Ett säkert Vårtecken i Gobbarnas Värld

En av vårens första cykelturer - personligt med Fred Ljungbärley

Som Knallbeck skulle ha sagt, han som en gång frivilligt hjälpte mig att flytta ; "Sannerligen är detta inte ett Kaanans land"

Inte alls länge sedan, innan den kyligare, envisa regnperioden, gav jag mig äntligen tid till en välbehövlig cykeltur. Har cyklat många gånger i omgivningarna, i tanken var inte svårt att i planera en lämplig rutt. Men ville ändå inte i förväg exakt bestämma hur färden skulle bli. I cykelkorgen fanns en ståltermos med kaffe och en halvliters plastflaska med äppeljuice. Ingen cykelpump och inga punkagrejer, ingen cykelhjälm. Kan vara fegt att gardera sig för mycket!
Från stadens centrum trampade jag längs den unika Stora Gatan, vidare ut genom stadsporten, mot Grottmöllan, som jag snart passerade. En första lite besvärlig backe gjorde sig påmind där, vid Bassgårds konstatelje´, ungefär. Alla som känner trakten vet att härifrån är det lätt att färden går mot Knallilt, men man kan svänga av mot den lilla kyrkan. Annars hamnar man lätt i Sperligsbyttan och där fanns ju inte mycket att se.
Vid avtagsvägen studerade jag en stund en samling halvvuxna ankor i en av dammarna. Ovanligt glada verkade man, plaskade och dök. I just den dammen verkade vattnet vara fritt från algblommning. Bodde inte Jon Eriksson någonstans här i närheten? Honom hade jag knappast muntert träffat sedan han till en fotbollsmatch delade ut programblad. Jag passerade genom lövskogen och hörde vattensorlet från ån, som här i årtionden haft sin lilla damm och fors. Den populära bron utgjorde gärna underlag för både romantik och spinnfiske.
Strax var jag framme i ett öppet landskap där man ibland kan se vältränade hästar springa i hagen. Bakvägen närmar man sig travbanan om man så vill, kanske med en mjukglass i handen om man stannat till vid kiosken.
En riktigt besvärlig backe uppmanade mig att stiga av sadeln och gå uppför, i sakta avkopplande takt, tills stadsdelen, det villatäta östra Ballås, stod framför mina ögon.
Därifrån gick färden mot Flängbybyvägen, och den härliga cykelbanan mot Bulleribångdalen. Här stod jag inför en klassisk längre etapp, enligt mina mått mätt, tvåmilen. Cykelbanan härifrån består av ett rejält asfalterat avsnitt, egentligen den gamla järnvägen, och går naturskönt genom skiftande landskap, bland annat längs med den lite spännande Gyttjeån som utgår ifrån Dimlångssjöarna. Bilfritt i örat ett tag.
Vädret var i det här läget blandad molnighet, i alla fall utan inslag av sydeuropeisk värme., men, frånsett lite redan halvljummet kaffe, började vätskan ta slut i cykelkorgen. Beslutade att väl framme i Flärtberga skulle jag omedelbart ge mig av av mot Dimlången, tretton nya kilometer. Också en ganska trevlig strapats. Kuperat. Kastvindar gjorde sig påminda på höjderna. Mina ben arbetade ihärdigt, pedalerna kändes inte alls tunga att trampa. Tur var det, för här ville jag inte ha "motorstopp".
Önskade att jag hade haft en Web Cam på cykelstyret. Något som filmat mina fladdrande nya blå gymnastikbyxor.
Sedan tidigare visste jag att skogen här i trakten, med rikt insektsliv, kunde kännas ganska "sumpig"vid närmare praktisk kontakt.Vad jag framförallt saknat, på vägen från Flärtberga, är mossiga bergknallar, där man kunde sätta sig ner en stund och andas in annat än gödseldoften från slättlandskapet. Och mest av allt saknade jag förstås en decentraliserad Handelsbod, som kunde tillhandahålla plåsterlappar och Salubrin, om man gjorde turen sommartid.

Beslöt att knacka på hos familjen Långgårds i Dimlången.
- Hej jag heter Fred. Kan jag hos er få köpa lite mjök och ägg till marknadsmässiga priser?
Bonden, Erik Långårds, tog sig om hakan, funderade.
- Ja, men det blir dyrt.
- Det gör inget, jag har gott om pengar!
Kände med handen innanför min lätta gröna sportjacka. Men jag upptäckte att jag glömt min plånbok!
Erik Långgårds förstod att något inte stod rätt till och sade;
- Du kan få jobba som tjur på gården och därvidlag tjäna ihop till ett glas mjölk och ett ägg.
- Ja,...det är ju påsktider. Jag tar jobbet!
Självklart skulle man föregå som gott exempel och ta de jobb som erbjöds, allt annat var ren lathet.
Erik Långgårds stod bredbent på backen och sade;
- Du får övernatta i vebon. Det är avelsdags först i morrn.

Vedbon var ganska hemtrevlig, och riktig varm. Doften av hugget virke var inte det sämsta. En gammal batteridriven transistorradio av märket Radiola fanns på en hylla. Somnade till nattjazzen. Redan i gryningen hörde jag hur det knarrade i dörren, som slog på vid gavel, och där stod bonden, Erik Långgårds som alltid var uppe vid den här tiden. Frisk vårluft fläktade in genom dörren.
- Följ med, sade han kort och pekade mot det stora huset där jag antog att korna fanns.
Någonting inom mig ringde som en varningsklocka, men kunde inte komma på vad som inte stämde. Ladugården hade stora svarta dörrar av trä, dessa var nu öppnade vid ena kortsidan. På marken utanför låg ett tjockt rep som ledde in byggnaden. Erik Långgårds tog tag repet och började dra, med viss ansträngning.
- Nu skall du få se, sade han. Repet spändes i luften, medan han drog med fötterna stadigt i marken. Plötsligt lättade det. Ut ur ladugårdposrten rullade, långsamt, en gammal blå Wolkswagen, som jag gissade var av årsmodell 1960. Bullig, rund. Antikvärde. Vad kunde en man mera begära. Men det var en bil framför allt. Beundrade förstummat denna skapelse i halvannan minut. Vände mig mot Erik Långgårds. Han höll nu upp armarna något, i händerna hade han en videokamera.
Frågade; - Vad skall du med den där till?
Erik Långgårds visade en ny sida av sig själv. Han höll ner kameran något, om inte lite aggressivt sade han till mig;
- Visa nu va du går för, Cidi Boeh. Jag skall skicka in det till Sverige Roligaste Hemvideos.
Blev ännu torrare i munnen. Jag skulle ge mig på bilen.
Han skulle filma det, med den där fåniga gammaldags japanska videokameran. Om han ens haft en modern mobiltelefon. Jag började springa. Sprang fortare än jag någonsin gjort. In i skogen. Över lingonris och stockar. Vadade i bäckar. Trädens grenar slog mig i ansiktet vartän jag passerade. Vilse i skogen började jag tappa modet. Fram tills dess hade jag kunnat betala vilka marknadsmässiga priser som helst, för ett bad, ett glas mjölk och ett litet påskägg. Nu var jag beredd att stjäla till mig lite hög levnadsstandard.
Efter åtskilliga timmar nådde jag en kulle med någonlunda fri utsikt. Satte mig på huk bakom ett par stora gråa stenar och spanade. Nere i en dal såg jag en by, som jag efter en stunds dividerande kom fram till borde vara Fransberga. Ett nästan bortglömt samhälle, men stora nog att ha ett gästgiveri. Fransbergabona var kända för att prata endast någon gång om året. Oftast hade man tejpat för munnen med bred, brun packningstejp från den egna fabriken. Vanligen var det Styrelsen som bestämde vad man skulle prata om, och framförallt hur man skulle prata om det. En kvart senare stapplade jag in på gästgiveriet, "Röda Lyktan".
- Ge mig omedelbart ett glas mjölk. Jag skickar pengarna. En medelålders man stod och gnuggade ett glas med en diskhandduk. Något svar var inte att vänta. Vände mig mot en av gästerna vid de mysiga ohyvlade timmerborden. Inte heller han sade något. Hans ögon stirrade ovanför den breda tejpen.
- Firar ni påsk på det här stället?, försökte jag igen. Ett barn kom in någonstansifrån. Det var en liten flicka, som tog mig i armen. Inte heller hon sade något, men hon ledde mig till fönstret mot bakgården. Därute snickrade man, och iordningsställde ett stort kors av hyggligt stora furustockar. Tre-fyra fullvuxna män kom in. De sade inget, men tog tag i mig, och förvånansvärt snabbt hade man bundit mig både till händer och fötter. De släpade mig ut på gården för påskfirandet.
Men jag skall inte klaga. Här jag hänger i korset på fotbollsplanen i Fransberga har jag det relativt bra.
Och reportern från staden har lovat att föra ut min historia till allmänhetens kännedom. Jag kommer att bli belönad med arvoden och kommer att starta företag. Min lägenhet inne i stan hyr jag förresten just nu ut till marknadsmässig hyra. Alla siffror rätt. Så det rullar på, en cykeltur i min smak. Det händer ju alltid något som ger en nya härliga perspektiv på tillvaron.

HAN HADE KÖPT EN MEDVETANDEVIDGARE

Ja, för honom, Ruberth, hade det blivit verklighet. Medvetandevidgaren var inget som man ännu direkt kunde köpa i lågprisvaruhuset, men nog hos den gamle bekante i periferin, Dr Otto Grahnbarr. Det gällde alltså till att börja med, ha den rätta kontakten. Medvetandevidgaren var enkel att använda, som ett par handskar. Det hade inget med droger att göra, men uppfinningen hade redan kritiserats i media till den grad att Dr Otto Grahnbarr misstänkliggjorts i pedagogisk månadspress, som en av de värsta syndarna i nutid.

Användartekniken var mycket enkel. Det gällde speciellt att få tummarna på rätt plats. För att det skulle verka intellektuellt mindre stötande, var handskarna diskret utformade som ett par barnhandskar, med Mickey Mus motiv på ovansidorna. Då såg det ut som att användaren var ganska barnslig till sinnet, men hade kanske kapacitet att räkna stjärnorna på en flagga i olika färger. Det gick alltså utmärkt att vistas ute bland folk med denna prototyp, som det väl får sägas att det trots allt var.
Någon vecka tidigare hade Rubert besökt Dr Otto Grahnbarr i hans bostad. Det var en söndag, Ruberth hade varit orolig över om han verkligen hört rätt i telefon. En söndag behövde väl doktorn vila från sina förpliktelser, även om han fortfarande var en ung man, endast 29 år. Ja, en gång hade han varit ett underbarn inom sitt vetenskapliga område. Hans skolkamrater kunde fortfarande berätta om de vådliga klassfester Otto hade dirigerat redan i mellanstadiet. Läskförtäringen hade varit något utöver det vanliga. Pigga och glada hade man sedan dansat i trädgården, i tron att man var på en nyupptäckt planet, där ingen hade några som helst begränsningar, bara man lydde kejsaren, som naturligtvis var Otto själv, klädd i en törnekrona gjord av rosenbuske.
Ruberth tryckte på knappen till dörrklockan. Strax kom Emily, hembiträde hos Dr Otto Grahnbarr, och öppnade den stora ekdörren. Hon hade vridit på den jättelika nyckeln på insidan. Dörren öppnades med ett knarrande.
- Kom in, ni är väntad, sade Emily. Ruberth steg in med sina ganska billiga, men fina skor han hade köpt bara en vecka tidgare. Även på andra sätt hade han förberett sitt besök, med tanke på dess vikt. Han skulle få köpa en medveteandevidgare, visserligen på prov, men ändå.
Dr Otto Grahnbarr satt framför en televisionsapparat i ett ganska stort vardagsrum med bruna, mysiga ryamattor som täckte delar av parketten. Han skrattade åt en, som det sedan visade vara, bandad kopia av Schlagertävlingen som gick av stapeln föregående kväll.
- Haha. HAHAHA. Hoooo-HOHAHaaaaaaHahahah. Det verkade vara mycket roligt. Ruberth kunde inte förstå vad som var så skrattretande. Dr Otto Grahnbarr hade upptäckt att Ruberth var i rummet, men blicken var fortfarande fäst vid tv-rutan.
- HHAAHAHaHaHa. HEEE-He-He!!!HiHiHiHAjaägerdåde,HaHahHA!!
- Ursäkta doktorn. Ursäkta min enkla fråga, men vad är det som jag missat...jag skulle vilja göra er sällskap i munterhetens gåva, sade Ruberth försiktigt, stående lätt framåtlutad, så att doktorn säkert skulle upptäcka honom, trots dennes blick fortfarande var fångad av televisionasapparaten ljussken.
Plötsligt började Otto Grahnbarr prata, men fortfarande utan att titta upp mot Ruberth;
- Det är Björn Gustafsson, den där nya komikern! Fan vad rolig han är!
Ruberth var förbryllad. Han hade själv sett

Schlagertävlingen kvällen innan, men inte skrattat en enda gång.

En timme senare gick Ruberth med lätta steg nerför de stora trapporna. På sina händer hade han nu handskarna, de diskreta, men med speciell teknisk utrustning kring tummarna. Dessa fungerade, enkelt uttryckt, som ett par antenner som trådlöst kunde nå den främre delen av hjärnan. Något microchips behövde aldrig inopereras, det räckte med en liten "plåsterlapp" som man kunde ha under mössan.
Ruberth glömt att köpa någon ny mössa, så det fick den gamle han engång beställt från Ljusdals Bandyklubb. Lite trång, men den blåste inte av i första taget. Normalt hade Ruberth tyckt det var lite pinsamt att ha en sådan mössa på sig, men tack vare medvetande vidgaren, kände han inget sådant. Allt mindre.
Bilen som stod parkerad utanför huset, en Mercedes-Benz av något äldre modell, ansåg han nu vara hans egen. Den stod ju där, mitt framför honom, och han hade ju nyss kommit ut genom husets ytterdörr. Bildörren var låst. Ruberth letade i fickorna efter en nyckel, men det fanns ju naturligtvis ingen, eftersom bilen var ju inte hans. Just då kom Emily ut på gatan. Hon var klädd i en blå hängselklänning, som omdelbart fladdrade i vinden. Detta var i mars månad och fortfarande ganska kyligt.
- Vad skall du ha för att ta av dig de där kläderna?, sade Ruberth och masserade sina tummar mot varandra. Emily visste att Ruberth var under påverkan av medvetandevidgaren, och kunde vänta sig lite av varje.
- Låt oss säga 100 000 kronor, Ruberth. Han verkade nöjd och tog omedelbart sikte på banken. Det var ju bara att gå över gatan. Några bilar tutade, men det bekymrade inte Rubert det minsta. Han gick med raska steg in genom bankens automatiska dörr. Någon nummerlapp tog han inte, utan gick rakt fram till kundbetjäningen. Han knuffade till en äldre dam som nästan också var framme vid disken.
- Hördudu, unge man! Vad håller ni på med!
Ruberth lade armen om hennes hals och svingade henne ner på golvet. Omdelbart därefter tog han de sista stegen fram till betjäningen.
- Jag vill ha 100 000 kronor. Det är en större affär än du fattar. Jag har nämligen en medvetandevidgare.
Ruberth höjde armarna, visade sina handskar på händerna. Banktjänstemannen var mer förvånad än skräckslagen.
- Vad tar ni er till? Ni har kastat en kund på golvet! Ruberth kände sig distraherad av dessa, som han tyckte, småaktigheter och gick ut från banken med raska , men inte springande, steg. Ute på gatan såg han inte till Emily. Bilarna stressade förbi som vanligt, trots att det var söndag. Han kände att det fanns så mycket att göra. Spela golf. Om han promenerade via stranden skulle han passera en minigolfbana. Det tog ju bara några minuter dit, tyckte han.
Vid denna årstid var minigolfbanan stängd, men han klättrade lätt över staketet. Den lilla träbaracken kunde han utan minsta problem bryta sig in i.

Han greppade en golfklubba, och tog några bollar i kavajfickan. Bredbent ställde han sig vid den särskilda banan med en röd liten stuga. Han antog att gällde att slå in bollen i stugan och den skulle rulla ut på andra sidan, i bästa fall rakt i hålet.
Någonting hände. Bollen kom aldrig ut ur stugan. Ruberth ställde sig där vid det lilla huset och började slå med klubban. Den lilla rödmålade stugan förvandlades till träflis, och oväsendet hördes sökert hundra meter bort. Några tonårskillar kom gående på vägen med sina cyklar, även något lockade av ljudet. Strandområdet brukade ju vara mycket stillsamt på våren. De stannade till och observerade Ruberth där han slog omkring sig på golfanläggningen, i en orange yllemössa.
- Vad göör du mannen ?!, ropade en av killarna, den storvuxne Ansgar.
Ruberth tittade upp och sade;
- Jag är performanceartist och ni kan gott betala. Vem uppträder gratis idag ?!!
Killarna kom fram till det sladdriga hönsnätsstaketet. Ruberth gick dem till mötes, men naturligtvis fortfarande på sin egen sida av inhängnaden.
- Är det inte synd om huset, var skall du nu bo någonstans?, frågade Ansgar. Hans kompis Hans-Bertil fnissade.
- Jag hade ändå tänkt flytta till något större. Som till exempel de öppna skjulen utanför ICA-Maxi, där man förvarar kundvagnar.
- De klarar du inte att slå sönder i alla fall. Du får ha större klubba, sade Ansgar sakligt. Han lyfte upp en vit plastkasse och visade några sprayburkar med färg.
- Skall du med till viadukten under järnvägen?
Ruberth tittade på dem som om de inte var riktigt kloka.
- Killar, det där är småpotatis. Vi går till rådhuset direkt.
Bara halvtimmen senare var man vid stadens .

Ruberth hade hämtat några femlitersdunkar i varuhuset som hade söndagsöppet. Problem uppstod i och med att han kunde inte få upp locket på den första lättmetalldunken. Han tog av sig handskarna. Han började fundera på vad han höll på med. Skulle han måla huset? Han var ju på torget, mitt i staden! Ansgar såg att Ruberth satt på huk, med ena handen för pannan.
- Vad står på mannen? Får du inte upp burken?
- Nej.
Ansgar tog fram en skruvmejsel ur fickan och kom till undsättning. Ruberth ställde sig upp, vinglade till någon sekund. Han kände yrsel och slet av sig yllemössan. Både Ansgar och Hans-Bertil såg förvånat på den plåsterliknande beklänaden på Ruberths huvud, vid det främre hårfästet.
- Har du skadat dig, frågade Hans-Bertil uppriktigt.
- Slut för idag, tack för idag, sade Ruberth uppgivet och vände sig om, började långsamt gå över torget.
Micky Mus handskarna blev liggande. Grabbarna undersökte dem, men kunde inte hitta något annat speciellt i dem, förutom några metalltrådar i tummarna

DOKUMENTÄRFILM-KLUBBEN

med Stephan Spelberg
G-bibliothekets Stephan och Jesper träffades åter i klubblokalen för killar, för att se dokumentärfilmer som ännu inte visats offentligt. Intresset för dokumentärer gjorda av unga filmare är i växande, åtminstone i denna del av världen. I många garage mekkar man inte längre med moppar, man ser dokumentärfilm. De korta, mest bisarra hamnar inte sällan på YouTube.
Stephan: Har du köpt vitlökschips, som jag sa till om ?
Jesper: Nej, det blev ett 24 pack tugg-gummi.
(Således, någon mexikansk kväll blev det inte, däremot en riktig seg men smakfull gummi-kväll.)

KASTVÄSENDETS INFÖRANDE I SVERIGE - en utopi ?
(30min) Handling: Filmaren Rodney Coppola-Persson besöker inledningsvis en skolgård för att dokumentera tatueringar. Några minuter senare befinner han sig i gymnastiksalen och dess duschrum för intressanta närbilder, s k nakenstudier. Intervjuer ingår, men ingen vill svara på några frågor. En återkommande fråga i filmen är om tatueringar kan ses som ett första steg till kastväsendets införande i Sverige. Indelningen sjejer, sour-pups och Mamarazzi verkar klar bland kvinnorna, enligt en ledande speakerröst filmen. Det framhålles ändå att alla tre grupperingarna tillhör samma kast, med likartad lönesättning och likartade uppgifter.

Stephan: Cool rulle. Frågan är om inte den är bättre än många andra försök som gjorts i genren?
Jesper: Du menar Ränderna går aldrig ur, Allan, eller Castingfather?
Stephan: Precis. Vi behöver latrintömmare även i Sverige. Praktiskt med ambitiösa familjeföretg.
Jesper: Det har ju faktiskt med miljörörelsen att göra.
Stephan: Alla kan ju inte bli pappersvändare. Snyggt foto i gymnastiksalen.
Jesper: Du är allt lite småpervers. Det var ju rätt dunkel belysning. Lite skumma scener, men det är väl typiskt Coppola-Persson.
Stephan: Jag visste inte att Mamarazzi finns överallt. Tänk om de smyglyssnar oss, just nu!
Jesper: Så klart, men vi behöver inte vara oroliga för sour-pups. De går sällan på killklubbar.
Stephan: Om de inte gör en attack!
Jesper: Nej, det är nog mest vanliga sjejer därute. Står och säljer gammal korv på någon bensinmack och så vidare.
(Betyg 4½ tugg-gummi tugg)

DE GULA BOLLARNAS VITTNEN
(17 min) Handling: Vi får följa Filippa och Matilda som delar ut Kenokuponger i ett vanligt bostadsområde. De säger sig vara utsända av Bollhova Studenter. Ibland blir de inbjudna på kaffe och tårta, men både Filippa och Matilda är försiktiga när det gäller män. Stora skäggiga, med hängselbyxor. Filippa och Matilda lovar försiktigtvis att 144 Kenospelare skall få följa med till Gotland och träffa Kung Keno. I själva verket är de motståndare till detta, eftersom Drottning Keno inte har inkvoterats. I slutet av denna kanonfilm får man se Svenska Spels representanter spela biljard i the Yellow Room. Christian Look är filmens speciellt inbjudne stjärna. Han ställer frågor till en av statens kontrollanter under en dragning; "Varför är det så många bollar som har samma siffra, är det på grund av att ni har tendenslottning på grund av att maskinen gått sönder av stormen"? En upplysningsfilm.

Jesper: Det här är uppföljaren till Tippa dig Gul och Blå. Imponerande framtidsvision. En framtid som vi redan lever i.
Stephan: Javisst. Bollarna verkar pålitliga. När dragningen visades i slow motion såg jag en hand inne i maskinen
Jesper: Du menar i något filosofiskt i förhållande till de italienska läggmatcherna?
Stephan: Hmm, ishockey ja....minns väl toppmatchen Rögle-Västerås nyligen. Hur i h-te kunde det sluta 0-4?
Jesper: Kan vara en läggis, men i såfall är det ju läge för en ny film; De Svatta Puckarnas Långa Natt - Utan Vittnen. Till exempel. Sånt kan knappast göras i Italien. Läge för Steven Segal att reda upp det.
Stephan: Jovisst. Men nu diskuterar vi Keno. Man ser i alla fall bollarna. Inte som i Bundy.
Jesper: Intressant tanke, att man får se hur det går till.
Stephan: En sammanhängande film måste man göra i slow-motion. Kanske kunde man spela mot ett mål och ha sjuttio bollar redan från start.
Jesper: De som fått in flest bollar i det gemensamma målet vinner. Vilket publikfriande kaos på plan!
Stephan: Intressant. Du menar..., men till och med skarpögd måldomare från Tyskland kan ha svårt att hänga med. Någon digital avläsning kanske? Det vore ju fullt möjligt. GPS-sändare på bollarna?
Jesper: Det är individ mot individ. Och statens kontrollanter kan man alltid lita på, han sa till exempel inte ett knyst till Christian Look.
Stephan: Skulle man även kunna tänka sig individuell publikmedverkan? Tjugo inbjudna som får simma efter varsin boll i en bassäng?
Jesper: Ja. Och då kan ju statens kontrollant också få sig ett välbehövligt dopp. Men jag föreslår inte gula bollar, om vattnet är brunaktigt.
Stephan: Nu pratar du Indien! Vi är ju i Sverige. Jesper, en annan kväll får vi göra slag i saken och öppna skåpet med indiska filmer.
Jesper: Du menar dom där, där alla går klädda i skynken?
Stephan: Nja. Vackra tyger skulle jag vilja säga.
Jesper: Finns det en uppfinning som gjorts i typ mellanöstern, som kommit det västerländska samhället tillgodo under de senaste tvåtusen åren?
Stephan: Nu skall du inte vara på det där viset.
Jesper: Däremot vill dom gärna använda västerländskteknologi. Man åker hiss upp i höghusen och slänger sina kusiner från balkongen.
Stephan: Nu tar du i på ett mycket generaliserande sätt.
Jesper: Nä. Jag tycker de kan flytta tillbaka till grottorna om de inte begriper bättre. Ge dem sand till frukodt så de känner sig hemma.
Stephan: Nu är du inne på en mycket förenklad diskussion. Låtom oss förhöja intellektet och samtalsnivån genom att se västerländskfilm istället. Sätt dig i din IKEA-möbel och håll käften.
(Betyg 3 tugg-gummi tugg)

DE DOG MED DATORERNA PÅ
(1tim 39min) Handling: Vi får följa en vanlig familj från morgon till kväll. Pappa Reutz i familjen har via jobbet fått tag på en hårddisk, med en begagnad, färdiginstallerad. Windows 93:a till subventionerat, förmånligt pris. Hela familjen tycker det är trevligt, men problemen uppenbarar sig snart. Datormaskinen kräver ofta omstart, vilket förargade några inbjudna gäster till den grad att en förmedlare inkallas redan till helgen. Det visar sig vara filmens speciellt inbjudne stjärna, Christian Look van Dior. Han förhör husets fader om tangentbordet innan denne faller i koma. Christian Look van Dior springer ut och gömmer sig i korvkioskenn, låtsas jobba.

Stephan: Fonus med Bonus var bättre, faktiskt.
Jesper: Du menar Bonus med Fonus? Ja, skall man snacka datorfilmer med patologisk utgång, är det väl den stora föregångaren.
Stephan: Bhonus med Phonus har åtminstone en handling som man begriper efteråt. Här verkade alla få någon sorts matförgiftning utan att man fattar när det hände.
Jesper: Det var hamburgarna.
Stephan: Han i kiosken?
Jesper: Ja. såg du inte. Christian Look van Dior spelade en dubbelroll. Såg du inte hur han hörde sig för hos kunderna om deras datorvanor, samtidigt som han pratade i en mobiltelefon.
Stephan: Ja, lite påminde det om daensk gyser. Eller Stjärtarnas Krig.
Jesper: Hoppsan, så spännande var det väl inte. Men den var bra!
(Betyg: 6 tugg-gummi tugg)

FÖR STORA ÖRON, FÖR LÅNG NÄSA
(17 tim, 3 min) Handling: Dolda kameran utomhus, varvat med förberedelsen till en anställningsintervju. Vi får följa Magdalena till hennes första intevju. Hon går på sina små bara fötter, som är röda och blå av köld. Gruvkontoret ligger uppe på backen under stora granarna. Hon skall förhoppningsvis intervjua två nyanlända fria arbetare från nordligaste Finland. Även de två är på väg till gruvområdet, men i rejäla arbetskängor och med varsin spade i nävarna. I i filmens mäktiga inledning sker en hemlig dialog mellan de två arbetssökande; - Nåh. mitäs tässä? - Ei tässä mitään. - Koskas se perkelen aurinko ilmestyy? - En mie tieä.
Snö flingorna föll i Magdalenas hår när hon senare lämnade kontoret. I alla andra fönster lyste ljusen. I en gammal regnkappa av mjukplast bar hon en mängd anställningsformulär och en bunt gick hon med i handen. Ingen hade hon på hela dagen anställt, ingen hade bjudit henne på lunch, hungrig och frusen gick hon och såg ynklig ut, den lilla stackaren. Finnarna hade börjat gräva i jorden själva och gruvbolaget gick i konkurs redan samma dag.

Stephan: En egenartad höjdarfilm. Så mycket blir sagt.
Jesper: Jag har faktiskt hela filmens dialog här på DVD-boxen, översatt till svenska.
Stephan: Låt höra.
Jesper: -Nå, vad här? - Ingenting här. - När visar den förbannade solen sig? - Inte vet jag.
Stephan: Häpnadsväckande. Jag trodde den dialogen handlade om A-kassan och de svenska trygghetslagarna.
Jesper: Sannerligen säger jag dig, så är inte fallet.
Stephan: Synd om Magdalena faktiskt, vilket gjorde filmen mera gripande. Skulle själv kunna söka jobb i den gruvan, omedelbart.
Jesper: Men den finns ju inte längre. Fattar du inte att den gick i konkurs?
Stephan: Vackert landskap. Man blir nästan sugen på att ta fram skidorna efter att ha sett detta episka drama.
Jesper: Visst.
Stephan: Med Magdalena i pulkan blir färden inte så smärtsam.
Jesper: Du menar när ni rullar omkull i backen? Fattar du inte att det är en film du sett?
Stephan: Ja, men det är ju dokumentärt Jag håller med dig att den här typen av snöfilmer kan man inte göras i mellanöstern.
Jesper: Var inte så säker på det. Även där finns det arbetslöshet. Även där finns det backar där man kan göra gruvor..Men jag skulle inte vilja jobba där.
Stephan: Vad är du för en?! Vad säger du?! Först klagar du på oindustriealiserde bergsområden i Afghanistan, typ, och när det finns möjligheter till teknisk utveckling är du den siste att ställa upp!
Jesper: Den siste?! Du då! Sitter på ditt feta och suger i dig dina pomm fritz som det vore gudarnas fingrar!
Stephan: Jag kan tänka mig att ställa upp om jag får de rätta pengarna. Med Ob-tilägg och bra bonus. Strejkrätt och så vidare. Då kan jag tänla mig ockupera en kulle därnere.
Jesper: Det är inte Medelpad vi snackar om.
Stephan: Nej, men vi svenskar delar i alla fall ut nobelpriset.
Jesper: Vi? Ta inte i. Vad har du och jag med det att göra?
Stephan: Fick en idee´. Nästa gång vi träffas här i klubblokalen skall vi ha Nobelprisklubben. Då kan ju man tycka att vi har med det att göra. Precis som redaktionen på en kvällstidning. Jag ser klara genomtänkta bilder, om hur jag gör löpsedlar, du för ut budskapet på stan. Hojtar från kullarna. Så kan vi påverka.
Jesper: Men det ligger ju inte någon sanning i det, mer än i vår lilla värld?
Stephan: Just det, vår lilla värld. Så är det alltid. Hur stor värld man ser, vilken värld man ser.
.
(Betyg 12 tugg-gummi tugg)