Härligt rullade gummidäcken över asfalten. Solen sken över slätten. Foten lutade lätt på gaspedalen. Raksträckan verkade vara flera kilometer, nästan ingen mötande trafik i sikte. Passerade en kiosk med jättelik blinkande korv på taket. Landskapet såg mera ut som i Arizona än Norrlands inland. Kanske berodde det på att det var sommar.
Funderade på Gretas sista ord innan jag lämnade henne vid brödrosten; "Har du ingen heder i kroppen!".
Jovisst hade jag heder i kroppen, men också resfeber. En veckas ledighet under försommaren var inte det sämsta. Denna gång skulle det bli något annat än de klaustrofobiska studierna av Ophania, dit man kunde komma endast med lådbil. Nu hade en riktig bil, en Wolkswagen. Bullig, som en härligt gul skalbagge som rusade fram över norrlandsprärien.
Fick syn på något litet kryp som klättrade på insidan av vindrutan. En insekt, kanske just en skalbagge, men den hade vecklat ut sina vingar. Mindre än fem sekunder ouppmärksamhet från vägen gjorde det till en överraskning, det att asfalten plötsligt tog slut.
Körde nu på grusväg.
Såg några vägskyltar. Jag var framme.
Samhället verkade bestå av endast av en huvudgata, Stora Gatan. En vanlig sommarförmiddag som denna var den fortfarande ganska öde.
Parkerade och stegade in på ett cafe´.
Lutade mig över serveringsdisken. Frågade om läget. Visste hon till exempel vem som bestämde i staden. Eller var Snippan Town en ren anarki ute i vildmarken?
Just därför hade jag kommit, för att ställa frågan. Kanske kunde det bli ett reportage i lokaltidningen därhemma.
Lottie, som det visade sig att hon hette, satte kaffekoppen framför mig och viskade nästan;
- Det är Loucal Rocket.
- Loucal Rocket?... Heter han så?
Hon nickade. Jag väntade på att hon skulle säga något mer.
- Vill du veta allt om Snippan Town, skall du gå till Loucal Rocket.
- Jaha.... Var bor han då?
Jag smuttade på kaffet och pekade på ett wienerbröd som fanns bakom glaset, på en hylla bakom henne.
Hon vände sig om, öppnade glasluckan.
- De här wienerbröden är tre veckor gamla.
Jag stirrade.
- Fantastiskt. De ser yngre ut. Vad är hemligheten? Är det typiskt Snippan Town?
Hon studerade mig några sekunder, en ansats till leende fanns i hennes mungipor.
- Loucal Rocket bor i den stora villan i andra ändan.
Körde min gula Wolkswagen nerför gatan. Villan var inte alls svår att hitta. I gult och grått, med växter som slingrade sig upp längs väggarna. Knappast ett nybygge, gissade att huset inte renoverats på de senaste fyrtio åren, minst. Der knastrade under mina skor, en grusgång ledde upp till ytterdörren. Funderade några sekunder. Skulle jag vara välkommen som kom oannonserat?
Hann inte tänka färdigt när jag hörde en röst bakom mig;
- Det är sextiotvå år sedan.
Vänd mig hastigt om och såg Loucal Rocket i ögonen. Det var en åldrad man, med en märklig ungdomlighet i kinderna.
- Det är sextiotvå år sedan du renoverade, senast?, sade jag något torr i munnen.
- Nej, ha-ha, när jag flyttade in.
Han tog mig i hand som en hälsning. Markerade med den andra handen att vi skulle gå in.
Väl inne i hans ålderdomliga ombonade vardagsrum, eller vad man skall kalladet, satt vi ett par rymliga skinnfåtöljer. Han studerade mig inte alls onödigt länge utan kom snart till sak.
- Nå, vad vill du unge man? Vad vill du veta om Snippan Town?
Jag harklade mig och lutade mig framåt med mina händer på mina knän.
- Ja..., du behöver inte vara orolig, jag är inte journalist.. Bara nyfiken.
- Nyfiken? Hur kan man vara det utan att vilja berätta?
- Ja, inte så...., jag bara var i Ophania nyligen, tänkte att det här måste vara ett lika stort äventyr.
- Äventyr? Har du inte varit med om något? Du är ju inget barn. Hur kunde du irra dig till Ophania? Det är ju bara en tivoliattraktion!
- Visserligen. Men kanske därför jag är här, vill uppleva något bättre, något som är på riktigt.
Han tog några klunkar ur ett glas med vatten.
- Har ni något Internet?, frågade jag plötsligt men spontant.
- Nej, nej.
Han ruskade på huvudet, verkade för första gången verkligt irriterad.
- Har ni EU stöd, i någon form...
- Nej, nej, det där EU- tramset skulle också förstöra vår nationella suveränitet!
Frågan tog allvarligt. Jag fortsatte emellertid;
- Så ni betraktar er som en självständig nation....., ni är utbrytare?
Han reste sig upp och svingade högerarmen, fick en så kraftig örfil så att jag kastades ur stolen.
Halvlåg på golvet, höll ena handen för munnen och mumlade;
- Vet ni om att ni bor i Sverige...?
Kröp ut genom dörren till grusgången utanför, reste mig långsamt. Stapplade in i min gula Wolkswagen. Körde till cafe´t. Lottie stod fortfarande bakom disken, putsade ett wienerbröd. kanske samma som vi tittat på tidigare. I hörnet stod en jukebox, i retrostil, som allt annat i Snippan Town. Min kind blossade fortfarande.
- Nu vill jag för f-n höra Queen of Hardrock! sade jag otåligt, irriterad över det meningslösa besöket hos Loucal Rocket. Beslutsamt gick jag fram till musikautomaten, stoppade i några mynt.
Något modernt kunde pigga upp stillheten som verkade råda i Snippan Town
Lottie tittade upp. Lokalen badade i den tidiga eftermiddagssolen. Våra kroppar kastade skuggor på väggen.
- Den fungerar inte. Du får sjunga själv.
Jag gick fram till henne. Såg henne i ögonen, men sade först inget. Hon fortsatte att undersöka wienerbrödet.
- Om jag sjunger. Kan du då kompa mig med det där hårda wienerbrödet? Du kan slå det mot bordet!
Fläkten i taket surrade sakta. Några flugor passerade.
- Har ni överhuvudtaget några kunder på det här stället?, fortsatte jag.
Lottie pekade mot ytterdörren. Någon var på väg in. Det var Loucal Rocket.
Jag rätade på mig och var beredd på något, jag vet inte vad. Han var åtminstone ensam. I den här belysningen verkade han yngre, starkare, naturligt vältränad, som en skogshuggare som ätit sig mätt på vad naturen har att ge. Han hade liksom svullnat upp under den där flanellskjortan. Stod själv stadigt med ryggen mot serveringsdisken.
- Jaså, du är kvar...., sade han.
- Men inte så länge till!....sade jag och gick försiktigt i en halvcirkel runt honom, till dörren. Sträckte mig mot handtaget, vid denna manöver råkade vrida huvudet något snett upp till höger, blicken fastnade på en liten bildskärm. En fjortontummare.
- En TV! Ni har TV! Jag hejdade mig vid dörren.
- Vi har Lokal-TV, sade Lottie.
- Vill du se lokal TV skall du stanna här till i kväll, sade Loucal Rocket något bistert medan han gick till frysen med kylda coladrycker. Han trampade över det slitna trägolvet, med steg som inte avslöjade någon tvekan om hans avsikter. Han skulle dricka en Cola på stående fot
Skulle just sätta ena foten utanför den halvöppna ytterdörren, när Loucal Rocket tillade;
- Skall du inte med och fiska en sväng? Gammelgäddan står och lurar i vassen. Det dröjer flera timmar innan TVn drar igång.
Jag var lite överraskad av att scenariot förändrats. Loucal Rocket till plötsligt och med lite trevlig. Bara en äldre man som ville vara gästvänlig. Han rapade efter att ha tömt flaskan på mindre än tio sekunder.
- RAAAPHGHöuuugh. Och så får du veta lite mera om Snippan Town, om det var det du ville. Av någon jävla anledning.
Nerför stigen bar det, genom skogen. Blåbärsriset slog emot fötterna. Det var något fuktigt i luften. Kände insekter mot pannan.
- Se där! En petra medelaris!, sade plötsligt Loucal Rocket framför mig. Han vände sig om och pekade. Fjärilen fladdrade ryckigt mot en solglänta.
Jag stannade upp och tittade på de blårödprickiga skapelsen med decimeterstora vingar.
- När en petra medelaris parat sig med 122 hannar försvinner hon från skogens scen. Dessförrinnan var hon en anonym puppa. Märkligt.
Kunde inte annat än hålla med.
Bara hundratalet meter senare stannade vi till, invid Björkboppen, ån som slingrade sig ända in i ödemarken. Ingen kunde klaga på utsikten, det var vackert. Björkarna hängde slappt nära vattnet, till och med doppade sina blad. Vi tog fram våra spön. Hadde fått låna ett litet kastspöav Lottir. Den lilla guldglänsande rullen med vev och lina var en svensktillverkad Abu Matik Simpel. Eftersom den var inkapslad skulle jag slippa nybörjartrassel med linan. Min värd på fisketuren använde själv en mera komplicerad haspelrulle, en Consul Pyramid 5000.
(Kunde brännskador på fingrarna vid oaktsamhet. Om man inte rentav fastnade i en rusande lina vid napp och drogs ned i vattnet)
- Jag vet vad du tänker på.....vad heter du förresten?
- Jag heter Miguel Morales, sade jag.
- Du tänker på, Miguel...att här kan ingen se oss om,.... du får lust att knuffa mig i Björkboppen.
- Varför skulle jag vilja det? Ni är ju min värd. Det är ni som bestämmer här i Snippan Town, nej sådana tankar har jag inte
Han gjorde sitt första kast. Wobblern landade med ett litet plopp vid åkanten på andra sidan. Gjorde också mitt första kast, och min wobbler (Silverfisken) landade rakt bland näckrosorna. Plötsligt plaskade det till något alldeles extra invid där mitt drag landat.
- Hånflabbepaddan! Det är en Hånflabbepadda!, skrek Loucal Hero nästan hysteriskt. Han var onekligen mycket upprörd. Så skärrad hade jag aldrig sett honom tidigare. Jag hade ända fram till dessa ögonblick trott att han var en orädd och stadig man, som sällan förlorade fattningen. Han var ju representativ ledare för den här delen av landet.
Vad var det som gjorde honom så rädd för Hånflabbepaddan ? Allt gick mycket fort. Det plaskade alldeles förskräckligt. Kände inget napp i mitt spö, odjuret hade fastnat i hans wobbler! Det surrade i hans Consul Pyramid 5000, som satt fast i ett tvåmeters spö. Tumultet fortsatte än värre och min fiskekamrat drogs ner i ån, med spö och allt! När det värsta vattenstänket lagt sig såg jag hur Hånflabbepaddan slukade Loucal Hero med huvudet före, såg bara de jeansbeklädda benen med stövlarna sticka upp ur gapet på monstret!
Slängde mitt eget spö i Björkboppen och började springa därifrån. Trädens grenar piskade mot ansiktet. Snubblade, reste mig, fortsatte. Värsta vurpan var över en sten som var gömd bland blåbärsriset. Var mycket andfådd, hjärtat bultade. Ändå var det inget som jagade mig. I fantasin hade jag trott att så varit fallet, förmodligen berodde det på chocken.
Väl tillbaka i bilen lugnade jag ner mig. Hur skulle jag förklara vad som hänt? Eftersom jag inte kände så många i Snippan Town kändes det säkrast att åka till cafeet. Vid närmare eftertanke hade jag aldrig sett någon annan människa i samhället.
Lottie stod troget bakom kassaapparaten. Fläkten snurrade sakta i taket. Inte nu heller fanns det några andra gäster.
- Du. Vet du vad som har hänt...., sade jag inledningsvis, lite trevande i rösten.
Hon tittade upp. Lade märke till att hon hade nymålade läppar.
- Ja, det var så att, ...det har hänt en olycka. Hånflabbepaddan fick tag i...
- Jäh, den har store leber.
- Leber? Är du dansk?
Lottie knep ihop sina nymålade läppar ett ögonblick innan hon svarade;
- Jag är född i Portsmouth. Min mamma var dansk.
Var förstummad i några sekunder.
- I alla fall...., vår, jag menar din chef eller vad man ska kalla honom förolyckades vid Björkboppen.
Lottie polerade färdigt ett glas, ställde det i hyllan.
- Vet du vad jag tycker, vi går upp på mitt rum.
Jag följde Lottie genom lokalen till en trappa som visade sig leda upp till andra våningen. Det knarrade kraftigt för varje steg vi tog. Hon tog fram en stor nyckel och öppnade dörren till ett rum som visade sig vara alldeles förtjusande. Lottie doftade av en god parfym och den kändes kraftigare i värmen på andra våningen. Eftersom huset hade plåttak var hennes tjänstebostad rejält uppvärmd sent på eftermiddagen. Solen hade ju stått på mest hela tiden.
- Gillar du mitt läppstift, sade hon och stod väldigt nära. det skiljde knappast två decimeter mellan våra kroppar.
- Ja, ... du påminner om Kitty.
- Kitty?
- Kitty Jutbring.
- Vem är det? Är det din tjej?
Lottie tog ett steg tillbaka, verkade något mera kylig.
- Nej, nej, bara en massmediabrud som alltid gnölar om att hon är singel
Lottie satte sig på sängen. Stirrade i väggen. Hon suckade, men sade;
- Finns det något annat som påminner om "den där, Kitty Jutbring"?
Funderade ett ögonblick, öppnade munnen och sade
- Ja, har du normal vaginastorlek så.
Dörren till rummet stod fortfarande på glänt. Det var lätt för Lottie att knuffa ut mig därifrån. Vid trappan kände jag en spark vid ryggslutet och jag rullade ner. Omtöcknad. men fortfarande vid medvetande hörde jag röster från cafeet. Hade det äntligen kommit några andra gäster? Reste mig mödosamt och såg att TV: n gått igång, kanske automatiskt när det blev sändning.
Annars var det fortfarande tomt. Jag var inte så intresserad av att se på TV just då, men lade märke till att man sände ett avsnitt av Lilla Huset på prärien med Michael Landon.
Stapplade ut, till min gula Wolkswagen.
Satte mig bakom ratten, vred om nyckeln. Hade bara en tanke i huvudet, ville bort, från Snippan Town.
Lottie skulle antagligen anmäla mig allraminst för dråp. Hur skulle jag kunna förklara att Local Hero bara försvann i ån. Jag gjorde ju inte det minsta försök att rädda honom. Han var lokalsamhällets starke man, stöttepelaren, jag var endast en okänd mystisk främling
Trampade på gasen och passerade stadsgränsen 17:36.
Det kändes skönt att jag hade en bil som fungerade, inte en trampbil.
Funderade på Gretas sista ord innan jag lämnade henne vid brödrosten; "Har du ingen heder i kroppen!".
Jovisst hade jag heder i kroppen, men också resfeber. En veckas ledighet under försommaren var inte det sämsta. Denna gång skulle det bli något annat än de klaustrofobiska studierna av Ophania, dit man kunde komma endast med lådbil. Nu hade en riktig bil, en Wolkswagen. Bullig, som en härligt gul skalbagge som rusade fram över norrlandsprärien.
Fick syn på något litet kryp som klättrade på insidan av vindrutan. En insekt, kanske just en skalbagge, men den hade vecklat ut sina vingar. Mindre än fem sekunder ouppmärksamhet från vägen gjorde det till en överraskning, det att asfalten plötsligt tog slut.
Körde nu på grusväg.
Såg några vägskyltar. Jag var framme.
Samhället verkade bestå av endast av en huvudgata, Stora Gatan. En vanlig sommarförmiddag som denna var den fortfarande ganska öde.
Parkerade och stegade in på ett cafe´.
Lutade mig över serveringsdisken. Frågade om läget. Visste hon till exempel vem som bestämde i staden. Eller var Snippan Town en ren anarki ute i vildmarken?
Just därför hade jag kommit, för att ställa frågan. Kanske kunde det bli ett reportage i lokaltidningen därhemma.
Lottie, som det visade sig att hon hette, satte kaffekoppen framför mig och viskade nästan;
- Det är Loucal Rocket.
- Loucal Rocket?... Heter han så?
Hon nickade. Jag väntade på att hon skulle säga något mer.
- Vill du veta allt om Snippan Town, skall du gå till Loucal Rocket.
- Jaha.... Var bor han då?
Jag smuttade på kaffet och pekade på ett wienerbröd som fanns bakom glaset, på en hylla bakom henne.
Hon vände sig om, öppnade glasluckan.
- De här wienerbröden är tre veckor gamla.
Jag stirrade.
- Fantastiskt. De ser yngre ut. Vad är hemligheten? Är det typiskt Snippan Town?
Hon studerade mig några sekunder, en ansats till leende fanns i hennes mungipor.
- Loucal Rocket bor i den stora villan i andra ändan.
Körde min gula Wolkswagen nerför gatan. Villan var inte alls svår att hitta. I gult och grått, med växter som slingrade sig upp längs väggarna. Knappast ett nybygge, gissade att huset inte renoverats på de senaste fyrtio åren, minst. Der knastrade under mina skor, en grusgång ledde upp till ytterdörren. Funderade några sekunder. Skulle jag vara välkommen som kom oannonserat?
Hann inte tänka färdigt när jag hörde en röst bakom mig;
- Det är sextiotvå år sedan.
Vänd mig hastigt om och såg Loucal Rocket i ögonen. Det var en åldrad man, med en märklig ungdomlighet i kinderna.
- Det är sextiotvå år sedan du renoverade, senast?, sade jag något torr i munnen.
- Nej, ha-ha, när jag flyttade in.
Han tog mig i hand som en hälsning. Markerade med den andra handen att vi skulle gå in.
Väl inne i hans ålderdomliga ombonade vardagsrum, eller vad man skall kalladet, satt vi ett par rymliga skinnfåtöljer. Han studerade mig inte alls onödigt länge utan kom snart till sak.
- Nå, vad vill du unge man? Vad vill du veta om Snippan Town?
Jag harklade mig och lutade mig framåt med mina händer på mina knän.
- Ja..., du behöver inte vara orolig, jag är inte journalist.. Bara nyfiken.
- Nyfiken? Hur kan man vara det utan att vilja berätta?
- Ja, inte så...., jag bara var i Ophania nyligen, tänkte att det här måste vara ett lika stort äventyr.
- Äventyr? Har du inte varit med om något? Du är ju inget barn. Hur kunde du irra dig till Ophania? Det är ju bara en tivoliattraktion!
- Visserligen. Men kanske därför jag är här, vill uppleva något bättre, något som är på riktigt.
Han tog några klunkar ur ett glas med vatten.
- Har ni något Internet?, frågade jag plötsligt men spontant.
- Nej, nej.
Han ruskade på huvudet, verkade för första gången verkligt irriterad.
- Har ni EU stöd, i någon form...
- Nej, nej, det där EU- tramset skulle också förstöra vår nationella suveränitet!
Frågan tog allvarligt. Jag fortsatte emellertid;
- Så ni betraktar er som en självständig nation....., ni är utbrytare?
Han reste sig upp och svingade högerarmen, fick en så kraftig örfil så att jag kastades ur stolen.
Halvlåg på golvet, höll ena handen för munnen och mumlade;
- Vet ni om att ni bor i Sverige...?
Kröp ut genom dörren till grusgången utanför, reste mig långsamt. Stapplade in i min gula Wolkswagen. Körde till cafe´t. Lottie stod fortfarande bakom disken, putsade ett wienerbröd. kanske samma som vi tittat på tidigare. I hörnet stod en jukebox, i retrostil, som allt annat i Snippan Town. Min kind blossade fortfarande.
- Nu vill jag för f-n höra Queen of Hardrock! sade jag otåligt, irriterad över det meningslösa besöket hos Loucal Rocket. Beslutsamt gick jag fram till musikautomaten, stoppade i några mynt.
Något modernt kunde pigga upp stillheten som verkade råda i Snippan Town
Lottie tittade upp. Lokalen badade i den tidiga eftermiddagssolen. Våra kroppar kastade skuggor på väggen.
- Den fungerar inte. Du får sjunga själv.
Jag gick fram till henne. Såg henne i ögonen, men sade först inget. Hon fortsatte att undersöka wienerbrödet.
- Om jag sjunger. Kan du då kompa mig med det där hårda wienerbrödet? Du kan slå det mot bordet!
Fläkten i taket surrade sakta. Några flugor passerade.
- Har ni överhuvudtaget några kunder på det här stället?, fortsatte jag.
Lottie pekade mot ytterdörren. Någon var på väg in. Det var Loucal Rocket.
Jag rätade på mig och var beredd på något, jag vet inte vad. Han var åtminstone ensam. I den här belysningen verkade han yngre, starkare, naturligt vältränad, som en skogshuggare som ätit sig mätt på vad naturen har att ge. Han hade liksom svullnat upp under den där flanellskjortan. Stod själv stadigt med ryggen mot serveringsdisken.
- Jaså, du är kvar...., sade han.
- Men inte så länge till!....sade jag och gick försiktigt i en halvcirkel runt honom, till dörren. Sträckte mig mot handtaget, vid denna manöver råkade vrida huvudet något snett upp till höger, blicken fastnade på en liten bildskärm. En fjortontummare.
- En TV! Ni har TV! Jag hejdade mig vid dörren.
- Vi har Lokal-TV, sade Lottie.
- Vill du se lokal TV skall du stanna här till i kväll, sade Loucal Rocket något bistert medan han gick till frysen med kylda coladrycker. Han trampade över det slitna trägolvet, med steg som inte avslöjade någon tvekan om hans avsikter. Han skulle dricka en Cola på stående fot
Skulle just sätta ena foten utanför den halvöppna ytterdörren, när Loucal Rocket tillade;
- Skall du inte med och fiska en sväng? Gammelgäddan står och lurar i vassen. Det dröjer flera timmar innan TVn drar igång.
Jag var lite överraskad av att scenariot förändrats. Loucal Rocket till plötsligt och med lite trevlig. Bara en äldre man som ville vara gästvänlig. Han rapade efter att ha tömt flaskan på mindre än tio sekunder.
- RAAAPHGHöuuugh. Och så får du veta lite mera om Snippan Town, om det var det du ville. Av någon jävla anledning.
Nerför stigen bar det, genom skogen. Blåbärsriset slog emot fötterna. Det var något fuktigt i luften. Kände insekter mot pannan.
- Se där! En petra medelaris!, sade plötsligt Loucal Rocket framför mig. Han vände sig om och pekade. Fjärilen fladdrade ryckigt mot en solglänta.
Jag stannade upp och tittade på de blårödprickiga skapelsen med decimeterstora vingar.
- När en petra medelaris parat sig med 122 hannar försvinner hon från skogens scen. Dessförrinnan var hon en anonym puppa. Märkligt.
Kunde inte annat än hålla med.
Bara hundratalet meter senare stannade vi till, invid Björkboppen, ån som slingrade sig ända in i ödemarken. Ingen kunde klaga på utsikten, det var vackert. Björkarna hängde slappt nära vattnet, till och med doppade sina blad. Vi tog fram våra spön. Hadde fått låna ett litet kastspöav Lottir. Den lilla guldglänsande rullen med vev och lina var en svensktillverkad Abu Matik Simpel. Eftersom den var inkapslad skulle jag slippa nybörjartrassel med linan. Min värd på fisketuren använde själv en mera komplicerad haspelrulle, en Consul Pyramid 5000.
(Kunde brännskador på fingrarna vid oaktsamhet. Om man inte rentav fastnade i en rusande lina vid napp och drogs ned i vattnet)
- Jag vet vad du tänker på.....vad heter du förresten?
- Jag heter Miguel Morales, sade jag.
- Du tänker på, Miguel...att här kan ingen se oss om,.... du får lust att knuffa mig i Björkboppen.
- Varför skulle jag vilja det? Ni är ju min värd. Det är ni som bestämmer här i Snippan Town, nej sådana tankar har jag inte
Han gjorde sitt första kast. Wobblern landade med ett litet plopp vid åkanten på andra sidan. Gjorde också mitt första kast, och min wobbler (Silverfisken) landade rakt bland näckrosorna. Plötsligt plaskade det till något alldeles extra invid där mitt drag landat.
- Hånflabbepaddan! Det är en Hånflabbepadda!, skrek Loucal Hero nästan hysteriskt. Han var onekligen mycket upprörd. Så skärrad hade jag aldrig sett honom tidigare. Jag hade ända fram till dessa ögonblick trott att han var en orädd och stadig man, som sällan förlorade fattningen. Han var ju representativ ledare för den här delen av landet.
Vad var det som gjorde honom så rädd för Hånflabbepaddan ? Allt gick mycket fort. Det plaskade alldeles förskräckligt. Kände inget napp i mitt spö, odjuret hade fastnat i hans wobbler! Det surrade i hans Consul Pyramid 5000, som satt fast i ett tvåmeters spö. Tumultet fortsatte än värre och min fiskekamrat drogs ner i ån, med spö och allt! När det värsta vattenstänket lagt sig såg jag hur Hånflabbepaddan slukade Loucal Hero med huvudet före, såg bara de jeansbeklädda benen med stövlarna sticka upp ur gapet på monstret!
Slängde mitt eget spö i Björkboppen och började springa därifrån. Trädens grenar piskade mot ansiktet. Snubblade, reste mig, fortsatte. Värsta vurpan var över en sten som var gömd bland blåbärsriset. Var mycket andfådd, hjärtat bultade. Ändå var det inget som jagade mig. I fantasin hade jag trott att så varit fallet, förmodligen berodde det på chocken.
Väl tillbaka i bilen lugnade jag ner mig. Hur skulle jag förklara vad som hänt? Eftersom jag inte kände så många i Snippan Town kändes det säkrast att åka till cafeet. Vid närmare eftertanke hade jag aldrig sett någon annan människa i samhället.
Lottie stod troget bakom kassaapparaten. Fläkten snurrade sakta i taket. Inte nu heller fanns det några andra gäster.
- Du. Vet du vad som har hänt...., sade jag inledningsvis, lite trevande i rösten.
Hon tittade upp. Lade märke till att hon hade nymålade läppar.
- Ja, det var så att, ...det har hänt en olycka. Hånflabbepaddan fick tag i...
- Jäh, den har store leber.
- Leber? Är du dansk?
Lottie knep ihop sina nymålade läppar ett ögonblick innan hon svarade;
- Jag är född i Portsmouth. Min mamma var dansk.
Var förstummad i några sekunder.
- I alla fall...., vår, jag menar din chef eller vad man ska kalla honom förolyckades vid Björkboppen.
Lottie polerade färdigt ett glas, ställde det i hyllan.
- Vet du vad jag tycker, vi går upp på mitt rum.
Jag följde Lottie genom lokalen till en trappa som visade sig leda upp till andra våningen. Det knarrade kraftigt för varje steg vi tog. Hon tog fram en stor nyckel och öppnade dörren till ett rum som visade sig vara alldeles förtjusande. Lottie doftade av en god parfym och den kändes kraftigare i värmen på andra våningen. Eftersom huset hade plåttak var hennes tjänstebostad rejält uppvärmd sent på eftermiddagen. Solen hade ju stått på mest hela tiden.
- Gillar du mitt läppstift, sade hon och stod väldigt nära. det skiljde knappast två decimeter mellan våra kroppar.
- Ja, ... du påminner om Kitty.
- Kitty?
- Kitty Jutbring.
- Vem är det? Är det din tjej?
Lottie tog ett steg tillbaka, verkade något mera kylig.
- Nej, nej, bara en massmediabrud som alltid gnölar om att hon är singel
Lottie satte sig på sängen. Stirrade i väggen. Hon suckade, men sade;
- Finns det något annat som påminner om "den där, Kitty Jutbring"?
Funderade ett ögonblick, öppnade munnen och sade
- Ja, har du normal vaginastorlek så.
Dörren till rummet stod fortfarande på glänt. Det var lätt för Lottie att knuffa ut mig därifrån. Vid trappan kände jag en spark vid ryggslutet och jag rullade ner. Omtöcknad. men fortfarande vid medvetande hörde jag röster från cafeet. Hade det äntligen kommit några andra gäster? Reste mig mödosamt och såg att TV: n gått igång, kanske automatiskt när det blev sändning.
Annars var det fortfarande tomt. Jag var inte så intresserad av att se på TV just då, men lade märke till att man sände ett avsnitt av Lilla Huset på prärien med Michael Landon.
Stapplade ut, till min gula Wolkswagen.
Satte mig bakom ratten, vred om nyckeln. Hade bara en tanke i huvudet, ville bort, från Snippan Town.
Lottie skulle antagligen anmäla mig allraminst för dråp. Hur skulle jag kunna förklara att Local Hero bara försvann i ån. Jag gjorde ju inte det minsta försök att rädda honom. Han var lokalsamhällets starke man, stöttepelaren, jag var endast en okänd mystisk främling
Trampade på gasen och passerade stadsgränsen 17:36.
Det kändes skönt att jag hade en bil som fungerade, inte en trampbil.
bild
