? Nu är ju amalgam ofarligt igen enligt en tysk undersökning. Billigt kan det bli också (mängdrabatt).
Tänk på att hålla lokal och utrustning och tandsköterska kostar.


http://gobbabibliotheket.blogspot.com/2008/02/dr-amalgam-och-andra-professionella.html




Ja, nu kan det sägas; Carro är Karro.
Karolina i högsommarform på besök hos släktingen Lumumba
HAR JAG MISSAT NÅ´T PÅ TV?
Få en intressant överblick av Tv-tittandet.

http://gobbabibliotheket.blogspot.com/2008/01/har-jag-missat-n-t-p-tv.html

O P H A N I A

Några gånger i min ungdom hade jag varit på lådbilsrally, som åskådare. Nerför en hyfsad backe tävlade man, i mer eller mindre fantasifulla ekipage. Dessa minnesbilder underlättade för mig förståelsen av de fordon som stod uppställda vid Opahnias östra stadsport. För att komma till samhället skulle man logga in i en liten kioskliknande byggnad, därefter leta upp det fordon man blivit tilldelad. Vanligen stod ett sådant redan i startposition. Ner till Ophania åkte man längs en flera kilometer lång backe. Det fanns egentligen fyra backar, en från varje vädersträck. genom tillfälligheter hade jag valt den östra backen.

Ophania låg i en grop. Genom satellitfoto kan man se hur samhället ligger som en mörk fläck mitt i en kvadrat. Det var tidigt välbekant att tog man sig till Ophania, var det inte så lätt att ta sig därifrån. De som är infödda Ophaniabor brukar aldrig ta sig därifrån, helt enkelt för att de vet vanligen väldigt lite om hur det i praktiken är att leva i världen utanför. För en infödd Ophaniabo känns världen utanför mycket otrygg. Inte ens banken hittar man, den ligger ju inte på det vanliga stället.

Vinden susade lite kring öronen när jag rullade nerför backen i ett blåvitt ekipage. Kunde bedöma att lådbilen var en imitation av en Corvette Stingray. Farten var väl inte mer än 12-15 kilometer i timmen. Det var alltså inte en särskilt brant nerförsbacke, men den var lång. Lite avkopplande var det faktiskt att se det ganska öde landskapet passera revy under relativ tystnad. Vegetationen ökade ju längre bilen rullat neråt dalen. men det var ödemark, utan mänsklig bebyggelse. Såg en skogshare och några fåglar. Backen började plana ut ytterligare. Någon minut senare uppenbarade sig första tecknen på bebyggelse. Det påminde ungefär som när man åker tåg och plötsligt rullar ut ur ett skogsparti.
Ur en koja invid dök det upp en ung man i ljus overall, med en stor metallkrok som var fäst i en vajer, som i sin tur var fäst vid linbanan ovanför, som här tog vid.
Rutinerat hakade han fast kroken i nosen på mitt fordon. Farten ökade nu betydligt, det ryckte till ibland. Jag anade att från och med nu skulle också bebyggelsen vid båda sidor succesivt hela tiden öka
Ophania var en stor stadsliknande tätort, med ganska låg bebyggelse. Enligt förhandsinformationen jag hade, skulle jag komma direkt till dess centrum.
Mitt första obligatoriska göromål var att skaffa ett arbete. En hälsokontroll skulle också ske, troligen i samband med en intervju. Behövde inte fråga efter vägen, eftersom jag hade fått en liten karta, Introduktion till Ophania, redan vid inloggningen, , uppe vid den långa backens början. Det hela var förvånansvärt enkelt när jag steg av vid en lite större station, Ophania Grand Central. Därifrån hade jag bara några meter att gå till INSKRIVNINGEN. Skylten var nästan överdrivet stor.

Ingen sade något till mig. Alla verkade liksom redan finnas på plats för just mig, vilken korridor eller vilket rum jag än kom till. Några log. Oftast bara med en liten gest med handen. Jag fann det behagligt och enkelt, så här långt i alla fall. Somliga gamla bekanta hade innan resan försökt skrämma mig med att Ophania, det var...., ja, man hade sett på mig med skräckslagen blick. Som om att det fanns något man saknade ord till. Som om att Ophania låg under all kritik. Jag trodde inte alls på det, mest att dom varit lite avundsjuka. För mig var det det inte resmålet för en ren semester, men ett fungerande samhälle där man kunde arbeta och bo.

Efter att åter ha skrivit min namnteckning på ett papper, som verkade vara en kopia på det jag skrivit på vid inloggningen, fick jag i ett rum träffa den förste som tilltalade mig med ord. Det var en läkare, dr Bruhnstein, vilket namnbrickan direkt avslöjat för mig. Kände mig lite lugnad av att möta en speciell person. Hade känt en liten oro inför mitt första möte med en talande människa. Skulle det vara en man eller en kvinna? Hade den personen en ospecificerad sexuell läggning?
I Ophania hade alla, jag sett så här långt, likadana ljusa uniformer. Dr Bruhnstein var tveklöst en kvinna, något storvuxen. Hon såg mig rakt i ögonen, inte direkt ovänligt, men ganska uttryckslöt. Så fortsatte i en halvminut, som om hon väntade på att jag skulle säga något. Så var det,... kom på att hon bara väntade på att jag skulle berätta något!
- Ja, jag har kommit till Ophania och nu e det dags för en läkarundersökning, om jag har förstått det rätt? Resan har gått utmärkt. Kan inte klaga på något tycker jag.
Hon, Dr Bruhnstein, blinkade några gånger, men hade annars samma min som tidigare. Som om hon väntade. Det gick ytterligare tio sekunder.
Skulle just fortsätta...., när hon öppnade munnen, drog in ett större andetag, hennes byst höjde sig Luften kom ut ur henne igen när hon sade;
- OH FAN.

Jag blev i några sekunder mest förvånad och kom inte för mig annat än att nicka.
Samtidigt kom några andra sköterskor som tog tag i mig, förde mig ut ur rummet, till ett annat, som det visade sig vara ett ganska vanligt kontorslandskap. Kunde det vara Försäkringskassan? Det var Arbetsförmedlingen. Det medicinska hade varit snabbt överstökad hann jag tänka, förstod att nu gällde det att fokusera på arbetstillfällen i Ophania.
Jag hänvisades med ordlösa gester att sätta mig, för att vänta på, vad jag förmodade kunde vara en handläggare.
En kort man kom in, Dr Bonzo. Väntade en stund på att han skulle säga de inledande orden, men insåg efter en stund att just det var inte ordningen. Här var det jag som skulle prata först.
- Hrkmm, jag har kommit till Ophania i de bästa avsikter. Ganska frisk är jag väl, det har er läkarundersökning redan visat antar jag. Jag har spelat en hel del musik. Tycker om att skriva också. Nu förväntar jag mig att tjänstgöra i ert samhälle, erhålla ett lämpligt arbete och göra rätt för mig.
Den korta mannen bakom skrivbordet höjde på huvudet något och fäste blicken stadigt i mig. Hans ögon, under de buskiga ögonbrynen, studerade mig utan att avslöja något speciellt. Han drog in ett djupt andetag och sade;
- OH FAN.

Just det faktiska praktiska mötet med andra intelligenta varelser när man komtill en annan civilisation, var bland det mest spännande man kunde tänka sig. Ungefär så stod det ofta i de flesta science-fiction rese handböcker jag läst innan resan. Jag hade mestadels lånat dem på bilblioteket, endast ett fåtal hade jag haft hemma. Från Arbetsförmedlingen hänvisades jag åter ut till perrongen. Antog att man hade tilldelat mig någon sorts fritid tills vidare. Ett litet tak skyddade mot duggregnet som börjat, men några droppar blåste in då och då. En liten kiosk som liknade den vanliga Pressbyrån jag var van vid, ovan jord, om man säger så, stod mellan ett par pelare. Tittade en stund på sortimentet som fanns bakom glaset. Det var inte så omfattande. En sorts choklad,en sorts tidning och en sorts frukt. Jag böjde in huvudet genom den lilla gluggen, men kunde inte se någon expedit.
- Vad kostar chokladen ?, frågade jag ändå för att se om det var någon hemma. Kanske kunde det finnas en barnarbetare som gömde sig under disken? Två unga kvinnor kom gående längs perrongen, nästan arm i arm, det verkade vara väninnor. I samma ögonblick kom jag på att jag hade ju ingen lokal valuta. Vände mig emot tjejerna och frågade;
- Vet ni var det finns ett växlingskontor? De stannade upp och tittade roat på varandra. Egentligen var det två riktiga babes, i korta svarta kjolar och generöst urringade vita blusar med mycket krusiduller. De sade samtidigt, som om de vore siamesiska tvillingar;
- OH FAAN!
Jag ruskade uppgivet på huvudet. Det gick inte att komma nån vart med Ophaniaborna. Men till min överraskning fortsatte de prata;
- Du är inte ophanier! Fan vad häftigt!. Äntligen! Vi är från Bocklunda och har varit här en vecka. Det finns ett hål i stängslet mellan norra och västra porten.
Blev offantligt överraskad av att höra sammanhängande längre talade meningar igen. Ställde ner min resväska, sträckte armarna mot skyn av ren lättnad och tacksamhet.
- Så ni är från Bocklunda! Vad härligt! Vad gör ni här? Vet ni varför dom inte pratar?
Flickorna som visade sig heta Fritzi och Annbelle var nog inte riktigt myndiga ännu, man hade rymt hemmifrån för att träffa riktiga killar, men gått vilse. För första gången på flera timmar kunde jag slappna av, tog fram mitt försilvrade cigarettetui. Öppnade och såg mina välbekanta handrullade cigaretter ligga som små stockar. Bara någon sekund efter att jag öppnat locket gick ett larm;
DööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööööö
Hukade mig i förskräckelsen och tjejerna höll för öronen.
DöööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööö
- DET ÄR RÖKFÖRBUD HÄR!!!....HELA OPHANIA.....!, skrek Fritzi, och Annbelle nickade med stirrande ögon,

Jag stängde omedelbart cigarettetuiet. Larmet tystnade lika snabbt. Men det var redan försent, vi var observerade. Vi hörde klappret av springande skor, lät som kraftiga kängor, förmodligen militäriska. I några ögonblick tittade vi förvirrat på varandra. Annbelle fick syn på något och pekade mot rälsen en bit bort. Bara cirka sextio meter ifrån oss, såg vi hur en av lådbilarna drogs baklänges av vajern. Den var på väg tillbaka uppför backen.! Greppade min resväska och vi började springa, Vi kastade oss i lådbilen just som tiotals unifomerade ophanier nådde platsen där vi stått tidigare, vid den tomma kiosken.
Jag, Fritzi och Annbelle hade lagt oss ner i det sakta rullande fordonet. Vi hörde hur rökpoliserna klapprade omkring den tomma kiosken i sina boots och hela tiden liksom skrek;
- oh fan, OH FAN, Oh Fan, Oh Fan. De hade ficklampor.
Det var riktigt otäckt, men för stunden kände vi oss ändå relativt trygga ihopträngda på golvet i lådbilen, som sakta drogs ifrån Ophanias centrum. Varken Fritzi eller Annbelle hade säkert inte duschat på en vecka, men det gjorde verkligen inget. Var bara tacksam över deras intima närvaro, där vi låg som tre sardiner. Jag låg där mellan dem och tittade mot himlen. Fordonet skakade sakta och det gnisslade ibland från hjulen.
- Vi kommer snart till en ändstation och där finns en vajerkille, han sköter fastkrokningen på bilen, viskade jag till Fritzi som hade sitt ansikte närmast mitt. Annbell hade lagt handen på min mage. Där rullade vi uppför backen.
- Vad händer sen?, viskade Fritzi tillbaka.
- Vi får väl fortsätta till fots. Vet inte hur de får bilarna uppför backen därifrån.
Detta skedde snarare än jag riktigt anat. Kanske gjorde spänningen att tiden bara rusade iväg. Lådbilen stannade med ett ryck. Vi flög upp ur bilen så fort vi kunde. Annbell fastnade med blusen i någonting och den revs upp vid sidan. Hon försökte skyla sig så gott hon kunde.
- Har du inte sett naken hud tidigare grabben, skrek jag till stationskillen som verkade lätt chockad över att bilen hade haft passagerare.
- Om du blundar och räknar till femtusen, skall du få godis sen, sade Fritzi nästan fnittrande medan vi började ta våra första halvspringande steg.
- OH FAN, sade killen och höll handen för ögonen. Han stod kvar, till min lättnad.
Resväskan kändes tung just då, men den ville jag ha med mig. I den fanns bland annat en del nödutrustning, som verkligen kunde vara bra att ha i det här oväntade skedet av resan.
Backen var nu brantare. Fritzi och Annbell ville gärna ta av sig skorna, trots att vägen var asfalterad. Alltför höga klackar på skorna kändes bara jobbigt i uppförsbacke. Det var säkert flera kilometer upp till backkrönet. I höjd med en samling enbärsbuskar och några stora stenar markerade jag med handen att vi skulle gå av vägen. tressa i uppförsbacke, det är inget roligt.
- Är det inte bättre, ... bra om vi vilar en stund?, fick jag fram något andfådd
Fritzi och Annbell nickade ordlöst. Vi hade knappt lagt oss i gräset, när vi hörde en helikopter. De hade inte gett upp jakten!

I icke-rökande Ophania hade det gått ett storlarm. Jag var en efterspanad brottsling som var på flykt med två misstänkta spioner! Tänkte både oroligt och tankspritt på hur det kunde ha blivit på det viset. Sanning, lag och ordning var ju ofta en tolkningsfråga. På något sätt hade jag och mina två vänner korsat linjer man inte bör korsa i Ophania, på något sätt hade vi skadat deras koder i ett fungerande, tilltänkt idealsamhälle. Vi stapplade ut på vägen igen. Fritzi hade bara vilat sina långa ben bland grästtofsarna i en halvminut, men hade fått någon sorts myror på sig. Hon försökte sopa bort dem med handen och hamnade sju-åtta meter efter mig och Annbell.
Gick ner på knä och öppnade min resväska, byxtyget på knäet skavde mot asfalten. Tog fram heliumampullen och ballongerna. Victoria Silvstedt ballongerna. Hade tagit med mig lite olika attiraljer som jag eventuellt kunde använt vid någon byteshandel i Ophania.
- Det är ju Vickan!, sade Annbell storögt när jag med rutinerade grepp lät blåsa upp ett halvtdussin ballonger. Visst, de var naturtrogna, och höll de exakta måtten. Tillverkade i Malaysia och jag hade fått reda på det genom en kontakt på västkusten. Släppte iväg dem och de for upp i luften som den naturligaste sak i världen. Det skulle distrahera helikoptern ett tag.
Fritzi kom ikapp oss i samma stund, och vi fortsatte med så raska snubblande steg vi kunde.

Plötsligt hörde vi ljud framför oss. Någon var på väg nerför backen! Strax efter såg vi en helt rödmålad lådbil påminnande, om en Saab 96, men som cabriolet. Vi steg åt sidan och såg bilen rulla förbi på nära håll. Det var två skrattande tonårskillar i bilen och deras gotiska modsfrisyrer fladdrade i vinden.
- NEJ ÅK INTE NER DÄR!, skrek jag.
De bara skrattade och rullade vidare, men gjorde tydliga tecken på att något förvånat lagt märke till Fritzi och Annbell.
- Det kommer också att distrahera helikoptern, sade Fritzi tyst, nästan lite belåtet.

Vi fortsatte stilla uppför backen tills vi såg inloggningsstationen. Jag kände det som om vi hade kommit till en oas. Vår strapatsrika vandring från gropen var över.
Vid lättmetallgrinden frågade jag funktionären om man kunde få en öl, helst en Carlsberg.
- Naturligtvis till tjejerna också, de är aderton.
Vi satte oss i de gröna trädgårdsplaststolarna, vid ingången till helvetesäventyrshålan Ophania. den östra infarten.
Mannen kom tillbaka med tre ölflaskor på en bricka. Några nya svettdroppar kände jag fortfarande på min panna och det rann fortfarande längs ryggen.
.- "This is probably the best beer in the world", sade jag skämtade lite över tv-reklamen.
- Oh FAN, sade funktionärenkyparen, men vad var annat att vänta. Om han inte var ophanier, så hade han inte sett varken tv-reklamen, eller den gamla filmen med John Mills som hela grejen bygger på. Eller så kände han till alltihopa och bara skämtade, heder åt honom i så fall.

- Och vad har vi lärt oss idag?, sade jag i riktning mot Fritzi och Annbell när jag lugnat ner mig. Fritzi tog klunk från sin flaska, svarade inget direkt, såg frågande på mig. Annbell ruskade lätt på huvudet och gjorde en min med stirrande ögon. Böjde mig fram och lutade armbågarna mot det lilla runda trädgårdsplastbordet.
Jag antog att de unga damerna egentligen och åtminstone var lite ophanier, via släkt och så, annars hade de inte stått ut därnere i en vecka. Bocklunda låg bara någon mil därifrån

- Deras enkla talspråk. Usch ja. Inte ens en dyslektiker eller analfabet kunde tyckt att det var bekvämt. Men så är det, sade jag avslutningsvis och tömde resten i min flaska stående. Mina byxor var dammiga och skrynkliga.
Vi skildes som vänner en bit bortåt landsvägen, där den delade sig åt tre olika håll. Slängde en blick i min almanacka vid busshållplatsen. Hade bokat in ett par andra resor senare i år, Snippan Town och DampCity väntade, men det hela hade fått bero lite på hur länge jag skulle stanna i Ophania.

CUPORNA - fördomarnas tempel.

Efter min resa till Tape City, som det tog längre tid att hämta sig ifrån än jag antagit, beslöt jag mig att göra ännu en resa, till Cuporna. Om Tape City var ålderdomligt och närmast något vad man kan kalla stillastående, visste jag att Cuporna var relativt högteknologiskt. Det var också svårare att hitta dit. Det sades att det var också en plats man egentligen bara kunde besöka en gång i livet, det var då sanningen uppdagades. När den rätta tiden var inne. Men många försökte återvända dit i sin fåfänga.

På redaktionen hade en sensitiv psykiater uppfattat signaler i min berättelser och tipsat ledningen att en nära förestående resa till Cuporna kunde vara mitt öde.
Min gamla bil rullade lätt på landsvägen, Till skillnad från Tape City, kom man till Cuporna genom olika förstäder, om man vill kalla det så. Det var ganska små samhällen, som byar, men varje nytt samhälle antog de kulturella strukturerna, för mig, allt märkligare former. Egentligen var det alldagligt, men jag såg det annorlunda.
I ett av dessa mindre samhällen stannade jag till för att köpa mig en korv med mos, kanske en tidning. De gulsvarta löpsedlarna skrek emot mig från kioskväggen, de flesta basunerade ut samma nyhet, tecknen för vår nära förestående undergång.
Åtminstone så här långt verkade allting ungefär som vanligt. I korvkioskluckan beställde jag en smal grillad med pommes, och faktiskt en Pucko. Jag visste att det var lite naivt att beställa Pucko, men här kunde ingen bekant se mig, upptäcka min lilla last. Väntade några minuter och expediten böjde sig ut;
- Varsågod, här har du. Det är med Pommes Fritzl. Chokladdrycken har du här i nappflaska.
- Pommes Frtzl?
- Just det Det är gjort inom familjen. Samma familj, i utkanten av Cuporna. Det finns ett äkthetsintyg på vår vägg här.
- Varför får jag chokladdrycken i nappflaska?
- Det är mest ungdomar som handlar här. Önskas något mer? Hora heter jag, välkommen tillbaka.
Satt i min Wolkswagen och käkade upp min beställning. Smaken var ungefär som vanligt, men det är ju så, att det man inte vet om, det har man inte ont av.
Hörde jag rätt , eller var det bara jag som inbildade mig? Dora kunde ju hon inte heta, jag var för nära Cuporna?

Körde vidare mot ett mera kuperat landskap. Cuporna låg uppe i ett höglandsområde. När jag närmade mig staden blev jag omkörd hela tiden. Antog att det var hetsiga unga män som köpt sina körkort, snarare än att erövrat dem genom tålamod. Landskapet var vackert. Min bil gick bra, åtminstone på treans växel. Märkligt att så få hade lyckats fotografera det, den karaktäristiska infarten till staden, träden och de stora stenarna. Blev stoppad vid en gränskontroll med flera uniformerade vakter.
- Och vart är ni på väg då, i den där dåligt besiktigade bilen? Har ni druckit alkoläsk? I vilka avsikter kan ni komma till Cuporna utom de fientliga?
Jag blev onekligen lite ställd av sättet av kommunicera, men jag hade studerat berättelser från trakten och visste att man kommunicerade med en direkthet som ofta verkade vara fullastad med fördomar. I Cuporna levde man med världsbilden att allting hade redan hänt. Det medgav en social samsyn där man i regel fastslog alla händelser som bekräftelser. Kanske var jag redan kraftigt påverkad av miljön, eftersom jag utan något större avkall på moral och hövlighet, sade jag till vaktposten;
- Vad gnäller du för ditt jävla as? Har du inte något viktigare för dig? Ät några clementiner så skiter du bättre.
Såg i backspegeln att någon synlig aktivitet verkade inte mitt agerande utlösa. Vakterna stoppade redan nästa bil.
Hittade ett hotell, Wall of Triumph Futura , med en nattklubb i anslutning , Smink Club. Öppnade min gröna resväska på sängen, i det svagt belysta, men sammetsbeklädda i rummet, och klädde om mig efter en dusch, i det för all del ganska komfortabla badrummet. Inget hade lämnats åt slumpen, frånsett en enda detalj, rummet hade inga fönster.
Stegade nefrör trapporna till klubben, ett sorl hördes uppblandat med musik. I halvdunklet verkade det mesta, som vanligt är i den miljön.
En bar serverade drinkar, gick fram till disken;
- En stor Vodka Harry Lime, med extracentliter.
- I ett saftglas? Haha. Hur gammal är ni? Får jag se leg. Du verkar ju inte ha fyllt tolv. Går du på mellanstadiet? Haha.HoHoHo.
Kände mig lite orolig inombords, på de frekvenser i min hjärna som var mest opåverkade av Cuporna. Återigen antyddes det att jag måste sett ung ut. Redan i kiosken i utkanten av samhället fick jag Pucko i nappflaska, vaktposteringen frågade om jag druckit alkoläsk och nu ville bartendern på Smink Club servera drinken i saftglas. Här fanns något samband, men, hann inte tänka klart över frågan, innan min blick for en bit inåt lokalen, fångade upp något bekant.

Var det inte?! Det var ju..., det var ju... Louise Jaerleskoogh, som jag även träffat i Tape City!!

Hon satt och, som det verkade, och råflörtade med några fotbollspelare framför den lilla scenen. Just då i samma ögonblick tändes de gula blinkande strålkastarna och in till mikrofonstället stegade Magnus Bottner, den kända ståuppkomikern. Vilka sammanträffanden, allt inom några episka sekunder. Det förvånade mig inte att Bottner uppträdde i Cuporna, hade ju aldrig hört honom uttala annat än fördomar. Han var klädd i fluga och rödvit-rutig kostym, såg nästan mer ut som Brolle.
Gav mitt leg. till bartendern, medan jag fortfarande såg mot scenen.
- DET DUGER INTE HÄR, hörde jag i högra örat.
Vände mig något irriterad mot bardisken;
- Ge mig vilken drink som helst STOR. Med ett randigt jättesugrör, om du så vill!
Hann med förströdda blickar från ena ögonvrån se att bartendern hällde upp mjölk i en ljusblå plastmugg. Följde onekligen hellre nu händelsutvecklingen inåt lokalen. Ståuppkomikern drog sina skämt. En del råa skratt hördes. Bottner körde sin vanliga incesthumor, antagligen för att kunna betala hyran även nästa månad för sin sjaskiga enrummare i någon kaninhåla.
Mest hade jag blicken på Louises förehavanden. Skulle hon komma ihåg mig, att vi faktiskt tillbringat en natt tillsammans i Tape City? Vem var de där fåniga fotbollsspelarna?
Det skulle jag ta reda på, men hejdade mig. Bottner lämnade scenen och till min förvåning gick Louise upp istället. Hon slängde hastigt av sig en grå överrock, ett plagg jag inte tidigare lagt märke till i lokalens halvdunklel. Under rocken hade hon haft en skimrande fotbollsdräkt som nu blottades inför de gapande gästerna på Smink Club, i Cuporna.
Orientalisk disco-rock musik strömmade ut ur högtalarna. Det slog reflexer från Disco-kulan som hängde i taket. Några ivriga funktionärer rullade in ett litet fotbollsmål. Ett par nya spelare dök upp från kulisserna, med stora bollar.
Louise stod nu på tå med sina dubbade Adidas och vek sig som en fällkniv över det lilla målet. Där hängde hon på överliggaren, som tvätt på tork, nära ena krysset.

Hon var som en matta som skulle piskas i takt med Lasse Dahlqvist´s "Jolly Bob i Aberdeen"!!!
Och det värsta av allt, hon hade ett stort kryss målat i baken på fotbollsbyxorna! De skulle skjuta bollar på henne! Många bollar!
Louise skulle bli träffad och rulla ner för nätet på baksidan av målet, tills hon fastnade i det som en sprattlande fisk eller ett villebråd!
Jag ställde min plastmugg beslutsamt på bardisken och rusade in i salongen. Vilken man som helst med fadersinstinkterna i behåll hade agerat likadant.
Redan efter några meter kände jag hur några robusta armar tog tag i mig.
De hade onekligen vanan inne och kopplade något omöjligt grepp, så att jag var tvungen att följa med ut på hotellets trappa.
- Ser ni inte att hon kommer att bli misshandlad! , försökte jag,
- ............... men, jag var ju i Cuporna.

Det hade ju redan hänt. Alla händelser var ju bara bekräftelser i fördomarnas tempel. Som ordspråket säger, enligt den finska indianhövdingen ROIKKUVA RÄKÄ; När man ser huset rasa, har det redan rasat. Hennes folkparksturne, med ett o annat gästspel på någon nattklubb, hade redan varit, för flera veckor sen. Som gästföreläsare hade hon fört sin alternative lifestyle ut över landet. Som tusen och åter tusen andra, hade jag låtit mig inspireras.
En av ordningsvakterna släpade med mig, och pekade på de gamla affischerna som ännu hängde på ett plank tvärs över gatan: " LOUISE - the Queen of Balls ", "Världens bästa fotbollsmålvakt, för alla vill träffa henne". Bottner hade också antagligen varit där även om inte någon gammal affisch bekräftade det just då.
Min fantasier hade spelat mig ett spratt.
- Du skall nog hålla dig till Dajm, grabben, sade ordningsvakten lite spydigt.

Redan halvtimmen senare var jag vid stadsgränsen, med min gröna resväska.
Jag hade ingen bil. Byxorna kändes dammiga, svarta, och blankslitna på knäna.
Det var något otrevligt med Cuporna. Hur länge hade jag stått där vid landsvägen?
Kanske hade jag stått där en hel vecka och funderat.

Allt var möjligt i Cuporna, fördomarnas tempel
Med hjälp av de saligas bekräftelser.

Sedan finns de inte alls.