ROBOT FÖR HEMMABRUK

..... blir din slav 1 9 6 5

Rubriken verkar antagligen vid första anblicken otrolig. Men under efterkrigstiden har förbluffande framsteg gjorts när det gäller robotkonstruktioner, och ett ord som ”metallslavar” har redan full täckning. Hur långt kommer vi att nå inom ytterligare 8-10 år? Ja, läs här.

Slaveriet är upphävt för länge sedan i den fria världen, men 1965 kommer det att vara tillbaka igen! Vi ska återigen ha slavar hemma. Det är bara det att den här gången behöver det inte bli några krig för deras skull. Slaveriet är här för att stanna. Bli inte förskräckt! Vi menar robot”slavar”. Låt oss kika in i framtiden och se vad robotåldern bär i sitt sköte.

Det är morgon år 1965… Du väcks behagligt av en mjuk ringning från din robotklocka, som också ställer in ett högre gradtal på värmetermostaten, knäpper på radionyheterna och ringer på robotbetjänten. Denne sätter på duschen, torkar dig med pustar av varmluft och drar en elektrisk rakapparat över skäggstubben. Han hjälper dig med påklädningen, knyter slipsen perfekt och kammar bena korrekt på millimetern, där du vill ha den. Nere i köket öppna robotkokerskan en lucka i sin metallkropp och tar fram ägg, gröt och rostat bröd ur den inbyggda spisen. Sen stoppar hon tillbaka disken och när du ger dig iväg till garaget, hör du diskmaskinen i hennes inre bubbla.

Väl i din robotbil behöver du bara ställa in en ”färd”-visare och så kan du koppla av medan bilen fördig dit du bestämt. Den automatiska bilen följer en radarstråle ner mot staden, kör om andra bilar, saktar av där hastigheten är begränsad, slår försiktigt till radarbromsarna när det behövs och till och med tankar sig själv, när tanken är tom. Du vinkar vänligt åt robottrafikpolisen, och reder ut allt trafikkrångel med elektronisk hastighet och uppfattning. Plötsligt hör du pistolskott. En tjuv tömmer sin pistol i en robotpolis, som kommer rusande, kulor studsar från hans stålbröst. I full panik kör tjuven iväg med högsta fart i en bil, men robotpolisen skiftar själv över till åttonde växeln och hinner ifatt banditens bil till fots.

Om du arbetar på kontor tar en robotsekreterare diktamen på ”röstremsor” medan hon samtidigt i sitt inre skriver diktamen på maskin och räcker över brevet så snart som du säger ”högaktningsfullt”. Om du går ut i ett ärende svarar sekreteraren på telefon, antecknar alla meddelanden och överlämnar också dina eventuella meddelanden. Hemma läser din robotuppläsare böcker för dig från ditt mikrofilmlaboratorium. hans öga kan se mikroskopiskt tryck. Eller också spelar du schack med en robotspelare och mäter din skarpsinnighet mot en elektronhjärnas. Redan under förra året konstruerade vetenskapmän robotspelare, som alltid vann mot mänskliga motståndare. Givetvis kommer 1965 års robotar att med hjälp av knappar kunna ställas in alltefter det man önskar hög, medel- eller låg skicklighet.

När det snöar behöver du inte skotta gångar. det behöver inte heller din robot-gårdskarl. Han sprider bara billig atomvärme runt huset och snön smälter lika fort som den faller. För att du hela dagen ska kunna njuta på bästa sätt av solen så rör sig hela huset sakta på en vändskiva. Vid läggdags slår du på en robotvakt som avslöjar tjuvar elektroniskt. det är en billigare version av det robotalarmsystem som nu vaktar värdefulla dokument i Nationalarkivet i USA. Under natten kan inga möss eller råttor fly undan din kringströvande robotkatts hyperkänsliga öron och infraröda ögon.

1956 experimenterade vetenskapsmän med de första robotdjuren bl.a. en robotmullvad vilken kunde följa ljusknippen, robotfjärilen, som dansade runt flammor, och robotmöss, som hittade ut ur invecklade labyrinter.. Tycker du att den här bilden av en nära framtid är fantastisk? En försmak av sådana robotunder omger oss idag, de flesta av dem har kommit till under efterkrigsåren. Bredvid de välkända elektronhjärnorna och automationsmaskineriet, mångdubblas robotkonstruerandet med den uppfinningsrikedom, som mänskligheten aldrig tidigare uppvisat. atomfabriker har installerat förunderliga robothänder och –armar för att handskas med dödsbringande radioaktiva material.

En av de märkligaste robotar som finns redan nu, är General Electrics nya Yes-Man, en ”metallslav” med otrolig färdighet. Varenda rörelse som robotens herre gör med händerna – till och med ett finger – efterliknas korrekt av slavmaskinen. I en fantastisk demonstration klarade Yes-Man av en hårläggning av en dam och gjorde make up lika varligt som med kvinnas hand. med lämplig telefon- och TV-utrustning kan slaven och hans herre samarbeta, även om de är skilda åt av 100- ja 1000-tals mil. Sålunda kan en läkare i New York via Yes-Man operera i Los Angeles!

Men robotarna börjar bli mer och mer mångsidiga för att vara enbart mekaniska händer. Det finns en atomkraftsfabrik, som har en kemisk robotanalysator vilken liksom dussintals mänskliga kemister extraherar värdefulla spår av plutonium från atomavfall. Den medicinska vetenskapen har frambringat en livräddande robotmaskin för hjärta, lungor och njure, som håller svaga patienter vid liv under hittills omöjliga operationer och annars dödliga sjukdomar. Datmic Corporation i USA har offentliggjort en robotläsare som registrerar data och bilder på magnetsika remsor med den oerhörda hastigheten av 2½ m/sek. Med denna kolossala fart kan ett helt bibliotek bli registrerat på några timmar.

På det militära området finns det robotradar med räckvidder på upp till 3 000 km. Om ett anfall kommer, kan robotprojektiler osvikligt söka sig fram till fiendebombplan, även i dimma och mörker. Robotkanoner upptäcker fiendeplan, bestämmer hastighet och höjd och öppnar eld, allt på ett par sekunder och helt av sig själva! Robotmålplan används vid målskjutningsövningar, men på ritbordet finns pilotlösa robotjaktplan, vilka skulle kunna göra manövrar i överljudsfart som skulle ta kål på vilken reapilot som helst. Den amertikanska arme´n håller f.n. på att testa ett robotspaningsplan, vars TV-öga registrerar fienntliag ställningar och transmitterar allt det ser till de egan baserna på marken.

De rymdsatelliter som skickas upp i år ska bära invecklade rapportrobotar, som ska förse jorden med upplysningar om ”sensationerna” i rymden. den förste ”man” som sätter sin fot på månen kanske blir en robot, immu nmot de flygande tefatens enorma accelerationskrafter eller den radioaktiva utstrålningen från atomraketer, okänslig för kraftig kyla och luftlös rymd och i stånd att överleva vilken kraschlandning som helst. En av de främsta föregångsmännen på robotområdet, profeterar entusiastiskt den kommande roboteran fylld av under som inte ens kan anas nu.
Hans fantasi förutspår till och med robotpsykiater som snabbt kan ta hänsyn till den mänskliga patientens olika sorters fruktan och ängslan och arbeta ut ut en diagnos och terapi på mycket kort tid. 1965 kanske man kommer att fråga ”Finns det en robotdoktor i huset?” Men det finns också forskare, som fruktar att roboten kan bli en fruktansvärd faktor när det gäller att kuva människorna. man varnar för att små radioutrustningar ska kunna placeras inne i hjärnan på folk och därigenom göra det möjligt att kontrollera och förslava hela nationer. Det goda tycks dock ha stora chanser att kunna besegra de onda dragen i robot-åldern. Och någon kommer säkert att uppfinna en robot som kan ta på sig alla våra plågsamma tankar och kunna skänka våra sinnen lugn och avkoppling. En sak är säker – robotarna är på väg.
De elektroniska undren kommer att dominera varenda fas i vår framtida levnad och göra den mera framgångsrik och angenäm för alla som lever på jorden.

TEKNIK FÖR ALLA (Tfa) nr 1, 1957

IDOLER

Kan det ha varit våren 1989? När jag var på turnee´med BRÖDERNA SLUT? I avsaknad av musikgökskola var det mera som rookie. Otroliga liveshower till exempel på platser som Ramnäs, Riddarhyttan, Virsbo och Kolssssssssss…Va?

Detta var i Västmanland. Eftersom det var totalshow fanns det inga pauser under en vanlig kväll, nej, bröderna använde tiden till att i stånd sälja filmisar, gamla veckotidningar, gamla prylar…som plötsligt hade fått ett nytt marknadsvärde! Ett bevis på att frågan är inte alltid vad man säljer, utan hur man säljer det, det är det som säljer; metoden. Som Hilding Slut sade ; ” Vi begärde inga människooffer, det räckte med pengar”. Hur orkade man? Hur arbetade man? Då och då spelade man musik, låtar som ”Lilla Fröken Sura”, ”Vrid och Skrik”, eller den sentimentala”Sugga”.

Vem glömmer inte bingokvällen i Tillberga? Det finns ett tidningsfoto där Leif-Zorro, i studentmössa, hänger högt i en lyktstolpe med en mikrofon i andra handen, bilden tagen i samband med Miss Sura tävlingarna, men jag vågar inte publicera den. Ibland gick man ner bland de ständigt fnissande publiken. Och mer än en kväll såg jag hur man sprutade något lödder med trycksprayflaska i huvvet på någon gubbe, eller NÄR MAN lurade och lirkade strumporna av en yngre kvinna, allt medan pojkvännen skrattande satt bredvid – allt detta till sång o musik.

Avantgardebonnkomik? – men i så fall inte i riktning; upphöjd konstnärlig förädling, utan snarare till ett nedåt sjunkande oroligt flackande innan en komplett kraschlandning där det var fel ställe för fel. Mycket var tillåtet – men man använde aldrig fula ord. Slagord som t ex Rör inte min Traktor, på dekaler m m, bidrog till att nyfikenheten hos till exempel Centerpartiet växte.

Vid en show i Västerås uppstod en av Bröderna Slut arrangerad tävling, vem kunde äta upp en Center Choklad-rulle snabbast? Centerpolitikerna tävlade, och den som hade ätit upp sin rulle skulle genast säga i mikrofonem; Centern Är Slut. Tänk vilket glufsande det måste ha blivit vid mikrofonerna i slutspurten; "centern (glufsglufs)är (glufssmack) Slut!" En olidlig tävling som jag inte såg själv, bara hörde talas om.

Bröderna Slut fanns med något olika besättning genom åren (den jag såg måste ha varit den sjukaste, men man sjukskrev sig aldrig) Med tiden gick man till att göra mera renodlade barnteaterföreställningar. Efter något tusental föreställningar land och rike runt med olika Pettsonhistorier (och bland annat Grammisbelönade) stod snart endast Sven Hedman kvar från originalgänget. Med "snart"menas rätt många år.

Jag frågade honom som en insider på en parkeringsplats utanför Eurostop i Halmstad en dammig sommardag för något år sedan; ”Jag visste inte att du rökte”. Hans svar; ”Inte jag heller”. Bod Dylan kunde inte ha svarat bättre. Ett bevís på att man har uppnått ett transdentalt tillstånd.

ANNA EKELUND SPECIAL

”Säkert får jag äta upp mina ord. Det patriarkala monstret kommer att sätta tänderna i mig. Men den dagen den sorgen.” Så avslutar Anna Ekelund sin premiärkrönika i Aftonbladet fredag 15 april 2005. Genom tillfälligheternas spel kom jag att läsa AB just fredagar.

Retroaktivt ser jag Anna Ekelund som huvudrollsinnehavare i en svartvit film, där hon står med stövelklackarna i asfalten och tilltalar de som råkar passera. Dessa kan ibland få på käften, eller - ibland ord, på någon helt annan frekvens, som ungefär kan handla om våra synders förlåtelse. Texterna kan faktiskt handla om det mesta.
Vid genomgången av urklipp (vanligen utrivna sidor, jag kan inte läsa en tidning utan att riva ut någon sida) kom jag fram till konstaterandet att Anna Ekelund är inte den fullblodiga cyniker, vilket ett ibland tufft språkbruk i någon sorts kombinationseffekt med rubriksättningar och socialrealism, kan ge sken av. Nedanstående urval inte representativt för den ”kompletta bilden” av Anna Ekelund, naturligtvis inte - det är förstås citat ur längre sammanhang, och urvalet kan diskuteras.
Kanske kompletterar jag här något senare.

AB 13 maj 2005; ”Ett av mina konstigare extrajobb var när jag för många års sedan stod i en stuga i Småland och lagade mat åt skådisarna under en porrfilmsinspelning. De gjorde sitt i vardagsrummet medan jag diskade i köket. Det var en intressant vecka.”

AB 22 juli 2005; ” Med äldre kvinnor menar jag inte låtsasgamla Demi Moore. Jag menar riktiga kvinnor. Som Matriarken Winberg, vår alldeles egen Sockertopp. Må UD ha lite överseende. Hon gör åtminstone ett bestående intryck med sina skrattgropar, även om jag inte alltid kan hålla jämna steg med hennes världsåskådning. Och när Roks skandaler härjar tänker jag bara på sköna Ireen von Wachenfeldt. Som en mild butch med sin breda ryggtavla och skarpa blick. Hur känns hennes hud under den där bylsiga tröjan? Eller hårdblonderade norska Eva Lundgren som väljer att se ut som ett klassiskt öststatsfnask. Som en bedagad variant av Seka, den tidiga videoporrens prima donna assoluta. Med rynkor på knäna. Jag kan inte hjälpa att jag finner det tilldragande.”

AB 3 mars 2006; ”Om jag skriver något irriterande kommer jag samma dag ha mejlboxen full med arga meddelanden. Utöver det, ingenting. Någon kommer kanske att skriva något elakt om mig på sin blogg eller låta bli att bjuda mig på fest”.

AB 26 maj 2006; ”Den svenska folksjälen lämpar sig väl för diktatur. Man talar varmt om demokrati men det är ju så skönt när någon annan fattar besluten. Snart är det nationaldag, så låt mig få förekomma och avge min syn på svenskheten. Jag tror ärligt talat att det inte skulle bli någon som helst skillnad om vi hade en Mugabe vid makten istället för en Persson. Allt skulle lunka på precis som vanligt.”.


AB 2 september 2005; ”Jag tror att kvinnor alltför ofta överskattar sig själva. De gnäller om att de är underställda männen, men är i hemlighet övertygade om att de är överlägsna”.

AB 11 november; ” Vi blir överösta med information och har inte alltid tid, ork eller mental kapacitet att se det som finns bakom tidningarnas rubriker, bakom mediedrevets förenklade bild. Det ska inte vara vårt ansvar att alltid behöva dechiffrera medias chiffer. Den mediala dramaturgin är given; hitta den onde och den gode, städa bort och vattna ur alla komplicerade aspekter däremellan och voilà har man en simpel och säljande historia. Så enkel är aldrig verkligheten. Därför är det medias förbannade ansvar att vara sakliga, uppriktiga och inte spänna sanningen som om den vore ett gummiband att dra åt vilket håll det passar bäst för dagen. Det gömmer sig människor bakom alla rubriker, till och med i Knutby, och det ska krävas mer av tidningarna än att förenkla dem till änglar och monster”.

AB 28 oktober 2005 ; ” Serietidningar är till exempel fult. Bibeln är fint. Men det är svårt att se det stora i det lilla? Måste det stå ”högkvalitativ” på saker för att han (läraren till sonen i skolan) ska se att det är bra? I mina ögon skulle det vara lika bra, eller bättre, om barnen fick läsa och diskutera till exempel Kalle Anka. I Kalle Ankas värld finns jämställdhet. Kärnfamiljen är inte ett ideal. Kalle är ensamstående far som värnar om sina tre ickebiologiska barn. Han är lättjefull, mänsklig och ärlig, och trots att han gång på gång åker på nitar reser han sig alltid igen. Han lever i ett öppet förhållande med sin flickvännen Kajsa. Hon håller hårt på sin självständighet, blir uppvaktad av andra män men väljer alltid Kalle framför till exempel den lyckosamme kusinen Alexander Lukas, därför att Lukas är falsk”.

från 1984: en L O K A L K L A S S I K E R

”Vi Amnesty-medlemmar gladde oss mycket både inför, under och efter Amnesty-galan. Efter galan samlades vi - några stycken – ”hemma hos”, och vi kände – och talade om det – att det här satt. Det här var en minnesrik kväll, för oss aktiva Amnestymedlemmar, men framför allt (trodde vi) för publiken. Det var ju för denna vi ordnat arrangemanget. Så kommer måndagen och vi får tillfälle att läsa recensionen, och vad finner vi? Jo, Barbro Frost, recensenten, förklarar (indirekt) hela publiken som idioter därför att man aningslöst sjungit med i en text (Tom Dooley), som en bra sånggrupp lyckats tända publiken med.
OK, kanske är det så att texten inte var riktigt adekvat i sammanhanget, men vem tänkte på det? En – Barbro Frost! Med sin blixtrande intelligens analyserade hon genast situationen och satte den på pränt utan att begripa ett dugg vad hon egentligen ställde till med. All right, misstag kan vi alla göra! Men! Den här gången, Barbro Frost, måste du väl ändå förstått, att du missat lite väl grovt!? Men inte! Aningslöst vidhåller du din ståndpunkt och har dessutom den dåliga smaken att publicera den aktuella texten som någon sorts försvar för din egen sak… Lite ängsligt frågar man sig; vem är du ute efter? Är det Blue Rangers – för det kan väl aldrig vara Amnesty som organisation eller ide´? Nej, så kan det väl aldrig vara!? För är det så, Barbro Frost, då är du verkligen ute på djupt vatten.
Slutligen, vilket redan sagts i tidigare inlägg i HP: vi är glada att Blue Rangers kunde vara med och att de råkar vara poliser har ingen som helst betydelse i sammanhanget.
Aktiv Amnesty-medlem.

SVAR: Jag tyckte jag hade sagt vad jag ville i recensionen och hade inte tänkt besvara några insändare. Andra uppmanade mig att publicera Tom Dooley-verserna, eftersom det tydligen rådde delade meningar om vad texten egentligen innehåller. Jag utgår ifrån att de flesta i teatersalongen närvarande har samma tankeförmåga som jag, och minst samma medvetenhet. Det var därför jag tyckte allsången var anmärkningsvärd. Jag tycker man ska göra allt för att stödja samvetsfångar.
Ändå måste det väl vara tillåtet att skriva vad man tycker om en lokal Amnesty-grupps artistgala. (Jag är inte medlem i Amnesty, men jag har stött organisationen med pengar då och då och deltagit i vykortkampanjer). Att Blue Rangers är poliser har betydelse. Det ingår ju i deras ”image”. Ranger betyder gränspolis och blue är uniformsfärgen.
Om vi nu ska tala om dålig smak, så tycker jag att det är bevis för just det att uppträda i amerikansk polisskjorta. Polisen är varje samhälles repressiva och kontrollerande makt. Jag erkänner att jag blev provocerad av deras närvaro och lyssnade extra noga på vad de skulle ha att säga. Deras enda budskap var just sångerna. I vissa sammanhang, t ex dansmusik, kan man strunta i texternas innehåll, men jag trodde det var självklart att man just på en gala som den här lägger stor vikt vid vad man sjunger. Vad jag ”egentligen ställt till med” ”begriper” jag nog fortfarande inte.
Barbro Frost.

Texten publicerad i Hallandsposten 22 nov 1984
på insändarsidan ”HP-läsaren”