C L U B H O U S E 3

En vanlig på förmiddag på Clubhouse innebar bra väder, slammer i köket och enstaka gäster som låg utspridda på gräsmattan. Om vädret var så bra att solen sken. Himlen var blå. Låg på min gummimadrass. Modigt nog i mina blå shorts. Patsy, en av vårens gäster hade tipsat mig om att köpa nya, mera moderiktiga. Själv undrade jag varför inte det simpla plagget dög. Ganska övertygande hade hon en kväll hållit ett föredrag på terassen om Töntfaktorernas Utbredning i det Svenska Samhället. Intressant. Under en efterföljande frågestund uppstod en debatt och det hade nästan uppstått handgemäng mellan Dinah von Kindereggen och Patsy. Som alla vet, har Dinah bohemiska sidor, även om hon vid första intrycket ger sken av att vara perfektionist i klädvalet. (Hon hade ju tagit lektioner av Ebba von Sydow) Detta inträffade för ungefär två dagar sedan.

Den stillsamma förmiddagen var inte alls konfliktladdad. Det knarrade i dörren och det ljudet följdes av ett väldigt prassel. Ut steg Wolfgang med en serveringsbricka med fruktsafter i stora rejäla glas. Prasslet berodde på att han designat egna sommarbyxor av en stor påse. Den påsen var från Lidl, utan tvekan, så stod det på den. Ett svagt surr hördes i luften, men från fjärran.
- Vad har du i glasen Wolfgang?, sade Canita och sträckte fåfängt en arm mot brickan Hon låg på sin egen randiga gummimadrass.
- Det är svartavinbär och äpple, en god blandning, sade Wolfgang och prasslade lite till i sina byxor.
Ljudet i luften hade ökat. Det lät som ett litet flygplan. Wwww-wwww-wwwww-
Patsy kom ut på terassen, klädd i blommig sommarklänning och rosa Bunny-tofflor. Som alla andra tittade hon åt öster, mot åkern där bonden hade sina odlingar. Ljudet tilltog och vi såg att det var en liten flygfarkost. Jo-Anne Newlander var i anländande. Hennes Keyboard Helicopter gick bra..Vinddraget gjorde att det blonda håret fladdrade. Hon hade pilotglasögon, Redan inom en minut skulle hon landa i nedre delen av trädgården, där man vardagligen brukade spela golf eller fotboll.
Canita och Patsy var båda från Västkusten och kände inte till Jo-Anne. Canita hade visserligen jobbat en tid vid Clubhouse som proffessionell golfspelare, men hade slutat efter att hon hade slagit bort för många bollar. Och inte nog med det, de låg fortfarande kvar här och där. En säkerhetsrisk, om man råkade snubbla på dem I fotboll hade hon varit mera lyckosam, det var lättare att hitta. de stora svartvita bollarna.
Flickorna hade förresten nyligen kommit med kapten Horatious Noseblower, i en liten segelbåt, som nu låg förtöjd i ån.

Jo-Anne flög in i en vid båge över trädgården. Oljudet från hennes Keyboard Helicoptern var så starkt att inte ens prasslet från Wolfgangs halvplastiga Lidl-byxor hördes.
- Måste man höra det där, sade Canita och stoppade sugröret i saften, i samma sekund då Jo-Anne stoppade motorn på sin farkost, så att alla hörde prcis vad Canita sa.
Några sekunders tystnad uppstod i hela trädgården, frånsett en flugsnappare som sjöng sin glada sommarsång.
Wolfgang var på väg in igen för att hämta mera saft. Först nu lade Patsy märke till honom, hans billiga byxor.
- Hördududu. Kom här!
Patsy vinkade till sig Wolfgang Samtdigt kom Jo-Anne fram till dem. Hon drog av sig sin flygarluva, hade redan handskarna intoppade under bältet.
Bältspännet var en Classic Troublemaker från PankLine.
Patsy tittade på Jo-Anne. Wolfgang tittade på Patsy.
Alla tre tittade på varandra.
- Hördudu, upprepade Patsy.
Wolfgang såg i marken, blicken fastnade på en av de golfbollar Canita hade slagit bort under våren.
- Jag gillar inte din Tönt-faktor. fortsatte hon.
Det var lätt att förstå, gå omkring på det där viset
Wolfgang tog till orda. Han hade hållit tyst länge.
- Det är så att jag är med i en klubb. Club Spara&Slösa. Vi har olika tema veckor. Just nu är det Slösa-vecka.
- Slösa vecka? Fett kul! Patsy tittade på hans prasslande byxor.
Det var lätt att förstå. Hans byxor, med två stora hål för benen, verkade inte dyra.
- Ja, vi handlade väldigt fulla matkassar. Det var inte svårt att fylla dem. Om inte annat så kunde man välja plastflaskor med Slaskia mineralvatten som lätt fyllde en kasse.
- Slaskia mineralvatten? Men de är ju ganska b i l l i g a , påpekade Patsy.
- Men att slösa är relativt, invände Wolfgang.
- Nu pratar du r e l a t i v i t e t s t e o r i , kunde inte Jo-Anne låta bli att fylla i.

De tre debattörerna hade inte upptäckt att kapten Horatious Noseblower hade kommit ljudlöst över gräsmattan.
- STÅR NI HÄR OCH KOKETTERAR MINA UNGA DAMER, sade han plötsligt med sin ganska kraftiga basröst.
Bäde Patsy och Wolfgang hoppade till av överraskning. Jo-Anne däremot, hade sett kaptenen närma sig. Hon var ju ordningsvakt och
van att överblicka omgivningen.
Patsy hade kommit till Clubhouse i kaptenens lilla segelbåt. Hon lät inte kaptenen distrahera, utan fortsatte att prata till Wolfgang:
- Men,........hur gör ni när ni vill spara i klubben?
Wolfgang vred sig så att det prasslade till i byxorna.
- Då är vi inne. Helst skall man stå i en garderob. Måste man gå ut har man ögonbindel.
Jo-Anne fann det intressant och lade sig i diskussionen.
- Även som blind kan lockas att göra impulslöp !
- Så sant. Men chansen är mindre, sade Wolfgang nu ganska självsäker.
Han uppskattade att Jo-Anne hade talat till honom.
Faktiskt var han i hemlighet lite kär i henne.

Kaptenen kände sig förbigången.
- BLIR DET INTE ROLIGARE ÄN SÅ HÄR ?!, sade han med sin kraftfulla röst.
Alla liksom vaknade till. Jo-Anne tog ett grepp om kaptenens stora näsa och markerade att de skulle gå ut. Egentligen var det in, eftersom de redan stod utomhus.
-AJJAJ!AJ!, ojade sig kapten Noseblower och hängde stapplande med in mot kroppsscanningen.
- Dig skall jag syna i sömmarna! Du verkar vara en misstänkt bråkstake!
- AJJJ!AOOOOH! , stönade Noseblower med näsan i ett stadigt jiu-jitsu grepp
Wolfgang iakttog darrande händelseutvecklingen i tyst beundran.
Hans älskade Jo-Anne visste verkligen hur man tar hand om män.

Patsy stod och funderade om hon rentav skulle bli medlem i Club Spara&Slösa. Medlemskap innebar ett omväxlande liv. Det kunde ju inte vara töntigt. Att gå klädd i en plastkasse från affären var ju rätt harmlöst trots allt!
Plötsligt hördes ett trumsolo. Det var den även på Clubhouse välbekante bossanovatrummisen Fredrik Virtanen som lämnat visparna hemma och nu körde med pinnar.
- BomTschaka-BomTschaka-BippeliBip.Bom.Bom.Clash. SchhsssSchsssss.

Jag applåderade. Till och med Canita reste sig något på sin madrass, så att hon kunde luta sig på ena armbågen.
- Lysande! hojtade komissarie Barbieby´s assistent Waughan som omärkligt kommit ut på terassen.

Under eftermidagen bytte de flesta om. Patsy valde en Nettokasse på huvudet och nertill Hemköp. Canita hade Åhle´ns som bh och som byxor valde hon Rusta.
- Rätt människor ska in gratis, så är det bara, hojtade Patsy från entre´n som låg intill kroppsscanningen. Det hade bildats en liten kö, men om sanningen skall
fram var det mest lunchgäster. Det var ju närmast middagstid. Jo-Anne Newlander satt vid scanningen och småskrattade. Iakttagen av Wolfgang i sina klädsamma Lidl-byxa.
Ja, det var rena modepraden !
Patsy tog åter upp diskusionen med Wolfgang, som ju var servitör också.
- En sak till. När ska du sluta servera i vanliga dricksglas? Det finns skitsnygga hårdplastglas att beställa. Jag vill inte ha fler ärr på mina fötter!
Wolfgang prasslade nervöst i sina byxor av tyskt specialmaterial. Trots att han använde "Large", kändes byxorna trånga.
- Ärr på dina fötter?
- Ja, det känns precis som om jag dansat med en pygme´ som inte kan dansa ordentligt!
Nu var klockan så mycket att man väntade på arresteringarna, de brukade ju komma strax efter lunchtid. Man kunde lita på kommissarie Barbieby.
Han dök upp prick sjutton minuter över.
- Ni är alla arresterade !!
Alla lade sig på golvet, utom Patsy som stolt stod upp. Barbieby tittade på henne. I bröst höjd. Där fanns ingen plast. Hemköpskassen på huvudet hade
vecklat ut sig så att den såg ut som en tomteluva, byxplagget från Netto påminde om gula tights.
- Varför är du inte ordentligt klädd?, sade Barbieby och kunde inte släppa blicken från Patsy.
- Vi medlemmar i Klubb Spara&Slösa. Varför skulle du arrestera oss!?
- Förargelseväckande beteende. Hit får jag åka en gång om dagen.

Så tynade denna dag bort. Ännu en dag på Clubhouse bara försvann. Patsy och Canita blev hemtransporterade till Västkusten.
Kapten Horatious Noseblower seglade. Jo-Anne tog eftermiddagen ledigt

C L U B H O U S E 2

Vårvintern, fortfarande mest vinter, hade kommit till nejden. Aktiviteterna var ännu i sin vagga, som yrvakna smådjur i den soligaste gläntan. Lilla ormen, lilla flugan. glada fågeln. Allt det som skapade en livlig vår utan människors hjälp, tror jag, öh öh, kan ha fel förstås.

Huset herre, Slutgher den förste, hade själv åkt till sydligare nejder (Capri) och med lätt hand lämnat över förvaltningen till personal som verkade mest tillförlitlig.
Däribland den tidigare ordningsvakten Jo-Anne Newlander, som nu satt i receptionen. Den nya kroppscanningen var hennes specialitet. Dinah von Kindereggen var som tidigare trivselvärdinna och miljöansvarig. Det var förresten hon som hade gjort om Joannes namn till Jo-Anne under en gör-om-mig kväll. Ella jobbade i köket med liten kockhatt på huvudet.
Jag var en av de första permanenta gästerna för året. Fann det lämpligt att plöja ner min medelstora lotterivinst i Clubhouse. Det kändes som en bra investering, speciellt vid denna årstiden, då man slapp trängas med alltför många andra gäster.

Gunilla Glassbahr skulle en bli en av de första berömda musikaliska gästerna, en musikkväll på torsdag att se fram emot. På onsdag var det kulturdebatt. Temat var undomligt, "Måste man dejta naken på TV för att få nya vänner?", och väntades locka gymnasieklasser från staden. Veckan därpå räknade man med att anordna en fotbollsmatch på den nya konstgräsmattan som helt enkelt bara kunde rullas ut, över det, som sommartid var en populär minigolfbana. Några golfbollar låg fortfarande kvar.
De med de största aktieportföljerna i nejden hade redan lovat sponsra sparka-boll- tillställningen som kunde bli årets match.
Satt i en trädgårdsstol, blundade. Solen var stark.
Hörde steg, det knarrade i träunderlaget på altanen.

- Vad e de du heter igen? Vi har träffats förut.
Kvinnorösten tillhörde inte Ella. Inte Beatrice. Inte Magdalena. Öppnade ögonen, kisade mot solen. Vände på huvudet och fick syn på Dinah von Kindereggen.
- Skojar du?, sade jag avmätt tyst.
Jag och Dinah hade träffats många gånger, men hon hade föreställt sin röst något, så att jag skulle bli lurad. Det hördes väsen från entre´n.
Gäster.
Jo-Anne tittade upp från sin veckotidning. Hon hade parkerat sin KeyBoard Helicopter under ett äppelträd i trädgården. Hon var nu ansvarig för kroppsscanningen.
- HaHaHa...., började hon så smått. Skrattet tilltog i styrka när Wolfgang ställde sig framför scannern för fotografering. Alla bilder lagrades förresten av säkerhetsskäl i Jo-Annes hemdator på rummet.
Beslöt mig för att gå till receptionen för att med egna ögon se hur det gick till.
Vad var det som var så roligt? Hade knappt satt fötterna på den mönstrade heltäckningsmatten, när Ella kom utspringande från köket. I famnen bar hon en mängd porslin, hon rusade förbi scannern. Något från högra sidan kunde jag i scannern se samma sak som den beväpnade vakten Jo-Anne Newlander; Ella var rund om magen. Min hjärna arbetade på, om hon verkligen såg ut så där utan att vara gravid. Eller? Var hon bara lönnfet?

Senare, tillbaka i trädgårdsstolen, beslöt jag mig för att antaga det senare. Hon var ingen mannekäng. De flesta såg i verkligheten inte alls ut som bantarmagasinens omslagsflickor.
- Nå vad såg du?....
Det var Dinah von Kindereggen som ljudlöst glidit ner i stolen bredvid. Hon var som vanligt nyfiken.
Jag svarade inte.
- Var det inte stimulerande att se en kvinna på det där viset?
Dinah kände sig komfortabel i sin stol. Hon blundade och lyfte ansiktet mot solen. Jag sneglade på henne. Hon var klädd i en storblommig klänning. Vitt och brunt, ganska snyggt faktiskt. Speciellt på henne, i det sena förmiddahsljuset som föll över Clubhouse.
- Jag såg inget, förutom det man brukar se på Zoo. Mitt svar överraskade mig själv.
- Var hon hårig?, ...försökte Dinah von Kindereggen viskande.
Tvekade lite, men utbrast;
- Ja, det var hon väl, något.
Men mest lade jag märke till att hon var rund om magen. Under de tre sekunder jag hade till förfogande.
Dinah von Kindereggen reste sig upp. Hon stod barfota på altannen. Hon förde en handen bakom ryggen och drog i ett snöre. Den storblommiga klänningen föll ner till anklarna.
- Se, jag behöver ingen kroppscanning.
Nickade. Hon hade rätt. Det hade blivt både billigare och enklare för varje flygplats om medborgarna lät sig beskådas utan modern teknik.
Dinah von Kindereggen ångade av deodorant, parfym.
Hon tog försiktigt min högra hand och lät den stryka henne vid midjan. Lillfingret kom att beröra hennes underbyxor.
Gissade att det var My Wear.
Trots sin nobla bakgrund var Dinah von Kindereggen en kvinna av folket. Nu stod hon på altanen, med klänningen vid anklarna. Hon steg ur den och tog några steg mot det stabila bordet.
- Nu skall vi snart ha lunch, hojtade plötsligt Wolfgang från fönstret.
Min blick hade emellertid blivit alltmer intresserad av Dinah, som nu nästan satt på bordet. Hennes lår blev tillsynes breda och platta mot bordskanten. Med det yttersta av sina tår och fötter försökte hon hjälpa till att komma längre upp.
- Vi skall äta riktig husmanskost. Spaghetti med köttbullar!, utropade Wolfgang igen från köksfönstret som stod på glänt.
Det vällde också in gäster. Prominenta personer från staden.
Dessutom många kommunanställda. De sistnämnda var på sitt sätt lätta att hantera som gäster, om man fått dem på sin sida. De ändrade sig aldrig.

Dinah von Kindereggen hade snabbt glidit ner från bordet och gled omkring i sina elefantmönstrade underkläder, vilket inte väckte så stor uppmärksamhet. Clubhouse var ju berömt för sina maskerader, även på dagtid. Just den här dagen trodde några kommunanställda att det var maskerad och kastade sina clubblazers. Den traditionen kunde man inte ändra på och klart man litade på husets trivselvärdinna. Här var hon lagen. Idag var det maskerad och det gjorde inget om man var lätt klädd.
Kom att hamna vid samma bord som kommissarie Barbieby och hans assistent Waughan. Komissarien grymtade mest bakom sin spaghetti, men kom att föra att samtal med assistent Waughan:
- Jaså, ni är här igen....Vad gäller det? Knarkaffärer..Trafficking . Mystiska lik i trädgården..Försäkringsbedrägerier ?
Jag sög i mig en av de långa makaronerna, medan jag tittade honom i ögonen.
- Nja, började assistent Waughan. Han rullade på en halvmeterlång maccaroni på gaffeln, medan han satt något tillbakalutad i stolen.
- Det är hemligt??, fortsatte jag med uppriktig nyfikenhet.
Komissarie Barbieby rullade en köttbulle över tallriken så att den åkte över kanten.
- Det här är svårare än att spela golf, sade han innan han kastade in bullen i gapet på en kommunanställd, som mest pratade hela tiden.
Det var Erling, som jobbade på stadsbiblioteket.

Mot slutet av lunchen kom Jo-Anne Newlander hastande förbi alla gästerna med en liten blå arbetsväska i handen. Hon raskade sig till äppelträdetoch satte sig bakom ratten i sin KeyBoard Helicopter.
Trots upprepade försök fick hon inte igång maskinen.
- Vi måste tillkalla Mack Män!, sade hon förargat när hon passerade borden igen.
Mobilen hade hon på rummet och hon försvann med ett slammer i dörren.
Vi fick en stunds musikunderhållning till kaffet. Muffins med olika smaker serverades därtill. Flöjtspelerskan från River Suffer´d krumbuktade sig en stund en stund vid pojkstatyn
Den framstående Bossa Nova trummisen Fredrik Virtanen visade vad han kunde. Han vispade frenetiskt på trumskinnet.
- Blir det maräng?, skojade polisassistent Waughan så att ingen kunde undgå att höra det.
Plötsligt reste sig kommissarie Barbieby. Han hade suttit lite trångt, så att benen slog emot bordet, så att det klirrade i glasen.
- NI ÄR ALLA ARRESTERADE !
- Just det, fyllde assistent Waughan i.
Barbieby hade en lakritspipa i handen som han pekade runt med. En kommunanställd i vit skjorta och slips försökte övermanna honom, kastade sig heroiskt på kommissarien, så att båda ramlade ner bland borden med ett slammer
Just då kom den beväpnade ordningsvakten Jo-Anne Newlander tillbaka med sin blå arbetsväska. Hon avbröt tvärt tankarna på sin krånglande KeyBoard Helicopter,
- VAD HÅLLER NI PÅ MED! UTTILL FOAJEEN MED ER!
Hon tog både Barbieby och Erling i örat och ledde dem ut från restaurangen.
- aaaaaaJ, Aaaj!, Tänk på att jag har Lösöron...!, kved Erling.
- Lösöron? Så du håller på med lustiga skönhetsoperationer! Nu ska ni scannas, så får vi se vad ni mera håller på med!!!, sade Jo-Anne och daskade även Barbieby på kinden.

Den andra handen var fullt upptagen med att vrida om Erlings kommunala snopp.
De fick ställa sig i kroppsscanningen tillsammans.

Dinah von Kindereggen råkade passera. Hon var fortfarande klädd i sin elefantbikini.
Även om Dinah sett mycket, gjorde hon stora ögon-
- Ooj! Skeppohoj!. Två inflytelse rika män på en gång..., hur bär du dig åt Jo-Anne?
Jo-Anne tittade upp.
- Jag har en lista, egentligen två, en för kvinnor och en för män. Hetaste kvinnorna och snyggaste männen.
Så enkelt är det. Sen är det bara att beta av.

Hon satte högra handen i bakfickan och drog fram ett något skrynkligt papper i lila.
Dinah stod barota på den ganska grova heltäckningsmattan. Hon blev otålig. Andhämtningen ökade
- Jag få seeh !!!
Dinah von Kindereggen slet listan ur Jo-Annes hand.
- Är jag med ?!
Det prasslade i pappret.
- Nej Dinah. Du är inte redo. Du är inte social+cash ännu. Din dag kanske kommer.

Ingen kunde beskylla Jo-Anne Newlander för att inte vara uppriktig.
En stund senare försvann över nejden i sin nylagade KeyBoard Helicopter.
Mack-männen från Shell hade gjort sitt jobb, till och med utan kvitton!

C L U B H O U S E

Den här våren byggde man till huset. De utvalda hantverkarna jobbade flitigt med detaljerna. Den lilla administration som handhade planering av till exempel kök, artistbokning och den extraordinära marknadsföringen, hade flyttat in. Slutgher Eriksson som gärna jobbade med händerna, men aldrig utan handskar, fann sig i dubbla roller, dels som direktör, men också som kökschef med visioner. Han var också pappa. Sonsonen, Slutgenstein var inte den populäraste gästen i köksregionerna , där den unga slyngeln gärna botaniserade bland roliga frukter och livsfarliga köksredskap.
Vart Slutgher den II tog vägen, förtäljer inte historien ännu, men det sades att platsen dolde en hemlighet. Polisutrednningarna hade varit flera, men inget brottsligt hade emellertid uppdagats. Byggnadslov till en restaurering och ombyggnad, det var däremot, den senaste officiella pressmeddelandet. från Clubhouse

- Vem skall vi anställa som värdinna? , frågade Ella, som setts skura golven i badrummet.
- Blir det som vanligt Canita, hon är ju glad och trevlig, tillade solbrända Solway, bakåtlutad i en sammetsfåtölj
- Nja, hon har visserligen aldrig fuskat i golf, men är nästan för trevlig för golf.
Slutgher Eriksson den äldre hade talat, lite svårbegriplig som så ofta.
Tystnaden kring köksbordet var stark för några ögonblick. Nu väntade alla på att någon skulle avsluta just den här diskussionen. Plomberingen av planen, som det kallades på företagsledarspråk.

Visst, Slutgher Erksson, var en före detta stor företagsledare som landat på landet.
Han var 210 cm lång. Han kunde leva på sin bonus från förra jobbet. Nu var han ägare till anrika klubbstugan som stått tom för länge. Så länge, att spindelväv fanns överallt, i varenda liten vrå där det kunde hittas ledigt utrymme.
- Härmed väljer jag Dinah von Kindereggen till vår nya värdinna, HON vet sin plats, sade Slutger, som i sin ungdom även varit en lovande footballer.
Innan någon hann kommentera det, skickade han snabbt iväg ett sms med sin mobiltelefon Han var en upptagen man,
Valet var överraskande för de mötesdeltagare som satt ute i foajen, dels för fåtaliga socialdemokraterna som satt vid runda bordet, men också för de fåordiga kristdemokraterna vid plastjulgranen. En av de första åtgärder som skulle göras, var att städa bort plastjulgranen. Nu var det sommar. det visste alla.
De flesta hade hoppats på att Slutgher Eriksson den I kunde idisslat fram en mera fredlig lösning. Nu väntade förmodligen många bitska drabbningar om möbleringen i gästsalongen. Skulle det ständigt brinna hett i den öppna spisen på kvällarn?
Skulle de välfyllda fruktdrinkarna alltid stå på brickan hos den solbrända Solway?
Hur mycket skulle det plaskas och fnittras i den amerikanska swimminghpoolen om nätterna?
Dinah von Kindereggen var utan tvekan ett kontroversiellt val.

- Nu tänker vi inte mera på det, sade Slutgher avslutningsvis. Han reste sig upp och viftade med de behandskade händerna för att markera att nu var det dags att återgå till arbetet.

Tog en promenad med Ella i trädgården. Grenarna från plommonträdet var lite störande. Höll en gren åt sidan och frågade försiktigt;
- Hur blir det med premiären? Blir det Bob Steinway?
- Ja. Vi har anlitat Bob, sade Ella förläget.
Bob Steinway hade haft en hit med "My New Pizza"aderton sommrar tidigare, men hade fortfarande hög dragningskraft.
- Bossanova-kungen Fredrik Virtanen har också lovat komma, fortsatte hon medan hon lät sig smekas av plommonträdets grenar.
- Ja, han vet hur man vispar upp lite maräng ur trumsetet-
- Maräng? Jaså, det är det man kallar det. Trodde att det räckte att kalla det för modern konst
- Nja.....
Skulle just svara henne när hon olyckligt snubblade, rättare sagt trampade på den där kvarglömda golfbollen från någon av matcherna dagen innan.
. Hur gick det! , utropade jag gick ner på huk.
Ella låg på rygg på den oklanderligt välklippta gräsmattan, i sin rutiga kjol. Benen var uppdragna och knäna lutade mot varandra. Kjolen var kort, för kort. Såg att hon hade lämnat underbyxorna hemma.
- Vad håller ni på med?
Det var Dinah von Kindereggen som kom hastigt over gräsmmattan, barfota och i någon sorts ljusblå hippieklänning.
- Ella ramlade och jag skulle just....
- Ha pastoral sex? Dinah von Kindereggen spände sin skarpa blick.
Det visade sig inte vara så farligt. på sin höjd hade Ella stukat en tå.

På kvällen församlade stamgästerna för kaffe och mintchoklad på den mindre altanen. Kvällssolen var strålande. Det knarrade hemtrevligt från möblemanget. Ella hade dragit sig tillbaka för dagen och Dinah von Kindereggen passade på att ställa några intima frågor. Jag svarade så gott jag kunde bakom min lilla kaffekopp och en bit mintchoklad mellan tumme och pekfinger. Hon lutade sig fram.
- Skulle ni.... i eftermiddags?....ursäkta om jag är nyfiken.
- Vad menar ni....? , sade jag oförstående.
- När du såg hennes håriga bullfitta,....blev du inte lite sugen?
- Mest blev jag faktiskt sugen på ett glas saft.
Kände mig stolt att jag inte gått i fällan. Dinah von Kindereggen hade försökt locka mig att säga saker som skulle sänka min sociala status. Det kunde till och med hända att hon spelade in dialogen med någon liten mobiltelefon, gömd någonstans i sin generösa urringning. Hon hade bytt klänning till kvällskaffet. Den var också blå, men mönstrad med stora vita blomliknande figurer.
- Ja, det var varmt i eftermiddags, sade hon dröjande, - jag förstår att du blev törstig. Det doftade sommar.
Dinah von Kindereggen bet, som med eftertanke, i mintchokladen. Hennes solbrända kinder aviserade ett leende, som kom, också det något dröjande. Hon var praktfull i kvällssolen

Det var något mystiskt med henne. Alla uppskattade hennes kulturkvällar, men, visste hon rentav något om Slutgher den I:s försvinnande? Komissarie Barbieby var bokad för ett besök nästa förmiddag, det hade hade stått en tid på anslagstavlan utanför matsalen.
Emellertid inträffade en incident invid trädgårdsserveringen samma kväll, som också kunde ha betydelse för den vidare utredningen. Den för många välkända minglerskan Joanne Newlander hade fått servitrisjobbet, som kombinerades med vakttjänstgöring, allt på Slutghers personliga begäran.
Trots sitt tidigare rykte att vara ung skjutgald desperado, hade hon fått jobb på Clubhouse, visserligen mot löftet att lämna bössan på rummet.
En sen kvällsgäst hade snubblat med sin hallondrink och Ella som råkade sitta närmast hade fått stora fläckar på sin beige indiska kvällstunika.
- Be om ursäkt och betala !!, var Joannes kompromisslösa order till den slarvige kunden. Han, Mr Harold, som var från norra Indien förresten, bugade och bockade medan han gick stapplande baklänges med pengabörsen i handen. Hans solbrända fingrar letade och letade, några mynt föll på brädorna.
- BE OM URSÄKT OCH BETALA !!, upprepade hon, men strax vände på klacken. Med raska beslutsamma steg gick hon genom den öppna altandörren, in huset, genom en gardin av bambupinnar, kanske för att hämta förstärkning. Rasslet från bambupinnarna var det sista jag hörde genom mitt öppna fönster. En fin försommar kväll.

Prick klockan 10:00 nästa dag körde en svart Austin Cambridge upp på gårdsplanen.
I den här trakten var polisstyrkan av det konservativa slaget. Hellre polerade man sina bilar lite extra för att göra ett bländande intryck på besiktningsmännen och fick behålla bilarna några säsonger till. Komissarie Barbieby hade sin assistent Waughan med sig, även han oklanderligt klädd i en lättare rutig sommarkostym.
- Nå, vad har vi här då?
Komissarie Barbieby blickade ut över gräsmattan. I solstolarna satt redan några av de inneboende stamgästerna.
Assistent Waughan var inte sen att till orda.
- Det är ju Betty och hennes nya pojkvän. Kommisarien, skall vi inte göra dem sällskap?
- Du menar om de skulle ha sett något misstänkt?
- Ja.
De båda polismännen stegade ljudlöst in på den mjuka gräsmattan.
Komssarie Barbieby råkade trampa på samma golfboll som Ella dagen innan, gjorde en volt i luften. Tursamt landade han på rygg. Hans assistent kunde hålla sig för skratt, men höll handen hårt om munnen. Jag såg det hela och reste mig ur min campingstol.
Även Dinah von Kindereggen kom småspringande från huset;
- Vad håller ni på med? Hon verkade uppriktigt förfärad till skillnad från incidenten dagen innan då Ella råkat illa ut.
- Kan ni inte städa bort de där förbaskade bollarna efter de där matcherna, sade Barbieby mödosamt medan han reste sig. Han fick gräsfläcker på knäna.
- Ja, de där matcherna är snart kända, tillade jag.
- Och igår kväll då? Vad snubblade den där indiern på, om inte sina egna långa ben?!
Alla vände sig om, det var den kombinerade servitrisen och vakten, Joanne, som talade med bestämd stämma.
Kommisarie Barbieby tog till orda; - Tyvärr måste jag arrestera er.
- Just det, föll assistent Waughan in.
Ingen visste vem polismännen syftade på. Alla utom lagens väktare såg i marken, beklädd med grönaste gräs av Trashbury kvalitet.
Plötsligt hördes tonerna av en flöjt.
- PeepPiip-eli-Piii !! Squeee-Pop! Peep!
Det middagsmusiken. Sluthger den I hade anställt en speciell middagsunderhållare, från River Suffer`d. Hennes uppgift var, förutom att åstadkomma trevlig musik, även locka ut mössen från huset.
Kommisarie Barbieby såg det hela förnöjt och glömde för en stund arresteringsordern. Hans assistent Waughan satte sig ner på huk, så att hans byxor spände kring båd låren.
Dinah von Kindereggen sneglade försiktigt på männen. Vi andra passade på att skingra oss.
- Vilken Recital! Vilken Recital!, hojtade Waughan och applåderade så att det smattrade.
Flöjtspelerskan från River Suffer`d neg med sina långa ben.
- Kan du nån mer?! Kan du Smoke on the Water?!
Hon nickade och log.
- Pop-Pop-Poooooo. Pop-Pop-Pooooooo. Pop-Pop-Pipuu-Peep. Squuuek
- Exellent min unge dam! Ni är ett geni!
Waughan tog några steg mot flöjtspelerskan från River Suffer`d, men hon tog hastigt några sirliga steg bakåt

Under sena eftermiddagen väntade ännu ett musikframförande, ändå var detta fortfarande bara förspelet till den riktiga koncerten som skulle vara öppen för allmänheten. Det var den unga sångerskan Clara de Luna-Cottonbolls som kommit direkt från en succertad solo föreställning i Göteborg.
Hon var magnifik i sin röda sammetsklänning, men var annars barfota. Ingen mikrofon behövde hon heller. Några av hennes tår var beklädda med ringar av guld.
- Please welcome miss Clara de Luna-Cottonbolls !!, ropade Stanley Slutgenstein, konfrencieren för dagen, Alla hade församlats vid kaffeautomaten på altanen. Den tilltagande kvällssolen gjorde skuggorna allt längre. Det sörplade ur några sugrör.
Clara de Luna-Cottionbolls tog ett litet steg tillbaka och skulle just börja sjunga. Alla som församlats var lite spända på om de skulle få höra någon av hennes hitsongs från förra året, "Viola, tjejen på kaviar tuben." eller "Rullstolssemester på Gazaremsan"

Waughan hade kastat kavajen och låg på gräsmattan. Komissarie Barbieby satt i en trädgårdsstol och nickade i takt trots att det inte fanns någon musik. Plötsligt kom han ihåg att han hade en arresteringsorder. Han ställde sig upp. Clara de Luns-Cottonbolls hade redan format sin mun till ett O. Men Kommisaria Barbieby hann före:
- HÄRMED ARRESTERAR JAG ER ALLA FÖR FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE!
- Och för brott mot miljön!, tillade hans assistenst Waughan
- OCH FÖR INNEVAV AV BEROENDEFRAMKALLANDE MEDEL!, tillade Kommissarie Barbieby
Dinah von Kindereggen lade sig i.
- Som vadå? Kärlek? Det är ju beroende framkallande.
Den alltid seriösa och alerta Joanne Newlander stegde resolut fram. Hon tåkade trampa på samma golfboll som många andra redan råkat ut för.
Liggande på rygg i sin sommarklänning ropade hon:
-BE OM URSÄKT OCH BETALA!
Den stående Kommisarie Barbieby tittade ner på henne, ungefär som en King Kong som tittar på sin brud.
- Vad skall JAG betala för? Du är ju kriminell. Du ligger ju där på rygg fullproppad med miljögifter. Med benen i wädret! Hör du du du, den där ställningen är...
-...förargelseväckande! Tillade assistent Waughan hastigt, och sneglade på Joanne Newlanders otroligt vackra sommarklänning
Flöjtspelerskan från River Suffer`d kom och försökte lätta upp stämningen något, spelade några glada trudeluttar. Men det hjälpte inte, snarare hade det motsatt effekt. Hon lockade inte ut några möss ur huset, men nog lockade hon alla till polisbilen.

Kommisarie Barbieby hade gjort ännu ett tillslag.
Den här gången på CLUBHOUSE.

Premiären hade kommit av sig.
Den Buggande Stenstoden, som skulle uppräda efter den magnifika Clara de Luna-Cottonbolls,
står än kvar i denna trädgård, som ett tyst minnesmärke.
När sommarsolen sänker sig.
Reflexer i fönsterglaset.
Doften av gräs.
En golfboll ligger kvar.

Så blev det äntligen av, resan till Snippan Town.

Härligt rullade gummidäcken över asfalten. Solen sken över slätten. Foten lutade lätt på gaspedalen. Raksträckan verkade vara flera kilometer, nästan ingen mötande trafik i sikte. Passerade en kiosk med jättelik blinkande korv på taket. Landskapet såg mera ut som i Arizona än Norrlands inland. Kanske berodde det på att det var sommar.

Funderade på Gretas sista ord innan jag lämnade henne vid brödrosten; "Har du ingen heder i kroppen!".
Jovisst hade jag heder i kroppen, men också resfeber. En veckas ledighet under försommaren var inte det sämsta. Denna gång skulle det bli något annat än de klaustrofobiska studierna av Ophania, dit man kunde komma endast med lådbil. Nu hade en riktig bil, en Wolkswagen. Bullig, som en härligt gul skalbagge som rusade fram över norrlandsprärien.
Fick syn på något litet kryp som klättrade på insidan av vindrutan. En insekt, kanske just en skalbagge, men den hade vecklat ut sina vingar. Mindre än fem sekunder ouppmärksamhet från vägen gjorde det till en överraskning, det att asfalten plötsligt tog slut.
Körde nu på grusväg.
Såg några vägskyltar. Jag var framme.

Samhället verkade bestå av endast av en huvudgata, Stora Gatan. En vanlig sommarförmiddag som denna var den fortfarande ganska öde.
Parkerade och stegade in på ett cafe´.
Lutade mig över serveringsdisken. Frågade om läget. Visste hon till exempel vem som bestämde i staden. Eller var Snippan Town en ren anarki ute i vildmarken?
Just därför hade jag kommit, för att ställa frågan. Kanske kunde det bli ett reportage i lokaltidningen därhemma.
Lottie, som det visade sig att hon hette, satte kaffekoppen framför mig och viskade nästan;
- Det är Loucal Rocket.
- Loucal Rocket?... Heter han så?
Hon nickade. Jag väntade på att hon skulle säga något mer.
- Vill du veta allt om Snippan Town, skall du gå till Loucal Rocket.
- Jaha.... Var bor han då?
Jag smuttade på kaffet och pekade på ett wienerbröd som fanns bakom glaset, på en hylla bakom henne.
Hon vände sig om, öppnade glasluckan.
- De här wienerbröden är tre veckor gamla.
Jag stirrade.
- Fantastiskt. De ser yngre ut. Vad är hemligheten? Är det typiskt Snippan Town?
Hon studerade mig några sekunder, en ansats till leende fanns i hennes mungipor.
- Loucal Rocket bor i den stora villan i andra ändan.

Körde min gula Wolkswagen nerför gatan. Villan var inte alls svår att hitta. I gult och grått, med växter som slingrade sig upp längs väggarna. Knappast ett nybygge, gissade att huset inte renoverats på de senaste fyrtio åren, minst. Der knastrade under mina skor, en grusgång ledde upp till ytterdörren. Funderade några sekunder. Skulle jag vara välkommen som kom oannonserat?
Hann inte tänka färdigt när jag hörde en röst bakom mig;
- Det är sextiotvå år sedan.
Vänd mig hastigt om och såg Loucal Rocket i ögonen. Det var en åldrad man, med en märklig ungdomlighet i kinderna.
- Det är sextiotvå år sedan du renoverade, senast?, sade jag något torr i munnen.
- Nej, ha-ha, när jag flyttade in.
Han tog mig i hand som en hälsning. Markerade med den andra handen att vi skulle gå in.

Väl inne i hans ålderdomliga ombonade vardagsrum, eller vad man skall kalladet, satt vi ett par rymliga skinnfåtöljer. Han studerade mig inte alls onödigt länge utan kom snart till sak.
- Nå, vad vill du unge man? Vad vill du veta om Snippan Town?
Jag harklade mig och lutade mig framåt med mina händer på mina knän.
- Ja..., du behöver inte vara orolig, jag är inte journalist.. Bara nyfiken.
- Nyfiken? Hur kan man vara det utan att vilja berätta?
- Ja, inte så...., jag bara var i Ophania nyligen, tänkte att det här måste vara ett lika stort äventyr.
- Äventyr? Har du inte varit med om något? Du är ju inget barn. Hur kunde du irra dig till Ophania? Det är ju bara en tivoliattraktion!
- Visserligen. Men kanske därför jag är här, vill uppleva något bättre, något som är på riktigt.
Han tog några klunkar ur ett glas med vatten.
- Har ni något Internet?, frågade jag plötsligt men spontant.
- Nej, nej.
Han ruskade på huvudet, verkade för första gången verkligt irriterad.
- Har ni EU stöd, i någon form...
- Nej, nej, det där EU- tramset skulle också förstöra vår nationella suveränitet!
Frågan tog allvarligt. Jag fortsatte emellertid;
- Så ni betraktar er som en självständig nation....., ni är utbrytare?
Han reste sig upp och svingade högerarmen, fick en så kraftig örfil så att jag kastades ur stolen.
Halvlåg på golvet, höll ena handen för munnen och mumlade;
- Vet ni om att ni bor i Sverige...?

Kröp ut genom dörren till grusgången utanför, reste mig långsamt. Stapplade in i min gula Wolkswagen. Körde till cafe´t. Lottie stod fortfarande bakom disken, putsade ett wienerbröd. kanske samma som vi tittat på tidigare. I hörnet stod en jukebox, i retrostil, som allt annat i Snippan Town. Min kind blossade fortfarande.
- Nu vill jag för f-n höra Queen of Hardrock! sade jag otåligt, irriterad över det meningslösa besöket hos Loucal Rocket. Beslutsamt gick jag fram till musikautomaten, stoppade i några mynt.
Något modernt kunde pigga upp stillheten som verkade råda i Snippan Town
Lottie tittade upp. Lokalen badade i den tidiga eftermiddagssolen. Våra kroppar kastade skuggor på väggen.
- Den fungerar inte. Du får sjunga själv.
Jag gick fram till henne. Såg henne i ögonen, men sade först inget. Hon fortsatte att undersöka wienerbrödet.
- Om jag sjunger. Kan du då kompa mig med det där hårda wienerbrödet? Du kan slå det mot bordet!
Fläkten i taket surrade sakta. Några flugor passerade.
- Har ni överhuvudtaget några kunder på det här stället?, fortsatte jag.
Lottie pekade mot ytterdörren. Någon var på väg in. Det var Loucal Rocket.
Jag rätade på mig och var beredd på något, jag vet inte vad. Han var åtminstone ensam. I den här belysningen verkade han yngre, starkare, naturligt vältränad, som en skogshuggare som ätit sig mätt på vad naturen har att ge. Han hade liksom svullnat upp under den där flanellskjortan. Stod själv stadigt med ryggen mot serveringsdisken.
- Jaså, du är kvar...., sade han.
- Men inte så länge till!....sade jag och gick försiktigt i en halvcirkel runt honom, till dörren. Sträckte mig mot handtaget, vid denna manöver råkade vrida huvudet något snett upp till höger, blicken fastnade på en liten bildskärm. En fjortontummare.
- En TV! Ni har TV! Jag hejdade mig vid dörren.
- Vi har Lokal-TV, sade Lottie.
- Vill du se lokal TV skall du stanna här till i kväll, sade Loucal Rocket något bistert medan han gick till frysen med kylda coladrycker. Han trampade över det slitna trägolvet, med steg som inte avslöjade någon tvekan om hans avsikter. Han skulle dricka en Cola på stående fot
Skulle just sätta ena foten utanför den halvöppna ytterdörren, när Loucal Rocket tillade;
- Skall du inte med och fiska en sväng? Gammelgäddan står och lurar i vassen. Det dröjer flera timmar innan TVn drar igång.
Jag var lite överraskad av att scenariot förändrats. Loucal Rocket till plötsligt och med lite trevlig. Bara en äldre man som ville vara gästvänlig. Han rapade efter att ha tömt flaskan på mindre än tio sekunder.
- RAAAPHGHöuuugh. Och så får du veta lite mera om Snippan Town, om det var det du ville. Av någon jävla anledning.

Nerför stigen bar det, genom skogen. Blåbärsriset slog emot fötterna. Det var något fuktigt i luften. Kände insekter mot pannan.
- Se där! En petra medelaris!, sade plötsligt Loucal Rocket framför mig. Han vände sig om och pekade. Fjärilen fladdrade ryckigt mot en solglänta.
Jag stannade upp och tittade på de blårödprickiga skapelsen med decimeterstora vingar.
- När en petra medelaris parat sig med 122 hannar försvinner hon från skogens scen. Dessförrinnan var hon en anonym puppa. Märkligt.
Kunde inte annat än hålla med.

Bara hundratalet meter senare stannade vi till, invid Björkboppen, ån som slingrade sig ända in i ödemarken. Ingen kunde klaga på utsikten, det var vackert. Björkarna hängde slappt nära vattnet, till och med doppade sina blad. Vi tog fram våra spön. Hadde fått låna ett litet kastspöav Lottir. Den lilla guldglänsande rullen med vev och lina var en svensktillverkad Abu Matik Simpel. Eftersom den var inkapslad skulle jag slippa nybörjartrassel med linan. Min värd på fisketuren använde själv en mera komplicerad haspelrulle, en Consul Pyramid 5000.
(Kunde brännskador på fingrarna vid oaktsamhet. Om man inte rentav fastnade i en rusande lina vid napp och drogs ned i vattnet)
- Jag vet vad du tänker på.....vad heter du förresten?
- Jag heter Miguel Morales, sade jag.
- Du tänker på, Miguel...att här kan ingen se oss om,.... du får lust att knuffa mig i Björkboppen.
- Varför skulle jag vilja det? Ni är ju min värd. Det är ni som bestämmer här i Snippan Town, nej sådana tankar har jag inte
Han gjorde sitt första kast. Wobblern landade med ett litet plopp vid åkanten på andra sidan. Gjorde också mitt första kast, och min wobbler (Silverfisken) landade rakt bland näckrosorna. Plötsligt plaskade det till något alldeles extra invid där mitt drag landat.
- Hånflabbepaddan! Det är en Hånflabbepadda!, skrek Loucal Hero nästan hysteriskt. Han var onekligen mycket upprörd. Så skärrad hade jag aldrig sett honom tidigare. Jag hade ända fram till dessa ögonblick trott att han var en orädd och stadig man, som sällan förlorade fattningen. Han var ju representativ ledare för den här delen av landet.
Vad var det som gjorde honom så rädd för Hånflabbepaddan ? Allt gick mycket fort. Det plaskade alldeles förskräckligt. Kände inget napp i mitt spö, odjuret hade fastnat i hans wobbler! Det surrade i hans Consul Pyramid 5000, som satt fast i ett tvåmeters spö. Tumultet fortsatte än värre och min fiskekamrat drogs ner i ån, med spö och allt! När det värsta vattenstänket lagt sig såg jag hur Hånflabbepaddan slukade Loucal Hero med huvudet före, såg bara de jeansbeklädda benen med stövlarna sticka upp ur gapet på monstret!

Slängde mitt eget spö i Björkboppen och började springa därifrån. Trädens grenar piskade mot ansiktet. Snubblade, reste mig, fortsatte. Värsta vurpan var över en sten som var gömd bland blåbärsriset. Var mycket andfådd, hjärtat bultade. Ändå var det inget som jagade mig. I fantasin hade jag trott att så varit fallet, förmodligen berodde det på chocken.
Väl tillbaka i bilen lugnade jag ner mig. Hur skulle jag förklara vad som hänt? Eftersom jag inte kände så många i Snippan Town kändes det säkrast att åka till cafeet. Vid närmare eftertanke hade jag aldrig sett någon annan människa i samhället.

Lottie stod troget bakom kassaapparaten. Fläkten snurrade sakta i taket. Inte nu heller fanns det några andra gäster.
- Du. Vet du vad som har hänt...., sade jag inledningsvis, lite trevande i rösten.
Hon tittade upp. Lade märke till att hon hade nymålade läppar.
- Ja, det var så att, ...det har hänt en olycka. Hånflabbepaddan fick tag i...
- Jäh, den har store leber.
- Leber? Är du dansk?
Lottie knep ihop sina nymålade läppar ett ögonblick innan hon svarade;
- Jag är född i Portsmouth. Min mamma var dansk.
Var förstummad i några sekunder.
- I alla fall...., vår, jag menar din chef eller vad man ska kalla honom förolyckades vid Björkboppen.
Lottie polerade färdigt ett glas, ställde det i hyllan.
- Vet du vad jag tycker, vi går upp på mitt rum.
Jag följde Lottie genom lokalen till en trappa som visade sig leda upp till andra våningen. Det knarrade kraftigt för varje steg vi tog. Hon tog fram en stor nyckel och öppnade dörren till ett rum som visade sig vara alldeles förtjusande. Lottie doftade av en god parfym och den kändes kraftigare i värmen på andra våningen. Eftersom huset hade plåttak var hennes tjänstebostad rejält uppvärmd sent på eftermiddagen. Solen hade ju stått på mest hela tiden.
- Gillar du mitt läppstift, sade hon och stod väldigt nära. det skiljde knappast två decimeter mellan våra kroppar.
- Ja, ... du påminner om Kitty.
- Kitty?
- Kitty Jutbring.
- Vem är det? Är det din tjej?
Lottie tog ett steg tillbaka, verkade något mera kylig.
- Nej, nej, bara en massmediabrud som alltid gnölar om att hon är singel
Lottie satte sig på sängen. Stirrade i väggen. Hon suckade, men sade;
- Finns det något annat som påminner om "den där, Kitty Jutbring"?
Funderade ett ögonblick, öppnade munnen och sade
- Ja, har du normal vaginastorlek så.
Dörren till rummet stod fortfarande på glänt. Det var lätt för Lottie att knuffa ut mig därifrån. Vid trappan kände jag en spark vid ryggslutet och jag rullade ner. Omtöcknad. men fortfarande vid medvetande hörde jag röster från cafeet. Hade det äntligen kommit några andra gäster? Reste mig mödosamt och såg att TV: n gått igång, kanske automatiskt när det blev sändning.
Annars var det fortfarande tomt. Jag var inte så intresserad av att se på TV just då, men lade märke till att man sände ett avsnitt av Lilla Huset på prärien med Michael Landon.
Stapplade ut, till min gula Wolkswagen.
Satte mig bakom ratten, vred om nyckeln. Hade bara en tanke i huvudet, ville bort, från Snippan Town.
Lottie skulle antagligen anmäla mig allraminst för dråp. Hur skulle jag kunna förklara att Local Hero bara försvann i ån. Jag gjorde ju inte det minsta försök att rädda honom. Han var lokalsamhällets starke man, stöttepelaren, jag var endast en okänd mystisk främling
Trampade på gasen och passerade stadsgränsen 17:36.
Det kändes skönt att jag hade en bil som fungerade, inte en trampbil.

bild

www.inredningetc.se/leksaksbil-volkswagen-bub...

En av underskattade feministprofilerna ?

Helt klart har jag alltid tolkat lille Pip (Tweety) som en liten fågelflicka, med osedvanligt stort huvud...., livet igenom jagad av den hemska dumdryga katten Sylvester (pojke).

Trots sitt öde, att vara inlåst och till beskådande för det mesta, så att Sylvester riktig i lugn och ro kan planera sina sinnrika men lika korkade attacker, har hon ändå ibland hjärta att vara generös och överseende.

Javisst ja. Glömde att feminister kan inte vara godhjärtade.

Slap. Slap. Slap. (örfilar mig själv)

Titta Vad Jag Kan göra med min Nya Kamera

Visst är det Konstigt?

Det var Konstigare förr.

Utan Digital-kamera.

Så Mystiskt.

Besinningslösa Småföretagare

Jag hade bestämt möte med Markus på Ringbaren. Från mitt tidgare ungdomsliv var han en gammal skolkamrat, men vi hade inte träffats särskilt ofta. Numera satt han i riksdagen för ett av de större partierna.

Prick klockan 12 satt vi vid det lilla fyrkantiga bordet med våra lunchportioner. Efter några inledande fraser om det dåliga vädret kom vi snart in på politikens område. Naturligtvis var det han som hade initiativet;
- Du vet, jag kommer att lägga fram en motion om statlig sex....
Jag log utan att gapskratta;
- Vad menar du?
- Jo, det är ju alldeles för mycket oreglerat småföretagande där. Allt annat verkar man ju kunna regelera, dessutom finns det ett stort skattebortfall.
- Skattebortfall?...Hur skulle det fungera?
Markus stoppade gaffeln i munnen. Han tuggade några gånger, svalde, några pommes frites slank ner. Han fortsatte fortfarande med lite mat i munnen;
- Klart, på frivillighetens väg, ungefär som man betalar TV-licensen, betalar man in vad man skall. I det här landet är ju de flesta ärliga.
Jag nickade och tog en klunk av min mellanmjölk. Jag funderade några ögonblick och sade sedan;
- Du menar att man betalar en obligatorisk sexavgift vid könsinnehav?...Hahaha.
- Visst, ...men man kan tänka sig olika nivåer.
- Nivåer?
- Ja, högsextagare betalar naturligtvis mer, munkar och nunnor mindre, om du förstår vad jag menar.
- Jo, jag förstår vad du menar, sade jag.
- Sedan kan man ju faktiskt sköntaxera. Det finns ett besinningslöst småföretagande på området.
- Jag förstår verkligen vad du menar, sade jag och tänkte på somliga. I den här belysningen var de ju skattesmitare, i alla fall licenskolkare.
- Försäkringskassan bör också ta tag i alla som påstår att de inte kan ha sex längre. De bör gå på obligatorisk rehab, och sedan skall de återanpassas till det statliga sexlivet.
- Jo jag förstår verkligen vad du menar.

Jag lämnade Markus, riksdagsmannen, på Ringbaren, hade en tid att passa. Klockan 12:30 skulle jag nämligen befinna mig vid den stora lyftkranen vid det nya bostadsbygget på östra sidan av stan. Hade bokat tid med kranföraren. Medan han Bengt gick på sin lilla lunchrast, skulle jag få klättra upp i hans lilla hytt 38 meter ovan jord, med min videokamera. Skulle ta några panoramabilder på den äldre bebyggelsen som fortfarande låg intill. Hade bara några dagar tidigare halvt om halvt fått ett litet löfte av ingen mindre än Stadsarkitekten att initialt göra en liten dokumentär om "Stad i Förändring". Det kunde vara ett bra extraknäck och ville gärna visa på min intitiativförmåga, för att eventuellt få andra uppdrag
Kameran, med zoom, hängde i en rem om halsen. Vågade knappast titta neråt, medan jag steg för steg klättrade uppför. När jag var halvvägs, råkade blicken ändå fastna därnere, på de som det tycktes små fotgängarna. Stelnade till. Det var lika långt kvar. Det var hisnande högt.
Såg inte ner mer, koncentrerade mig på de små trappstegen. Det blåste vindar i min frsyr. Någon solbränna var inte att tänka på, kände mig blek
Under den riskfyllda klättringen slog mig det mig emellertid den tröstansfulla tanken, att trots allt besvär kunde bli rätt bra bilder.
Kunde få med alla vackra fönster, kanske också få en skymt av gamla hyresgäster på balkongerna. Det bodde fortfarande ett hundratal kvar i kvarteret.
Min tanke nämligen, hade gått vidare till, efter mitt möte med Markus på Ringbaren, att jag kunde passa på att utnyttja bilderna på ett annat sätt.
De skulle kanske gå att använda i en informationsfilm om den nya statliga sexavgiften. Såg det klart för mig. Filmen skulle börja med några exteriörbilder, zoomar in ett fönster, en balkong..........och i nästa scen ringer kontrollanten på dörren!

Bildmaterialet från hög höjd blev nog bra, säkert bättre än att jag åkt i en helikopter. Förra gången jag tog helikopterbilder hade jag fått kassera flera minuter eftersom de blivit så skakiga. Redan halvtimmen senare stod jag ivrig i den trappuppgång som bland annat skulle kunna ge de första interiörbilderna, en första sekvens pilotbilder till en informationsfilm, kanske med namnet, "Har du betalat DEN licensen Svensson?". Eller något annat, jag visste inte just då.

Ringde på den gamla dörrklockan. Halvminuten senare hördes steg, det knarrade därinne, kanske var det ett riktigt gammalt parkettgolv. Den mörkhårige mannen som öppnade var av normallängd, klädd i någon sorts mysdräkt. Han hade inte tänt lyset, bakom honom var det dunkelt, men en kvinna någonstans bakom honom frågade;
- Är det media?
Frågan var välmotiverad eftersom jag stod och filmade samtidigt som dörren öppnades. Mumlade bakom kameran;
- Ja,....det är från Kvällsposten, skulle bara kolla om ni betalat....
- Betalat?Vadå?!
Mannen verkade ilsken, men hans irritation var förståelig. Jag stannade kameran och höll ner den.
- Jag bara skojade, jag är inte från Kvällsposten. Tänkte bara frågapå skoj om ni betalat licens för er lilla gemensamma stund såhär på eftermiddagen.
Mannen såg uttryckslöst på mig.
- Du menar om vi är med i Fucket? Hyresgästföreningen?
- Ja, sade jag kort.
Han svarade snabbt, som om han ville bli av mig med.
- Sedan tretton år tillbaka. Klart att man är ansluten. Vad skulle annars föra oss samman, annat än solidariteten.
Han tog ett steg tillbaka, förde upp armen liksom för att påbörja stängningen av dörren.
- Men så bra då. Då vet jag.
Han stängde resolut dörren mitt framför näsan på mig. Funderade på att Markus var inte så fel ute ändå. Licensparningen, utan kommersiell påverkan, var redan förankrad hos allmänheten.Varför kunde man inte betala skatt för det också?
Dörren öppnades plötsligt snabbt igen. Mannen stirrade på mig.
- Varifrån sade du att du är? Är du polis? Varför frågar du mig om det där?
Jag hann blinka en gång innan jag svarade, rättade till ena foten.
- Nej, jag bara testar mig själv.
- Testar? Testar dig själv?
Han höll en hand på dörrhandtaget. Hans näve var en halv gång större än min. Han hade lite lockigt hår. Gissade att han var turk. Kanske en brottare.
Kom för mig att fråga:
- Har ni några barn?
För första gången log han lite.
- Vad är det nu då? Säljer du jultidningar?
- Nej. Det är bara det, ...om ni ser på reklamtv. Blir det kommersiell påverkan.
Jag hade tunghäfta. Vågade inte prata öppet om hans sexvanor. Och vad han trodde om att det kanske skulle bli licensfinansierad skatt på sex.
- Gå, sade han. Viftade med handen mot den lilla trappan. Stängde tyst dörren. Hörde röster, kvinnan därinne frågade förmodligen ut honom.
Jag gick.

Någon dag senare satt jag vid datorn och hade kopplat in videokameran. Bilderna uppifrån lyftkranen blev ganska bra. Fastnade vid bilderna jag tagit vid mannens ytterdörr, då när han öppnade första gången. Bakom mannen kunde jag se en skymt av kvinnan, hon var blond. Tog in några stillbilder i Photoshop och gjorde en förstoring. Hon liknade någon. Förstorade ännu mer och använde Ljuseffekter. Lade nu märke till att hon var mycket lättklädd, men fokuserade på ansiktet. Ingen tvekan om det. Det var en Carolina Gynning look-a-like!
Det garanterade att hon var en bästa vän av småföretagare! Vågade inte tänka på hur mycket skattesmitarsex de hade i den där mysiga lägenheten!

Nästa dag ringde jag Markus för att berätta om att jag hittat ett par som kunde utgöra ett varnande exempel i en upplysningsfilm. Han fattade sig kort och bad mig istället att vi skulle träffas nästa dag vid lunchtid. Sammanträffandet skedde åter på Ringbaren vid klockan 12. Vi satt vid ett fönsterbord den här gången. Markus verkade allvarlig.
- Jag fick inget gehör hos partiet för min motion. Tiden var inte mogen. Däremot smusslade jag in förslaget hos två andra partier.
- Andra partier? Är inte det allvarligt? För det egna partiets rättssäkerhet?, sade jag och prickade en bit grillkorv med gaffeln.
- Jo. Men det måste hända nåt. Då vaknar kanske mitt eget parti. De vill ju inte verka sena i utvecklingen.
Nickade. Funderade några sekunder.
- Vilka partier då, förresten?
- Miljöpartiet och Liberalerna.
Såg det för mig hur Markus skulle sågas i bloggvärlden, av Johanna Nylander och alla de andra.
- Vänstern då? De är ju för statlig sex även i normal fall?
Markus verkade ännu mer bekymrad.
- Problemet med deras värld är att där ser man sex mest som en hobby.
- Hobby? Som att att samla frimärken?
- Ja. Individuella avvikelser kan förekomma, skattebefrielse för det som är folkligt. Individens sexualitet anses inte ha så mycket med samhället att göra.
- Menar du det?
- Jag menar inte så mycket, det är snarare min övertygelse., att sexualiteten är så viktig att vi borde betala för det. Licensfinansierad skatt, eller på något annat sätt. Vi betalar ju för all andra livsnödvändigheter, mat, boende, nöjen,vård, ja till och med vår död kostar samhället pengar.
För första gången insåg jag nu hela vidden av Markus funderingar.
Han lade plötsligt sin gaffel åt sidan och lutade sig över bordet, sade nästan viskande;
- Miljöpartiet förresten..., de skulle kunna tänka sig att finansiera hela det här landet med en sex-skatt, samtidigt som man begär utträde från EU.
Såg frågande på Markus med stora ögon. Han hade ätit upp sin grillkorv. Han hade lite stark senap på kinden.
- De andra länderna. Tror du att de kommer att följa Sveriges exempel?
Markus lutade sig bakåt på den lilla stolen, rättade till den röda slipsen. Han såg ut genom fönstret. Därute på gatan körde en gammal sliten Saab.
-Varför inte?

Det uppstod en stunds tystnad. Tog fram en påse V6 Ocean Mint ur fickan och lade en av de vita kuddarna i munnen. Tog åter till orda;
- Vad tror du om spex-skatt...?
- Ha, ha, ha, då skulle man ju åka på den ena skattesmällen efter den andra.
Markus förstod min humor. Råkade lyfta blicken. Såg ett par som gick omkring i lokalen med sin brickor, letade efter ett lämpligt bord. Våra blickar möttes ett ögonblick. Kände nu omedelbart igen dem, det var paret som jag filmat! Att de valde just Ringbaren, det var minst tre kilometer från hemkvarteret. De var väl i nordstan i andra ärenden också. Kände mig orolig inombords, hur skulle det här sluta?
Det visade sig aldrig bli någon större katstrof, Enrique som mannen hette och hans tjej Annika gjorde sig hemmastadda vid bordet bredvid. Tvärtom visade de nyfikenhet och verkade vara på gott humör. Nu fick jag ett oanat tillfälle att introducera dem för Markus. Hela historien rullades upp under skratt och leenden. Enrique visade sig inte alls vara den där långsinta, tjurskalliga typen, utan en god humorist, precis som Annika. Det hjälpte till att Markus, som tjänade bra som riksdagsman, tog fram sin plånbok.
Vi kom efter tjugo minuter fram till att jag skulle filma en gång till, speciellt just deras balkong. De skulle gå ut där lättklädda i novembersolen och kramas. Så skulle filmen börja.
Därefter skulle jag rusa in från entreplanet med en mikrofon, ringa på och sedan sjunga en sång. En sång med den inbyggda frågan, om man verkligen betalat sina sexavgifter.
- Någonstans började till och med Sissela Kyle sin karriär!, utropade Annika som verkligen var något av en Carolina Gynning look-a-like. Till och med dialekten var nästan rätt.
Vi lämnade Ringbaren och promenerade nerför gatan. Stämningen var god och jag kom överens med Enrique och Annika att filma redan nästa dag. Det enda som jag inte riktigt gillade var att jag skulle bli tvungen att klättra upp i lyftkranen igen.

Så skedde. Klockan 12:30 satt jag åter i den vindpinade hytten med fin utsikt över östra sidan av staden. Hade inte avtalat att träffa dem innan, utan skulle bara klättra upp. Såg på mitt armbandur upprepade gånger för att pricka tiden rätt, men övergick till att bara fästa blicken på balkongen genom kameran 12:33. Där kom de, kärleksparet!
Zoomade in. Annika var klädd i någon sorts vit Baby Doll nattdräkt i nylon och Markus i ett par små leopardbadbyxor. Markus?! Jag var förvånad av att se Markus på balkongen, han hade sagt att sig vara upptagen och skulle inte kunna närvara vid filminspelningen, men jag bara fortsatte filma. Säkert skulle jag få förklaringen senare. 12:39 gick de in i lägenheten igen, tätt omslingrade vid varandra. Markus hade slängt ner sina badbyxor från balkongen. Plagget landade mellan två parkerade bilar.
Väl nere på marken igen sprang jag. Ville inte missa hettan i handlingen och jag skulle filma det. Till min förvåning blev jag inte insläppt. Det hände inget trots att jag ringde med dörrklockan, bankade på dörren och skrek. På något sätt hade jag blivit lurad. Det visade sig senare att Markus betalat Enrique tillräckligt mycket för att han skulle stiga av projektet Filmen i kameran blev ändå min räddning, det jag filmat från lyftkranen. I alla fall gav det mig tillfälle att hämnas. Redan någon dag senare fanns riksdagsmannens kärleksmöte på balkongen ute på Youtube och jag skickade ett anonymt brev till Hänt i Veckan.
Tidningen påstod visserligen att bilderna var tagna i Bangkok, och man pekade ut "Carolina Gynning", trots att det var Annika. För Markus innebar det här (vi blev naturligtvis ovänner) slutet på hans politiska karriär. Inte ens socialdemokraterna ville ha såna vildar i sina led.
För Annika innebar händelserna ett lyft, hon blev efterfrågad på olika sätt. Hennes ex, Enrique har jag inte sett sedan vi lämnade Ringbaren.

bild från

www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=313

JULEMAND PÅ VEJ

- HoHoHoo, finns här några snälla barn, skojade pappa när han var på väg att sätta sig vid köksbordet. Barnen, huligantvillingarna Erk och Perk, tillika sprayfärgsexeperterna, satt redan där och slevade i sig. Pappa hette Don Placebo. Mamma stod vid spisen och födde barn, deras tredje. Det såg ut att gå bra. Hon, mamma Angelique, småtwistade lite, gick ner i limbo, och sedan flög ungen ut som en projektil och landade i Erk´s och Perk´s frukostar.
- Häftigt morsan!, utbrast de båda huliganbröderna.

- Jag sticker ner till Hemköp och julhandlar lite, det nödvändigaste innan helgen, sade pappa Don för att komma ifån lite grann.
- Glöm inte att köpa lussekatter!, ropade Angelique medan hon torkade rent barnet från havrekuddar och honung.

Han drog på sig sina vinterskor och traskade ut i snömodden. Affären stod där som ett rymdskepp, pyntad och klar, som för avfärd till en främmande planet Det var något speciellt med Don´s vinterskor, de var små och hade ganska hård klack. Ja, egentligen var det inga vinterskor, men han kallade dem för det. Således hördes han när han trampade in genom svängporten på Hemköp. Klackarna slog mot golvet. Eftersom affären var folktom ekade varje steg han tog, ... ga-donk, ga-donk, ga-donk.
Don Placebo gick till en av frysarna, den med små pizzor. Han tog upp en liten med pappersomslag , skulle läsa instruktionerna, men råkade tappa den i golvet. Det lät som när Moses tappade en av sina berömda stentavlor i marken. Affären fylldes med detta ljud, till och med en expedit vaknade till.

Don Placebo lade tillbaka pizzan, en Vegetaria Gigante och beslöt sig för att gå till fruktavdelning. Den låg öde. Men det var fint ordnat för frukterna, clementinerna låg i drivor. De som låg underst hade klämskador som gjorde dem extra saftiga.
- Är det inte Don Placebo?, frågade plötsligt en röst bakom honom. Det var Erik "Racisten"Bengtsson. En gammal skolkamrat från tiden på Högskolan.
- Jovisst, visst är det...., sade Don förvånad när han vände sig om.
De båda gentlemännen diskuterade vädret en stund, innan de skiljdes åt. Erik gick bortåt köttavdelningen, medan Don fortsatte att fingra på frukterna, den här gången var det några meloner som pockade på uppmärksamhet. Han råkade lägga märke till att bara några meter bortom fruktavdelningen fanns en dörr han inte sett tidigare. Nyfiken som Don Placebo alltid var gick han bort till dörren och tog i handtaget, tryckte till. Dörren öppnade sig lätt. Någonstans långt borta bakom sig hörde han en expedit skrika till en kund. Men det var inte till honom. Bakom dörren fanns ett mörker och en trappa nedåt. Ett svagt ljus fanns därnere.
Don Placebo tog några steg med sina vinterskor. Försiktigt, han ville inte snubbla i trappan, som hade ganska trånga trappsteg, som gjorda som för små fötter.
Han höll i ledstången. Steg för steg. Ljuset därnere blev större, starkare.

- Välkommen!, sade två tomtar som mötte honom i källaren. Don Placebo var förstummad. Det var verkligen två tomtar. De tog honom i händerna och ledde in honom i Tomteverkstaden.
Vilket liv det var därnere. Alla sjöng och små maskiner surrade. Här tillverkades det julklappar!
Don Placebo såg sig omkring med stora ögon. Det här var platsen alla pratade om. Få hade det varit förunnat att se den.
- Kan vi hjälpa dig med något speciellt?, sade ytterligare en vänlig tomte som verkade vara någon sorts förman.
Don Placebo tog sig på hakan och försökte minnas vad Angelique hade sagt till honom innan han lämnade hemmet, men kunde inte komma ihåg det.
Han bjöds på skummande julöl, chokladpraliner och glada sånger. Men minnet svek Don, han kunde inte komma ihåg vad hans sambo sagt till honom.
Inte ens när en storvuxen tomte kom med en stor katt på axeln kunde han komma ihåg Lussekatter.

Under tiden hade Angelique blivit orolig, svept in sin nyfödda baby i en filt, tagit med sig tvillingbröderna i barnvagnen och gick med raska steg till Hemköp. Det slaskade i snömodden av hennes steg. De automatiska dörrarna öppnade sig. Hon gick rakt in, fick syn på en expedit och knackade henne på axeln,
- Har ni sett min man, han gick in här för att köpa Lussekatter?
Expediten vände sig långsamt om och sade;
- Du är ju förbannat rolig, skaffa dig ett eget liv.
De båda kvinnorna stirrade en stund på varandra. Expediten fortsatte;
- Du skall inte gå omkring här och snacka. Vad sa du att det hette? Din man? Vad heter det? Vad heter det?
De båda kvinnorna betraktade åter varandra, ordlöst.
Expediten, som inte hade något eget namn eller egen historia, fortsatte;
- Nästa gång blir jag riktigt förbannad.

Angelique gick raskt vidare mot brödavdelningen med alla barnen. Där stod hennes sambo Don Placebo och stirrade på det transparenta skåpet med Lussekatter. Han försökte minnas någonting. Vem han var och var han befann sig.
- Har du drabbats av minnesförlust igen, ... kom vi går hem, sade Angelique som fyllde en papperspåse med Lussekatter.

Inspirerad av Eva Funck......

...till stora M O D E L L B Y G G E T

Inspirerad av den välkände Eva Funck lät jag ett år bygga en jättelik gitarr i en gymnstiksal i gymnstiksalen. Det var sommartid. I tv hade jag ofta sett hur hon lät beskåda ett vanligt myggbett genom att ha en jättemygga hos sig. eller hur elströmmen fungerade genom att visa en stor modell på en strömbrytare.
Arbetet med gitarrmodellen fortskred över förväntan. Snickarna hade inga problem att följa ritningarna, men jag hade också fått offra ett par gitarrer, som små modeller för arbetet, vid tillverkandet av en större modell. Speciellt intresserade var man av att se hur ribborna inne i gitarrkroppen var placerade, kontrollera proportioner och valet av träslag.
Ändå gick något fel upptäckte jag när jag kröp ner genom ljudhålet första gången och ställde mig inne i gitarren. Visst, jag kunde stå rak, "takhöjden" om man säger så, var ungefär 215 centimeter. Bra om man ville promenera omkring, men jag kunde inte titta ut genom ljudhållet. Då behövde man en liten pall.
Under mitt andra besök inne i gitarren, en söndagförmiddag, fick jag överrasakande besök av Görgen. Han hade hört talas om arbetet via djungeltelegrafen, var naturligt nog ganska nyfiken. - Rätt snyggt jobbat, sade han när vi gjorde en liten rundvandring. Det var ljust och fint, doftade mycket trä. Ljudhålet blev som ett takfönster, som i en vindsatelje´, gav mycket ljus. Akustiken var väldigt bärande, vi behövde inte alls prata högt. Görgen som vanligen var ganska högljudd, fick dämpa sig. Det här var som ett hus byggt i Rudolf Steiners anda konstaterade vi och satte oss på varsin pall.
- Du ska ha strängar också?, undrade Görgen. Tittade upp mot vårt "takfönster".
- Jo, det blir vilken dag som helst. Strängarna är tjocka som bogservajrar eller starkströmskablar. Görgen nickade.
- Hur låter det tror du? Kan man överhuvudtaget vistas härnere?
- Det blir nog som en jättevibrator. Men frågan är om vi skall sätta på alla strängarna innan vi haft vår talangjakt.
- Talangjakt?.
- Skolan vill gärna att vi hittar på någonting roligt, som en gentjänst för att bygget fått stå här.Vid talangjakten kommer juryn att stå här inne, på små pallar och titta ut genom ljudhålet.
- Och?
- Därute framför talangerna sina nummer och sedan drar vi i olika strängar, beroende på vilken poäng dom får.
- Häftigt. Vilken sträng ger mest poäng?
- Antagligen ger de tjocka strängarna lägsta poäng.
Just då hörde något hasande och småslamrigt ljud, någon klättrade upp på gitarren. Det var Håkan som lite oförskämt nog hade sina lilla transistorkassettbandspelare med sig.
Nog kände jag igen låten, det var "Great Balls of Fire" med Jerry Lee Lewis. Till exempel det rockiga pianospelet förstärktes inne i gitarren, jag och Görgen fick en kort, märkligt påträngande ljudupplevelse.
Håkan stod uppe på jättegitarrbygget och tittade ner genom ljudhålet, nu med stängd kassettbandspelare.
- Hörde du sången? Det lät som han gurglade fram den, fast baklänges? Görgen såg på mig som om han väntade sig ett vettigt svar.
- Visst, sade jag. Det är sånt som man inte lägger märke till vid normal ljudkvalitet. Inne i gitarren kunde det uppstå akustiska fenomen, det var inte på samma sätt som i ett rektangulärt rum.
- Hur går den där talangjakten till? Har några anmält sig? Håkan frågade detta rakt ner i ljudhålet. Han bara stod där, som den stadiga snickare han var, i sina snickarbyxor.
- Du, alla detaljer är väl inte spikade, men en som skall ställa upp är i alla fall Annika. Hon skall steppa i träskor och svarta kläder och föra ut sit politiska budskap.
- Du menar hon från lönekontoret?
- Vems lönekontor?.... Just då slant Håkan med ena skon vid kanten av gitarrens ljudhål och dråsade ner i gitarren. Som tur var satt varken jag eller Görgen just där.
- Vill du ha en ägg o sill -macka?, undrade Görgen som hade öppnat sina lilla kylväska.
-En sak är säker, du kan i alla fall inte ställa upp i den talangtävlingen som trapetsartist Håkan, sade jag och försökte skämta bort det hela. Han låg orörlig. De blå snickarbyxorna var som en dramatisk dräkt. Märkligt nog satt kepsen fortfarande på huvudet. Den hade en liten text; "Rör inte till det".
Han öppnade emellertid ögonen och sade; - Men jag skulle kunna jonglera med tomater!
Vi skrattade, men det förstärktes på ett egendomligt sätt inne i gitarrrummet vi satt i.
- Det är inte bara talangjakt vid invigningsjippot, om man kan kalla det så. Det skall också bli löpning tjuge meter på greppbrädan, sade jag och och tog en tugga av ägg o sill-mackan som Görgen givit mig.
- Löpning?Men sitter inte strängarna på då, hur...?
- Det är inte säkert man sätter på alla så tidigt. Håkan reste sig upp i en sittande ställning i alla fall, tog också en macka, men valde en med prickig korv och ett salladsblad;
- Hur är det med Eva Funck, kommer hon att se det här?
- Jag vet inte, hon är nog så upptagen för det mesta
- Sådana brudar är inte att leka med, hon kan bygga en modell av en och sedan demonstrerar hon i tv vilken idiot man är, sade jag och skrapade lite mot gitarrgolvet.
Då ringde Görgens mobiltelefon. Som ringsignal hade han valt Habanera ur operan Carmen, av Bizet. Håkan nickade förtjust.

Två dagar senare var äventyret med den stora gitarrmodellen över. Någon hade tänt på skolan med hjälp av någon eldfarlig vätska och branden hade spridit sig till gymnastiksalen. Förstörelsen av byggnaderna var mer än sextioprocentig och det innebar redan vid en enklare beräkning att en ombyggnad skulle bli billigare än omständiga reparationer. Om det var ett ungdomsgäng eller terrorister gjorde ungefär det samma. Budskapet var ju ändå; "Du betalar vad vi ställer till med".
En tid senare träffade jag både Görgen och Håkan på ett av bostadsområdets grönområden, beväpnade verkade det som. Någonting hade man i fickorna, det putade under Görgens jacka. Det visade sig inte vara så farligt. Han drog fram ett plektrum som var stort som pizzatallrik. Håkan hade två stora stämskruvar.
- Ingen kan tro att det här är vapen, sade Görgen emellertid.
Annika från lönekontoret (vilket av dem är fortfarande inte klarlagt) kom gående;
- Killar, jag måste göra ett avdrag på lönen. Genom ert gitarrbygge i Flaskboskolans gymnastiksal drog ni till er kriminella element Det är som med Julbocken i Gävle. Alla försök att ordna det lite trevligt drar till sig förstörelse. Ni skall dessutom betala det själva.
Görgen, Håkan och jag såg på Annika från lönekontoret utan att säga något. Hon fortsatte;
- För att ni skall slippa avdrag skall ni förstöra själva. Ju mindre det finns kvar att förstöra, desto billigare blir det för samhället. Enkel politik ger enkel matematik. Så funkar det !

Blir Morrgon soffan bättre med Open Stretch??

Frågan uppstod när jag följt några repriser av höstens avsnitt. Alla som följt V-75, vet att Open Stretch är en omkörningsfil på sista rakan, upploppet. Många hästar och kuskar vinner den vägen, utan Open Stretch hade man blivit instängda. Har märkt att det förekommer även i biltrafiken, när man skall svänga av den stora vägen.
Plötsligt dyker det upp en Audi eller BMW som bara s k a l l accelera förbi på högersida. En rasande omkörning, just nu man själv skulle sätta på blinkersen och köra in på avfartsfilen.
Det verkar vara en del av det moderna racingsamhället. Ta chansen.

Ta chansen, det borde man även göra i morgonsoffa-studion. Det behöver inte vara märkvärdigare än en vanlig Tullkontroll. Då väljer de celebra gästerna vid ankomst rätt fil.
Skylten "Inget att förtulla" kunde man ersätta med "Inget att berätta". Jag vet inte om kroppsvisitering vore en nödvändighet.Vad Fylking-Gandhi gjorde där i ett vitt lakan är svårt att veta.
Visserligen, hellre ser jag en meditativ Fylking-Gandhi, än Henrik Schyffert och de andra gaphalsarna med fri uppfostran i kiss&bajs.

De ständigt alerta programledarna Petra Obama och David McCain nästan blivit rikskändisar med sin undersökande verksamhet under gemytliga former. Som helhet känns inte programmet vettigare än tidigare. Den enda som håller måttet är MaRRkus från Örkeljunga (han kan inte själv uttala sitt namn), med sina Spar-Tips. Det känns verklighetsnära, skulle kunnat publicera dem själv, faktiskt kände jag till en del tips sedan tidigare. Det är folkbildning i TV när det är som bäst. Se upp Sverker Olofsson!
Och se upp Kobra!
Redan har man en ofta anlitad framstående filmrecensent. Ofta hör man glada historier, berättade av kändisar. Åter har man också försökt införa lite, kultur och sport i studion, t ex genom Anna Granatäpples subtila konstdans med en överseende muskelbyggande partner.
Sportgeniet Louise Järleskog hade vissa likheter i sina inslag under vårsäsongen, med den skillnaden, att hon var mera tekniskt intresserad. Hennes ser vi framemot att snart få se i Vetenskapens värld eller Utbildningsradion. Behåll henne Morronsoffan, trots allt, betala mer.

Nej, den ständigt allt solbrändare Petra Obama borde trots allt ta stryptag på nyhetsuppläsaren, som lider av svagt blodtryck. Naturliga avgångar kan möjliggöra nyanställningar. Den manliga förebilden David McCain kunde göra fler sitt-ups i ylletröjan, ständigt i bakgrunden, för att trots allt få mera action i studion. Nu är berättarna, gästerna, rätt torftiga. Skolsjejen som verkar dyka i nästan varje program, en gång som HSB ordförande, är dock oslagbar. Då pratas det om dittan o dattan.
Men så är det, överraskningarna tillhör programmets charm.
P.S. Morgonsoffan/
Skall ni nu ha Open Stretch, ta alltid in skolsjejen och kolla vilket berättelse-smuggel finns i ryggsäcken. Inte har hon väl stulit sina skämt? Det vore bara för bedrövligt.
Roligt och fröjdigt är det i alla fall, med skolsjejen. Kommer hon som Rubber Doll till julen? Jag menaren liten docka som man kan hänga i julgranen.
Satsa mer pengar så får ni allt ni vill ha. Det är dags för Morronsoffan att växa. Uppta kollekt. Ta makten.
Omslaget på Hänt i Veckan väntar! Jag hatar löpsedlar! Men jag kunde stå ut med Louise Järleskog och Anna Granatäpple mitt i bullbaket på slottet! Och hur går det för Petra Obama på hennes valturne´ i Skåne? Var David McCain verkligen med under trettioåriga kriget? Vad använder han sin vicepresident till?
Många frågor söker svar innan den här julen.

bildlån: från Saliv och Törst

FRAMTIDENS ACTION ! - sker i ELBILEN !

Herbert var uppe mycket tidigt denna sena morgon i december, i mellandagarna före nyår. Lastade bilen. Han skulle åka till stan för att hjälpa till.

Sabine, hans fru, stod i fönstret bakom gardinen, såg det hela med ännu sömniga ögon. Herbert släpade upp de två bastanta Duracellbatterierna från den ändamålsenliga källaren, ett under var arm.

Trappan var rätt smal, och hans armar lite kortvuxna, så han fick ställa det ena batteriet på nedersta trappsteget så länge, medan han bar upp det andra. Monteringsarbetet av de drygt sextio centimeter höga batterierna i bilen var inte så svårt, han hade gjort det många gånger.

Han var stolt över sin elbil, en av de tidigaste modellerna i landet, klart att den hade lite antikvärde. Sabine öppnade fönstret på glänt;

- Ska jag göra några mackor till dej? Kaffet står redan i den blå termosen. Stoppar med ett salladshuvud om du skulle bli sugen.Herbert nickade. Färden ner för Nissastigen gick bra. Han boxade lite på vindrutan till en Diana Ross-skiva (Baby Love), glad över att vara igång för dagen. Inne i bilen var det ganska tyst, trots att motorn surrade som intensivast när elbilen gick fortare.

På tomgång hörde man knappt något motorljud. Herbert slängde en blick i backspegeln. Inte många bilar ute denna morgon. Knappast någon blixthalka, temperaturen var klart några grader plus. Han var på väg till förorten i en västkuststad för att rensa upp i fyrverkeriträsket.Redan innan han lämnade hemmet och sin underbara lättrosa, långörade och håriga fru, hade han satt på sig säkerhetsglasögonen. Musiken i förarhytten blandades snart med ett annat karktäristiskt ljud. Herbert såg det i backspegeln, den spridda flocken. Snart började de passera bilen, en och en, aldrig tätt tillsammans, men det verkade som man ändå hade ett gemensamt mål.

Även de var lätt ljudlösa, ett dämpat studsande, när det var som intensivast. Duracellkaninerna var alltid på väg. Behövdes det, klättrade man uppför berg. Kuperad terräng, vatten eller hektisk stad, det spelade ingen roll man var alltid på väg framåt, nöjda med livet och av att kunna hjälpa till på något sätt. Duracellkaninerna var riktiga föredömen tyckte Herbert, som fick finna sig att ett hundratal passerade honom, till fots!Här hjälpte det inte att han hade en elbil från ASEA, nej, den gick inte fort nog och framförallt var han tvingad att följa vägen, Nissastigen.

De duktiga ljust färgglada Duracellkaninerna, somliga klädda i fluga, eller små söta byxor, tog ibland genvägar i någon kurva, man färdades raskt, fågelvägen om man säger så, utan några synbara hinder eller besvär verkade det som. Själv var han en Tudor. Alla visste att det var inte det samma, men man hade andra fördelar. Hans fru Sabine var 25% Duracell, vilket gjorde henne till utomordentlig husfru.

Framme i stadsdelen Wondersberg parkerade han sin bil nära dess centrumdel. Det blixtrade av fyrverkerier över området och snart fick han syn på en liten kille, Allan, som höll på att föra tändaren till en 150-pack Tiger Rocket.

- Du, vad håller du på med Allan, är du en dag över 13 år?, sade Herbert och stegade fram till avfyringsplatsen. Det var för sent. Sotig i ansiktet gick Herbert tillbaka till bilen, satte på kommunikationsradion.

- Herbert här. Nu är jag vid Wondersbergs centrum. Var skall jag gripa in? Kom. En knastrig röst hördes från kommandocentralen;

- Ta det lugnt Hebbe. Vänta där. Vi skickar förstärkningar. Kom inte. Herbert gick ur bilen och iakttog parkeringsdäcket där något höll på att hända. Det var två vanliga Wondersbergsgrabbar, Ahmed och Slitkowitz, som höll på att få igång några förpackningar Crackling Balls.

- Hej, vad håller ni på med?!, ropade Herbert. De båda killarna i 15-års åldern ropade genast på sina äldre bröder, som vägde 20 kilo mer vardera på grund av alla vapen man bar på sig.- Rezspekt. Visa Rezspekt, sade den ena av dem, Rasputin.

- Hördu Rasputin, jag gillar inte det där, sade Herbert och rusade tillbaka till bilen och låste efter sig. Grupper av fyrverkerier avfyrades, det var ju bara 84 timmar kvar till det speciella tolvslaget. Från trappuppgånger kom det eldkaskader. Herbert gissade att det i somliga fall handlade om lådor med Cocktail som gav hela 50 krevader, något som enligt reklamen "skulle få grannen att glömma sitt eget fyrverkeri".

Den femtonårige Albert passerade bilen, med ett bälte runt midjan, ett bälte av Liberty Shells. Herbert rullade ner sidorutan och frågade;

- Hur är det här då. Vill du också ha respekt?

Albert, 9år stannade upp och spände sina ögon i Herberts.

- Du är ju för fan en kanin. Med dom där öronen får du fack ingen reszpekt.

Herbert drog in öronen i bilen, han böjde dem bakåt, de nuddade ändå biltakets insida.

- Vart är du på väg?, sade Herbert och försökte verka opåverkad.

- Jag är självårsbombare och skall fack smälla av i kiosken. Juden därinne ville inte ge mig lakritspipor.

- Gratis? Herbert såg frågande på Albert medan han genom vindrutan såg att ett av höghusen stod i brand.

Det knastrade i kommunikatiosradion;

- Kommandocentralen här. Vi skickar förfriskningar. Du är väl torr i munnen nu Hebbe. Kom.

- Javisst. Hörselskadad också. Kom inte.

Albert utanför bilen tog fram några tändstickor. Det knastrade åter i radion;

- Vadå kom inte? Skall vi inte komma med förfriskningar? Här står en mängd backar med julmust sedan förra helgen. Kom.

- Jag sade kom inte för jag vill inte prata mer. När det gäller läsken, kom.

- Okay, vi kommer. Kom inte.

Albert lyssnade intresserat på samtalet, det nalkades läskbackar.

- Tänder du på ditt fyrverkeribälte. Gör det inte här. Jag vet inte hur de stora batterierna i min elbil reagerar.

- Okeidå, sade Albert och sprang bort till kiosken.

- Ja, här kan ni verkligen leva ut era traditioner, sade Herbert tyst och uppgivet för sig själv, startade bilen genom att trycka på den speciella startknappen. Han ville bort. Han ville inte spela hjälte i det här festliga infernot, där man riskerade få en raket i örat vilken minut som helst.Han beslöt sig för att köra hem, längs Nissastigen.

Elbilen gick bra med ett lågt surrande. Han lade märke till att somliga vid vägkanten pekade mot bilen och gjorde fula grimaser.När han kom hem tröstade Sabine honom så gott hon kunde. Herbert pratade knappt på flera veckor, inte förrän en bit in i februari på det nya året.

Han visste att man kunde göra precis som människan Daniel Larsson på Grönsaksdepartementet. Tiga. Tills tiden läkt alla förödmjukelser.

I princip, även om Herbert inte hade 80 000 i månadslön.

Men han piggade upp sig snart, han hade det rätt bra ute på landet.

HAN VAR DOLDIS - men INTE NU längre

Han hade ju blivit Froggare.

I den staden var Herbert länge en riktig doldis. Det där med att skörda stora framgångar som Bloggare ville sig inte riktigt. Han fick ju konkurrera med nästan alla andra medborgare om en plats i rampljuset. Tills en dag han hörde talas om den nya flugan, inte bara från väst, utan även från öst; Frog. Istället för det ständiga stillasittande som bloggandet oftast innebar, var froggaren mera fysiskt aktiv. Istället för inlägg, gjorde man utlägg. Det gällde att vara slösaktig med sin fysik. I själva verket var Frog inget nytt, det hade mänskligheten gjort sedan urminnes tider - och man behövde ingen dator.

Frogvärlden var minst lika uttrycksfull upptäckte snart Herbert, när han studerat det närmare. Man kunde bli upptäckt.
En gammal bekant till honom, Eloise som jobbade vid Kronofogdemyndigheten, brukade säga att det var det bästa som hänt i hennes liv; konditionen förbättrades, förutom att killarna flockades kring henne när hon skuttat över torget. Hon brukade ofta köpa en tidning i kiosken under den tidiga morgontimmen, men gjorde det numera i gympaskor och nattlinne. Det var typiskt för hennes Frog. Ganska mild men ändå uttrycksfull, gav henne den uppmärksamhet hon saknade. En annan gammal bekant, George, hade valt en tuffare stil. Till skillnad från Herbert, hade George en ordentligt tidtabell för sina sädesavgångar och brukade skutta omkring på gräsmattan i bostadsområdet. Det var lätt att göra en Frog medan han var ute med hunden, Alfonso, som bara tyckte det var roligt med liv och rörelse.

Herbert ägnade en del tid för att fundera ut hur han skulle utforma sin egen Frog. Många skuttade omkring och var egentligen väldigt elaka, lite slentrianmässigt. En del höll bara på med mode, visade sina spända eller slappa kläder. Han ville inte bli sån. Det blev så att han övade redan lite på sin tilltänkta Frog på väg till Arbetsförmedlingen, dit han länge planerat att gå. Men den här gången gick han inte.
- Jaha, hur står det till här då?, sade arbetsförmedlaren när Herbert skuttat fram till kundservice med sin nummerlapp.
- Känner ni till om man kan ha sin Frog som ett jobb?, frågade Herbert.
- Ett ögonblick, vi har en ny broschyr om arbetsmöjligheterna, sade arbetsförmedlaren och skuttade bort till en snurrande pelare med broschyrer. Herbert observerade att alla i lokalen skuttade omkring, när de rörde på sig.
Arbetsförmedlaren kom strax tillbaka med en broschyr, med namnet "NU HÄNGER DET PÅ DIG!". På omslaget fanns en, som det liknade, en fotbollshuligan i grodmansdräkt, med massa olika halsdukar kring halsen. Det var samma bild som Herbert tidigare sett i en kvällstidning.
- Det hela beror på hur intresseväckande din frog blir, sade arbetsförmedlaren, som hette Evert.
Antalet froggare växte rekordartat, men som vanligt fanns det undantag. Vilket vid den här tiden ibland började väcka större uppseende än de allt fler froggarna.

Promenerade man omkring på stan som en vanlig människa, ja, då var det lätt att man föll offer för mobbing. När froggandet väl etablerat sig som massrörelse, var det sällan längre intressant för konstnärerna. Det var liksom med rondell-hundarna. När det fanns en statligt finansierad, ganska ful papp-hund i varje rondell och varje mellanstadieelev tillverkade nya rondellhundar i slöjden, ja, då var loppet kört. Froggare försökte även ta över de syntetiska hundarnas roll. Som levande individer, med fri vilja, var man betydligt intressantare i vilken rondell som helst. Vissa rondeller var så små att det fick inte plats för så många på en gång.

- På Jump-In finns ett ledigt kyparjobb, sade plötsligt arbetsförmedlaren Evert.

Herbert ställde sig upp, vilket meddetsamma fick arbetsförmedlaren att spänna blicken.
- Kypare? Det har jag aldrig varit, sade Herbert.

- Vi har kurser.

Herbert satte sig på huk igen och såg under bordet att Evert också gått ner på huk. Deras blickar möttes. Två froggare, en höstförmiddag i den lilla staden, såg bara varandra under lysrörens sken. Plötsligt hördes dunsar bakom Herberts rygg. Det var en hel familj som höll på att skutta ut genom entre´dörren.
- Våra kurser är på sex månader och säger du nej kommer vi att strypa dina bidrag.
- Strypa? Nej, usch, nehj. Då skriver jag på meddetsamma, sade Herbert som var av fridsam natur.
Nästa vår jobbade Herbert redan hos Jump-In. Kvickt lärde han sig tekniken, hur man håller brickan ovanför huvudet medan man skuttar till borden. Han hade befriat sig från sitt tidigare standardiserade beteende. En dag fick Jump-In besök av de berömda häcklöperskorna, (familjen Kalur), som omedelbart fattade tycke för den energiske Herbert som till och med kunde skutta över borden, så vig var han. Ingen kunde tro att han var en tidigare medelålders, anonym arbetslös.
- Vi vill gärna att du följer med som mascot, till vår nästa tävling, sade de efter överläggningar. På så sätt kom Herbert ut i den stora världen. Det hände att han vid stora tävlingar, som Golden Grand Prix, fick agera så kallad "hare" i vissa löpgrenar, som t ex 3000 m hinder. Vattengraven var han inte glad i, vilket motsade hypotesen om froggarnas alltmer grodliknande beteende.
I tv-program som Mitt i Naturen debatterades om inte froggarna hade mer likheter med aporna. Många hade ju en stil då man alltmer lutade sig med händerna eller knogarna i marken när man var stillastående. Detta var lätt att lägga märke till i en vanlig kö till snabbköpskassan.
Kvällstidningarnas löpsedlar basunerade ut frågställningen;
"Groda eller Apa? Eller bådadera!"
Ytterligare en variant till definition utkristalliserades från politiskt håll (Kvällspisten), mänskligheten höll helt enkelt på att bli "Padder", vilket var lättare för de flesta att antaga, istället för det gamla "Slödder" vilket var en vanlig benämning på den tidigare upprätt gående, tvåbenta människan.
I denna stad kväktes det i alla fall alltmer om nätterna och somliga hade setts svinga sig med rep ut genom fönstret. Mänskligheten hade kanske blivit mer aktiv genom froggandet. Speciellt miljöförstörande var det inte heller och nyproduktionen av froggare var ständigt igång, i både dammar och skogsgläntor.

Tidigare publicerad;

http://zagolandet.blogspot.com

(7 okt. 2007)

INGA FALSKA BEHAG

på fröken GÖRDIS FLABBS

Grönköpings Sommarbrud

Fröken Gördis Flabbs Brunander som korades till sommarens vackraste s. k. brud vid Grönköpingsmässan, blev på fredagskvällen utsatt för en nog så infam beskyllning av en viss "tusensköna" från K. Huvudstaden.
- Hela skönhetstävlingen var för övrigt mycket lyckad, berättar herr tävlingsledaren, finskomakare Brovall, Grönköpings revypappa, för Gr. V.
Jag satt just och spisade kvällsmat då tusenskönan från Stockholm infann sig, mörk i ansiktet och förklarade, samtidigt som hon temperamentsfullt stampade med klacken i korkmattan:
- Gördis behag är lösa. Hon har uppträtt med s. k. bjurströmmare.
Situationen var nog så pinsam för herr finskomakare Brovall. När herr pin-up-pappan fick klart för sig hir allvarligt det hela var, tillsatte han snabbt en utredningskommitte´, bestående av fröken hemkonsulent Susegård och fru socialkonsulent Vilhelmna Unill, vars uppgift var att kontrollera äktheten i segrarinnans former.
Det tog för de båda experterna inte lång tid att konstatera att fröken Gördis Flabbs byst var hur äkta och rejäl som hälst och knappast i behov av några som helst extra agremanger. Sanningen bakom beskyllningen var helt enkelt den: Vid tävlingen hade fröken Flabbs under baddräkten ett s. k. byststöd. Andra flickor försäkrade emellertid att tusenskönan även begagnat sig av detta moraliska stöd, vilket hon också erkänt efteråt. Men i förtrytelsen över nederlaget ansåg hon att arrangörerna borde ha diskvalificerat den mer behaglika fröken Gördis F.
-Det var ett pinsamt intermezzo, förklarar herr finskomakare Brovall, inte tu tal om annat. Att fröken Flabbs använda byststöd under tävlingen hade ingen som helst betydelse för utslaget. Jag försäkrar att hennes byst är fullt tillfredsställande även utan stöd. Fröken Flabbs hälsades också med formliga åskor av applåder och gillande visslingar och fick två tredejedelar av omomkring 702 röster. Dessa siffror visar hur enormt överlägsen hon var.
Knisslingeflickan Gull-Britt Negusson, som blev tvåa, hade ju varit den som närmast skulle klagat, men hon var den första som gratulerade fröken Flabbs. Dessa två flickor uppträdde mycket nobelt trots allt och utgjorde den bästa tänkbara reklam för Grönköping med omnejd, slutar herr revy- och finskomakare Brovall, som också passar på att påpeka den s. k. tusenskönan från K. Huvudstaden först kom på femte plats, vilket torde förklara mycket.
På tredje plats kom en ung skönhet från Brylunda, fröken Bittan Filme´n och på fjärde en telog. stud. Gullan Svensson från Lund, trots att hon svimmade under tävlingshetsen.
P. S. Ett rykte att fröken Gördis Flabbs skulle diskvalificerats i skönhetstävlingen på grund av att hon skulle vara hemligt gift, har visat sig vara helt gripet ur luften. Däremot är tvärtom sanningen den att hon nu skall gå vidare i skönhetsgenren och ställa upp till "Miss Universum", givetvis har hon redan fått massor av filmanbud.
inrapporterat av
Ada A:son Susegård

Legt. förf. & hemkonsulent( i den 24:e hembygdsboken; Timmen Gr-k:p-ng )

Grönköping i okt. 1954

(I modern tid, här i knutarna tidigare publicerad på http://zagolandet.blogspot.com )