Som Knallbeck skulle ha sagt, han som en gång frivilligt hjälpte mig att flytta ; "Sannerligen är detta inte ett Kaanans land"
Inte alls länge sedan, innan den kyligare, envisa regnperioden, gav jag mig äntligen tid till en välbehövlig cykeltur. Har cyklat många gånger i omgivningarna, i tanken var inte svårt att i planera en lämplig rutt. Men ville ändå inte i förväg exakt bestämma hur färden skulle bli. I cykelkorgen fanns en ståltermos med kaffe och en halvliters plastflaska med äppeljuice. Ingen cykelpump och inga punkagrejer, ingen cykelhjälm. Kan vara fegt att gardera sig för mycket!
Från stadens centrum trampade jag längs den unika Stora Gatan, vidare ut genom stadsporten, mot Grottmöllan, som jag snart passerade. En första lite besvärlig backe gjorde sig påmind där, vid Bassgårds konstatelje´, ungefär. Alla som känner trakten vet att härifrån är det lätt att färden går mot Knallilt, men man kan svänga av mot den lilla kyrkan. Annars hamnar man lätt i Sperligsbyttan och där fanns ju inte mycket att se.
Vid avtagsvägen studerade jag en stund en samling halvvuxna ankor i en av dammarna. Ovanligt glada verkade man, plaskade och dök. I just den dammen verkade vattnet vara fritt från algblommning. Bodde inte Jon Eriksson någonstans här i närheten? Honom hade jag knappast muntert träffat sedan han till en fotbollsmatch delade ut programblad. Jag passerade genom lövskogen och hörde vattensorlet från ån, som här i årtionden haft sin lilla damm och fors. Den populära bron utgjorde gärna underlag för både romantik och spinnfiske.
Strax var jag framme i ett öppet landskap där man ibland kan se vältränade hästar springa i hagen. Bakvägen närmar man sig travbanan om man så vill, kanske med en mjukglass i handen om man stannat till vid kiosken.
En riktigt besvärlig backe uppmanade mig att stiga av sadeln och gå uppför, i sakta avkopplande takt, tills stadsdelen, det villatäta östra Ballås, stod framför mina ögon.
Därifrån gick färden mot Flängbybyvägen, och den härliga cykelbanan mot Bulleribångdalen. Här stod jag inför en klassisk längre etapp, enligt mina mått mätt, tvåmilen. Cykelbanan härifrån består av ett rejält asfalterat avsnitt, egentligen den gamla järnvägen, och går naturskönt genom skiftande landskap, bland annat längs med den lite spännande Gyttjeån som utgår ifrån Dimlångssjöarna. Bilfritt i örat ett tag.
Vädret var i det här läget blandad molnighet, i alla fall utan inslag av sydeuropeisk värme., men, frånsett lite redan halvljummet kaffe, började vätskan ta slut i cykelkorgen. Beslutade att väl framme i Flärtberga skulle jag omedelbart ge mig av av mot Dimlången, tretton nya kilometer. Också en ganska trevlig strapats. Kuperat. Kastvindar gjorde sig påminda på höjderna. Mina ben arbetade ihärdigt, pedalerna kändes inte alls tunga att trampa. Tur var det, för här ville jag inte ha "motorstopp".
Önskade att jag hade haft en Web Cam på cykelstyret. Något som filmat mina fladdrande nya blå gymnastikbyxor.
Sedan tidigare visste jag att skogen här i trakten, med rikt insektsliv, kunde kännas ganska "sumpig"vid närmare praktisk kontakt.Vad jag framförallt saknat, på vägen från Flärtberga, är mossiga bergknallar, där man kunde sätta sig ner en stund och andas in annat än gödseldoften från slättlandskapet. Och mest av allt saknade jag förstås en decentraliserad Handelsbod, som kunde tillhandahålla plåsterlappar och Salubrin, om man gjorde turen sommartid.
Beslöt att knacka på hos familjen Långgårds i Dimlången.
- Hej jag heter Fred. Kan jag hos er få köpa lite mjök och ägg till marknadsmässiga priser?
Bonden, Erik Långårds, tog sig om hakan, funderade.
- Ja, men det blir dyrt.
- Det gör inget, jag har gott om pengar!
Kände med handen innanför min lätta gröna sportjacka. Men jag upptäckte att jag glömt min plånbok!
Erik Långgårds förstod att något inte stod rätt till och sade;
- Du kan få jobba som tjur på gården och därvidlag tjäna ihop till ett glas mjölk och ett ägg.
- Ja,...det är ju påsktider. Jag tar jobbet!
Självklart skulle man föregå som gott exempel och ta de jobb som erbjöds, allt annat var ren lathet.
Erik Långgårds stod bredbent på backen och sade;
- Du får övernatta i vebon. Det är avelsdags först i morrn.
Vedbon var ganska hemtrevlig, och riktig varm. Doften av hugget virke var inte det sämsta. En gammal batteridriven transistorradio av märket Radiola fanns på en hylla. Somnade till nattjazzen. Redan i gryningen hörde jag hur det knarrade i dörren, som slog på vid gavel, och där stod bonden, Erik Långgårds som alltid var uppe vid den här tiden. Frisk vårluft fläktade in genom dörren.
- Följ med, sade han kort och pekade mot det stora huset där jag antog att korna fanns.
Någonting inom mig ringde som en varningsklocka, men kunde inte komma på vad som inte stämde. Ladugården hade stora svarta dörrar av trä, dessa var nu öppnade vid ena kortsidan. På marken utanför låg ett tjockt rep som ledde in byggnaden. Erik Långgårds tog tag repet och började dra, med viss ansträngning.
- Nu skall du få se, sade han. Repet spändes i luften, medan han drog med fötterna stadigt i marken. Plötsligt lättade det. Ut ur ladugårdposrten rullade, långsamt, en gammal blå Wolkswagen, som jag gissade var av årsmodell 1960. Bullig, rund. Antikvärde. Vad kunde en man mera begära. Men det var en bil framför allt. Beundrade förstummat denna skapelse i halvannan minut. Vände mig mot Erik Långgårds. Han höll nu upp armarna något, i händerna hade han en videokamera.
Frågade; - Vad skall du med den där till?
Erik Långgårds visade en ny sida av sig själv. Han höll ner kameran något, om inte lite aggressivt sade han till mig;
- Visa nu va du går för, Cidi Boeh. Jag skall skicka in det till Sverige Roligaste Hemvideos.
Blev ännu torrare i munnen. Jag skulle ge mig på bilen.
Han skulle filma det, med den där fåniga gammaldags japanska videokameran. Om han ens haft en modern mobiltelefon. Jag började springa. Sprang fortare än jag någonsin gjort. In i skogen. Över lingonris och stockar. Vadade i bäckar. Trädens grenar slog mig i ansiktet vartän jag passerade. Vilse i skogen började jag tappa modet. Fram tills dess hade jag kunnat betala vilka marknadsmässiga priser som helst, för ett bad, ett glas mjölk och ett litet påskägg. Nu var jag beredd att stjäla till mig lite hög levnadsstandard.
Efter åtskilliga timmar nådde jag en kulle med någonlunda fri utsikt. Satte mig på huk bakom ett par stora gråa stenar och spanade. Nere i en dal såg jag en by, som jag efter en stunds dividerande kom fram till borde vara Fransberga. Ett nästan bortglömt samhälle, men stora nog att ha ett gästgiveri. Fransbergabona var kända för att prata endast någon gång om året. Oftast hade man tejpat för munnen med bred, brun packningstejp från den egna fabriken. Vanligen var det Styrelsen som bestämde vad man skulle prata om, och framförallt hur man skulle prata om det. En kvart senare stapplade jag in på gästgiveriet, "Röda Lyktan".
- Ge mig omedelbart ett glas mjölk. Jag skickar pengarna. En medelålders man stod och gnuggade ett glas med en diskhandduk. Något svar var inte att vänta. Vände mig mot en av gästerna vid de mysiga ohyvlade timmerborden. Inte heller han sade något. Hans ögon stirrade ovanför den breda tejpen.
- Firar ni påsk på det här stället?, försökte jag igen. Ett barn kom in någonstansifrån. Det var en liten flicka, som tog mig i armen. Inte heller hon sade något, men hon ledde mig till fönstret mot bakgården. Därute snickrade man, och iordningsställde ett stort kors av hyggligt stora furustockar. Tre-fyra fullvuxna män kom in. De sade inget, men tog tag i mig, och förvånansvärt snabbt hade man bundit mig både till händer och fötter. De släpade mig ut på gården för påskfirandet.
Men jag skall inte klaga. Här jag hänger i korset på fotbollsplanen i Fransberga har jag det relativt bra.
Och reportern från staden har lovat att föra ut min historia till allmänhetens kännedom. Jag kommer att bli belönad med arvoden och kommer att starta företag. Min lägenhet inne i stan hyr jag förresten just nu ut till marknadsmässig hyra. Alla siffror rätt. Så det rullar på, en cykeltur i min smak. Det händer ju alltid något som ger en nya härliga perspektiv på tillvaron.
Inte alls länge sedan, innan den kyligare, envisa regnperioden, gav jag mig äntligen tid till en välbehövlig cykeltur. Har cyklat många gånger i omgivningarna, i tanken var inte svårt att i planera en lämplig rutt. Men ville ändå inte i förväg exakt bestämma hur färden skulle bli. I cykelkorgen fanns en ståltermos med kaffe och en halvliters plastflaska med äppeljuice. Ingen cykelpump och inga punkagrejer, ingen cykelhjälm. Kan vara fegt att gardera sig för mycket!
Från stadens centrum trampade jag längs den unika Stora Gatan, vidare ut genom stadsporten, mot Grottmöllan, som jag snart passerade. En första lite besvärlig backe gjorde sig påmind där, vid Bassgårds konstatelje´, ungefär. Alla som känner trakten vet att härifrån är det lätt att färden går mot Knallilt, men man kan svänga av mot den lilla kyrkan. Annars hamnar man lätt i Sperligsbyttan och där fanns ju inte mycket att se.
Vid avtagsvägen studerade jag en stund en samling halvvuxna ankor i en av dammarna. Ovanligt glada verkade man, plaskade och dök. I just den dammen verkade vattnet vara fritt från algblommning. Bodde inte Jon Eriksson någonstans här i närheten? Honom hade jag knappast muntert träffat sedan han till en fotbollsmatch delade ut programblad. Jag passerade genom lövskogen och hörde vattensorlet från ån, som här i årtionden haft sin lilla damm och fors. Den populära bron utgjorde gärna underlag för både romantik och spinnfiske.
Strax var jag framme i ett öppet landskap där man ibland kan se vältränade hästar springa i hagen. Bakvägen närmar man sig travbanan om man så vill, kanske med en mjukglass i handen om man stannat till vid kiosken.
En riktigt besvärlig backe uppmanade mig att stiga av sadeln och gå uppför, i sakta avkopplande takt, tills stadsdelen, det villatäta östra Ballås, stod framför mina ögon.
Därifrån gick färden mot Flängbybyvägen, och den härliga cykelbanan mot Bulleribångdalen. Här stod jag inför en klassisk längre etapp, enligt mina mått mätt, tvåmilen. Cykelbanan härifrån består av ett rejält asfalterat avsnitt, egentligen den gamla järnvägen, och går naturskönt genom skiftande landskap, bland annat längs med den lite spännande Gyttjeån som utgår ifrån Dimlångssjöarna. Bilfritt i örat ett tag.
Vädret var i det här läget blandad molnighet, i alla fall utan inslag av sydeuropeisk värme., men, frånsett lite redan halvljummet kaffe, började vätskan ta slut i cykelkorgen. Beslutade att väl framme i Flärtberga skulle jag omedelbart ge mig av av mot Dimlången, tretton nya kilometer. Också en ganska trevlig strapats. Kuperat. Kastvindar gjorde sig påminda på höjderna. Mina ben arbetade ihärdigt, pedalerna kändes inte alls tunga att trampa. Tur var det, för här ville jag inte ha "motorstopp".
Önskade att jag hade haft en Web Cam på cykelstyret. Något som filmat mina fladdrande nya blå gymnastikbyxor.
Sedan tidigare visste jag att skogen här i trakten, med rikt insektsliv, kunde kännas ganska "sumpig"vid närmare praktisk kontakt.Vad jag framförallt saknat, på vägen från Flärtberga, är mossiga bergknallar, där man kunde sätta sig ner en stund och andas in annat än gödseldoften från slättlandskapet. Och mest av allt saknade jag förstås en decentraliserad Handelsbod, som kunde tillhandahålla plåsterlappar och Salubrin, om man gjorde turen sommartid.
Beslöt att knacka på hos familjen Långgårds i Dimlången.
- Hej jag heter Fred. Kan jag hos er få köpa lite mjök och ägg till marknadsmässiga priser?
Bonden, Erik Långårds, tog sig om hakan, funderade.
- Ja, men det blir dyrt.
- Det gör inget, jag har gott om pengar!
Kände med handen innanför min lätta gröna sportjacka. Men jag upptäckte att jag glömt min plånbok!
Erik Långgårds förstod att något inte stod rätt till och sade;
- Du kan få jobba som tjur på gården och därvidlag tjäna ihop till ett glas mjölk och ett ägg.
- Ja,...det är ju påsktider. Jag tar jobbet!
Självklart skulle man föregå som gott exempel och ta de jobb som erbjöds, allt annat var ren lathet.
Erik Långgårds stod bredbent på backen och sade;
- Du får övernatta i vebon. Det är avelsdags först i morrn.
Vedbon var ganska hemtrevlig, och riktig varm. Doften av hugget virke var inte det sämsta. En gammal batteridriven transistorradio av märket Radiola fanns på en hylla. Somnade till nattjazzen. Redan i gryningen hörde jag hur det knarrade i dörren, som slog på vid gavel, och där stod bonden, Erik Långgårds som alltid var uppe vid den här tiden. Frisk vårluft fläktade in genom dörren.
- Följ med, sade han kort och pekade mot det stora huset där jag antog att korna fanns.
Någonting inom mig ringde som en varningsklocka, men kunde inte komma på vad som inte stämde. Ladugården hade stora svarta dörrar av trä, dessa var nu öppnade vid ena kortsidan. På marken utanför låg ett tjockt rep som ledde in byggnaden. Erik Långgårds tog tag repet och började dra, med viss ansträngning.
- Nu skall du få se, sade han. Repet spändes i luften, medan han drog med fötterna stadigt i marken. Plötsligt lättade det. Ut ur ladugårdposrten rullade, långsamt, en gammal blå Wolkswagen, som jag gissade var av årsmodell 1960. Bullig, rund. Antikvärde. Vad kunde en man mera begära. Men det var en bil framför allt. Beundrade förstummat denna skapelse i halvannan minut. Vände mig mot Erik Långgårds. Han höll nu upp armarna något, i händerna hade han en videokamera.
Frågade; - Vad skall du med den där till?
Erik Långgårds visade en ny sida av sig själv. Han höll ner kameran något, om inte lite aggressivt sade han till mig;
- Visa nu va du går för, Cidi Boeh. Jag skall skicka in det till Sverige Roligaste Hemvideos.
Blev ännu torrare i munnen. Jag skulle ge mig på bilen.
Han skulle filma det, med den där fåniga gammaldags japanska videokameran. Om han ens haft en modern mobiltelefon. Jag började springa. Sprang fortare än jag någonsin gjort. In i skogen. Över lingonris och stockar. Vadade i bäckar. Trädens grenar slog mig i ansiktet vartän jag passerade. Vilse i skogen började jag tappa modet. Fram tills dess hade jag kunnat betala vilka marknadsmässiga priser som helst, för ett bad, ett glas mjölk och ett litet påskägg. Nu var jag beredd att stjäla till mig lite hög levnadsstandard.
Efter åtskilliga timmar nådde jag en kulle med någonlunda fri utsikt. Satte mig på huk bakom ett par stora gråa stenar och spanade. Nere i en dal såg jag en by, som jag efter en stunds dividerande kom fram till borde vara Fransberga. Ett nästan bortglömt samhälle, men stora nog att ha ett gästgiveri. Fransbergabona var kända för att prata endast någon gång om året. Oftast hade man tejpat för munnen med bred, brun packningstejp från den egna fabriken. Vanligen var det Styrelsen som bestämde vad man skulle prata om, och framförallt hur man skulle prata om det. En kvart senare stapplade jag in på gästgiveriet, "Röda Lyktan".
- Ge mig omedelbart ett glas mjölk. Jag skickar pengarna. En medelålders man stod och gnuggade ett glas med en diskhandduk. Något svar var inte att vänta. Vände mig mot en av gästerna vid de mysiga ohyvlade timmerborden. Inte heller han sade något. Hans ögon stirrade ovanför den breda tejpen.
- Firar ni påsk på det här stället?, försökte jag igen. Ett barn kom in någonstansifrån. Det var en liten flicka, som tog mig i armen. Inte heller hon sade något, men hon ledde mig till fönstret mot bakgården. Därute snickrade man, och iordningsställde ett stort kors av hyggligt stora furustockar. Tre-fyra fullvuxna män kom in. De sade inget, men tog tag i mig, och förvånansvärt snabbt hade man bundit mig både till händer och fötter. De släpade mig ut på gården för påskfirandet.
Men jag skall inte klaga. Här jag hänger i korset på fotbollsplanen i Fransberga har jag det relativt bra.
Och reportern från staden har lovat att föra ut min historia till allmänhetens kännedom. Jag kommer att bli belönad med arvoden och kommer att starta företag. Min lägenhet inne i stan hyr jag förresten just nu ut till marknadsmässig hyra. Alla siffror rätt. Så det rullar på, en cykeltur i min smak. Det händer ju alltid något som ger en nya härliga perspektiv på tillvaron.
No comments:
Post a Comment