CLUBHOUSE 5

CLUBHOUSE 5

Riktigt tidigt på morgonen. Det var så klart ljust ute och befriande tyst. Visserligen man kunde höra fågelsången ordentligt, men inget slammer från köket, inget knatter från spelautomater. Sovrumsfönstren stod öppna. En stor Princesstårta stod redan på serveringsbordet på altanen. Temperaturen utomhus var redan sådär 20 grader. Solen hade ännu inte nått framsidan av Clubhouse. Det som var grönt verkade mörkgrönt. Ella var tidigt uppe och kom med en tårtspade, gjorde rutinerat ett par snitt i det ljusgröna marzipanskalet.

Sällan hade jag haft tillfälle att prata nåt vidare med just Ella. Hon var lite av en doldis, trots att man såg henne nästan dagligen. Det var intressant, hon var socialist, vilket jag inte haft en aning om. Hennes föräldrar kom från forna Östtyskland.

- Egentligen äter jag hellre Digestive. Den smuliga sorten som varar länge, sade jag och fokuserade med blicken på en tårtbit där marzipanen ramlade slappt ramlade ner i grädden. Hållfastheten verkade inget vidare. Det bådade gott, riktigt gott
- Det heter Dayguestive, sade Ella. Hon gav mig en rättelse. Vad annat att vänta av en sann socialist. Vi satt mitt emot varandra och tittade hungrigt på våra tårtbitar.
Kaffet fanns i en liten silvertermos.
Jo-Anne Newlander kom förbi i sina morgontofflor. Mörkgröna med en liten kant av fårskinn. Hon tittade intresserat på tårtan. Den var jättelik. Trots att Ella och jag redan tagit en bit.
- Det är inte RÄTTVIST att ni tagit före mig, konstaterade hon
En fiskmås släppte något från hög höjd. Oturligt träffade bajsloskan kaffebordet. Inte tårtan direkt, men min silversked som låg intill fatet, som till tåga på allt ramlade ner från bordet.
Blev ändå inte upprörd.
- Då blir det bara att hämta en ny sked, sade Ella och reste sig från bordet. Det var lite trångt och hon slog emot bordet med låren, så att det skvalpade i kaffekopparna.
När hon vände sig om fastnade hennes servitriskjol i en träflisa i bordetskant så att alltihopa tenderade att välta. Jo.Anne, som inte var tjänst, grep in, hon kastade sig på altanen. Hela tårtfatet landade på henne, men jätte Princesstårtan låg kvar på fatet.
- Det här hade aldrig hänt om vi ätit Dayguestive, sade jag kommenterande
- Dayguestive?
- Ja, då hade fåglarna städat efter oss med sina näbbar.
Jo-Anne gjorde runda ögon och såg på mig, en sådan tankegång låg utanför hennes personliga program, men där hon låg, med hela tårtfatet på magen.
Fatet var stort och brett.
Vid sin räddningsinsats hade Jo-Anne tappat ena toffeln. Hon sträckte på sin ena arm för att nå den.
Jag böjde mig ner från den bländ vita trädgårdsstolen och försökte som en gentleman hjälpa till.
Nådde fårskinnskanten med två fingrar och överräckte toffeln. Råkade vidröra Jo-Annes arm. Hoppade till. Den var ju alldeles het!

Någonstans inom mig visste jag emellertid att nu gällde det nog att skynda på lite. Redan om en halvtimme skulle det vara konsert i trädgården. De första gästerna var redan i ankommande.Clubhouse väntade på besök av Panorama-Jim och hans sjungande buktalardockor.
Reste mig upp, stod bredbent och tog tag i tårtfatet, lyfte det upp på bordet Jo-Anne låtsades att hon var tacksam för hjälpen. Hon hade ju superkrafter egentligen. Som den rutinerade ordningsvakt hon var, kunde hon lätt gjort nacksving på mig. Helt enkelt kastat mig i tårtan.

- Nå, Ella berätta lite om ditt socialistiska patos, sade jag när hon kom tillbaka med en ny silversked
- De har du inte med att göra eftersom du är ofrälse. Dessutom är du en musliätande egoist, sade hon överrsakande kort
Jag ryggade tillbaka.
- Vad säger du? Du menar att man måste redan vara en svältande socialist innan man kan bli det på riktigt?
- Ja, med specialistkompetens.
Ella gled av stolen. Hon ställde sig på knä, böjde överkroppen ner under bordet för att leta efter min förra silversked med fågelbajs.
- Måste du göra det besväret nu, vi kan leta rätt på den sedan ?, sade jag utan större entusiasm.
- Det som är umder bordet ser man mu ändå inte, tillade jag medan jag greppade saftglaset.
Men hon var envis. När hon letade där under, råkade hon sätta sin ena hand på mitt vänstra lår, mest som stöd antar jag. När jag tittade ner lade jag märke till att under sin lilla svarta servitiskjol hade hon endast sina egna solbrända lår.

Dinah von Kindereggen råkade passera, hon var ju husets trivselvärdinna och brukade dyka upp när man minst anade det, fälla några uppmuntrande ord, oftast av sensuell karaktär. Hon såg väldigt lång ut i den blå batikmönstrade sommarklänningen som hängde ända ner till fötterna
- Nä men! Vad är det jag ser, om inte en byxlös rumpa!? Vad gör den där sedeslösa kvinnan under bordet, förresten!!?
Fann mig snabbt, till stackars Ellas försvar;
- Hon ballraffar. Egentligen är hon journalist. Hon heter Gunilla Ball-Raff.
Själv visste jag inte om det var sant, men det visade sig senare att det var det.Chansade på att ryktetna från köket talade sant.
Dinah von Kindereggen tystnade tvärt av häpnad, men fann sig snart. Hon hade visserligen svårt att tro på det, det hon nyss hade hört..
Hon rättade till sin My Wear BH och putade irriterat med läpparna. Just idag var hon inte barfota och skrapade lite med sandalerna mot altanens ganska ohyvlade brädgolv.Hon, Dinah von Kindereggen, var inte alls intresserad att höra om arbetsvillkoren, speciellt en sådan vacker dag.
- Det var som tusan. Det hade jag ingen aning om. Hon har ju för f-n jobbat här i flera år!
- Jaaa,.... sade jag. Ella kröp fram under bordskanten. Ella reste sig och rättade till den lilla kjolen av finaste billiga kvalitet.
Det var tyst i några sekunder, men det knarrade från en korgstol i närheten. En klocka hördes ticka från ett av de öppna sovrumsfönstren på andra våningen.
Några sommargäster från västkusten ylade ut sina sommargasmer anonymt bak ljusa gardiner. Sommargasmer? Hette det så? Ja, så stod det på skyltarna längs
den lilla skogsvägen ut till Clubhouse. Egenhändigt och färgglatt målade av Dinah von Kindereggen

- Nå, har du något mer att säga mig !, sade Dinah förargat och synade Ella från topp till tå.
Knappast kan man säga att Ella neg, men hon var i alla fall lite tagen av stundens allvar. Men darrade inte på rösten.
- Det är sant att jag Ballraffat. Jag heter Gunilla Ball-Raff. I hemlighet undersökt hur det är att jobba här på Clubhouse, som en vanlig anställd.
Jag skall troligen sälja en tvåtimmars film till tv-programmet Upplyst.med Jane Josefson
Dinah slängde med huvudet mot ordningsvakten Jo-Anne Newlander som lugnt satt korgstolen, alldeles i närheten.
- Jo-Anne, du vet vad du skall göra med den här förrädaren. Och hämta ett par nya bachelorettes i stan! Vi behöver nyanställa!, sade Dinah och lämnade hastigt altanen.
Den vanligen alltid så somriga och trevliga trivselvärdinnan fördunklade förmiddagen något. Ett flygplan (Jo-Annes Keyboard Helicopter) hördes starta , halvtimmen gick.

Det kom som en lättnad för alla gäster, som så smått redan församlats i trädgården, att PANORAMA-JIM och hans sjungande buktalardockor kunde lätta upp stämningen med sin sommar show. Gruppen hade förstärkts med Fredde som gjorde några soloinpass med sin bastrumma. Trots att han var bossanovatrummis, visste han hur man dresserar baskaggen.

- BOOM-BOOM. BAM-BAM-Bam-Bam- SPLASH (Cymbal)

Till och med komissarie Barbieby uppskattade musiken när han satt i träfåtöljen på vänstrasidan av verandan. Trummade med fingertopparna mot bordet.
- Du kan jag få beställa en yoghurtdrink innnan jag gör arresteringarna!, hojtade han plötsligt i riktning mot Dinah von Kindereggen som åter kommit ut i solen.
Hon hade bytt om, till en klädsam fiskbensmönstrad svartvit tunika i japansk stil.
- Vilken sommardrink önskar min Herre?, sade Dinah i ett helt annat röstläge än bara för en stund sedan.
- Jorgubbar.
- Ni gör ett bra val, sade Dinah och skulle precis vända sig om för att gå in och tillreda drinken, när Barbieby fortsatte;
- Du, där skyltarna längs vägen hit är inte tillåtna. De är i allafall felstavade.
Barbieby trummade fortfarande med fingertopparna mot det vita plastbordet.
- Felstavade?!, jag gjorde ju mitt bästa!, sade Dinah och öppnade långsamt en knapp på sin tunika.
Just hördes ljudet fråm en Keyboard Helicopter. Det var Jo-Anne Newlander som var på väg in för landning. Med sig hade hon två passagerare från storstan,
Fiona och Rebecca. Det var två Bachelorettes som kunde få riktigt jobb på Clubhouse. De båda rookieserna var rufsiga i håret efter flygturen men var ivriga att komma i tjänst. Jo-Anne tog av sig sin flygarluva och tog fram ett rosa paket tjejtobak ur den storafickan på flygaroverallen. Paketet innehöll små chokladflarn Med vana händer rullade hon en cigarett, men, hon tände naturligtvis aldrig på.
Bäde Barbieby och Dinah såg förvånat på, utan att yttra ett ord. Det var nytt för dem att Jo-Anne levde i riskzonen
- Räcker det inte med att du har sju pojkvänner?, sade kommissarie Barbieby till sist, mest för att säga något.
Rebecca och Fiona stod tätt tillsammans, lite vilsna, framför ett av serverngsborden. Det var deras första besök på Clubhouse och måste naturligtvis genomgå en audition före en anställning.
- Gå upp på rummet med kommissarien, ta med några korsordstidningar från tidningsstället. Ni kan också servera honom hans yoghurtdrink. Så ses vi här nere om ett par timmar vid kropsscanningen. Vi säger så flickor! , sade Dinah von Kindereggen. Och stegade vidare till nästa bord, där en hel familj väntade på menyn.
- Vi behöver inte ta med korsordstidningar! Vi har egna böcker med oss, ropade Fiona efter Dinah, typiskt nog lite sent. Utan tvekan var det Dinah von Kindereggen som hade det psykologiska övertaget. Rebecca tog fram några Kittyböcker ur en en tygkasse. Lade märke till att där fanns bland annat den sällsynta "Kitty i Mockba" och den välkända guideboken "Clubhouse- Inte Helvetet På Jorden Utan Ditt Nya Himmelska Hem"
Det var en av de få dagar under hela sommaren som kommissarien inte gjorde några arresteringar.
Somliga säger att han blev mjukare efter att ha träffat Rebecca och Fiona