Ja, för honom, Ruberth, hade det blivit verklighet. Medvetandevidgaren var inget som man ännu direkt kunde köpa i lågprisvaruhuset, men nog hos den gamle bekante i periferin, Dr Otto Grahnbarr. Det gällde alltså till att börja med, ha den rätta kontakten. Medvetandevidgaren var enkel att använda, som ett par handskar. Det hade inget med droger att göra, men uppfinningen hade redan kritiserats i media till den grad att Dr Otto Grahnbarr misstänkliggjorts i pedagogisk månadspress, som en av de värsta syndarna i nutid.
Användartekniken var mycket enkel. Det gällde speciellt att få tummarna på rätt plats. För att det skulle verka intellektuellt mindre stötande, var handskarna diskret utformade som ett par barnhandskar, med Mickey Mus motiv på ovansidorna. Då såg det ut som att användaren var ganska barnslig till sinnet, men hade kanske kapacitet att räkna stjärnorna på en flagga i olika färger. Det gick alltså utmärkt att vistas ute bland folk med denna prototyp, som det väl får sägas att det trots allt var.
Någon vecka tidigare hade Rubert besökt Dr Otto Grahnbarr i hans bostad. Det var en söndag, Ruberth hade varit orolig över om han verkligen hört rätt i telefon. En söndag behövde väl doktorn vila från sina förpliktelser, även om han fortfarande var en ung man, endast 29 år. Ja, en gång hade han varit ett underbarn inom sitt vetenskapliga område. Hans skolkamrater kunde fortfarande berätta om de vådliga klassfester Otto hade dirigerat redan i mellanstadiet. Läskförtäringen hade varit något utöver det vanliga. Pigga och glada hade man sedan dansat i trädgården, i tron att man var på en nyupptäckt planet, där ingen hade några som helst begränsningar, bara man lydde kejsaren, som naturligtvis var Otto själv, klädd i en törnekrona gjord av rosenbuske.
Ruberth tryckte på knappen till dörrklockan. Strax kom Emily, hembiträde hos Dr Otto Grahnbarr, och öppnade den stora ekdörren. Hon hade vridit på den jättelika nyckeln på insidan. Dörren öppnades med ett knarrande.
- Kom in, ni är väntad, sade Emily. Ruberth steg in med sina ganska billiga, men fina skor han hade köpt bara en vecka tidgare. Även på andra sätt hade han förberett sitt besök, med tanke på dess vikt. Han skulle få köpa en medveteandevidgare, visserligen på prov, men ändå.
Dr Otto Grahnbarr satt framför en televisionsapparat i ett ganska stort vardagsrum med bruna, mysiga ryamattor som täckte delar av parketten. Han skrattade åt en, som det sedan visade vara, bandad kopia av Schlagertävlingen som gick av stapeln föregående kväll.
- Haha. HAHAHA. Hoooo-HOHAHaaaaaaHahahah. Det verkade vara mycket roligt. Ruberth kunde inte förstå vad som var så skrattretande. Dr Otto Grahnbarr hade upptäckt att Ruberth var i rummet, men blicken var fortfarande fäst vid tv-rutan.
- HHAAHAHaHaHa. HEEE-He-He!!!HiHiHiHAjaägerdåde,HaHahHA!!
- Ursäkta doktorn. Ursäkta min enkla fråga, men vad är det som jag missat...jag skulle vilja göra er sällskap i munterhetens gåva, sade Ruberth försiktigt, stående lätt framåtlutad, så att doktorn säkert skulle upptäcka honom, trots dennes blick fortfarande var fångad av televisionasapparaten ljussken.
Plötsligt började Otto Grahnbarr prata, men fortfarande utan att titta upp mot Ruberth;
- Det är Björn Gustafsson, den där nya komikern! Fan vad rolig han är!
Ruberth var förbryllad. Han hade själv sett
Någon vecka tidigare hade Rubert besökt Dr Otto Grahnbarr i hans bostad. Det var en söndag, Ruberth hade varit orolig över om han verkligen hört rätt i telefon. En söndag behövde väl doktorn vila från sina förpliktelser, även om han fortfarande var en ung man, endast 29 år. Ja, en gång hade han varit ett underbarn inom sitt vetenskapliga område. Hans skolkamrater kunde fortfarande berätta om de vådliga klassfester Otto hade dirigerat redan i mellanstadiet. Läskförtäringen hade varit något utöver det vanliga. Pigga och glada hade man sedan dansat i trädgården, i tron att man var på en nyupptäckt planet, där ingen hade några som helst begränsningar, bara man lydde kejsaren, som naturligtvis var Otto själv, klädd i en törnekrona gjord av rosenbuske.
Ruberth tryckte på knappen till dörrklockan. Strax kom Emily, hembiträde hos Dr Otto Grahnbarr, och öppnade den stora ekdörren. Hon hade vridit på den jättelika nyckeln på insidan. Dörren öppnades med ett knarrande.
- Kom in, ni är väntad, sade Emily. Ruberth steg in med sina ganska billiga, men fina skor han hade köpt bara en vecka tidgare. Även på andra sätt hade han förberett sitt besök, med tanke på dess vikt. Han skulle få köpa en medveteandevidgare, visserligen på prov, men ändå.
Dr Otto Grahnbarr satt framför en televisionsapparat i ett ganska stort vardagsrum med bruna, mysiga ryamattor som täckte delar av parketten. Han skrattade åt en, som det sedan visade vara, bandad kopia av Schlagertävlingen som gick av stapeln föregående kväll.
- Haha. HAHAHA. Hoooo-HOHAHaaaaaaHahahah. Det verkade vara mycket roligt. Ruberth kunde inte förstå vad som var så skrattretande. Dr Otto Grahnbarr hade upptäckt att Ruberth var i rummet, men blicken var fortfarande fäst vid tv-rutan.
- HHAAHAHaHaHa. HEEE-He-He!!!HiHiHiHAjaägerdåde,HaHahHA!!
- Ursäkta doktorn. Ursäkta min enkla fråga, men vad är det som jag missat...jag skulle vilja göra er sällskap i munterhetens gåva, sade Ruberth försiktigt, stående lätt framåtlutad, så att doktorn säkert skulle upptäcka honom, trots dennes blick fortfarande var fångad av televisionasapparaten ljussken.
Plötsligt började Otto Grahnbarr prata, men fortfarande utan att titta upp mot Ruberth;
- Det är Björn Gustafsson, den där nya komikern! Fan vad rolig han är!
Ruberth var förbryllad. Han hade själv sett
Schlagertävlingen kvällen innan, men inte skrattat en enda gång.
En timme senare gick Ruberth med lätta steg nerför de stora trapporna. På sina händer hade han nu handskarna, de diskreta, men med speciell teknisk utrustning kring tummarna. Dessa fungerade, enkelt uttryckt, som ett par antenner som trådlöst kunde nå den främre delen av hjärnan. Något microchips behövde aldrig inopereras, det räckte med en liten "plåsterlapp" som man kunde ha under mössan.
Ruberth glömt att köpa någon ny mössa, så det fick den gamle han engång beställt från Ljusdals Bandyklubb. Lite trång, men den blåste inte av i första taget. Normalt hade Ruberth tyckt det var lite pinsamt att ha en sådan mössa på sig, men tack vare medvetande vidgaren, kände han inget sådant. Allt mindre.
Bilen som stod parkerad utanför huset, en Mercedes-Benz av något äldre modell, ansåg han nu vara hans egen. Den stod ju där, mitt framför honom, och han hade ju nyss kommit ut genom husets ytterdörr. Bildörren var låst. Ruberth letade i fickorna efter en nyckel, men det fanns ju naturligtvis ingen, eftersom bilen var ju inte hans. Just då kom Emily ut på gatan. Hon var klädd i en blå hängselklänning, som omdelbart fladdrade i vinden. Detta var i mars månad och fortfarande ganska kyligt.
- Vad skall du ha för att ta av dig de där kläderna?, sade Ruberth och masserade sina tummar mot varandra. Emily visste att Ruberth var under påverkan av medvetandevidgaren, och kunde vänta sig lite av varje.
- Låt oss säga 100 000 kronor, Ruberth. Han verkade nöjd och tog omedelbart sikte på banken. Det var ju bara att gå över gatan. Några bilar tutade, men det bekymrade inte Rubert det minsta. Han gick med raska steg in genom bankens automatiska dörr. Någon nummerlapp tog han inte, utan gick rakt fram till kundbetjäningen. Han knuffade till en äldre dam som nästan också var framme vid disken.
- Hördudu, unge man! Vad håller ni på med!
Ruberth lade armen om hennes hals och svingade henne ner på golvet. Omdelbart därefter tog han de sista stegen fram till betjäningen.
- Jag vill ha 100 000 kronor. Det är en större affär än du fattar. Jag har nämligen en medvetandevidgare.
Ruberth höjde armarna, visade sina handskar på händerna. Banktjänstemannen var mer förvånad än skräckslagen.
- Vad tar ni er till? Ni har kastat en kund på golvet! Ruberth kände sig distraherad av dessa, som han tyckte, småaktigheter och gick ut från banken med raska , men inte springande, steg. Ute på gatan såg han inte till Emily. Bilarna stressade förbi som vanligt, trots att det var söndag. Han kände att det fanns så mycket att göra. Spela golf. Om han promenerade via stranden skulle han passera en minigolfbana. Det tog ju bara några minuter dit, tyckte han.
Vid denna årstid var minigolfbanan stängd, men han klättrade lätt över staketet. Den lilla träbaracken kunde han utan minsta problem bryta sig in i.
Ruberth glömt att köpa någon ny mössa, så det fick den gamle han engång beställt från Ljusdals Bandyklubb. Lite trång, men den blåste inte av i första taget. Normalt hade Ruberth tyckt det var lite pinsamt att ha en sådan mössa på sig, men tack vare medvetande vidgaren, kände han inget sådant. Allt mindre.
Bilen som stod parkerad utanför huset, en Mercedes-Benz av något äldre modell, ansåg han nu vara hans egen. Den stod ju där, mitt framför honom, och han hade ju nyss kommit ut genom husets ytterdörr. Bildörren var låst. Ruberth letade i fickorna efter en nyckel, men det fanns ju naturligtvis ingen, eftersom bilen var ju inte hans. Just då kom Emily ut på gatan. Hon var klädd i en blå hängselklänning, som omdelbart fladdrade i vinden. Detta var i mars månad och fortfarande ganska kyligt.
- Vad skall du ha för att ta av dig de där kläderna?, sade Ruberth och masserade sina tummar mot varandra. Emily visste att Ruberth var under påverkan av medvetandevidgaren, och kunde vänta sig lite av varje.
- Låt oss säga 100 000 kronor, Ruberth. Han verkade nöjd och tog omedelbart sikte på banken. Det var ju bara att gå över gatan. Några bilar tutade, men det bekymrade inte Rubert det minsta. Han gick med raska steg in genom bankens automatiska dörr. Någon nummerlapp tog han inte, utan gick rakt fram till kundbetjäningen. Han knuffade till en äldre dam som nästan också var framme vid disken.
- Hördudu, unge man! Vad håller ni på med!
Ruberth lade armen om hennes hals och svingade henne ner på golvet. Omdelbart därefter tog han de sista stegen fram till betjäningen.
- Jag vill ha 100 000 kronor. Det är en större affär än du fattar. Jag har nämligen en medvetandevidgare.
Ruberth höjde armarna, visade sina handskar på händerna. Banktjänstemannen var mer förvånad än skräckslagen.
- Vad tar ni er till? Ni har kastat en kund på golvet! Ruberth kände sig distraherad av dessa, som han tyckte, småaktigheter och gick ut från banken med raska , men inte springande, steg. Ute på gatan såg han inte till Emily. Bilarna stressade förbi som vanligt, trots att det var söndag. Han kände att det fanns så mycket att göra. Spela golf. Om han promenerade via stranden skulle han passera en minigolfbana. Det tog ju bara några minuter dit, tyckte han.
Vid denna årstid var minigolfbanan stängd, men han klättrade lätt över staketet. Den lilla träbaracken kunde han utan minsta problem bryta sig in i.
Han greppade en golfklubba, och tog några bollar i kavajfickan. Bredbent ställde han sig vid den särskilda banan med en röd liten stuga. Han antog att gällde att slå in bollen i stugan och den skulle rulla ut på andra sidan, i bästa fall rakt i hålet.
Någonting hände. Bollen kom aldrig ut ur stugan. Ruberth ställde sig där vid det lilla huset och började slå med klubban. Den lilla rödmålade stugan förvandlades till träflis, och oväsendet hördes sökert hundra meter bort. Några tonårskillar kom gående på vägen med sina cyklar, även något lockade av ljudet. Strandområdet brukade ju vara mycket stillsamt på våren. De stannade till och observerade Ruberth där han slog omkring sig på golfanläggningen, i en orange yllemössa.
- Vad göör du mannen ?!, ropade en av killarna, den storvuxne Ansgar.
Ruberth tittade upp och sade;
- Jag är performanceartist och ni kan gott betala. Vem uppträder gratis idag ?!!
Killarna kom fram till det sladdriga hönsnätsstaketet. Ruberth gick dem till mötes, men naturligtvis fortfarande på sin egen sida av inhängnaden.
- Är det inte synd om huset, var skall du nu bo någonstans?, frågade Ansgar. Hans kompis Hans-Bertil fnissade.
- Jag hade ändå tänkt flytta till något större. Som till exempel de öppna skjulen utanför ICA-Maxi, där man förvarar kundvagnar.
- De klarar du inte att slå sönder i alla fall. Du får ha större klubba, sade Ansgar sakligt. Han lyfte upp en vit plastkasse och visade några sprayburkar med färg.
- Skall du med till viadukten under järnvägen?
Ruberth tittade på dem som om de inte var riktigt kloka.
- Killar, det där är småpotatis. Vi går till rådhuset direkt.
Bara halvtimmen senare var man vid stadens .
Någonting hände. Bollen kom aldrig ut ur stugan. Ruberth ställde sig där vid det lilla huset och började slå med klubban. Den lilla rödmålade stugan förvandlades till träflis, och oväsendet hördes sökert hundra meter bort. Några tonårskillar kom gående på vägen med sina cyklar, även något lockade av ljudet. Strandområdet brukade ju vara mycket stillsamt på våren. De stannade till och observerade Ruberth där han slog omkring sig på golfanläggningen, i en orange yllemössa.
- Vad göör du mannen ?!, ropade en av killarna, den storvuxne Ansgar.
Ruberth tittade upp och sade;
- Jag är performanceartist och ni kan gott betala. Vem uppträder gratis idag ?!!
Killarna kom fram till det sladdriga hönsnätsstaketet. Ruberth gick dem till mötes, men naturligtvis fortfarande på sin egen sida av inhängnaden.
- Är det inte synd om huset, var skall du nu bo någonstans?, frågade Ansgar. Hans kompis Hans-Bertil fnissade.
- Jag hade ändå tänkt flytta till något större. Som till exempel de öppna skjulen utanför ICA-Maxi, där man förvarar kundvagnar.
- De klarar du inte att slå sönder i alla fall. Du får ha större klubba, sade Ansgar sakligt. Han lyfte upp en vit plastkasse och visade några sprayburkar med färg.
- Skall du med till viadukten under järnvägen?
Ruberth tittade på dem som om de inte var riktigt kloka.
- Killar, det där är småpotatis. Vi går till rådhuset direkt.
Bara halvtimmen senare var man vid stadens .
Ruberth hade hämtat några femlitersdunkar i varuhuset som hade söndagsöppet. Problem uppstod i och med att han kunde inte få upp locket på den första lättmetalldunken. Han tog av sig handskarna. Han började fundera på vad han höll på med. Skulle han måla huset? Han var ju på torget, mitt i staden! Ansgar såg att Ruberth satt på huk, med ena handen för pannan.
- Vad står på mannen? Får du inte upp burken?
- Nej.
Ansgar tog fram en skruvmejsel ur fickan och kom till undsättning. Ruberth ställde sig upp, vinglade till någon sekund. Han kände yrsel och slet av sig yllemössan. Både Ansgar och Hans-Bertil såg förvånat på den plåsterliknande beklänaden på Ruberths huvud, vid det främre hårfästet.
- Har du skadat dig, frågade Hans-Bertil uppriktigt.
- Slut för idag, tack för idag, sade Ruberth uppgivet och vände sig om, började långsamt gå över torget.
Micky Mus handskarna blev liggande. Grabbarna undersökte dem, men kunde inte hitta något annat speciellt i dem, förutom några metalltrådar i tummarna
- Vad står på mannen? Får du inte upp burken?
- Nej.
Ansgar tog fram en skruvmejsel ur fickan och kom till undsättning. Ruberth ställde sig upp, vinglade till någon sekund. Han kände yrsel och slet av sig yllemössan. Både Ansgar och Hans-Bertil såg förvånat på den plåsterliknande beklänaden på Ruberths huvud, vid det främre hårfästet.
- Har du skadat dig, frågade Hans-Bertil uppriktigt.
- Slut för idag, tack för idag, sade Ruberth uppgivet och vände sig om, började långsamt gå över torget.
Micky Mus handskarna blev liggande. Grabbarna undersökte dem, men kunde inte hitta något annat speciellt i dem, förutom några metalltrådar i tummarna
No comments:
Post a Comment