ANNA EKELUND SPECIAL

”Säkert får jag äta upp mina ord. Det patriarkala monstret kommer att sätta tänderna i mig. Men den dagen den sorgen.” Så avslutar Anna Ekelund sin premiärkrönika i Aftonbladet fredag 15 april 2005. Genom tillfälligheternas spel kom jag att läsa AB just fredagar.

Retroaktivt ser jag Anna Ekelund som huvudrollsinnehavare i en svartvit film, där hon står med stövelklackarna i asfalten och tilltalar de som råkar passera. Dessa kan ibland få på käften, eller - ibland ord, på någon helt annan frekvens, som ungefär kan handla om våra synders förlåtelse. Texterna kan faktiskt handla om det mesta.
Vid genomgången av urklipp (vanligen utrivna sidor, jag kan inte läsa en tidning utan att riva ut någon sida) kom jag fram till konstaterandet att Anna Ekelund är inte den fullblodiga cyniker, vilket ett ibland tufft språkbruk i någon sorts kombinationseffekt med rubriksättningar och socialrealism, kan ge sken av. Nedanstående urval inte representativt för den ”kompletta bilden” av Anna Ekelund, naturligtvis inte - det är förstås citat ur längre sammanhang, och urvalet kan diskuteras.
Kanske kompletterar jag här något senare.

AB 13 maj 2005; ”Ett av mina konstigare extrajobb var när jag för många års sedan stod i en stuga i Småland och lagade mat åt skådisarna under en porrfilmsinspelning. De gjorde sitt i vardagsrummet medan jag diskade i köket. Det var en intressant vecka.”

AB 22 juli 2005; ” Med äldre kvinnor menar jag inte låtsasgamla Demi Moore. Jag menar riktiga kvinnor. Som Matriarken Winberg, vår alldeles egen Sockertopp. Må UD ha lite överseende. Hon gör åtminstone ett bestående intryck med sina skrattgropar, även om jag inte alltid kan hålla jämna steg med hennes världsåskådning. Och när Roks skandaler härjar tänker jag bara på sköna Ireen von Wachenfeldt. Som en mild butch med sin breda ryggtavla och skarpa blick. Hur känns hennes hud under den där bylsiga tröjan? Eller hårdblonderade norska Eva Lundgren som väljer att se ut som ett klassiskt öststatsfnask. Som en bedagad variant av Seka, den tidiga videoporrens prima donna assoluta. Med rynkor på knäna. Jag kan inte hjälpa att jag finner det tilldragande.”

AB 3 mars 2006; ”Om jag skriver något irriterande kommer jag samma dag ha mejlboxen full med arga meddelanden. Utöver det, ingenting. Någon kommer kanske att skriva något elakt om mig på sin blogg eller låta bli att bjuda mig på fest”.

AB 26 maj 2006; ”Den svenska folksjälen lämpar sig väl för diktatur. Man talar varmt om demokrati men det är ju så skönt när någon annan fattar besluten. Snart är det nationaldag, så låt mig få förekomma och avge min syn på svenskheten. Jag tror ärligt talat att det inte skulle bli någon som helst skillnad om vi hade en Mugabe vid makten istället för en Persson. Allt skulle lunka på precis som vanligt.”.


AB 2 september 2005; ”Jag tror att kvinnor alltför ofta överskattar sig själva. De gnäller om att de är underställda männen, men är i hemlighet övertygade om att de är överlägsna”.

AB 11 november; ” Vi blir överösta med information och har inte alltid tid, ork eller mental kapacitet att se det som finns bakom tidningarnas rubriker, bakom mediedrevets förenklade bild. Det ska inte vara vårt ansvar att alltid behöva dechiffrera medias chiffer. Den mediala dramaturgin är given; hitta den onde och den gode, städa bort och vattna ur alla komplicerade aspekter däremellan och voilà har man en simpel och säljande historia. Så enkel är aldrig verkligheten. Därför är det medias förbannade ansvar att vara sakliga, uppriktiga och inte spänna sanningen som om den vore ett gummiband att dra åt vilket håll det passar bäst för dagen. Det gömmer sig människor bakom alla rubriker, till och med i Knutby, och det ska krävas mer av tidningarna än att förenkla dem till änglar och monster”.

AB 28 oktober 2005 ; ” Serietidningar är till exempel fult. Bibeln är fint. Men det är svårt att se det stora i det lilla? Måste det stå ”högkvalitativ” på saker för att han (läraren till sonen i skolan) ska se att det är bra? I mina ögon skulle det vara lika bra, eller bättre, om barnen fick läsa och diskutera till exempel Kalle Anka. I Kalle Ankas värld finns jämställdhet. Kärnfamiljen är inte ett ideal. Kalle är ensamstående far som värnar om sina tre ickebiologiska barn. Han är lättjefull, mänsklig och ärlig, och trots att han gång på gång åker på nitar reser han sig alltid igen. Han lever i ett öppet förhållande med sin flickvännen Kajsa. Hon håller hårt på sin självständighet, blir uppvaktad av andra män men väljer alltid Kalle framför till exempel den lyckosamme kusinen Alexander Lukas, därför att Lukas är falsk”.