CLUBHOUSE 5

CLUBHOUSE 5

Riktigt tidigt på morgonen. Det var så klart ljust ute och befriande tyst. Visserligen man kunde höra fågelsången ordentligt, men inget slammer från köket, inget knatter från spelautomater. Sovrumsfönstren stod öppna. En stor Princesstårta stod redan på serveringsbordet på altanen. Temperaturen utomhus var redan sådär 20 grader. Solen hade ännu inte nått framsidan av Clubhouse. Det som var grönt verkade mörkgrönt. Ella var tidigt uppe och kom med en tårtspade, gjorde rutinerat ett par snitt i det ljusgröna marzipanskalet.

Sällan hade jag haft tillfälle att prata nåt vidare med just Ella. Hon var lite av en doldis, trots att man såg henne nästan dagligen. Det var intressant, hon var socialist, vilket jag inte haft en aning om. Hennes föräldrar kom från forna Östtyskland.

- Egentligen äter jag hellre Digestive. Den smuliga sorten som varar länge, sade jag och fokuserade med blicken på en tårtbit där marzipanen ramlade slappt ramlade ner i grädden. Hållfastheten verkade inget vidare. Det bådade gott, riktigt gott
- Det heter Dayguestive, sade Ella. Hon gav mig en rättelse. Vad annat att vänta av en sann socialist. Vi satt mitt emot varandra och tittade hungrigt på våra tårtbitar.
Kaffet fanns i en liten silvertermos.
Jo-Anne Newlander kom förbi i sina morgontofflor. Mörkgröna med en liten kant av fårskinn. Hon tittade intresserat på tårtan. Den var jättelik. Trots att Ella och jag redan tagit en bit.
- Det är inte RÄTTVIST att ni tagit före mig, konstaterade hon
En fiskmås släppte något från hög höjd. Oturligt träffade bajsloskan kaffebordet. Inte tårtan direkt, men min silversked som låg intill fatet, som till tåga på allt ramlade ner från bordet.
Blev ändå inte upprörd.
- Då blir det bara att hämta en ny sked, sade Ella och reste sig från bordet. Det var lite trångt och hon slog emot bordet med låren, så att det skvalpade i kaffekopparna.
När hon vände sig om fastnade hennes servitriskjol i en träflisa i bordetskant så att alltihopa tenderade att välta. Jo.Anne, som inte var tjänst, grep in, hon kastade sig på altanen. Hela tårtfatet landade på henne, men jätte Princesstårtan låg kvar på fatet.
- Det här hade aldrig hänt om vi ätit Dayguestive, sade jag kommenterande
- Dayguestive?
- Ja, då hade fåglarna städat efter oss med sina näbbar.
Jo-Anne gjorde runda ögon och såg på mig, en sådan tankegång låg utanför hennes personliga program, men där hon låg, med hela tårtfatet på magen.
Fatet var stort och brett.
Vid sin räddningsinsats hade Jo-Anne tappat ena toffeln. Hon sträckte på sin ena arm för att nå den.
Jag böjde mig ner från den bländ vita trädgårdsstolen och försökte som en gentleman hjälpa till.
Nådde fårskinnskanten med två fingrar och överräckte toffeln. Råkade vidröra Jo-Annes arm. Hoppade till. Den var ju alldeles het!

Någonstans inom mig visste jag emellertid att nu gällde det nog att skynda på lite. Redan om en halvtimme skulle det vara konsert i trädgården. De första gästerna var redan i ankommande.Clubhouse väntade på besök av Panorama-Jim och hans sjungande buktalardockor.
Reste mig upp, stod bredbent och tog tag i tårtfatet, lyfte det upp på bordet Jo-Anne låtsades att hon var tacksam för hjälpen. Hon hade ju superkrafter egentligen. Som den rutinerade ordningsvakt hon var, kunde hon lätt gjort nacksving på mig. Helt enkelt kastat mig i tårtan.

- Nå, Ella berätta lite om ditt socialistiska patos, sade jag när hon kom tillbaka med en ny silversked
- De har du inte med att göra eftersom du är ofrälse. Dessutom är du en musliätande egoist, sade hon överrsakande kort
Jag ryggade tillbaka.
- Vad säger du? Du menar att man måste redan vara en svältande socialist innan man kan bli det på riktigt?
- Ja, med specialistkompetens.
Ella gled av stolen. Hon ställde sig på knä, böjde överkroppen ner under bordet för att leta efter min förra silversked med fågelbajs.
- Måste du göra det besväret nu, vi kan leta rätt på den sedan ?, sade jag utan större entusiasm.
- Det som är umder bordet ser man mu ändå inte, tillade jag medan jag greppade saftglaset.
Men hon var envis. När hon letade där under, råkade hon sätta sin ena hand på mitt vänstra lår, mest som stöd antar jag. När jag tittade ner lade jag märke till att under sin lilla svarta servitiskjol hade hon endast sina egna solbrända lår.

Dinah von Kindereggen råkade passera, hon var ju husets trivselvärdinna och brukade dyka upp när man minst anade det, fälla några uppmuntrande ord, oftast av sensuell karaktär. Hon såg väldigt lång ut i den blå batikmönstrade sommarklänningen som hängde ända ner till fötterna
- Nä men! Vad är det jag ser, om inte en byxlös rumpa!? Vad gör den där sedeslösa kvinnan under bordet, förresten!!?
Fann mig snabbt, till stackars Ellas försvar;
- Hon ballraffar. Egentligen är hon journalist. Hon heter Gunilla Ball-Raff.
Själv visste jag inte om det var sant, men det visade sig senare att det var det.Chansade på att ryktetna från köket talade sant.
Dinah von Kindereggen tystnade tvärt av häpnad, men fann sig snart. Hon hade visserligen svårt att tro på det, det hon nyss hade hört..
Hon rättade till sin My Wear BH och putade irriterat med läpparna. Just idag var hon inte barfota och skrapade lite med sandalerna mot altanens ganska ohyvlade brädgolv.Hon, Dinah von Kindereggen, var inte alls intresserad att höra om arbetsvillkoren, speciellt en sådan vacker dag.
- Det var som tusan. Det hade jag ingen aning om. Hon har ju för f-n jobbat här i flera år!
- Jaaa,.... sade jag. Ella kröp fram under bordskanten. Ella reste sig och rättade till den lilla kjolen av finaste billiga kvalitet.
Det var tyst i några sekunder, men det knarrade från en korgstol i närheten. En klocka hördes ticka från ett av de öppna sovrumsfönstren på andra våningen.
Några sommargäster från västkusten ylade ut sina sommargasmer anonymt bak ljusa gardiner. Sommargasmer? Hette det så? Ja, så stod det på skyltarna längs
den lilla skogsvägen ut till Clubhouse. Egenhändigt och färgglatt målade av Dinah von Kindereggen

- Nå, har du något mer att säga mig !, sade Dinah förargat och synade Ella från topp till tå.
Knappast kan man säga att Ella neg, men hon var i alla fall lite tagen av stundens allvar. Men darrade inte på rösten.
- Det är sant att jag Ballraffat. Jag heter Gunilla Ball-Raff. I hemlighet undersökt hur det är att jobba här på Clubhouse, som en vanlig anställd.
Jag skall troligen sälja en tvåtimmars film till tv-programmet Upplyst.med Jane Josefson
Dinah slängde med huvudet mot ordningsvakten Jo-Anne Newlander som lugnt satt korgstolen, alldeles i närheten.
- Jo-Anne, du vet vad du skall göra med den här förrädaren. Och hämta ett par nya bachelorettes i stan! Vi behöver nyanställa!, sade Dinah och lämnade hastigt altanen.
Den vanligen alltid så somriga och trevliga trivselvärdinnan fördunklade förmiddagen något. Ett flygplan (Jo-Annes Keyboard Helicopter) hördes starta , halvtimmen gick.

Det kom som en lättnad för alla gäster, som så smått redan församlats i trädgården, att PANORAMA-JIM och hans sjungande buktalardockor kunde lätta upp stämningen med sin sommar show. Gruppen hade förstärkts med Fredde som gjorde några soloinpass med sin bastrumma. Trots att han var bossanovatrummis, visste han hur man dresserar baskaggen.

- BOOM-BOOM. BAM-BAM-Bam-Bam- SPLASH (Cymbal)

Till och med komissarie Barbieby uppskattade musiken när han satt i träfåtöljen på vänstrasidan av verandan. Trummade med fingertopparna mot bordet.
- Du kan jag få beställa en yoghurtdrink innnan jag gör arresteringarna!, hojtade han plötsligt i riktning mot Dinah von Kindereggen som åter kommit ut i solen.
Hon hade bytt om, till en klädsam fiskbensmönstrad svartvit tunika i japansk stil.
- Vilken sommardrink önskar min Herre?, sade Dinah i ett helt annat röstläge än bara för en stund sedan.
- Jorgubbar.
- Ni gör ett bra val, sade Dinah och skulle precis vända sig om för att gå in och tillreda drinken, när Barbieby fortsatte;
- Du, där skyltarna längs vägen hit är inte tillåtna. De är i allafall felstavade.
Barbieby trummade fortfarande med fingertopparna mot det vita plastbordet.
- Felstavade?!, jag gjorde ju mitt bästa!, sade Dinah och öppnade långsamt en knapp på sin tunika.
Just hördes ljudet fråm en Keyboard Helicopter. Det var Jo-Anne Newlander som var på väg in för landning. Med sig hade hon två passagerare från storstan,
Fiona och Rebecca. Det var två Bachelorettes som kunde få riktigt jobb på Clubhouse. De båda rookieserna var rufsiga i håret efter flygturen men var ivriga att komma i tjänst. Jo-Anne tog av sig sin flygarluva och tog fram ett rosa paket tjejtobak ur den storafickan på flygaroverallen. Paketet innehöll små chokladflarn Med vana händer rullade hon en cigarett, men, hon tände naturligtvis aldrig på.
Bäde Barbieby och Dinah såg förvånat på, utan att yttra ett ord. Det var nytt för dem att Jo-Anne levde i riskzonen
- Räcker det inte med att du har sju pojkvänner?, sade kommissarie Barbieby till sist, mest för att säga något.
Rebecca och Fiona stod tätt tillsammans, lite vilsna, framför ett av serverngsborden. Det var deras första besök på Clubhouse och måste naturligtvis genomgå en audition före en anställning.
- Gå upp på rummet med kommissarien, ta med några korsordstidningar från tidningsstället. Ni kan också servera honom hans yoghurtdrink. Så ses vi här nere om ett par timmar vid kropsscanningen. Vi säger så flickor! , sade Dinah von Kindereggen. Och stegade vidare till nästa bord, där en hel familj väntade på menyn.
- Vi behöver inte ta med korsordstidningar! Vi har egna böcker med oss, ropade Fiona efter Dinah, typiskt nog lite sent. Utan tvekan var det Dinah von Kindereggen som hade det psykologiska övertaget. Rebecca tog fram några Kittyböcker ur en en tygkasse. Lade märke till att där fanns bland annat den sällsynta "Kitty i Mockba" och den välkända guideboken "Clubhouse- Inte Helvetet På Jorden Utan Ditt Nya Himmelska Hem"
Det var en av de få dagar under hela sommaren som kommissarien inte gjorde några arresteringar.
Somliga säger att han blev mjukare efter att ha träffat Rebecca och Fiona

CLUBHOUSE 4

Clubhouse 4

Den här sensommaren var väldigt minnesvärd. Sällan hade Clubhouse haft så många många gäster och den speciella festivalen med extra musik hade blivit en succe som gav eko långt utanför landets gränser. Zoombie-Girl, rapparen Slaashaze, Hanna från Havanna, - för att nämna några av affisch namnen. som gjorde att de anrika lokalerna blev ockuperade även av yngre människor. Till och med kommissarie Barbieby hade lovat se mellan fingrarna när det gällde kroghanteringen. Endast hans assistent Waughan hade blivit utlokaliserad till Clubhouse från klockan 7 på morgonen, då de flesta serverades frukost i tältet, invid staketet till bondens ägor. Det knastrade av cornflakes i hela trädgården.

- Roligt med frukost, sade Sadie Southflower som råkade sitta på andra sidan av det breda bordet av ohyvlade bräder.
- Ja..., sade jag, medan mina tänder slet i sen seg fralla.
- Vet du att Jo-Anne har fått anställa extra personal?
- Nej, det visste jag inte...., medan jag råkade svälja gurksivan hel.
- Jag visste inte Slaashaze var en hund. Visste du?
Sadie lutade sig något över bordet, som om hon givit mig ett anförtroende.
- Ja, det kom inte som någon överraskning.
Redan halvtimmen senare var det fullt vid borden. Kände igen hästsportens Omar Sharif, även kallad "Glufssessorn", vid det runda bordet intill äppelträdet. Jo.Anne hade tillfälligt fått flytta sin Keyborad Helicopter längre ner. Undrade vad Glufsessorn hade för planer på Clubhouse? Skulle han ge oss speltips inför de stundande travtävlingarna?
- Du, den där Glufssessorn, känner du honom?, sade jag och tittade hastigt på Sadie Southflower.
Jag svalde de sista bitarna av frallan. En bit vanlig grönsallad fastnade i halsen.. Hostade några gånger men hann knappt hålla handen för munnen.
- Du verkar gammal, sade Sadie allvarligt. Hon stannade upp med gaffeln. Höll ett glas med apelsinjuice i vänstra handen. Hon blinkade till som om det var menat som ett skämt.
Hon hade inte riktigt menat det, att jag var gammal, på riktigt. Men det var sant. Jag hade tillbringat många somrar på Clubhouse. Sett människor komma och gå.

Dinah von Kindereggen kom stilla ut på altanen. Som vanligt var hon klädd i en fräsch blommig sommarklänning. Lade märke till att hon var barfota.
Jag anade att att Dinah visste om att Sadie hade tillbringat natten på mitt rum.
- Vi hade bibelstudier, sade jag för att föregå hennes kommentar.
- Jaså? Inget grovhångel?
Tittade upp från min kaffekopp. Det var sant att vi hade hade studerat sådant som kunde anknytning till skapelsen. Dinah observerade omärkligt Sadie, som tankspritt tittade på rockstjärnorna som var på ingång genom en öppning i häcken
- Vad är det han heter? Han till vänster....? ,viskade Sadie tyst och nickade mot två långa killar i bulldogfrisyrer.
- Det är Slutgo Lesbic, sade Dinah bestämt. Nu betraktade hon inte längre Sadie diskret från sidan, utan hon såg direkt på henne.
De såg varandra i ögonen.
- Ni känner varandra?, sade Sadie överraskad. Slutgo Lesbic! Det kunde hon knappt tro!
Torkade mig om munnen med en liten servett, utan att lägga mig i konversationen.
- Ja, han sov över hos mig förra natten. På parkettgolvet.
Just då kom Jo-Anne Newlander ut i solskenet. Hon sträckte på armarna och gäspade stort. Även hon hade haft nattligt besök. Hon hade plockat
sju sorters blommor och lagt dem under sin lilla huvudkudde. Hennes drömmar hade besannats. Hon fick besök av sju små män; alla de som nu fanns på hennes lista. Trötter, Blyger, Glader, Butter, Kloker, Trötter, Hon föredrog trädgårdstomteliknande män på försommaren.
Just då avbröts stillheten...

- PamadaPrrrT!Bom!Bom½Drr-dram.drm. t-t-T-Swatschatsch-bameli-bam!

Det var den hängivna och välkända bossa-nova artisten Virtanen som öppnade sin eftermiddagsshow med en virvel. Även denna gång jobbade han hårt,
med pinnar istället för vispar som han numera tyckte var för mesigt. Han lekte med pinnarna., jonglerade med våra trumhinnor.
- Du, vem var den sjunde mannen?, sade Sadie till Dinah.
- Det spelar inte så stor roll. När dom är så många spelar det ingen viktig roll längre. Förresten, fråga henne själv. Hon står ju där!

Dinah von Kindereggen pekade på Jo-Anne Newlander, som plötsligt redan var omklädd i rosa arbetskläder. Hon var snabb. Några rykten sade att det var hon
som var G-Girl, men det hade aldrig kunnat bevisas.

Glufssessorn råkade passera vårt bord.
- Satsa på Brunte i fjärde loppet. Spelformen är Tvilling, sade han i ena mungipan, som man knappt kunde se på grund av hans stora mustasch.
Jo-Anne Newlander, som stod strax bakom, nu åter i rollen som ordningsvakt, hörde naturligtvis det. Hon gjorde några karateutfall mot en fluga. För en stund sedan hade hon verkat så avslappad och nöjd, ja, ingen hade sett henne på det viset tidigare. Nu var hon annorlunda, helskärpt och redo att fullgöra sin plikt.
- Hör här! Du får åka hem till mamma med ditt spel och schabbel! Men först kommer du med mig ut till kroppsscanningen!
Hon tog upp en kvarglömd golfboll från gräsmattan och klämde in den under Glufssessorns mustasch.
- AjGglubbAjglubb!, klagade den store mannen, dubbelt så bred som Jo-Anne.
Hon sparkade honom i baken på hans gabardinbyxor och slet honom i kavajen, ut från altanen.

Den här typen av intermezzon var rätt vanliga på Clubhouse. Kände mig lite uttråkad av ordningsmaktens agerande. Beslöt mig för att gå in i huset. Möttes där av svalka. Läskflaskorna på bordet intill matsalen hade kondens på glaset. Hade precis öppnat en Loranga Summer Dream och var på väg att föra den till munnen, när jag såg Hanna från Havanna komma trippande mellan borden.
Höll ner läskflaskan och sade;
- Hej Hanna, ...jaså du har vägarna förbi, ha-ha-ha.
Undrade om jag drabbats av solsting. Jag brukade inte tilltala artister på det viset.
- Hej.
- Spelar du snart?
- Inte förrän i morron. Ska jobba lite med goodwill hos bonden. Där borta, bakom.
Hon viftade med handen i riktning mot staketet, där ute.
- Goodwill?
- Ja, han har ett projekt med sina nya kor, svartvita Holstein.
- Det har jag hört talas om.
Några andetag tystnad uppstod. Hanna från Havanna höll inne med orden. Som om hon ville säga något, men tvekade in i det sista.
- Ja, ansvarsfull avel har man hört talas om fortsatte jag.
- Träffade Carmen Buenasera i Flängby.
- Flängby! Av alla ställen!
- Hon föreslog att jag skulle börja samarbeta med Jannicka. Lite punkduetter och så.
Tömde min Loranga Summer Dream i ett svep. Det var en nyhet av hög kaliber. Senast hade jag träffat Jannicka på tåget från Flängköping till Stockholm.
Hon hade blivit uppvaktad av en miljardär efter att hon uppträtt på tåget i sin catwoman dräkt. det minns jag. Och att Jannicka varit avvisande.

Plötsligt kom Sadie Southflower till läskbordet i sällskap med flöjtspelerskan från River Suffer´d. De var klädda i rödvit prickiga baddräkter och hade
badmintonrackets i händerna. Ja, det var bra väder för spel. Soligt och nästan vindstilla. Det fläktade från dörren som stod öppen mot altanen.
Stämningen förstördes något när Slutgo Lesbic kom till bordet i sin pudelfrissa. Han såg i alla fall inte ut som en nyklippt rotweiler.
- Är det mätchpågång flickor?, sade han och plockade rutinerat till sig en flaska Pucko.
Alla stod tysta i några sekunder. Gillade inte Slutgos svartvitrutiga kortbyxor.
- Du Lesbic..., sade jag som om jag försökte inleda en intelligent konversation
Han tittade upp. Höll sin lilla Puckoflaska mellan vänsterhandens tumme och lillfinger. Hans mörka ögon såg forskande på mig.
- Säg vad du tänkte säga, sade Sadie riktat till mig och höll sitt badmintonracket mot bröstet.
- Var inte blyg nu, fortsatte flöjtspelerskan från River Suffer´d och skrattade.
Slutgo Lesbic en riktigt känd gitarrist som bara råkade stå vid läskbordet på Clubhouse och jag en ganska försoffad stamgäst i simbyxor.
Denna möjlighet att fråga honom tips var inte självklar, den var sällsynt. Försökte igen;
- Det där solot du spelade igår på naturistscenen, i Illusions of Frog Castle,... var det det bästa du kan åstadkomma??
- Vad pratar du om, vi spelade inte på naturistscenen, svarade han hastigt. Han hade ungefär samma exklusivt buttra röstläge som om han hyrt stämbanden av en Sylvester Stallone i målbrottet.
- Nej, de spelade på Glycerintrappan, lade Hanna från Havanna till.
- Glycerintrappan?Var ligger det?, sade jag upprivet. Hade gjort bort mig inför den berömde Slutgo Lesbic. Och flickorna förstås. Endast Sadie visste att jag kunde inte ha sett Slutgos Lesbics framträdande, vi låg ju uppe på mitt rum och studerade.
Hanna från Havanna markerade att hon går ut.
- Den scenen ligger bortom bondensåker, vid vägen mot Flängby, sade Sadie och markerade att hon också går ut i solen. Flöjtspelerskan från River Suffer´d dröjde kvar något, men det vara bara för att öppna en Pommac. Till sist lämnade även Slutgo mig stående där vid läskbordet. Öppnade själv en flaska till, en Cuba Cola.
Hade egentligen tänkt dela en med Hanna från Havanna, den smaken var ju hennes favorit hade jag läst i Kamratpostens Pop Special.

På baksidan av Clubhouse körde en stadsjeep upp på gården. Det var kommissarie Barbieby som gjorde sin rutininspektion. Bilen var ny, faktiskt var den ute på uppdrag för allra första gången. Assistent Waughan hade krockat mot en glasskiosk med trotjänaren, en Austin Cambridge från 1962, men Barbieby hade tyckt att det var dags att prova en nytt, en Dodge från Low-Buget Salei Flängköping. Barbieby skuttade ut. Landade i gruset framför Jo-Anne Newlander. Hon försökte gömma sex stycken skräckslagna män bakom ryggen. Det lyckades inte så bra.
- Jaha. Var har du den sjunde?, sade Barbieby som gick rakt på sak.
Jo-Anne grimaserade något.
- Du menar Sloker?
- Jag skiter i vad han heter, men jag vill ha tag på honom. Den sjunde mannan,.. sade Barbieby resolut samtidigt som han såg sig omkring.
Han fick syn inte bara på mig , men också på flöjtspelerskan från River Suffere´d som steg ner för en liten trappa i sin rödvitprickiga baddräkt.
- Vem e de där?, sade han och nickade mot Slutgo Lesbic som råkade passera utan sina trendriktiga shorts 50 meter bort vid näckrosdammen.
- Sloker är i Bang-Cock, sade plötsligt Jo-Anne som om hon visste att det skulle avsluta diskussionen.
- I Bang-Joe-Cock-Er? Då så, då vet jag. Barbieby hoppade in i bilen igen. Efter att ha förgäves letat efter ettans växel, körde han trevande därifån i treans växel.
Jo-Anne Newlander vinkade efter honom. Hennes sex pojkvänner gjorde detsamma
- Han heter inte Sloker.. väl?, sade Dinah von Kindereggen som ljudlöst hade sprungit fram över gräsmattan
Jo-Anne lade sig lugnt på en filt. Pojkvännerna flockades runt henne.
- Nej och han är i Norge och shoppar loss. Det är ju syttende maj.
- Skall Du åka dit i din Keyboard Helicopter?
- Det får man se, om inte askmolnen blir besvärliga.
Dinah hade respekt för Jo-Anne och höll hårt om sitt saftglas. Några solstrålar reflekterade på ytan av Jo-Anne mörka solglasögon, där hon låg på filten.
Pojkvännerna hade grupperat sig halvliggande tätt omkring henne.
Som bärklasar av frodiga vindruvor.Det var bara att sträcka ut handen.
- Lyckliga Du, sade Dinah von Kindereggen. Hon jobbade extra som livsstilscoach och visste hur viktigt det var att även ha någonting att göra
med händerna.

C L U B H O U S E 3

En vanlig på förmiddag på Clubhouse innebar bra väder, slammer i köket och enstaka gäster som låg utspridda på gräsmattan. Om vädret var så bra att solen sken. Himlen var blå. Låg på min gummimadrass. Modigt nog i mina blå shorts. Patsy, en av vårens gäster hade tipsat mig om att köpa nya, mera moderiktiga. Själv undrade jag varför inte det simpla plagget dög. Ganska övertygande hade hon en kväll hållit ett föredrag på terassen om Töntfaktorernas Utbredning i det Svenska Samhället. Intressant. Under en efterföljande frågestund uppstod en debatt och det hade nästan uppstått handgemäng mellan Dinah von Kindereggen och Patsy. Som alla vet, har Dinah bohemiska sidor, även om hon vid första intrycket ger sken av att vara perfektionist i klädvalet. (Hon hade ju tagit lektioner av Ebba von Sydow) Detta inträffade för ungefär två dagar sedan.

Den stillsamma förmiddagen var inte alls konfliktladdad. Det knarrade i dörren och det ljudet följdes av ett väldigt prassel. Ut steg Wolfgang med en serveringsbricka med fruktsafter i stora rejäla glas. Prasslet berodde på att han designat egna sommarbyxor av en stor påse. Den påsen var från Lidl, utan tvekan, så stod det på den. Ett svagt surr hördes i luften, men från fjärran.
- Vad har du i glasen Wolfgang?, sade Canita och sträckte fåfängt en arm mot brickan Hon låg på sin egen randiga gummimadrass.
- Det är svartavinbär och äpple, en god blandning, sade Wolfgang och prasslade lite till i sina byxor.
Ljudet i luften hade ökat. Det lät som ett litet flygplan. Wwww-wwww-wwwww-
Patsy kom ut på terassen, klädd i blommig sommarklänning och rosa Bunny-tofflor. Som alla andra tittade hon åt öster, mot åkern där bonden hade sina odlingar. Ljudet tilltog och vi såg att det var en liten flygfarkost. Jo-Anne Newlander var i anländande. Hennes Keyboard Helicopter gick bra..Vinddraget gjorde att det blonda håret fladdrade. Hon hade pilotglasögon, Redan inom en minut skulle hon landa i nedre delen av trädgården, där man vardagligen brukade spela golf eller fotboll.
Canita och Patsy var båda från Västkusten och kände inte till Jo-Anne. Canita hade visserligen jobbat en tid vid Clubhouse som proffessionell golfspelare, men hade slutat efter att hon hade slagit bort för många bollar. Och inte nog med det, de låg fortfarande kvar här och där. En säkerhetsrisk, om man råkade snubbla på dem I fotboll hade hon varit mera lyckosam, det var lättare att hitta. de stora svartvita bollarna.
Flickorna hade förresten nyligen kommit med kapten Horatious Noseblower, i en liten segelbåt, som nu låg förtöjd i ån.

Jo-Anne flög in i en vid båge över trädgården. Oljudet från hennes Keyboard Helicoptern var så starkt att inte ens prasslet från Wolfgangs halvplastiga Lidl-byxor hördes.
- Måste man höra det där, sade Canita och stoppade sugröret i saften, i samma sekund då Jo-Anne stoppade motorn på sin farkost, så att alla hörde prcis vad Canita sa.
Några sekunders tystnad uppstod i hela trädgården, frånsett en flugsnappare som sjöng sin glada sommarsång.
Wolfgang var på väg in igen för att hämta mera saft. Först nu lade Patsy märke till honom, hans billiga byxor.
- Hördududu. Kom här!
Patsy vinkade till sig Wolfgang Samtdigt kom Jo-Anne fram till dem. Hon drog av sig sin flygarluva, hade redan handskarna intoppade under bältet.
Bältspännet var en Classic Troublemaker från PankLine.
Patsy tittade på Jo-Anne. Wolfgang tittade på Patsy.
Alla tre tittade på varandra.
- Hördudu, upprepade Patsy.
Wolfgang såg i marken, blicken fastnade på en av de golfbollar Canita hade slagit bort under våren.
- Jag gillar inte din Tönt-faktor. fortsatte hon.
Det var lätt att förstå, gå omkring på det där viset
Wolfgang tog till orda. Han hade hållit tyst länge.
- Det är så att jag är med i en klubb. Club Spara&Slösa. Vi har olika tema veckor. Just nu är det Slösa-vecka.
- Slösa vecka? Fett kul! Patsy tittade på hans prasslande byxor.
Det var lätt att förstå. Hans byxor, med två stora hål för benen, verkade inte dyra.
- Ja, vi handlade väldigt fulla matkassar. Det var inte svårt att fylla dem. Om inte annat så kunde man välja plastflaskor med Slaskia mineralvatten som lätt fyllde en kasse.
- Slaskia mineralvatten? Men de är ju ganska b i l l i g a , påpekade Patsy.
- Men att slösa är relativt, invände Wolfgang.
- Nu pratar du r e l a t i v i t e t s t e o r i , kunde inte Jo-Anne låta bli att fylla i.

De tre debattörerna hade inte upptäckt att kapten Horatious Noseblower hade kommit ljudlöst över gräsmattan.
- STÅR NI HÄR OCH KOKETTERAR MINA UNGA DAMER, sade han plötsligt med sin ganska kraftiga basröst.
Bäde Patsy och Wolfgang hoppade till av överraskning. Jo-Anne däremot, hade sett kaptenen närma sig. Hon var ju ordningsvakt och
van att överblicka omgivningen.
Patsy hade kommit till Clubhouse i kaptenens lilla segelbåt. Hon lät inte kaptenen distrahera, utan fortsatte att prata till Wolfgang:
- Men,........hur gör ni när ni vill spara i klubben?
Wolfgang vred sig så att det prasslade till i byxorna.
- Då är vi inne. Helst skall man stå i en garderob. Måste man gå ut har man ögonbindel.
Jo-Anne fann det intressant och lade sig i diskussionen.
- Även som blind kan lockas att göra impulslöp !
- Så sant. Men chansen är mindre, sade Wolfgang nu ganska självsäker.
Han uppskattade att Jo-Anne hade talat till honom.
Faktiskt var han i hemlighet lite kär i henne.

Kaptenen kände sig förbigången.
- BLIR DET INTE ROLIGARE ÄN SÅ HÄR ?!, sade han med sin kraftfulla röst.
Alla liksom vaknade till. Jo-Anne tog ett grepp om kaptenens stora näsa och markerade att de skulle gå ut. Egentligen var det in, eftersom de redan stod utomhus.
-AJJAJ!AJ!, ojade sig kapten Noseblower och hängde stapplande med in mot kroppsscanningen.
- Dig skall jag syna i sömmarna! Du verkar vara en misstänkt bråkstake!
- AJJJ!AOOOOH! , stönade Noseblower med näsan i ett stadigt jiu-jitsu grepp
Wolfgang iakttog darrande händelseutvecklingen i tyst beundran.
Hans älskade Jo-Anne visste verkligen hur man tar hand om män.

Patsy stod och funderade om hon rentav skulle bli medlem i Club Spara&Slösa. Medlemskap innebar ett omväxlande liv. Det kunde ju inte vara töntigt. Att gå klädd i en plastkasse från affären var ju rätt harmlöst trots allt!
Plötsligt hördes ett trumsolo. Det var den även på Clubhouse välbekante bossanovatrummisen Fredrik Virtanen som lämnat visparna hemma och nu körde med pinnar.
- BomTschaka-BomTschaka-BippeliBip.Bom.Bom.Clash. SchhsssSchsssss.

Jag applåderade. Till och med Canita reste sig något på sin madrass, så att hon kunde luta sig på ena armbågen.
- Lysande! hojtade komissarie Barbieby´s assistent Waughan som omärkligt kommit ut på terassen.

Under eftermidagen bytte de flesta om. Patsy valde en Nettokasse på huvudet och nertill Hemköp. Canita hade Åhle´ns som bh och som byxor valde hon Rusta.
- Rätt människor ska in gratis, så är det bara, hojtade Patsy från entre´n som låg intill kroppsscanningen. Det hade bildats en liten kö, men om sanningen skall
fram var det mest lunchgäster. Det var ju närmast middagstid. Jo-Anne Newlander satt vid scanningen och småskrattade. Iakttagen av Wolfgang i sina klädsamma Lidl-byxa.
Ja, det var rena modepraden !
Patsy tog åter upp diskusionen med Wolfgang, som ju var servitör också.
- En sak till. När ska du sluta servera i vanliga dricksglas? Det finns skitsnygga hårdplastglas att beställa. Jag vill inte ha fler ärr på mina fötter!
Wolfgang prasslade nervöst i sina byxor av tyskt specialmaterial. Trots att han använde "Large", kändes byxorna trånga.
- Ärr på dina fötter?
- Ja, det känns precis som om jag dansat med en pygme´ som inte kan dansa ordentligt!
Nu var klockan så mycket att man väntade på arresteringarna, de brukade ju komma strax efter lunchtid. Man kunde lita på kommissarie Barbieby.
Han dök upp prick sjutton minuter över.
- Ni är alla arresterade !!
Alla lade sig på golvet, utom Patsy som stolt stod upp. Barbieby tittade på henne. I bröst höjd. Där fanns ingen plast. Hemköpskassen på huvudet hade
vecklat ut sig så att den såg ut som en tomteluva, byxplagget från Netto påminde om gula tights.
- Varför är du inte ordentligt klädd?, sade Barbieby och kunde inte släppa blicken från Patsy.
- Vi medlemmar i Klubb Spara&Slösa. Varför skulle du arrestera oss!?
- Förargelseväckande beteende. Hit får jag åka en gång om dagen.

Så tynade denna dag bort. Ännu en dag på Clubhouse bara försvann. Patsy och Canita blev hemtransporterade till Västkusten.
Kapten Horatious Noseblower seglade. Jo-Anne tog eftermiddagen ledigt