CLUBHOUSE 5

CLUBHOUSE 5

Riktigt tidigt på morgonen. Det var så klart ljust ute och befriande tyst. Visserligen man kunde höra fågelsången ordentligt, men inget slammer från köket, inget knatter från spelautomater. Sovrumsfönstren stod öppna. En stor Princesstårta stod redan på serveringsbordet på altanen. Temperaturen utomhus var redan sådär 20 grader. Solen hade ännu inte nått framsidan av Clubhouse. Det som var grönt verkade mörkgrönt. Ella var tidigt uppe och kom med en tårtspade, gjorde rutinerat ett par snitt i det ljusgröna marzipanskalet.

Sällan hade jag haft tillfälle att prata nåt vidare med just Ella. Hon var lite av en doldis, trots att man såg henne nästan dagligen. Det var intressant, hon var socialist, vilket jag inte haft en aning om. Hennes föräldrar kom från forna Östtyskland.

- Egentligen äter jag hellre Digestive. Den smuliga sorten som varar länge, sade jag och fokuserade med blicken på en tårtbit där marzipanen ramlade slappt ramlade ner i grädden. Hållfastheten verkade inget vidare. Det bådade gott, riktigt gott
- Det heter Dayguestive, sade Ella. Hon gav mig en rättelse. Vad annat att vänta av en sann socialist. Vi satt mitt emot varandra och tittade hungrigt på våra tårtbitar.
Kaffet fanns i en liten silvertermos.
Jo-Anne Newlander kom förbi i sina morgontofflor. Mörkgröna med en liten kant av fårskinn. Hon tittade intresserat på tårtan. Den var jättelik. Trots att Ella och jag redan tagit en bit.
- Det är inte RÄTTVIST att ni tagit före mig, konstaterade hon
En fiskmås släppte något från hög höjd. Oturligt träffade bajsloskan kaffebordet. Inte tårtan direkt, men min silversked som låg intill fatet, som till tåga på allt ramlade ner från bordet.
Blev ändå inte upprörd.
- Då blir det bara att hämta en ny sked, sade Ella och reste sig från bordet. Det var lite trångt och hon slog emot bordet med låren, så att det skvalpade i kaffekopparna.
När hon vände sig om fastnade hennes servitriskjol i en träflisa i bordetskant så att alltihopa tenderade att välta. Jo.Anne, som inte var tjänst, grep in, hon kastade sig på altanen. Hela tårtfatet landade på henne, men jätte Princesstårtan låg kvar på fatet.
- Det här hade aldrig hänt om vi ätit Dayguestive, sade jag kommenterande
- Dayguestive?
- Ja, då hade fåglarna städat efter oss med sina näbbar.
Jo-Anne gjorde runda ögon och såg på mig, en sådan tankegång låg utanför hennes personliga program, men där hon låg, med hela tårtfatet på magen.
Fatet var stort och brett.
Vid sin räddningsinsats hade Jo-Anne tappat ena toffeln. Hon sträckte på sin ena arm för att nå den.
Jag böjde mig ner från den bländ vita trädgårdsstolen och försökte som en gentleman hjälpa till.
Nådde fårskinnskanten med två fingrar och överräckte toffeln. Råkade vidröra Jo-Annes arm. Hoppade till. Den var ju alldeles het!

Någonstans inom mig visste jag emellertid att nu gällde det nog att skynda på lite. Redan om en halvtimme skulle det vara konsert i trädgården. De första gästerna var redan i ankommande.Clubhouse väntade på besök av Panorama-Jim och hans sjungande buktalardockor.
Reste mig upp, stod bredbent och tog tag i tårtfatet, lyfte det upp på bordet Jo-Anne låtsades att hon var tacksam för hjälpen. Hon hade ju superkrafter egentligen. Som den rutinerade ordningsvakt hon var, kunde hon lätt gjort nacksving på mig. Helt enkelt kastat mig i tårtan.

- Nå, Ella berätta lite om ditt socialistiska patos, sade jag när hon kom tillbaka med en ny silversked
- De har du inte med att göra eftersom du är ofrälse. Dessutom är du en musliätande egoist, sade hon överrsakande kort
Jag ryggade tillbaka.
- Vad säger du? Du menar att man måste redan vara en svältande socialist innan man kan bli det på riktigt?
- Ja, med specialistkompetens.
Ella gled av stolen. Hon ställde sig på knä, böjde överkroppen ner under bordet för att leta efter min förra silversked med fågelbajs.
- Måste du göra det besväret nu, vi kan leta rätt på den sedan ?, sade jag utan större entusiasm.
- Det som är umder bordet ser man mu ändå inte, tillade jag medan jag greppade saftglaset.
Men hon var envis. När hon letade där under, råkade hon sätta sin ena hand på mitt vänstra lår, mest som stöd antar jag. När jag tittade ner lade jag märke till att under sin lilla svarta servitiskjol hade hon endast sina egna solbrända lår.

Dinah von Kindereggen råkade passera, hon var ju husets trivselvärdinna och brukade dyka upp när man minst anade det, fälla några uppmuntrande ord, oftast av sensuell karaktär. Hon såg väldigt lång ut i den blå batikmönstrade sommarklänningen som hängde ända ner till fötterna
- Nä men! Vad är det jag ser, om inte en byxlös rumpa!? Vad gör den där sedeslösa kvinnan under bordet, förresten!!?
Fann mig snabbt, till stackars Ellas försvar;
- Hon ballraffar. Egentligen är hon journalist. Hon heter Gunilla Ball-Raff.
Själv visste jag inte om det var sant, men det visade sig senare att det var det.Chansade på att ryktetna från köket talade sant.
Dinah von Kindereggen tystnade tvärt av häpnad, men fann sig snart. Hon hade visserligen svårt att tro på det, det hon nyss hade hört..
Hon rättade till sin My Wear BH och putade irriterat med läpparna. Just idag var hon inte barfota och skrapade lite med sandalerna mot altanens ganska ohyvlade brädgolv.Hon, Dinah von Kindereggen, var inte alls intresserad att höra om arbetsvillkoren, speciellt en sådan vacker dag.
- Det var som tusan. Det hade jag ingen aning om. Hon har ju för f-n jobbat här i flera år!
- Jaaa,.... sade jag. Ella kröp fram under bordskanten. Ella reste sig och rättade till den lilla kjolen av finaste billiga kvalitet.
Det var tyst i några sekunder, men det knarrade från en korgstol i närheten. En klocka hördes ticka från ett av de öppna sovrumsfönstren på andra våningen.
Några sommargäster från västkusten ylade ut sina sommargasmer anonymt bak ljusa gardiner. Sommargasmer? Hette det så? Ja, så stod det på skyltarna längs
den lilla skogsvägen ut till Clubhouse. Egenhändigt och färgglatt målade av Dinah von Kindereggen

- Nå, har du något mer att säga mig !, sade Dinah förargat och synade Ella från topp till tå.
Knappast kan man säga att Ella neg, men hon var i alla fall lite tagen av stundens allvar. Men darrade inte på rösten.
- Det är sant att jag Ballraffat. Jag heter Gunilla Ball-Raff. I hemlighet undersökt hur det är att jobba här på Clubhouse, som en vanlig anställd.
Jag skall troligen sälja en tvåtimmars film till tv-programmet Upplyst.med Jane Josefson
Dinah slängde med huvudet mot ordningsvakten Jo-Anne Newlander som lugnt satt korgstolen, alldeles i närheten.
- Jo-Anne, du vet vad du skall göra med den här förrädaren. Och hämta ett par nya bachelorettes i stan! Vi behöver nyanställa!, sade Dinah och lämnade hastigt altanen.
Den vanligen alltid så somriga och trevliga trivselvärdinnan fördunklade förmiddagen något. Ett flygplan (Jo-Annes Keyboard Helicopter) hördes starta , halvtimmen gick.

Det kom som en lättnad för alla gäster, som så smått redan församlats i trädgården, att PANORAMA-JIM och hans sjungande buktalardockor kunde lätta upp stämningen med sin sommar show. Gruppen hade förstärkts med Fredde som gjorde några soloinpass med sin bastrumma. Trots att han var bossanovatrummis, visste han hur man dresserar baskaggen.

- BOOM-BOOM. BAM-BAM-Bam-Bam- SPLASH (Cymbal)

Till och med komissarie Barbieby uppskattade musiken när han satt i träfåtöljen på vänstrasidan av verandan. Trummade med fingertopparna mot bordet.
- Du kan jag få beställa en yoghurtdrink innnan jag gör arresteringarna!, hojtade han plötsligt i riktning mot Dinah von Kindereggen som åter kommit ut i solen.
Hon hade bytt om, till en klädsam fiskbensmönstrad svartvit tunika i japansk stil.
- Vilken sommardrink önskar min Herre?, sade Dinah i ett helt annat röstläge än bara för en stund sedan.
- Jorgubbar.
- Ni gör ett bra val, sade Dinah och skulle precis vända sig om för att gå in och tillreda drinken, när Barbieby fortsatte;
- Du, där skyltarna längs vägen hit är inte tillåtna. De är i allafall felstavade.
Barbieby trummade fortfarande med fingertopparna mot det vita plastbordet.
- Felstavade?!, jag gjorde ju mitt bästa!, sade Dinah och öppnade långsamt en knapp på sin tunika.
Just hördes ljudet fråm en Keyboard Helicopter. Det var Jo-Anne Newlander som var på väg in för landning. Med sig hade hon två passagerare från storstan,
Fiona och Rebecca. Det var två Bachelorettes som kunde få riktigt jobb på Clubhouse. De båda rookieserna var rufsiga i håret efter flygturen men var ivriga att komma i tjänst. Jo-Anne tog av sig sin flygarluva och tog fram ett rosa paket tjejtobak ur den storafickan på flygaroverallen. Paketet innehöll små chokladflarn Med vana händer rullade hon en cigarett, men, hon tände naturligtvis aldrig på.
Bäde Barbieby och Dinah såg förvånat på, utan att yttra ett ord. Det var nytt för dem att Jo-Anne levde i riskzonen
- Räcker det inte med att du har sju pojkvänner?, sade kommissarie Barbieby till sist, mest för att säga något.
Rebecca och Fiona stod tätt tillsammans, lite vilsna, framför ett av serverngsborden. Det var deras första besök på Clubhouse och måste naturligtvis genomgå en audition före en anställning.
- Gå upp på rummet med kommissarien, ta med några korsordstidningar från tidningsstället. Ni kan också servera honom hans yoghurtdrink. Så ses vi här nere om ett par timmar vid kropsscanningen. Vi säger så flickor! , sade Dinah von Kindereggen. Och stegade vidare till nästa bord, där en hel familj väntade på menyn.
- Vi behöver inte ta med korsordstidningar! Vi har egna böcker med oss, ropade Fiona efter Dinah, typiskt nog lite sent. Utan tvekan var det Dinah von Kindereggen som hade det psykologiska övertaget. Rebecca tog fram några Kittyböcker ur en en tygkasse. Lade märke till att där fanns bland annat den sällsynta "Kitty i Mockba" och den välkända guideboken "Clubhouse- Inte Helvetet På Jorden Utan Ditt Nya Himmelska Hem"
Det var en av de få dagar under hela sommaren som kommissarien inte gjorde några arresteringar.
Somliga säger att han blev mjukare efter att ha träffat Rebecca och Fiona

C L U B H O U S E

Den här våren byggde man till huset. De utvalda hantverkarna jobbade flitigt med detaljerna. Den lilla administration som handhade planering av till exempel kök, artistbokning och den extraordinära marknadsföringen, hade flyttat in. Slutgher Eriksson som gärna jobbade med händerna, men aldrig utan handskar, fann sig i dubbla roller, dels som direktör, men också som kökschef med visioner. Han var också pappa. Sonsonen, Slutgenstein var inte den populäraste gästen i köksregionerna , där den unga slyngeln gärna botaniserade bland roliga frukter och livsfarliga köksredskap.
Vart Slutgher den II tog vägen, förtäljer inte historien ännu, men det sades att platsen dolde en hemlighet. Polisutrednningarna hade varit flera, men inget brottsligt hade emellertid uppdagats. Byggnadslov till en restaurering och ombyggnad, det var däremot, den senaste officiella pressmeddelandet. från Clubhouse

- Vem skall vi anställa som värdinna? , frågade Ella, som setts skura golven i badrummet.
- Blir det som vanligt Canita, hon är ju glad och trevlig, tillade solbrända Solway, bakåtlutad i en sammetsfåtölj
- Nja, hon har visserligen aldrig fuskat i golf, men är nästan för trevlig för golf.
Slutgher Eriksson den äldre hade talat, lite svårbegriplig som så ofta.
Tystnaden kring köksbordet var stark för några ögonblick. Nu väntade alla på att någon skulle avsluta just den här diskussionen. Plomberingen av planen, som det kallades på företagsledarspråk.

Visst, Slutgher Erksson, var en före detta stor företagsledare som landat på landet.
Han var 210 cm lång. Han kunde leva på sin bonus från förra jobbet. Nu var han ägare till anrika klubbstugan som stått tom för länge. Så länge, att spindelväv fanns överallt, i varenda liten vrå där det kunde hittas ledigt utrymme.
- Härmed väljer jag Dinah von Kindereggen till vår nya värdinna, HON vet sin plats, sade Slutger, som i sin ungdom även varit en lovande footballer.
Innan någon hann kommentera det, skickade han snabbt iväg ett sms med sin mobiltelefon Han var en upptagen man,
Valet var överraskande för de mötesdeltagare som satt ute i foajen, dels för fåtaliga socialdemokraterna som satt vid runda bordet, men också för de fåordiga kristdemokraterna vid plastjulgranen. En av de första åtgärder som skulle göras, var att städa bort plastjulgranen. Nu var det sommar. det visste alla.
De flesta hade hoppats på att Slutgher Eriksson den I kunde idisslat fram en mera fredlig lösning. Nu väntade förmodligen många bitska drabbningar om möbleringen i gästsalongen. Skulle det ständigt brinna hett i den öppna spisen på kvällarn?
Skulle de välfyllda fruktdrinkarna alltid stå på brickan hos den solbrända Solway?
Hur mycket skulle det plaskas och fnittras i den amerikanska swimminghpoolen om nätterna?
Dinah von Kindereggen var utan tvekan ett kontroversiellt val.

- Nu tänker vi inte mera på det, sade Slutgher avslutningsvis. Han reste sig upp och viftade med de behandskade händerna för att markera att nu var det dags att återgå till arbetet.

Tog en promenad med Ella i trädgården. Grenarna från plommonträdet var lite störande. Höll en gren åt sidan och frågade försiktigt;
- Hur blir det med premiären? Blir det Bob Steinway?
- Ja. Vi har anlitat Bob, sade Ella förläget.
Bob Steinway hade haft en hit med "My New Pizza"aderton sommrar tidigare, men hade fortfarande hög dragningskraft.
- Bossanova-kungen Fredrik Virtanen har också lovat komma, fortsatte hon medan hon lät sig smekas av plommonträdets grenar.
- Ja, han vet hur man vispar upp lite maräng ur trumsetet-
- Maräng? Jaså, det är det man kallar det. Trodde att det räckte att kalla det för modern konst
- Nja.....
Skulle just svara henne när hon olyckligt snubblade, rättare sagt trampade på den där kvarglömda golfbollen från någon av matcherna dagen innan.
. Hur gick det! , utropade jag gick ner på huk.
Ella låg på rygg på den oklanderligt välklippta gräsmattan, i sin rutiga kjol. Benen var uppdragna och knäna lutade mot varandra. Kjolen var kort, för kort. Såg att hon hade lämnat underbyxorna hemma.
- Vad håller ni på med?
Det var Dinah von Kindereggen som kom hastigt over gräsmmattan, barfota och i någon sorts ljusblå hippieklänning.
- Ella ramlade och jag skulle just....
- Ha pastoral sex? Dinah von Kindereggen spände sin skarpa blick.
Det visade sig inte vara så farligt. på sin höjd hade Ella stukat en tå.

På kvällen församlade stamgästerna för kaffe och mintchoklad på den mindre altanen. Kvällssolen var strålande. Det knarrade hemtrevligt från möblemanget. Ella hade dragit sig tillbaka för dagen och Dinah von Kindereggen passade på att ställa några intima frågor. Jag svarade så gott jag kunde bakom min lilla kaffekopp och en bit mintchoklad mellan tumme och pekfinger. Hon lutade sig fram.
- Skulle ni.... i eftermiddags?....ursäkta om jag är nyfiken.
- Vad menar ni....? , sade jag oförstående.
- När du såg hennes håriga bullfitta,....blev du inte lite sugen?
- Mest blev jag faktiskt sugen på ett glas saft.
Kände mig stolt att jag inte gått i fällan. Dinah von Kindereggen hade försökt locka mig att säga saker som skulle sänka min sociala status. Det kunde till och med hända att hon spelade in dialogen med någon liten mobiltelefon, gömd någonstans i sin generösa urringning. Hon hade bytt klänning till kvällskaffet. Den var också blå, men mönstrad med stora vita blomliknande figurer.
- Ja, det var varmt i eftermiddags, sade hon dröjande, - jag förstår att du blev törstig. Det doftade sommar.
Dinah von Kindereggen bet, som med eftertanke, i mintchokladen. Hennes solbrända kinder aviserade ett leende, som kom, också det något dröjande. Hon var praktfull i kvällssolen

Det var något mystiskt med henne. Alla uppskattade hennes kulturkvällar, men, visste hon rentav något om Slutgher den I:s försvinnande? Komissarie Barbieby var bokad för ett besök nästa förmiddag, det hade hade stått en tid på anslagstavlan utanför matsalen.
Emellertid inträffade en incident invid trädgårdsserveringen samma kväll, som också kunde ha betydelse för den vidare utredningen. Den för många välkända minglerskan Joanne Newlander hade fått servitrisjobbet, som kombinerades med vakttjänstgöring, allt på Slutghers personliga begäran.
Trots sitt tidigare rykte att vara ung skjutgald desperado, hade hon fått jobb på Clubhouse, visserligen mot löftet att lämna bössan på rummet.
En sen kvällsgäst hade snubblat med sin hallondrink och Ella som råkade sitta närmast hade fått stora fläckar på sin beige indiska kvällstunika.
- Be om ursäkt och betala !!, var Joannes kompromisslösa order till den slarvige kunden. Han, Mr Harold, som var från norra Indien förresten, bugade och bockade medan han gick stapplande baklänges med pengabörsen i handen. Hans solbrända fingrar letade och letade, några mynt föll på brädorna.
- BE OM URSÄKT OCH BETALA !!, upprepade hon, men strax vände på klacken. Med raska beslutsamma steg gick hon genom den öppna altandörren, in huset, genom en gardin av bambupinnar, kanske för att hämta förstärkning. Rasslet från bambupinnarna var det sista jag hörde genom mitt öppna fönster. En fin försommar kväll.

Prick klockan 10:00 nästa dag körde en svart Austin Cambridge upp på gårdsplanen.
I den här trakten var polisstyrkan av det konservativa slaget. Hellre polerade man sina bilar lite extra för att göra ett bländande intryck på besiktningsmännen och fick behålla bilarna några säsonger till. Komissarie Barbieby hade sin assistent Waughan med sig, även han oklanderligt klädd i en lättare rutig sommarkostym.
- Nå, vad har vi här då?
Komissarie Barbieby blickade ut över gräsmattan. I solstolarna satt redan några av de inneboende stamgästerna.
Assistent Waughan var inte sen att till orda.
- Det är ju Betty och hennes nya pojkvän. Kommisarien, skall vi inte göra dem sällskap?
- Du menar om de skulle ha sett något misstänkt?
- Ja.
De båda polismännen stegade ljudlöst in på den mjuka gräsmattan.
Komssarie Barbieby råkade trampa på samma golfboll som Ella dagen innan, gjorde en volt i luften. Tursamt landade han på rygg. Hans assistent kunde hålla sig för skratt, men höll handen hårt om munnen. Jag såg det hela och reste mig ur min campingstol.
Även Dinah von Kindereggen kom småspringande från huset;
- Vad håller ni på med? Hon verkade uppriktigt förfärad till skillnad från incidenten dagen innan då Ella råkat illa ut.
- Kan ni inte städa bort de där förbaskade bollarna efter de där matcherna, sade Barbieby mödosamt medan han reste sig. Han fick gräsfläcker på knäna.
- Ja, de där matcherna är snart kända, tillade jag.
- Och igår kväll då? Vad snubblade den där indiern på, om inte sina egna långa ben?!
Alla vände sig om, det var den kombinerade servitrisen och vakten, Joanne, som talade med bestämd stämma.
Kommisarie Barbieby tog till orda; - Tyvärr måste jag arrestera er.
- Just det, föll assistent Waughan in.
Ingen visste vem polismännen syftade på. Alla utom lagens väktare såg i marken, beklädd med grönaste gräs av Trashbury kvalitet.
Plötsligt hördes tonerna av en flöjt.
- PeepPiip-eli-Piii !! Squeee-Pop! Peep!
Det middagsmusiken. Sluthger den I hade anställt en speciell middagsunderhållare, från River Suffer`d. Hennes uppgift var, förutom att åstadkomma trevlig musik, även locka ut mössen från huset.
Kommisarie Barbieby såg det hela förnöjt och glömde för en stund arresteringsordern. Hans assistent Waughan satte sig ner på huk, så att hans byxor spände kring båd låren.
Dinah von Kindereggen sneglade försiktigt på männen. Vi andra passade på att skingra oss.
- Vilken Recital! Vilken Recital!, hojtade Waughan och applåderade så att det smattrade.
Flöjtspelerskan från River Suffer`d neg med sina långa ben.
- Kan du nån mer?! Kan du Smoke on the Water?!
Hon nickade och log.
- Pop-Pop-Poooooo. Pop-Pop-Pooooooo. Pop-Pop-Pipuu-Peep. Squuuek
- Exellent min unge dam! Ni är ett geni!
Waughan tog några steg mot flöjtspelerskan från River Suffer`d, men hon tog hastigt några sirliga steg bakåt

Under sena eftermiddagen väntade ännu ett musikframförande, ändå var detta fortfarande bara förspelet till den riktiga koncerten som skulle vara öppen för allmänheten. Det var den unga sångerskan Clara de Luna-Cottonbolls som kommit direkt från en succertad solo föreställning i Göteborg.
Hon var magnifik i sin röda sammetsklänning, men var annars barfota. Ingen mikrofon behövde hon heller. Några av hennes tår var beklädda med ringar av guld.
- Please welcome miss Clara de Luna-Cottonbolls !!, ropade Stanley Slutgenstein, konfrencieren för dagen, Alla hade församlats vid kaffeautomaten på altanen. Den tilltagande kvällssolen gjorde skuggorna allt längre. Det sörplade ur några sugrör.
Clara de Luna-Cottionbolls tog ett litet steg tillbaka och skulle just börja sjunga. Alla som församlats var lite spända på om de skulle få höra någon av hennes hitsongs från förra året, "Viola, tjejen på kaviar tuben." eller "Rullstolssemester på Gazaremsan"

Waughan hade kastat kavajen och låg på gräsmattan. Komissarie Barbieby satt i en trädgårdsstol och nickade i takt trots att det inte fanns någon musik. Plötsligt kom han ihåg att han hade en arresteringsorder. Han ställde sig upp. Clara de Luns-Cottonbolls hade redan format sin mun till ett O. Men Kommisaria Barbieby hann före:
- HÄRMED ARRESTERAR JAG ER ALLA FÖR FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE!
- Och för brott mot miljön!, tillade hans assistenst Waughan
- OCH FÖR INNEVAV AV BEROENDEFRAMKALLANDE MEDEL!, tillade Kommissarie Barbieby
Dinah von Kindereggen lade sig i.
- Som vadå? Kärlek? Det är ju beroende framkallande.
Den alltid seriösa och alerta Joanne Newlander stegde resolut fram. Hon tåkade trampa på samma golfboll som många andra redan råkat ut för.
Liggande på rygg i sin sommarklänning ropade hon:
-BE OM URSÄKT OCH BETALA!
Den stående Kommisarie Barbieby tittade ner på henne, ungefär som en King Kong som tittar på sin brud.
- Vad skall JAG betala för? Du är ju kriminell. Du ligger ju där på rygg fullproppad med miljögifter. Med benen i wädret! Hör du du du, den där ställningen är...
-...förargelseväckande! Tillade assistent Waughan hastigt, och sneglade på Joanne Newlanders otroligt vackra sommarklänning
Flöjtspelerskan från River Suffer`d kom och försökte lätta upp stämningen något, spelade några glada trudeluttar. Men det hjälpte inte, snarare hade det motsatt effekt. Hon lockade inte ut några möss ur huset, men nog lockade hon alla till polisbilen.

Kommisarie Barbieby hade gjort ännu ett tillslag.
Den här gången på CLUBHOUSE.

Premiären hade kommit av sig.
Den Buggande Stenstoden, som skulle uppräda efter den magnifika Clara de Luna-Cottonbolls,
står än kvar i denna trädgård, som ett tyst minnesmärke.
När sommarsolen sänker sig.
Reflexer i fönsterglaset.
Doften av gräs.
En golfboll ligger kvar.