Så blev det äntligen av, resan till Snippan Town.

Härligt rullade gummidäcken över asfalten. Solen sken över slätten. Foten lutade lätt på gaspedalen. Raksträckan verkade vara flera kilometer, nästan ingen mötande trafik i sikte. Passerade en kiosk med jättelik blinkande korv på taket. Landskapet såg mera ut som i Arizona än Norrlands inland. Kanske berodde det på att det var sommar.

Funderade på Gretas sista ord innan jag lämnade henne vid brödrosten; "Har du ingen heder i kroppen!".
Jovisst hade jag heder i kroppen, men också resfeber. En veckas ledighet under försommaren var inte det sämsta. Denna gång skulle det bli något annat än de klaustrofobiska studierna av Ophania, dit man kunde komma endast med lådbil. Nu hade en riktig bil, en Wolkswagen. Bullig, som en härligt gul skalbagge som rusade fram över norrlandsprärien.
Fick syn på något litet kryp som klättrade på insidan av vindrutan. En insekt, kanske just en skalbagge, men den hade vecklat ut sina vingar. Mindre än fem sekunder ouppmärksamhet från vägen gjorde det till en överraskning, det att asfalten plötsligt tog slut.
Körde nu på grusväg.
Såg några vägskyltar. Jag var framme.

Samhället verkade bestå av endast av en huvudgata, Stora Gatan. En vanlig sommarförmiddag som denna var den fortfarande ganska öde.
Parkerade och stegade in på ett cafe´.
Lutade mig över serveringsdisken. Frågade om läget. Visste hon till exempel vem som bestämde i staden. Eller var Snippan Town en ren anarki ute i vildmarken?
Just därför hade jag kommit, för att ställa frågan. Kanske kunde det bli ett reportage i lokaltidningen därhemma.
Lottie, som det visade sig att hon hette, satte kaffekoppen framför mig och viskade nästan;
- Det är Loucal Rocket.
- Loucal Rocket?... Heter han så?
Hon nickade. Jag väntade på att hon skulle säga något mer.
- Vill du veta allt om Snippan Town, skall du gå till Loucal Rocket.
- Jaha.... Var bor han då?
Jag smuttade på kaffet och pekade på ett wienerbröd som fanns bakom glaset, på en hylla bakom henne.
Hon vände sig om, öppnade glasluckan.
- De här wienerbröden är tre veckor gamla.
Jag stirrade.
- Fantastiskt. De ser yngre ut. Vad är hemligheten? Är det typiskt Snippan Town?
Hon studerade mig några sekunder, en ansats till leende fanns i hennes mungipor.
- Loucal Rocket bor i den stora villan i andra ändan.

Körde min gula Wolkswagen nerför gatan. Villan var inte alls svår att hitta. I gult och grått, med växter som slingrade sig upp längs väggarna. Knappast ett nybygge, gissade att huset inte renoverats på de senaste fyrtio åren, minst. Der knastrade under mina skor, en grusgång ledde upp till ytterdörren. Funderade några sekunder. Skulle jag vara välkommen som kom oannonserat?
Hann inte tänka färdigt när jag hörde en röst bakom mig;
- Det är sextiotvå år sedan.
Vänd mig hastigt om och såg Loucal Rocket i ögonen. Det var en åldrad man, med en märklig ungdomlighet i kinderna.
- Det är sextiotvå år sedan du renoverade, senast?, sade jag något torr i munnen.
- Nej, ha-ha, när jag flyttade in.
Han tog mig i hand som en hälsning. Markerade med den andra handen att vi skulle gå in.

Väl inne i hans ålderdomliga ombonade vardagsrum, eller vad man skall kalladet, satt vi ett par rymliga skinnfåtöljer. Han studerade mig inte alls onödigt länge utan kom snart till sak.
- Nå, vad vill du unge man? Vad vill du veta om Snippan Town?
Jag harklade mig och lutade mig framåt med mina händer på mina knän.
- Ja..., du behöver inte vara orolig, jag är inte journalist.. Bara nyfiken.
- Nyfiken? Hur kan man vara det utan att vilja berätta?
- Ja, inte så...., jag bara var i Ophania nyligen, tänkte att det här måste vara ett lika stort äventyr.
- Äventyr? Har du inte varit med om något? Du är ju inget barn. Hur kunde du irra dig till Ophania? Det är ju bara en tivoliattraktion!
- Visserligen. Men kanske därför jag är här, vill uppleva något bättre, något som är på riktigt.
Han tog några klunkar ur ett glas med vatten.
- Har ni något Internet?, frågade jag plötsligt men spontant.
- Nej, nej.
Han ruskade på huvudet, verkade för första gången verkligt irriterad.
- Har ni EU stöd, i någon form...
- Nej, nej, det där EU- tramset skulle också förstöra vår nationella suveränitet!
Frågan tog allvarligt. Jag fortsatte emellertid;
- Så ni betraktar er som en självständig nation....., ni är utbrytare?
Han reste sig upp och svingade högerarmen, fick en så kraftig örfil så att jag kastades ur stolen.
Halvlåg på golvet, höll ena handen för munnen och mumlade;
- Vet ni om att ni bor i Sverige...?

Kröp ut genom dörren till grusgången utanför, reste mig långsamt. Stapplade in i min gula Wolkswagen. Körde till cafe´t. Lottie stod fortfarande bakom disken, putsade ett wienerbröd. kanske samma som vi tittat på tidigare. I hörnet stod en jukebox, i retrostil, som allt annat i Snippan Town. Min kind blossade fortfarande.
- Nu vill jag för f-n höra Queen of Hardrock! sade jag otåligt, irriterad över det meningslösa besöket hos Loucal Rocket. Beslutsamt gick jag fram till musikautomaten, stoppade i några mynt.
Något modernt kunde pigga upp stillheten som verkade råda i Snippan Town
Lottie tittade upp. Lokalen badade i den tidiga eftermiddagssolen. Våra kroppar kastade skuggor på väggen.
- Den fungerar inte. Du får sjunga själv.
Jag gick fram till henne. Såg henne i ögonen, men sade först inget. Hon fortsatte att undersöka wienerbrödet.
- Om jag sjunger. Kan du då kompa mig med det där hårda wienerbrödet? Du kan slå det mot bordet!
Fläkten i taket surrade sakta. Några flugor passerade.
- Har ni överhuvudtaget några kunder på det här stället?, fortsatte jag.
Lottie pekade mot ytterdörren. Någon var på väg in. Det var Loucal Rocket.
Jag rätade på mig och var beredd på något, jag vet inte vad. Han var åtminstone ensam. I den här belysningen verkade han yngre, starkare, naturligt vältränad, som en skogshuggare som ätit sig mätt på vad naturen har att ge. Han hade liksom svullnat upp under den där flanellskjortan. Stod själv stadigt med ryggen mot serveringsdisken.
- Jaså, du är kvar...., sade han.
- Men inte så länge till!....sade jag och gick försiktigt i en halvcirkel runt honom, till dörren. Sträckte mig mot handtaget, vid denna manöver råkade vrida huvudet något snett upp till höger, blicken fastnade på en liten bildskärm. En fjortontummare.
- En TV! Ni har TV! Jag hejdade mig vid dörren.
- Vi har Lokal-TV, sade Lottie.
- Vill du se lokal TV skall du stanna här till i kväll, sade Loucal Rocket något bistert medan han gick till frysen med kylda coladrycker. Han trampade över det slitna trägolvet, med steg som inte avslöjade någon tvekan om hans avsikter. Han skulle dricka en Cola på stående fot
Skulle just sätta ena foten utanför den halvöppna ytterdörren, när Loucal Rocket tillade;
- Skall du inte med och fiska en sväng? Gammelgäddan står och lurar i vassen. Det dröjer flera timmar innan TVn drar igång.
Jag var lite överraskad av att scenariot förändrats. Loucal Rocket till plötsligt och med lite trevlig. Bara en äldre man som ville vara gästvänlig. Han rapade efter att ha tömt flaskan på mindre än tio sekunder.
- RAAAPHGHöuuugh. Och så får du veta lite mera om Snippan Town, om det var det du ville. Av någon jävla anledning.

Nerför stigen bar det, genom skogen. Blåbärsriset slog emot fötterna. Det var något fuktigt i luften. Kände insekter mot pannan.
- Se där! En petra medelaris!, sade plötsligt Loucal Rocket framför mig. Han vände sig om och pekade. Fjärilen fladdrade ryckigt mot en solglänta.
Jag stannade upp och tittade på de blårödprickiga skapelsen med decimeterstora vingar.
- När en petra medelaris parat sig med 122 hannar försvinner hon från skogens scen. Dessförrinnan var hon en anonym puppa. Märkligt.
Kunde inte annat än hålla med.

Bara hundratalet meter senare stannade vi till, invid Björkboppen, ån som slingrade sig ända in i ödemarken. Ingen kunde klaga på utsikten, det var vackert. Björkarna hängde slappt nära vattnet, till och med doppade sina blad. Vi tog fram våra spön. Hadde fått låna ett litet kastspöav Lottir. Den lilla guldglänsande rullen med vev och lina var en svensktillverkad Abu Matik Simpel. Eftersom den var inkapslad skulle jag slippa nybörjartrassel med linan. Min värd på fisketuren använde själv en mera komplicerad haspelrulle, en Consul Pyramid 5000.
(Kunde brännskador på fingrarna vid oaktsamhet. Om man inte rentav fastnade i en rusande lina vid napp och drogs ned i vattnet)
- Jag vet vad du tänker på.....vad heter du förresten?
- Jag heter Miguel Morales, sade jag.
- Du tänker på, Miguel...att här kan ingen se oss om,.... du får lust att knuffa mig i Björkboppen.
- Varför skulle jag vilja det? Ni är ju min värd. Det är ni som bestämmer här i Snippan Town, nej sådana tankar har jag inte
Han gjorde sitt första kast. Wobblern landade med ett litet plopp vid åkanten på andra sidan. Gjorde också mitt första kast, och min wobbler (Silverfisken) landade rakt bland näckrosorna. Plötsligt plaskade det till något alldeles extra invid där mitt drag landat.
- Hånflabbepaddan! Det är en Hånflabbepadda!, skrek Loucal Hero nästan hysteriskt. Han var onekligen mycket upprörd. Så skärrad hade jag aldrig sett honom tidigare. Jag hade ända fram till dessa ögonblick trott att han var en orädd och stadig man, som sällan förlorade fattningen. Han var ju representativ ledare för den här delen av landet.
Vad var det som gjorde honom så rädd för Hånflabbepaddan ? Allt gick mycket fort. Det plaskade alldeles förskräckligt. Kände inget napp i mitt spö, odjuret hade fastnat i hans wobbler! Det surrade i hans Consul Pyramid 5000, som satt fast i ett tvåmeters spö. Tumultet fortsatte än värre och min fiskekamrat drogs ner i ån, med spö och allt! När det värsta vattenstänket lagt sig såg jag hur Hånflabbepaddan slukade Loucal Hero med huvudet före, såg bara de jeansbeklädda benen med stövlarna sticka upp ur gapet på monstret!

Slängde mitt eget spö i Björkboppen och började springa därifrån. Trädens grenar piskade mot ansiktet. Snubblade, reste mig, fortsatte. Värsta vurpan var över en sten som var gömd bland blåbärsriset. Var mycket andfådd, hjärtat bultade. Ändå var det inget som jagade mig. I fantasin hade jag trott att så varit fallet, förmodligen berodde det på chocken.
Väl tillbaka i bilen lugnade jag ner mig. Hur skulle jag förklara vad som hänt? Eftersom jag inte kände så många i Snippan Town kändes det säkrast att åka till cafeet. Vid närmare eftertanke hade jag aldrig sett någon annan människa i samhället.

Lottie stod troget bakom kassaapparaten. Fläkten snurrade sakta i taket. Inte nu heller fanns det några andra gäster.
- Du. Vet du vad som har hänt...., sade jag inledningsvis, lite trevande i rösten.
Hon tittade upp. Lade märke till att hon hade nymålade läppar.
- Ja, det var så att, ...det har hänt en olycka. Hånflabbepaddan fick tag i...
- Jäh, den har store leber.
- Leber? Är du dansk?
Lottie knep ihop sina nymålade läppar ett ögonblick innan hon svarade;
- Jag är född i Portsmouth. Min mamma var dansk.
Var förstummad i några sekunder.
- I alla fall...., vår, jag menar din chef eller vad man ska kalla honom förolyckades vid Björkboppen.
Lottie polerade färdigt ett glas, ställde det i hyllan.
- Vet du vad jag tycker, vi går upp på mitt rum.
Jag följde Lottie genom lokalen till en trappa som visade sig leda upp till andra våningen. Det knarrade kraftigt för varje steg vi tog. Hon tog fram en stor nyckel och öppnade dörren till ett rum som visade sig vara alldeles förtjusande. Lottie doftade av en god parfym och den kändes kraftigare i värmen på andra våningen. Eftersom huset hade plåttak var hennes tjänstebostad rejält uppvärmd sent på eftermiddagen. Solen hade ju stått på mest hela tiden.
- Gillar du mitt läppstift, sade hon och stod väldigt nära. det skiljde knappast två decimeter mellan våra kroppar.
- Ja, ... du påminner om Kitty.
- Kitty?
- Kitty Jutbring.
- Vem är det? Är det din tjej?
Lottie tog ett steg tillbaka, verkade något mera kylig.
- Nej, nej, bara en massmediabrud som alltid gnölar om att hon är singel
Lottie satte sig på sängen. Stirrade i väggen. Hon suckade, men sade;
- Finns det något annat som påminner om "den där, Kitty Jutbring"?
Funderade ett ögonblick, öppnade munnen och sade
- Ja, har du normal vaginastorlek så.
Dörren till rummet stod fortfarande på glänt. Det var lätt för Lottie att knuffa ut mig därifrån. Vid trappan kände jag en spark vid ryggslutet och jag rullade ner. Omtöcknad. men fortfarande vid medvetande hörde jag röster från cafeet. Hade det äntligen kommit några andra gäster? Reste mig mödosamt och såg att TV: n gått igång, kanske automatiskt när det blev sändning.
Annars var det fortfarande tomt. Jag var inte så intresserad av att se på TV just då, men lade märke till att man sände ett avsnitt av Lilla Huset på prärien med Michael Landon.
Stapplade ut, till min gula Wolkswagen.
Satte mig bakom ratten, vred om nyckeln. Hade bara en tanke i huvudet, ville bort, från Snippan Town.
Lottie skulle antagligen anmäla mig allraminst för dråp. Hur skulle jag kunna förklara att Local Hero bara försvann i ån. Jag gjorde ju inte det minsta försök att rädda honom. Han var lokalsamhällets starke man, stöttepelaren, jag var endast en okänd mystisk främling
Trampade på gasen och passerade stadsgränsen 17:36.
Det kändes skönt att jag hade en bil som fungerade, inte en trampbil.

bild

www.inredningetc.se/leksaksbil-volkswagen-bub...

En av underskattade feministprofilerna ?

Helt klart har jag alltid tolkat lille Pip (Tweety) som en liten fågelflicka, med osedvanligt stort huvud...., livet igenom jagad av den hemska dumdryga katten Sylvester (pojke).

Trots sitt öde, att vara inlåst och till beskådande för det mesta, så att Sylvester riktig i lugn och ro kan planera sina sinnrika men lika korkade attacker, har hon ändå ibland hjärta att vara generös och överseende.

Javisst ja. Glömde att feminister kan inte vara godhjärtade.

Slap. Slap. Slap. (örfilar mig själv)

Titta Vad Jag Kan göra med min Nya Kamera

Visst är det Konstigt?

Det var Konstigare förr.

Utan Digital-kamera.

Så Mystiskt.

Besinningslösa Småföretagare

Jag hade bestämt möte med Markus på Ringbaren. Från mitt tidgare ungdomsliv var han en gammal skolkamrat, men vi hade inte träffats särskilt ofta. Numera satt han i riksdagen för ett av de större partierna.

Prick klockan 12 satt vi vid det lilla fyrkantiga bordet med våra lunchportioner. Efter några inledande fraser om det dåliga vädret kom vi snart in på politikens område. Naturligtvis var det han som hade initiativet;
- Du vet, jag kommer att lägga fram en motion om statlig sex....
Jag log utan att gapskratta;
- Vad menar du?
- Jo, det är ju alldeles för mycket oreglerat småföretagande där. Allt annat verkar man ju kunna regelera, dessutom finns det ett stort skattebortfall.
- Skattebortfall?...Hur skulle det fungera?
Markus stoppade gaffeln i munnen. Han tuggade några gånger, svalde, några pommes frites slank ner. Han fortsatte fortfarande med lite mat i munnen;
- Klart, på frivillighetens väg, ungefär som man betalar TV-licensen, betalar man in vad man skall. I det här landet är ju de flesta ärliga.
Jag nickade och tog en klunk av min mellanmjölk. Jag funderade några ögonblick och sade sedan;
- Du menar att man betalar en obligatorisk sexavgift vid könsinnehav?...Hahaha.
- Visst, ...men man kan tänka sig olika nivåer.
- Nivåer?
- Ja, högsextagare betalar naturligtvis mer, munkar och nunnor mindre, om du förstår vad jag menar.
- Jo, jag förstår vad du menar, sade jag.
- Sedan kan man ju faktiskt sköntaxera. Det finns ett besinningslöst småföretagande på området.
- Jag förstår verkligen vad du menar, sade jag och tänkte på somliga. I den här belysningen var de ju skattesmitare, i alla fall licenskolkare.
- Försäkringskassan bör också ta tag i alla som påstår att de inte kan ha sex längre. De bör gå på obligatorisk rehab, och sedan skall de återanpassas till det statliga sexlivet.
- Jo jag förstår verkligen vad du menar.

Jag lämnade Markus, riksdagsmannen, på Ringbaren, hade en tid att passa. Klockan 12:30 skulle jag nämligen befinna mig vid den stora lyftkranen vid det nya bostadsbygget på östra sidan av stan. Hade bokat tid med kranföraren. Medan han Bengt gick på sin lilla lunchrast, skulle jag få klättra upp i hans lilla hytt 38 meter ovan jord, med min videokamera. Skulle ta några panoramabilder på den äldre bebyggelsen som fortfarande låg intill. Hade bara några dagar tidigare halvt om halvt fått ett litet löfte av ingen mindre än Stadsarkitekten att initialt göra en liten dokumentär om "Stad i Förändring". Det kunde vara ett bra extraknäck och ville gärna visa på min intitiativförmåga, för att eventuellt få andra uppdrag
Kameran, med zoom, hängde i en rem om halsen. Vågade knappast titta neråt, medan jag steg för steg klättrade uppför. När jag var halvvägs, råkade blicken ändå fastna därnere, på de som det tycktes små fotgängarna. Stelnade till. Det var lika långt kvar. Det var hisnande högt.
Såg inte ner mer, koncentrerade mig på de små trappstegen. Det blåste vindar i min frsyr. Någon solbränna var inte att tänka på, kände mig blek
Under den riskfyllda klättringen slog mig det mig emellertid den tröstansfulla tanken, att trots allt besvär kunde bli rätt bra bilder.
Kunde få med alla vackra fönster, kanske också få en skymt av gamla hyresgäster på balkongerna. Det bodde fortfarande ett hundratal kvar i kvarteret.
Min tanke nämligen, hade gått vidare till, efter mitt möte med Markus på Ringbaren, att jag kunde passa på att utnyttja bilderna på ett annat sätt.
De skulle kanske gå att använda i en informationsfilm om den nya statliga sexavgiften. Såg det klart för mig. Filmen skulle börja med några exteriörbilder, zoomar in ett fönster, en balkong..........och i nästa scen ringer kontrollanten på dörren!

Bildmaterialet från hög höjd blev nog bra, säkert bättre än att jag åkt i en helikopter. Förra gången jag tog helikopterbilder hade jag fått kassera flera minuter eftersom de blivit så skakiga. Redan halvtimmen senare stod jag ivrig i den trappuppgång som bland annat skulle kunna ge de första interiörbilderna, en första sekvens pilotbilder till en informationsfilm, kanske med namnet, "Har du betalat DEN licensen Svensson?". Eller något annat, jag visste inte just då.

Ringde på den gamla dörrklockan. Halvminuten senare hördes steg, det knarrade därinne, kanske var det ett riktigt gammalt parkettgolv. Den mörkhårige mannen som öppnade var av normallängd, klädd i någon sorts mysdräkt. Han hade inte tänt lyset, bakom honom var det dunkelt, men en kvinna någonstans bakom honom frågade;
- Är det media?
Frågan var välmotiverad eftersom jag stod och filmade samtidigt som dörren öppnades. Mumlade bakom kameran;
- Ja,....det är från Kvällsposten, skulle bara kolla om ni betalat....
- Betalat?Vadå?!
Mannen verkade ilsken, men hans irritation var förståelig. Jag stannade kameran och höll ner den.
- Jag bara skojade, jag är inte från Kvällsposten. Tänkte bara frågapå skoj om ni betalat licens för er lilla gemensamma stund såhär på eftermiddagen.
Mannen såg uttryckslöst på mig.
- Du menar om vi är med i Fucket? Hyresgästföreningen?
- Ja, sade jag kort.
Han svarade snabbt, som om han ville bli av mig med.
- Sedan tretton år tillbaka. Klart att man är ansluten. Vad skulle annars föra oss samman, annat än solidariteten.
Han tog ett steg tillbaka, förde upp armen liksom för att påbörja stängningen av dörren.
- Men så bra då. Då vet jag.
Han stängde resolut dörren mitt framför näsan på mig. Funderade på att Markus var inte så fel ute ändå. Licensparningen, utan kommersiell påverkan, var redan förankrad hos allmänheten.Varför kunde man inte betala skatt för det också?
Dörren öppnades plötsligt snabbt igen. Mannen stirrade på mig.
- Varifrån sade du att du är? Är du polis? Varför frågar du mig om det där?
Jag hann blinka en gång innan jag svarade, rättade till ena foten.
- Nej, jag bara testar mig själv.
- Testar? Testar dig själv?
Han höll en hand på dörrhandtaget. Hans näve var en halv gång större än min. Han hade lite lockigt hår. Gissade att han var turk. Kanske en brottare.
Kom för mig att fråga:
- Har ni några barn?
För första gången log han lite.
- Vad är det nu då? Säljer du jultidningar?
- Nej. Det är bara det, ...om ni ser på reklamtv. Blir det kommersiell påverkan.
Jag hade tunghäfta. Vågade inte prata öppet om hans sexvanor. Och vad han trodde om att det kanske skulle bli licensfinansierad skatt på sex.
- Gå, sade han. Viftade med handen mot den lilla trappan. Stängde tyst dörren. Hörde röster, kvinnan därinne frågade förmodligen ut honom.
Jag gick.

Någon dag senare satt jag vid datorn och hade kopplat in videokameran. Bilderna uppifrån lyftkranen blev ganska bra. Fastnade vid bilderna jag tagit vid mannens ytterdörr, då när han öppnade första gången. Bakom mannen kunde jag se en skymt av kvinnan, hon var blond. Tog in några stillbilder i Photoshop och gjorde en förstoring. Hon liknade någon. Förstorade ännu mer och använde Ljuseffekter. Lade nu märke till att hon var mycket lättklädd, men fokuserade på ansiktet. Ingen tvekan om det. Det var en Carolina Gynning look-a-like!
Det garanterade att hon var en bästa vän av småföretagare! Vågade inte tänka på hur mycket skattesmitarsex de hade i den där mysiga lägenheten!

Nästa dag ringde jag Markus för att berätta om att jag hittat ett par som kunde utgöra ett varnande exempel i en upplysningsfilm. Han fattade sig kort och bad mig istället att vi skulle träffas nästa dag vid lunchtid. Sammanträffandet skedde åter på Ringbaren vid klockan 12. Vi satt vid ett fönsterbord den här gången. Markus verkade allvarlig.
- Jag fick inget gehör hos partiet för min motion. Tiden var inte mogen. Däremot smusslade jag in förslaget hos två andra partier.
- Andra partier? Är inte det allvarligt? För det egna partiets rättssäkerhet?, sade jag och prickade en bit grillkorv med gaffeln.
- Jo. Men det måste hända nåt. Då vaknar kanske mitt eget parti. De vill ju inte verka sena i utvecklingen.
Nickade. Funderade några sekunder.
- Vilka partier då, förresten?
- Miljöpartiet och Liberalerna.
Såg det för mig hur Markus skulle sågas i bloggvärlden, av Johanna Nylander och alla de andra.
- Vänstern då? De är ju för statlig sex även i normal fall?
Markus verkade ännu mer bekymrad.
- Problemet med deras värld är att där ser man sex mest som en hobby.
- Hobby? Som att att samla frimärken?
- Ja. Individuella avvikelser kan förekomma, skattebefrielse för det som är folkligt. Individens sexualitet anses inte ha så mycket med samhället att göra.
- Menar du det?
- Jag menar inte så mycket, det är snarare min övertygelse., att sexualiteten är så viktig att vi borde betala för det. Licensfinansierad skatt, eller på något annat sätt. Vi betalar ju för all andra livsnödvändigheter, mat, boende, nöjen,vård, ja till och med vår död kostar samhället pengar.
För första gången insåg jag nu hela vidden av Markus funderingar.
Han lade plötsligt sin gaffel åt sidan och lutade sig över bordet, sade nästan viskande;
- Miljöpartiet förresten..., de skulle kunna tänka sig att finansiera hela det här landet med en sex-skatt, samtidigt som man begär utträde från EU.
Såg frågande på Markus med stora ögon. Han hade ätit upp sin grillkorv. Han hade lite stark senap på kinden.
- De andra länderna. Tror du att de kommer att följa Sveriges exempel?
Markus lutade sig bakåt på den lilla stolen, rättade till den röda slipsen. Han såg ut genom fönstret. Därute på gatan körde en gammal sliten Saab.
-Varför inte?

Det uppstod en stunds tystnad. Tog fram en påse V6 Ocean Mint ur fickan och lade en av de vita kuddarna i munnen. Tog åter till orda;
- Vad tror du om spex-skatt...?
- Ha, ha, ha, då skulle man ju åka på den ena skattesmällen efter den andra.
Markus förstod min humor. Råkade lyfta blicken. Såg ett par som gick omkring i lokalen med sin brickor, letade efter ett lämpligt bord. Våra blickar möttes ett ögonblick. Kände nu omedelbart igen dem, det var paret som jag filmat! Att de valde just Ringbaren, det var minst tre kilometer från hemkvarteret. De var väl i nordstan i andra ärenden också. Kände mig orolig inombords, hur skulle det här sluta?
Det visade sig aldrig bli någon större katstrof, Enrique som mannen hette och hans tjej Annika gjorde sig hemmastadda vid bordet bredvid. Tvärtom visade de nyfikenhet och verkade vara på gott humör. Nu fick jag ett oanat tillfälle att introducera dem för Markus. Hela historien rullades upp under skratt och leenden. Enrique visade sig inte alls vara den där långsinta, tjurskalliga typen, utan en god humorist, precis som Annika. Det hjälpte till att Markus, som tjänade bra som riksdagsman, tog fram sin plånbok.
Vi kom efter tjugo minuter fram till att jag skulle filma en gång till, speciellt just deras balkong. De skulle gå ut där lättklädda i novembersolen och kramas. Så skulle filmen börja.
Därefter skulle jag rusa in från entreplanet med en mikrofon, ringa på och sedan sjunga en sång. En sång med den inbyggda frågan, om man verkligen betalat sina sexavgifter.
- Någonstans började till och med Sissela Kyle sin karriär!, utropade Annika som verkligen var något av en Carolina Gynning look-a-like. Till och med dialekten var nästan rätt.
Vi lämnade Ringbaren och promenerade nerför gatan. Stämningen var god och jag kom överens med Enrique och Annika att filma redan nästa dag. Det enda som jag inte riktigt gillade var att jag skulle bli tvungen att klättra upp i lyftkranen igen.

Så skedde. Klockan 12:30 satt jag åter i den vindpinade hytten med fin utsikt över östra sidan av staden. Hade inte avtalat att träffa dem innan, utan skulle bara klättra upp. Såg på mitt armbandur upprepade gånger för att pricka tiden rätt, men övergick till att bara fästa blicken på balkongen genom kameran 12:33. Där kom de, kärleksparet!
Zoomade in. Annika var klädd i någon sorts vit Baby Doll nattdräkt i nylon och Markus i ett par små leopardbadbyxor. Markus?! Jag var förvånad av att se Markus på balkongen, han hade sagt att sig vara upptagen och skulle inte kunna närvara vid filminspelningen, men jag bara fortsatte filma. Säkert skulle jag få förklaringen senare. 12:39 gick de in i lägenheten igen, tätt omslingrade vid varandra. Markus hade slängt ner sina badbyxor från balkongen. Plagget landade mellan två parkerade bilar.
Väl nere på marken igen sprang jag. Ville inte missa hettan i handlingen och jag skulle filma det. Till min förvåning blev jag inte insläppt. Det hände inget trots att jag ringde med dörrklockan, bankade på dörren och skrek. På något sätt hade jag blivit lurad. Det visade sig senare att Markus betalat Enrique tillräckligt mycket för att han skulle stiga av projektet Filmen i kameran blev ändå min räddning, det jag filmat från lyftkranen. I alla fall gav det mig tillfälle att hämnas. Redan någon dag senare fanns riksdagsmannens kärleksmöte på balkongen ute på Youtube och jag skickade ett anonymt brev till Hänt i Veckan.
Tidningen påstod visserligen att bilderna var tagna i Bangkok, och man pekade ut "Carolina Gynning", trots att det var Annika. För Markus innebar det här (vi blev naturligtvis ovänner) slutet på hans politiska karriär. Inte ens socialdemokraterna ville ha såna vildar i sina led.
För Annika innebar händelserna ett lyft, hon blev efterfrågad på olika sätt. Hennes ex, Enrique har jag inte sett sedan vi lämnade Ringbaren.

bild från

www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=313