C L U B H O U S E 7

CLUBHOUSE 7

Det var den där söndagen efter att någon troligen hade bombat Clubhouse. En fin dag kunde det ändå bli, den senaste tidens dystra regn verkade vara ett minne blott.
Personal städade glasskärvor från altanen. I köket var det full aktivitet, som om inget hade hänt. Det gällde att se framåt. Busslaster med gäster väntades redan vid middagstid.Kvällen innan hade Lady Gegga-Moya uppträtt på Clubhouse under spektakulär förhållanden. Hon verkade ha försvunnit spårlöst.

Först ut på förmiddagsmatine´n var Harry Bankell, som i en storrutig clubblazer, vit skjorta och en vinrödslips underhöll de minsta. Hans enorma perfekta löständer fick dem att skratta, speciellt när han tog ut garnityret och hastigt stoppade in dem igen. Tog ut dem, stoppade in dem. Han upprepade det många gånger, tills en kille i 5-års åldern ställde sig framför och kissade på Harry´s ljusa byxben..
- HaHaHa, vad tar du dig till onge, sade Harry och tog några steg tillbaka.
Jo-Anne Newlander, som var ordningsvakt såg det från kulisserna. Själv satt jag i en vit plaststol under äppelträdet en bit ifrån. Rebecca och Fiona, som numera serverade äppelsaft och bullar, stannade till med sina sagobrickor. Meningen var att varje gång de bjöd på ett glas eller en bulle, skulle de också berätta en gåta för barnen att gissa på. Rebecca gick fram med sin bricka till barnen och låtsades inte om kiss-incidenten.
Gåtan löd;
"Vad är som droppar, som droppar, som droppar---, på vårt lilla hus.
- EN SVENIS !!.... , hojtade lille Eskil
Jo-Anne som stod bakom en två meter hög flugsvamp av frigolit, tyckte att det började bli för mycket.
- HaHaHOHo, skrattade Harry Bankell som vek sig nästan dubbel. Klart att löständerna ramlade på golvet..
Barnen började också skratta.
- DuDudu... menar inte Glubb-Glubb SVENNIS.., HaHaHaHOHO, skrattade showmannen Harry Bankell med handen för munnen.
Rebeccas kamrat Fiona kom nu fram med sin sagobricka, glasen innehöll i stället körsbärssaft. Den saften var röd och såg riktigt god ut. Äppelsaften såg billigare ut
i förmiddagsbelysningen, den var lite gulaktig. Fionas gåta var lurigare, och hon mera sjöng fram den;
- "Vad är det som krupper på marken om inte er nya svensklärarets?"
Det blev tyst, barnen tittade på varandra. Några ögonblick verkade det som om gåtan var för svår. eller barnen för små.

Jo-Anne Newlander ropade bakom flugsvampen:
- Det är farbror Harry som krupper på marken efter att farbror Harry blivit utslängd!
Harry Bankell vände sig om, tog några stapplande steg åt sidan. Han hade svårt med balansen
Fiona nickade ivrigt.
Barnen stormade scenen, boxade på Harrys ben och knän så att han ramlade ihop Löständerna flög minst tre meter bort.
Jo-Anne fångade in barnen i ett stort nät och drog iväg med det till utgången. Harry Bankell låg kvar som en skadad soldat.
Efter en stund började han kravla sig mot Rebecca och Fiona, som faktiskt nu tyckte synd om honom.
- Ge en gammal man ett glas saft och en bulle, sade han mödosamt med svag röst
- Du är vår hjälte Harry och vi är alltid solidariska, sade flickorna som med en röst.

Dinah von Kindereggen kom ut i den bästa av alla scenbelysningar, strålande solsken. Dinah hade lila läppstift och svart volymmascara som
gav en glamourös effekt. Bikinin var i apelsinorange.
- Vad är det som pågår här? Här ligger en man på golvet!
Jo-Anne Newlander kom just då tillbaka in på scenen och kunde ge Dinah ett ärligt svar.
- Det är den förtrollade prinsen, kommenterade Jo-Anne visserligen lite torrt.
- Det menar du inte,... han verkar ju alldeles slutkörd ?!, sade Dinah och tog några sidsteg bort mot pianot.
Hon var en utmärkt pianist, men uppträdde sällan. Den här gången satte hon sig på pallen. Den var het, sitsen var av svart läder. Solen hade
varit på den minst en halvtimme.
- Oajj!, sade Dinah, men rättade snart till den orange bikinirumpan så att hon satt bekvämt.
Drog fram några ackord genom att trycka på tangenterna.
Hon testade pedalerna, i sina somriga beach-volley sandaler. Hon öppnade munnen för att börja sjunga
Harry Bankell hade lyckats resa sig upp.
-Är det slut nu?, sade med gammal röst med två glas saft i handen.

- Det är inte slut nu. Kom så går vi upp på rummet och vilar lite, sade Rebecca och Fiona som med en röst.
De hade redan första dagen på Clubhouse lärt sig, av Dinah von Kindereggen faktiskt, att äldre män behöver vila sig.
I bakgrunden spelade Dinah von Kindereggen "As Rhymes Goes By" på pianot. Några nyanlända rörde i sina kaffekoppar, tuggade försiktigt i sina kanelbullar-
Med tanke på gårdagens kaos var stämningen på Clubhouse riktigt gemytlig.
Uppe på andra våningen försökte underhållaren Harry Bankell rymma i sina bermudashorts, men Rebecca lade krokben för honom.
Han föll raklång i korridoren och löständerna for ut över trägolvet.
- Hjääälp! Hjeeelp! De är Technobrudar!, skrek han.

Ja, så fort de kommit upp på rummet hade Fiona knäppt på CD-spelaren, ovetande om att Harry inte gillade all musik.Men vad de däremot visste, var att Harry var en rik man. Han hade både fallskärmar och bonus på ett konto och var nu pensionerad från inkassobolaget. Harry Bankell bedrev sin lilla scenverksamhet endast som hobby, kanske för att bedöva sitt samvete. Kanske för att dölja något annat.
- Vi måste förlova oss med honom, hade Rebecca.sagt.
- En dubbelförlovning..., det har du rätt i, hade Fiona svarat.
Då skulle de också vara fria att lämna Clubhouse när de själva ville. Det var vägen ut till friheten. Frånsett att de skulle få dras med Harry, men han var gammal och
skulle säkert snart lämna den här planeten på naturlig väg. Det var tur för Fiona och Rebecca att husets ägare, Slutgher den III, hade lämnat en sådan klausul för de
anställda.

Jo-Anne Newlandersin gjorde sin vanliga inspektionsrunda på andra våningen. När hon fick syn på Harry Bankell, greppade hon snabbt sin elektriska batong.
- Nämen, ligger ni här herr Harry? När jag menade att ni riskerade att bli utslängd, menade jag inte på det här viset!
- Näh,........ stonade Harry fram
- Är det flickorna som är elaka mot dig?
Jo-Anne tog tag i Harrys tunna axlar och lyfte upp honom halvstående. Rebecca och Fiona stod bakom dörren och kikade i nyckelhålet.
- Det är Jo-Anne Newlander!, viskade Rebecca.
- Hon kan förstöra vår plan!, utropade Fiona också, viskande.

De visste inte att Jo-Anne hade en egen plan. Hon smällde till Harry några gånger med batongen, men bara på bermudashortsen där framtill, markerade samtidigt att han skulle gå till trappan. Inte den trappa som ledde nedåt, till entre´n där kropsscanningen låg. utan uppåt. Ja, det fanns en liten vindsvåning med ett torn.
Rebecca och Fiona fäljde efter dem, nerhukade som indianer.
Inne i tornrummet fanns ett lite bord och två stolar.
- Nu ska vi se här, sade Jo-Anne som tag fram några papper och en stor kulspets-penna.
Harry Bankell satte sig på den lilla stolen med rund sits. Jo-Anne Newlander satte sig mittemot.
- Du skriver över dina tillgångar på mig och det behövs bara en liten namnteckning, här. Och sen en på det här dokumentet, som banken i Flängby gärna vill ha.
- Jaha. Men vänta lite, ... du pratar om mina tillgångar?
Harry Bankell darrade inte på rösten, han verkade vara vid sinnenas fulla bruk. Jo-Anne gav ett litet leende. Såg honom i ögonen.
- Ja, det här andra pappret är en fullmakt
- Du menar att du skall ha mina pengar?
- Nja,.. inta så direkt....vi behöver köpa in medicin till Rädda Barnen. Vi skall också spela SIDAs i nya förhandlingar med EU.
- Medicin---?
- Ja, själv skall jag förresten snart hämta mitt medicin paket från macken. Beställer direkt från en egenföretagare i HongKong, min käre vän Kong Womg
Kan verkligen inte tänka mig köpa ett läkemedel som Flickagra av en livatidsanställd zoombie på gamla apoteket

Harry Bankell tystnade, sträckte på sig något, lutade sig bakåt på stolen.
- Flickagra? Så, du menar att du behöver ta Flickagara? Jag trodde du var hälsan själv!
- Tja, du vet jag, från och till har jag sju killar. Mycket att hålla reda på.
Allt detta hörde Rebecca och Fiona som hade smugit in i rummet, men låg gömda bakom en gammal sjömanskista..
- Neeej, nu står jag inte ut längre !! , skrek Fiona som låg underst. Hon knuffade Rebecca åt sidan, samtidigt som hon reste sig tvärt.
- Vänta lite!, jag vill också vara med!!, ropade Rebecca som också strax stod på benen. De dök upp som ur ett vulkanutbrott.

Deras högklackade skor gjorde att de såg längre ut än vanligt.
Mest förvånad blev Harry Bankell.
- Vi skall förlova oss med Harry ! ropade Fiona och Rebecca som med en röst
Jo-Anne hade i ögonvrån visst sett att Rebecca och Fiona krupit till kistan, men hon hade inte velat avbryta sitt viktiga initiativ i
ett livsavgörande affärssamtal. .
- Nå var står vi flickor...?, sade Jo-Anne efter några andetag, såg avmätt på inkräktana
Det hördes klampande steg i trappan, ända nerifrån.
Kommissarie Barbieby och hans assistent Waughan var på väg upp.

Det låg arresteringar i luften, men det kunde ju inte gälla Fiona och Rebecca, de hade amnesti hos Barbieby
Oss läsare emellan; då återstod ju endast Harry Bankell och ordningsvakten Jo-Anne Newlander, men det var inte där den
erfarne kommissarien satte in stöten
- Var är LADY GEGGA-MOYA ??, sade kommissarie Barbieby barskt, så fort han nådde översta trappsteget.
En tystnad uppstod. Rebecca och Fiona tittade på varandra. Det var sant att Lady Gegga-Moya försvunnit kvällen innan i samband
med robotattacken. Eller om det var pastor Bengtseus i sin flygande predikstol, där gick åsikterna isär.
- Jag vet vad ni tänker, sade Barbieby.
- Ja?... Va?Va?, sade Jo-Anne frågande. Hon hade bland många egenskaper också den ettriga feministens, tränad att montera ner offensiva män genom att själv vara offensiv.
- Ni tror att jag kommit hit för att träffa dessa två Femmes Fatales, Fiona och Rebecca ! Bara för att de häromkvällen behandlade mig väl och gjorde mig mjuk !
Kommissarie Barbieby var irriterad och tog ett steg tillbaka, han kände att manlighet var hotad, men han kunde egentligen inte komma på varför.
Han hade kommit till Clubhouse för att göra sitt jobb. Assistent Waughan visste inget alls om att Barbieby blivit serverad på rummet nyligen av de ljuvliga Rebecca och Fiona, de nya servitriserna som kommit för att stanna.
Harry Bankell vaknade till.
- Kommissarien, Kommissarien... det är bra att ni kom,... jag tror att jag höll på att bli rånad på alla mina tillgångar.

Barbieby vände sig om. Nu var han tuff. Han visste att tjejerna tittade på honom.
- Jaså vad gör du här ditt gamla pedofil! Vem försökte råna dig? Sergel? Intrum Justitia? Du är själv för fan delägare i åtminstone ett av de där inkassobolagen Rånar du dig själv?
- Det var hon där, sade Harry Bankell och pekade på ordningsvakten Jo-Anne Newlander med ett långt krokigt pekfinger.
- Jag ville bara ha Harrys tjocka gamla plånbok, sade Jo-Anne tvärsäkert
- De var väl inte så farligt, lade Barbieby in.

En av de största skandalerna i modern historia på Clubhouse k u n d e ha fullbordats
O m journalisten, Anders Fjunstedt använt sin yttrandefrihet, passat på att hämnas i Spexpressen, skriva fjortonsidiga artiklar,
om hur han överlevde kroppscanningen.
I engelska tidningar skulle Jo-Anne k u n n a ha beskrivts som "THE CLUBHOUSE MONSTER"....., men så blev det inte.
Rebecca och Fiona ställde upp, utan förbehåll till Jo-Annes försvar.

De var ju som systrar.
De var kronvittnen.

När de låg gömda bakom sjömanskistan hade de ju aldrig hört Jo-Anne säga någonting annat än k ä r l e k s o r d.
Till pengar visserligen, men även det är ju kärlek vi första ögonkastet

- Vi kan dela på pengarna alla tre, till exempel, sade Fiona vid slutpläderingen.

Efter rättegången. då Harry Bankell dömdes att betala underhåll i förskott, sprang flickorna barfota omkring, med lättade steg.i trädgården.
Jo-Anne avslöjade en hemlighet. Hon ville ha med Hanna från Havanna med i teamet.
- Hanna från Havanna!, utropade Rebecca.
- Hanna från Havanna!, utropade Fiona.
- Ja, då blir vi ju mer symmetriska. Lättare att dela en tusenlapp! För rätt skall det ju vara!

Så gick det till när Clubhouse upplevde ett begynnande maktskifte