CLUBHOUSE 4

Clubhouse 4

Den här sensommaren var väldigt minnesvärd. Sällan hade Clubhouse haft så många många gäster och den speciella festivalen med extra musik hade blivit en succe som gav eko långt utanför landets gränser. Zoombie-Girl, rapparen Slaashaze, Hanna från Havanna, - för att nämna några av affisch namnen. som gjorde att de anrika lokalerna blev ockuperade även av yngre människor. Till och med kommissarie Barbieby hade lovat se mellan fingrarna när det gällde kroghanteringen. Endast hans assistent Waughan hade blivit utlokaliserad till Clubhouse från klockan 7 på morgonen, då de flesta serverades frukost i tältet, invid staketet till bondens ägor. Det knastrade av cornflakes i hela trädgården.

- Roligt med frukost, sade Sadie Southflower som råkade sitta på andra sidan av det breda bordet av ohyvlade bräder.
- Ja..., sade jag, medan mina tänder slet i sen seg fralla.
- Vet du att Jo-Anne har fått anställa extra personal?
- Nej, det visste jag inte...., medan jag råkade svälja gurksivan hel.
- Jag visste inte Slaashaze var en hund. Visste du?
Sadie lutade sig något över bordet, som om hon givit mig ett anförtroende.
- Ja, det kom inte som någon överraskning.
Redan halvtimmen senare var det fullt vid borden. Kände igen hästsportens Omar Sharif, även kallad "Glufssessorn", vid det runda bordet intill äppelträdet. Jo.Anne hade tillfälligt fått flytta sin Keyborad Helicopter längre ner. Undrade vad Glufsessorn hade för planer på Clubhouse? Skulle han ge oss speltips inför de stundande travtävlingarna?
- Du, den där Glufssessorn, känner du honom?, sade jag och tittade hastigt på Sadie Southflower.
Jag svalde de sista bitarna av frallan. En bit vanlig grönsallad fastnade i halsen.. Hostade några gånger men hann knappt hålla handen för munnen.
- Du verkar gammal, sade Sadie allvarligt. Hon stannade upp med gaffeln. Höll ett glas med apelsinjuice i vänstra handen. Hon blinkade till som om det var menat som ett skämt.
Hon hade inte riktigt menat det, att jag var gammal, på riktigt. Men det var sant. Jag hade tillbringat många somrar på Clubhouse. Sett människor komma och gå.

Dinah von Kindereggen kom stilla ut på altanen. Som vanligt var hon klädd i en fräsch blommig sommarklänning. Lade märke till att hon var barfota.
Jag anade att att Dinah visste om att Sadie hade tillbringat natten på mitt rum.
- Vi hade bibelstudier, sade jag för att föregå hennes kommentar.
- Jaså? Inget grovhångel?
Tittade upp från min kaffekopp. Det var sant att vi hade hade studerat sådant som kunde anknytning till skapelsen. Dinah observerade omärkligt Sadie, som tankspritt tittade på rockstjärnorna som var på ingång genom en öppning i häcken
- Vad är det han heter? Han till vänster....? ,viskade Sadie tyst och nickade mot två långa killar i bulldogfrisyrer.
- Det är Slutgo Lesbic, sade Dinah bestämt. Nu betraktade hon inte längre Sadie diskret från sidan, utan hon såg direkt på henne.
De såg varandra i ögonen.
- Ni känner varandra?, sade Sadie överraskad. Slutgo Lesbic! Det kunde hon knappt tro!
Torkade mig om munnen med en liten servett, utan att lägga mig i konversationen.
- Ja, han sov över hos mig förra natten. På parkettgolvet.
Just då kom Jo-Anne Newlander ut i solskenet. Hon sträckte på armarna och gäspade stort. Även hon hade haft nattligt besök. Hon hade plockat
sju sorters blommor och lagt dem under sin lilla huvudkudde. Hennes drömmar hade besannats. Hon fick besök av sju små män; alla de som nu fanns på hennes lista. Trötter, Blyger, Glader, Butter, Kloker, Trötter, Hon föredrog trädgårdstomteliknande män på försommaren.
Just då avbröts stillheten...

- PamadaPrrrT!Bom!Bom½Drr-dram.drm. t-t-T-Swatschatsch-bameli-bam!

Det var den hängivna och välkända bossa-nova artisten Virtanen som öppnade sin eftermiddagsshow med en virvel. Även denna gång jobbade han hårt,
med pinnar istället för vispar som han numera tyckte var för mesigt. Han lekte med pinnarna., jonglerade med våra trumhinnor.
- Du, vem var den sjunde mannen?, sade Sadie till Dinah.
- Det spelar inte så stor roll. När dom är så många spelar det ingen viktig roll längre. Förresten, fråga henne själv. Hon står ju där!

Dinah von Kindereggen pekade på Jo-Anne Newlander, som plötsligt redan var omklädd i rosa arbetskläder. Hon var snabb. Några rykten sade att det var hon
som var G-Girl, men det hade aldrig kunnat bevisas.

Glufssessorn råkade passera vårt bord.
- Satsa på Brunte i fjärde loppet. Spelformen är Tvilling, sade han i ena mungipan, som man knappt kunde se på grund av hans stora mustasch.
Jo-Anne Newlander, som stod strax bakom, nu åter i rollen som ordningsvakt, hörde naturligtvis det. Hon gjorde några karateutfall mot en fluga. För en stund sedan hade hon verkat så avslappad och nöjd, ja, ingen hade sett henne på det viset tidigare. Nu var hon annorlunda, helskärpt och redo att fullgöra sin plikt.
- Hör här! Du får åka hem till mamma med ditt spel och schabbel! Men först kommer du med mig ut till kroppsscanningen!
Hon tog upp en kvarglömd golfboll från gräsmattan och klämde in den under Glufssessorns mustasch.
- AjGglubbAjglubb!, klagade den store mannen, dubbelt så bred som Jo-Anne.
Hon sparkade honom i baken på hans gabardinbyxor och slet honom i kavajen, ut från altanen.

Den här typen av intermezzon var rätt vanliga på Clubhouse. Kände mig lite uttråkad av ordningsmaktens agerande. Beslöt mig för att gå in i huset. Möttes där av svalka. Läskflaskorna på bordet intill matsalen hade kondens på glaset. Hade precis öppnat en Loranga Summer Dream och var på väg att föra den till munnen, när jag såg Hanna från Havanna komma trippande mellan borden.
Höll ner läskflaskan och sade;
- Hej Hanna, ...jaså du har vägarna förbi, ha-ha-ha.
Undrade om jag drabbats av solsting. Jag brukade inte tilltala artister på det viset.
- Hej.
- Spelar du snart?
- Inte förrän i morron. Ska jobba lite med goodwill hos bonden. Där borta, bakom.
Hon viftade med handen i riktning mot staketet, där ute.
- Goodwill?
- Ja, han har ett projekt med sina nya kor, svartvita Holstein.
- Det har jag hört talas om.
Några andetag tystnad uppstod. Hanna från Havanna höll inne med orden. Som om hon ville säga något, men tvekade in i det sista.
- Ja, ansvarsfull avel har man hört talas om fortsatte jag.
- Träffade Carmen Buenasera i Flängby.
- Flängby! Av alla ställen!
- Hon föreslog att jag skulle börja samarbeta med Jannicka. Lite punkduetter och så.
Tömde min Loranga Summer Dream i ett svep. Det var en nyhet av hög kaliber. Senast hade jag träffat Jannicka på tåget från Flängköping till Stockholm.
Hon hade blivit uppvaktad av en miljardär efter att hon uppträtt på tåget i sin catwoman dräkt. det minns jag. Och att Jannicka varit avvisande.

Plötsligt kom Sadie Southflower till läskbordet i sällskap med flöjtspelerskan från River Suffer´d. De var klädda i rödvit prickiga baddräkter och hade
badmintonrackets i händerna. Ja, det var bra väder för spel. Soligt och nästan vindstilla. Det fläktade från dörren som stod öppen mot altanen.
Stämningen förstördes något när Slutgo Lesbic kom till bordet i sin pudelfrissa. Han såg i alla fall inte ut som en nyklippt rotweiler.
- Är det mätchpågång flickor?, sade han och plockade rutinerat till sig en flaska Pucko.
Alla stod tysta i några sekunder. Gillade inte Slutgos svartvitrutiga kortbyxor.
- Du Lesbic..., sade jag som om jag försökte inleda en intelligent konversation
Han tittade upp. Höll sin lilla Puckoflaska mellan vänsterhandens tumme och lillfinger. Hans mörka ögon såg forskande på mig.
- Säg vad du tänkte säga, sade Sadie riktat till mig och höll sitt badmintonracket mot bröstet.
- Var inte blyg nu, fortsatte flöjtspelerskan från River Suffer´d och skrattade.
Slutgo Lesbic en riktigt känd gitarrist som bara råkade stå vid läskbordet på Clubhouse och jag en ganska försoffad stamgäst i simbyxor.
Denna möjlighet att fråga honom tips var inte självklar, den var sällsynt. Försökte igen;
- Det där solot du spelade igår på naturistscenen, i Illusions of Frog Castle,... var det det bästa du kan åstadkomma??
- Vad pratar du om, vi spelade inte på naturistscenen, svarade han hastigt. Han hade ungefär samma exklusivt buttra röstläge som om han hyrt stämbanden av en Sylvester Stallone i målbrottet.
- Nej, de spelade på Glycerintrappan, lade Hanna från Havanna till.
- Glycerintrappan?Var ligger det?, sade jag upprivet. Hade gjort bort mig inför den berömde Slutgo Lesbic. Och flickorna förstås. Endast Sadie visste att jag kunde inte ha sett Slutgos Lesbics framträdande, vi låg ju uppe på mitt rum och studerade.
Hanna från Havanna markerade att hon går ut.
- Den scenen ligger bortom bondensåker, vid vägen mot Flängby, sade Sadie och markerade att hon också går ut i solen. Flöjtspelerskan från River Suffer´d dröjde kvar något, men det vara bara för att öppna en Pommac. Till sist lämnade även Slutgo mig stående där vid läskbordet. Öppnade själv en flaska till, en Cuba Cola.
Hade egentligen tänkt dela en med Hanna från Havanna, den smaken var ju hennes favorit hade jag läst i Kamratpostens Pop Special.

På baksidan av Clubhouse körde en stadsjeep upp på gården. Det var kommissarie Barbieby som gjorde sin rutininspektion. Bilen var ny, faktiskt var den ute på uppdrag för allra första gången. Assistent Waughan hade krockat mot en glasskiosk med trotjänaren, en Austin Cambridge från 1962, men Barbieby hade tyckt att det var dags att prova en nytt, en Dodge från Low-Buget Salei Flängköping. Barbieby skuttade ut. Landade i gruset framför Jo-Anne Newlander. Hon försökte gömma sex stycken skräckslagna män bakom ryggen. Det lyckades inte så bra.
- Jaha. Var har du den sjunde?, sade Barbieby som gick rakt på sak.
Jo-Anne grimaserade något.
- Du menar Sloker?
- Jag skiter i vad han heter, men jag vill ha tag på honom. Den sjunde mannan,.. sade Barbieby resolut samtidigt som han såg sig omkring.
Han fick syn inte bara på mig , men också på flöjtspelerskan från River Suffere´d som steg ner för en liten trappa i sin rödvitprickiga baddräkt.
- Vem e de där?, sade han och nickade mot Slutgo Lesbic som råkade passera utan sina trendriktiga shorts 50 meter bort vid näckrosdammen.
- Sloker är i Bang-Cock, sade plötsligt Jo-Anne som om hon visste att det skulle avsluta diskussionen.
- I Bang-Joe-Cock-Er? Då så, då vet jag. Barbieby hoppade in i bilen igen. Efter att ha förgäves letat efter ettans växel, körde han trevande därifån i treans växel.
Jo-Anne Newlander vinkade efter honom. Hennes sex pojkvänner gjorde detsamma
- Han heter inte Sloker.. väl?, sade Dinah von Kindereggen som ljudlöst hade sprungit fram över gräsmattan
Jo-Anne lade sig lugnt på en filt. Pojkvännerna flockades runt henne.
- Nej och han är i Norge och shoppar loss. Det är ju syttende maj.
- Skall Du åka dit i din Keyboard Helicopter?
- Det får man se, om inte askmolnen blir besvärliga.
Dinah hade respekt för Jo-Anne och höll hårt om sitt saftglas. Några solstrålar reflekterade på ytan av Jo-Anne mörka solglasögon, där hon låg på filten.
Pojkvännerna hade grupperat sig halvliggande tätt omkring henne.
Som bärklasar av frodiga vindruvor.Det var bara att sträcka ut handen.
- Lyckliga Du, sade Dinah von Kindereggen. Hon jobbade extra som livsstilscoach och visste hur viktigt det var att även ha någonting att göra
med händerna.