- med JOHN FLABBFELD
Det var dagen det skulle ske. John avsåg , som så många gånger förr, ta en rask promenad i det glada Hjälmarholm. Genom parker och över höga trottarkanter. Denna gång, inte för att samla lockande burkar och tomglas, utan för att komma till nästa etapp i den stora planen. De eftertraktade biljetterna väntade hos favoritresebyrån. För att ha råd med dem hade han och hans kära Margot fått spara något alldeles extra. Inga kostsamma utsvävningar hade varit tillåtna sedan förra julafton. Denna julafton skulle man resa till en varmare plats.
- Finns det dagisplatser där? hade Margot frågat medan hon satte upp de nya gardinerna i parets gemensamma vardagsrum.
- Nej, nej, där finns nog inga dagis, hade John svarat. Han tänkte oroligt på frågan om de kanske skulle gå och få några vaccinationer av Doktor Bergqvist, för alla eventualiteter. Vid förra resan, till finska Lappmarken, hade man tagit för mycket sprutor, och blivit infångade av den lokala polisen. Under sin promenad genom Bärseliparken började John vissla på sin favorit i musikvärlden, inledningen till The Final Countdown.
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo.
När han passerade den gröna bänken, med de konferanta kajorna i trädgrenarna ovanför, hade han kommit till sångtexten i andra versen;
- " We´re heading for Venus and still we stand tall"
Han blev avbruten av en yngling i svart läderjacka och med någon sorts huva på huvudet.
- Har du rymt från Skansen? Även om frågan hade varit berättigad att ställas av John Flabbfeld, så var det ynglingen som ställde den till John Flabbfeld.
- Knappast. Jag skall iväg på en mission av sällan skådat slag, tillsammans med min nya fru Margot och hennes tre barn från ett tidigare äktenskap. John svarade alltid uppriktigt på de frågor han fick. Han kunde inte hjälpa att han till utseendet liknande den kände chefen.
- Vad har du i fickan, är det en liten chimpans?, frågade yngligen otåligt vidare. John kände efter i fickorna. I den högra hittade han endast ett gammalt kvitto från Ica-Maxi, ett plektrum och femtioöring. I den vänstra fickan fann han sina stickade vantar som han tidigare trott varit borttappade. På resebyrån arbetade Erling Nordqvist, en enkel och plikttrogen man i sina bästa år. Han sorterade biljetterna i olika högar, i väntan på att förmiddagsrusningen. Just denna dag räknade man med att sälja många resor. På hans enkla skrivbord stod en flaska med bikarbonerande vatten, av det bästa, men ändå billigaste slaget.
När John Flabbfeld kom in, var klockan 10:45. Med sig hade han ynglingen från parken, som han hade hunnit bli riktigt god vän med. Inte en vänskap av det djupare slaget, men ändå. Det hade visat sig att den unge mannen var fjärilssamlare, och med detsamma blivit riktigt intresserad av Johns och Margots resplaner. Hemma i lägenheten skurade Margot spisen med stålull, inte kunde hon lämna allt som det var, innan resan på torsdag. In i köket kom mellandottern, Britney.
- Skall du verkligen gå till skolan i det där raff-setet?, frågade Margot och höll i ugnsluckan.
- Jag får faktiskt gå klädd hur jag vill och förresten, på Venus spelar det ingen roll.
-Tror du ja.
- Varför städar du hela tiden? Vi skall ju ändå åka härifrån? Britney Flabbfeld satte sig nonchalant vid köksbordet. Farmför sig hade hon en skål med flingor. Brödrosten var ännu varm. Hon lekte lite med en av de små stålullskuddarna som hennes mamma ännu inte använt till ugnen.
- Jag städar, ty även en inbrottstjuv uppskattar ha det rent och fint omkring sig. Bonzo kanske blir sugen att värma en djupfryst pizza i ugnen, som hos våra grannar, familjen Breitenholtz-Langströmp, sade Margot dämpat, fortsatte gno, med huvudet ännu inne i ugnen. Britney funderade några sekunder, men;
- Jamen,de bjöd ju in tjuvarna! Hur vet du förresten att han heter Bonzo! Det var sant Heinrich Breitenholtz-Langströmp hade generöst annonserat i lokaltidningen, och sonen Robert hade gjort affischer i skolan. Vid denna tid ett ganska vanligt förfarande om man höjt hemförsäkringen.
Klockan 11:35 kom John Flabbfeld åter till hemmet, nu i sällskap med biljettförsäljaren Erling Nordqvist och den unge fjärilssamlande Fritz från parken. Alla tre hade beslutat göra gemensam sak. Anhöriga i periferin behövde man knappast kontakta ytterligare. Det hade de tre beslutat på stående fot, ute på gatan. Alla tycktes veta om det underbara som skulle hända. Kanske genom telepatiska kontakter, men inte minst genom alla glada rykten som florerade Det som hos många länge varit en flyktig känsla, hade blivit ett beständigt kall. Hjälmarholm hade drabbats av Symmetrisk Empatisk Kollektiv-Sympati , som somliga föredrog att kalla det.
Genom radion meddelade den alltmer officiella Venus-rapportören Yankell nästan hela tiden om det förestående äventyret, den största av alla resor. Man skulle åka till Venus!
- Nej, nej, där finns nog inga dagis, hade John svarat. Han tänkte oroligt på frågan om de kanske skulle gå och få några vaccinationer av Doktor Bergqvist, för alla eventualiteter. Vid förra resan, till finska Lappmarken, hade man tagit för mycket sprutor, och blivit infångade av den lokala polisen. Under sin promenad genom Bärseliparken började John vissla på sin favorit i musikvärlden, inledningen till The Final Countdown.
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo.
När han passerade den gröna bänken, med de konferanta kajorna i trädgrenarna ovanför, hade han kommit till sångtexten i andra versen;
- " We´re heading for Venus and still we stand tall"
Han blev avbruten av en yngling i svart läderjacka och med någon sorts huva på huvudet.
- Har du rymt från Skansen? Även om frågan hade varit berättigad att ställas av John Flabbfeld, så var det ynglingen som ställde den till John Flabbfeld.
- Knappast. Jag skall iväg på en mission av sällan skådat slag, tillsammans med min nya fru Margot och hennes tre barn från ett tidigare äktenskap. John svarade alltid uppriktigt på de frågor han fick. Han kunde inte hjälpa att han till utseendet liknande den kände chefen.
- Vad har du i fickan, är det en liten chimpans?, frågade yngligen otåligt vidare. John kände efter i fickorna. I den högra hittade han endast ett gammalt kvitto från Ica-Maxi, ett plektrum och femtioöring. I den vänstra fickan fann han sina stickade vantar som han tidigare trott varit borttappade. På resebyrån arbetade Erling Nordqvist, en enkel och plikttrogen man i sina bästa år. Han sorterade biljetterna i olika högar, i väntan på att förmiddagsrusningen. Just denna dag räknade man med att sälja många resor. På hans enkla skrivbord stod en flaska med bikarbonerande vatten, av det bästa, men ändå billigaste slaget.
När John Flabbfeld kom in, var klockan 10:45. Med sig hade han ynglingen från parken, som han hade hunnit bli riktigt god vän med. Inte en vänskap av det djupare slaget, men ändå. Det hade visat sig att den unge mannen var fjärilssamlare, och med detsamma blivit riktigt intresserad av Johns och Margots resplaner. Hemma i lägenheten skurade Margot spisen med stålull, inte kunde hon lämna allt som det var, innan resan på torsdag. In i köket kom mellandottern, Britney.
- Skall du verkligen gå till skolan i det där raff-setet?, frågade Margot och höll i ugnsluckan.
- Jag får faktiskt gå klädd hur jag vill och förresten, på Venus spelar det ingen roll.
-Tror du ja.
- Varför städar du hela tiden? Vi skall ju ändå åka härifrån? Britney Flabbfeld satte sig nonchalant vid köksbordet. Farmför sig hade hon en skål med flingor. Brödrosten var ännu varm. Hon lekte lite med en av de små stålullskuddarna som hennes mamma ännu inte använt till ugnen.
- Jag städar, ty även en inbrottstjuv uppskattar ha det rent och fint omkring sig. Bonzo kanske blir sugen att värma en djupfryst pizza i ugnen, som hos våra grannar, familjen Breitenholtz-Langströmp, sade Margot dämpat, fortsatte gno, med huvudet ännu inne i ugnen. Britney funderade några sekunder, men;
- Jamen,de bjöd ju in tjuvarna! Hur vet du förresten att han heter Bonzo! Det var sant Heinrich Breitenholtz-Langströmp hade generöst annonserat i lokaltidningen, och sonen Robert hade gjort affischer i skolan. Vid denna tid ett ganska vanligt förfarande om man höjt hemförsäkringen.
Klockan 11:35 kom John Flabbfeld åter till hemmet, nu i sällskap med biljettförsäljaren Erling Nordqvist och den unge fjärilssamlande Fritz från parken. Alla tre hade beslutat göra gemensam sak. Anhöriga i periferin behövde man knappast kontakta ytterligare. Det hade de tre beslutat på stående fot, ute på gatan. Alla tycktes veta om det underbara som skulle hända. Kanske genom telepatiska kontakter, men inte minst genom alla glada rykten som florerade Det som hos många länge varit en flyktig känsla, hade blivit ett beständigt kall. Hjälmarholm hade drabbats av Symmetrisk Empatisk Kollektiv-Sympati , som somliga föredrog att kalla det.
Genom radion meddelade den alltmer officiella Venus-rapportören Yankell nästan hela tiden om det förestående äventyret, den största av alla resor. Man skulle åka till Venus!
Nyinlagda " Kanske på Venustoppen" blev hastigt ett av de populära programmen. Innan torsdag konstaterade man även i de flesta politiska läger att det var ofrånkomligt, alla skulle resa. Arbetsförmedlarna välkomnade förslaget. De som inte ville, skulle man tvinga in i de för ändamålet modifierade rymdfärjorna. Illvilliga kritiker, möjliga smitare, påstod att modifieringarna var inte tillräckliga. De skulle kollapsa redan innan man hunnit upp i första telecastersfären. En folkomröstning i frågan var kanske att vänta, men tiden var knapp. Det dåvarande centerpartiet, med rymdministern i spetsen, propagerade för ett decentraliserat universum.
R E S A N
- Det blir nog bra, sade John Flabbfeld och slog näven i köksbordet.
- Ombord på farkosterna kommer de att ha kändis-värdar har jag hört.
- Allt för att göra det lite trevligare, fyllde Erling Nordqvist i.
- På vår färja kommer vi att hitta Henrik utklädd till äkta indian!, utbrast Margot glatt, som hade informerat sig själv hos hårfrisörskan.
Väl ombord på en av de 144 rymdfärjorna låg man bekvämt bakåtlutade i de ljusblå fåtöljerna. Raketmotorerna var redan under uppvärmning. Farkosterna pekade mot himlen. Det var stjärnklart. En mycket lämplig kväll för avfärd. Det var fullmåne över Hjälmarholm
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo, visslade John Flabbfeld lite försiktigt och sög i sig de sista dropparna ur en Festis.
- Måste du hålla på med musiken just nu!, väste Margot mellan mungiporna. John teg. Det sista han ville, var att störa avfärden.
En hobby skulle inte få förstöra det som var viktigt. Den oblyga finlandssvenska flygvärdinnan tog snart till orda;
- SITUATSCHOONEN ÄR NUU SÅÅDAN, ATT RAKEETERNA PEEKAR RAAKT UPP MOOT HIMMMLEN.
Det var en del sorl ombord och det minskade knappast av ett Tv-team som smygit sig ombord, med den välkände Janne Josefsson i spetsen. Denne vände sig till en passagerare på måfå verkade det som, men det var naturligtvis listigt planerat. Han hade valt en representant för My Case On Venus
- Kan du stå här och säga rakt i in kameran att det här flygplanet faktiskt går till Venus?! Du har ju en flaska Saturnus i näven!
- Jamen, det är ju bara essens, sån´t man blander med brännvin, för att det skall smaka lite godare...
- Essens?! Vem är ansvarig för serveringen här! Håller ni inte på att lura hela det svenska folket!
Det lugnade snart ner sig. John Flabbfeld hade varvat ner till den grad att han kunde se lugnt omkring sig. Såg snett bakom sig ett par kvinnor som satt med bar överkropp.
Det var Ulla och Geraldine från Bröstklubben som satt och åt på varsin köttfärsmacka. John vinkade lite försiktigt till dem med ett par fingrar.
- HÄÄR ÄÄR SLIPPSTVÅNG! skrek den finlandssvenska flygvärdinnan. John fick syn på biljettförsäljaren Erling Nordqvist som satt längre ner. Erling gestikulerade med teckenspråk. John råkade nu lägga märke till att passagerarna var färre än tidigare, ja, mycket färre. Det var riktigt glest i bänkarna! Han vände sig mot Margot som nog satt kvar, med sin alltid lika intressanta veckotidning. Men var var Britney? John såg i riktning mot Erling Nordqvist igen, men han var nu plötsligt försvunnen. John Flabbfeld reste sig upp, började gå bakåt i mittgången, i riktning mot personalens pentry. Kanske hade de en Panodil mot den uppflammande huvudvärken? När han kom till pentryt upptäckte han att där bara fanns en trappa ut ur farkosten. Och det var ganska mörkt därnere. Klockan var över 1 på natten. Britney var väl därute och slarvade någonstans tänkte John Flabbfeld. Hon hade ju sagt att; så fort de kom fram till Venus skulle hon ut och undersöka nattlivet. Mingeldrottning kunde hon ju alltid bli med sina betyg från skolan. Han stegade ner försiktigt ner för trappan.
John Flabbfeld var förvånad över att allt såg likadant ut på Venus som på jorden, det vill säga den del av den som de kände till, alltså Hjälmarholm. Flygplatsen, taxin,.......och på gräsmattan utanför det egna hemmet låg fortfarande den där kvarglömda badbollen från Texaco.
- Det blir nog bra, sade John Flabbfeld och slog näven i köksbordet.
- Ombord på farkosterna kommer de att ha kändis-värdar har jag hört.
- Allt för att göra det lite trevligare, fyllde Erling Nordqvist i.
- På vår färja kommer vi att hitta Henrik utklädd till äkta indian!, utbrast Margot glatt, som hade informerat sig själv hos hårfrisörskan.
Väl ombord på en av de 144 rymdfärjorna låg man bekvämt bakåtlutade i de ljusblå fåtöljerna. Raketmotorerna var redan under uppvärmning. Farkosterna pekade mot himlen. Det var stjärnklart. En mycket lämplig kväll för avfärd. Det var fullmåne över Hjälmarholm
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo, visslade John Flabbfeld lite försiktigt och sög i sig de sista dropparna ur en Festis.
- Måste du hålla på med musiken just nu!, väste Margot mellan mungiporna. John teg. Det sista han ville, var att störa avfärden.
En hobby skulle inte få förstöra det som var viktigt. Den oblyga finlandssvenska flygvärdinnan tog snart till orda;
- SITUATSCHOONEN ÄR NUU SÅÅDAN, ATT RAKEETERNA PEEKAR RAAKT UPP MOOT HIMMMLEN.
Det var en del sorl ombord och det minskade knappast av ett Tv-team som smygit sig ombord, med den välkände Janne Josefsson i spetsen. Denne vände sig till en passagerare på måfå verkade det som, men det var naturligtvis listigt planerat. Han hade valt en representant för My Case On Venus
- Kan du stå här och säga rakt i in kameran att det här flygplanet faktiskt går till Venus?! Du har ju en flaska Saturnus i näven!
- Jamen, det är ju bara essens, sån´t man blander med brännvin, för att det skall smaka lite godare...
- Essens?! Vem är ansvarig för serveringen här! Håller ni inte på att lura hela det svenska folket!
Det lugnade snart ner sig. John Flabbfeld hade varvat ner till den grad att han kunde se lugnt omkring sig. Såg snett bakom sig ett par kvinnor som satt med bar överkropp.
Det var Ulla och Geraldine från Bröstklubben som satt och åt på varsin köttfärsmacka. John vinkade lite försiktigt till dem med ett par fingrar.
- HÄÄR ÄÄR SLIPPSTVÅNG! skrek den finlandssvenska flygvärdinnan. John fick syn på biljettförsäljaren Erling Nordqvist som satt längre ner. Erling gestikulerade med teckenspråk. John råkade nu lägga märke till att passagerarna var färre än tidigare, ja, mycket färre. Det var riktigt glest i bänkarna! Han vände sig mot Margot som nog satt kvar, med sin alltid lika intressanta veckotidning. Men var var Britney? John såg i riktning mot Erling Nordqvist igen, men han var nu plötsligt försvunnen. John Flabbfeld reste sig upp, började gå bakåt i mittgången, i riktning mot personalens pentry. Kanske hade de en Panodil mot den uppflammande huvudvärken? När han kom till pentryt upptäckte han att där bara fanns en trappa ut ur farkosten. Och det var ganska mörkt därnere. Klockan var över 1 på natten. Britney var väl därute och slarvade någonstans tänkte John Flabbfeld. Hon hade ju sagt att; så fort de kom fram till Venus skulle hon ut och undersöka nattlivet. Mingeldrottning kunde hon ju alltid bli med sina betyg från skolan. Han stegade ner försiktigt ner för trappan.
John Flabbfeld var förvånad över att allt såg likadant ut på Venus som på jorden, det vill säga den del av den som de kände till, alltså Hjälmarholm. Flygplatsen, taxin,.......och på gräsmattan utanför det egna hemmet låg fortfarande den där kvarglömda badbollen från Texaco.
NÄSTA DAG, FÖRSTA DAGEN PÅ PLANETEN VENUS.
Den enda skillnaden var att; ur till och med en enklaste radioapparat kunde man ibland höra;
"Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo.
Den enda skillnaden var att; ur till och med en enklaste radioapparat kunde man ibland höra;
"Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo.
We´re heading for Earth, and still we stand small."
Margot stod i köket och smorde in näsan med Nivea.
- Inte kunde jag tro att här på Venus är allting nästan som som vanligt.
"´Cause maybe they haven´t seen us and don´t welcome us at all."
Nej, varför skulle man lämna Hjälmarholm, fast man var på Venus. Det var tryggt och bra. Britney hade skaffat sig en ny pojkvän, det var fjärilssamlande Fritz, från Bersäliparken, på jorden bör tilläggas.
- Men det var en intressant resa, sade John Flabbfeld. Det ringde på dörren. John lämnade morgontidningen på köksbordet.
En vindpust svepte in, på trappan stod, från rymdfärjan något bekanta, Ulla och Geraldine i eskimodräkter.
- Ursäkta att jag inte kände igen er meddetsamma. Ni har inte samma profil som på planet, eller rymdraketen, eller vad man skall säga...
- Det gör ingenting John Flabbfeld, nu är vi med i Elsa Grävling sällskapet och har tänkt läsa en dikt för dig. Rättare sagt, inte av Elsa utan Sonja.
- Sonja?
- Ja, Sonja Akesson. Den heter Vinterutflykt, och kan passa nu strax innan jul. Det var sant. Resan till Venus hade gått så snabbt att det var ännu inte julafton. Ulla och Geraldine öppnade en bok och läste högt tillsammans;
Margot stod i köket och smorde in näsan med Nivea.
- Inte kunde jag tro att här på Venus är allting nästan som som vanligt.
"´Cause maybe they haven´t seen us and don´t welcome us at all."
Nej, varför skulle man lämna Hjälmarholm, fast man var på Venus. Det var tryggt och bra. Britney hade skaffat sig en ny pojkvän, det var fjärilssamlande Fritz, från Bersäliparken, på jorden bör tilläggas.
- Men det var en intressant resa, sade John Flabbfeld. Det ringde på dörren. John lämnade morgontidningen på köksbordet.
En vindpust svepte in, på trappan stod, från rymdfärjan något bekanta, Ulla och Geraldine i eskimodräkter.
- Ursäkta att jag inte kände igen er meddetsamma. Ni har inte samma profil som på planet, eller rymdraketen, eller vad man skall säga...
- Det gör ingenting John Flabbfeld, nu är vi med i Elsa Grävling sällskapet och har tänkt läsa en dikt för dig. Rättare sagt, inte av Elsa utan Sonja.
- Sonja?
- Ja, Sonja Akesson. Den heter Vinterutflykt, och kan passa nu strax innan jul. Det var sant. Resan till Venus hade gått så snabbt att det var ännu inte julafton. Ulla och Geraldine öppnade en bok och läste högt tillsammans;
Tomtesnö på månskogen.
Tomtesnö på kalhygget.
Tomtesnö på Volvotaket.
Tomtesnö på kyrktornet.
Tomtesnö på bårhuset.
Tomtesnö på martallen.
Tomtesnö på sprutgiftet.
Tomtesnö på dasstaket. Kisshål i snön.
Tomtesnö på kalhygget.
Tomtesnö på Volvotaket.
Tomtesnö på kyrktornet.
Tomtesnö på bårhuset.
Tomtesnö på martallen.
Tomtesnö på sprutgiftet.
Tomtesnö på dasstaket. Kisshål i snön.
- Nämen!, John var förbluffad men samlade sig snart; - Hkrm,....som Torsten så förtjänstfullt sade....
- Nej John, bry dig inte om Torsten nu, han är bara din fantasi. Åk med oss. Geraldine pekade omedelbart på en begagnad silverfärgad Saab som stod på den lilla parkeringen.
- Ja,...jag vet inte. John hoppades att Margot inte hörde samtalet. Men han hade ju vinkat till dem på rymdfärjan, och visst mindes han dem som läckra....
- Kom nu Torsten,.., äsch jag menar John, sade Geraldine och grep honom i armen. Väl i baksätet på Saaben kom han på att han glömt sin mobiltelefon.
- Du behöver inte hämta den nu, sade Ulla och tittade leende snett bakåt från framsätet.
- Vart... ska vi?, sade John lite förskräckt.
- Bara en liten åktur, sade Geraldine bakom ratten och startade bilen. Margot såg från köksfönstret vad som höll på att hända och rusade ut i hallen, slängde upp den redan öppna ytterdörren på vid gavel, rusade ner för de tre trappstegen, över gräsmattan i sina högklackade High Heel Sneaker- Blobbers, snubblade på badbollen och skrek medan hon landade i krusbärsbusken;
- NEEJ, JOHN ! LÄMNA MIG INTE! John hörde aldrig detta, Saaben var svängd åt andra hållet, redan femtio meter från huset och bilen hade ett starkt motorljud.
Campen låg vid foten av Venusberget. Minst ett trettiotal tält i olika färger, samt en stor husvagn som inhyste ett kontor, förutom att Ulla bodde där.
- Du kommer att trivas här, sade Geraldine och förde John till sitt tält.
- Skall jag sova i ditt tält? Du menar att bara vi..., du och jag?
- Klart, sade Geraldine och överräckte honom randig flanellpyjamas, i brunt och ljusblått.
- Gå och lägg dig nu, du skall ut på strapats i morgon. Måste gå till kontoret för att diskutera några saker. John Flabbfeld var förstummad, men han gjorde som hon sagt. Han låg under ett tjockt termosduntäcke, och funderade, men somnade snart. Han var ju i trygga händer. Trots att han befann sig på Venus. Eller gjorde han det? Allting var ju förvillande likt livet som det varit tidigare, men ändå inte alls. Nästa dag var solig, bara på det sätt som en sann Venusbo kunde uppleva den. John Flabbfeld fick ett par vandrarkängor och något som liknade en kompass.
- Upp på berget unge man!, sade Gertrud efter frukosten. Henne hade John inte sett tidigare, men även hon var klädd i en eskimodräkt, med en stor huva hängandes neråt ryggen. John började vandra. Det gick timmar, Han kände svettdropparna på ryggen. Först som en antydning, sedan att det rann, ända ner i underbyxorna. Berget var täckt av mindre vegetation, buskigt skulle somliga kalla det. Trots att John haft MVG i naturkunskap på gymnasiet, kunde han inte känna växtligheten riktigt. Det var som långa strån, som ibland burrade ihop sig, till nya krulliga konstverk. John nådde till sist krönet, i alla fall en avsats.
Han kunde för första gången se det fördolda, som nu öppnade sig på toppen av Venusberget. En vidunderlig utsikt, något liknande hade han inte sett sedan han var på semester i nord-Norge. Det liknade en stor vulkan, i skimrande rosa. En ravin sträckte sig säkert en kilometer bort. Allt inramat av den, som det verkade, otyglade, vegetation som han redan stiftat kontakt med. Ångor sipprade sakta fram ur ravinens djup. John Flabbfeld letade i sin matsäck. När han böjde sig något framåt, för att leta fram en kexchoklad ur sin matsäck, felbedömde han hur brant det var. Han ramlade ner i Venusberget! Det var en vådlig färd. Han kastades hit och dit, förlorade medvetandet, tappade sin matsäck och en av vandrarkängorna slets av hans fot!
Dumt nog hade han lossat något på snörena när värmen blivit för påträngande.
INNE I GROTTAN
Långt nere i ravinens stora, mörka hålighet befann han sig. Han visste inte hur länge han låg stilla. Ur minnet fick han upplysningen att Geraldine tvingat honom att ta med ett litet paket med Första Hjälpen. Mödosamt vände han något på sig, sträckte en handen i bakfickan. Han hade i alla fall inte brutit några ben. Tomtebloss och tändstickor verkade mest användbart. John Flabbfeld reste sig upp. Med vana händer tände han på. Varje jul han till Margots förtret köpt in lådvis med tomtebloss. Han tyckte det var kul och var inte så lite förtjust i doften. Men i denna grotta han nu befann sig hade han upptäckt även andra dofter. Grottans väggar var rödaktiga, men lite mjuka och hala, som av någon sorts gummi. Minnen väckte till liv, att han någongång för länge sedan, i sin ungdom arbetat i en gummifabrik.
Plötsligt stelnade John till. Han hörde ljud! Någon harklade sig! Någon hostade!. I skenet av sitt sprakande tomtebloss såg han en annan person närma sig.
- Nämen hej! ropade Erling Nordqvist.
- Vad i fridens nman, ÄR du här?! John var utom sig av förvåning och höll upp det sprakande tomteblosset ännu högre.
- V a d gör du här Erling?
Erling harklade sig lite och snöt sig innan han svarade. - Jag letar efter min cykel.
- Det var som..., har din cykel blivit stulen?
- Jovisst, du kom med mig så skall jag visa dig en sak. Erling pekade i riktning varifrån han kommit, längre in i grottan.
Redan efter tio minuters strapats mellan de krumbuktande, fuktiga, gummiliknade väggarna var man framme i en klart större grotta. Framför dem, som i en gigantisk genomskinlig plastpåse, skymtade något som liknade jättelika barnfötter. John Flabbfeld fick inte fram ett ord. Det var en gigantisk jättebaby!
- Kom närmare så får du se vad de står stämplat i ena fotsulan. Det sprakande tomteblosset belyste scenenariot. med ett fladdrande skuggspel, på ett nästan skrämmande sätt. John läste texten på den jättelika runda barnfoten.Tillhör MTV. HOOLIGAN. Made by JackAss.
Håret reste sig nacken på John Flabbfeld. Det saknades ett bäst-före-datum! Han vände sig om och började rusa tillbaka, vart han kommit ifrån, varifrån det nu var! De kunde bli krossade av jättebabyn om det var dags!
UPPVAKNANDET
Ombord på rymdfärjan gick Janne Josefsson fortfarande omkring med sin dolda mikrofon;
- Vad är det här då? Du sitter här och påstår för hela det svenska folket att du skall till planeten Venus. Det här är ju en Tivoliattraktion! Resebyrån är en bluff, iscensatt av Köttfärsprofilerna! John Flabbfeld vaknade. Han hade drömt. Han skämdes. Margot drog sin man i armen.
De skulle julhandla, men John Flabbfeld hade bara satt sig en stund på den lilla elefanten vid entre´n till ICA-MAXI, medan Margot gick till toa. Hon hade varit tvungen att först stå i kö en stund för att växla till sig några mynt för att kunna komma in på kundtoaletten. Därför tog det sådan tid, men det handlade ändå bara om drygt fem minuter John var nu klarvaken. Förvånad att han drömt så mycket under den korta stunden.
- Skall vi handla tomtebloss i år?, frågade Margot medan de var på väg in genom de små svänggrindarna.
- B a r a om vi skall ha sex!Hahaha! Då ser man jättebabyn bättre , sade John medan han greppade den röda varukorgen.
- Du är fan tokig. Beställ tid hos Vårdcentralen!
Inne på varuhuset mötte man Britney med hennes kompisar Ulla och Geraldine, verkade lyckliga, höll något mot bröstet.
- Vi har köpt Queen of Hardrock´s nya CD!, utbrast Britney ivrigt och Geraldine inföll nickande. Ulla var lite blyg och tittade förstrött i korg med strumporbyxor.
- Tur för er, sade John Flabbfeld torrt, tittade någonannanstans. Han ville absolut inte att blicken skulle fastna på Ullas och Geraldines urringningar. John Flabbfeld höll sig trött för pannan, medan de gick in på livsmedel. Där fanns det både smakprover och demonstration av nya stekpannor, Wonder-Phan. En välklädd, ganska kortväxt, man med mikrofon kom rakt emot familjen Flabbfeld, men John dirigerade skickligt de sina till vykortsvdelningen. Den kortväxte mannen med mikrofonen ropade efter dem:- Kan du bevisa för hela svenska folket, rakt in i mikrofonen,inför våra kamera.....att ni inte behöver EN WONDER-PHAN!! På campingen, på berget, i grottan. Äventyrarens bästa vän! Alltid bra att ha med sig!
- Nej John, bry dig inte om Torsten nu, han är bara din fantasi. Åk med oss. Geraldine pekade omedelbart på en begagnad silverfärgad Saab som stod på den lilla parkeringen.
- Ja,...jag vet inte. John hoppades att Margot inte hörde samtalet. Men han hade ju vinkat till dem på rymdfärjan, och visst mindes han dem som läckra....
- Kom nu Torsten,.., äsch jag menar John, sade Geraldine och grep honom i armen. Väl i baksätet på Saaben kom han på att han glömt sin mobiltelefon.
- Du behöver inte hämta den nu, sade Ulla och tittade leende snett bakåt från framsätet.
- Vart... ska vi?, sade John lite förskräckt.
- Bara en liten åktur, sade Geraldine bakom ratten och startade bilen. Margot såg från köksfönstret vad som höll på att hända och rusade ut i hallen, slängde upp den redan öppna ytterdörren på vid gavel, rusade ner för de tre trappstegen, över gräsmattan i sina högklackade High Heel Sneaker- Blobbers, snubblade på badbollen och skrek medan hon landade i krusbärsbusken;
- NEEJ, JOHN ! LÄMNA MIG INTE! John hörde aldrig detta, Saaben var svängd åt andra hållet, redan femtio meter från huset och bilen hade ett starkt motorljud.
Campen låg vid foten av Venusberget. Minst ett trettiotal tält i olika färger, samt en stor husvagn som inhyste ett kontor, förutom att Ulla bodde där.
- Du kommer att trivas här, sade Geraldine och förde John till sitt tält.
- Skall jag sova i ditt tält? Du menar att bara vi..., du och jag?
- Klart, sade Geraldine och överräckte honom randig flanellpyjamas, i brunt och ljusblått.
- Gå och lägg dig nu, du skall ut på strapats i morgon. Måste gå till kontoret för att diskutera några saker. John Flabbfeld var förstummad, men han gjorde som hon sagt. Han låg under ett tjockt termosduntäcke, och funderade, men somnade snart. Han var ju i trygga händer. Trots att han befann sig på Venus. Eller gjorde han det? Allting var ju förvillande likt livet som det varit tidigare, men ändå inte alls. Nästa dag var solig, bara på det sätt som en sann Venusbo kunde uppleva den. John Flabbfeld fick ett par vandrarkängor och något som liknade en kompass.
- Upp på berget unge man!, sade Gertrud efter frukosten. Henne hade John inte sett tidigare, men även hon var klädd i en eskimodräkt, med en stor huva hängandes neråt ryggen. John började vandra. Det gick timmar, Han kände svettdropparna på ryggen. Först som en antydning, sedan att det rann, ända ner i underbyxorna. Berget var täckt av mindre vegetation, buskigt skulle somliga kalla det. Trots att John haft MVG i naturkunskap på gymnasiet, kunde han inte känna växtligheten riktigt. Det var som långa strån, som ibland burrade ihop sig, till nya krulliga konstverk. John nådde till sist krönet, i alla fall en avsats.
Han kunde för första gången se det fördolda, som nu öppnade sig på toppen av Venusberget. En vidunderlig utsikt, något liknande hade han inte sett sedan han var på semester i nord-Norge. Det liknade en stor vulkan, i skimrande rosa. En ravin sträckte sig säkert en kilometer bort. Allt inramat av den, som det verkade, otyglade, vegetation som han redan stiftat kontakt med. Ångor sipprade sakta fram ur ravinens djup. John Flabbfeld letade i sin matsäck. När han böjde sig något framåt, för att leta fram en kexchoklad ur sin matsäck, felbedömde han hur brant det var. Han ramlade ner i Venusberget! Det var en vådlig färd. Han kastades hit och dit, förlorade medvetandet, tappade sin matsäck och en av vandrarkängorna slets av hans fot!
Dumt nog hade han lossat något på snörena när värmen blivit för påträngande.
INNE I GROTTAN
Långt nere i ravinens stora, mörka hålighet befann han sig. Han visste inte hur länge han låg stilla. Ur minnet fick han upplysningen att Geraldine tvingat honom att ta med ett litet paket med Första Hjälpen. Mödosamt vände han något på sig, sträckte en handen i bakfickan. Han hade i alla fall inte brutit några ben. Tomtebloss och tändstickor verkade mest användbart. John Flabbfeld reste sig upp. Med vana händer tände han på. Varje jul han till Margots förtret köpt in lådvis med tomtebloss. Han tyckte det var kul och var inte så lite förtjust i doften. Men i denna grotta han nu befann sig hade han upptäckt även andra dofter. Grottans väggar var rödaktiga, men lite mjuka och hala, som av någon sorts gummi. Minnen väckte till liv, att han någongång för länge sedan, i sin ungdom arbetat i en gummifabrik.
Plötsligt stelnade John till. Han hörde ljud! Någon harklade sig! Någon hostade!. I skenet av sitt sprakande tomtebloss såg han en annan person närma sig.
- Nämen hej! ropade Erling Nordqvist.
- Vad i fridens nman, ÄR du här?! John var utom sig av förvåning och höll upp det sprakande tomteblosset ännu högre.
- V a d gör du här Erling?
Erling harklade sig lite och snöt sig innan han svarade. - Jag letar efter min cykel.
- Det var som..., har din cykel blivit stulen?
- Jovisst, du kom med mig så skall jag visa dig en sak. Erling pekade i riktning varifrån han kommit, längre in i grottan.
Redan efter tio minuters strapats mellan de krumbuktande, fuktiga, gummiliknade väggarna var man framme i en klart större grotta. Framför dem, som i en gigantisk genomskinlig plastpåse, skymtade något som liknade jättelika barnfötter. John Flabbfeld fick inte fram ett ord. Det var en gigantisk jättebaby!
- Kom närmare så får du se vad de står stämplat i ena fotsulan. Det sprakande tomteblosset belyste scenenariot. med ett fladdrande skuggspel, på ett nästan skrämmande sätt. John läste texten på den jättelika runda barnfoten.Tillhör MTV. HOOLIGAN. Made by JackAss.
Håret reste sig nacken på John Flabbfeld. Det saknades ett bäst-före-datum! Han vände sig om och började rusa tillbaka, vart han kommit ifrån, varifrån det nu var! De kunde bli krossade av jättebabyn om det var dags!
UPPVAKNANDET
Ombord på rymdfärjan gick Janne Josefsson fortfarande omkring med sin dolda mikrofon;
- Vad är det här då? Du sitter här och påstår för hela det svenska folket att du skall till planeten Venus. Det här är ju en Tivoliattraktion! Resebyrån är en bluff, iscensatt av Köttfärsprofilerna! John Flabbfeld vaknade. Han hade drömt. Han skämdes. Margot drog sin man i armen.
De skulle julhandla, men John Flabbfeld hade bara satt sig en stund på den lilla elefanten vid entre´n till ICA-MAXI, medan Margot gick till toa. Hon hade varit tvungen att först stå i kö en stund för att växla till sig några mynt för att kunna komma in på kundtoaletten. Därför tog det sådan tid, men det handlade ändå bara om drygt fem minuter John var nu klarvaken. Förvånad att han drömt så mycket under den korta stunden.
- Skall vi handla tomtebloss i år?, frågade Margot medan de var på väg in genom de små svänggrindarna.
- B a r a om vi skall ha sex!Hahaha! Då ser man jättebabyn bättre , sade John medan han greppade den röda varukorgen.
- Du är fan tokig. Beställ tid hos Vårdcentralen!
Inne på varuhuset mötte man Britney med hennes kompisar Ulla och Geraldine, verkade lyckliga, höll något mot bröstet.
- Vi har köpt Queen of Hardrock´s nya CD!, utbrast Britney ivrigt och Geraldine inföll nickande. Ulla var lite blyg och tittade förstrött i korg med strumporbyxor.
- Tur för er, sade John Flabbfeld torrt, tittade någonannanstans. Han ville absolut inte att blicken skulle fastna på Ullas och Geraldines urringningar. John Flabbfeld höll sig trött för pannan, medan de gick in på livsmedel. Där fanns det både smakprover och demonstration av nya stekpannor, Wonder-Phan. En välklädd, ganska kortväxt, man med mikrofon kom rakt emot familjen Flabbfeld, men John dirigerade skickligt de sina till vykortsvdelningen. Den kortväxte mannen med mikrofonen ropade efter dem:- Kan du bevisa för hela svenska folket, rakt in i mikrofonen,inför våra kamera.....att ni inte behöver EN WONDER-PHAN!! På campingen, på berget, i grottan. Äventyrarens bästa vän! Alltid bra att ha med sig!
