Fabriksmänniskan

"Efter två veckor har de flesta av pojkarna tystnat, det är bara två ynglingar som fortsätter att steppa och skuggboxas. - De där blir aldrig riktiga fabriksmänniskor, klagar testpsykologen och stirrar ogillande på de de glada gossarna, han kasserar dem som industriellt obildbara. Har då kunskaperna som de inhämtat i grundskolan inte någon praktisk betydelse för deras eventuella framtid här i fabriken?

Eftersom det alltid finns s.k. underordnat, okvalificerat skitjobb är deras många skolår bortkastad tid. Se på vår egen situation. Vi står som fån i löjligt enkelt arbete, allt som förväntas av oss är - att kunna stå stilla på en given plats och utföra handgrepp med största möjliga hastighet. Och dessutom, att behärska både tarm och blåsa under effektiv arbetstid. Här är vi missnöjda och kanske lite avundsjuka på ungdomarnas långa skoltid.
- Låt dem börja arbeta och lära sig veta hut. uttalas ofta med ogillande blickar mot de storvuxna skolpojkarna. Och vi känner mindervärde inför ungdomarna, ty efter några veckors inkörning utför de tempoarbetet mycket snabbare än vi äldre, - och med glada skratt!

Men kunskaperna är väl menade som en väg till ett rikare personligt liv. Jo, men den moderna produktionsformen dödar sakta vår utvecklingsbara personlighet. Jag har sett den döden på nära håll. En ung flicka kom till sin första plats efter grundskolans många läsår. Glad och ivrig kom hon till sitt arbete och väntade en meningsfull tillvaro. Hon placerades vid paketeringsbandet, hetsen där var enorm, direkt hälsovådlig. Vid det här bandet visade fabriksmänniskan tydliga tecken på störningar i känslolivet.

Den viktiga gemenskapskänslan var förkvävd och den partiella känslodöden yttrade sig som oreflekterad grymhet människorna emellan, särskilt riktades den mot flickan som alltid leende utförde sitt arbete. Hennes ännu barnsliga tillit väckte en underlig oro och ångest hos fabriksmänniskorna. Många anade dunkelt att det var något fel med deras fabrikstillvaro - den var själslös. Men hetsen jagade dem bort från allt djupare tankearbete. Dag efter dag grät flickan snart bittert över grymheten och hetsen. Efter några månader insjuknade hon och återkom aldrig till paketeringsbandets helvete.

Vi har haft otaliga konferenser om mentalhälsan och miljövård. Vi har kommitteer, nämnder, och där sägs många kloka ord om gemenskap och trivsel. Överallt på anslagstavlor, i lådor, i pärmar hittar vi massor av protokoll från dessa möten, men aldrig når en förändring ner till oss i maskinsalarna. Jag såg de två obildbara pojkarna steppa ut genom fabriksporten. Under höga rop och skratt tog de upp jakten efter något för oss äldre osynligt... "

Ur FABRIKSMÄNNISKAN av Erik Johansson 1976.

I förorden skriver Sven Delblanc: "Så har autodidakten, debutant vid 62 års ålder, funnit diktens svåra konst att berätta med både närhet och distans, berätta om ett land, som är okänt för många. Erik Johansson talar med med ögonvittnets auktoritet och den borne författaerns självklara kraft. Många kommer att lyssna till hans ord "
Omslagsteckning: på bilden: Brit Swedberg