C L U B H O U S E 7

CLUBHOUSE 7

Det var den där söndagen efter att någon troligen hade bombat Clubhouse. En fin dag kunde det ändå bli, den senaste tidens dystra regn verkade vara ett minne blott.
Personal städade glasskärvor från altanen. I köket var det full aktivitet, som om inget hade hänt. Det gällde att se framåt. Busslaster med gäster väntades redan vid middagstid.Kvällen innan hade Lady Gegga-Moya uppträtt på Clubhouse under spektakulär förhållanden. Hon verkade ha försvunnit spårlöst.

Först ut på förmiddagsmatine´n var Harry Bankell, som i en storrutig clubblazer, vit skjorta och en vinrödslips underhöll de minsta. Hans enorma perfekta löständer fick dem att skratta, speciellt när han tog ut garnityret och hastigt stoppade in dem igen. Tog ut dem, stoppade in dem. Han upprepade det många gånger, tills en kille i 5-års åldern ställde sig framför och kissade på Harry´s ljusa byxben..
- HaHaHa, vad tar du dig till onge, sade Harry och tog några steg tillbaka.
Jo-Anne Newlander, som var ordningsvakt såg det från kulisserna. Själv satt jag i en vit plaststol under äppelträdet en bit ifrån. Rebecca och Fiona, som numera serverade äppelsaft och bullar, stannade till med sina sagobrickor. Meningen var att varje gång de bjöd på ett glas eller en bulle, skulle de också berätta en gåta för barnen att gissa på. Rebecca gick fram med sin bricka till barnen och låtsades inte om kiss-incidenten.
Gåtan löd;
"Vad är som droppar, som droppar, som droppar---, på vårt lilla hus.
- EN SVENIS !!.... , hojtade lille Eskil
Jo-Anne som stod bakom en två meter hög flugsvamp av frigolit, tyckte att det började bli för mycket.
- HaHaHOHo, skrattade Harry Bankell som vek sig nästan dubbel. Klart att löständerna ramlade på golvet..
Barnen började också skratta.
- DuDudu... menar inte Glubb-Glubb SVENNIS.., HaHaHaHOHO, skrattade showmannen Harry Bankell med handen för munnen.
Rebeccas kamrat Fiona kom nu fram med sin sagobricka, glasen innehöll i stället körsbärssaft. Den saften var röd och såg riktigt god ut. Äppelsaften såg billigare ut
i förmiddagsbelysningen, den var lite gulaktig. Fionas gåta var lurigare, och hon mera sjöng fram den;
- "Vad är det som krupper på marken om inte er nya svensklärarets?"
Det blev tyst, barnen tittade på varandra. Några ögonblick verkade det som om gåtan var för svår. eller barnen för små.

Jo-Anne Newlander ropade bakom flugsvampen:
- Det är farbror Harry som krupper på marken efter att farbror Harry blivit utslängd!
Harry Bankell vände sig om, tog några stapplande steg åt sidan. Han hade svårt med balansen
Fiona nickade ivrigt.
Barnen stormade scenen, boxade på Harrys ben och knän så att han ramlade ihop Löständerna flög minst tre meter bort.
Jo-Anne fångade in barnen i ett stort nät och drog iväg med det till utgången. Harry Bankell låg kvar som en skadad soldat.
Efter en stund började han kravla sig mot Rebecca och Fiona, som faktiskt nu tyckte synd om honom.
- Ge en gammal man ett glas saft och en bulle, sade han mödosamt med svag röst
- Du är vår hjälte Harry och vi är alltid solidariska, sade flickorna som med en röst.

Dinah von Kindereggen kom ut i den bästa av alla scenbelysningar, strålande solsken. Dinah hade lila läppstift och svart volymmascara som
gav en glamourös effekt. Bikinin var i apelsinorange.
- Vad är det som pågår här? Här ligger en man på golvet!
Jo-Anne Newlander kom just då tillbaka in på scenen och kunde ge Dinah ett ärligt svar.
- Det är den förtrollade prinsen, kommenterade Jo-Anne visserligen lite torrt.
- Det menar du inte,... han verkar ju alldeles slutkörd ?!, sade Dinah och tog några sidsteg bort mot pianot.
Hon var en utmärkt pianist, men uppträdde sällan. Den här gången satte hon sig på pallen. Den var het, sitsen var av svart läder. Solen hade
varit på den minst en halvtimme.
- Oajj!, sade Dinah, men rättade snart till den orange bikinirumpan så att hon satt bekvämt.
Drog fram några ackord genom att trycka på tangenterna.
Hon testade pedalerna, i sina somriga beach-volley sandaler. Hon öppnade munnen för att börja sjunga
Harry Bankell hade lyckats resa sig upp.
-Är det slut nu?, sade med gammal röst med två glas saft i handen.

- Det är inte slut nu. Kom så går vi upp på rummet och vilar lite, sade Rebecca och Fiona som med en röst.
De hade redan första dagen på Clubhouse lärt sig, av Dinah von Kindereggen faktiskt, att äldre män behöver vila sig.
I bakgrunden spelade Dinah von Kindereggen "As Rhymes Goes By" på pianot. Några nyanlända rörde i sina kaffekoppar, tuggade försiktigt i sina kanelbullar-
Med tanke på gårdagens kaos var stämningen på Clubhouse riktigt gemytlig.
Uppe på andra våningen försökte underhållaren Harry Bankell rymma i sina bermudashorts, men Rebecca lade krokben för honom.
Han föll raklång i korridoren och löständerna for ut över trägolvet.
- Hjääälp! Hjeeelp! De är Technobrudar!, skrek han.

Ja, så fort de kommit upp på rummet hade Fiona knäppt på CD-spelaren, ovetande om att Harry inte gillade all musik.Men vad de däremot visste, var att Harry var en rik man. Han hade både fallskärmar och bonus på ett konto och var nu pensionerad från inkassobolaget. Harry Bankell bedrev sin lilla scenverksamhet endast som hobby, kanske för att bedöva sitt samvete. Kanske för att dölja något annat.
- Vi måste förlova oss med honom, hade Rebecca.sagt.
- En dubbelförlovning..., det har du rätt i, hade Fiona svarat.
Då skulle de också vara fria att lämna Clubhouse när de själva ville. Det var vägen ut till friheten. Frånsett att de skulle få dras med Harry, men han var gammal och
skulle säkert snart lämna den här planeten på naturlig väg. Det var tur för Fiona och Rebecca att husets ägare, Slutgher den III, hade lämnat en sådan klausul för de
anställda.

Jo-Anne Newlandersin gjorde sin vanliga inspektionsrunda på andra våningen. När hon fick syn på Harry Bankell, greppade hon snabbt sin elektriska batong.
- Nämen, ligger ni här herr Harry? När jag menade att ni riskerade att bli utslängd, menade jag inte på det här viset!
- Näh,........ stonade Harry fram
- Är det flickorna som är elaka mot dig?
Jo-Anne tog tag i Harrys tunna axlar och lyfte upp honom halvstående. Rebecca och Fiona stod bakom dörren och kikade i nyckelhålet.
- Det är Jo-Anne Newlander!, viskade Rebecca.
- Hon kan förstöra vår plan!, utropade Fiona också, viskande.

De visste inte att Jo-Anne hade en egen plan. Hon smällde till Harry några gånger med batongen, men bara på bermudashortsen där framtill, markerade samtidigt att han skulle gå till trappan. Inte den trappa som ledde nedåt, till entre´n där kropsscanningen låg. utan uppåt. Ja, det fanns en liten vindsvåning med ett torn.
Rebecca och Fiona fäljde efter dem, nerhukade som indianer.
Inne i tornrummet fanns ett lite bord och två stolar.
- Nu ska vi se här, sade Jo-Anne som tag fram några papper och en stor kulspets-penna.
Harry Bankell satte sig på den lilla stolen med rund sits. Jo-Anne Newlander satte sig mittemot.
- Du skriver över dina tillgångar på mig och det behövs bara en liten namnteckning, här. Och sen en på det här dokumentet, som banken i Flängby gärna vill ha.
- Jaha. Men vänta lite, ... du pratar om mina tillgångar?
Harry Bankell darrade inte på rösten, han verkade vara vid sinnenas fulla bruk. Jo-Anne gav ett litet leende. Såg honom i ögonen.
- Ja, det här andra pappret är en fullmakt
- Du menar att du skall ha mina pengar?
- Nja,.. inta så direkt....vi behöver köpa in medicin till Rädda Barnen. Vi skall också spela SIDAs i nya förhandlingar med EU.
- Medicin---?
- Ja, själv skall jag förresten snart hämta mitt medicin paket från macken. Beställer direkt från en egenföretagare i HongKong, min käre vän Kong Womg
Kan verkligen inte tänka mig köpa ett läkemedel som Flickagra av en livatidsanställd zoombie på gamla apoteket

Harry Bankell tystnade, sträckte på sig något, lutade sig bakåt på stolen.
- Flickagra? Så, du menar att du behöver ta Flickagara? Jag trodde du var hälsan själv!
- Tja, du vet jag, från och till har jag sju killar. Mycket att hålla reda på.
Allt detta hörde Rebecca och Fiona som hade smugit in i rummet, men låg gömda bakom en gammal sjömanskista..
- Neeej, nu står jag inte ut längre !! , skrek Fiona som låg underst. Hon knuffade Rebecca åt sidan, samtidigt som hon reste sig tvärt.
- Vänta lite!, jag vill också vara med!!, ropade Rebecca som också strax stod på benen. De dök upp som ur ett vulkanutbrott.

Deras högklackade skor gjorde att de såg längre ut än vanligt.
Mest förvånad blev Harry Bankell.
- Vi skall förlova oss med Harry ! ropade Fiona och Rebecca som med en röst
Jo-Anne hade i ögonvrån visst sett att Rebecca och Fiona krupit till kistan, men hon hade inte velat avbryta sitt viktiga initiativ i
ett livsavgörande affärssamtal. .
- Nå var står vi flickor...?, sade Jo-Anne efter några andetag, såg avmätt på inkräktana
Det hördes klampande steg i trappan, ända nerifrån.
Kommissarie Barbieby och hans assistent Waughan var på väg upp.

Det låg arresteringar i luften, men det kunde ju inte gälla Fiona och Rebecca, de hade amnesti hos Barbieby
Oss läsare emellan; då återstod ju endast Harry Bankell och ordningsvakten Jo-Anne Newlander, men det var inte där den
erfarne kommissarien satte in stöten
- Var är LADY GEGGA-MOYA ??, sade kommissarie Barbieby barskt, så fort han nådde översta trappsteget.
En tystnad uppstod. Rebecca och Fiona tittade på varandra. Det var sant att Lady Gegga-Moya försvunnit kvällen innan i samband
med robotattacken. Eller om det var pastor Bengtseus i sin flygande predikstol, där gick åsikterna isär.
- Jag vet vad ni tänker, sade Barbieby.
- Ja?... Va?Va?, sade Jo-Anne frågande. Hon hade bland många egenskaper också den ettriga feministens, tränad att montera ner offensiva män genom att själv vara offensiv.
- Ni tror att jag kommit hit för att träffa dessa två Femmes Fatales, Fiona och Rebecca ! Bara för att de häromkvällen behandlade mig väl och gjorde mig mjuk !
Kommissarie Barbieby var irriterad och tog ett steg tillbaka, han kände att manlighet var hotad, men han kunde egentligen inte komma på varför.
Han hade kommit till Clubhouse för att göra sitt jobb. Assistent Waughan visste inget alls om att Barbieby blivit serverad på rummet nyligen av de ljuvliga Rebecca och Fiona, de nya servitriserna som kommit för att stanna.
Harry Bankell vaknade till.
- Kommissarien, Kommissarien... det är bra att ni kom,... jag tror att jag höll på att bli rånad på alla mina tillgångar.

Barbieby vände sig om. Nu var han tuff. Han visste att tjejerna tittade på honom.
- Jaså vad gör du här ditt gamla pedofil! Vem försökte råna dig? Sergel? Intrum Justitia? Du är själv för fan delägare i åtminstone ett av de där inkassobolagen Rånar du dig själv?
- Det var hon där, sade Harry Bankell och pekade på ordningsvakten Jo-Anne Newlander med ett långt krokigt pekfinger.
- Jag ville bara ha Harrys tjocka gamla plånbok, sade Jo-Anne tvärsäkert
- De var väl inte så farligt, lade Barbieby in.

En av de största skandalerna i modern historia på Clubhouse k u n d e ha fullbordats
O m journalisten, Anders Fjunstedt använt sin yttrandefrihet, passat på att hämnas i Spexpressen, skriva fjortonsidiga artiklar,
om hur han överlevde kroppscanningen.
I engelska tidningar skulle Jo-Anne k u n n a ha beskrivts som "THE CLUBHOUSE MONSTER"....., men så blev det inte.
Rebecca och Fiona ställde upp, utan förbehåll till Jo-Annes försvar.

De var ju som systrar.
De var kronvittnen.

När de låg gömda bakom sjömanskistan hade de ju aldrig hört Jo-Anne säga någonting annat än k ä r l e k s o r d.
Till pengar visserligen, men även det är ju kärlek vi första ögonkastet

- Vi kan dela på pengarna alla tre, till exempel, sade Fiona vid slutpläderingen.

Efter rättegången. då Harry Bankell dömdes att betala underhåll i förskott, sprang flickorna barfota omkring, med lättade steg.i trädgården.
Jo-Anne avslöjade en hemlighet. Hon ville ha med Hanna från Havanna med i teamet.
- Hanna från Havanna!, utropade Rebecca.
- Hanna från Havanna!, utropade Fiona.
- Ja, då blir vi ju mer symmetriska. Lättare att dela en tusenlapp! För rätt skall det ju vara!

Så gick det till när Clubhouse upplevde ett begynnande maktskifte

C L U B H O U S E 6

Clubhouse 6

Det var en bit in i juni, helgen då det hade regnat så mycket. Clubhouse, som delvis var en träbyggnad, hade knappast tagit någon skada, men där man kände med handen, var träet en aning mjukt på ytan. Inte minst på armstöden För mycket regn och blixtar kunde inte vara bra. Som en av de trognaste stamgästerna satt jag ute på altanen i en av de vita stolarna, väntade troget på att vädret definitivt skulle klarna upp. Hörde redan fåglarna sjunga. Under söndagseftermiddagen skulle det bli matine` Ett par busslaster besökare väntades från stan, vilket oroade kökspersonalen.
Lördagen hade nämligen varit kaotisk. man kan säga helt enkelt ganska hemsk, helgens kvot för besvärligheter var redan fylld. Glassplitter låg fortfarande
kvar på altanen framför matsalen.

Komissarie Barbieby och hans assistent Waughan hade fått rycka ut till Clubhouse mer än en gång. Hundratals ungdomar hade församlats i trädgården och skanderat:
- KONG! KONG! KONG! KONG!!, precis som infödingar som ville visa sin vördnad för en jätteapa på en mystisk ö i söderhavet. Det hade varit rätt sent på kvällen och ganka mörkt. Ljusanläggningen med stora strålkastare hade belyst fasaden och restaurangdelen på Clubhouse. Då och då blixtrade det, och ungdomarna skrek och hojtade ännu mer.
Stämningen hade utan tvekan varit suggestiv.

Husets trivselkvärdinna, Dinah von Kindereggen, sprang ut och in med dricka och pappmuggar. Allt detta, för att kvällens huvudattraktion Lady Gegga-Moya skulle ge Clubhouse en kvart på sin specialturne Men innan midnatt sågs även ett ljus på himlen. Det var den flygande prästen, pastor Bengtseus från Flängby, som numera var lycklig ägare till flygande predikstol. Enligt uppgifter var den inköpt på en marknad för begagnad rymdutrustning i USA och var tillverkad omkring 1980

Satt en bit ifrån den lilla scenen, under ett färgstarkt parasoll. Råkade hamna där i sällskap med musikjournalisten Anders Fjunstedt.
- DET HÄR SKA BLI ROLIGT!, sade han överraskande. Jag nickade bejakande och knep ihop läpparna. Ville inte direkt visa mina trasiga tänder för en sådan recensent. expert och finsmakare.En reflexkanske, sedan ungdomsåren.
- JAG SÅG EUROVISIONSSEMIN IGÅR!, halv skrek han för att höras trots att vi satt endast en halvmeter ifrån varandra.
Jag nickade igen och vill avslöja en tendens till ett leende från min sida.
- JAG BEHÖVDE ETT HELT FLAK MED SEVEN-UP FÖR ATT KUNNA GENOMLIDA DET FASANSFULLA!
DE MÅSTE LÄGGA NED DET, DET VAR TIDERNAS SÄMSTA SEMI-FINAL!
Jag nickade igen utan riktigt att veta vad han pratade om, hade missat den tävlingen och letade efter något i kavajens innerficka.
Fjunstedt var ihärdig och ville föra fram sin åsikt.
- VAD ÄR DET FÖR SKIT, INTE EN BRA LÅT!! LÄGG NED DENNA SKITTÄVLING!!.
DET HAR BLIVIT TOTALT OINTRESSANT!!
För några ögonblick tystnade ungdomarna något framme vid scenen, även regnet verkade lugna sig,.men ingetdera var på grund av
Fjunstedt, som nu stod upp på den nattfuktiga gräsmattan.
- LÄGG NER SKITEN1 TOTALT OMUSIKALISK DYNGA, VAD ÄR DET FÖR MÄNNISKOR SOM SKRIVER SÅ USEL MUSIK1
LÄGG NER SKITEN SOM DEN ÄR, IDAG!!
I innerfickanen hittade jag en påse med Fisherman´s Friend.
Fjunstedt böjde sig något över bordet och skrek igen;
- DET ABSOLUT SÄMSTA EUROVISIONSPROGRAMMET NÅGONSIN!!!
Med en pastill i munnen nickade jag som om han visste att jag förstod vad han pratade om.
- ÄRLIGT TALAT. JAG VILL HA EN ANNAN FORM AV MUSIKTÄVLING!, var hans sista ord innan ordningsvakten Jo-Anne Newlander tog honom för att föra bort honom till kroppsscanningen
- Du tjatar för mycket, sade Jo-Anne

- Vann rätt låt?!, ropade jag efter honom medan han sprattlade i Jo-Annes armar.
- DET ÄR INTE JAG SOM HAR SAGT ALLT DET DÄR, DET ÄR SPEXPRESSENS LÄSARE !, hojtade han från dörröppningen
- Jag hörde ju precis dig säga det! Memorerar du? Är det vad DU tycker?! Utantilläxor?!, sade jag och vände mig åter mot scenen.
Knappast hörde han mitt mumlande.

Endast enstaka ungdomar hade lagt märke till vår något hetsiga diskussion, onekligen var mest intresserade av få se Lady Gegga-Moya skulle snart visa sig på scenen. Andra hade sprungit in i skogen, som barn som ville se vart regnbågen slutar. De följde nämligen ljusglimten från pastor Bengtseus flygande predikstol som befann sig på 3000 meters höjd. Mer än jag undrade var han skulle hålla sin predikan en sån här magisk kväll.
Kanske ovanför älven? Det var i det läget kommissarie Barbieby gjorde sin första utryckning. Man ville rädda pastorn från att fastna i grantopparna
För lagens män var det bättre om han landade i älven.
Själv var jag inte överdrivet intresserad av Lady Gegga.Moya och hennes vilda, sexistiska dans. Tänkte att jag rör på benen en stund innan i alla fall, gick in på Clubhouse.Vilket var rätt klokt, eftersom ute var kyligt ute.
Gick upp till andra våningen, men inte samma väg som vanligt. Valde en genväg bakom den öppna spisen i matsalen.
Lite trångt först, men sedan blottlades en spiraltrappa upp till en som det verkade, hemlig dörr Den var öppen, kanske tänkt som en nödutgång.
Kunde i och för sig även vara en nödingång.
Kom till personalens omklädningsrum, passerade även duschrummet. Hörde att det var aktivitet där inne, vattnet stod på.
Det skrattades. Det fnittrades. Det plaskades. Det daskades.

Utanför hängde ett par små handdukar med bokstavsmonogram. F och R.
Vems kunde det vara?
Kunde inte låta bli att böja mig ner lite för att endast titta in genom nyckelhålet.
Just då hörde jag steg bakom mig. Ljudet av hårda klackar mot trägolv av furu. Vände mig hastigt om och stod en meter ifrån Lady Gegga Moya!!
Hon hade sin påfågelsdräkt på sig!
Dinah von Kindereggen kom samtidigt in i korridoren från andra hållet. Magnifikt klädd i långklänning av guldlame`.
- Jaså Oh YEAH...Here You are!Oh,Dear.Welcome to Clubhouse!!
Lady Gegga-Moya öppnade dörren till duschrummet och dallrade lite i sin påfågelsdräkt-
- AHH...! MAGNIFIQUE!! I WANT THOSE GIRLS TO BE WITH ME IN MY FIRST NUMBÖH TONIGHT!, utropade hon.
- Rebecca! Fiona! Följ omedelbart med Lady Gegga-Moya ner till Eden-scenen!
Vände mig hastigt om. Ville inte genera de två nya servitriserna Rebecca och Fiona som endast hade en provanställning.
Kom de ur balans kunde det hända att de fick sitt aktivitetsstöd indraget. De kunde hamna att gå till Socialen. Småsprang ned för spiraltrappan. Ville nu se showen

Bara någon minut senare kom Dinah von Kindereggen in på scenen.Hade trängt mig fram till scenkanten.Folket ylade!
- OCH NU DET NI VÄNTAT PÅ!..... L A D Y G E G G A - M O Y Aaaaa!!
Alla var spända på vad hennes första låt skulle bli. Hon valde Mam Boy. Hon såg ut över publiken dallrade lite och tog små, små
steg med sina höga blå skor
Mitt under ovantionerna upplystes scenen av ett märkligt tilltagande vitt ljus. Ett visslande ljud som växte till ett dån på några sekunder.
Pastor Bengtseus hade ändrat färdriktningen på sin farkost, Den Flygande Predikstolen, och var på väg ner! Mot Clubhouse!
Under ett kraftfullt oväsen drällde den unika farkosten rakt in i matsalsfönstret.
Panik utbröt, både ja och nej. Publiken, som bestod mest av tonåringar, tyckte det var skithäftigt.
- KONG! KONG! KONG! KONG!
Ungdomarna skanderade igen.

Först nu tittade Rebecca och Fiona försiktigt in genom entredörren ut till scenen.
De nyfikna tjejerna fick en liten försmak av hur det är att uppträda på Clubhousescenen , nu stegade de barfota in igen,
gjorde små hopp mellan glasskärvorna på golvet, för att leta upp Jo-Anne Newlander. Hon befann sig ett halvplan ner i Clubhouse, i källaren som det
kallades, där det fanns ett litet zoo med sällskapsdjur.
Det hade varit en minnsevärd kväll för alla, så även för journalisten Anders Fjunstedt. Efter kroppsscanningen hade han blivit nedförd till just källaren
där han stod och skakade galler. Tyst kunde han inte ändå vara:
- INTE ENS EN SCHLAGERSMURF PÅ LUSTGAS KUNDE VÄL HAFT ROLIGT UNDER RYSSARNAS UPPBLÅSTA ROCKKOMEDI!
DEN LÄSKIGA TEXTEN RISKERAR ATT BRINNA I HELVETET!
Han talade i tungomål. Om det var hans egna ord eller läsarnas ord kunde ingen längre bedöma.

De tre tjejerna betraktade honom tyst.
- FÖR DEN LÄSKIGT LÅGA NIVÅN PÅ SEMIN!- EN MEGAKALOKON AV OFATTBARA MÅTT!
- NÄR GUBBSLEMMET TILL SÅNGARE TOG STRYPGREPP PÅ EN AV SINA DANSARE BLEV HAN EN TRÄFFSÄKER symbol
Det luktade svavel i källaren.

Pastor Bendeus hittades aldrig, spekulationerna blev snart till att farkosten störtat obemannad. I nästa led började man spekulera om det varit
en målsökande missil från Flängby. Sedan en tid tillbaka hade det stått klart att Clubhouse hade fiender. Det var ju också snart val, att det fanns
spänningar i samhället rådde det ingen som helst tvekan om.

CLUBHOUSE 5

CLUBHOUSE 5

Riktigt tidigt på morgonen. Det var så klart ljust ute och befriande tyst. Visserligen man kunde höra fågelsången ordentligt, men inget slammer från köket, inget knatter från spelautomater. Sovrumsfönstren stod öppna. En stor Princesstårta stod redan på serveringsbordet på altanen. Temperaturen utomhus var redan sådär 20 grader. Solen hade ännu inte nått framsidan av Clubhouse. Det som var grönt verkade mörkgrönt. Ella var tidigt uppe och kom med en tårtspade, gjorde rutinerat ett par snitt i det ljusgröna marzipanskalet.

Sällan hade jag haft tillfälle att prata nåt vidare med just Ella. Hon var lite av en doldis, trots att man såg henne nästan dagligen. Det var intressant, hon var socialist, vilket jag inte haft en aning om. Hennes föräldrar kom från forna Östtyskland.

- Egentligen äter jag hellre Digestive. Den smuliga sorten som varar länge, sade jag och fokuserade med blicken på en tårtbit där marzipanen ramlade slappt ramlade ner i grädden. Hållfastheten verkade inget vidare. Det bådade gott, riktigt gott
- Det heter Dayguestive, sade Ella. Hon gav mig en rättelse. Vad annat att vänta av en sann socialist. Vi satt mitt emot varandra och tittade hungrigt på våra tårtbitar.
Kaffet fanns i en liten silvertermos.
Jo-Anne Newlander kom förbi i sina morgontofflor. Mörkgröna med en liten kant av fårskinn. Hon tittade intresserat på tårtan. Den var jättelik. Trots att Ella och jag redan tagit en bit.
- Det är inte RÄTTVIST att ni tagit före mig, konstaterade hon
En fiskmås släppte något från hög höjd. Oturligt träffade bajsloskan kaffebordet. Inte tårtan direkt, men min silversked som låg intill fatet, som till tåga på allt ramlade ner från bordet.
Blev ändå inte upprörd.
- Då blir det bara att hämta en ny sked, sade Ella och reste sig från bordet. Det var lite trångt och hon slog emot bordet med låren, så att det skvalpade i kaffekopparna.
När hon vände sig om fastnade hennes servitriskjol i en träflisa i bordetskant så att alltihopa tenderade att välta. Jo.Anne, som inte var tjänst, grep in, hon kastade sig på altanen. Hela tårtfatet landade på henne, men jätte Princesstårtan låg kvar på fatet.
- Det här hade aldrig hänt om vi ätit Dayguestive, sade jag kommenterande
- Dayguestive?
- Ja, då hade fåglarna städat efter oss med sina näbbar.
Jo-Anne gjorde runda ögon och såg på mig, en sådan tankegång låg utanför hennes personliga program, men där hon låg, med hela tårtfatet på magen.
Fatet var stort och brett.
Vid sin räddningsinsats hade Jo-Anne tappat ena toffeln. Hon sträckte på sin ena arm för att nå den.
Jag böjde mig ner från den bländ vita trädgårdsstolen och försökte som en gentleman hjälpa till.
Nådde fårskinnskanten med två fingrar och överräckte toffeln. Råkade vidröra Jo-Annes arm. Hoppade till. Den var ju alldeles het!

Någonstans inom mig visste jag emellertid att nu gällde det nog att skynda på lite. Redan om en halvtimme skulle det vara konsert i trädgården. De första gästerna var redan i ankommande.Clubhouse väntade på besök av Panorama-Jim och hans sjungande buktalardockor.
Reste mig upp, stod bredbent och tog tag i tårtfatet, lyfte det upp på bordet Jo-Anne låtsades att hon var tacksam för hjälpen. Hon hade ju superkrafter egentligen. Som den rutinerade ordningsvakt hon var, kunde hon lätt gjort nacksving på mig. Helt enkelt kastat mig i tårtan.

- Nå, Ella berätta lite om ditt socialistiska patos, sade jag när hon kom tillbaka med en ny silversked
- De har du inte med att göra eftersom du är ofrälse. Dessutom är du en musliätande egoist, sade hon överrsakande kort
Jag ryggade tillbaka.
- Vad säger du? Du menar att man måste redan vara en svältande socialist innan man kan bli det på riktigt?
- Ja, med specialistkompetens.
Ella gled av stolen. Hon ställde sig på knä, böjde överkroppen ner under bordet för att leta efter min förra silversked med fågelbajs.
- Måste du göra det besväret nu, vi kan leta rätt på den sedan ?, sade jag utan större entusiasm.
- Det som är umder bordet ser man mu ändå inte, tillade jag medan jag greppade saftglaset.
Men hon var envis. När hon letade där under, råkade hon sätta sin ena hand på mitt vänstra lår, mest som stöd antar jag. När jag tittade ner lade jag märke till att under sin lilla svarta servitiskjol hade hon endast sina egna solbrända lår.

Dinah von Kindereggen råkade passera, hon var ju husets trivselvärdinna och brukade dyka upp när man minst anade det, fälla några uppmuntrande ord, oftast av sensuell karaktär. Hon såg väldigt lång ut i den blå batikmönstrade sommarklänningen som hängde ända ner till fötterna
- Nä men! Vad är det jag ser, om inte en byxlös rumpa!? Vad gör den där sedeslösa kvinnan under bordet, förresten!!?
Fann mig snabbt, till stackars Ellas försvar;
- Hon ballraffar. Egentligen är hon journalist. Hon heter Gunilla Ball-Raff.
Själv visste jag inte om det var sant, men det visade sig senare att det var det.Chansade på att ryktetna från köket talade sant.
Dinah von Kindereggen tystnade tvärt av häpnad, men fann sig snart. Hon hade visserligen svårt att tro på det, det hon nyss hade hört..
Hon rättade till sin My Wear BH och putade irriterat med läpparna. Just idag var hon inte barfota och skrapade lite med sandalerna mot altanens ganska ohyvlade brädgolv.Hon, Dinah von Kindereggen, var inte alls intresserad att höra om arbetsvillkoren, speciellt en sådan vacker dag.
- Det var som tusan. Det hade jag ingen aning om. Hon har ju för f-n jobbat här i flera år!
- Jaaa,.... sade jag. Ella kröp fram under bordskanten. Ella reste sig och rättade till den lilla kjolen av finaste billiga kvalitet.
Det var tyst i några sekunder, men det knarrade från en korgstol i närheten. En klocka hördes ticka från ett av de öppna sovrumsfönstren på andra våningen.
Några sommargäster från västkusten ylade ut sina sommargasmer anonymt bak ljusa gardiner. Sommargasmer? Hette det så? Ja, så stod det på skyltarna längs
den lilla skogsvägen ut till Clubhouse. Egenhändigt och färgglatt målade av Dinah von Kindereggen

- Nå, har du något mer att säga mig !, sade Dinah förargat och synade Ella från topp till tå.
Knappast kan man säga att Ella neg, men hon var i alla fall lite tagen av stundens allvar. Men darrade inte på rösten.
- Det är sant att jag Ballraffat. Jag heter Gunilla Ball-Raff. I hemlighet undersökt hur det är att jobba här på Clubhouse, som en vanlig anställd.
Jag skall troligen sälja en tvåtimmars film till tv-programmet Upplyst.med Jane Josefson
Dinah slängde med huvudet mot ordningsvakten Jo-Anne Newlander som lugnt satt korgstolen, alldeles i närheten.
- Jo-Anne, du vet vad du skall göra med den här förrädaren. Och hämta ett par nya bachelorettes i stan! Vi behöver nyanställa!, sade Dinah och lämnade hastigt altanen.
Den vanligen alltid så somriga och trevliga trivselvärdinnan fördunklade förmiddagen något. Ett flygplan (Jo-Annes Keyboard Helicopter) hördes starta , halvtimmen gick.

Det kom som en lättnad för alla gäster, som så smått redan församlats i trädgården, att PANORAMA-JIM och hans sjungande buktalardockor kunde lätta upp stämningen med sin sommar show. Gruppen hade förstärkts med Fredde som gjorde några soloinpass med sin bastrumma. Trots att han var bossanovatrummis, visste han hur man dresserar baskaggen.

- BOOM-BOOM. BAM-BAM-Bam-Bam- SPLASH (Cymbal)

Till och med komissarie Barbieby uppskattade musiken när han satt i träfåtöljen på vänstrasidan av verandan. Trummade med fingertopparna mot bordet.
- Du kan jag få beställa en yoghurtdrink innnan jag gör arresteringarna!, hojtade han plötsligt i riktning mot Dinah von Kindereggen som åter kommit ut i solen.
Hon hade bytt om, till en klädsam fiskbensmönstrad svartvit tunika i japansk stil.
- Vilken sommardrink önskar min Herre?, sade Dinah i ett helt annat röstläge än bara för en stund sedan.
- Jorgubbar.
- Ni gör ett bra val, sade Dinah och skulle precis vända sig om för att gå in och tillreda drinken, när Barbieby fortsatte;
- Du, där skyltarna längs vägen hit är inte tillåtna. De är i allafall felstavade.
Barbieby trummade fortfarande med fingertopparna mot det vita plastbordet.
- Felstavade?!, jag gjorde ju mitt bästa!, sade Dinah och öppnade långsamt en knapp på sin tunika.
Just hördes ljudet fråm en Keyboard Helicopter. Det var Jo-Anne Newlander som var på väg in för landning. Med sig hade hon två passagerare från storstan,
Fiona och Rebecca. Det var två Bachelorettes som kunde få riktigt jobb på Clubhouse. De båda rookieserna var rufsiga i håret efter flygturen men var ivriga att komma i tjänst. Jo-Anne tog av sig sin flygarluva och tog fram ett rosa paket tjejtobak ur den storafickan på flygaroverallen. Paketet innehöll små chokladflarn Med vana händer rullade hon en cigarett, men, hon tände naturligtvis aldrig på.
Bäde Barbieby och Dinah såg förvånat på, utan att yttra ett ord. Det var nytt för dem att Jo-Anne levde i riskzonen
- Räcker det inte med att du har sju pojkvänner?, sade kommissarie Barbieby till sist, mest för att säga något.
Rebecca och Fiona stod tätt tillsammans, lite vilsna, framför ett av serverngsborden. Det var deras första besök på Clubhouse och måste naturligtvis genomgå en audition före en anställning.
- Gå upp på rummet med kommissarien, ta med några korsordstidningar från tidningsstället. Ni kan också servera honom hans yoghurtdrink. Så ses vi här nere om ett par timmar vid kropsscanningen. Vi säger så flickor! , sade Dinah von Kindereggen. Och stegade vidare till nästa bord, där en hel familj väntade på menyn.
- Vi behöver inte ta med korsordstidningar! Vi har egna böcker med oss, ropade Fiona efter Dinah, typiskt nog lite sent. Utan tvekan var det Dinah von Kindereggen som hade det psykologiska övertaget. Rebecca tog fram några Kittyböcker ur en en tygkasse. Lade märke till att där fanns bland annat den sällsynta "Kitty i Mockba" och den välkända guideboken "Clubhouse- Inte Helvetet På Jorden Utan Ditt Nya Himmelska Hem"
Det var en av de få dagar under hela sommaren som kommissarien inte gjorde några arresteringar.
Somliga säger att han blev mjukare efter att ha träffat Rebecca och Fiona

CLUBHOUSE 4

Clubhouse 4

Den här sensommaren var väldigt minnesvärd. Sällan hade Clubhouse haft så många många gäster och den speciella festivalen med extra musik hade blivit en succe som gav eko långt utanför landets gränser. Zoombie-Girl, rapparen Slaashaze, Hanna från Havanna, - för att nämna några av affisch namnen. som gjorde att de anrika lokalerna blev ockuperade även av yngre människor. Till och med kommissarie Barbieby hade lovat se mellan fingrarna när det gällde kroghanteringen. Endast hans assistent Waughan hade blivit utlokaliserad till Clubhouse från klockan 7 på morgonen, då de flesta serverades frukost i tältet, invid staketet till bondens ägor. Det knastrade av cornflakes i hela trädgården.

- Roligt med frukost, sade Sadie Southflower som råkade sitta på andra sidan av det breda bordet av ohyvlade bräder.
- Ja..., sade jag, medan mina tänder slet i sen seg fralla.
- Vet du att Jo-Anne har fått anställa extra personal?
- Nej, det visste jag inte...., medan jag råkade svälja gurksivan hel.
- Jag visste inte Slaashaze var en hund. Visste du?
Sadie lutade sig något över bordet, som om hon givit mig ett anförtroende.
- Ja, det kom inte som någon överraskning.
Redan halvtimmen senare var det fullt vid borden. Kände igen hästsportens Omar Sharif, även kallad "Glufssessorn", vid det runda bordet intill äppelträdet. Jo.Anne hade tillfälligt fått flytta sin Keyborad Helicopter längre ner. Undrade vad Glufsessorn hade för planer på Clubhouse? Skulle han ge oss speltips inför de stundande travtävlingarna?
- Du, den där Glufssessorn, känner du honom?, sade jag och tittade hastigt på Sadie Southflower.
Jag svalde de sista bitarna av frallan. En bit vanlig grönsallad fastnade i halsen.. Hostade några gånger men hann knappt hålla handen för munnen.
- Du verkar gammal, sade Sadie allvarligt. Hon stannade upp med gaffeln. Höll ett glas med apelsinjuice i vänstra handen. Hon blinkade till som om det var menat som ett skämt.
Hon hade inte riktigt menat det, att jag var gammal, på riktigt. Men det var sant. Jag hade tillbringat många somrar på Clubhouse. Sett människor komma och gå.

Dinah von Kindereggen kom stilla ut på altanen. Som vanligt var hon klädd i en fräsch blommig sommarklänning. Lade märke till att hon var barfota.
Jag anade att att Dinah visste om att Sadie hade tillbringat natten på mitt rum.
- Vi hade bibelstudier, sade jag för att föregå hennes kommentar.
- Jaså? Inget grovhångel?
Tittade upp från min kaffekopp. Det var sant att vi hade hade studerat sådant som kunde anknytning till skapelsen. Dinah observerade omärkligt Sadie, som tankspritt tittade på rockstjärnorna som var på ingång genom en öppning i häcken
- Vad är det han heter? Han till vänster....? ,viskade Sadie tyst och nickade mot två långa killar i bulldogfrisyrer.
- Det är Slutgo Lesbic, sade Dinah bestämt. Nu betraktade hon inte längre Sadie diskret från sidan, utan hon såg direkt på henne.
De såg varandra i ögonen.
- Ni känner varandra?, sade Sadie överraskad. Slutgo Lesbic! Det kunde hon knappt tro!
Torkade mig om munnen med en liten servett, utan att lägga mig i konversationen.
- Ja, han sov över hos mig förra natten. På parkettgolvet.
Just då kom Jo-Anne Newlander ut i solskenet. Hon sträckte på armarna och gäspade stort. Även hon hade haft nattligt besök. Hon hade plockat
sju sorters blommor och lagt dem under sin lilla huvudkudde. Hennes drömmar hade besannats. Hon fick besök av sju små män; alla de som nu fanns på hennes lista. Trötter, Blyger, Glader, Butter, Kloker, Trötter, Hon föredrog trädgårdstomteliknande män på försommaren.
Just då avbröts stillheten...

- PamadaPrrrT!Bom!Bom½Drr-dram.drm. t-t-T-Swatschatsch-bameli-bam!

Det var den hängivna och välkända bossa-nova artisten Virtanen som öppnade sin eftermiddagsshow med en virvel. Även denna gång jobbade han hårt,
med pinnar istället för vispar som han numera tyckte var för mesigt. Han lekte med pinnarna., jonglerade med våra trumhinnor.
- Du, vem var den sjunde mannen?, sade Sadie till Dinah.
- Det spelar inte så stor roll. När dom är så många spelar det ingen viktig roll längre. Förresten, fråga henne själv. Hon står ju där!

Dinah von Kindereggen pekade på Jo-Anne Newlander, som plötsligt redan var omklädd i rosa arbetskläder. Hon var snabb. Några rykten sade att det var hon
som var G-Girl, men det hade aldrig kunnat bevisas.

Glufssessorn råkade passera vårt bord.
- Satsa på Brunte i fjärde loppet. Spelformen är Tvilling, sade han i ena mungipan, som man knappt kunde se på grund av hans stora mustasch.
Jo-Anne Newlander, som stod strax bakom, nu åter i rollen som ordningsvakt, hörde naturligtvis det. Hon gjorde några karateutfall mot en fluga. För en stund sedan hade hon verkat så avslappad och nöjd, ja, ingen hade sett henne på det viset tidigare. Nu var hon annorlunda, helskärpt och redo att fullgöra sin plikt.
- Hör här! Du får åka hem till mamma med ditt spel och schabbel! Men först kommer du med mig ut till kroppsscanningen!
Hon tog upp en kvarglömd golfboll från gräsmattan och klämde in den under Glufssessorns mustasch.
- AjGglubbAjglubb!, klagade den store mannen, dubbelt så bred som Jo-Anne.
Hon sparkade honom i baken på hans gabardinbyxor och slet honom i kavajen, ut från altanen.

Den här typen av intermezzon var rätt vanliga på Clubhouse. Kände mig lite uttråkad av ordningsmaktens agerande. Beslöt mig för att gå in i huset. Möttes där av svalka. Läskflaskorna på bordet intill matsalen hade kondens på glaset. Hade precis öppnat en Loranga Summer Dream och var på väg att föra den till munnen, när jag såg Hanna från Havanna komma trippande mellan borden.
Höll ner läskflaskan och sade;
- Hej Hanna, ...jaså du har vägarna förbi, ha-ha-ha.
Undrade om jag drabbats av solsting. Jag brukade inte tilltala artister på det viset.
- Hej.
- Spelar du snart?
- Inte förrän i morron. Ska jobba lite med goodwill hos bonden. Där borta, bakom.
Hon viftade med handen i riktning mot staketet, där ute.
- Goodwill?
- Ja, han har ett projekt med sina nya kor, svartvita Holstein.
- Det har jag hört talas om.
Några andetag tystnad uppstod. Hanna från Havanna höll inne med orden. Som om hon ville säga något, men tvekade in i det sista.
- Ja, ansvarsfull avel har man hört talas om fortsatte jag.
- Träffade Carmen Buenasera i Flängby.
- Flängby! Av alla ställen!
- Hon föreslog att jag skulle börja samarbeta med Jannicka. Lite punkduetter och så.
Tömde min Loranga Summer Dream i ett svep. Det var en nyhet av hög kaliber. Senast hade jag träffat Jannicka på tåget från Flängköping till Stockholm.
Hon hade blivit uppvaktad av en miljardär efter att hon uppträtt på tåget i sin catwoman dräkt. det minns jag. Och att Jannicka varit avvisande.

Plötsligt kom Sadie Southflower till läskbordet i sällskap med flöjtspelerskan från River Suffer´d. De var klädda i rödvit prickiga baddräkter och hade
badmintonrackets i händerna. Ja, det var bra väder för spel. Soligt och nästan vindstilla. Det fläktade från dörren som stod öppen mot altanen.
Stämningen förstördes något när Slutgo Lesbic kom till bordet i sin pudelfrissa. Han såg i alla fall inte ut som en nyklippt rotweiler.
- Är det mätchpågång flickor?, sade han och plockade rutinerat till sig en flaska Pucko.
Alla stod tysta i några sekunder. Gillade inte Slutgos svartvitrutiga kortbyxor.
- Du Lesbic..., sade jag som om jag försökte inleda en intelligent konversation
Han tittade upp. Höll sin lilla Puckoflaska mellan vänsterhandens tumme och lillfinger. Hans mörka ögon såg forskande på mig.
- Säg vad du tänkte säga, sade Sadie riktat till mig och höll sitt badmintonracket mot bröstet.
- Var inte blyg nu, fortsatte flöjtspelerskan från River Suffer´d och skrattade.
Slutgo Lesbic en riktigt känd gitarrist som bara råkade stå vid läskbordet på Clubhouse och jag en ganska försoffad stamgäst i simbyxor.
Denna möjlighet att fråga honom tips var inte självklar, den var sällsynt. Försökte igen;
- Det där solot du spelade igår på naturistscenen, i Illusions of Frog Castle,... var det det bästa du kan åstadkomma??
- Vad pratar du om, vi spelade inte på naturistscenen, svarade han hastigt. Han hade ungefär samma exklusivt buttra röstläge som om han hyrt stämbanden av en Sylvester Stallone i målbrottet.
- Nej, de spelade på Glycerintrappan, lade Hanna från Havanna till.
- Glycerintrappan?Var ligger det?, sade jag upprivet. Hade gjort bort mig inför den berömde Slutgo Lesbic. Och flickorna förstås. Endast Sadie visste att jag kunde inte ha sett Slutgos Lesbics framträdande, vi låg ju uppe på mitt rum och studerade.
Hanna från Havanna markerade att hon går ut.
- Den scenen ligger bortom bondensåker, vid vägen mot Flängby, sade Sadie och markerade att hon också går ut i solen. Flöjtspelerskan från River Suffer´d dröjde kvar något, men det vara bara för att öppna en Pommac. Till sist lämnade även Slutgo mig stående där vid läskbordet. Öppnade själv en flaska till, en Cuba Cola.
Hade egentligen tänkt dela en med Hanna från Havanna, den smaken var ju hennes favorit hade jag läst i Kamratpostens Pop Special.

På baksidan av Clubhouse körde en stadsjeep upp på gården. Det var kommissarie Barbieby som gjorde sin rutininspektion. Bilen var ny, faktiskt var den ute på uppdrag för allra första gången. Assistent Waughan hade krockat mot en glasskiosk med trotjänaren, en Austin Cambridge från 1962, men Barbieby hade tyckt att det var dags att prova en nytt, en Dodge från Low-Buget Salei Flängköping. Barbieby skuttade ut. Landade i gruset framför Jo-Anne Newlander. Hon försökte gömma sex stycken skräckslagna män bakom ryggen. Det lyckades inte så bra.
- Jaha. Var har du den sjunde?, sade Barbieby som gick rakt på sak.
Jo-Anne grimaserade något.
- Du menar Sloker?
- Jag skiter i vad han heter, men jag vill ha tag på honom. Den sjunde mannan,.. sade Barbieby resolut samtidigt som han såg sig omkring.
Han fick syn inte bara på mig , men också på flöjtspelerskan från River Suffere´d som steg ner för en liten trappa i sin rödvitprickiga baddräkt.
- Vem e de där?, sade han och nickade mot Slutgo Lesbic som råkade passera utan sina trendriktiga shorts 50 meter bort vid näckrosdammen.
- Sloker är i Bang-Cock, sade plötsligt Jo-Anne som om hon visste att det skulle avsluta diskussionen.
- I Bang-Joe-Cock-Er? Då så, då vet jag. Barbieby hoppade in i bilen igen. Efter att ha förgäves letat efter ettans växel, körde han trevande därifån i treans växel.
Jo-Anne Newlander vinkade efter honom. Hennes sex pojkvänner gjorde detsamma
- Han heter inte Sloker.. väl?, sade Dinah von Kindereggen som ljudlöst hade sprungit fram över gräsmattan
Jo-Anne lade sig lugnt på en filt. Pojkvännerna flockades runt henne.
- Nej och han är i Norge och shoppar loss. Det är ju syttende maj.
- Skall Du åka dit i din Keyboard Helicopter?
- Det får man se, om inte askmolnen blir besvärliga.
Dinah hade respekt för Jo-Anne och höll hårt om sitt saftglas. Några solstrålar reflekterade på ytan av Jo-Anne mörka solglasögon, där hon låg på filten.
Pojkvännerna hade grupperat sig halvliggande tätt omkring henne.
Som bärklasar av frodiga vindruvor.Det var bara att sträcka ut handen.
- Lyckliga Du, sade Dinah von Kindereggen. Hon jobbade extra som livsstilscoach och visste hur viktigt det var att även ha någonting att göra
med händerna.

C L U B H O U S E 3

En vanlig på förmiddag på Clubhouse innebar bra väder, slammer i köket och enstaka gäster som låg utspridda på gräsmattan. Om vädret var så bra att solen sken. Himlen var blå. Låg på min gummimadrass. Modigt nog i mina blå shorts. Patsy, en av vårens gäster hade tipsat mig om att köpa nya, mera moderiktiga. Själv undrade jag varför inte det simpla plagget dög. Ganska övertygande hade hon en kväll hållit ett föredrag på terassen om Töntfaktorernas Utbredning i det Svenska Samhället. Intressant. Under en efterföljande frågestund uppstod en debatt och det hade nästan uppstått handgemäng mellan Dinah von Kindereggen och Patsy. Som alla vet, har Dinah bohemiska sidor, även om hon vid första intrycket ger sken av att vara perfektionist i klädvalet. (Hon hade ju tagit lektioner av Ebba von Sydow) Detta inträffade för ungefär två dagar sedan.

Den stillsamma förmiddagen var inte alls konfliktladdad. Det knarrade i dörren och det ljudet följdes av ett väldigt prassel. Ut steg Wolfgang med en serveringsbricka med fruktsafter i stora rejäla glas. Prasslet berodde på att han designat egna sommarbyxor av en stor påse. Den påsen var från Lidl, utan tvekan, så stod det på den. Ett svagt surr hördes i luften, men från fjärran.
- Vad har du i glasen Wolfgang?, sade Canita och sträckte fåfängt en arm mot brickan Hon låg på sin egen randiga gummimadrass.
- Det är svartavinbär och äpple, en god blandning, sade Wolfgang och prasslade lite till i sina byxor.
Ljudet i luften hade ökat. Det lät som ett litet flygplan. Wwww-wwww-wwwww-
Patsy kom ut på terassen, klädd i blommig sommarklänning och rosa Bunny-tofflor. Som alla andra tittade hon åt öster, mot åkern där bonden hade sina odlingar. Ljudet tilltog och vi såg att det var en liten flygfarkost. Jo-Anne Newlander var i anländande. Hennes Keyboard Helicopter gick bra..Vinddraget gjorde att det blonda håret fladdrade. Hon hade pilotglasögon, Redan inom en minut skulle hon landa i nedre delen av trädgården, där man vardagligen brukade spela golf eller fotboll.
Canita och Patsy var båda från Västkusten och kände inte till Jo-Anne. Canita hade visserligen jobbat en tid vid Clubhouse som proffessionell golfspelare, men hade slutat efter att hon hade slagit bort för många bollar. Och inte nog med det, de låg fortfarande kvar här och där. En säkerhetsrisk, om man råkade snubbla på dem I fotboll hade hon varit mera lyckosam, det var lättare att hitta. de stora svartvita bollarna.
Flickorna hade förresten nyligen kommit med kapten Horatious Noseblower, i en liten segelbåt, som nu låg förtöjd i ån.

Jo-Anne flög in i en vid båge över trädgården. Oljudet från hennes Keyboard Helicoptern var så starkt att inte ens prasslet från Wolfgangs halvplastiga Lidl-byxor hördes.
- Måste man höra det där, sade Canita och stoppade sugröret i saften, i samma sekund då Jo-Anne stoppade motorn på sin farkost, så att alla hörde prcis vad Canita sa.
Några sekunders tystnad uppstod i hela trädgården, frånsett en flugsnappare som sjöng sin glada sommarsång.
Wolfgang var på väg in igen för att hämta mera saft. Först nu lade Patsy märke till honom, hans billiga byxor.
- Hördududu. Kom här!
Patsy vinkade till sig Wolfgang Samtdigt kom Jo-Anne fram till dem. Hon drog av sig sin flygarluva, hade redan handskarna intoppade under bältet.
Bältspännet var en Classic Troublemaker från PankLine.
Patsy tittade på Jo-Anne. Wolfgang tittade på Patsy.
Alla tre tittade på varandra.
- Hördudu, upprepade Patsy.
Wolfgang såg i marken, blicken fastnade på en av de golfbollar Canita hade slagit bort under våren.
- Jag gillar inte din Tönt-faktor. fortsatte hon.
Det var lätt att förstå, gå omkring på det där viset
Wolfgang tog till orda. Han hade hållit tyst länge.
- Det är så att jag är med i en klubb. Club Spara&Slösa. Vi har olika tema veckor. Just nu är det Slösa-vecka.
- Slösa vecka? Fett kul! Patsy tittade på hans prasslande byxor.
Det var lätt att förstå. Hans byxor, med två stora hål för benen, verkade inte dyra.
- Ja, vi handlade väldigt fulla matkassar. Det var inte svårt att fylla dem. Om inte annat så kunde man välja plastflaskor med Slaskia mineralvatten som lätt fyllde en kasse.
- Slaskia mineralvatten? Men de är ju ganska b i l l i g a , påpekade Patsy.
- Men att slösa är relativt, invände Wolfgang.
- Nu pratar du r e l a t i v i t e t s t e o r i , kunde inte Jo-Anne låta bli att fylla i.

De tre debattörerna hade inte upptäckt att kapten Horatious Noseblower hade kommit ljudlöst över gräsmattan.
- STÅR NI HÄR OCH KOKETTERAR MINA UNGA DAMER, sade han plötsligt med sin ganska kraftiga basröst.
Bäde Patsy och Wolfgang hoppade till av överraskning. Jo-Anne däremot, hade sett kaptenen närma sig. Hon var ju ordningsvakt och
van att överblicka omgivningen.
Patsy hade kommit till Clubhouse i kaptenens lilla segelbåt. Hon lät inte kaptenen distrahera, utan fortsatte att prata till Wolfgang:
- Men,........hur gör ni när ni vill spara i klubben?
Wolfgang vred sig så att det prasslade till i byxorna.
- Då är vi inne. Helst skall man stå i en garderob. Måste man gå ut har man ögonbindel.
Jo-Anne fann det intressant och lade sig i diskussionen.
- Även som blind kan lockas att göra impulslöp !
- Så sant. Men chansen är mindre, sade Wolfgang nu ganska självsäker.
Han uppskattade att Jo-Anne hade talat till honom.
Faktiskt var han i hemlighet lite kär i henne.

Kaptenen kände sig förbigången.
- BLIR DET INTE ROLIGARE ÄN SÅ HÄR ?!, sade han med sin kraftfulla röst.
Alla liksom vaknade till. Jo-Anne tog ett grepp om kaptenens stora näsa och markerade att de skulle gå ut. Egentligen var det in, eftersom de redan stod utomhus.
-AJJAJ!AJ!, ojade sig kapten Noseblower och hängde stapplande med in mot kroppsscanningen.
- Dig skall jag syna i sömmarna! Du verkar vara en misstänkt bråkstake!
- AJJJ!AOOOOH! , stönade Noseblower med näsan i ett stadigt jiu-jitsu grepp
Wolfgang iakttog darrande händelseutvecklingen i tyst beundran.
Hans älskade Jo-Anne visste verkligen hur man tar hand om män.

Patsy stod och funderade om hon rentav skulle bli medlem i Club Spara&Slösa. Medlemskap innebar ett omväxlande liv. Det kunde ju inte vara töntigt. Att gå klädd i en plastkasse från affären var ju rätt harmlöst trots allt!
Plötsligt hördes ett trumsolo. Det var den även på Clubhouse välbekante bossanovatrummisen Fredrik Virtanen som lämnat visparna hemma och nu körde med pinnar.
- BomTschaka-BomTschaka-BippeliBip.Bom.Bom.Clash. SchhsssSchsssss.

Jag applåderade. Till och med Canita reste sig något på sin madrass, så att hon kunde luta sig på ena armbågen.
- Lysande! hojtade komissarie Barbieby´s assistent Waughan som omärkligt kommit ut på terassen.

Under eftermidagen bytte de flesta om. Patsy valde en Nettokasse på huvudet och nertill Hemköp. Canita hade Åhle´ns som bh och som byxor valde hon Rusta.
- Rätt människor ska in gratis, så är det bara, hojtade Patsy från entre´n som låg intill kroppsscanningen. Det hade bildats en liten kö, men om sanningen skall
fram var det mest lunchgäster. Det var ju närmast middagstid. Jo-Anne Newlander satt vid scanningen och småskrattade. Iakttagen av Wolfgang i sina klädsamma Lidl-byxa.
Ja, det var rena modepraden !
Patsy tog åter upp diskusionen med Wolfgang, som ju var servitör också.
- En sak till. När ska du sluta servera i vanliga dricksglas? Det finns skitsnygga hårdplastglas att beställa. Jag vill inte ha fler ärr på mina fötter!
Wolfgang prasslade nervöst i sina byxor av tyskt specialmaterial. Trots att han använde "Large", kändes byxorna trånga.
- Ärr på dina fötter?
- Ja, det känns precis som om jag dansat med en pygme´ som inte kan dansa ordentligt!
Nu var klockan så mycket att man väntade på arresteringarna, de brukade ju komma strax efter lunchtid. Man kunde lita på kommissarie Barbieby.
Han dök upp prick sjutton minuter över.
- Ni är alla arresterade !!
Alla lade sig på golvet, utom Patsy som stolt stod upp. Barbieby tittade på henne. I bröst höjd. Där fanns ingen plast. Hemköpskassen på huvudet hade
vecklat ut sig så att den såg ut som en tomteluva, byxplagget från Netto påminde om gula tights.
- Varför är du inte ordentligt klädd?, sade Barbieby och kunde inte släppa blicken från Patsy.
- Vi medlemmar i Klubb Spara&Slösa. Varför skulle du arrestera oss!?
- Förargelseväckande beteende. Hit får jag åka en gång om dagen.

Så tynade denna dag bort. Ännu en dag på Clubhouse bara försvann. Patsy och Canita blev hemtransporterade till Västkusten.
Kapten Horatious Noseblower seglade. Jo-Anne tog eftermiddagen ledigt

C L U B H O U S E 2

Vårvintern, fortfarande mest vinter, hade kommit till nejden. Aktiviteterna var ännu i sin vagga, som yrvakna smådjur i den soligaste gläntan. Lilla ormen, lilla flugan. glada fågeln. Allt det som skapade en livlig vår utan människors hjälp, tror jag, öh öh, kan ha fel förstås.

Huset herre, Slutgher den förste, hade själv åkt till sydligare nejder (Capri) och med lätt hand lämnat över förvaltningen till personal som verkade mest tillförlitlig.
Däribland den tidigare ordningsvakten Jo-Anne Newlander, som nu satt i receptionen. Den nya kroppscanningen var hennes specialitet. Dinah von Kindereggen var som tidigare trivselvärdinna och miljöansvarig. Det var förresten hon som hade gjort om Joannes namn till Jo-Anne under en gör-om-mig kväll. Ella jobbade i köket med liten kockhatt på huvudet.
Jag var en av de första permanenta gästerna för året. Fann det lämpligt att plöja ner min medelstora lotterivinst i Clubhouse. Det kändes som en bra investering, speciellt vid denna årstiden, då man slapp trängas med alltför många andra gäster.

Gunilla Glassbahr skulle en bli en av de första berömda musikaliska gästerna, en musikkväll på torsdag att se fram emot. På onsdag var det kulturdebatt. Temat var undomligt, "Måste man dejta naken på TV för att få nya vänner?", och väntades locka gymnasieklasser från staden. Veckan därpå räknade man med att anordna en fotbollsmatch på den nya konstgräsmattan som helt enkelt bara kunde rullas ut, över det, som sommartid var en populär minigolfbana. Några golfbollar låg fortfarande kvar.
De med de största aktieportföljerna i nejden hade redan lovat sponsra sparka-boll- tillställningen som kunde bli årets match.
Satt i en trädgårdsstol, blundade. Solen var stark.
Hörde steg, det knarrade i träunderlaget på altanen.

- Vad e de du heter igen? Vi har träffats förut.
Kvinnorösten tillhörde inte Ella. Inte Beatrice. Inte Magdalena. Öppnade ögonen, kisade mot solen. Vände på huvudet och fick syn på Dinah von Kindereggen.
- Skojar du?, sade jag avmätt tyst.
Jag och Dinah hade träffats många gånger, men hon hade föreställt sin röst något, så att jag skulle bli lurad. Det hördes väsen från entre´n.
Gäster.
Jo-Anne tittade upp från sin veckotidning. Hon hade parkerat sin KeyBoard Helicopter under ett äppelträd i trädgården. Hon var nu ansvarig för kroppsscanningen.
- HaHaHa...., började hon så smått. Skrattet tilltog i styrka när Wolfgang ställde sig framför scannern för fotografering. Alla bilder lagrades förresten av säkerhetsskäl i Jo-Annes hemdator på rummet.
Beslöt mig för att gå till receptionen för att med egna ögon se hur det gick till.
Vad var det som var så roligt? Hade knappt satt fötterna på den mönstrade heltäckningsmatten, när Ella kom utspringande från köket. I famnen bar hon en mängd porslin, hon rusade förbi scannern. Något från högra sidan kunde jag i scannern se samma sak som den beväpnade vakten Jo-Anne Newlander; Ella var rund om magen. Min hjärna arbetade på, om hon verkligen såg ut så där utan att vara gravid. Eller? Var hon bara lönnfet?

Senare, tillbaka i trädgårdsstolen, beslöt jag mig för att antaga det senare. Hon var ingen mannekäng. De flesta såg i verkligheten inte alls ut som bantarmagasinens omslagsflickor.
- Nå vad såg du?....
Det var Dinah von Kindereggen som ljudlöst glidit ner i stolen bredvid. Hon var som vanligt nyfiken.
Jag svarade inte.
- Var det inte stimulerande att se en kvinna på det där viset?
Dinah kände sig komfortabel i sin stol. Hon blundade och lyfte ansiktet mot solen. Jag sneglade på henne. Hon var klädd i en storblommig klänning. Vitt och brunt, ganska snyggt faktiskt. Speciellt på henne, i det sena förmiddahsljuset som föll över Clubhouse.
- Jag såg inget, förutom det man brukar se på Zoo. Mitt svar överraskade mig själv.
- Var hon hårig?, ...försökte Dinah von Kindereggen viskande.
Tvekade lite, men utbrast;
- Ja, det var hon väl, något.
Men mest lade jag märke till att hon var rund om magen. Under de tre sekunder jag hade till förfogande.
Dinah von Kindereggen reste sig upp. Hon stod barfota på altannen. Hon förde en handen bakom ryggen och drog i ett snöre. Den storblommiga klänningen föll ner till anklarna.
- Se, jag behöver ingen kroppscanning.
Nickade. Hon hade rätt. Det hade blivt både billigare och enklare för varje flygplats om medborgarna lät sig beskådas utan modern teknik.
Dinah von Kindereggen ångade av deodorant, parfym.
Hon tog försiktigt min högra hand och lät den stryka henne vid midjan. Lillfingret kom att beröra hennes underbyxor.
Gissade att det var My Wear.
Trots sin nobla bakgrund var Dinah von Kindereggen en kvinna av folket. Nu stod hon på altanen, med klänningen vid anklarna. Hon steg ur den och tog några steg mot det stabila bordet.
- Nu skall vi snart ha lunch, hojtade plötsligt Wolfgang från fönstret.
Min blick hade emellertid blivit alltmer intresserad av Dinah, som nu nästan satt på bordet. Hennes lår blev tillsynes breda och platta mot bordskanten. Med det yttersta av sina tår och fötter försökte hon hjälpa till att komma längre upp.
- Vi skall äta riktig husmanskost. Spaghetti med köttbullar!, utropade Wolfgang igen från köksfönstret som stod på glänt.
Det vällde också in gäster. Prominenta personer från staden.
Dessutom många kommunanställda. De sistnämnda var på sitt sätt lätta att hantera som gäster, om man fått dem på sin sida. De ändrade sig aldrig.

Dinah von Kindereggen hade snabbt glidit ner från bordet och gled omkring i sina elefantmönstrade underkläder, vilket inte väckte så stor uppmärksamhet. Clubhouse var ju berömt för sina maskerader, även på dagtid. Just den här dagen trodde några kommunanställda att det var maskerad och kastade sina clubblazers. Den traditionen kunde man inte ändra på och klart man litade på husets trivselvärdinna. Här var hon lagen. Idag var det maskerad och det gjorde inget om man var lätt klädd.
Kom att hamna vid samma bord som kommissarie Barbieby och hans assistent Waughan. Komissarien grymtade mest bakom sin spaghetti, men kom att föra att samtal med assistent Waughan:
- Jaså, ni är här igen....Vad gäller det? Knarkaffärer..Trafficking . Mystiska lik i trädgården..Försäkringsbedrägerier ?
Jag sög i mig en av de långa makaronerna, medan jag tittade honom i ögonen.
- Nja, började assistent Waughan. Han rullade på en halvmeterlång maccaroni på gaffeln, medan han satt något tillbakalutad i stolen.
- Det är hemligt??, fortsatte jag med uppriktig nyfikenhet.
Komissarie Barbieby rullade en köttbulle över tallriken så att den åkte över kanten.
- Det här är svårare än att spela golf, sade han innan han kastade in bullen i gapet på en kommunanställd, som mest pratade hela tiden.
Det var Erling, som jobbade på stadsbiblioteket.

Mot slutet av lunchen kom Jo-Anne Newlander hastande förbi alla gästerna med en liten blå arbetsväska i handen. Hon raskade sig till äppelträdetoch satte sig bakom ratten i sin KeyBoard Helicopter.
Trots upprepade försök fick hon inte igång maskinen.
- Vi måste tillkalla Mack Män!, sade hon förargat när hon passerade borden igen.
Mobilen hade hon på rummet och hon försvann med ett slammer i dörren.
Vi fick en stunds musikunderhållning till kaffet. Muffins med olika smaker serverades därtill. Flöjtspelerskan från River Suffer´d krumbuktade sig en stund en stund vid pojkstatyn
Den framstående Bossa Nova trummisen Fredrik Virtanen visade vad han kunde. Han vispade frenetiskt på trumskinnet.
- Blir det maräng?, skojade polisassistent Waughan så att ingen kunde undgå att höra det.
Plötsligt reste sig kommissarie Barbieby. Han hade suttit lite trångt, så att benen slog emot bordet, så att det klirrade i glasen.
- NI ÄR ALLA ARRESTERADE !
- Just det, fyllde assistent Waughan i.
Barbieby hade en lakritspipa i handen som han pekade runt med. En kommunanställd i vit skjorta och slips försökte övermanna honom, kastade sig heroiskt på kommissarien, så att båda ramlade ner bland borden med ett slammer
Just då kom den beväpnade ordningsvakten Jo-Anne Newlander tillbaka med sin blå arbetsväska. Hon avbröt tvärt tankarna på sin krånglande KeyBoard Helicopter,
- VAD HÅLLER NI PÅ MED! UTTILL FOAJEEN MED ER!
Hon tog både Barbieby och Erling i örat och ledde dem ut från restaurangen.
- aaaaaaJ, Aaaj!, Tänk på att jag har Lösöron...!, kved Erling.
- Lösöron? Så du håller på med lustiga skönhetsoperationer! Nu ska ni scannas, så får vi se vad ni mera håller på med!!!, sade Jo-Anne och daskade även Barbieby på kinden.

Den andra handen var fullt upptagen med att vrida om Erlings kommunala snopp.
De fick ställa sig i kroppsscanningen tillsammans.

Dinah von Kindereggen råkade passera. Hon var fortfarande klädd i sin elefantbikini.
Även om Dinah sett mycket, gjorde hon stora ögon-
- Ooj! Skeppohoj!. Två inflytelse rika män på en gång..., hur bär du dig åt Jo-Anne?
Jo-Anne tittade upp.
- Jag har en lista, egentligen två, en för kvinnor och en för män. Hetaste kvinnorna och snyggaste männen.
Så enkelt är det. Sen är det bara att beta av.

Hon satte högra handen i bakfickan och drog fram ett något skrynkligt papper i lila.
Dinah stod barota på den ganska grova heltäckningsmattan. Hon blev otålig. Andhämtningen ökade
- Jag få seeh !!!
Dinah von Kindereggen slet listan ur Jo-Annes hand.
- Är jag med ?!
Det prasslade i pappret.
- Nej Dinah. Du är inte redo. Du är inte social+cash ännu. Din dag kanske kommer.

Ingen kunde beskylla Jo-Anne Newlander för att inte vara uppriktig.
En stund senare försvann över nejden i sin nylagade KeyBoard Helicopter.
Mack-männen från Shell hade gjort sitt jobb, till och med utan kvitton!

C L U B H O U S E

Den här våren byggde man till huset. De utvalda hantverkarna jobbade flitigt med detaljerna. Den lilla administration som handhade planering av till exempel kök, artistbokning och den extraordinära marknadsföringen, hade flyttat in. Slutgher Eriksson som gärna jobbade med händerna, men aldrig utan handskar, fann sig i dubbla roller, dels som direktör, men också som kökschef med visioner. Han var också pappa. Sonsonen, Slutgenstein var inte den populäraste gästen i köksregionerna , där den unga slyngeln gärna botaniserade bland roliga frukter och livsfarliga köksredskap.
Vart Slutgher den II tog vägen, förtäljer inte historien ännu, men det sades att platsen dolde en hemlighet. Polisutrednningarna hade varit flera, men inget brottsligt hade emellertid uppdagats. Byggnadslov till en restaurering och ombyggnad, det var däremot, den senaste officiella pressmeddelandet. från Clubhouse

- Vem skall vi anställa som värdinna? , frågade Ella, som setts skura golven i badrummet.
- Blir det som vanligt Canita, hon är ju glad och trevlig, tillade solbrända Solway, bakåtlutad i en sammetsfåtölj
- Nja, hon har visserligen aldrig fuskat i golf, men är nästan för trevlig för golf.
Slutgher Eriksson den äldre hade talat, lite svårbegriplig som så ofta.
Tystnaden kring köksbordet var stark för några ögonblick. Nu väntade alla på att någon skulle avsluta just den här diskussionen. Plomberingen av planen, som det kallades på företagsledarspråk.

Visst, Slutgher Erksson, var en före detta stor företagsledare som landat på landet.
Han var 210 cm lång. Han kunde leva på sin bonus från förra jobbet. Nu var han ägare till anrika klubbstugan som stått tom för länge. Så länge, att spindelväv fanns överallt, i varenda liten vrå där det kunde hittas ledigt utrymme.
- Härmed väljer jag Dinah von Kindereggen till vår nya värdinna, HON vet sin plats, sade Slutger, som i sin ungdom även varit en lovande footballer.
Innan någon hann kommentera det, skickade han snabbt iväg ett sms med sin mobiltelefon Han var en upptagen man,
Valet var överraskande för de mötesdeltagare som satt ute i foajen, dels för fåtaliga socialdemokraterna som satt vid runda bordet, men också för de fåordiga kristdemokraterna vid plastjulgranen. En av de första åtgärder som skulle göras, var att städa bort plastjulgranen. Nu var det sommar. det visste alla.
De flesta hade hoppats på att Slutgher Eriksson den I kunde idisslat fram en mera fredlig lösning. Nu väntade förmodligen många bitska drabbningar om möbleringen i gästsalongen. Skulle det ständigt brinna hett i den öppna spisen på kvällarn?
Skulle de välfyllda fruktdrinkarna alltid stå på brickan hos den solbrända Solway?
Hur mycket skulle det plaskas och fnittras i den amerikanska swimminghpoolen om nätterna?
Dinah von Kindereggen var utan tvekan ett kontroversiellt val.

- Nu tänker vi inte mera på det, sade Slutgher avslutningsvis. Han reste sig upp och viftade med de behandskade händerna för att markera att nu var det dags att återgå till arbetet.

Tog en promenad med Ella i trädgården. Grenarna från plommonträdet var lite störande. Höll en gren åt sidan och frågade försiktigt;
- Hur blir det med premiären? Blir det Bob Steinway?
- Ja. Vi har anlitat Bob, sade Ella förläget.
Bob Steinway hade haft en hit med "My New Pizza"aderton sommrar tidigare, men hade fortfarande hög dragningskraft.
- Bossanova-kungen Fredrik Virtanen har också lovat komma, fortsatte hon medan hon lät sig smekas av plommonträdets grenar.
- Ja, han vet hur man vispar upp lite maräng ur trumsetet-
- Maräng? Jaså, det är det man kallar det. Trodde att det räckte att kalla det för modern konst
- Nja.....
Skulle just svara henne när hon olyckligt snubblade, rättare sagt trampade på den där kvarglömda golfbollen från någon av matcherna dagen innan.
. Hur gick det! , utropade jag gick ner på huk.
Ella låg på rygg på den oklanderligt välklippta gräsmattan, i sin rutiga kjol. Benen var uppdragna och knäna lutade mot varandra. Kjolen var kort, för kort. Såg att hon hade lämnat underbyxorna hemma.
- Vad håller ni på med?
Det var Dinah von Kindereggen som kom hastigt over gräsmmattan, barfota och i någon sorts ljusblå hippieklänning.
- Ella ramlade och jag skulle just....
- Ha pastoral sex? Dinah von Kindereggen spände sin skarpa blick.
Det visade sig inte vara så farligt. på sin höjd hade Ella stukat en tå.

På kvällen församlade stamgästerna för kaffe och mintchoklad på den mindre altanen. Kvällssolen var strålande. Det knarrade hemtrevligt från möblemanget. Ella hade dragit sig tillbaka för dagen och Dinah von Kindereggen passade på att ställa några intima frågor. Jag svarade så gott jag kunde bakom min lilla kaffekopp och en bit mintchoklad mellan tumme och pekfinger. Hon lutade sig fram.
- Skulle ni.... i eftermiddags?....ursäkta om jag är nyfiken.
- Vad menar ni....? , sade jag oförstående.
- När du såg hennes håriga bullfitta,....blev du inte lite sugen?
- Mest blev jag faktiskt sugen på ett glas saft.
Kände mig stolt att jag inte gått i fällan. Dinah von Kindereggen hade försökt locka mig att säga saker som skulle sänka min sociala status. Det kunde till och med hända att hon spelade in dialogen med någon liten mobiltelefon, gömd någonstans i sin generösa urringning. Hon hade bytt klänning till kvällskaffet. Den var också blå, men mönstrad med stora vita blomliknande figurer.
- Ja, det var varmt i eftermiddags, sade hon dröjande, - jag förstår att du blev törstig. Det doftade sommar.
Dinah von Kindereggen bet, som med eftertanke, i mintchokladen. Hennes solbrända kinder aviserade ett leende, som kom, också det något dröjande. Hon var praktfull i kvällssolen

Det var något mystiskt med henne. Alla uppskattade hennes kulturkvällar, men, visste hon rentav något om Slutgher den I:s försvinnande? Komissarie Barbieby var bokad för ett besök nästa förmiddag, det hade hade stått en tid på anslagstavlan utanför matsalen.
Emellertid inträffade en incident invid trädgårdsserveringen samma kväll, som också kunde ha betydelse för den vidare utredningen. Den för många välkända minglerskan Joanne Newlander hade fått servitrisjobbet, som kombinerades med vakttjänstgöring, allt på Slutghers personliga begäran.
Trots sitt tidigare rykte att vara ung skjutgald desperado, hade hon fått jobb på Clubhouse, visserligen mot löftet att lämna bössan på rummet.
En sen kvällsgäst hade snubblat med sin hallondrink och Ella som råkade sitta närmast hade fått stora fläckar på sin beige indiska kvällstunika.
- Be om ursäkt och betala !!, var Joannes kompromisslösa order till den slarvige kunden. Han, Mr Harold, som var från norra Indien förresten, bugade och bockade medan han gick stapplande baklänges med pengabörsen i handen. Hans solbrända fingrar letade och letade, några mynt föll på brädorna.
- BE OM URSÄKT OCH BETALA !!, upprepade hon, men strax vände på klacken. Med raska beslutsamma steg gick hon genom den öppna altandörren, in huset, genom en gardin av bambupinnar, kanske för att hämta förstärkning. Rasslet från bambupinnarna var det sista jag hörde genom mitt öppna fönster. En fin försommar kväll.

Prick klockan 10:00 nästa dag körde en svart Austin Cambridge upp på gårdsplanen.
I den här trakten var polisstyrkan av det konservativa slaget. Hellre polerade man sina bilar lite extra för att göra ett bländande intryck på besiktningsmännen och fick behålla bilarna några säsonger till. Komissarie Barbieby hade sin assistent Waughan med sig, även han oklanderligt klädd i en lättare rutig sommarkostym.
- Nå, vad har vi här då?
Komissarie Barbieby blickade ut över gräsmattan. I solstolarna satt redan några av de inneboende stamgästerna.
Assistent Waughan var inte sen att till orda.
- Det är ju Betty och hennes nya pojkvän. Kommisarien, skall vi inte göra dem sällskap?
- Du menar om de skulle ha sett något misstänkt?
- Ja.
De båda polismännen stegade ljudlöst in på den mjuka gräsmattan.
Komssarie Barbieby råkade trampa på samma golfboll som Ella dagen innan, gjorde en volt i luften. Tursamt landade han på rygg. Hans assistent kunde hålla sig för skratt, men höll handen hårt om munnen. Jag såg det hela och reste mig ur min campingstol.
Även Dinah von Kindereggen kom småspringande från huset;
- Vad håller ni på med? Hon verkade uppriktigt förfärad till skillnad från incidenten dagen innan då Ella råkat illa ut.
- Kan ni inte städa bort de där förbaskade bollarna efter de där matcherna, sade Barbieby mödosamt medan han reste sig. Han fick gräsfläcker på knäna.
- Ja, de där matcherna är snart kända, tillade jag.
- Och igår kväll då? Vad snubblade den där indiern på, om inte sina egna långa ben?!
Alla vände sig om, det var den kombinerade servitrisen och vakten, Joanne, som talade med bestämd stämma.
Kommisarie Barbieby tog till orda; - Tyvärr måste jag arrestera er.
- Just det, föll assistent Waughan in.
Ingen visste vem polismännen syftade på. Alla utom lagens väktare såg i marken, beklädd med grönaste gräs av Trashbury kvalitet.
Plötsligt hördes tonerna av en flöjt.
- PeepPiip-eli-Piii !! Squeee-Pop! Peep!
Det middagsmusiken. Sluthger den I hade anställt en speciell middagsunderhållare, från River Suffer`d. Hennes uppgift var, förutom att åstadkomma trevlig musik, även locka ut mössen från huset.
Kommisarie Barbieby såg det hela förnöjt och glömde för en stund arresteringsordern. Hans assistent Waughan satte sig ner på huk, så att hans byxor spände kring båd låren.
Dinah von Kindereggen sneglade försiktigt på männen. Vi andra passade på att skingra oss.
- Vilken Recital! Vilken Recital!, hojtade Waughan och applåderade så att det smattrade.
Flöjtspelerskan från River Suffer`d neg med sina långa ben.
- Kan du nån mer?! Kan du Smoke on the Water?!
Hon nickade och log.
- Pop-Pop-Poooooo. Pop-Pop-Pooooooo. Pop-Pop-Pipuu-Peep. Squuuek
- Exellent min unge dam! Ni är ett geni!
Waughan tog några steg mot flöjtspelerskan från River Suffer`d, men hon tog hastigt några sirliga steg bakåt

Under sena eftermiddagen väntade ännu ett musikframförande, ändå var detta fortfarande bara förspelet till den riktiga koncerten som skulle vara öppen för allmänheten. Det var den unga sångerskan Clara de Luna-Cottonbolls som kommit direkt från en succertad solo föreställning i Göteborg.
Hon var magnifik i sin röda sammetsklänning, men var annars barfota. Ingen mikrofon behövde hon heller. Några av hennes tår var beklädda med ringar av guld.
- Please welcome miss Clara de Luna-Cottonbolls !!, ropade Stanley Slutgenstein, konfrencieren för dagen, Alla hade församlats vid kaffeautomaten på altanen. Den tilltagande kvällssolen gjorde skuggorna allt längre. Det sörplade ur några sugrör.
Clara de Luna-Cottionbolls tog ett litet steg tillbaka och skulle just börja sjunga. Alla som församlats var lite spända på om de skulle få höra någon av hennes hitsongs från förra året, "Viola, tjejen på kaviar tuben." eller "Rullstolssemester på Gazaremsan"

Waughan hade kastat kavajen och låg på gräsmattan. Komissarie Barbieby satt i en trädgårdsstol och nickade i takt trots att det inte fanns någon musik. Plötsligt kom han ihåg att han hade en arresteringsorder. Han ställde sig upp. Clara de Luns-Cottonbolls hade redan format sin mun till ett O. Men Kommisaria Barbieby hann före:
- HÄRMED ARRESTERAR JAG ER ALLA FÖR FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE!
- Och för brott mot miljön!, tillade hans assistenst Waughan
- OCH FÖR INNEVAV AV BEROENDEFRAMKALLANDE MEDEL!, tillade Kommissarie Barbieby
Dinah von Kindereggen lade sig i.
- Som vadå? Kärlek? Det är ju beroende framkallande.
Den alltid seriösa och alerta Joanne Newlander stegde resolut fram. Hon tåkade trampa på samma golfboll som många andra redan råkat ut för.
Liggande på rygg i sin sommarklänning ropade hon:
-BE OM URSÄKT OCH BETALA!
Den stående Kommisarie Barbieby tittade ner på henne, ungefär som en King Kong som tittar på sin brud.
- Vad skall JAG betala för? Du är ju kriminell. Du ligger ju där på rygg fullproppad med miljögifter. Med benen i wädret! Hör du du du, den där ställningen är...
-...förargelseväckande! Tillade assistent Waughan hastigt, och sneglade på Joanne Newlanders otroligt vackra sommarklänning
Flöjtspelerskan från River Suffer`d kom och försökte lätta upp stämningen något, spelade några glada trudeluttar. Men det hjälpte inte, snarare hade det motsatt effekt. Hon lockade inte ut några möss ur huset, men nog lockade hon alla till polisbilen.

Kommisarie Barbieby hade gjort ännu ett tillslag.
Den här gången på CLUBHOUSE.

Premiären hade kommit av sig.
Den Buggande Stenstoden, som skulle uppräda efter den magnifika Clara de Luna-Cottonbolls,
står än kvar i denna trädgård, som ett tyst minnesmärke.
När sommarsolen sänker sig.
Reflexer i fönsterglaset.
Doften av gräs.
En golfboll ligger kvar.

Så blev det äntligen av, resan till Snippan Town.

Härligt rullade gummidäcken över asfalten. Solen sken över slätten. Foten lutade lätt på gaspedalen. Raksträckan verkade vara flera kilometer, nästan ingen mötande trafik i sikte. Passerade en kiosk med jättelik blinkande korv på taket. Landskapet såg mera ut som i Arizona än Norrlands inland. Kanske berodde det på att det var sommar.

Funderade på Gretas sista ord innan jag lämnade henne vid brödrosten; "Har du ingen heder i kroppen!".
Jovisst hade jag heder i kroppen, men också resfeber. En veckas ledighet under försommaren var inte det sämsta. Denna gång skulle det bli något annat än de klaustrofobiska studierna av Ophania, dit man kunde komma endast med lådbil. Nu hade en riktig bil, en Wolkswagen. Bullig, som en härligt gul skalbagge som rusade fram över norrlandsprärien.
Fick syn på något litet kryp som klättrade på insidan av vindrutan. En insekt, kanske just en skalbagge, men den hade vecklat ut sina vingar. Mindre än fem sekunder ouppmärksamhet från vägen gjorde det till en överraskning, det att asfalten plötsligt tog slut.
Körde nu på grusväg.
Såg några vägskyltar. Jag var framme.

Samhället verkade bestå av endast av en huvudgata, Stora Gatan. En vanlig sommarförmiddag som denna var den fortfarande ganska öde.
Parkerade och stegade in på ett cafe´.
Lutade mig över serveringsdisken. Frågade om läget. Visste hon till exempel vem som bestämde i staden. Eller var Snippan Town en ren anarki ute i vildmarken?
Just därför hade jag kommit, för att ställa frågan. Kanske kunde det bli ett reportage i lokaltidningen därhemma.
Lottie, som det visade sig att hon hette, satte kaffekoppen framför mig och viskade nästan;
- Det är Loucal Rocket.
- Loucal Rocket?... Heter han så?
Hon nickade. Jag väntade på att hon skulle säga något mer.
- Vill du veta allt om Snippan Town, skall du gå till Loucal Rocket.
- Jaha.... Var bor han då?
Jag smuttade på kaffet och pekade på ett wienerbröd som fanns bakom glaset, på en hylla bakom henne.
Hon vände sig om, öppnade glasluckan.
- De här wienerbröden är tre veckor gamla.
Jag stirrade.
- Fantastiskt. De ser yngre ut. Vad är hemligheten? Är det typiskt Snippan Town?
Hon studerade mig några sekunder, en ansats till leende fanns i hennes mungipor.
- Loucal Rocket bor i den stora villan i andra ändan.

Körde min gula Wolkswagen nerför gatan. Villan var inte alls svår att hitta. I gult och grått, med växter som slingrade sig upp längs väggarna. Knappast ett nybygge, gissade att huset inte renoverats på de senaste fyrtio åren, minst. Der knastrade under mina skor, en grusgång ledde upp till ytterdörren. Funderade några sekunder. Skulle jag vara välkommen som kom oannonserat?
Hann inte tänka färdigt när jag hörde en röst bakom mig;
- Det är sextiotvå år sedan.
Vänd mig hastigt om och såg Loucal Rocket i ögonen. Det var en åldrad man, med en märklig ungdomlighet i kinderna.
- Det är sextiotvå år sedan du renoverade, senast?, sade jag något torr i munnen.
- Nej, ha-ha, när jag flyttade in.
Han tog mig i hand som en hälsning. Markerade med den andra handen att vi skulle gå in.

Väl inne i hans ålderdomliga ombonade vardagsrum, eller vad man skall kalladet, satt vi ett par rymliga skinnfåtöljer. Han studerade mig inte alls onödigt länge utan kom snart till sak.
- Nå, vad vill du unge man? Vad vill du veta om Snippan Town?
Jag harklade mig och lutade mig framåt med mina händer på mina knän.
- Ja..., du behöver inte vara orolig, jag är inte journalist.. Bara nyfiken.
- Nyfiken? Hur kan man vara det utan att vilja berätta?
- Ja, inte så...., jag bara var i Ophania nyligen, tänkte att det här måste vara ett lika stort äventyr.
- Äventyr? Har du inte varit med om något? Du är ju inget barn. Hur kunde du irra dig till Ophania? Det är ju bara en tivoliattraktion!
- Visserligen. Men kanske därför jag är här, vill uppleva något bättre, något som är på riktigt.
Han tog några klunkar ur ett glas med vatten.
- Har ni något Internet?, frågade jag plötsligt men spontant.
- Nej, nej.
Han ruskade på huvudet, verkade för första gången verkligt irriterad.
- Har ni EU stöd, i någon form...
- Nej, nej, det där EU- tramset skulle också förstöra vår nationella suveränitet!
Frågan tog allvarligt. Jag fortsatte emellertid;
- Så ni betraktar er som en självständig nation....., ni är utbrytare?
Han reste sig upp och svingade högerarmen, fick en så kraftig örfil så att jag kastades ur stolen.
Halvlåg på golvet, höll ena handen för munnen och mumlade;
- Vet ni om att ni bor i Sverige...?

Kröp ut genom dörren till grusgången utanför, reste mig långsamt. Stapplade in i min gula Wolkswagen. Körde till cafe´t. Lottie stod fortfarande bakom disken, putsade ett wienerbröd. kanske samma som vi tittat på tidigare. I hörnet stod en jukebox, i retrostil, som allt annat i Snippan Town. Min kind blossade fortfarande.
- Nu vill jag för f-n höra Queen of Hardrock! sade jag otåligt, irriterad över det meningslösa besöket hos Loucal Rocket. Beslutsamt gick jag fram till musikautomaten, stoppade i några mynt.
Något modernt kunde pigga upp stillheten som verkade råda i Snippan Town
Lottie tittade upp. Lokalen badade i den tidiga eftermiddagssolen. Våra kroppar kastade skuggor på väggen.
- Den fungerar inte. Du får sjunga själv.
Jag gick fram till henne. Såg henne i ögonen, men sade först inget. Hon fortsatte att undersöka wienerbrödet.
- Om jag sjunger. Kan du då kompa mig med det där hårda wienerbrödet? Du kan slå det mot bordet!
Fläkten i taket surrade sakta. Några flugor passerade.
- Har ni överhuvudtaget några kunder på det här stället?, fortsatte jag.
Lottie pekade mot ytterdörren. Någon var på väg in. Det var Loucal Rocket.
Jag rätade på mig och var beredd på något, jag vet inte vad. Han var åtminstone ensam. I den här belysningen verkade han yngre, starkare, naturligt vältränad, som en skogshuggare som ätit sig mätt på vad naturen har att ge. Han hade liksom svullnat upp under den där flanellskjortan. Stod själv stadigt med ryggen mot serveringsdisken.
- Jaså, du är kvar...., sade han.
- Men inte så länge till!....sade jag och gick försiktigt i en halvcirkel runt honom, till dörren. Sträckte mig mot handtaget, vid denna manöver råkade vrida huvudet något snett upp till höger, blicken fastnade på en liten bildskärm. En fjortontummare.
- En TV! Ni har TV! Jag hejdade mig vid dörren.
- Vi har Lokal-TV, sade Lottie.
- Vill du se lokal TV skall du stanna här till i kväll, sade Loucal Rocket något bistert medan han gick till frysen med kylda coladrycker. Han trampade över det slitna trägolvet, med steg som inte avslöjade någon tvekan om hans avsikter. Han skulle dricka en Cola på stående fot
Skulle just sätta ena foten utanför den halvöppna ytterdörren, när Loucal Rocket tillade;
- Skall du inte med och fiska en sväng? Gammelgäddan står och lurar i vassen. Det dröjer flera timmar innan TVn drar igång.
Jag var lite överraskad av att scenariot förändrats. Loucal Rocket till plötsligt och med lite trevlig. Bara en äldre man som ville vara gästvänlig. Han rapade efter att ha tömt flaskan på mindre än tio sekunder.
- RAAAPHGHöuuugh. Och så får du veta lite mera om Snippan Town, om det var det du ville. Av någon jävla anledning.

Nerför stigen bar det, genom skogen. Blåbärsriset slog emot fötterna. Det var något fuktigt i luften. Kände insekter mot pannan.
- Se där! En petra medelaris!, sade plötsligt Loucal Rocket framför mig. Han vände sig om och pekade. Fjärilen fladdrade ryckigt mot en solglänta.
Jag stannade upp och tittade på de blårödprickiga skapelsen med decimeterstora vingar.
- När en petra medelaris parat sig med 122 hannar försvinner hon från skogens scen. Dessförrinnan var hon en anonym puppa. Märkligt.
Kunde inte annat än hålla med.

Bara hundratalet meter senare stannade vi till, invid Björkboppen, ån som slingrade sig ända in i ödemarken. Ingen kunde klaga på utsikten, det var vackert. Björkarna hängde slappt nära vattnet, till och med doppade sina blad. Vi tog fram våra spön. Hadde fått låna ett litet kastspöav Lottir. Den lilla guldglänsande rullen med vev och lina var en svensktillverkad Abu Matik Simpel. Eftersom den var inkapslad skulle jag slippa nybörjartrassel med linan. Min värd på fisketuren använde själv en mera komplicerad haspelrulle, en Consul Pyramid 5000.
(Kunde brännskador på fingrarna vid oaktsamhet. Om man inte rentav fastnade i en rusande lina vid napp och drogs ned i vattnet)
- Jag vet vad du tänker på.....vad heter du förresten?
- Jag heter Miguel Morales, sade jag.
- Du tänker på, Miguel...att här kan ingen se oss om,.... du får lust att knuffa mig i Björkboppen.
- Varför skulle jag vilja det? Ni är ju min värd. Det är ni som bestämmer här i Snippan Town, nej sådana tankar har jag inte
Han gjorde sitt första kast. Wobblern landade med ett litet plopp vid åkanten på andra sidan. Gjorde också mitt första kast, och min wobbler (Silverfisken) landade rakt bland näckrosorna. Plötsligt plaskade det till något alldeles extra invid där mitt drag landat.
- Hånflabbepaddan! Det är en Hånflabbepadda!, skrek Loucal Hero nästan hysteriskt. Han var onekligen mycket upprörd. Så skärrad hade jag aldrig sett honom tidigare. Jag hade ända fram till dessa ögonblick trott att han var en orädd och stadig man, som sällan förlorade fattningen. Han var ju representativ ledare för den här delen av landet.
Vad var det som gjorde honom så rädd för Hånflabbepaddan ? Allt gick mycket fort. Det plaskade alldeles förskräckligt. Kände inget napp i mitt spö, odjuret hade fastnat i hans wobbler! Det surrade i hans Consul Pyramid 5000, som satt fast i ett tvåmeters spö. Tumultet fortsatte än värre och min fiskekamrat drogs ner i ån, med spö och allt! När det värsta vattenstänket lagt sig såg jag hur Hånflabbepaddan slukade Loucal Hero med huvudet före, såg bara de jeansbeklädda benen med stövlarna sticka upp ur gapet på monstret!

Slängde mitt eget spö i Björkboppen och började springa därifrån. Trädens grenar piskade mot ansiktet. Snubblade, reste mig, fortsatte. Värsta vurpan var över en sten som var gömd bland blåbärsriset. Var mycket andfådd, hjärtat bultade. Ändå var det inget som jagade mig. I fantasin hade jag trott att så varit fallet, förmodligen berodde det på chocken.
Väl tillbaka i bilen lugnade jag ner mig. Hur skulle jag förklara vad som hänt? Eftersom jag inte kände så många i Snippan Town kändes det säkrast att åka till cafeet. Vid närmare eftertanke hade jag aldrig sett någon annan människa i samhället.

Lottie stod troget bakom kassaapparaten. Fläkten snurrade sakta i taket. Inte nu heller fanns det några andra gäster.
- Du. Vet du vad som har hänt...., sade jag inledningsvis, lite trevande i rösten.
Hon tittade upp. Lade märke till att hon hade nymålade läppar.
- Ja, det var så att, ...det har hänt en olycka. Hånflabbepaddan fick tag i...
- Jäh, den har store leber.
- Leber? Är du dansk?
Lottie knep ihop sina nymålade läppar ett ögonblick innan hon svarade;
- Jag är född i Portsmouth. Min mamma var dansk.
Var förstummad i några sekunder.
- I alla fall...., vår, jag menar din chef eller vad man ska kalla honom förolyckades vid Björkboppen.
Lottie polerade färdigt ett glas, ställde det i hyllan.
- Vet du vad jag tycker, vi går upp på mitt rum.
Jag följde Lottie genom lokalen till en trappa som visade sig leda upp till andra våningen. Det knarrade kraftigt för varje steg vi tog. Hon tog fram en stor nyckel och öppnade dörren till ett rum som visade sig vara alldeles förtjusande. Lottie doftade av en god parfym och den kändes kraftigare i värmen på andra våningen. Eftersom huset hade plåttak var hennes tjänstebostad rejält uppvärmd sent på eftermiddagen. Solen hade ju stått på mest hela tiden.
- Gillar du mitt läppstift, sade hon och stod väldigt nära. det skiljde knappast två decimeter mellan våra kroppar.
- Ja, ... du påminner om Kitty.
- Kitty?
- Kitty Jutbring.
- Vem är det? Är det din tjej?
Lottie tog ett steg tillbaka, verkade något mera kylig.
- Nej, nej, bara en massmediabrud som alltid gnölar om att hon är singel
Lottie satte sig på sängen. Stirrade i väggen. Hon suckade, men sade;
- Finns det något annat som påminner om "den där, Kitty Jutbring"?
Funderade ett ögonblick, öppnade munnen och sade
- Ja, har du normal vaginastorlek så.
Dörren till rummet stod fortfarande på glänt. Det var lätt för Lottie att knuffa ut mig därifrån. Vid trappan kände jag en spark vid ryggslutet och jag rullade ner. Omtöcknad. men fortfarande vid medvetande hörde jag röster från cafeet. Hade det äntligen kommit några andra gäster? Reste mig mödosamt och såg att TV: n gått igång, kanske automatiskt när det blev sändning.
Annars var det fortfarande tomt. Jag var inte så intresserad av att se på TV just då, men lade märke till att man sände ett avsnitt av Lilla Huset på prärien med Michael Landon.
Stapplade ut, till min gula Wolkswagen.
Satte mig bakom ratten, vred om nyckeln. Hade bara en tanke i huvudet, ville bort, från Snippan Town.
Lottie skulle antagligen anmäla mig allraminst för dråp. Hur skulle jag kunna förklara att Local Hero bara försvann i ån. Jag gjorde ju inte det minsta försök att rädda honom. Han var lokalsamhällets starke man, stöttepelaren, jag var endast en okänd mystisk främling
Trampade på gasen och passerade stadsgränsen 17:36.
Det kändes skönt att jag hade en bil som fungerade, inte en trampbil.

bild

www.inredningetc.se/leksaksbil-volkswagen-bub...

En av underskattade feministprofilerna ?

Helt klart har jag alltid tolkat lille Pip (Tweety) som en liten fågelflicka, med osedvanligt stort huvud...., livet igenom jagad av den hemska dumdryga katten Sylvester (pojke).

Trots sitt öde, att vara inlåst och till beskådande för det mesta, så att Sylvester riktig i lugn och ro kan planera sina sinnrika men lika korkade attacker, har hon ändå ibland hjärta att vara generös och överseende.

Javisst ja. Glömde att feminister kan inte vara godhjärtade.

Slap. Slap. Slap. (örfilar mig själv)

Titta Vad Jag Kan göra med min Nya Kamera

Visst är det Konstigt?

Det var Konstigare förr.

Utan Digital-kamera.

Så Mystiskt.

Besinningslösa Småföretagare

Jag hade bestämt möte med Markus på Ringbaren. Från mitt tidgare ungdomsliv var han en gammal skolkamrat, men vi hade inte träffats särskilt ofta. Numera satt han i riksdagen för ett av de större partierna.

Prick klockan 12 satt vi vid det lilla fyrkantiga bordet med våra lunchportioner. Efter några inledande fraser om det dåliga vädret kom vi snart in på politikens område. Naturligtvis var det han som hade initiativet;
- Du vet, jag kommer att lägga fram en motion om statlig sex....
Jag log utan att gapskratta;
- Vad menar du?
- Jo, det är ju alldeles för mycket oreglerat småföretagande där. Allt annat verkar man ju kunna regelera, dessutom finns det ett stort skattebortfall.
- Skattebortfall?...Hur skulle det fungera?
Markus stoppade gaffeln i munnen. Han tuggade några gånger, svalde, några pommes frites slank ner. Han fortsatte fortfarande med lite mat i munnen;
- Klart, på frivillighetens väg, ungefär som man betalar TV-licensen, betalar man in vad man skall. I det här landet är ju de flesta ärliga.
Jag nickade och tog en klunk av min mellanmjölk. Jag funderade några ögonblick och sade sedan;
- Du menar att man betalar en obligatorisk sexavgift vid könsinnehav?...Hahaha.
- Visst, ...men man kan tänka sig olika nivåer.
- Nivåer?
- Ja, högsextagare betalar naturligtvis mer, munkar och nunnor mindre, om du förstår vad jag menar.
- Jo, jag förstår vad du menar, sade jag.
- Sedan kan man ju faktiskt sköntaxera. Det finns ett besinningslöst småföretagande på området.
- Jag förstår verkligen vad du menar, sade jag och tänkte på somliga. I den här belysningen var de ju skattesmitare, i alla fall licenskolkare.
- Försäkringskassan bör också ta tag i alla som påstår att de inte kan ha sex längre. De bör gå på obligatorisk rehab, och sedan skall de återanpassas till det statliga sexlivet.
- Jo jag förstår verkligen vad du menar.

Jag lämnade Markus, riksdagsmannen, på Ringbaren, hade en tid att passa. Klockan 12:30 skulle jag nämligen befinna mig vid den stora lyftkranen vid det nya bostadsbygget på östra sidan av stan. Hade bokat tid med kranföraren. Medan han Bengt gick på sin lilla lunchrast, skulle jag få klättra upp i hans lilla hytt 38 meter ovan jord, med min videokamera. Skulle ta några panoramabilder på den äldre bebyggelsen som fortfarande låg intill. Hade bara några dagar tidigare halvt om halvt fått ett litet löfte av ingen mindre än Stadsarkitekten att initialt göra en liten dokumentär om "Stad i Förändring". Det kunde vara ett bra extraknäck och ville gärna visa på min intitiativförmåga, för att eventuellt få andra uppdrag
Kameran, med zoom, hängde i en rem om halsen. Vågade knappast titta neråt, medan jag steg för steg klättrade uppför. När jag var halvvägs, råkade blicken ändå fastna därnere, på de som det tycktes små fotgängarna. Stelnade till. Det var lika långt kvar. Det var hisnande högt.
Såg inte ner mer, koncentrerade mig på de små trappstegen. Det blåste vindar i min frsyr. Någon solbränna var inte att tänka på, kände mig blek
Under den riskfyllda klättringen slog mig det mig emellertid den tröstansfulla tanken, att trots allt besvär kunde bli rätt bra bilder.
Kunde få med alla vackra fönster, kanske också få en skymt av gamla hyresgäster på balkongerna. Det bodde fortfarande ett hundratal kvar i kvarteret.
Min tanke nämligen, hade gått vidare till, efter mitt möte med Markus på Ringbaren, att jag kunde passa på att utnyttja bilderna på ett annat sätt.
De skulle kanske gå att använda i en informationsfilm om den nya statliga sexavgiften. Såg det klart för mig. Filmen skulle börja med några exteriörbilder, zoomar in ett fönster, en balkong..........och i nästa scen ringer kontrollanten på dörren!

Bildmaterialet från hög höjd blev nog bra, säkert bättre än att jag åkt i en helikopter. Förra gången jag tog helikopterbilder hade jag fått kassera flera minuter eftersom de blivit så skakiga. Redan halvtimmen senare stod jag ivrig i den trappuppgång som bland annat skulle kunna ge de första interiörbilderna, en första sekvens pilotbilder till en informationsfilm, kanske med namnet, "Har du betalat DEN licensen Svensson?". Eller något annat, jag visste inte just då.

Ringde på den gamla dörrklockan. Halvminuten senare hördes steg, det knarrade därinne, kanske var det ett riktigt gammalt parkettgolv. Den mörkhårige mannen som öppnade var av normallängd, klädd i någon sorts mysdräkt. Han hade inte tänt lyset, bakom honom var det dunkelt, men en kvinna någonstans bakom honom frågade;
- Är det media?
Frågan var välmotiverad eftersom jag stod och filmade samtidigt som dörren öppnades. Mumlade bakom kameran;
- Ja,....det är från Kvällsposten, skulle bara kolla om ni betalat....
- Betalat?Vadå?!
Mannen verkade ilsken, men hans irritation var förståelig. Jag stannade kameran och höll ner den.
- Jag bara skojade, jag är inte från Kvällsposten. Tänkte bara frågapå skoj om ni betalat licens för er lilla gemensamma stund såhär på eftermiddagen.
Mannen såg uttryckslöst på mig.
- Du menar om vi är med i Fucket? Hyresgästföreningen?
- Ja, sade jag kort.
Han svarade snabbt, som om han ville bli av mig med.
- Sedan tretton år tillbaka. Klart att man är ansluten. Vad skulle annars föra oss samman, annat än solidariteten.
Han tog ett steg tillbaka, förde upp armen liksom för att påbörja stängningen av dörren.
- Men så bra då. Då vet jag.
Han stängde resolut dörren mitt framför näsan på mig. Funderade på att Markus var inte så fel ute ändå. Licensparningen, utan kommersiell påverkan, var redan förankrad hos allmänheten.Varför kunde man inte betala skatt för det också?
Dörren öppnades plötsligt snabbt igen. Mannen stirrade på mig.
- Varifrån sade du att du är? Är du polis? Varför frågar du mig om det där?
Jag hann blinka en gång innan jag svarade, rättade till ena foten.
- Nej, jag bara testar mig själv.
- Testar? Testar dig själv?
Han höll en hand på dörrhandtaget. Hans näve var en halv gång större än min. Han hade lite lockigt hår. Gissade att han var turk. Kanske en brottare.
Kom för mig att fråga:
- Har ni några barn?
För första gången log han lite.
- Vad är det nu då? Säljer du jultidningar?
- Nej. Det är bara det, ...om ni ser på reklamtv. Blir det kommersiell påverkan.
Jag hade tunghäfta. Vågade inte prata öppet om hans sexvanor. Och vad han trodde om att det kanske skulle bli licensfinansierad skatt på sex.
- Gå, sade han. Viftade med handen mot den lilla trappan. Stängde tyst dörren. Hörde röster, kvinnan därinne frågade förmodligen ut honom.
Jag gick.

Någon dag senare satt jag vid datorn och hade kopplat in videokameran. Bilderna uppifrån lyftkranen blev ganska bra. Fastnade vid bilderna jag tagit vid mannens ytterdörr, då när han öppnade första gången. Bakom mannen kunde jag se en skymt av kvinnan, hon var blond. Tog in några stillbilder i Photoshop och gjorde en förstoring. Hon liknade någon. Förstorade ännu mer och använde Ljuseffekter. Lade nu märke till att hon var mycket lättklädd, men fokuserade på ansiktet. Ingen tvekan om det. Det var en Carolina Gynning look-a-like!
Det garanterade att hon var en bästa vän av småföretagare! Vågade inte tänka på hur mycket skattesmitarsex de hade i den där mysiga lägenheten!

Nästa dag ringde jag Markus för att berätta om att jag hittat ett par som kunde utgöra ett varnande exempel i en upplysningsfilm. Han fattade sig kort och bad mig istället att vi skulle träffas nästa dag vid lunchtid. Sammanträffandet skedde åter på Ringbaren vid klockan 12. Vi satt vid ett fönsterbord den här gången. Markus verkade allvarlig.
- Jag fick inget gehör hos partiet för min motion. Tiden var inte mogen. Däremot smusslade jag in förslaget hos två andra partier.
- Andra partier? Är inte det allvarligt? För det egna partiets rättssäkerhet?, sade jag och prickade en bit grillkorv med gaffeln.
- Jo. Men det måste hända nåt. Då vaknar kanske mitt eget parti. De vill ju inte verka sena i utvecklingen.
Nickade. Funderade några sekunder.
- Vilka partier då, förresten?
- Miljöpartiet och Liberalerna.
Såg det för mig hur Markus skulle sågas i bloggvärlden, av Johanna Nylander och alla de andra.
- Vänstern då? De är ju för statlig sex även i normal fall?
Markus verkade ännu mer bekymrad.
- Problemet med deras värld är att där ser man sex mest som en hobby.
- Hobby? Som att att samla frimärken?
- Ja. Individuella avvikelser kan förekomma, skattebefrielse för det som är folkligt. Individens sexualitet anses inte ha så mycket med samhället att göra.
- Menar du det?
- Jag menar inte så mycket, det är snarare min övertygelse., att sexualiteten är så viktig att vi borde betala för det. Licensfinansierad skatt, eller på något annat sätt. Vi betalar ju för all andra livsnödvändigheter, mat, boende, nöjen,vård, ja till och med vår död kostar samhället pengar.
För första gången insåg jag nu hela vidden av Markus funderingar.
Han lade plötsligt sin gaffel åt sidan och lutade sig över bordet, sade nästan viskande;
- Miljöpartiet förresten..., de skulle kunna tänka sig att finansiera hela det här landet med en sex-skatt, samtidigt som man begär utträde från EU.
Såg frågande på Markus med stora ögon. Han hade ätit upp sin grillkorv. Han hade lite stark senap på kinden.
- De andra länderna. Tror du att de kommer att följa Sveriges exempel?
Markus lutade sig bakåt på den lilla stolen, rättade till den röda slipsen. Han såg ut genom fönstret. Därute på gatan körde en gammal sliten Saab.
-Varför inte?

Det uppstod en stunds tystnad. Tog fram en påse V6 Ocean Mint ur fickan och lade en av de vita kuddarna i munnen. Tog åter till orda;
- Vad tror du om spex-skatt...?
- Ha, ha, ha, då skulle man ju åka på den ena skattesmällen efter den andra.
Markus förstod min humor. Råkade lyfta blicken. Såg ett par som gick omkring i lokalen med sin brickor, letade efter ett lämpligt bord. Våra blickar möttes ett ögonblick. Kände nu omedelbart igen dem, det var paret som jag filmat! Att de valde just Ringbaren, det var minst tre kilometer från hemkvarteret. De var väl i nordstan i andra ärenden också. Kände mig orolig inombords, hur skulle det här sluta?
Det visade sig aldrig bli någon större katstrof, Enrique som mannen hette och hans tjej Annika gjorde sig hemmastadda vid bordet bredvid. Tvärtom visade de nyfikenhet och verkade vara på gott humör. Nu fick jag ett oanat tillfälle att introducera dem för Markus. Hela historien rullades upp under skratt och leenden. Enrique visade sig inte alls vara den där långsinta, tjurskalliga typen, utan en god humorist, precis som Annika. Det hjälpte till att Markus, som tjänade bra som riksdagsman, tog fram sin plånbok.
Vi kom efter tjugo minuter fram till att jag skulle filma en gång till, speciellt just deras balkong. De skulle gå ut där lättklädda i novembersolen och kramas. Så skulle filmen börja.
Därefter skulle jag rusa in från entreplanet med en mikrofon, ringa på och sedan sjunga en sång. En sång med den inbyggda frågan, om man verkligen betalat sina sexavgifter.
- Någonstans började till och med Sissela Kyle sin karriär!, utropade Annika som verkligen var något av en Carolina Gynning look-a-like. Till och med dialekten var nästan rätt.
Vi lämnade Ringbaren och promenerade nerför gatan. Stämningen var god och jag kom överens med Enrique och Annika att filma redan nästa dag. Det enda som jag inte riktigt gillade var att jag skulle bli tvungen att klättra upp i lyftkranen igen.

Så skedde. Klockan 12:30 satt jag åter i den vindpinade hytten med fin utsikt över östra sidan av staden. Hade inte avtalat att träffa dem innan, utan skulle bara klättra upp. Såg på mitt armbandur upprepade gånger för att pricka tiden rätt, men övergick till att bara fästa blicken på balkongen genom kameran 12:33. Där kom de, kärleksparet!
Zoomade in. Annika var klädd i någon sorts vit Baby Doll nattdräkt i nylon och Markus i ett par små leopardbadbyxor. Markus?! Jag var förvånad av att se Markus på balkongen, han hade sagt att sig vara upptagen och skulle inte kunna närvara vid filminspelningen, men jag bara fortsatte filma. Säkert skulle jag få förklaringen senare. 12:39 gick de in i lägenheten igen, tätt omslingrade vid varandra. Markus hade slängt ner sina badbyxor från balkongen. Plagget landade mellan två parkerade bilar.
Väl nere på marken igen sprang jag. Ville inte missa hettan i handlingen och jag skulle filma det. Till min förvåning blev jag inte insläppt. Det hände inget trots att jag ringde med dörrklockan, bankade på dörren och skrek. På något sätt hade jag blivit lurad. Det visade sig senare att Markus betalat Enrique tillräckligt mycket för att han skulle stiga av projektet Filmen i kameran blev ändå min räddning, det jag filmat från lyftkranen. I alla fall gav det mig tillfälle att hämnas. Redan någon dag senare fanns riksdagsmannens kärleksmöte på balkongen ute på Youtube och jag skickade ett anonymt brev till Hänt i Veckan.
Tidningen påstod visserligen att bilderna var tagna i Bangkok, och man pekade ut "Carolina Gynning", trots att det var Annika. För Markus innebar det här (vi blev naturligtvis ovänner) slutet på hans politiska karriär. Inte ens socialdemokraterna ville ha såna vildar i sina led.
För Annika innebar händelserna ett lyft, hon blev efterfrågad på olika sätt. Hennes ex, Enrique har jag inte sett sedan vi lämnade Ringbaren.

bild från

www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=313