Det finns folk som behöver GOBBABILIOTHEKET.
Det är en del av den svenskasjukvården.
En ny intressant säsong väntar!
Friday, February 01, 2013
Gobbabibliotheket kommer...ATT vakna !!
Det finns folk som behöver GOBBABILIOTHEKET.
Det är en del av den svenskasjukvården.
En ny intressant säsong väntar!
Monday, May 09, 2011
PLOPPITA SERIEN 4 : JANNICKA KNIPER GULD
(Saturday, May 17, 2008 Första upplagan)
JANNICKA KNIPER GULD
Ploppita serien 4
- Står det någonting om henne i kolorerad veckopress?, frågade Alfred G. Bergström, bakåtlutad i läderfåtöljen. Mellan tummen och pekfingret på sin högra hand, rullade han rastlöst på en otänd cigarr.
- Nej, inte så mycket,... mera på Internet, svarade Johnny Qwalster uppriktigt.
Han var Jannickas nya manager. Johnny Qwalster var systerson till farbror Boban, som förolyckades alltför tidigt, efter att ha halkat på ett bananskal i badrummet, på andra våningen i sextonrumsvillan, en ståtlig villa i de fashionabla kvarteren som nu beboddes av Carmen Buenasera och hennes två livvakter,
Gregg och Everett.
De nu lite till åren komne Qwalster,som tidigare varit tekniker hos bland annat Carolina Gynning, påstod han själv i alla fall, rättade till sin tunna mustasch. Han ansåg med stor säkerhet han att visste en hel del om vad som vore bäst för Jannicka, och företaget, i närmaste framtiden
- Du menar att jag skulle ta in henne vecka här på kliniken, för klassisk gitarrutbildning?, sade Alfred G. Bergström lutade sig fram och fäste blicken på Jonnys majblomma som var fäst i kragen på den rutiga kavajen.
- Ja.
Alfred G. Bergström lutade sig åter tillbaka och bjöd på några sekunders tystnad, innan;
- När kan hon börja?
- Omgående, hon sitter i bilen.
Efter att ha sovit gott i ett eget rum på slottet i Knutby, tassade Jannicka ner för den långa stentrappan med sin nyinköpta akustiska gitarr.
Första dagen, i Carulli-rummet, skulle mjukt inledas av Alfred G. Bergström själv. Han visste inte särskilt mycket om Jannicka, än att hon redan gjort två lyckade Pop&Rock album (Ploppita Dansar och Babbls) och var ganska välkänd, till och med i det egna landet. Hon hade även mött sina fans på gräsrotsnivå, genom en omdiskuterad landbygdsturne´ i söder.Omdiskuterad därför att många ansåg att det var inte bra för hennes fortsatta karriär. Alfred G. Bergström hälsade vänligt på henne och visade med en yvig gest henne till en stol, inte vilken som helst, utan en i barockstil. Framför stolen stod en liten pall.
- Skall jag ha foten på den där? Men jag står ju upp och spelar!
Jannicka uttryckte sin förvåning.
Alfred gav vidare instruktioner. Han utbrast med något glansig panna:
- Du kan inte ha för kort kjol på dig.
- Kan man inte ha två såna där pallar, om jag står upp?
-Nej, nej....
- Du herr Alfred, skall jag sitt och skreva, med ena benet uppe på pallen?
- Man kan hålla ihop benen lite...
- Om jag har mens...
- Ha.Ha.Ha, ....det var det värsta jag hört!
Jannickas frispråkighet överraskade, men roade också klinikens föreståndare och tillika grundare, Alfred G.Bergström. Han fortsatte, fortfarande full av skratt;
- Ja så sant, hahaha, min unge dam! Jag skall berätta för dig en sak, när jag suttit i nära tjugo år med den där pallen och skrevat, skulle jag hugga ved hos min farmor, då var jag så försvagad i skrevet att redan efter första vedträt utlöstes ett stort ljumskbråck. Fick opereras så fort som möjligt, hahaha!
- Nämen?
Jannicka var uppriktig, och lite förskräckt i sin förvåning, ty det kändes som om hennes lärare talade ärligt från hjärtat.
Klockan elva på förmiddagen beslöt Jannicka att hämta sin gitarrförstärkare och elgitarr. De låg i bagageutrymmet på hennes Morris Minor, en liten charmig bilmodell som Johnny Qwalster rekommenderat. Förstärkaren med inbyggd högtalare, en Roland MicroCube och en Fender Strata-kopia, byggd i ostasien. Alfred G.Bergström tittade nyfiket på när Jannicka böjde sig ner i sin korta kjol, röd med vita prickar, från La Redoutes sommarkollektion. Jannicka hittade nätuttaget bakom pianot och fick gå ner på alla fyra. Men det gjorde inte så mycket, hon hade vana från den strapatsrika sommarturneen. Jannicka ville visa för kilinikföreståndaren, tillika dess grundare, Alfred G. Bergström, vad hon kunde. Hon stod upp, hade hängt på sig gitarren.
Hon drog igång ett rytmiskt riff, efter ungefär tjugo sekunder började hon sjunga;
" I don´t want you, .....to work all day,.....
I don´t want you,....... to be true.....
I just,..... want to make..... looove to you..."
Redan det blev för mycket för, den vanligen sansade, Alfred G.Bergström, som hastigt började lossa livremmen, reste sig upp som en fjäderkatapult ur skinnsoffan. De var ensamma i huset. Jannicka avbröt omedelbart sin föreställning, ryckte ur gitarrsladden och tog sin lilla förstärkare i handtaget. Nätkontakten fick bli kvar, den lilla svarta dosan kunde man köpa nya av. Hon sprang hastigt ut genom dörren på sina grönvitrandiga platåskor, med sin Roland MicroCube som en liten svart handväska, ut över gräsmattan medan vakthundarna vaknade till bakom hönsnätsinhägnaden.
Alfred G. Bergström skrek i dörren;
- Din lilla slampa! Kom hit skall jag visa dig Utbildning!
De avbrutna studierna var inte till Jannickas fördel ansåg Johnny Qwalster, men hon ignorerade han synpunkter alltmer. Som så ofta förr, träffade hon sin bästa väninna Carmen Buenasera, den här gången på den mysiga uteserveringen Taffelberget. Carmen var som alltid energisk, närmast i toppform. Hon hade shoppat i tre timmar och ur sin, som alltid, eleganta handväska tog hon fram ett ex av livstilsmagasinet Image.
- Se här, dom skickar det här till mig. Är bland de få som får den hemskickad. Inte illa.
Hon bläddrade fram till en intervju med Leif GW Persson.
- "På sin lediga tid försöker han koppla av. Läsa. Tänka. Skog och mark...."
- Skog och Mark. Du vet väl...
- Ja, men det är vad han tycker, jag menar inte att det är vad du behöver.
Johnny Qwalster dök plötsligt upp med en alkoholfri drink i handen.
- Jag har BRA nyheter. Ulfh har blivit tvungen att släppa rättigheterna på "Babbls"! Du blir rik på det här! Rikare än någonsin!
Johnny Qwalster nämnde inte att även han skulle bli rik, rikare än någonsin, men klart att han var på strålande humör. Han berättade att Daffy skulle ha en försoningsfest på Berget i retrostil med mycket twistdans under bar himmel. Daffy hade gjort slut med Ulfh och satsade ny mycket kraft på återuppta kontakten med sina tidigare bekanta, som hon visserligen förolämpat många gånger. En gemensam fest på bergknallarna i skärgården kunde nog hjälpa till att uppdatera relationerna. Johnny Qwalster hade lyckats smuggla ut en kopia av den hemliga inbjudningslistan. Jannicka slängde en blick på pappret.
- Hon har bjudit in Alfred G. Bergström! Nej, vet du vad!
Carmen såg frågande på Jannicka. Johnny visste mer än han avslöjade, men sade;
- Dom är släkt på något sätt.
Jannicka knep ihop läpparna och ruskade lätt på huvudet.
- Vadådå, så farligt är det väl inte, sade Carmen som sällan kände sig främmande inför nya manliga bekanta, inte ens om det bara var ett namn på ett papper. Hon anade att det var inte vilken lista som helst. Daffy bjöd in med omsorg, hon hade rykte om sig att vara en riktig festfixare.
Johnny smuttade på sin alkoholfria hallondrink. medan han läste högt:
- Malena Erman, Queen of Hardrock, Sture Starfighter den III, Bengt från Försäkringskassan, Joanne Newlander, Margareta Winberg....
- Joanne Newlander! Hon har precis skaffat sig en tjugorummare med marknadshyra i innerstan!, utbrast Carmen.
- Lyckans ost, hon har väl vunnit på Bingolotto, sade Johnny Qwalster torrt, utan att med en min visa att i något av de rummen skulle han gärna kunna tänka sig ha ett liten övernattninglägenhet.
Även om pengarna skulle börja rulla in, gällde det att vara ekonomisk.
Hade Joanne marknadshyra skulle det ju bli till kompispris.
Jannicka sög upp resten av sin pärondrink genom det randiga sugröret. Hon hade inget päron i handväskan nu längre. Det kändes lite tungt att ha med sig. Hennes väska av ren bomullsväv med dragkedja var visserligen lätt, men aning sladdrig. När hon för inte så länge sedan skulle med tåget till Upplands-Väsby och ställt väskan ifrån sig, bara någon sekund, hade någon i trängseln råkat trampa på den. Päronet hade krossats fullständigt och saften hade förstört hennes ID-handlingar. Plastkorten hade visserligen gått att skölja under rinnande vatten, men allt hade inte gått att rädda, någon av magnetremsorna hade fått en s k trampskada sade man på banken.
Till festen på Berget, en del av en ö i den yttre skärgården, hade värdinnan, aftonens toastmastress och tillika den totala festfixaren Daffy skaffat en sällsynt samling Chubby Checker skivor. Dessa spelades om och om igen. Det twistades i solnedgången. Rytmiska dansmelodier som "Let´s Twist Again" och "Peppermint Twist" fick alla gästerna att vrida på midjan, böja sig åt sidorna, svänga på rumpan, om och om igen, ibland utan att knappat lyfta fötterna, från det för tillfället iordninggjorda dansgolvet, av bräder från en gammal fiskeskuta. En kvällens höjdpunkter blev när man skulle dansa Limbo. Då gällde det att till musik ta sig under en ribba bakåtlutad, utan att beröra golvet med baken.
Margareta Winberg lovade på stående fot att vinnaren skulle få spela gratis Mixen Handicap hos Svenska Spel i ett helt år. Vinnare blev SVT-reportern Louise Järleskog, som nyss kommit tillbaka från en längre vistelse utomlands. Hon hade magrat en en del och hade lätt att ta sig under ribban.
På småtimmarna skulle blev det musikunderhållning live. Jannicka hade övertalats till ett uppträdande, men hade drabbats av lätt nervositet, det fanns ju flera andra sångerskor på plats. Dessutom fanns Alfred G. Bergström bland gästerna, men han verkade fullt upptagen denna kväll. Han hade faktiskt knappast tittat åt Jannickas håll, vilket hon välkomnade.
Hon ställde sig bakom mikrofonstativet, drog ett E7#9-24 på gitarren, öppnade munnen och skulle precis börja, när hon i sista stund fann sig och beslutade sig för att ta en annan låt. Hon ville testa hur Alfred G. Bergström, hennens ende gitarrlärare skulle reagera.
Hon valde en cover av Bessie Smith:
"If you want to satisfy my soul...
Come on and rock me with a steady roll...
I´m wild about that thing,... gee I like your ting-a-ling....
Kiss me like you mean it,...I´m wild abou that thing.... "
Det tog inte många sekunder innan Alfred G Bergström ställde sig upp, släppte Louise Järleskog som han hållit i sina armar. Han forcerade sig mellan de lätta trädgårdsmöblerna från IKEA, välte stolar under sin framfart, medan han börjat lossa livremmen. Somliga gäster höll sig för munnen av fasa över vad som höll på att hända, somliga skrek rakt ut. Jannicka fortsatte att sjunga i tumultet;
"Do it easy, honey, don´t get rough...
From you papa, I can´t get enough...
I´m wild about that thing, I´m wild about that thing.
Everybody knows it, I´m wild about that thing... "
Bara någon meter innan Alfred G- Bergström nådde fram till Jannicka vaknade Daffys livvakter till, de rusade fram, men det var något sent. Alfred G. Bergström hade hunnit få grepp om Jannickas klänning och bara slet av den. Nu skrek alla i publiken. Jannicka trampade på Alfred G. Bergströms fot med sin höga klack och hans skrek;
-Aaaaaaaaaaaaaaaj!! FÖR HELVETE JANNICKA! DET ÄR JU VI! DET STÅR SKRIVET I HIMMELENS STJÄRNOR !
Jannicka tog några steg tillbaka med sin Fender Strata-kopia hängande om halsen, iklädd endast i de intimaste av plagg.
- Bra Afred! Bra Alfred! Vilken kille du är!, hojtade Lousie Järleskog stående vid ett av de främre borden , och verkade inte alls svartsjuk. Daffys livvakter greppade lätt den äldre och något sävliga Alfred G.Bergström och förde ut honom.
Efterspelet blev, inte minst tack genom Johnny Qwalsters inrådan, att man skulle hota anmäla Alfred G. Bergström för två våldtäktsförsök. Till en början hade Qwalster inte brytt sig så mycket om fallet i Knutby, men nu vid det andra försöket fann han att det fanns så många vittnen att scenariot gick inte att bestrida. Fallen hamnade aldrig i domstol, eftersom Alfred G. Bergström gick med på en förlikning, han betalade ett så kallat tredelat skadestånd, ett till Jannicka, ett till Johnny Qwalster och ett till Lousie Järleskog för att hon inte skulle låta publicera bilderna hon tagit med sin lilla nyckelrings-digitalkamera.
Skadeståndet skulle utbetalas en gång i månaden i 6 år och räntan var den samma som en liten kontokredit hos Nordea eller Swedbank. Som vinnare av Limbo-tävlingen erhöll Järleskog dessutom ett års fritt spel på Mixen-Handicap hos Svenska Spel.
Det återstår att se emellertid om någon av de andra gäster på festen gör en polisanmälan.
Det får framtiden utvisa.
Bilden: Den kände fotbollsspelaren Allan Ball testar lyckan på twistgolvet
(somliga säger att den kan vara Jannickas mamma, när hon var på studieresa till England)
JANNICKA KNIPER GULD
Ploppita serien 4
- Står det någonting om henne i kolorerad veckopress?, frågade Alfred G. Bergström, bakåtlutad i läderfåtöljen. Mellan tummen och pekfingret på sin högra hand, rullade han rastlöst på en otänd cigarr.
- Nej, inte så mycket,... mera på Internet, svarade Johnny Qwalster uppriktigt.
Han var Jannickas nya manager. Johnny Qwalster var systerson till farbror Boban, som förolyckades alltför tidigt, efter att ha halkat på ett bananskal i badrummet, på andra våningen i sextonrumsvillan, en ståtlig villa i de fashionabla kvarteren som nu beboddes av Carmen Buenasera och hennes två livvakter,
Gregg och Everett.
De nu lite till åren komne Qwalster,som tidigare varit tekniker hos bland annat Carolina Gynning, påstod han själv i alla fall, rättade till sin tunna mustasch. Han ansåg med stor säkerhet han att visste en hel del om vad som vore bäst för Jannicka, och företaget, i närmaste framtiden
- Du menar att jag skulle ta in henne vecka här på kliniken, för klassisk gitarrutbildning?, sade Alfred G. Bergström lutade sig fram och fäste blicken på Jonnys majblomma som var fäst i kragen på den rutiga kavajen.
- Ja.
Alfred G. Bergström lutade sig åter tillbaka och bjöd på några sekunders tystnad, innan;
- När kan hon börja?
- Omgående, hon sitter i bilen.
Efter att ha sovit gott i ett eget rum på slottet i Knutby, tassade Jannicka ner för den långa stentrappan med sin nyinköpta akustiska gitarr.
Första dagen, i Carulli-rummet, skulle mjukt inledas av Alfred G. Bergström själv. Han visste inte särskilt mycket om Jannicka, än att hon redan gjort två lyckade Pop&Rock album (Ploppita Dansar och Babbls) och var ganska välkänd, till och med i det egna landet. Hon hade även mött sina fans på gräsrotsnivå, genom en omdiskuterad landbygdsturne´ i söder.Omdiskuterad därför att många ansåg att det var inte bra för hennes fortsatta karriär. Alfred G. Bergström hälsade vänligt på henne och visade med en yvig gest henne till en stol, inte vilken som helst, utan en i barockstil. Framför stolen stod en liten pall.
- Skall jag ha foten på den där? Men jag står ju upp och spelar!
Jannicka uttryckte sin förvåning.
Alfred gav vidare instruktioner. Han utbrast med något glansig panna:
- Du kan inte ha för kort kjol på dig.
- Kan man inte ha två såna där pallar, om jag står upp?
-Nej, nej....
- Du herr Alfred, skall jag sitt och skreva, med ena benet uppe på pallen?
- Man kan hålla ihop benen lite...
- Om jag har mens...
- Ha.Ha.Ha, ....det var det värsta jag hört!
Jannickas frispråkighet överraskade, men roade också klinikens föreståndare och tillika grundare, Alfred G.Bergström. Han fortsatte, fortfarande full av skratt;
- Ja så sant, hahaha, min unge dam! Jag skall berätta för dig en sak, när jag suttit i nära tjugo år med den där pallen och skrevat, skulle jag hugga ved hos min farmor, då var jag så försvagad i skrevet att redan efter första vedträt utlöstes ett stort ljumskbråck. Fick opereras så fort som möjligt, hahaha!
- Nämen?
Jannicka var uppriktig, och lite förskräckt i sin förvåning, ty det kändes som om hennes lärare talade ärligt från hjärtat.
Klockan elva på förmiddagen beslöt Jannicka att hämta sin gitarrförstärkare och elgitarr. De låg i bagageutrymmet på hennes Morris Minor, en liten charmig bilmodell som Johnny Qwalster rekommenderat. Förstärkaren med inbyggd högtalare, en Roland MicroCube och en Fender Strata-kopia, byggd i ostasien. Alfred G.Bergström tittade nyfiket på när Jannicka böjde sig ner i sin korta kjol, röd med vita prickar, från La Redoutes sommarkollektion. Jannicka hittade nätuttaget bakom pianot och fick gå ner på alla fyra. Men det gjorde inte så mycket, hon hade vana från den strapatsrika sommarturneen. Jannicka ville visa för kilinikföreståndaren, tillika dess grundare, Alfred G. Bergström, vad hon kunde. Hon stod upp, hade hängt på sig gitarren.
Hon drog igång ett rytmiskt riff, efter ungefär tjugo sekunder började hon sjunga;
" I don´t want you, .....to work all day,.....
I don´t want you,....... to be true.....
I just,..... want to make..... looove to you..."
Redan det blev för mycket för, den vanligen sansade, Alfred G.Bergström, som hastigt började lossa livremmen, reste sig upp som en fjäderkatapult ur skinnsoffan. De var ensamma i huset. Jannicka avbröt omedelbart sin föreställning, ryckte ur gitarrsladden och tog sin lilla förstärkare i handtaget. Nätkontakten fick bli kvar, den lilla svarta dosan kunde man köpa nya av. Hon sprang hastigt ut genom dörren på sina grönvitrandiga platåskor, med sin Roland MicroCube som en liten svart handväska, ut över gräsmattan medan vakthundarna vaknade till bakom hönsnätsinhägnaden.
Alfred G. Bergström skrek i dörren;
- Din lilla slampa! Kom hit skall jag visa dig Utbildning!
De avbrutna studierna var inte till Jannickas fördel ansåg Johnny Qwalster, men hon ignorerade han synpunkter alltmer. Som så ofta förr, träffade hon sin bästa väninna Carmen Buenasera, den här gången på den mysiga uteserveringen Taffelberget. Carmen var som alltid energisk, närmast i toppform. Hon hade shoppat i tre timmar och ur sin, som alltid, eleganta handväska tog hon fram ett ex av livstilsmagasinet Image.
- Se här, dom skickar det här till mig. Är bland de få som får den hemskickad. Inte illa.
Hon bläddrade fram till en intervju med Leif GW Persson.
- "På sin lediga tid försöker han koppla av. Läsa. Tänka. Skog och mark...."
- Skog och Mark. Du vet väl...
- Ja, men det är vad han tycker, jag menar inte att det är vad du behöver.
Johnny Qwalster dök plötsligt upp med en alkoholfri drink i handen.
- Jag har BRA nyheter. Ulfh har blivit tvungen att släppa rättigheterna på "Babbls"! Du blir rik på det här! Rikare än någonsin!
Johnny Qwalster nämnde inte att även han skulle bli rik, rikare än någonsin, men klart att han var på strålande humör. Han berättade att Daffy skulle ha en försoningsfest på Berget i retrostil med mycket twistdans under bar himmel. Daffy hade gjort slut med Ulfh och satsade ny mycket kraft på återuppta kontakten med sina tidigare bekanta, som hon visserligen förolämpat många gånger. En gemensam fest på bergknallarna i skärgården kunde nog hjälpa till att uppdatera relationerna. Johnny Qwalster hade lyckats smuggla ut en kopia av den hemliga inbjudningslistan. Jannicka slängde en blick på pappret.
- Hon har bjudit in Alfred G. Bergström! Nej, vet du vad!
Carmen såg frågande på Jannicka. Johnny visste mer än han avslöjade, men sade;
- Dom är släkt på något sätt.
Jannicka knep ihop läpparna och ruskade lätt på huvudet.
- Vadådå, så farligt är det väl inte, sade Carmen som sällan kände sig främmande inför nya manliga bekanta, inte ens om det bara var ett namn på ett papper. Hon anade att det var inte vilken lista som helst. Daffy bjöd in med omsorg, hon hade rykte om sig att vara en riktig festfixare.
Johnny smuttade på sin alkoholfria hallondrink. medan han läste högt:
- Malena Erman, Queen of Hardrock, Sture Starfighter den III, Bengt från Försäkringskassan, Joanne Newlander, Margareta Winberg....
- Joanne Newlander! Hon har precis skaffat sig en tjugorummare med marknadshyra i innerstan!, utbrast Carmen.
- Lyckans ost, hon har väl vunnit på Bingolotto, sade Johnny Qwalster torrt, utan att med en min visa att i något av de rummen skulle han gärna kunna tänka sig ha ett liten övernattninglägenhet.
Även om pengarna skulle börja rulla in, gällde det att vara ekonomisk.
Hade Joanne marknadshyra skulle det ju bli till kompispris.
Jannicka sög upp resten av sin pärondrink genom det randiga sugröret. Hon hade inget päron i handväskan nu längre. Det kändes lite tungt att ha med sig. Hennes väska av ren bomullsväv med dragkedja var visserligen lätt, men aning sladdrig. När hon för inte så länge sedan skulle med tåget till Upplands-Väsby och ställt väskan ifrån sig, bara någon sekund, hade någon i trängseln råkat trampa på den. Päronet hade krossats fullständigt och saften hade förstört hennes ID-handlingar. Plastkorten hade visserligen gått att skölja under rinnande vatten, men allt hade inte gått att rädda, någon av magnetremsorna hade fått en s k trampskada sade man på banken.
Till festen på Berget, en del av en ö i den yttre skärgården, hade värdinnan, aftonens toastmastress och tillika den totala festfixaren Daffy skaffat en sällsynt samling Chubby Checker skivor. Dessa spelades om och om igen. Det twistades i solnedgången. Rytmiska dansmelodier som "Let´s Twist Again" och "Peppermint Twist" fick alla gästerna att vrida på midjan, böja sig åt sidorna, svänga på rumpan, om och om igen, ibland utan att knappat lyfta fötterna, från det för tillfället iordninggjorda dansgolvet, av bräder från en gammal fiskeskuta. En kvällens höjdpunkter blev när man skulle dansa Limbo. Då gällde det att till musik ta sig under en ribba bakåtlutad, utan att beröra golvet med baken.
Margareta Winberg lovade på stående fot att vinnaren skulle få spela gratis Mixen Handicap hos Svenska Spel i ett helt år. Vinnare blev SVT-reportern Louise Järleskog, som nyss kommit tillbaka från en längre vistelse utomlands. Hon hade magrat en en del och hade lätt att ta sig under ribban.
På småtimmarna skulle blev det musikunderhållning live. Jannicka hade övertalats till ett uppträdande, men hade drabbats av lätt nervositet, det fanns ju flera andra sångerskor på plats. Dessutom fanns Alfred G. Bergström bland gästerna, men han verkade fullt upptagen denna kväll. Han hade faktiskt knappast tittat åt Jannickas håll, vilket hon välkomnade.
Hon ställde sig bakom mikrofonstativet, drog ett E7#9-24 på gitarren, öppnade munnen och skulle precis börja, när hon i sista stund fann sig och beslutade sig för att ta en annan låt. Hon ville testa hur Alfred G. Bergström, hennens ende gitarrlärare skulle reagera.
Hon valde en cover av Bessie Smith:
"If you want to satisfy my soul...
Come on and rock me with a steady roll...
I´m wild about that thing,... gee I like your ting-a-ling....
Kiss me like you mean it,...I´m wild abou that thing.... "
Det tog inte många sekunder innan Alfred G Bergström ställde sig upp, släppte Louise Järleskog som han hållit i sina armar. Han forcerade sig mellan de lätta trädgårdsmöblerna från IKEA, välte stolar under sin framfart, medan han börjat lossa livremmen. Somliga gäster höll sig för munnen av fasa över vad som höll på att hända, somliga skrek rakt ut. Jannicka fortsatte att sjunga i tumultet;
"Do it easy, honey, don´t get rough...
From you papa, I can´t get enough...
I´m wild about that thing, I´m wild about that thing.
Everybody knows it, I´m wild about that thing... "
Bara någon meter innan Alfred G- Bergström nådde fram till Jannicka vaknade Daffys livvakter till, de rusade fram, men det var något sent. Alfred G. Bergström hade hunnit få grepp om Jannickas klänning och bara slet av den. Nu skrek alla i publiken. Jannicka trampade på Alfred G. Bergströms fot med sin höga klack och hans skrek;
-Aaaaaaaaaaaaaaaj!! FÖR HELVETE JANNICKA! DET ÄR JU VI! DET STÅR SKRIVET I HIMMELENS STJÄRNOR !
Jannicka tog några steg tillbaka med sin Fender Strata-kopia hängande om halsen, iklädd endast i de intimaste av plagg.
- Bra Afred! Bra Alfred! Vilken kille du är!, hojtade Lousie Järleskog stående vid ett av de främre borden , och verkade inte alls svartsjuk. Daffys livvakter greppade lätt den äldre och något sävliga Alfred G.Bergström och förde ut honom.
Efterspelet blev, inte minst tack genom Johnny Qwalsters inrådan, att man skulle hota anmäla Alfred G. Bergström för två våldtäktsförsök. Till en början hade Qwalster inte brytt sig så mycket om fallet i Knutby, men nu vid det andra försöket fann han att det fanns så många vittnen att scenariot gick inte att bestrida. Fallen hamnade aldrig i domstol, eftersom Alfred G. Bergström gick med på en förlikning, han betalade ett så kallat tredelat skadestånd, ett till Jannicka, ett till Johnny Qwalster och ett till Lousie Järleskog för att hon inte skulle låta publicera bilderna hon tagit med sin lilla nyckelrings-digitalkamera.
Skadeståndet skulle utbetalas en gång i månaden i 6 år och räntan var den samma som en liten kontokredit hos Nordea eller Swedbank. Som vinnare av Limbo-tävlingen erhöll Järleskog dessutom ett års fritt spel på Mixen-Handicap hos Svenska Spel.
Det återstår att se emellertid om någon av de andra gäster på festen gör en polisanmälan.
Det får framtiden utvisa.
Bilden: Den kände fotbollsspelaren Allan Ball testar lyckan på twistgolvet
(somliga säger att den kan vara Jannickas mamma, när hon var på studieresa till England)
Friday, July 09, 2010
CLUBHOUSE V A L E X T R A
CLUBHOUSE 11 (sista delen)
V A L E X T R A
- Är biblioteket icke vårt?, utropade Jo-Anne.
- Nej, min lilla skogsfågel, det är mitt. Jag förbehåller mig det, förklarade han leende.
Han puffade små rökmoln med sin sjöskumspipa, knackade den mot askfatet och tillade;
- Säkert kommer det att stå illa till med mina luntor, manuskript och samlingar ifall du helt ogenerat finge flyga omkring omkring bland dem; därför, mitt ljuva barn, får du i ersättning de andra tolv rummen. Att börjamed, denna sal och de två salongerna, som vi nu skola ta i betraktande.
Mycket hade hänt den korta tid jag hade varit i Flängby. Jo-Anne Newlander hade gift sig med Sluthger den Förste, som hastigt kommit hem
från sin långa vistelse på Capri Han var ju den egentliga ägaren till Clubhouse, men varit borta så länge att man lite till mans trott att han helt övergett det anrika nöje- och rekreationsetablissmanget. Dessutom var det inte speciellt lönsamt
Men nu skulle det bli nya tag! Det var valår och Clubhouse lanserades i fackpress som alternativet till Palmedalen. Städningen hade varit omfattande Matsalen var nu en stor salong möblerad i rött, med tapeter
i vitt och guld. Den var präktig och inredningen vittnade om mycken smak, signerat Dinah von Kindereggen, som fortfarande var trivselvärdinna.
Visserligen hade Jo-Anne och Slutgher den Förste träffats tidigare, innan han for till Capri, men det hade bara sagt Klick för någon vecka sedan. när hon låste dörren till duschrummet på andra våningen. Initiativet till giftermålet var således egentligen Jo-Annes, men hon hade sedan valt att hålla en låg profil eftersom Sluthger var ganska gammaldags.
De promenerade nu omkring i huset för en sista inspektion, innan det skulle denna sensommar invaderas av valarbetare, partifunktionärer, lobbyister och andra intresserade med egna montrar.
- Här min lilla hämpling, skall du kvittra och arbeta. Detta rum är ditt, och jag hoppas du tilåter mig få komma och stanna här vid din sida, då aftonen utbryter, för
att vi i lugn och glädje glömma dagens bråk och drömma vid tonerna av din sång. sade Sluthger när de kommo till det halvplan neråt källaren där Jo-Anne tidigare
hade sin berömda och ökända kroppsscanning-studio All den apparaturen var nu bortmonterad, utan att Sluthger någonsin förstod sig på dess syfte-
- Skall du endast komma hit om aftnarna?, frågade Jo-Anne.
- Åh, du tror kanske att jag i veklig vila skulle glömma mig kvar här hela dagen och förgäta att livets lösen är arbete. Nej, lilla fågel, så får det icke bliva, och så vill du icke heller hava det. Du är hustru åt en man, som önskar verka något gott, så att man icke kan säga, när han en gång dör, att han på ett ovärdigt sätt slösat bort det kapital Gud givit honom.
Jo-Anne teg, log, men var inom sig allt utom belåten. Klart att hon var inte nöjd. Hon hade fått göra slut med sju killar för att vara Sluthger den Förste till lags.
Den erfarna Dinah von Kindereggen hade försökt trösta henne.
- Teoretiskt är det fullt möjligt att ha åtta killar. Det man inte vet om har man inte ont av, om du förstår vad jag menar.Vad den ena handen gör, behöver inte den andre veta om.
Dinah och Jo-Anne var bästa väninnor och hade ofta små hemligheter tillsammans.
In till sena kvällen arbetade personal ute på gården, och naturligtvis i trädgården, och på bondens åker intill. Man monterade upp en mängd partytält och körde dit friggebodar
Det hängdes upp banderoller.
Till och med fick man upp ett par rejäla flaggstänger på framsidan, vilket onekligen gav hela parkeringen ett lyft. De stängerna var ovanliga på det viset att de målades rödvita och såg ut som polkagrusar.
Husets herre, alltså, Sluthger den Förste, hann aldrig bli förargad över lättsinnet.
Nästa morgon nämligen, var de på plats, alla valaktivister.
Det skulle bli publikrekord på Clubhouse.
Borta var rockenrollen och andra konstiga spektakulära uppträdanen.
Nu skulle man diskutera landets framtid med saklighet och förstånd.
Den populära Paul Mädchen hade anlitats som konfrencier, till sin hjälp hade han åldermannen Harry Bankell tillkallad från Isle of Man.
Alla partier hade sina egna stånd på ägorna, men all fick också gör ett framträdande på scenen framför huset mot trädgården, altanen som hade använts vid otaliga musikframträdanden
- Du som kommer från Schwittcherzerland,urschäkta min lunchfylla, vad tror du om dagens drabbhningar?. sade Harry Bankell i mikrofonen, i en inledande fråga riktad till Paul Mädchen.
Harry var i godform i sina lätta sommarskor, som smattrade mot altanens bräder.
- Jodu, Harry, en sån här dag vill man helst ligga på badstranden, med ett par klämvänliga brudar, men jobbet kallar. Spännngen kallar!
Men innan man vet vad som är så spännande måste man veta vad som är så spännande!
Välkomna förste talare!
Från KUSTDEMOKRATERNA, vi välkomnar Binge och Ben !!
Drygt trehundra personer i tradgården gav dem en varm applåd.
Binge var kvinna. Ben var hennes tystlåtne manliga partikamrat. De var ursprungligen danskar, alltså en minoritetsgrupp
- Vi vill kounna ha fraei sex på stranden Vi har betaulat böuter fö mounga gåunger! Trehundrasjuttiosex gåunger!
- Kan det inte bli för mycket av det goda?, inföll Paul Mädchen
Spridda applåder hördes. Det var ungefär vid denna tid jag själv anlände till Clubhouse. Hade tagit taxi från Flängby och med mig hade jag två unga konststuderanden, Trixy och Gema, från estetiska gymnasieskolan.Vi trängde oss genom folkmassan och satte oss i gräset ungefär trettio meter från scenen.
Lade märke till att Jo-Anne Newlander promenerade hand i hand med sin äkta man en bit ifrån. De tittade på bondens gård, kanske var de i inköpstankar?
Nästa parti på scenen var BANANREPUBLIKENS VÄNNER, vars företrädare Josemite Jan inte sparade på orden
Innan det, Harry Bankell grep påpassligt in, ville säga några vänliga ord innan partiledaren Josemite Jan fick ordning på sin mikrofon
- Det här ÄR mina pphershonliga Favoriiheter! BANANREPHUBLIKENS VÄNNER är FrAaaaaaaAmzzztiiiiiiden!!
Josemite var inte sen att ta fasta på Harrys optimistiska inledning,
- Så sant! B.V. är svaret på din ångest. Ingen skatt. Ingen stat. Bara bussiness!
Rikliga spontana applåder hördes. En ung man hjulade framför scenen av ren glädje.
Jo-Anne och Slutgher gick neråt trädgården, tills man kom till äppelträdet invid Jo-Annes Keyboard Helicopter stod parkerad.
- Min lilla fågel, jag har en ganska egoistisk bön till dig; skall du bevilja den?
- Tvivlar du härpå, svarade Jo-Anne leende.
- Nej, men det kan komma en dag, då det blir obehagligt att rätta dig efter denna önskan.
- Det betvivlar jag. En bön av dig Slutgher den Förste, blir mig alltid helig, sade Jo-Anne och petade lite med sin röda sommarsko i gräset.
- Tack! Sjung aldrig större sällskap, gör aldrig din röst till ett medel att förskaffa dig beundrare eller väcka uppseende, utan låt
denna underbara stämma förbliva något som du fått av Gud, för att utgöra ditt hems glädje.
- Varför det?, sade Jo-Anne och såg Slutgher i ögonen.
- Jag tror icke att din sång för mig skulle äga samma tjusningskraft om jag finge höra dig sjunga i ett större sällskap.
Uppe på scenen var det dags för ett nytt parti att presentera sig. Paul Mädchen introducerade partiet med sedvanliga bombastiska gester;
DEN ICKE ÖNSKVÄRDA GRÅ MASSAN MED JUDY !
- Hur får man ett sånt namn? Är det du som är Judy?!
- Jhjovisst.
Judy var en tunn och lång tjej i svart. Hennes hår bara hängde rakt ner som om varje hårstrå var permanentad med hjälp av en lång linjal.
Mascaran var naturligtvis i svart och läpparna mörkröda.
- Nå, Judy, berätta om ditt parti! Är det din man du har med mig?
- Nej, jag är lesbisk, men jag kan ha Åke med mig ändå. Han kan vara bra på att brygga kaffe.
- Intressant. ..., vad är Er huvudlinje i det här valet?
Paul Mädchen var ivrig att klämma ett upplysande svar från DEN ICKE ÖNSKVÄRDA GRÅ MASSAN MED JUDY.
- Ja, inte är det vård, omsorg och skola. Vi vill ha Cash. Jag menar inte Johnny Cash
Intensiva applåder utbröt.
Från min sittplats. på en rutig filt i gräset, trettio meter från scenen, kunde jag se i ögonvrån att Jo-Anne och Sluthger var i handgemäng, men jag kunde inte höra
vad som sades. Jo-Anne slog på sin man med en stor kudde så att dunen yrde. Vad stod på? Jag knuffade till Trixy och Gema, pekade neråt trädgården, ville att
de också skulle se en typisk incident på Clubhouse.
Sluthger satt på passagerarplatsen i hennes KeyBoard Helicopter, viftade med armarna! Det yrde av dun från kudden.Kanske bara ett vanligt gräl mellan äkta makar, tänkte jag först, men kom sedan på att jag kanske borde informera komissarie Barbieby som stod vid glasskiosken på framsidan av huset.
På grund av den nya nolltoleransen mot våld borde han meddelas. Hade lagt märke till komissarie Barbiebys trygga närvaro när jag kommit i taxin.
Reste mig och började tränga mig fram genom folkmassan närmast scenen.
- Nu vill vi inte råna fler banker!, deklarerade partiledaren Judy i högtalaren.
- Judy!Judy!Judy!, skanderade ett gäng killar.
Jag hittade mycket riktigt komissarie Barbieby vid glasskiosken, han höll just på att avsluta en Ice-Rocket, en isglass med hallonsmak.
- Den där är inte så dum!, sade jag. nickade mot glasspinnen.
- Men Creamy Escimoe, är bättre!, inföll komissarie Barbiebys assistent Waughan, som satt i gräset alldeles intill.
Han hade maskerat sig till hippie med hjälp av en liten peruk. På så sätt kunde han förmodligen infiltrera alla kända terroristgrupper på Clubhouse,
en dag som denna, en av de största dagarna. Alla var ju här. Tror att Waughan hade. fått hjälp av en känd hippie-konservator i Flängby, Erling Sundborn,
så verklighetstrogen som Waughan såg ut. Ingenting hade fått gå fel
- Ja, Barbieby, det verkar vara ett bråk nere vid östra delen av sektion B, ser ut som ett KeyboardHelicopter intermezzo, sade jag till sist.
- O.K. Jag tar över, sade Barbieby och började springa runt huset. Eftersom man renoverat Clubhouse en hel del sedan komissariens senaste
besök, sprang han fel, in i en tunnel av plywood som ledde till köket. Där stod Wolfgang och tillredde den sista finishen på några läckra asiatiska maträtter som passade bra till lunch.
- Du Wolfgang, hur hittar man ut härifrån? sade Barbieby och snappade åt sig en välkryddad matig köttbulle.
- Barbieby! Sällan man ser dig Ta till höger efter svängdörren! Då kommer du ut till scenen.
I köket stod också Dinah von Kindereggen och hjälpte till. Hon rullade wongköttbullar, med sina långa välmanikynerade fingrar. i ett litet förkläde och högklackade skor. Hon liksom vibrerade fram nya köttbullar hela tiden.
- Vad duktig du är, sade Barbieby och blinkade till Dinah.
- Tanga på dig själv du, svarade hon och fortsatte jobba. Sällan man såg Dinah von Kindereggen stå relativt still på det där viset, annars brukade hon fara omkring från än det ena till det andra.
Nere i trädgården hade Jo-Anne insett att hon stod inte ut med sin man Sluthger längre.
De hade varit gifta i fjorton långa dar.
Hon hade fått ett raseriutbrott och tillkallat sina superkrafter. Med invanda supergrepp tog hon tag i i sin man, doppade honom i en tunna med tjära,
som stod på andra sidan staketet, intill bondens gård
Blixtsnabbt tejpade hon för munnen på honom med stark textiltejp.
Kudden från hönshuset kom väl till pass som ljuddämpare, minskade även synliga skador.
Att han var nertjärad kunde hon förklara som en del av en arbetsplatsolycka.Om han kastades ut från helicoptern som ett svart kletigt kolli över scenen, kunde hon förklara genom, att var en självmordbombare som ville försvåra den demokratiska processen på Clubhouse. Sådant kunde alltid hända!
Inget brottsligt såg hon i detta, hon var ju i grunden feminist.
Hon satte den tystade Slutgher i baksätet på KeyBoard Helicoptern,
startade maskinen och lyfte.
Hennes plan var att köra ett reconseringsvarv först, på en höjd av ungefär 200 meter
Det var vid denna tidpunkt komissarie Barbieby kom ut på scenen.
Sorlet var omfattande. Ingen hörde att Jo-Anne Newlnader lyfte med sin
KeyBoard Helicopter. Konfrencieren Paul Mädchen hade precis presenterat SVERIGEKEMIKRATERNA.
Dess företrädare hade ställt fram två stora pastellfärgade plastbaljor
- Visa ballarna! Visa ballarna!, skanderades det från publikhåll, mest högstadiekillar förstås.
De fick ju inte ens rösta, vad gjorde de där?
Vid dessa olikfärgade baljor stodo två yngre män i bara underbyxorna, men dessa steg snart ur dessa.
Den ene av de unga männen var smutsig, riktigt smutsig.
- Nu skall vi se vad gamla hederliga välparfymerade Surf kan göra med den här pojkarna! Ni högstadie killar framför scenen, kan ni vara tysta! Annars riskerar ni också att få era stjärtar tvättade
Partisekreteraren Åke Doki från SVERIGKEMIKRATERNA lyfte upp ett stort paket med det välkända tvättmedlet i sin famn.
- Det är nästan som på Ladie´s Night! utropade en kvinnlig åskådare som har bett att få vara anonym.
- Se så olika långa dom e´, man kan inte tro att det är tvillingar, skrek en annan
Komissarie Barbieby lossade livremmen, hans bruna fritidsbyxor ramlade till golvet.
Varför? Var det grupptrycket?
Hade han svag karaktär? Var han exhibitionist?
- Här har vi en badare till! Och han verkar vara en riktig baddare! Nu är dom trillingar!, skrek Paul Mädchen halvsittande på scenen..
Det plaskades i baljorna
Publiken gav dem vilda applåder. Både Trixy och Gema trängde sig fram närmare scenen för att kunna se bättre.
- Det här är bättre än rock-festival! sade Trixy ivrigt till sin studiekamrat.
Gema tittade med stora ögon och bara nickade.
Jo-Anne Newlander cirklade ovanför Clubhouse i sin KeyBoard Helicopter, men hon släppte snart sin last som planerat. Hennes pasagerare, Slutgher den Förste for som en svart projektil genom luften, passerade tursamt några elledningar, och "landade" med ett brak mittimellan de pastellfärgade baljorna.
Publiken skrek. Altanens bräder sprack. Alla sprang åt olika håll.
Barbieby sprang in i köket medan badvattnet droppade om sin rödbleka kropp, gömde sig bakom Wolfgang,
Men, han var i alla fall ett fall på spåren.Han hade nyss upptäckt ett svart lik i trädgården, och det hade kommit direkt från himlen!
Ett UFO?
Hans assistent Waughan skulle få undersöka det med ett förstoringsglas. Hans hippieklädsel var en Combivariant, som kunde användas även om man ville vara scout, en vildmarkens vetensapsman. Man kan säga, att Clubhouse var nästan ute i vildmarken.
Poliskåren var alltså beredd på ett ingripande under svåra förhållanden,
Jo-Anne ville med sitt slutgiltiga vapen bomba bort slöseriet med tid och dekadens på Clubhouse, hon hade verkligen sett till att ägaren spelade en central roll.
Som änka skulle hon naturligtvis vara, ensam. ägare i fortsättningen.
Som Anna Anka kunde hon kanske behöva en eller flera assistenter.
Men nu var det hon,... som bestämde allt! Hon var Top-Chef !!
Valprocesser var inget för henne, det kunde pöbeln ha därute någonstans
På hennes, bara hennes, visitkort skulle det i fortsättningen stå;
DICKTATHORINNAN JO-ANNE NEWLANDER af CLUBHOUSE, ab libitum
Makten var äntligen hennes.
V A L E X T R A
- Är biblioteket icke vårt?, utropade Jo-Anne.
- Nej, min lilla skogsfågel, det är mitt. Jag förbehåller mig det, förklarade han leende.
Han puffade små rökmoln med sin sjöskumspipa, knackade den mot askfatet och tillade;
- Säkert kommer det att stå illa till med mina luntor, manuskript och samlingar ifall du helt ogenerat finge flyga omkring omkring bland dem; därför, mitt ljuva barn, får du i ersättning de andra tolv rummen. Att börjamed, denna sal och de två salongerna, som vi nu skola ta i betraktande.
Mycket hade hänt den korta tid jag hade varit i Flängby. Jo-Anne Newlander hade gift sig med Sluthger den Förste, som hastigt kommit hem
från sin långa vistelse på Capri Han var ju den egentliga ägaren till Clubhouse, men varit borta så länge att man lite till mans trott att han helt övergett det anrika nöje- och rekreationsetablissmanget. Dessutom var det inte speciellt lönsamt
Men nu skulle det bli nya tag! Det var valår och Clubhouse lanserades i fackpress som alternativet till Palmedalen. Städningen hade varit omfattande Matsalen var nu en stor salong möblerad i rött, med tapeter
i vitt och guld. Den var präktig och inredningen vittnade om mycken smak, signerat Dinah von Kindereggen, som fortfarande var trivselvärdinna.
Visserligen hade Jo-Anne och Slutgher den Förste träffats tidigare, innan han for till Capri, men det hade bara sagt Klick för någon vecka sedan. när hon låste dörren till duschrummet på andra våningen. Initiativet till giftermålet var således egentligen Jo-Annes, men hon hade sedan valt att hålla en låg profil eftersom Sluthger var ganska gammaldags.
De promenerade nu omkring i huset för en sista inspektion, innan det skulle denna sensommar invaderas av valarbetare, partifunktionärer, lobbyister och andra intresserade med egna montrar.
- Här min lilla hämpling, skall du kvittra och arbeta. Detta rum är ditt, och jag hoppas du tilåter mig få komma och stanna här vid din sida, då aftonen utbryter, för
att vi i lugn och glädje glömma dagens bråk och drömma vid tonerna av din sång. sade Sluthger när de kommo till det halvplan neråt källaren där Jo-Anne tidigare
hade sin berömda och ökända kroppsscanning-studio All den apparaturen var nu bortmonterad, utan att Sluthger någonsin förstod sig på dess syfte-
- Skall du endast komma hit om aftnarna?, frågade Jo-Anne.
- Åh, du tror kanske att jag i veklig vila skulle glömma mig kvar här hela dagen och förgäta att livets lösen är arbete. Nej, lilla fågel, så får det icke bliva, och så vill du icke heller hava det. Du är hustru åt en man, som önskar verka något gott, så att man icke kan säga, när han en gång dör, att han på ett ovärdigt sätt slösat bort det kapital Gud givit honom.
Jo-Anne teg, log, men var inom sig allt utom belåten. Klart att hon var inte nöjd. Hon hade fått göra slut med sju killar för att vara Sluthger den Förste till lags.
Den erfarna Dinah von Kindereggen hade försökt trösta henne.
- Teoretiskt är det fullt möjligt att ha åtta killar. Det man inte vet om har man inte ont av, om du förstår vad jag menar.Vad den ena handen gör, behöver inte den andre veta om.
Dinah och Jo-Anne var bästa väninnor och hade ofta små hemligheter tillsammans.
In till sena kvällen arbetade personal ute på gården, och naturligtvis i trädgården, och på bondens åker intill. Man monterade upp en mängd partytält och körde dit friggebodar
Det hängdes upp banderoller.
Till och med fick man upp ett par rejäla flaggstänger på framsidan, vilket onekligen gav hela parkeringen ett lyft. De stängerna var ovanliga på det viset att de målades rödvita och såg ut som polkagrusar.
Husets herre, alltså, Sluthger den Förste, hann aldrig bli förargad över lättsinnet.
Nästa morgon nämligen, var de på plats, alla valaktivister.
Det skulle bli publikrekord på Clubhouse.
Borta var rockenrollen och andra konstiga spektakulära uppträdanen.
Nu skulle man diskutera landets framtid med saklighet och förstånd.
Den populära Paul Mädchen hade anlitats som konfrencier, till sin hjälp hade han åldermannen Harry Bankell tillkallad från Isle of Man.
Alla partier hade sina egna stånd på ägorna, men all fick också gör ett framträdande på scenen framför huset mot trädgården, altanen som hade använts vid otaliga musikframträdanden
- Du som kommer från Schwittcherzerland,urschäkta min lunchfylla, vad tror du om dagens drabbhningar?. sade Harry Bankell i mikrofonen, i en inledande fråga riktad till Paul Mädchen.
Harry var i godform i sina lätta sommarskor, som smattrade mot altanens bräder.
- Jodu, Harry, en sån här dag vill man helst ligga på badstranden, med ett par klämvänliga brudar, men jobbet kallar. Spännngen kallar!
Men innan man vet vad som är så spännande måste man veta vad som är så spännande!
Välkomna förste talare!
Från KUSTDEMOKRATERNA, vi välkomnar Binge och Ben !!
Drygt trehundra personer i tradgården gav dem en varm applåd.
Binge var kvinna. Ben var hennes tystlåtne manliga partikamrat. De var ursprungligen danskar, alltså en minoritetsgrupp
- Vi vill kounna ha fraei sex på stranden Vi har betaulat böuter fö mounga gåunger! Trehundrasjuttiosex gåunger!
- Kan det inte bli för mycket av det goda?, inföll Paul Mädchen
Spridda applåder hördes. Det var ungefär vid denna tid jag själv anlände till Clubhouse. Hade tagit taxi från Flängby och med mig hade jag två unga konststuderanden, Trixy och Gema, från estetiska gymnasieskolan.Vi trängde oss genom folkmassan och satte oss i gräset ungefär trettio meter från scenen.
Lade märke till att Jo-Anne Newlander promenerade hand i hand med sin äkta man en bit ifrån. De tittade på bondens gård, kanske var de i inköpstankar?
Nästa parti på scenen var BANANREPUBLIKENS VÄNNER, vars företrädare Josemite Jan inte sparade på orden
Innan det, Harry Bankell grep påpassligt in, ville säga några vänliga ord innan partiledaren Josemite Jan fick ordning på sin mikrofon
- Det här ÄR mina pphershonliga Favoriiheter! BANANREPHUBLIKENS VÄNNER är FrAaaaaaaAmzzztiiiiiiden!!
Josemite var inte sen att ta fasta på Harrys optimistiska inledning,
- Så sant! B.V. är svaret på din ångest. Ingen skatt. Ingen stat. Bara bussiness!
Rikliga spontana applåder hördes. En ung man hjulade framför scenen av ren glädje.
Jo-Anne och Slutgher gick neråt trädgården, tills man kom till äppelträdet invid Jo-Annes Keyboard Helicopter stod parkerad.
- Min lilla fågel, jag har en ganska egoistisk bön till dig; skall du bevilja den?
- Tvivlar du härpå, svarade Jo-Anne leende.
- Nej, men det kan komma en dag, då det blir obehagligt att rätta dig efter denna önskan.
- Det betvivlar jag. En bön av dig Slutgher den Förste, blir mig alltid helig, sade Jo-Anne och petade lite med sin röda sommarsko i gräset.
- Tack! Sjung aldrig större sällskap, gör aldrig din röst till ett medel att förskaffa dig beundrare eller väcka uppseende, utan låt
denna underbara stämma förbliva något som du fått av Gud, för att utgöra ditt hems glädje.
- Varför det?, sade Jo-Anne och såg Slutgher i ögonen.
- Jag tror icke att din sång för mig skulle äga samma tjusningskraft om jag finge höra dig sjunga i ett större sällskap.
Uppe på scenen var det dags för ett nytt parti att presentera sig. Paul Mädchen introducerade partiet med sedvanliga bombastiska gester;
DEN ICKE ÖNSKVÄRDA GRÅ MASSAN MED JUDY !
- Hur får man ett sånt namn? Är det du som är Judy?!
- Jhjovisst.
Judy var en tunn och lång tjej i svart. Hennes hår bara hängde rakt ner som om varje hårstrå var permanentad med hjälp av en lång linjal.
Mascaran var naturligtvis i svart och läpparna mörkröda.
- Nå, Judy, berätta om ditt parti! Är det din man du har med mig?
- Nej, jag är lesbisk, men jag kan ha Åke med mig ändå. Han kan vara bra på att brygga kaffe.
- Intressant. ..., vad är Er huvudlinje i det här valet?
Paul Mädchen var ivrig att klämma ett upplysande svar från DEN ICKE ÖNSKVÄRDA GRÅ MASSAN MED JUDY.
- Ja, inte är det vård, omsorg och skola. Vi vill ha Cash. Jag menar inte Johnny Cash
Intensiva applåder utbröt.
Från min sittplats. på en rutig filt i gräset, trettio meter från scenen, kunde jag se i ögonvrån att Jo-Anne och Sluthger var i handgemäng, men jag kunde inte höra
vad som sades. Jo-Anne slog på sin man med en stor kudde så att dunen yrde. Vad stod på? Jag knuffade till Trixy och Gema, pekade neråt trädgården, ville att
de också skulle se en typisk incident på Clubhouse.
Sluthger satt på passagerarplatsen i hennes KeyBoard Helicopter, viftade med armarna! Det yrde av dun från kudden.Kanske bara ett vanligt gräl mellan äkta makar, tänkte jag först, men kom sedan på att jag kanske borde informera komissarie Barbieby som stod vid glasskiosken på framsidan av huset.
På grund av den nya nolltoleransen mot våld borde han meddelas. Hade lagt märke till komissarie Barbiebys trygga närvaro när jag kommit i taxin.
Reste mig och började tränga mig fram genom folkmassan närmast scenen.
- Nu vill vi inte råna fler banker!, deklarerade partiledaren Judy i högtalaren.
- Judy!Judy!Judy!, skanderade ett gäng killar.
Jag hittade mycket riktigt komissarie Barbieby vid glasskiosken, han höll just på att avsluta en Ice-Rocket, en isglass med hallonsmak.
- Den där är inte så dum!, sade jag. nickade mot glasspinnen.
- Men Creamy Escimoe, är bättre!, inföll komissarie Barbiebys assistent Waughan, som satt i gräset alldeles intill.
Han hade maskerat sig till hippie med hjälp av en liten peruk. På så sätt kunde han förmodligen infiltrera alla kända terroristgrupper på Clubhouse,
en dag som denna, en av de största dagarna. Alla var ju här. Tror att Waughan hade. fått hjälp av en känd hippie-konservator i Flängby, Erling Sundborn,
så verklighetstrogen som Waughan såg ut. Ingenting hade fått gå fel
- Ja, Barbieby, det verkar vara ett bråk nere vid östra delen av sektion B, ser ut som ett KeyboardHelicopter intermezzo, sade jag till sist.
- O.K. Jag tar över, sade Barbieby och började springa runt huset. Eftersom man renoverat Clubhouse en hel del sedan komissariens senaste
besök, sprang han fel, in i en tunnel av plywood som ledde till köket. Där stod Wolfgang och tillredde den sista finishen på några läckra asiatiska maträtter som passade bra till lunch.
- Du Wolfgang, hur hittar man ut härifrån? sade Barbieby och snappade åt sig en välkryddad matig köttbulle.
- Barbieby! Sällan man ser dig Ta till höger efter svängdörren! Då kommer du ut till scenen.
I köket stod också Dinah von Kindereggen och hjälpte till. Hon rullade wongköttbullar, med sina långa välmanikynerade fingrar. i ett litet förkläde och högklackade skor. Hon liksom vibrerade fram nya köttbullar hela tiden.
- Vad duktig du är, sade Barbieby och blinkade till Dinah.
- Tanga på dig själv du, svarade hon och fortsatte jobba. Sällan man såg Dinah von Kindereggen stå relativt still på det där viset, annars brukade hon fara omkring från än det ena till det andra.
Nere i trädgården hade Jo-Anne insett att hon stod inte ut med sin man Sluthger längre.
De hade varit gifta i fjorton långa dar.
Hon hade fått ett raseriutbrott och tillkallat sina superkrafter. Med invanda supergrepp tog hon tag i i sin man, doppade honom i en tunna med tjära,
som stod på andra sidan staketet, intill bondens gård
Blixtsnabbt tejpade hon för munnen på honom med stark textiltejp.
Kudden från hönshuset kom väl till pass som ljuddämpare, minskade även synliga skador.
Att han var nertjärad kunde hon förklara som en del av en arbetsplatsolycka.Om han kastades ut från helicoptern som ett svart kletigt kolli över scenen, kunde hon förklara genom, att var en självmordbombare som ville försvåra den demokratiska processen på Clubhouse. Sådant kunde alltid hända!
Inget brottsligt såg hon i detta, hon var ju i grunden feminist.
Hon satte den tystade Slutgher i baksätet på KeyBoard Helicoptern,
startade maskinen och lyfte.
Hennes plan var att köra ett reconseringsvarv först, på en höjd av ungefär 200 meter
Det var vid denna tidpunkt komissarie Barbieby kom ut på scenen.
Sorlet var omfattande. Ingen hörde att Jo-Anne Newlnader lyfte med sin
KeyBoard Helicopter. Konfrencieren Paul Mädchen hade precis presenterat SVERIGEKEMIKRATERNA.
Dess företrädare hade ställt fram två stora pastellfärgade plastbaljor
- Visa ballarna! Visa ballarna!, skanderades det från publikhåll, mest högstadiekillar förstås.
De fick ju inte ens rösta, vad gjorde de där?
Vid dessa olikfärgade baljor stodo två yngre män i bara underbyxorna, men dessa steg snart ur dessa.
Den ene av de unga männen var smutsig, riktigt smutsig.
- Nu skall vi se vad gamla hederliga välparfymerade Surf kan göra med den här pojkarna! Ni högstadie killar framför scenen, kan ni vara tysta! Annars riskerar ni också att få era stjärtar tvättade
Partisekreteraren Åke Doki från SVERIGKEMIKRATERNA lyfte upp ett stort paket med det välkända tvättmedlet i sin famn.
- Det är nästan som på Ladie´s Night! utropade en kvinnlig åskådare som har bett att få vara anonym.
- Se så olika långa dom e´, man kan inte tro att det är tvillingar, skrek en annan
Komissarie Barbieby lossade livremmen, hans bruna fritidsbyxor ramlade till golvet.
Varför? Var det grupptrycket?
Hade han svag karaktär? Var han exhibitionist?
- Här har vi en badare till! Och han verkar vara en riktig baddare! Nu är dom trillingar!, skrek Paul Mädchen halvsittande på scenen..
Det plaskades i baljorna
Publiken gav dem vilda applåder. Både Trixy och Gema trängde sig fram närmare scenen för att kunna se bättre.
- Det här är bättre än rock-festival! sade Trixy ivrigt till sin studiekamrat.
Gema tittade med stora ögon och bara nickade.
Jo-Anne Newlander cirklade ovanför Clubhouse i sin KeyBoard Helicopter, men hon släppte snart sin last som planerat. Hennes pasagerare, Slutgher den Förste for som en svart projektil genom luften, passerade tursamt några elledningar, och "landade" med ett brak mittimellan de pastellfärgade baljorna.
Publiken skrek. Altanens bräder sprack. Alla sprang åt olika håll.
Barbieby sprang in i köket medan badvattnet droppade om sin rödbleka kropp, gömde sig bakom Wolfgang,
Men, han var i alla fall ett fall på spåren.Han hade nyss upptäckt ett svart lik i trädgården, och det hade kommit direkt från himlen!
Ett UFO?
Hans assistent Waughan skulle få undersöka det med ett förstoringsglas. Hans hippieklädsel var en Combivariant, som kunde användas även om man ville vara scout, en vildmarkens vetensapsman. Man kan säga, att Clubhouse var nästan ute i vildmarken.
Poliskåren var alltså beredd på ett ingripande under svåra förhållanden,
Jo-Anne ville med sitt slutgiltiga vapen bomba bort slöseriet med tid och dekadens på Clubhouse, hon hade verkligen sett till att ägaren spelade en central roll.
Som änka skulle hon naturligtvis vara, ensam. ägare i fortsättningen.
Som Anna Anka kunde hon kanske behöva en eller flera assistenter.
Men nu var det hon,... som bestämde allt! Hon var Top-Chef !!
Valprocesser var inget för henne, det kunde pöbeln ha därute någonstans
På hennes, bara hennes, visitkort skulle det i fortsättningen stå;
DICKTATHORINNAN JO-ANNE NEWLANDER af CLUBHOUSE, ab libitum
Makten var äntligen hennes.
Thursday, July 01, 2010
C ; U B H O U S E 10
CLUBHOUSE 10
I sista stund hade kommisarie Barbieby stoppat avvisningen av män från Clubhouse. Hans assistent Waughan hade påverkat honom i den avslutande detaljdiskussionen genom att ställa frågan; "Vem skall vi nu arrestera istället? Vi kan förlora våra jobb". Det var svåra frågor för Barbieby. Utan jobb kunde han inte klara avbetalningarna på sitt privatflygplan. Egentligen hade han velat ha en KeyBoard Helicopter som ordningsvakten. men hon Jo-Anne Newlander, hade ensamrätt på KeyBoard Helicopter. Själv hade jag blivit tvungen att skaffa busskort eftersom det blivit dyrt att bo på Clubhouse. I alla fall: en enkel biljett, DÄRIFRÅN
Just denna onsdag i juli hade jag tänkt åka in till Flängby, men passade ändå på att äta frukost på altanen. Ett stort glas mjölk och ett par ostfrallor smakade alltid bra.
Det var soligt och blandad molnighet, tur det, för den senaste tidens värmeböljor hade nästan gjort alla lite förvirrade. Mitt emot mig vid frukostbordet satt trettonåriga Ylva som hade fått sitt första sommarjobb. Ja, från början hade Ylva ofta varit på Clubhouse som åskådare av olika evenemang, senast eftermiddags konserten med the Midgets Hon hade sminkat sig som om hon hade två blåtiror, hade en monstertatuering på ryggen, men verkade annars glad och pigg.
- Har Du jobbat här länge, frågade hon överraskande artigt.
- Nej, jag jobbar inte här. Men bor här, det gör jag. Hyr mig ett rum som sommargäst
- Kan man vara g ä s t här? Man måste ju leva också, hävdade hon och tog en klunk ur sitt glas med Coca-Cola
- Så sant, här på Clubhouse gör vi just det, lever.
- Var får du pengar ifrån? Jobbar du i hamnen? Vet du förresten att min pappa är Storskrävlarn?
- HaHaHa. "Jobbar i hamnen".... Jag tar ut dom från väggen. I dag skall jag åka in till Flängby och göra just det, ta ut dom från väggen
En stunds tystnad uppstod, jag fortsatte när jag avslutat min andra fralla;
- Så du är här och äter raggarfrukost.... cola och wienerbröd? Storskrävlarn? Är det din pappa?
- Det ser du väl.
Hon verkade lite förargad.
- Jag såg dig hångla med Dinah under Midgets konserten förra veckan. Är ni tillsammans? Är det din tjej?
- Nej, jag är inte hennes kille. Men Storskrävlarn...?
- Ja han kommer hit om en kvart Och det är inte m i n kille. Det är min pappa.
Just då passerade Jo-Anne Newlander och Hanna från Havanna i sina korta rödvitrutiga klänningar. De skulle iväg och spela Wonder Ball bakom knuten.
Jo-Anne hade gett mig behandling en vecka tidigare i kropsscanningen, i bästa fall kunde man kalla det för healing.
- No hard feelings...?, sade hon leende vid mitt bord.
- Nej, Nej, det är avklarat nu.
Jag hade vett att vara nöjd. Männen skulle få bo kvar på Clubhouse efter kontraordern från Barbieby.
En storvuxen man kom in från trädgårdssidan. Gissade att det var Storskrävlarn, pappa till Ylva.
- Jag vill beställa. En flaska vermouth och flera glas. Jaså, lilla damen skall spela tennis,
FickTennis? HöHöHö! ..Asch, jag bara skojade, jag menade flick-tennis. HöHöHö
Med gester ville han vinka till sig Jo-Anne Newlander som stod närmast drinkvagnen.
Hon stannade till, lade ner sitt stora Wonder-Ball racket på altanen, gick fram till Storskrävlarn.
- Vill för er framföra en sång innan jag sätter mig ner i detta utmärkta trädgårdsmöblemang! Utan lavemang!
Innan Jo-Anne han säga något drog han igång;
DU BORDE KÖÖPA EN TY-ROOOLERHATT....
BARA FÖR ATT..... LOCKA FRAM
ETT
CHAT !!
Trevlig kille! Det behövdes underhållning på Clubhouse som riktade in sig på oss lite äldre. Men det gick inte hem hos den vaksamma ordningsvakten
- Du kommer att få åka buss härifrån, sade Jo-Anne till Storskrävlarn. För dagen var det något elektriskt fel med kroppsscanningen och därför hade Jo-Anne beslutat att alla ovälkomna gäster skulle skickas från Clubhouse med buss. Det var just den dagen, bussdagen, hon hade tur med timingen.
Fick bråttom att stänga min väska, jag skulle ju med!
Prick kvart före brummade bussen in på gårdsplanen bakom huset. Den var välfylld Jo-Anne följde Storskrävlarn till bussen.
Hon hade kopplat ett grepp om hans armar som hon lärt sig av Säpo, just med tanke på misstänkta terrorister.
- Hej då Ylva!, vinkade jag från bussfönstret
- Va Fan,... känner du min dotter? sade Storskrävlarn buttert.
- Naeh, man kan inte känna en så ung människa. sade jag pch tittade ut genom fönstret.
Första hållplats var Ärtvägen. Den dök upp efter bara någon minut. Eftersom det var modernt i bussen ropades varje hållplats ut i högtalare.
- Tråkigt att du inte fick stanna kvar på Clubhouse.
- Äh, man inte stanna kvar varsomhelst. Det är inte bra för rättsäkerheten.
- Hur menar du? Tänkte du sno någonting.
- En ung fru skulle jag nog gärna tagit med mig under armen.
Han kavlade upp ärmarna på sin flanellskjorta och visade sina muskler, men, Storskrävlarn verkade lite otålig. Han gick längre bak i bussen, satte sig jämte en kompis som stigit på vid Veingeskolan, kanske, en gammal glasskompis.
Vid Grönfodertorken fick bussen motorstopp. Det var ändå en varm dag och solen som stod på från ena sidan blev snart ganska besvärande.
- Öppna takluckan!, hojtade en passagerare.
Den stackars busschauffören gjorde så gott han kunde, försökte banka upp luckan.
Men bussen stod still.
En stadig äldre dam i främre delen reste sig upp, vände sig om och tittade över alla passagerana,
- Hej. Ni som har åkt den här byssen med regelbundenhet har säkert sett mig tidigare. Jag heter Hjördis förresten. Och det är jag som leder symötena i Genevad. Varje tordag.året om. Någon annan har kanske sett mig i kyrkan. Nyligen hade vi en insamling till Röda Korset. Vi fick till och med ett tackbrev från deras högsta företrädare. Nu vill jag passa på att fråga er; Har ni träffat Jesus? Har ni det?
Bussen började röra sig. Hjördis ramlade omkull och försvann ur synhåll, men hon låg någonstans där framme vid chaufförens fötter
- Halleluja!, skrek Storskrävlarn bak i bussen
Nästa ; Stora Böslid
Funderade på vart jag var på väg. Hade verkligen inte haft en aning om landskapet omkring Clubhouse. Det var faktiskt riktigt spännade. Inspirerande.
Tog fram en kexchoklad ur min väska. Såg människor som cyklade. Slätter blandat med små skogsdungar.
Nästa: Troenninge.
Bussen stannade till. Hade hört att detta var Jo-Anne Newlanders hemtrakter.
Alldeles intill låg Rolles StreetKitchen.
Var det här hon lärt sig sitt fotarbete vid närkamper?
Var det här tanken på kroppsscanning föddes?
Och de första superkrafterna?!
Vi satt rätt bra i bussen. Det svalkade från det öppna takfönstret. Chauffören hade till sist slagit bort de med en stor skiftnyckel
Bussen rullade in i storstan. Beslöt mig hoppa av vid hållplatsen Sturegymnasiet. Utanför träffade jag på två konssttuderande tjejer.
Frågade dem om de visste en bankomat i närheten, jag skulle ju ta ut alla mina pengar. Ville söka politisk asyl i Flängby
- Coolt, sade de som med med en röst, vilket faktiskt påminde mig om Rebecca och Fiona på Clubhouse.
I sista stund hade kommisarie Barbieby stoppat avvisningen av män från Clubhouse. Hans assistent Waughan hade påverkat honom i den avslutande detaljdiskussionen genom att ställa frågan; "Vem skall vi nu arrestera istället? Vi kan förlora våra jobb". Det var svåra frågor för Barbieby. Utan jobb kunde han inte klara avbetalningarna på sitt privatflygplan. Egentligen hade han velat ha en KeyBoard Helicopter som ordningsvakten. men hon Jo-Anne Newlander, hade ensamrätt på KeyBoard Helicopter. Själv hade jag blivit tvungen att skaffa busskort eftersom det blivit dyrt att bo på Clubhouse. I alla fall: en enkel biljett, DÄRIFRÅN
Just denna onsdag i juli hade jag tänkt åka in till Flängby, men passade ändå på att äta frukost på altanen. Ett stort glas mjölk och ett par ostfrallor smakade alltid bra.
Det var soligt och blandad molnighet, tur det, för den senaste tidens värmeböljor hade nästan gjort alla lite förvirrade. Mitt emot mig vid frukostbordet satt trettonåriga Ylva som hade fått sitt första sommarjobb. Ja, från början hade Ylva ofta varit på Clubhouse som åskådare av olika evenemang, senast eftermiddags konserten med the Midgets Hon hade sminkat sig som om hon hade två blåtiror, hade en monstertatuering på ryggen, men verkade annars glad och pigg.
- Har Du jobbat här länge, frågade hon överraskande artigt.
- Nej, jag jobbar inte här. Men bor här, det gör jag. Hyr mig ett rum som sommargäst
- Kan man vara g ä s t här? Man måste ju leva också, hävdade hon och tog en klunk ur sitt glas med Coca-Cola
- Så sant, här på Clubhouse gör vi just det, lever.
- Var får du pengar ifrån? Jobbar du i hamnen? Vet du förresten att min pappa är Storskrävlarn?
- HaHaHa. "Jobbar i hamnen".... Jag tar ut dom från väggen. I dag skall jag åka in till Flängby och göra just det, ta ut dom från väggen
En stunds tystnad uppstod, jag fortsatte när jag avslutat min andra fralla;
- Så du är här och äter raggarfrukost.... cola och wienerbröd? Storskrävlarn? Är det din pappa?
- Det ser du väl.
Hon verkade lite förargad.
- Jag såg dig hångla med Dinah under Midgets konserten förra veckan. Är ni tillsammans? Är det din tjej?
- Nej, jag är inte hennes kille. Men Storskrävlarn...?
- Ja han kommer hit om en kvart Och det är inte m i n kille. Det är min pappa.
Just då passerade Jo-Anne Newlander och Hanna från Havanna i sina korta rödvitrutiga klänningar. De skulle iväg och spela Wonder Ball bakom knuten.
Jo-Anne hade gett mig behandling en vecka tidigare i kropsscanningen, i bästa fall kunde man kalla det för healing.
- No hard feelings...?, sade hon leende vid mitt bord.
- Nej, Nej, det är avklarat nu.
Jag hade vett att vara nöjd. Männen skulle få bo kvar på Clubhouse efter kontraordern från Barbieby.
En storvuxen man kom in från trädgårdssidan. Gissade att det var Storskrävlarn, pappa till Ylva.
- Jag vill beställa. En flaska vermouth och flera glas. Jaså, lilla damen skall spela tennis,
FickTennis? HöHöHö! ..Asch, jag bara skojade, jag menade flick-tennis. HöHöHö
Med gester ville han vinka till sig Jo-Anne Newlander som stod närmast drinkvagnen.
Hon stannade till, lade ner sitt stora Wonder-Ball racket på altanen, gick fram till Storskrävlarn.
- Vill för er framföra en sång innan jag sätter mig ner i detta utmärkta trädgårdsmöblemang! Utan lavemang!
Innan Jo-Anne han säga något drog han igång;
DU BORDE KÖÖPA EN TY-ROOOLERHATT....
BARA FÖR ATT..... LOCKA FRAM
ETT
CHAT !!
Trevlig kille! Det behövdes underhållning på Clubhouse som riktade in sig på oss lite äldre. Men det gick inte hem hos den vaksamma ordningsvakten
- Du kommer att få åka buss härifrån, sade Jo-Anne till Storskrävlarn. För dagen var det något elektriskt fel med kroppsscanningen och därför hade Jo-Anne beslutat att alla ovälkomna gäster skulle skickas från Clubhouse med buss. Det var just den dagen, bussdagen, hon hade tur med timingen.
Fick bråttom att stänga min väska, jag skulle ju med!
Prick kvart före brummade bussen in på gårdsplanen bakom huset. Den var välfylld Jo-Anne följde Storskrävlarn till bussen.
Hon hade kopplat ett grepp om hans armar som hon lärt sig av Säpo, just med tanke på misstänkta terrorister.
- Hej då Ylva!, vinkade jag från bussfönstret
- Va Fan,... känner du min dotter? sade Storskrävlarn buttert.
- Naeh, man kan inte känna en så ung människa. sade jag pch tittade ut genom fönstret.
Första hållplats var Ärtvägen. Den dök upp efter bara någon minut. Eftersom det var modernt i bussen ropades varje hållplats ut i högtalare.
- Tråkigt att du inte fick stanna kvar på Clubhouse.
- Äh, man inte stanna kvar varsomhelst. Det är inte bra för rättsäkerheten.
- Hur menar du? Tänkte du sno någonting.
- En ung fru skulle jag nog gärna tagit med mig under armen.
Han kavlade upp ärmarna på sin flanellskjorta och visade sina muskler, men, Storskrävlarn verkade lite otålig. Han gick längre bak i bussen, satte sig jämte en kompis som stigit på vid Veingeskolan, kanske, en gammal glasskompis.
Vid Grönfodertorken fick bussen motorstopp. Det var ändå en varm dag och solen som stod på från ena sidan blev snart ganska besvärande.
- Öppna takluckan!, hojtade en passagerare.
Den stackars busschauffören gjorde så gott han kunde, försökte banka upp luckan.
Men bussen stod still.
En stadig äldre dam i främre delen reste sig upp, vände sig om och tittade över alla passagerana,
- Hej. Ni som har åkt den här byssen med regelbundenhet har säkert sett mig tidigare. Jag heter Hjördis förresten. Och det är jag som leder symötena i Genevad. Varje tordag.året om. Någon annan har kanske sett mig i kyrkan. Nyligen hade vi en insamling till Röda Korset. Vi fick till och med ett tackbrev från deras högsta företrädare. Nu vill jag passa på att fråga er; Har ni träffat Jesus? Har ni det?
Bussen började röra sig. Hjördis ramlade omkull och försvann ur synhåll, men hon låg någonstans där framme vid chaufförens fötter
- Halleluja!, skrek Storskrävlarn bak i bussen
Nästa ; Stora Böslid
Funderade på vart jag var på väg. Hade verkligen inte haft en aning om landskapet omkring Clubhouse. Det var faktiskt riktigt spännade. Inspirerande.
Tog fram en kexchoklad ur min väska. Såg människor som cyklade. Slätter blandat med små skogsdungar.
Nästa: Troenninge.
Bussen stannade till. Hade hört att detta var Jo-Anne Newlanders hemtrakter.
Alldeles intill låg Rolles StreetKitchen.
Var det här hon lärt sig sitt fotarbete vid närkamper?
Var det här tanken på kroppsscanning föddes?
Och de första superkrafterna?!
Vi satt rätt bra i bussen. Det svalkade från det öppna takfönstret. Chauffören hade till sist slagit bort de med en stor skiftnyckel
Bussen rullade in i storstan. Beslöt mig hoppa av vid hållplatsen Sturegymnasiet. Utanför träffade jag på två konssttuderande tjejer.
Frågade dem om de visste en bankomat i närheten, jag skulle ju ta ut alla mina pengar. Ville söka politisk asyl i Flängby
- Coolt, sade de som med med en röst, vilket faktiskt påminde mig om Rebecca och Fiona på Clubhouse.
C L U B H O U S E 9
CLUBHOUSE 9
Värmeböljan fortsatte. Den nya hemmasnickrade glasskiosken bakom huset strax intill bilparkeringen hade naturligtvis blivit en succe´
En bänk hade placerats under det gamla trädet, "gammeleken". Barnfamiljer samlades ofta där omkring. med filtar och picknickkorgar
Den här dagen började med att den populära bossanovatrummisen Fredrik väckte uppmärksamhet med ett rejält trum solo. Som vanligt skedde
dessa, ibland helt spontana musikframträdanden på framsidan av Clubhouse, på altanen i anslutning till serveringen.
Men alla som församlats kring gammeleken kunde höra musiken, tack vare den nya ljudanläggningen.
Bossanova kungen, somriga jeanskortbyxor och riktigt blekrosa ben.
Den kortärmade märkesskjortan var grönbrokig med inslag av gult.
Han, Fredrik Virtanen, var ju the King of Bossa Nova, då hade han ju inget att frukta.
- SLAMPA-PAPPA-DAAdadadad - SLAMPA-SLAMPETIBAM-DAM DAA!! Slocsch Slosch
Ingen applåderade. Såg denna tragiska händelse från stolen under stora äppelträdet Freddes popularitet var i dalande, han var en stjärna på fall
På första bänkraden, på en mjölkpall, satt Hanna från Havanna, en av de fyra nya delägarna i Clubhouse. Visserligen var stämningen sällan hög strax innan lunch, det förstod till och med Hanna. Hon ville försäkra sig att hon uppfattat situationen rätt.
- Är det hot?, ropade hon.
Hanna från Havanna var ordningsvakten Jo-Annes Newlanders kompis, som också var delägare.
- Jajaja, det är hot, sade Fredde som trodde Hanna menade temperaturen. Han försökte igen med några virvlar:
- PRRRTPRT-Prt. Prt,- Prrrrrrrrr!
- Nehe det där går inte Fredde. Du är slut, sade Hanna från Havanna och reste sig uppgivet.
Hon hade kortkorta jeansshorts som spände om rumpan. Det blågrå linnet orkade knappt dölja hennes bröst. Solglasögonen var av märket Olivetti.
- Vad skall jag göra då?, sade Fredde.
- Gå hem, sade Fiona och Rebecca som med en röst.
De gick arm i arm mot den nya glasskiosken. Ofta gick de dit under de varmaste dagarna, inte att undra på att man misstänkte att de var glassbiska, men de var också delägare i Clubhouse.
Själv var jag bara kund, visserligen VIP-kund, men jag hade känslan av att min status sjunkit på senare tid.
- Är du och Dock-Olga de Luxe fortfarande tillsammans?, frågade Rebecca stillsamt när hon långsamt passerade, naturligtvis i armkrok med Fiona,
som inte ens såg åt mig.
- Nej, svarade jag kort. Min tyska psykiater hade avrått mig från något längre förhållande med Dock-Olga de Luxe. Dessutom var det möjligt att hon endast var en spexleksak.
Rebecca verkade nöjd med svaret.
- Mmmm......... avtonade hon hemlighetsfullt, medan hon promenerade vidare, såg redan mest mot glasskiosken.
- Förresten,...är det möjligt att vi kan spela ett parti Wonder-Ball i eftermiddag??, ropade jag efter henne.
Wonder-Ball var det innespelet.
I betalkanalens tv-reklam sades det att "I FRAMTIDEN FINNS DET INGA KRIG.... DET FINNS ENDAST W O N D E R-B A L L"
- Då får du vänta tills Jo-Anne kommer hem, inföll Hanna från Havanna.
- Därför att...?, svarade jag frågande utan att vända på huvudet.
- Därför att hon är den som kan dig en match som du sällan glömmer. Hon är också Boss.
- Vad härligt!, svarade jag med låtsad entusiasm. Det var sant ordningsvakten Jo-Anne Newlander behandlat mig med både kroppsscanning och pisk i bastun.
Hon hade ansett att jag var nästan som en exemplarisk, förrädisk Troenningekille med låg IQ och hur de skall behandlas, det visste hon. Jo-Anne hade ina egna kriterier, gillade männen Spice Girls, kunde det vara förlåtet.Min räddning då hade varit att jag erkänt det.
Wolfgang kom ut ur köket med ett fat lunchkorvar. Då visste alla att det snart var dags för ett besök av kommisarie Barbieby och hans assistent Waughan.
Mycket riktigt, sjutton minuter över ett var han på plats.
- Jag arresterar er härmed, sade han i oklanderlig kostym där han stod på altanens knarrande bräder.
Barbieby tog en korv från fatet och lät sig väl smaka. Som vanligt undrade vi vad han skulle arrestera oss för.
- Det finns för mycket män här, sade han och tuggade på korven.
- Vem tänker du på?, sade ja lite oroligt.
Komissarie Barbieby vände sig om och synade mig, smackade i sig de sista bitarna av korven, som naturligtvis var starkt kryddad. Det var ju en tysk Chilikorv.
- Hmm, jag menar nog Fredde, han har vatt här för länge.
Om Jo-Anne Newlander var modern teknisk chef på Clubhouse, var Dinah von Kindereggen en kulturprofetissa,.den emotionella härskaren.
Hon kom ut på altanen i en praktfull morgondress, en kort olivgrön jacka, uppknäppt vid midjan. Hennes solbränna var ett samtalsämne bara det.
- Vi väntar på popbandet MIDGETS. De är här om en halvtimme, kan du Hanna från Havanna se till att det finns sittplatser ända framme vid scenenn, sade hon och dirigerade med sina länga armar. Det rasslade lätt om hennes örhängen.
- Förresten Barbieby, har du gjort vad du skulle göra?
En halvtimme senare intog the MIDGETS scenen i sina getingdräkter. De hoppade över soundchecken och kom direkt ut Studsade omkring som om man var boxare under träning. Ställde mig lite längre bak, under plommonträdet. Föreställningen hade publikt bara samlat dussintalet yngre tonårstjejer. Det var lätt att förstå eftersom tiden var omöjlig, strax efter lunch. Det var för bra väder. I den här trakten valde man gärna badstranden.
Överraskande kom Dinah von Kindereggen och ställde sig bredvid mig Vi tittade på the MIDGETS show utan att först utbyta ett ord.
Märkte snart att Dinah tryckte sitt lår mot mitt, bara lätt, men det var så.
- Dom här (the Midgets) påminner lite om FRANKENSTEIN UNDERWEAR. sade Dinah i pausen mellan två låtar.
- Hmm, instämde jag tvetydigt.
Rörde lite på fötterna så att kontakten med hennes lår lättade något. Det blev luft emellan. Svalkande, för vi var båda nog en aning fuktiga av svett.
- Men det skulle också kunna vara SPAM DOCTOR för tre år sedan...ungefär. Innan kontraktet i England.
Dinah stod åter alldeles intill mig. Hennes lår masserade mitt, med mycket subtila rörelser.
- Jag kommer nog mera att tänka på TRAMPA INTE PÅ MINA SVETTIGA SKOR.
Dinah häpnade.
- Du menar det där svenska bandet med Sture Åkerfräkenberg på tamburin?!
- Ja.
- De är ju typiska stockholmare! Mycket väsen för ingenting!
- Så sant, svarade jag och ställde mig åter så att det blev lite luft emellan våra ben.
Men Dinah ställde sig åter, nu helt tydligt, närmare mig. Hon stod nu nästan helt vänd emot mig. Kände hennes andedräkt som svagt doftade Pepsodent Xylitol.
- Det skulle också kunna vara THE DE KOKTA ÄGGENS TRÄDGÅRD, försökte jag......., men kunde inte förneka, om någon frågat mig, att nu varjag lite tjock i rösten Hörde rasslet från hennes exklusiva smycken. Plast eller inte, det spelade ingen roll.
Hennes stora röda läppar var som vibrerande fuktiga sammetskuddar doppade i persikosaft.
Plötsligt vände hon sig något, sparkade mig lätt, men kärleksfullt i ena knävecket, så att jag ramlade ihop direkt, som Clark Gaybell i den där berömda filmen.
Mycket sakta, dramatiskt, fullföljde jag själv fallet av egen kraft. Föll ner i gräset på knä.
Även hon stod på knäna i sin trånga moderiktiga kjol
Vi märkte inte längre att the MIDGETS spelade sin hit "Cheese Doodle"
Kunde få fläckar på byxorna, men det var inte så viktigt just då.
- Smek mig!, utropade Dinah von Kindereggen.och lade sig tillrätta på rygg
Hon hade knäppt upp de få knapparna på sin olivröna jacka.
- Jaså, här ligger ni era turturduvor!
Den rösten tillhörde Jo-Anne Newlander, ordningsvakten.
Både Dinah och jag vände på våra huvuden.
Från den vinkeln såg Jo-Anne ut som en jätte med stora tänder. Hon hade superkrafter.
Vi reste oss genast, mödosamt visserligen, rättade till kläderna.
Några av småtjejerna som varit och kollat the MIDGETS hade också kommit fram till oss, av ren nyfikenhet.
- Nå, vad återstår nu. Var är vi i handlingen ?, sade Dinah med normal återställd röst. Hon var ju konstnärlig ledare för Clubhouse.
Midget fansen bevittnade det hela med runda ögon
- Jag har hört att männen skall bort. Det är inte bara Barbieby som tycker det, sade Jo-Anne och stod stadigt i gräset med sina basket-ball skor
- Du säger det?
- Det är ett feministiskt intiativ.
Dinah knäppte noga knapparna på sin olivgröna sommarjacka. Funderade några sekunder-
- O.K. För bort honom. Jag vill aldrig se honom igen.
- Det skall ske, sade ordningsvakten Jo-Anne Newlander.
Förbannade min otur. Än en gång hade lagens väktare lagt käppar i hjulet
- Men ni pussades ju nästan!, sade trettonåriga Ylva, som var ett av Midget-fansen
Kom på hur jag skulle kunna komma undan en avvisning. Det var egentligen enkelt
- Jag gillar Spice Girls!, utropade jag.
- Pass upp för den här mannen.Han är en proffsmjukis!, var det sista Jo-Anne sa innan hon lade
handfängsel på mig och förde bort mig till den fruktade kroppsscanningen.
Värmeböljan fortsatte. Den nya hemmasnickrade glasskiosken bakom huset strax intill bilparkeringen hade naturligtvis blivit en succe´
En bänk hade placerats under det gamla trädet, "gammeleken". Barnfamiljer samlades ofta där omkring. med filtar och picknickkorgar
Den här dagen började med att den populära bossanovatrummisen Fredrik väckte uppmärksamhet med ett rejält trum solo. Som vanligt skedde
dessa, ibland helt spontana musikframträdanden på framsidan av Clubhouse, på altanen i anslutning till serveringen.
Men alla som församlats kring gammeleken kunde höra musiken, tack vare den nya ljudanläggningen.
Bossanova kungen, somriga jeanskortbyxor och riktigt blekrosa ben.
Den kortärmade märkesskjortan var grönbrokig med inslag av gult.
Han, Fredrik Virtanen, var ju the King of Bossa Nova, då hade han ju inget att frukta.
- SLAMPA-PAPPA-DAAdadadad - SLAMPA-SLAMPETIBAM-DAM DAA!! Slocsch Slosch
Ingen applåderade. Såg denna tragiska händelse från stolen under stora äppelträdet Freddes popularitet var i dalande, han var en stjärna på fall
På första bänkraden, på en mjölkpall, satt Hanna från Havanna, en av de fyra nya delägarna i Clubhouse. Visserligen var stämningen sällan hög strax innan lunch, det förstod till och med Hanna. Hon ville försäkra sig att hon uppfattat situationen rätt.
- Är det hot?, ropade hon.
Hanna från Havanna var ordningsvakten Jo-Annes Newlanders kompis, som också var delägare.
- Jajaja, det är hot, sade Fredde som trodde Hanna menade temperaturen. Han försökte igen med några virvlar:
- PRRRTPRT-Prt. Prt,- Prrrrrrrrr!
- Nehe det där går inte Fredde. Du är slut, sade Hanna från Havanna och reste sig uppgivet.
Hon hade kortkorta jeansshorts som spände om rumpan. Det blågrå linnet orkade knappt dölja hennes bröst. Solglasögonen var av märket Olivetti.
- Vad skall jag göra då?, sade Fredde.
- Gå hem, sade Fiona och Rebecca som med en röst.
De gick arm i arm mot den nya glasskiosken. Ofta gick de dit under de varmaste dagarna, inte att undra på att man misstänkte att de var glassbiska, men de var också delägare i Clubhouse.
Själv var jag bara kund, visserligen VIP-kund, men jag hade känslan av att min status sjunkit på senare tid.
- Är du och Dock-Olga de Luxe fortfarande tillsammans?, frågade Rebecca stillsamt när hon långsamt passerade, naturligtvis i armkrok med Fiona,
som inte ens såg åt mig.
- Nej, svarade jag kort. Min tyska psykiater hade avrått mig från något längre förhållande med Dock-Olga de Luxe. Dessutom var det möjligt att hon endast var en spexleksak.
Rebecca verkade nöjd med svaret.
- Mmmm......... avtonade hon hemlighetsfullt, medan hon promenerade vidare, såg redan mest mot glasskiosken.
- Förresten,...är det möjligt att vi kan spela ett parti Wonder-Ball i eftermiddag??, ropade jag efter henne.
Wonder-Ball var det innespelet.
I betalkanalens tv-reklam sades det att "I FRAMTIDEN FINNS DET INGA KRIG.... DET FINNS ENDAST W O N D E R-B A L L"
- Då får du vänta tills Jo-Anne kommer hem, inföll Hanna från Havanna.
- Därför att...?, svarade jag frågande utan att vända på huvudet.
- Därför att hon är den som kan dig en match som du sällan glömmer. Hon är också Boss.
- Vad härligt!, svarade jag med låtsad entusiasm. Det var sant ordningsvakten Jo-Anne Newlander behandlat mig med både kroppsscanning och pisk i bastun.
Hon hade ansett att jag var nästan som en exemplarisk, förrädisk Troenningekille med låg IQ och hur de skall behandlas, det visste hon. Jo-Anne hade ina egna kriterier, gillade männen Spice Girls, kunde det vara förlåtet.Min räddning då hade varit att jag erkänt det.
Wolfgang kom ut ur köket med ett fat lunchkorvar. Då visste alla att det snart var dags för ett besök av kommisarie Barbieby och hans assistent Waughan.
Mycket riktigt, sjutton minuter över ett var han på plats.
- Jag arresterar er härmed, sade han i oklanderlig kostym där han stod på altanens knarrande bräder.
Barbieby tog en korv från fatet och lät sig väl smaka. Som vanligt undrade vi vad han skulle arrestera oss för.
- Det finns för mycket män här, sade han och tuggade på korven.
- Vem tänker du på?, sade ja lite oroligt.
Komissarie Barbieby vände sig om och synade mig, smackade i sig de sista bitarna av korven, som naturligtvis var starkt kryddad. Det var ju en tysk Chilikorv.
- Hmm, jag menar nog Fredde, han har vatt här för länge.
Om Jo-Anne Newlander var modern teknisk chef på Clubhouse, var Dinah von Kindereggen en kulturprofetissa,.den emotionella härskaren.
Hon kom ut på altanen i en praktfull morgondress, en kort olivgrön jacka, uppknäppt vid midjan. Hennes solbränna var ett samtalsämne bara det.
- Vi väntar på popbandet MIDGETS. De är här om en halvtimme, kan du Hanna från Havanna se till att det finns sittplatser ända framme vid scenenn, sade hon och dirigerade med sina länga armar. Det rasslade lätt om hennes örhängen.
- Förresten Barbieby, har du gjort vad du skulle göra?
En halvtimme senare intog the MIDGETS scenen i sina getingdräkter. De hoppade över soundchecken och kom direkt ut Studsade omkring som om man var boxare under träning. Ställde mig lite längre bak, under plommonträdet. Föreställningen hade publikt bara samlat dussintalet yngre tonårstjejer. Det var lätt att förstå eftersom tiden var omöjlig, strax efter lunch. Det var för bra väder. I den här trakten valde man gärna badstranden.
Överraskande kom Dinah von Kindereggen och ställde sig bredvid mig Vi tittade på the MIDGETS show utan att först utbyta ett ord.
Märkte snart att Dinah tryckte sitt lår mot mitt, bara lätt, men det var så.
- Dom här (the Midgets) påminner lite om FRANKENSTEIN UNDERWEAR. sade Dinah i pausen mellan två låtar.
- Hmm, instämde jag tvetydigt.
Rörde lite på fötterna så att kontakten med hennes lår lättade något. Det blev luft emellan. Svalkande, för vi var båda nog en aning fuktiga av svett.
- Men det skulle också kunna vara SPAM DOCTOR för tre år sedan...ungefär. Innan kontraktet i England.
Dinah stod åter alldeles intill mig. Hennes lår masserade mitt, med mycket subtila rörelser.
- Jag kommer nog mera att tänka på TRAMPA INTE PÅ MINA SVETTIGA SKOR.
Dinah häpnade.
- Du menar det där svenska bandet med Sture Åkerfräkenberg på tamburin?!
- Ja.
- De är ju typiska stockholmare! Mycket väsen för ingenting!
- Så sant, svarade jag och ställde mig åter så att det blev lite luft emellan våra ben.
Men Dinah ställde sig åter, nu helt tydligt, närmare mig. Hon stod nu nästan helt vänd emot mig. Kände hennes andedräkt som svagt doftade Pepsodent Xylitol.
- Det skulle också kunna vara THE DE KOKTA ÄGGENS TRÄDGÅRD, försökte jag......., men kunde inte förneka, om någon frågat mig, att nu varjag lite tjock i rösten Hörde rasslet från hennes exklusiva smycken. Plast eller inte, det spelade ingen roll.
Hennes stora röda läppar var som vibrerande fuktiga sammetskuddar doppade i persikosaft.
Plötsligt vände hon sig något, sparkade mig lätt, men kärleksfullt i ena knävecket, så att jag ramlade ihop direkt, som Clark Gaybell i den där berömda filmen.
Mycket sakta, dramatiskt, fullföljde jag själv fallet av egen kraft. Föll ner i gräset på knä.
Även hon stod på knäna i sin trånga moderiktiga kjol
Vi märkte inte längre att the MIDGETS spelade sin hit "Cheese Doodle"
Kunde få fläckar på byxorna, men det var inte så viktigt just då.
- Smek mig!, utropade Dinah von Kindereggen.och lade sig tillrätta på rygg
Hon hade knäppt upp de få knapparna på sin olivröna jacka.
- Jaså, här ligger ni era turturduvor!
Den rösten tillhörde Jo-Anne Newlander, ordningsvakten.
Både Dinah och jag vände på våra huvuden.
Från den vinkeln såg Jo-Anne ut som en jätte med stora tänder. Hon hade superkrafter.
Vi reste oss genast, mödosamt visserligen, rättade till kläderna.
Några av småtjejerna som varit och kollat the MIDGETS hade också kommit fram till oss, av ren nyfikenhet.
- Nå, vad återstår nu. Var är vi i handlingen ?, sade Dinah med normal återställd röst. Hon var ju konstnärlig ledare för Clubhouse.
Midget fansen bevittnade det hela med runda ögon
- Jag har hört att männen skall bort. Det är inte bara Barbieby som tycker det, sade Jo-Anne och stod stadigt i gräset med sina basket-ball skor
- Du säger det?
- Det är ett feministiskt intiativ.
Dinah knäppte noga knapparna på sin olivgröna sommarjacka. Funderade några sekunder-
- O.K. För bort honom. Jag vill aldrig se honom igen.
- Det skall ske, sade ordningsvakten Jo-Anne Newlander.
Förbannade min otur. Än en gång hade lagens väktare lagt käppar i hjulet
- Men ni pussades ju nästan!, sade trettonåriga Ylva, som var ett av Midget-fansen
Kom på hur jag skulle kunna komma undan en avvisning. Det var egentligen enkelt
- Jag gillar Spice Girls!, utropade jag.
- Pass upp för den här mannen.Han är en proffsmjukis!, var det sista Jo-Anne sa innan hon lade
handfängsel på mig och förde bort mig till den fruktade kroppsscanningen.
C L U B H O U S E 8
CLUBHOUSE 8
Det var i juli de mest prominenta gästerna brukade anlända till Clubhouse. Till och med kunde det hända att somliga anlände vattenvägen, speciella båtar användes nere vid ån. Långväga gäster från till exempel Japan uppskattade en örlogsrodd över vattnet. Men redan vid midommar kändes det som om juli redan hade börjat.
I köket hade Wolgang, nyutnämnd Top Chef, redan fått upp ångan i tryckkokaren. Han jobbade rationellt, olika ingredienser i olika grytor.
Satt på altanen i en hammock vid sena fruksotbuffe´n. Nästan mittemot mig vid bordet, som naturligtvis stod still, satt en stillsam man.
- Broder Pellets. Sällan man ser er här uppe vid klubbstugan, sade jag och ansträngde mig lite för att verka trevlig.
Han hade kommit nerifrån dalen, där han hade etablerat en allt populärare rörelse. Somliga olyckskorpar kallade det för sekt, men jag tyckte inte det riktigt.
- Njaeh, sä år det väl. Men måste ju äta också, svarade Broder Pellets efter några sekunders betänketid.
Broder Pellets jobbade med kniv och gaffel i potatisgratängen. Svårt att tänka sig att han en gång nästan haft ett kontrakt med West Bromwich Albions som professionell fotbollsspelare. Jag satte ner fötterna på altanens bräder. så att hammocken slutade gunga.
- Vem var det som egentligen startade din rörelse?, frågade jag innan jag släppte med fötterna och gungade sakta igen.
- Den som drog igång redskaps rörelsen? Det var nog Buy-Rhami.
- Buy-Rahmi?
- Ja, han överlevde den första rean hos H-son produkter i Flängby- Ursprungligen är han från Ullared.
Jag stannade hammocken igen.
- Intressant...., och det spexleksaker ni håller på med?
- Japp. Det började med att Buy-Rahmi testade med en gammaldags handriven el-visp på sin mamma.
Dinah von Kindereggen kom in med en härlig bricka med drycket. Valde girigt ett glas med cider I solskenet glänste drycken som guld.
Broder Pellets hade sedan tidigare beställt in en helflaska mineralvatten, Aqua Cristall med Limesmak. Det skummade lite i glaset när han fyllde på-
- Du servitrisen, det här vattnet smakar inte lime.
Dinah von Kindereggen vinkade till sig Fiona som stod i närheten och serverade vispgrädde till efterrätten, en tunn skiva hallonrulltårta med marshmallows
Dinah för sin del tyckte inte alls om att bara kallas för servitris. Broder Pellets flinade. Hon hade spelat ett parti Wonder Ball med honom innan lunchen.
Fiona kom fram, nybliven del ägare till Clubhouse som hon var, hade ingen anledning att vara för mild, hon kunde säga vad hon tyckte:
- Jaså? Smakar det inte lime? Du menar de där gröna små kulorna? Köp dig då några ballar och pressa i saften själv!
Broder Pellets blev förvånad över Fionas rättframhet Han torkade sig lätt på pannan med Clubhouse servetten.
Reste mig upp för att flytta hammocken. Bäde Dinah och Fiona verkade märkbart irriterade att jag satt där och gungade mellan tuggorna.
- Prova apelisinsmak nästa gång. Den är inte så dum, sade jag medan jag hasade sittmöbeln till sidan av altanen
Det märktes att Fiona var inte klar, hon stod bredbent framför, Broder Pellets som satt där bara och lugnt tummade på sitt plastglas.
- Apelsiner? Skall det vara apelsiner nu också?! Kör ni för f-n till torget med din åsna och leta upp ett fruktstånd och ta me lastbilen!
Hon sade det inte till mig! Hon hade inriktat sig på sektledaren från dalen.
Bedömde det som om Fiona hade verkligen inte sina bästa dagar. Kanske låg det en besvikelse i att som delägare i Clubhouse mäste man som vanlugt jobba hårt, man kunde inte bli clubdrottning i en handvändning. Livet kändes nog inte så lyxigt som hon hade hoppats.
En av hennes närmaste kompanjoner, Rebecca, stod på en lägenhetsbalkong på andra våningen och tittade ner.
- Du Fjonkan, ta det lite lugnt, nu skall vi ju ha musik. Rebecca blåste några gånger i en vuvuzeela för att markera en fanfar inför konserten.
Ja det var rätt. Dock-Olga de Luxe hade diskret intagit Sol-scenen som man numera använde på dagtid. Så många av hennes fans hade inte hittat dit så här dags
Hon gjorde verkligen det bästa hon kunde, dansade lite jitterbugg i sin lilla svartvita kjol från nittonhunderasextiotalet
Lite Up Up and away. LiteTwistande. Lite Loop de Lopez. Lite Madonnachew.Lite studsade omkring i en stilla shake. Lite vanliga akrobatiska discorörelsermed klättra i rep. Lite These Bots are Made for Walkin. Lite avslutande Jump-Off med Flatman.
Dock-Olga de Luxe dansade nästan mer än hon sjöng
- VET DU VEM JAG E´ !!!!? skrek Broder Pellets plötsligt. Han stod upp vid sitt bord, hade inte ens druckit upp mineralvattnet.
Han stod och spände i sina blåjeans En besviken man, dessutom en sektledare, som blivit snorkigt begandlad av personalen.
Alltihopa tystnade, till och med Dock-Olga de Luxe. Endast ett stilla sus hörde från hennes Hagström-förstärkare (som även kunde användas till sång)
- Nåå?, sade Fiona och väntade på mer.
- Jag har en klubb i dalen och jag har m a s s a tjejer! Såna som dig kan jag skaffa i dussintals !
- Vadå för Klubb ?, sade Fiona med en aning nyfikenhet också, men ville verka oberörd.
- Spexleksaker. Vi håller på med S P E X L E K S A K E R, svarade Broder Pellets genast. Men Fiona verkade inte alls bli imponerad, men hon sade med ironi;
- Asfett. Tänk att få vara sektledare
- Titta! Jag har också en spexleksak!, sade Dock-Olga de Luxe, pekade på sin Hagström-förstärkare.
- Du är välkommen, replikerade broder Pellets omedelbart. Han ville avrunda lunchen genom att verka vara seriös.
Han lämnade emellertid sällskapet förargad med omedelbar verkan. Lade märke till att på hans bord stod fortfarande en nästan urdrucken plastflaska med mineralvatten, med Citron/Limesmak. Med b å d e Citron och Limesmak!
Tidigare hade man bråkat om endast om Lime. inte om Citron!
Det förklarade ju saken!
Det fanns två smaker i samma!
Strax efter lunch dök komissarie Barbieby upp, programenligt, men hittade omedelbart inte några arresteringar att göra.
Broder Pellets hade stått på hans lista, men där gick han bet
Komissariens assistent Waughan frågade om han fick övernatta på Clubhouse, kanske i ett tält ute på gräsmattan,
- O.K. Waughan, du får chansen att gripa Pellets.Ta honom på natten.
Många ville av någon anledning hyra ett tält till natten, men det var inte svårt att förstå, det var sommar. Partytältet som stod på baksidan av byggnaden var avsett för ordningsvakten Jo-Anne Newlander och hennes sju pojkar, de skulle anlända efter midnatt
Temperaturen under natten skulle knappast sjunka under 15 grader, värmeböljan kändes stadig.
Fick för min personliga del inte tag på ett enmansält, utan fick nöja mig med ett fyrmanna. Sent på kvällen kände det lite tokigt att ensam krypa in en så stor nattbostad av det slaget men det var snart ganska mysigt därinne. Hade tagit mig med en liten lampa och några trevliga böcker, bland annat om fågellivet i Flängbytrakten.
Komissarie Barbiebys assistent Waughan låg cirka tjugo meter bort, i ett litet enmanstält.
Skulle han göra några gripanden under natten, särskilt Broder Pellets var ju intressant?
Och han, sektledaren, skulle antagligen skulle göra sig revanscherande påmind efter intermezzot tidigare på dagen.
Men det fanns fler som var intressanta. På Clubhouse fanns det alltid inytessanta människor.
Vid 01:00 hördes det ljud, det lät som en modelljärnväg- Drog ner dragkedjan på tältöppningen något, kikade ut. Inget hördes längre, inget syntes. Jo-Anne Newlander hade någon dag tidigare varnat för att nattetid kunde man uppleva märkliga s.k Moving Images".Det var den årstiden. fylld av spexuella fantasier. Vanligen var det fantasin som spelade ett spratt
- Eeeeeeeeek !! Ett skrik hördes! I real tid !
Drog genast ner dragkedjan pä öppningen till mitt fyrmanatält. Kröp ut i min rutiga pyjamas. Stod på knä i det nattfuktiga gräset. Kände verkligen på vad campinglivet innebar
- EEEEEEEEK !! , hördes igen, nu kraftigare!
Från huset. Reste mig och sprang mot altanen.
Waughan verkade sova som en stock i sitt tält. Syrsorna spelade
Den halvöppna dörren stod och slog i nattvinden. Spooky.
Inne på Clubhouse var det nedsläckt men kunde orientera mig till den öppna spisen.
Bakom fanns trappan upp tilla andra våningen. Mötte Dock-Olga de Luxe i trappan.
- Skall du med ut och ta ett parti Wonder-Ball?
Hennes röst var lågmäld. lite långsam. Mycket s-ljud från hennes läppar.
- Hörde du inte att någon skrek från tornet ?!, viskade jag högt och fortsatte springa uppför trappan.
Kastade upp dörren till andra våningen.
Mina fötter jobbade vidare i korridoren, förbi duschrummen. Inget plaskande, inget daskande, inget fnitter därinne. De var öde.
Jag satte ena foten på det första trappsteget till tornrummet. Gick nu långsammare, började smyga uppför. Tog i ledstången för varje steg
Uppe i det lilla rummet var det belyst av riktiga stearinljus, brandfarligt förstås. Bakom ett litet skrivbord satt Dinah von Kindereggen. Hon skrev med en strutsfjäderpenna och doppade den då och då i en liten bläckbehållare. Pennan skrapade mot pappret
- Vad gör du?, sade jag
Hon tittade upp.
- Oh, jag förbereder Wonder-Ball turneringen imorgon.
- Hörde du inte ett fasansfullt skrik?
Dinah fuktade sina stora läppar med tungan.
- Oh, nej. Jag hörde inget skrik.
Hon tittade ner i pappret igen och fortsatte skriva. Tyckte att det lät mysigt när den gammaldags pennan gned mot pappret
- Du fryser inte....?, sade jag något tvekande.
Dinah var onekligen ganska lättklädd. Hade hon uppträtt på Clubhousescenen i den klädseln hade det förorsakat jubel och applåder.
Med rätt publik förstås, ett publikhax av män. Fömodade att kreationen var virkad för hand.
Klampande steg hördes från trappan. Ljudet ökade Tissel, tassel, som växte till röster..
Det visade sig vara ordningsvakten Jo-Anne Newlander som kom med sin sju killar.
Alla fick precis plats i tornrummet, men Dinah fick resa sig och dra tillbaka skrivbordet något.
- Nå, vad har ni hittat på för roligt?, sade Diana och fingrade på sin virkade fisknäts bh. Konstaterade att den var för liten.
- Vi har varit på bio, sade Jo-Anne rappt, som hon ofta gör.
Hon fick syn på en skål med nektariner som stod på skrivbordet.
- Får vi ta? sade Jo-Anne
- Jojo... Och vad såg ni då? undrade Dinah, putade med bröstpartiet. Hon lade strutsfjäderpennan åt sidan
- Snövit och De Sju Bergsgorillorna.
- Vad inspirerande, sade Dinah och greppade själv en mogen nektarin. Hon lät sina stora röda läppar omsluta frukten och bet till.
Saft droppade på tornrummets brädgolv.
- Flickor, jag måste gå nu, sade jag och nickade hastigt. Uppfattade Jo-Annes sju killar som anonyma skuggor i stearinljusens sken, som rivaler på mitt revir.
Jag sprang hastigt med små steg nerför trappan, ända tills jag kom ut på den sommarsvala altanen.
Jag ville inte se det, deras orgie tornrymmet. Visste nästan att det förekom, hade hört rykten Kröp in i mitt fyrmannatält. tände lampan Kanske var jag svartsjuk.
Tog fram min bok om häckande vildhönor kring Flängbysjön. Efter en liten stund blev jag varse om att jag var inte ensam i tältet.
Ljuskäglan från läslampan var verkligen liten.
Det lär som andetag! Lyste upp bortersta delen av tältet.
Där låg Dock-Olga de Luxe ihop krupen under en liten röd pläd. Hade glömt hur liten hon var.
Alla var vana vid att hon var som en vuxen människa och tänkte inte på hennes faktiska storlek.
Hon var ju endast 25 cm hög!
Jo-Annes killar var som jättar i förhållande till Dock-Olga de Luxe.
Öppnade dragkedjan till tältiningången, andades in lite av sommarnattens luft.
Fick det bekräftat att jag var helt nykter.
Annars brukade det ju vara så, att man inte alltid har lagt märke till, med vem man sover med, som VIP-kund på Clubhouse, men ...
det kunde ju också vara så, upptäckte jag till min fasa efter några ögonblick,att Dock-Olga de Luxe var en av Broder Pellets insmugglade spexleksaker!!
Jag höll på att bli inblandad i hans sekt ?!
En tid senare, när jag berättat om min märkliga upplevelser för psykologisk expertis i Tyskland, framlade dessa teorin att de två mystiska skriken på natten var något själv suggererat fram för att ha en legitim anledning att uppsöka den vackra Dinah von Kindereggen i tornrummet.
Men riktigt säker kan man aldrig vara..., på någonting egentligen. Det var omöjligt att hitta Clubhouse på någon känd karta.
Inte med GPS. Inte i Texacos bilatlas över Sverige från 1959.
Ord står mot ord. Vilda fantasier eller verklighet?
Clubhouse kunde vara....... en T w i l i g h t Z o n e.......!
Det var i juli de mest prominenta gästerna brukade anlända till Clubhouse. Till och med kunde det hända att somliga anlände vattenvägen, speciella båtar användes nere vid ån. Långväga gäster från till exempel Japan uppskattade en örlogsrodd över vattnet. Men redan vid midommar kändes det som om juli redan hade börjat.
I köket hade Wolgang, nyutnämnd Top Chef, redan fått upp ångan i tryckkokaren. Han jobbade rationellt, olika ingredienser i olika grytor.
Satt på altanen i en hammock vid sena fruksotbuffe´n. Nästan mittemot mig vid bordet, som naturligtvis stod still, satt en stillsam man.
- Broder Pellets. Sällan man ser er här uppe vid klubbstugan, sade jag och ansträngde mig lite för att verka trevlig.
Han hade kommit nerifrån dalen, där han hade etablerat en allt populärare rörelse. Somliga olyckskorpar kallade det för sekt, men jag tyckte inte det riktigt.
- Njaeh, sä år det väl. Men måste ju äta också, svarade Broder Pellets efter några sekunders betänketid.
Broder Pellets jobbade med kniv och gaffel i potatisgratängen. Svårt att tänka sig att han en gång nästan haft ett kontrakt med West Bromwich Albions som professionell fotbollsspelare. Jag satte ner fötterna på altanens bräder. så att hammocken slutade gunga.
- Vem var det som egentligen startade din rörelse?, frågade jag innan jag släppte med fötterna och gungade sakta igen.
- Den som drog igång redskaps rörelsen? Det var nog Buy-Rhami.
- Buy-Rahmi?
- Ja, han överlevde den första rean hos H-son produkter i Flängby- Ursprungligen är han från Ullared.
Jag stannade hammocken igen.
- Intressant...., och det spexleksaker ni håller på med?
- Japp. Det började med att Buy-Rahmi testade med en gammaldags handriven el-visp på sin mamma.
Dinah von Kindereggen kom in med en härlig bricka med drycket. Valde girigt ett glas med cider I solskenet glänste drycken som guld.
Broder Pellets hade sedan tidigare beställt in en helflaska mineralvatten, Aqua Cristall med Limesmak. Det skummade lite i glaset när han fyllde på-
- Du servitrisen, det här vattnet smakar inte lime.
Dinah von Kindereggen vinkade till sig Fiona som stod i närheten och serverade vispgrädde till efterrätten, en tunn skiva hallonrulltårta med marshmallows
Dinah för sin del tyckte inte alls om att bara kallas för servitris. Broder Pellets flinade. Hon hade spelat ett parti Wonder Ball med honom innan lunchen.
Fiona kom fram, nybliven del ägare till Clubhouse som hon var, hade ingen anledning att vara för mild, hon kunde säga vad hon tyckte:
- Jaså? Smakar det inte lime? Du menar de där gröna små kulorna? Köp dig då några ballar och pressa i saften själv!
Broder Pellets blev förvånad över Fionas rättframhet Han torkade sig lätt på pannan med Clubhouse servetten.
Reste mig upp för att flytta hammocken. Bäde Dinah och Fiona verkade märkbart irriterade att jag satt där och gungade mellan tuggorna.
- Prova apelisinsmak nästa gång. Den är inte så dum, sade jag medan jag hasade sittmöbeln till sidan av altanen
Det märktes att Fiona var inte klar, hon stod bredbent framför, Broder Pellets som satt där bara och lugnt tummade på sitt plastglas.
- Apelsiner? Skall det vara apelsiner nu också?! Kör ni för f-n till torget med din åsna och leta upp ett fruktstånd och ta me lastbilen!
Hon sade det inte till mig! Hon hade inriktat sig på sektledaren från dalen.
Bedömde det som om Fiona hade verkligen inte sina bästa dagar. Kanske låg det en besvikelse i att som delägare i Clubhouse mäste man som vanlugt jobba hårt, man kunde inte bli clubdrottning i en handvändning. Livet kändes nog inte så lyxigt som hon hade hoppats.
En av hennes närmaste kompanjoner, Rebecca, stod på en lägenhetsbalkong på andra våningen och tittade ner.
- Du Fjonkan, ta det lite lugnt, nu skall vi ju ha musik. Rebecca blåste några gånger i en vuvuzeela för att markera en fanfar inför konserten.
Ja det var rätt. Dock-Olga de Luxe hade diskret intagit Sol-scenen som man numera använde på dagtid. Så många av hennes fans hade inte hittat dit så här dags
Hon gjorde verkligen det bästa hon kunde, dansade lite jitterbugg i sin lilla svartvita kjol från nittonhunderasextiotalet
Lite Up Up and away. LiteTwistande. Lite Loop de Lopez. Lite Madonnachew.Lite studsade omkring i en stilla shake. Lite vanliga akrobatiska discorörelsermed klättra i rep. Lite These Bots are Made for Walkin. Lite avslutande Jump-Off med Flatman.
Dock-Olga de Luxe dansade nästan mer än hon sjöng
- VET DU VEM JAG E´ !!!!? skrek Broder Pellets plötsligt. Han stod upp vid sitt bord, hade inte ens druckit upp mineralvattnet.
Han stod och spände i sina blåjeans En besviken man, dessutom en sektledare, som blivit snorkigt begandlad av personalen.
Alltihopa tystnade, till och med Dock-Olga de Luxe. Endast ett stilla sus hörde från hennes Hagström-förstärkare (som även kunde användas till sång)
- Nåå?, sade Fiona och väntade på mer.
- Jag har en klubb i dalen och jag har m a s s a tjejer! Såna som dig kan jag skaffa i dussintals !
- Vadå för Klubb ?, sade Fiona med en aning nyfikenhet också, men ville verka oberörd.
- Spexleksaker. Vi håller på med S P E X L E K S A K E R, svarade Broder Pellets genast. Men Fiona verkade inte alls bli imponerad, men hon sade med ironi;
- Asfett. Tänk att få vara sektledare
- Titta! Jag har också en spexleksak!, sade Dock-Olga de Luxe, pekade på sin Hagström-förstärkare.
- Du är välkommen, replikerade broder Pellets omedelbart. Han ville avrunda lunchen genom att verka vara seriös.
Han lämnade emellertid sällskapet förargad med omedelbar verkan. Lade märke till att på hans bord stod fortfarande en nästan urdrucken plastflaska med mineralvatten, med Citron/Limesmak. Med b å d e Citron och Limesmak!
Tidigare hade man bråkat om endast om Lime. inte om Citron!
Det förklarade ju saken!
Det fanns två smaker i samma!
Strax efter lunch dök komissarie Barbieby upp, programenligt, men hittade omedelbart inte några arresteringar att göra.
Broder Pellets hade stått på hans lista, men där gick han bet
Komissariens assistent Waughan frågade om han fick övernatta på Clubhouse, kanske i ett tält ute på gräsmattan,
- O.K. Waughan, du får chansen att gripa Pellets.Ta honom på natten.
Många ville av någon anledning hyra ett tält till natten, men det var inte svårt att förstå, det var sommar. Partytältet som stod på baksidan av byggnaden var avsett för ordningsvakten Jo-Anne Newlander och hennes sju pojkar, de skulle anlända efter midnatt
Temperaturen under natten skulle knappast sjunka under 15 grader, värmeböljan kändes stadig.
Fick för min personliga del inte tag på ett enmansält, utan fick nöja mig med ett fyrmanna. Sent på kvällen kände det lite tokigt att ensam krypa in en så stor nattbostad av det slaget men det var snart ganska mysigt därinne. Hade tagit mig med en liten lampa och några trevliga böcker, bland annat om fågellivet i Flängbytrakten.
Komissarie Barbiebys assistent Waughan låg cirka tjugo meter bort, i ett litet enmanstält.
Skulle han göra några gripanden under natten, särskilt Broder Pellets var ju intressant?
Och han, sektledaren, skulle antagligen skulle göra sig revanscherande påmind efter intermezzot tidigare på dagen.
Men det fanns fler som var intressanta. På Clubhouse fanns det alltid inytessanta människor.
Vid 01:00 hördes det ljud, det lät som en modelljärnväg- Drog ner dragkedjan på tältöppningen något, kikade ut. Inget hördes längre, inget syntes. Jo-Anne Newlander hade någon dag tidigare varnat för att nattetid kunde man uppleva märkliga s.k Moving Images".Det var den årstiden. fylld av spexuella fantasier. Vanligen var det fantasin som spelade ett spratt
- Eeeeeeeeek !! Ett skrik hördes! I real tid !
Drog genast ner dragkedjan pä öppningen till mitt fyrmanatält. Kröp ut i min rutiga pyjamas. Stod på knä i det nattfuktiga gräset. Kände verkligen på vad campinglivet innebar
- EEEEEEEEK !! , hördes igen, nu kraftigare!
Från huset. Reste mig och sprang mot altanen.
Waughan verkade sova som en stock i sitt tält. Syrsorna spelade
Den halvöppna dörren stod och slog i nattvinden. Spooky.
Inne på Clubhouse var det nedsläckt men kunde orientera mig till den öppna spisen.
Bakom fanns trappan upp tilla andra våningen. Mötte Dock-Olga de Luxe i trappan.
- Skall du med ut och ta ett parti Wonder-Ball?
Hennes röst var lågmäld. lite långsam. Mycket s-ljud från hennes läppar.
- Hörde du inte att någon skrek från tornet ?!, viskade jag högt och fortsatte springa uppför trappan.
Kastade upp dörren till andra våningen.
Mina fötter jobbade vidare i korridoren, förbi duschrummen. Inget plaskande, inget daskande, inget fnitter därinne. De var öde.
Jag satte ena foten på det första trappsteget till tornrummet. Gick nu långsammare, började smyga uppför. Tog i ledstången för varje steg
Uppe i det lilla rummet var det belyst av riktiga stearinljus, brandfarligt förstås. Bakom ett litet skrivbord satt Dinah von Kindereggen. Hon skrev med en strutsfjäderpenna och doppade den då och då i en liten bläckbehållare. Pennan skrapade mot pappret
- Vad gör du?, sade jag
Hon tittade upp.
- Oh, jag förbereder Wonder-Ball turneringen imorgon.
- Hörde du inte ett fasansfullt skrik?
Dinah fuktade sina stora läppar med tungan.
- Oh, nej. Jag hörde inget skrik.
Hon tittade ner i pappret igen och fortsatte skriva. Tyckte att det lät mysigt när den gammaldags pennan gned mot pappret
- Du fryser inte....?, sade jag något tvekande.
Dinah var onekligen ganska lättklädd. Hade hon uppträtt på Clubhousescenen i den klädseln hade det förorsakat jubel och applåder.
Med rätt publik förstås, ett publikhax av män. Fömodade att kreationen var virkad för hand.
Klampande steg hördes från trappan. Ljudet ökade Tissel, tassel, som växte till röster..
Det visade sig vara ordningsvakten Jo-Anne Newlander som kom med sin sju killar.
Alla fick precis plats i tornrummet, men Dinah fick resa sig och dra tillbaka skrivbordet något.
- Nå, vad har ni hittat på för roligt?, sade Diana och fingrade på sin virkade fisknäts bh. Konstaterade att den var för liten.
- Vi har varit på bio, sade Jo-Anne rappt, som hon ofta gör.
Hon fick syn på en skål med nektariner som stod på skrivbordet.
- Får vi ta? sade Jo-Anne
- Jojo... Och vad såg ni då? undrade Dinah, putade med bröstpartiet. Hon lade strutsfjäderpennan åt sidan
- Snövit och De Sju Bergsgorillorna.
- Vad inspirerande, sade Dinah och greppade själv en mogen nektarin. Hon lät sina stora röda läppar omsluta frukten och bet till.
Saft droppade på tornrummets brädgolv.
- Flickor, jag måste gå nu, sade jag och nickade hastigt. Uppfattade Jo-Annes sju killar som anonyma skuggor i stearinljusens sken, som rivaler på mitt revir.
Jag sprang hastigt med små steg nerför trappan, ända tills jag kom ut på den sommarsvala altanen.
Jag ville inte se det, deras orgie tornrymmet. Visste nästan att det förekom, hade hört rykten Kröp in i mitt fyrmannatält. tände lampan Kanske var jag svartsjuk.
Tog fram min bok om häckande vildhönor kring Flängbysjön. Efter en liten stund blev jag varse om att jag var inte ensam i tältet.
Ljuskäglan från läslampan var verkligen liten.
Det lär som andetag! Lyste upp bortersta delen av tältet.
Där låg Dock-Olga de Luxe ihop krupen under en liten röd pläd. Hade glömt hur liten hon var.
Alla var vana vid att hon var som en vuxen människa och tänkte inte på hennes faktiska storlek.
Hon var ju endast 25 cm hög!
Jo-Annes killar var som jättar i förhållande till Dock-Olga de Luxe.
Öppnade dragkedjan till tältiningången, andades in lite av sommarnattens luft.
Fick det bekräftat att jag var helt nykter.
Annars brukade det ju vara så, att man inte alltid har lagt märke till, med vem man sover med, som VIP-kund på Clubhouse, men ...
det kunde ju också vara så, upptäckte jag till min fasa efter några ögonblick,att Dock-Olga de Luxe var en av Broder Pellets insmugglade spexleksaker!!
Jag höll på att bli inblandad i hans sekt ?!
En tid senare, när jag berättat om min märkliga upplevelser för psykologisk expertis i Tyskland, framlade dessa teorin att de två mystiska skriken på natten var något själv suggererat fram för att ha en legitim anledning att uppsöka den vackra Dinah von Kindereggen i tornrummet.
Men riktigt säker kan man aldrig vara..., på någonting egentligen. Det var omöjligt att hitta Clubhouse på någon känd karta.
Inte med GPS. Inte i Texacos bilatlas över Sverige från 1959.
Ord står mot ord. Vilda fantasier eller verklighet?
Clubhouse kunde vara....... en T w i l i g h t Z o n e.......!
Thursday, June 10, 2010
C L U B H O U S E 7
CLUBHOUSE 7
Det var den där söndagen efter att någon troligen hade bombat Clubhouse. En fin dag kunde det ändå bli, den senaste tidens dystra regn verkade vara ett minne blott.
Personal städade glasskärvor från altanen. I köket var det full aktivitet, som om inget hade hänt. Det gällde att se framåt. Busslaster med gäster väntades redan vid middagstid.Kvällen innan hade Lady Gegga-Moya uppträtt på Clubhouse under spektakulär förhållanden. Hon verkade ha försvunnit spårlöst.
Först ut på förmiddagsmatine´n var Harry Bankell, som i en storrutig clubblazer, vit skjorta och en vinrödslips underhöll de minsta. Hans enorma perfekta löständer fick dem att skratta, speciellt när han tog ut garnityret och hastigt stoppade in dem igen. Tog ut dem, stoppade in dem. Han upprepade det många gånger, tills en kille i 5-års åldern ställde sig framför och kissade på Harry´s ljusa byxben..
- HaHaHa, vad tar du dig till onge, sade Harry och tog några steg tillbaka.
Jo-Anne Newlander, som var ordningsvakt såg det från kulisserna. Själv satt jag i en vit plaststol under äppelträdet en bit ifrån. Rebecca och Fiona, som numera serverade äppelsaft och bullar, stannade till med sina sagobrickor. Meningen var att varje gång de bjöd på ett glas eller en bulle, skulle de också berätta en gåta för barnen att gissa på. Rebecca gick fram med sin bricka till barnen och låtsades inte om kiss-incidenten.
Gåtan löd;
"Vad är som droppar, som droppar, som droppar---, på vårt lilla hus.
- EN SVENIS !!.... , hojtade lille Eskil
Jo-Anne som stod bakom en två meter hög flugsvamp av frigolit, tyckte att det började bli för mycket.
- HaHaHOHo, skrattade Harry Bankell som vek sig nästan dubbel. Klart att löständerna ramlade på golvet..
Barnen började också skratta.
- DuDudu... menar inte Glubb-Glubb SVENNIS.., HaHaHaHOHO, skrattade showmannen Harry Bankell med handen för munnen.
Rebeccas kamrat Fiona kom nu fram med sin sagobricka, glasen innehöll i stället körsbärssaft. Den saften var röd och såg riktigt god ut. Äppelsaften såg billigare ut
i förmiddagsbelysningen, den var lite gulaktig. Fionas gåta var lurigare, och hon mera sjöng fram den;
- "Vad är det som krupper på marken om inte er nya svensklärarets?"
Det blev tyst, barnen tittade på varandra. Några ögonblick verkade det som om gåtan var för svår. eller barnen för små.
Jo-Anne Newlander ropade bakom flugsvampen:
- Det är farbror Harry som krupper på marken efter att farbror Harry blivit utslängd!
Harry Bankell vände sig om, tog några stapplande steg åt sidan. Han hade svårt med balansen
Fiona nickade ivrigt.
Barnen stormade scenen, boxade på Harrys ben och knän så att han ramlade ihop Löständerna flög minst tre meter bort.
Jo-Anne fångade in barnen i ett stort nät och drog iväg med det till utgången. Harry Bankell låg kvar som en skadad soldat.
Efter en stund började han kravla sig mot Rebecca och Fiona, som faktiskt nu tyckte synd om honom.
- Ge en gammal man ett glas saft och en bulle, sade han mödosamt med svag röst
- Du är vår hjälte Harry och vi är alltid solidariska, sade flickorna som med en röst.
Dinah von Kindereggen kom ut i den bästa av alla scenbelysningar, strålande solsken. Dinah hade lila läppstift och svart volymmascara som
gav en glamourös effekt. Bikinin var i apelsinorange.
- Vad är det som pågår här? Här ligger en man på golvet!
Jo-Anne Newlander kom just då tillbaka in på scenen och kunde ge Dinah ett ärligt svar.
- Det är den förtrollade prinsen, kommenterade Jo-Anne visserligen lite torrt.
- Det menar du inte,... han verkar ju alldeles slutkörd ?!, sade Dinah och tog några sidsteg bort mot pianot.
Hon var en utmärkt pianist, men uppträdde sällan. Den här gången satte hon sig på pallen. Den var het, sitsen var av svart läder. Solen hade
varit på den minst en halvtimme.
- Oajj!, sade Dinah, men rättade snart till den orange bikinirumpan så att hon satt bekvämt.
Drog fram några ackord genom att trycka på tangenterna.
Hon testade pedalerna, i sina somriga beach-volley sandaler. Hon öppnade munnen för att börja sjunga
Harry Bankell hade lyckats resa sig upp.
-Är det slut nu?, sade med gammal röst med två glas saft i handen.
- Det är inte slut nu. Kom så går vi upp på rummet och vilar lite, sade Rebecca och Fiona som med en röst.
De hade redan första dagen på Clubhouse lärt sig, av Dinah von Kindereggen faktiskt, att äldre män behöver vila sig.
I bakgrunden spelade Dinah von Kindereggen "As Rhymes Goes By" på pianot. Några nyanlända rörde i sina kaffekoppar, tuggade försiktigt i sina kanelbullar-
Med tanke på gårdagens kaos var stämningen på Clubhouse riktigt gemytlig.
Uppe på andra våningen försökte underhållaren Harry Bankell rymma i sina bermudashorts, men Rebecca lade krokben för honom.
Han föll raklång i korridoren och löständerna for ut över trägolvet.
- Hjääälp! Hjeeelp! De är Technobrudar!, skrek han.
Ja, så fort de kommit upp på rummet hade Fiona knäppt på CD-spelaren, ovetande om att Harry inte gillade all musik.Men vad de däremot visste, var att Harry var en rik man. Han hade både fallskärmar och bonus på ett konto och var nu pensionerad från inkassobolaget. Harry Bankell bedrev sin lilla scenverksamhet endast som hobby, kanske för att bedöva sitt samvete. Kanske för att dölja något annat.
- Vi måste förlova oss med honom, hade Rebecca.sagt.
- En dubbelförlovning..., det har du rätt i, hade Fiona svarat.
Då skulle de också vara fria att lämna Clubhouse när de själva ville. Det var vägen ut till friheten. Frånsett att de skulle få dras med Harry, men han var gammal och
skulle säkert snart lämna den här planeten på naturlig väg. Det var tur för Fiona och Rebecca att husets ägare, Slutgher den III, hade lämnat en sådan klausul för de
anställda.
Jo-Anne Newlandersin gjorde sin vanliga inspektionsrunda på andra våningen. När hon fick syn på Harry Bankell, greppade hon snabbt sin elektriska batong.
- Nämen, ligger ni här herr Harry? När jag menade att ni riskerade att bli utslängd, menade jag inte på det här viset!
- Näh,........ stonade Harry fram
- Är det flickorna som är elaka mot dig?
Jo-Anne tog tag i Harrys tunna axlar och lyfte upp honom halvstående. Rebecca och Fiona stod bakom dörren och kikade i nyckelhålet.
- Det är Jo-Anne Newlander!, viskade Rebecca.
- Hon kan förstöra vår plan!, utropade Fiona också, viskande.
De visste inte att Jo-Anne hade en egen plan. Hon smällde till Harry några gånger med batongen, men bara på bermudashortsen där framtill, markerade samtidigt att han skulle gå till trappan. Inte den trappa som ledde nedåt, till entre´n där kropsscanningen låg. utan uppåt. Ja, det fanns en liten vindsvåning med ett torn.
Rebecca och Fiona fäljde efter dem, nerhukade som indianer.
Inne i tornrummet fanns ett lite bord och två stolar.
- Nu ska vi se här, sade Jo-Anne som tag fram några papper och en stor kulspets-penna.
Harry Bankell satte sig på den lilla stolen med rund sits. Jo-Anne Newlander satte sig mittemot.
- Du skriver över dina tillgångar på mig och det behövs bara en liten namnteckning, här. Och sen en på det här dokumentet, som banken i Flängby gärna vill ha.
- Jaha. Men vänta lite, ... du pratar om mina tillgångar?
Harry Bankell darrade inte på rösten, han verkade vara vid sinnenas fulla bruk. Jo-Anne gav ett litet leende. Såg honom i ögonen.
- Ja, det här andra pappret är en fullmakt
- Du menar att du skall ha mina pengar?
- Nja,.. inta så direkt....vi behöver köpa in medicin till Rädda Barnen. Vi skall också spela SIDAs i nya förhandlingar med EU.
- Medicin---?
- Ja, själv skall jag förresten snart hämta mitt medicin paket från macken. Beställer direkt från en egenföretagare i HongKong, min käre vän Kong Womg
Kan verkligen inte tänka mig köpa ett läkemedel som Flickagra av en livatidsanställd zoombie på gamla apoteket
Harry Bankell tystnade, sträckte på sig något, lutade sig bakåt på stolen.
- Flickagra? Så, du menar att du behöver ta Flickagara? Jag trodde du var hälsan själv!
- Tja, du vet jag, från och till har jag sju killar. Mycket att hålla reda på.
Allt detta hörde Rebecca och Fiona som hade smugit in i rummet, men låg gömda bakom en gammal sjömanskista..
- Neeej, nu står jag inte ut längre !! , skrek Fiona som låg underst. Hon knuffade Rebecca åt sidan, samtidigt som hon reste sig tvärt.
- Vänta lite!, jag vill också vara med!!, ropade Rebecca som också strax stod på benen. De dök upp som ur ett vulkanutbrott.
Deras högklackade skor gjorde att de såg längre ut än vanligt.
Mest förvånad blev Harry Bankell.
- Vi skall förlova oss med Harry ! ropade Fiona och Rebecca som med en röst
Jo-Anne hade i ögonvrån visst sett att Rebecca och Fiona krupit till kistan, men hon hade inte velat avbryta sitt viktiga initiativ i
ett livsavgörande affärssamtal. .
- Nå var står vi flickor...?, sade Jo-Anne efter några andetag, såg avmätt på inkräktana
Det hördes klampande steg i trappan, ända nerifrån.
Kommissarie Barbieby och hans assistent Waughan var på väg upp.
Det låg arresteringar i luften, men det kunde ju inte gälla Fiona och Rebecca, de hade amnesti hos Barbieby
Oss läsare emellan; då återstod ju endast Harry Bankell och ordningsvakten Jo-Anne Newlander, men det var inte där den
erfarne kommissarien satte in stöten
- Var är LADY GEGGA-MOYA ??, sade kommissarie Barbieby barskt, så fort han nådde översta trappsteget.
En tystnad uppstod. Rebecca och Fiona tittade på varandra. Det var sant att Lady Gegga-Moya försvunnit kvällen innan i samband
med robotattacken. Eller om det var pastor Bengtseus i sin flygande predikstol, där gick åsikterna isär.
- Jag vet vad ni tänker, sade Barbieby.
- Ja?... Va?Va?, sade Jo-Anne frågande. Hon hade bland många egenskaper också den ettriga feministens, tränad att montera ner offensiva män genom att själv vara offensiv.
- Ni tror att jag kommit hit för att träffa dessa två Femmes Fatales, Fiona och Rebecca ! Bara för att de häromkvällen behandlade mig väl och gjorde mig mjuk !
Kommissarie Barbieby var irriterad och tog ett steg tillbaka, han kände att manlighet var hotad, men han kunde egentligen inte komma på varför.
Han hade kommit till Clubhouse för att göra sitt jobb. Assistent Waughan visste inget alls om att Barbieby blivit serverad på rummet nyligen av de ljuvliga Rebecca och Fiona, de nya servitriserna som kommit för att stanna.
Harry Bankell vaknade till.
- Kommissarien, Kommissarien... det är bra att ni kom,... jag tror att jag höll på att bli rånad på alla mina tillgångar.
Barbieby vände sig om. Nu var han tuff. Han visste att tjejerna tittade på honom.
- Jaså vad gör du här ditt gamla pedofil! Vem försökte råna dig? Sergel? Intrum Justitia? Du är själv för fan delägare i åtminstone ett av de där inkassobolagen Rånar du dig själv?
- Det var hon där, sade Harry Bankell och pekade på ordningsvakten Jo-Anne Newlander med ett långt krokigt pekfinger.
- Jag ville bara ha Harrys tjocka gamla plånbok, sade Jo-Anne tvärsäkert
- De var väl inte så farligt, lade Barbieby in.
En av de största skandalerna i modern historia på Clubhouse k u n d e ha fullbordats
O m journalisten, Anders Fjunstedt använt sin yttrandefrihet, passat på att hämnas i Spexpressen, skriva fjortonsidiga artiklar,
om hur han överlevde kroppscanningen.
I engelska tidningar skulle Jo-Anne k u n n a ha beskrivts som "THE CLUBHOUSE MONSTER"....., men så blev det inte.
Rebecca och Fiona ställde upp, utan förbehåll till Jo-Annes försvar.
De var ju som systrar.
De var kronvittnen.
När de låg gömda bakom sjömanskistan hade de ju aldrig hört Jo-Anne säga någonting annat än k ä r l e k s o r d.
Till pengar visserligen, men även det är ju kärlek vi första ögonkastet
- Vi kan dela på pengarna alla tre, till exempel, sade Fiona vid slutpläderingen.
Efter rättegången. då Harry Bankell dömdes att betala underhåll i förskott, sprang flickorna barfota omkring, med lättade steg.i trädgården.
Jo-Anne avslöjade en hemlighet. Hon ville ha med Hanna från Havanna med i teamet.
- Hanna från Havanna!, utropade Rebecca.
- Hanna från Havanna!, utropade Fiona.
- Ja, då blir vi ju mer symmetriska. Lättare att dela en tusenlapp! För rätt skall det ju vara!
Så gick det till när Clubhouse upplevde ett begynnande maktskifte
Det var den där söndagen efter att någon troligen hade bombat Clubhouse. En fin dag kunde det ändå bli, den senaste tidens dystra regn verkade vara ett minne blott.
Personal städade glasskärvor från altanen. I köket var det full aktivitet, som om inget hade hänt. Det gällde att se framåt. Busslaster med gäster väntades redan vid middagstid.Kvällen innan hade Lady Gegga-Moya uppträtt på Clubhouse under spektakulär förhållanden. Hon verkade ha försvunnit spårlöst.
Först ut på förmiddagsmatine´n var Harry Bankell, som i en storrutig clubblazer, vit skjorta och en vinrödslips underhöll de minsta. Hans enorma perfekta löständer fick dem att skratta, speciellt när han tog ut garnityret och hastigt stoppade in dem igen. Tog ut dem, stoppade in dem. Han upprepade det många gånger, tills en kille i 5-års åldern ställde sig framför och kissade på Harry´s ljusa byxben..
- HaHaHa, vad tar du dig till onge, sade Harry och tog några steg tillbaka.
Jo-Anne Newlander, som var ordningsvakt såg det från kulisserna. Själv satt jag i en vit plaststol under äppelträdet en bit ifrån. Rebecca och Fiona, som numera serverade äppelsaft och bullar, stannade till med sina sagobrickor. Meningen var att varje gång de bjöd på ett glas eller en bulle, skulle de också berätta en gåta för barnen att gissa på. Rebecca gick fram med sin bricka till barnen och låtsades inte om kiss-incidenten.
Gåtan löd;
"Vad är som droppar, som droppar, som droppar---, på vårt lilla hus.
- EN SVENIS !!.... , hojtade lille Eskil
Jo-Anne som stod bakom en två meter hög flugsvamp av frigolit, tyckte att det började bli för mycket.
- HaHaHOHo, skrattade Harry Bankell som vek sig nästan dubbel. Klart att löständerna ramlade på golvet..
Barnen började också skratta.
- DuDudu... menar inte Glubb-Glubb SVENNIS.., HaHaHaHOHO, skrattade showmannen Harry Bankell med handen för munnen.
Rebeccas kamrat Fiona kom nu fram med sin sagobricka, glasen innehöll i stället körsbärssaft. Den saften var röd och såg riktigt god ut. Äppelsaften såg billigare ut
i förmiddagsbelysningen, den var lite gulaktig. Fionas gåta var lurigare, och hon mera sjöng fram den;
- "Vad är det som krupper på marken om inte er nya svensklärarets?"
Det blev tyst, barnen tittade på varandra. Några ögonblick verkade det som om gåtan var för svår. eller barnen för små.
Jo-Anne Newlander ropade bakom flugsvampen:
- Det är farbror Harry som krupper på marken efter att farbror Harry blivit utslängd!
Harry Bankell vände sig om, tog några stapplande steg åt sidan. Han hade svårt med balansen
Fiona nickade ivrigt.
Barnen stormade scenen, boxade på Harrys ben och knän så att han ramlade ihop Löständerna flög minst tre meter bort.
Jo-Anne fångade in barnen i ett stort nät och drog iväg med det till utgången. Harry Bankell låg kvar som en skadad soldat.
Efter en stund började han kravla sig mot Rebecca och Fiona, som faktiskt nu tyckte synd om honom.
- Ge en gammal man ett glas saft och en bulle, sade han mödosamt med svag röst
- Du är vår hjälte Harry och vi är alltid solidariska, sade flickorna som med en röst.
Dinah von Kindereggen kom ut i den bästa av alla scenbelysningar, strålande solsken. Dinah hade lila läppstift och svart volymmascara som
gav en glamourös effekt. Bikinin var i apelsinorange.
- Vad är det som pågår här? Här ligger en man på golvet!
Jo-Anne Newlander kom just då tillbaka in på scenen och kunde ge Dinah ett ärligt svar.
- Det är den förtrollade prinsen, kommenterade Jo-Anne visserligen lite torrt.
- Det menar du inte,... han verkar ju alldeles slutkörd ?!, sade Dinah och tog några sidsteg bort mot pianot.
Hon var en utmärkt pianist, men uppträdde sällan. Den här gången satte hon sig på pallen. Den var het, sitsen var av svart läder. Solen hade
varit på den minst en halvtimme.
- Oajj!, sade Dinah, men rättade snart till den orange bikinirumpan så att hon satt bekvämt.
Drog fram några ackord genom att trycka på tangenterna.
Hon testade pedalerna, i sina somriga beach-volley sandaler. Hon öppnade munnen för att börja sjunga
Harry Bankell hade lyckats resa sig upp.
-Är det slut nu?, sade med gammal röst med två glas saft i handen.
- Det är inte slut nu. Kom så går vi upp på rummet och vilar lite, sade Rebecca och Fiona som med en röst.
De hade redan första dagen på Clubhouse lärt sig, av Dinah von Kindereggen faktiskt, att äldre män behöver vila sig.
I bakgrunden spelade Dinah von Kindereggen "As Rhymes Goes By" på pianot. Några nyanlända rörde i sina kaffekoppar, tuggade försiktigt i sina kanelbullar-
Med tanke på gårdagens kaos var stämningen på Clubhouse riktigt gemytlig.
Uppe på andra våningen försökte underhållaren Harry Bankell rymma i sina bermudashorts, men Rebecca lade krokben för honom.
Han föll raklång i korridoren och löständerna for ut över trägolvet.
- Hjääälp! Hjeeelp! De är Technobrudar!, skrek han.
Ja, så fort de kommit upp på rummet hade Fiona knäppt på CD-spelaren, ovetande om att Harry inte gillade all musik.Men vad de däremot visste, var att Harry var en rik man. Han hade både fallskärmar och bonus på ett konto och var nu pensionerad från inkassobolaget. Harry Bankell bedrev sin lilla scenverksamhet endast som hobby, kanske för att bedöva sitt samvete. Kanske för att dölja något annat.
- Vi måste förlova oss med honom, hade Rebecca.sagt.
- En dubbelförlovning..., det har du rätt i, hade Fiona svarat.
Då skulle de också vara fria att lämna Clubhouse när de själva ville. Det var vägen ut till friheten. Frånsett att de skulle få dras med Harry, men han var gammal och
skulle säkert snart lämna den här planeten på naturlig väg. Det var tur för Fiona och Rebecca att husets ägare, Slutgher den III, hade lämnat en sådan klausul för de
anställda.
Jo-Anne Newlandersin gjorde sin vanliga inspektionsrunda på andra våningen. När hon fick syn på Harry Bankell, greppade hon snabbt sin elektriska batong.
- Nämen, ligger ni här herr Harry? När jag menade att ni riskerade att bli utslängd, menade jag inte på det här viset!
- Näh,........ stonade Harry fram
- Är det flickorna som är elaka mot dig?
Jo-Anne tog tag i Harrys tunna axlar och lyfte upp honom halvstående. Rebecca och Fiona stod bakom dörren och kikade i nyckelhålet.
- Det är Jo-Anne Newlander!, viskade Rebecca.
- Hon kan förstöra vår plan!, utropade Fiona också, viskande.
De visste inte att Jo-Anne hade en egen plan. Hon smällde till Harry några gånger med batongen, men bara på bermudashortsen där framtill, markerade samtidigt att han skulle gå till trappan. Inte den trappa som ledde nedåt, till entre´n där kropsscanningen låg. utan uppåt. Ja, det fanns en liten vindsvåning med ett torn.
Rebecca och Fiona fäljde efter dem, nerhukade som indianer.
Inne i tornrummet fanns ett lite bord och två stolar.
- Nu ska vi se här, sade Jo-Anne som tag fram några papper och en stor kulspets-penna.
Harry Bankell satte sig på den lilla stolen med rund sits. Jo-Anne Newlander satte sig mittemot.
- Du skriver över dina tillgångar på mig och det behövs bara en liten namnteckning, här. Och sen en på det här dokumentet, som banken i Flängby gärna vill ha.
- Jaha. Men vänta lite, ... du pratar om mina tillgångar?
Harry Bankell darrade inte på rösten, han verkade vara vid sinnenas fulla bruk. Jo-Anne gav ett litet leende. Såg honom i ögonen.
- Ja, det här andra pappret är en fullmakt
- Du menar att du skall ha mina pengar?
- Nja,.. inta så direkt....vi behöver köpa in medicin till Rädda Barnen. Vi skall också spela SIDAs i nya förhandlingar med EU.
- Medicin---?
- Ja, själv skall jag förresten snart hämta mitt medicin paket från macken. Beställer direkt från en egenföretagare i HongKong, min käre vän Kong Womg
Kan verkligen inte tänka mig köpa ett läkemedel som Flickagra av en livatidsanställd zoombie på gamla apoteket
Harry Bankell tystnade, sträckte på sig något, lutade sig bakåt på stolen.
- Flickagra? Så, du menar att du behöver ta Flickagara? Jag trodde du var hälsan själv!
- Tja, du vet jag, från och till har jag sju killar. Mycket att hålla reda på.
Allt detta hörde Rebecca och Fiona som hade smugit in i rummet, men låg gömda bakom en gammal sjömanskista..
- Neeej, nu står jag inte ut längre !! , skrek Fiona som låg underst. Hon knuffade Rebecca åt sidan, samtidigt som hon reste sig tvärt.
- Vänta lite!, jag vill också vara med!!, ropade Rebecca som också strax stod på benen. De dök upp som ur ett vulkanutbrott.
Deras högklackade skor gjorde att de såg längre ut än vanligt.
Mest förvånad blev Harry Bankell.
- Vi skall förlova oss med Harry ! ropade Fiona och Rebecca som med en röst
Jo-Anne hade i ögonvrån visst sett att Rebecca och Fiona krupit till kistan, men hon hade inte velat avbryta sitt viktiga initiativ i
ett livsavgörande affärssamtal. .
- Nå var står vi flickor...?, sade Jo-Anne efter några andetag, såg avmätt på inkräktana
Det hördes klampande steg i trappan, ända nerifrån.
Kommissarie Barbieby och hans assistent Waughan var på väg upp.
Det låg arresteringar i luften, men det kunde ju inte gälla Fiona och Rebecca, de hade amnesti hos Barbieby
Oss läsare emellan; då återstod ju endast Harry Bankell och ordningsvakten Jo-Anne Newlander, men det var inte där den
erfarne kommissarien satte in stöten
- Var är LADY GEGGA-MOYA ??, sade kommissarie Barbieby barskt, så fort han nådde översta trappsteget.
En tystnad uppstod. Rebecca och Fiona tittade på varandra. Det var sant att Lady Gegga-Moya försvunnit kvällen innan i samband
med robotattacken. Eller om det var pastor Bengtseus i sin flygande predikstol, där gick åsikterna isär.
- Jag vet vad ni tänker, sade Barbieby.
- Ja?... Va?Va?, sade Jo-Anne frågande. Hon hade bland många egenskaper också den ettriga feministens, tränad att montera ner offensiva män genom att själv vara offensiv.
- Ni tror att jag kommit hit för att träffa dessa två Femmes Fatales, Fiona och Rebecca ! Bara för att de häromkvällen behandlade mig väl och gjorde mig mjuk !
Kommissarie Barbieby var irriterad och tog ett steg tillbaka, han kände att manlighet var hotad, men han kunde egentligen inte komma på varför.
Han hade kommit till Clubhouse för att göra sitt jobb. Assistent Waughan visste inget alls om att Barbieby blivit serverad på rummet nyligen av de ljuvliga Rebecca och Fiona, de nya servitriserna som kommit för att stanna.
Harry Bankell vaknade till.
- Kommissarien, Kommissarien... det är bra att ni kom,... jag tror att jag höll på att bli rånad på alla mina tillgångar.
Barbieby vände sig om. Nu var han tuff. Han visste att tjejerna tittade på honom.
- Jaså vad gör du här ditt gamla pedofil! Vem försökte råna dig? Sergel? Intrum Justitia? Du är själv för fan delägare i åtminstone ett av de där inkassobolagen Rånar du dig själv?
- Det var hon där, sade Harry Bankell och pekade på ordningsvakten Jo-Anne Newlander med ett långt krokigt pekfinger.
- Jag ville bara ha Harrys tjocka gamla plånbok, sade Jo-Anne tvärsäkert
- De var väl inte så farligt, lade Barbieby in.
En av de största skandalerna i modern historia på Clubhouse k u n d e ha fullbordats
O m journalisten, Anders Fjunstedt använt sin yttrandefrihet, passat på att hämnas i Spexpressen, skriva fjortonsidiga artiklar,
om hur han överlevde kroppscanningen.
I engelska tidningar skulle Jo-Anne k u n n a ha beskrivts som "THE CLUBHOUSE MONSTER"....., men så blev det inte.
Rebecca och Fiona ställde upp, utan förbehåll till Jo-Annes försvar.
De var ju som systrar.
De var kronvittnen.
När de låg gömda bakom sjömanskistan hade de ju aldrig hört Jo-Anne säga någonting annat än k ä r l e k s o r d.
Till pengar visserligen, men även det är ju kärlek vi första ögonkastet
- Vi kan dela på pengarna alla tre, till exempel, sade Fiona vid slutpläderingen.
Efter rättegången. då Harry Bankell dömdes att betala underhåll i förskott, sprang flickorna barfota omkring, med lättade steg.i trädgården.
Jo-Anne avslöjade en hemlighet. Hon ville ha med Hanna från Havanna med i teamet.
- Hanna från Havanna!, utropade Rebecca.
- Hanna från Havanna!, utropade Fiona.
- Ja, då blir vi ju mer symmetriska. Lättare att dela en tusenlapp! För rätt skall det ju vara!
Så gick det till när Clubhouse upplevde ett begynnande maktskifte
C L U B H O U S E 6
Clubhouse 6
Det var en bit in i juni, helgen då det hade regnat så mycket. Clubhouse, som delvis var en träbyggnad, hade knappast tagit någon skada, men där man kände med handen, var träet en aning mjukt på ytan. Inte minst på armstöden För mycket regn och blixtar kunde inte vara bra. Som en av de trognaste stamgästerna satt jag ute på altanen i en av de vita stolarna, väntade troget på att vädret definitivt skulle klarna upp. Hörde redan fåglarna sjunga. Under söndagseftermiddagen skulle det bli matine` Ett par busslaster besökare väntades från stan, vilket oroade kökspersonalen.
Lördagen hade nämligen varit kaotisk. man kan säga helt enkelt ganska hemsk, helgens kvot för besvärligheter var redan fylld. Glassplitter låg fortfarande
kvar på altanen framför matsalen.
Komissarie Barbieby och hans assistent Waughan hade fått rycka ut till Clubhouse mer än en gång. Hundratals ungdomar hade församlats i trädgården och skanderat:
- KONG! KONG! KONG! KONG!!, precis som infödingar som ville visa sin vördnad för en jätteapa på en mystisk ö i söderhavet. Det hade varit rätt sent på kvällen och ganka mörkt. Ljusanläggningen med stora strålkastare hade belyst fasaden och restaurangdelen på Clubhouse. Då och då blixtrade det, och ungdomarna skrek och hojtade ännu mer.
Stämningen hade utan tvekan varit suggestiv.
Husets trivselkvärdinna, Dinah von Kindereggen, sprang ut och in med dricka och pappmuggar. Allt detta, för att kvällens huvudattraktion Lady Gegga-Moya skulle ge Clubhouse en kvart på sin specialturne Men innan midnatt sågs även ett ljus på himlen. Det var den flygande prästen, pastor Bengtseus från Flängby, som numera var lycklig ägare till flygande predikstol. Enligt uppgifter var den inköpt på en marknad för begagnad rymdutrustning i USA och var tillverkad omkring 1980
Satt en bit ifrån den lilla scenen, under ett färgstarkt parasoll. Råkade hamna där i sällskap med musikjournalisten Anders Fjunstedt.
- DET HÄR SKA BLI ROLIGT!, sade han överraskande. Jag nickade bejakande och knep ihop läpparna. Ville inte direkt visa mina trasiga tänder för en sådan recensent. expert och finsmakare.En reflexkanske, sedan ungdomsåren.
- JAG SÅG EUROVISIONSSEMIN IGÅR!, halv skrek han för att höras trots att vi satt endast en halvmeter ifrån varandra.
Jag nickade igen och vill avslöja en tendens till ett leende från min sida.
- JAG BEHÖVDE ETT HELT FLAK MED SEVEN-UP FÖR ATT KUNNA GENOMLIDA DET FASANSFULLA!
DE MÅSTE LÄGGA NED DET, DET VAR TIDERNAS SÄMSTA SEMI-FINAL!
Jag nickade igen utan riktigt att veta vad han pratade om, hade missat den tävlingen och letade efter något i kavajens innerficka.
Fjunstedt var ihärdig och ville föra fram sin åsikt.
- VAD ÄR DET FÖR SKIT, INTE EN BRA LÅT!! LÄGG NED DENNA SKITTÄVLING!!.
DET HAR BLIVIT TOTALT OINTRESSANT!!
För några ögonblick tystnade ungdomarna något framme vid scenen, även regnet verkade lugna sig,.men ingetdera var på grund av
Fjunstedt, som nu stod upp på den nattfuktiga gräsmattan.
- LÄGG NER SKITEN1 TOTALT OMUSIKALISK DYNGA, VAD ÄR DET FÖR MÄNNISKOR SOM SKRIVER SÅ USEL MUSIK1
LÄGG NER SKITEN SOM DEN ÄR, IDAG!!
I innerfickanen hittade jag en påse med Fisherman´s Friend.
Fjunstedt böjde sig något över bordet och skrek igen;
- DET ABSOLUT SÄMSTA EUROVISIONSPROGRAMMET NÅGONSIN!!!
Med en pastill i munnen nickade jag som om han visste att jag förstod vad han pratade om.
- ÄRLIGT TALAT. JAG VILL HA EN ANNAN FORM AV MUSIKTÄVLING!, var hans sista ord innan ordningsvakten Jo-Anne Newlander tog honom för att föra bort honom till kroppsscanningen
- Du tjatar för mycket, sade Jo-Anne
- Vann rätt låt?!, ropade jag efter honom medan han sprattlade i Jo-Annes armar.
- DET ÄR INTE JAG SOM HAR SAGT ALLT DET DÄR, DET ÄR SPEXPRESSENS LÄSARE !, hojtade han från dörröppningen
- Jag hörde ju precis dig säga det! Memorerar du? Är det vad DU tycker?! Utantilläxor?!, sade jag och vände mig åter mot scenen.
Knappast hörde han mitt mumlande.
Endast enstaka ungdomar hade lagt märke till vår något hetsiga diskussion, onekligen var mest intresserade av få se Lady Gegga-Moya skulle snart visa sig på scenen. Andra hade sprungit in i skogen, som barn som ville se vart regnbågen slutar. De följde nämligen ljusglimten från pastor Bengtseus flygande predikstol som befann sig på 3000 meters höjd. Mer än jag undrade var han skulle hålla sin predikan en sån här magisk kväll.
Kanske ovanför älven? Det var i det läget kommissarie Barbieby gjorde sin första utryckning. Man ville rädda pastorn från att fastna i grantopparna
För lagens män var det bättre om han landade i älven.
Själv var jag inte överdrivet intresserad av Lady Gegga.Moya och hennes vilda, sexistiska dans. Tänkte att jag rör på benen en stund innan i alla fall, gick in på Clubhouse.Vilket var rätt klokt, eftersom ute var kyligt ute.
Gick upp till andra våningen, men inte samma väg som vanligt. Valde en genväg bakom den öppna spisen i matsalen.
Lite trångt först, men sedan blottlades en spiraltrappa upp till en som det verkade, hemlig dörr Den var öppen, kanske tänkt som en nödutgång.
Kunde i och för sig även vara en nödingång.
Kom till personalens omklädningsrum, passerade även duschrummet. Hörde att det var aktivitet där inne, vattnet stod på.
Det skrattades. Det fnittrades. Det plaskades. Det daskades.
Utanför hängde ett par små handdukar med bokstavsmonogram. F och R.
Vems kunde det vara?
Kunde inte låta bli att böja mig ner lite för att endast titta in genom nyckelhålet.
Just då hörde jag steg bakom mig. Ljudet av hårda klackar mot trägolv av furu. Vände mig hastigt om och stod en meter ifrån Lady Gegga Moya!!
Hon hade sin påfågelsdräkt på sig!
Dinah von Kindereggen kom samtidigt in i korridoren från andra hållet. Magnifikt klädd i långklänning av guldlame`.
- Jaså Oh YEAH...Here You are!Oh,Dear.Welcome to Clubhouse!!
Lady Gegga-Moya öppnade dörren till duschrummet och dallrade lite i sin påfågelsdräkt-
- AHH...! MAGNIFIQUE!! I WANT THOSE GIRLS TO BE WITH ME IN MY FIRST NUMBÖH TONIGHT!, utropade hon.
- Rebecca! Fiona! Följ omedelbart med Lady Gegga-Moya ner till Eden-scenen!
Vände mig hastigt om. Ville inte genera de två nya servitriserna Rebecca och Fiona som endast hade en provanställning.
Kom de ur balans kunde det hända att de fick sitt aktivitetsstöd indraget. De kunde hamna att gå till Socialen. Småsprang ned för spiraltrappan. Ville nu se showen
Bara någon minut senare kom Dinah von Kindereggen in på scenen.Hade trängt mig fram till scenkanten.Folket ylade!
- OCH NU DET NI VÄNTAT PÅ!..... L A D Y G E G G A - M O Y Aaaaa!!
Alla var spända på vad hennes första låt skulle bli. Hon valde Mam Boy. Hon såg ut över publiken dallrade lite och tog små, små
steg med sina höga blå skor
Mitt under ovantionerna upplystes scenen av ett märkligt tilltagande vitt ljus. Ett visslande ljud som växte till ett dån på några sekunder.
Pastor Bengtseus hade ändrat färdriktningen på sin farkost, Den Flygande Predikstolen, och var på väg ner! Mot Clubhouse!
Under ett kraftfullt oväsen drällde den unika farkosten rakt in i matsalsfönstret.
Panik utbröt, både ja och nej. Publiken, som bestod mest av tonåringar, tyckte det var skithäftigt.
- KONG! KONG! KONG! KONG!
Ungdomarna skanderade igen.
Först nu tittade Rebecca och Fiona försiktigt in genom entredörren ut till scenen.
De nyfikna tjejerna fick en liten försmak av hur det är att uppträda på Clubhousescenen , nu stegade de barfota in igen,
gjorde små hopp mellan glasskärvorna på golvet, för att leta upp Jo-Anne Newlander. Hon befann sig ett halvplan ner i Clubhouse, i källaren som det
kallades, där det fanns ett litet zoo med sällskapsdjur.
Det hade varit en minnsevärd kväll för alla, så även för journalisten Anders Fjunstedt. Efter kroppsscanningen hade han blivit nedförd till just källaren
där han stod och skakade galler. Tyst kunde han inte ändå vara:
- INTE ENS EN SCHLAGERSMURF PÅ LUSTGAS KUNDE VÄL HAFT ROLIGT UNDER RYSSARNAS UPPBLÅSTA ROCKKOMEDI!
DEN LÄSKIGA TEXTEN RISKERAR ATT BRINNA I HELVETET!
Han talade i tungomål. Om det var hans egna ord eller läsarnas ord kunde ingen längre bedöma.
De tre tjejerna betraktade honom tyst.
- FÖR DEN LÄSKIGT LÅGA NIVÅN PÅ SEMIN!- EN MEGAKALOKON AV OFATTBARA MÅTT!
- NÄR GUBBSLEMMET TILL SÅNGARE TOG STRYPGREPP PÅ EN AV SINA DANSARE BLEV HAN EN TRÄFFSÄKER symbol
Det luktade svavel i källaren.
Pastor Bendeus hittades aldrig, spekulationerna blev snart till att farkosten störtat obemannad. I nästa led började man spekulera om det varit
en målsökande missil från Flängby. Sedan en tid tillbaka hade det stått klart att Clubhouse hade fiender. Det var ju också snart val, att det fanns
spänningar i samhället rådde det ingen som helst tvekan om.
Det var en bit in i juni, helgen då det hade regnat så mycket. Clubhouse, som delvis var en träbyggnad, hade knappast tagit någon skada, men där man kände med handen, var träet en aning mjukt på ytan. Inte minst på armstöden För mycket regn och blixtar kunde inte vara bra. Som en av de trognaste stamgästerna satt jag ute på altanen i en av de vita stolarna, väntade troget på att vädret definitivt skulle klarna upp. Hörde redan fåglarna sjunga. Under söndagseftermiddagen skulle det bli matine` Ett par busslaster besökare väntades från stan, vilket oroade kökspersonalen.
Lördagen hade nämligen varit kaotisk. man kan säga helt enkelt ganska hemsk, helgens kvot för besvärligheter var redan fylld. Glassplitter låg fortfarande
kvar på altanen framför matsalen.
Komissarie Barbieby och hans assistent Waughan hade fått rycka ut till Clubhouse mer än en gång. Hundratals ungdomar hade församlats i trädgården och skanderat:
- KONG! KONG! KONG! KONG!!, precis som infödingar som ville visa sin vördnad för en jätteapa på en mystisk ö i söderhavet. Det hade varit rätt sent på kvällen och ganka mörkt. Ljusanläggningen med stora strålkastare hade belyst fasaden och restaurangdelen på Clubhouse. Då och då blixtrade det, och ungdomarna skrek och hojtade ännu mer.
Stämningen hade utan tvekan varit suggestiv.
Husets trivselkvärdinna, Dinah von Kindereggen, sprang ut och in med dricka och pappmuggar. Allt detta, för att kvällens huvudattraktion Lady Gegga-Moya skulle ge Clubhouse en kvart på sin specialturne Men innan midnatt sågs även ett ljus på himlen. Det var den flygande prästen, pastor Bengtseus från Flängby, som numera var lycklig ägare till flygande predikstol. Enligt uppgifter var den inköpt på en marknad för begagnad rymdutrustning i USA och var tillverkad omkring 1980
Satt en bit ifrån den lilla scenen, under ett färgstarkt parasoll. Råkade hamna där i sällskap med musikjournalisten Anders Fjunstedt.
- DET HÄR SKA BLI ROLIGT!, sade han överraskande. Jag nickade bejakande och knep ihop läpparna. Ville inte direkt visa mina trasiga tänder för en sådan recensent. expert och finsmakare.En reflexkanske, sedan ungdomsåren.
- JAG SÅG EUROVISIONSSEMIN IGÅR!, halv skrek han för att höras trots att vi satt endast en halvmeter ifrån varandra.
Jag nickade igen och vill avslöja en tendens till ett leende från min sida.
- JAG BEHÖVDE ETT HELT FLAK MED SEVEN-UP FÖR ATT KUNNA GENOMLIDA DET FASANSFULLA!
DE MÅSTE LÄGGA NED DET, DET VAR TIDERNAS SÄMSTA SEMI-FINAL!
Jag nickade igen utan riktigt att veta vad han pratade om, hade missat den tävlingen och letade efter något i kavajens innerficka.
Fjunstedt var ihärdig och ville föra fram sin åsikt.
- VAD ÄR DET FÖR SKIT, INTE EN BRA LÅT!! LÄGG NED DENNA SKITTÄVLING!!.
DET HAR BLIVIT TOTALT OINTRESSANT!!
För några ögonblick tystnade ungdomarna något framme vid scenen, även regnet verkade lugna sig,.men ingetdera var på grund av
Fjunstedt, som nu stod upp på den nattfuktiga gräsmattan.
- LÄGG NER SKITEN1 TOTALT OMUSIKALISK DYNGA, VAD ÄR DET FÖR MÄNNISKOR SOM SKRIVER SÅ USEL MUSIK1
LÄGG NER SKITEN SOM DEN ÄR, IDAG!!
I innerfickanen hittade jag en påse med Fisherman´s Friend.
Fjunstedt böjde sig något över bordet och skrek igen;
- DET ABSOLUT SÄMSTA EUROVISIONSPROGRAMMET NÅGONSIN!!!
Med en pastill i munnen nickade jag som om han visste att jag förstod vad han pratade om.
- ÄRLIGT TALAT. JAG VILL HA EN ANNAN FORM AV MUSIKTÄVLING!, var hans sista ord innan ordningsvakten Jo-Anne Newlander tog honom för att föra bort honom till kroppsscanningen
- Du tjatar för mycket, sade Jo-Anne
- Vann rätt låt?!, ropade jag efter honom medan han sprattlade i Jo-Annes armar.
- DET ÄR INTE JAG SOM HAR SAGT ALLT DET DÄR, DET ÄR SPEXPRESSENS LÄSARE !, hojtade han från dörröppningen
- Jag hörde ju precis dig säga det! Memorerar du? Är det vad DU tycker?! Utantilläxor?!, sade jag och vände mig åter mot scenen.
Knappast hörde han mitt mumlande.
Endast enstaka ungdomar hade lagt märke till vår något hetsiga diskussion, onekligen var mest intresserade av få se Lady Gegga-Moya skulle snart visa sig på scenen. Andra hade sprungit in i skogen, som barn som ville se vart regnbågen slutar. De följde nämligen ljusglimten från pastor Bengtseus flygande predikstol som befann sig på 3000 meters höjd. Mer än jag undrade var han skulle hålla sin predikan en sån här magisk kväll.
Kanske ovanför älven? Det var i det läget kommissarie Barbieby gjorde sin första utryckning. Man ville rädda pastorn från att fastna i grantopparna
För lagens män var det bättre om han landade i älven.
Själv var jag inte överdrivet intresserad av Lady Gegga.Moya och hennes vilda, sexistiska dans. Tänkte att jag rör på benen en stund innan i alla fall, gick in på Clubhouse.Vilket var rätt klokt, eftersom ute var kyligt ute.
Gick upp till andra våningen, men inte samma väg som vanligt. Valde en genväg bakom den öppna spisen i matsalen.
Lite trångt först, men sedan blottlades en spiraltrappa upp till en som det verkade, hemlig dörr Den var öppen, kanske tänkt som en nödutgång.
Kunde i och för sig även vara en nödingång.
Kom till personalens omklädningsrum, passerade även duschrummet. Hörde att det var aktivitet där inne, vattnet stod på.
Det skrattades. Det fnittrades. Det plaskades. Det daskades.
Utanför hängde ett par små handdukar med bokstavsmonogram. F och R.
Vems kunde det vara?
Kunde inte låta bli att böja mig ner lite för att endast titta in genom nyckelhålet.
Just då hörde jag steg bakom mig. Ljudet av hårda klackar mot trägolv av furu. Vände mig hastigt om och stod en meter ifrån Lady Gegga Moya!!
Hon hade sin påfågelsdräkt på sig!
Dinah von Kindereggen kom samtidigt in i korridoren från andra hållet. Magnifikt klädd i långklänning av guldlame`.
- Jaså Oh YEAH...Here You are!Oh,Dear.Welcome to Clubhouse!!
Lady Gegga-Moya öppnade dörren till duschrummet och dallrade lite i sin påfågelsdräkt-
- AHH...! MAGNIFIQUE!! I WANT THOSE GIRLS TO BE WITH ME IN MY FIRST NUMBÖH TONIGHT!, utropade hon.
- Rebecca! Fiona! Följ omedelbart med Lady Gegga-Moya ner till Eden-scenen!
Vände mig hastigt om. Ville inte genera de två nya servitriserna Rebecca och Fiona som endast hade en provanställning.
Kom de ur balans kunde det hända att de fick sitt aktivitetsstöd indraget. De kunde hamna att gå till Socialen. Småsprang ned för spiraltrappan. Ville nu se showen
Bara någon minut senare kom Dinah von Kindereggen in på scenen.Hade trängt mig fram till scenkanten.Folket ylade!
- OCH NU DET NI VÄNTAT PÅ!..... L A D Y G E G G A - M O Y Aaaaa!!
Alla var spända på vad hennes första låt skulle bli. Hon valde Mam Boy. Hon såg ut över publiken dallrade lite och tog små, små
steg med sina höga blå skor
Mitt under ovantionerna upplystes scenen av ett märkligt tilltagande vitt ljus. Ett visslande ljud som växte till ett dån på några sekunder.
Pastor Bengtseus hade ändrat färdriktningen på sin farkost, Den Flygande Predikstolen, och var på väg ner! Mot Clubhouse!
Under ett kraftfullt oväsen drällde den unika farkosten rakt in i matsalsfönstret.
Panik utbröt, både ja och nej. Publiken, som bestod mest av tonåringar, tyckte det var skithäftigt.
- KONG! KONG! KONG! KONG!
Ungdomarna skanderade igen.
Först nu tittade Rebecca och Fiona försiktigt in genom entredörren ut till scenen.
De nyfikna tjejerna fick en liten försmak av hur det är att uppträda på Clubhousescenen , nu stegade de barfota in igen,
gjorde små hopp mellan glasskärvorna på golvet, för att leta upp Jo-Anne Newlander. Hon befann sig ett halvplan ner i Clubhouse, i källaren som det
kallades, där det fanns ett litet zoo med sällskapsdjur.
Det hade varit en minnsevärd kväll för alla, så även för journalisten Anders Fjunstedt. Efter kroppsscanningen hade han blivit nedförd till just källaren
där han stod och skakade galler. Tyst kunde han inte ändå vara:
- INTE ENS EN SCHLAGERSMURF PÅ LUSTGAS KUNDE VÄL HAFT ROLIGT UNDER RYSSARNAS UPPBLÅSTA ROCKKOMEDI!
DEN LÄSKIGA TEXTEN RISKERAR ATT BRINNA I HELVETET!
Han talade i tungomål. Om det var hans egna ord eller läsarnas ord kunde ingen längre bedöma.
De tre tjejerna betraktade honom tyst.
- FÖR DEN LÄSKIGT LÅGA NIVÅN PÅ SEMIN!- EN MEGAKALOKON AV OFATTBARA MÅTT!
- NÄR GUBBSLEMMET TILL SÅNGARE TOG STRYPGREPP PÅ EN AV SINA DANSARE BLEV HAN EN TRÄFFSÄKER symbol
Det luktade svavel i källaren.
Pastor Bendeus hittades aldrig, spekulationerna blev snart till att farkosten störtat obemannad. I nästa led började man spekulera om det varit
en målsökande missil från Flängby. Sedan en tid tillbaka hade det stått klart att Clubhouse hade fiender. Det var ju också snart val, att det fanns
spänningar i samhället rådde det ingen som helst tvekan om.
Sunday, May 23, 2010
CLUBHOUSE 5
CLUBHOUSE 5
Riktigt tidigt på morgonen. Det var så klart ljust ute och befriande tyst. Visserligen man kunde höra fågelsången ordentligt, men inget slammer från köket, inget knatter från spelautomater. Sovrumsfönstren stod öppna. En stor Princesstårta stod redan på serveringsbordet på altanen. Temperaturen utomhus var redan sådär 20 grader. Solen hade ännu inte nått framsidan av Clubhouse. Det som var grönt verkade mörkgrönt. Ella var tidigt uppe och kom med en tårtspade, gjorde rutinerat ett par snitt i det ljusgröna marzipanskalet.
Sällan hade jag haft tillfälle att prata nåt vidare med just Ella. Hon var lite av en doldis, trots att man såg henne nästan dagligen. Det var intressant, hon var socialist, vilket jag inte haft en aning om. Hennes föräldrar kom från forna Östtyskland.
- Egentligen äter jag hellre Digestive. Den smuliga sorten som varar länge, sade jag och fokuserade med blicken på en tårtbit där marzipanen ramlade slappt ramlade ner i grädden. Hållfastheten verkade inget vidare. Det bådade gott, riktigt gott
- Det heter Dayguestive, sade Ella. Hon gav mig en rättelse. Vad annat att vänta av en sann socialist. Vi satt mitt emot varandra och tittade hungrigt på våra tårtbitar.
Kaffet fanns i en liten silvertermos.
Jo-Anne Newlander kom förbi i sina morgontofflor. Mörkgröna med en liten kant av fårskinn. Hon tittade intresserat på tårtan. Den var jättelik. Trots att Ella och jag redan tagit en bit.
- Det är inte RÄTTVIST att ni tagit före mig, konstaterade hon
En fiskmås släppte något från hög höjd. Oturligt träffade bajsloskan kaffebordet. Inte tårtan direkt, men min silversked som låg intill fatet, som till tåga på allt ramlade ner från bordet.
Blev ändå inte upprörd.
- Då blir det bara att hämta en ny sked, sade Ella och reste sig från bordet. Det var lite trångt och hon slog emot bordet med låren, så att det skvalpade i kaffekopparna.
När hon vände sig om fastnade hennes servitriskjol i en träflisa i bordetskant så att alltihopa tenderade att välta. Jo.Anne, som inte var tjänst, grep in, hon kastade sig på altanen. Hela tårtfatet landade på henne, men jätte Princesstårtan låg kvar på fatet.
- Det här hade aldrig hänt om vi ätit Dayguestive, sade jag kommenterande
- Dayguestive?
- Ja, då hade fåglarna städat efter oss med sina näbbar.
Jo-Anne gjorde runda ögon och såg på mig, en sådan tankegång låg utanför hennes personliga program, men där hon låg, med hela tårtfatet på magen.
Fatet var stort och brett.
Vid sin räddningsinsats hade Jo-Anne tappat ena toffeln. Hon sträckte på sin ena arm för att nå den.
Jag böjde mig ner från den bländ vita trädgårdsstolen och försökte som en gentleman hjälpa till.
Nådde fårskinnskanten med två fingrar och överräckte toffeln. Råkade vidröra Jo-Annes arm. Hoppade till. Den var ju alldeles het!
Någonstans inom mig visste jag emellertid att nu gällde det nog att skynda på lite. Redan om en halvtimme skulle det vara konsert i trädgården. De första gästerna var redan i ankommande.Clubhouse väntade på besök av Panorama-Jim och hans sjungande buktalardockor.
Reste mig upp, stod bredbent och tog tag i tårtfatet, lyfte det upp på bordet Jo-Anne låtsades att hon var tacksam för hjälpen. Hon hade ju superkrafter egentligen. Som den rutinerade ordningsvakt hon var, kunde hon lätt gjort nacksving på mig. Helt enkelt kastat mig i tårtan.
- Nå, Ella berätta lite om ditt socialistiska patos, sade jag när hon kom tillbaka med en ny silversked
- De har du inte med att göra eftersom du är ofrälse. Dessutom är du en musliätande egoist, sade hon överrsakande kort
Jag ryggade tillbaka.
- Vad säger du? Du menar att man måste redan vara en svältande socialist innan man kan bli det på riktigt?
- Ja, med specialistkompetens.
Ella gled av stolen. Hon ställde sig på knä, böjde överkroppen ner under bordet för att leta efter min förra silversked med fågelbajs.
- Måste du göra det besväret nu, vi kan leta rätt på den sedan ?, sade jag utan större entusiasm.
- Det som är umder bordet ser man mu ändå inte, tillade jag medan jag greppade saftglaset.
Men hon var envis. När hon letade där under, råkade hon sätta sin ena hand på mitt vänstra lår, mest som stöd antar jag. När jag tittade ner lade jag märke till att under sin lilla svarta servitiskjol hade hon endast sina egna solbrända lår.
Dinah von Kindereggen råkade passera, hon var ju husets trivselvärdinna och brukade dyka upp när man minst anade det, fälla några uppmuntrande ord, oftast av sensuell karaktär. Hon såg väldigt lång ut i den blå batikmönstrade sommarklänningen som hängde ända ner till fötterna
- Nä men! Vad är det jag ser, om inte en byxlös rumpa!? Vad gör den där sedeslösa kvinnan under bordet, förresten!!?
Fann mig snabbt, till stackars Ellas försvar;
- Hon ballraffar. Egentligen är hon journalist. Hon heter Gunilla Ball-Raff.
Själv visste jag inte om det var sant, men det visade sig senare att det var det.Chansade på att ryktetna från köket talade sant.
Dinah von Kindereggen tystnade tvärt av häpnad, men fann sig snart. Hon hade visserligen svårt att tro på det, det hon nyss hade hört..
Hon rättade till sin My Wear BH och putade irriterat med läpparna. Just idag var hon inte barfota och skrapade lite med sandalerna mot altanens ganska ohyvlade brädgolv.Hon, Dinah von Kindereggen, var inte alls intresserad att höra om arbetsvillkoren, speciellt en sådan vacker dag.
- Det var som tusan. Det hade jag ingen aning om. Hon har ju för f-n jobbat här i flera år!
- Jaaa,.... sade jag. Ella kröp fram under bordskanten. Ella reste sig och rättade till den lilla kjolen av finaste billiga kvalitet.
Det var tyst i några sekunder, men det knarrade från en korgstol i närheten. En klocka hördes ticka från ett av de öppna sovrumsfönstren på andra våningen.
Några sommargäster från västkusten ylade ut sina sommargasmer anonymt bak ljusa gardiner. Sommargasmer? Hette det så? Ja, så stod det på skyltarna längs
den lilla skogsvägen ut till Clubhouse. Egenhändigt och färgglatt målade av Dinah von Kindereggen
- Nå, har du något mer att säga mig !, sade Dinah förargat och synade Ella från topp till tå.
Knappast kan man säga att Ella neg, men hon var i alla fall lite tagen av stundens allvar. Men darrade inte på rösten.
- Det är sant att jag Ballraffat. Jag heter Gunilla Ball-Raff. I hemlighet undersökt hur det är att jobba här på Clubhouse, som en vanlig anställd.
Jag skall troligen sälja en tvåtimmars film till tv-programmet Upplyst.med Jane Josefson
Dinah slängde med huvudet mot ordningsvakten Jo-Anne Newlander som lugnt satt korgstolen, alldeles i närheten.
- Jo-Anne, du vet vad du skall göra med den här förrädaren. Och hämta ett par nya bachelorettes i stan! Vi behöver nyanställa!, sade Dinah och lämnade hastigt altanen.
Den vanligen alltid så somriga och trevliga trivselvärdinnan fördunklade förmiddagen något. Ett flygplan (Jo-Annes Keyboard Helicopter) hördes starta , halvtimmen gick.
Det kom som en lättnad för alla gäster, som så smått redan församlats i trädgården, att PANORAMA-JIM och hans sjungande buktalardockor kunde lätta upp stämningen med sin sommar show. Gruppen hade förstärkts med Fredde som gjorde några soloinpass med sin bastrumma. Trots att han var bossanovatrummis, visste han hur man dresserar baskaggen.
- BOOM-BOOM. BAM-BAM-Bam-Bam- SPLASH (Cymbal)
Till och med komissarie Barbieby uppskattade musiken när han satt i träfåtöljen på vänstrasidan av verandan. Trummade med fingertopparna mot bordet.
- Du kan jag få beställa en yoghurtdrink innnan jag gör arresteringarna!, hojtade han plötsligt i riktning mot Dinah von Kindereggen som åter kommit ut i solen.
Hon hade bytt om, till en klädsam fiskbensmönstrad svartvit tunika i japansk stil.
- Vilken sommardrink önskar min Herre?, sade Dinah i ett helt annat röstläge än bara för en stund sedan.
- Jorgubbar.
- Ni gör ett bra val, sade Dinah och skulle precis vända sig om för att gå in och tillreda drinken, när Barbieby fortsatte;
- Du, där skyltarna längs vägen hit är inte tillåtna. De är i allafall felstavade.
Barbieby trummade fortfarande med fingertopparna mot det vita plastbordet.
- Felstavade?!, jag gjorde ju mitt bästa!, sade Dinah och öppnade långsamt en knapp på sin tunika.
Just hördes ljudet fråm en Keyboard Helicopter. Det var Jo-Anne Newlander som var på väg in för landning. Med sig hade hon två passagerare från storstan,
Fiona och Rebecca. Det var två Bachelorettes som kunde få riktigt jobb på Clubhouse. De båda rookieserna var rufsiga i håret efter flygturen men var ivriga att komma i tjänst. Jo-Anne tog av sig sin flygarluva och tog fram ett rosa paket tjejtobak ur den storafickan på flygaroverallen. Paketet innehöll små chokladflarn Med vana händer rullade hon en cigarett, men, hon tände naturligtvis aldrig på.
Bäde Barbieby och Dinah såg förvånat på, utan att yttra ett ord. Det var nytt för dem att Jo-Anne levde i riskzonen
- Räcker det inte med att du har sju pojkvänner?, sade kommissarie Barbieby till sist, mest för att säga något.
Rebecca och Fiona stod tätt tillsammans, lite vilsna, framför ett av serverngsborden. Det var deras första besök på Clubhouse och måste naturligtvis genomgå en audition före en anställning.
- Gå upp på rummet med kommissarien, ta med några korsordstidningar från tidningsstället. Ni kan också servera honom hans yoghurtdrink. Så ses vi här nere om ett par timmar vid kropsscanningen. Vi säger så flickor! , sade Dinah von Kindereggen. Och stegade vidare till nästa bord, där en hel familj väntade på menyn.
- Vi behöver inte ta med korsordstidningar! Vi har egna böcker med oss, ropade Fiona efter Dinah, typiskt nog lite sent. Utan tvekan var det Dinah von Kindereggen som hade det psykologiska övertaget. Rebecca tog fram några Kittyböcker ur en en tygkasse. Lade märke till att där fanns bland annat den sällsynta "Kitty i Mockba" och den välkända guideboken "Clubhouse- Inte Helvetet På Jorden Utan Ditt Nya Himmelska Hem"
Det var en av de få dagar under hela sommaren som kommissarien inte gjorde några arresteringar.
Somliga säger att han blev mjukare efter att ha träffat Rebecca och Fiona
Riktigt tidigt på morgonen. Det var så klart ljust ute och befriande tyst. Visserligen man kunde höra fågelsången ordentligt, men inget slammer från köket, inget knatter från spelautomater. Sovrumsfönstren stod öppna. En stor Princesstårta stod redan på serveringsbordet på altanen. Temperaturen utomhus var redan sådär 20 grader. Solen hade ännu inte nått framsidan av Clubhouse. Det som var grönt verkade mörkgrönt. Ella var tidigt uppe och kom med en tårtspade, gjorde rutinerat ett par snitt i det ljusgröna marzipanskalet.
Sällan hade jag haft tillfälle att prata nåt vidare med just Ella. Hon var lite av en doldis, trots att man såg henne nästan dagligen. Det var intressant, hon var socialist, vilket jag inte haft en aning om. Hennes föräldrar kom från forna Östtyskland.
- Egentligen äter jag hellre Digestive. Den smuliga sorten som varar länge, sade jag och fokuserade med blicken på en tårtbit där marzipanen ramlade slappt ramlade ner i grädden. Hållfastheten verkade inget vidare. Det bådade gott, riktigt gott
- Det heter Dayguestive, sade Ella. Hon gav mig en rättelse. Vad annat att vänta av en sann socialist. Vi satt mitt emot varandra och tittade hungrigt på våra tårtbitar.
Kaffet fanns i en liten silvertermos.
Jo-Anne Newlander kom förbi i sina morgontofflor. Mörkgröna med en liten kant av fårskinn. Hon tittade intresserat på tårtan. Den var jättelik. Trots att Ella och jag redan tagit en bit.
- Det är inte RÄTTVIST att ni tagit före mig, konstaterade hon
En fiskmås släppte något från hög höjd. Oturligt träffade bajsloskan kaffebordet. Inte tårtan direkt, men min silversked som låg intill fatet, som till tåga på allt ramlade ner från bordet.
Blev ändå inte upprörd.
- Då blir det bara att hämta en ny sked, sade Ella och reste sig från bordet. Det var lite trångt och hon slog emot bordet med låren, så att det skvalpade i kaffekopparna.
När hon vände sig om fastnade hennes servitriskjol i en träflisa i bordetskant så att alltihopa tenderade att välta. Jo.Anne, som inte var tjänst, grep in, hon kastade sig på altanen. Hela tårtfatet landade på henne, men jätte Princesstårtan låg kvar på fatet.
- Det här hade aldrig hänt om vi ätit Dayguestive, sade jag kommenterande
- Dayguestive?
- Ja, då hade fåglarna städat efter oss med sina näbbar.
Jo-Anne gjorde runda ögon och såg på mig, en sådan tankegång låg utanför hennes personliga program, men där hon låg, med hela tårtfatet på magen.
Fatet var stort och brett.
Vid sin räddningsinsats hade Jo-Anne tappat ena toffeln. Hon sträckte på sin ena arm för att nå den.
Jag böjde mig ner från den bländ vita trädgårdsstolen och försökte som en gentleman hjälpa till.
Nådde fårskinnskanten med två fingrar och överräckte toffeln. Råkade vidröra Jo-Annes arm. Hoppade till. Den var ju alldeles het!
Någonstans inom mig visste jag emellertid att nu gällde det nog att skynda på lite. Redan om en halvtimme skulle det vara konsert i trädgården. De första gästerna var redan i ankommande.Clubhouse väntade på besök av Panorama-Jim och hans sjungande buktalardockor.
Reste mig upp, stod bredbent och tog tag i tårtfatet, lyfte det upp på bordet Jo-Anne låtsades att hon var tacksam för hjälpen. Hon hade ju superkrafter egentligen. Som den rutinerade ordningsvakt hon var, kunde hon lätt gjort nacksving på mig. Helt enkelt kastat mig i tårtan.
- Nå, Ella berätta lite om ditt socialistiska patos, sade jag när hon kom tillbaka med en ny silversked
- De har du inte med att göra eftersom du är ofrälse. Dessutom är du en musliätande egoist, sade hon överrsakande kort
Jag ryggade tillbaka.
- Vad säger du? Du menar att man måste redan vara en svältande socialist innan man kan bli det på riktigt?
- Ja, med specialistkompetens.
Ella gled av stolen. Hon ställde sig på knä, böjde överkroppen ner under bordet för att leta efter min förra silversked med fågelbajs.
- Måste du göra det besväret nu, vi kan leta rätt på den sedan ?, sade jag utan större entusiasm.
- Det som är umder bordet ser man mu ändå inte, tillade jag medan jag greppade saftglaset.
Men hon var envis. När hon letade där under, råkade hon sätta sin ena hand på mitt vänstra lår, mest som stöd antar jag. När jag tittade ner lade jag märke till att under sin lilla svarta servitiskjol hade hon endast sina egna solbrända lår.
Dinah von Kindereggen råkade passera, hon var ju husets trivselvärdinna och brukade dyka upp när man minst anade det, fälla några uppmuntrande ord, oftast av sensuell karaktär. Hon såg väldigt lång ut i den blå batikmönstrade sommarklänningen som hängde ända ner till fötterna
- Nä men! Vad är det jag ser, om inte en byxlös rumpa!? Vad gör den där sedeslösa kvinnan under bordet, förresten!!?
Fann mig snabbt, till stackars Ellas försvar;
- Hon ballraffar. Egentligen är hon journalist. Hon heter Gunilla Ball-Raff.
Själv visste jag inte om det var sant, men det visade sig senare att det var det.Chansade på att ryktetna från köket talade sant.
Dinah von Kindereggen tystnade tvärt av häpnad, men fann sig snart. Hon hade visserligen svårt att tro på det, det hon nyss hade hört..
Hon rättade till sin My Wear BH och putade irriterat med läpparna. Just idag var hon inte barfota och skrapade lite med sandalerna mot altanens ganska ohyvlade brädgolv.Hon, Dinah von Kindereggen, var inte alls intresserad att höra om arbetsvillkoren, speciellt en sådan vacker dag.
- Det var som tusan. Det hade jag ingen aning om. Hon har ju för f-n jobbat här i flera år!
- Jaaa,.... sade jag. Ella kröp fram under bordskanten. Ella reste sig och rättade till den lilla kjolen av finaste billiga kvalitet.
Det var tyst i några sekunder, men det knarrade från en korgstol i närheten. En klocka hördes ticka från ett av de öppna sovrumsfönstren på andra våningen.
Några sommargäster från västkusten ylade ut sina sommargasmer anonymt bak ljusa gardiner. Sommargasmer? Hette det så? Ja, så stod det på skyltarna längs
den lilla skogsvägen ut till Clubhouse. Egenhändigt och färgglatt målade av Dinah von Kindereggen
- Nå, har du något mer att säga mig !, sade Dinah förargat och synade Ella från topp till tå.
Knappast kan man säga att Ella neg, men hon var i alla fall lite tagen av stundens allvar. Men darrade inte på rösten.
- Det är sant att jag Ballraffat. Jag heter Gunilla Ball-Raff. I hemlighet undersökt hur det är att jobba här på Clubhouse, som en vanlig anställd.
Jag skall troligen sälja en tvåtimmars film till tv-programmet Upplyst.med Jane Josefson
Dinah slängde med huvudet mot ordningsvakten Jo-Anne Newlander som lugnt satt korgstolen, alldeles i närheten.
- Jo-Anne, du vet vad du skall göra med den här förrädaren. Och hämta ett par nya bachelorettes i stan! Vi behöver nyanställa!, sade Dinah och lämnade hastigt altanen.
Den vanligen alltid så somriga och trevliga trivselvärdinnan fördunklade förmiddagen något. Ett flygplan (Jo-Annes Keyboard Helicopter) hördes starta , halvtimmen gick.
Det kom som en lättnad för alla gäster, som så smått redan församlats i trädgården, att PANORAMA-JIM och hans sjungande buktalardockor kunde lätta upp stämningen med sin sommar show. Gruppen hade förstärkts med Fredde som gjorde några soloinpass med sin bastrumma. Trots att han var bossanovatrummis, visste han hur man dresserar baskaggen.
- BOOM-BOOM. BAM-BAM-Bam-Bam- SPLASH (Cymbal)
Till och med komissarie Barbieby uppskattade musiken när han satt i träfåtöljen på vänstrasidan av verandan. Trummade med fingertopparna mot bordet.
- Du kan jag få beställa en yoghurtdrink innnan jag gör arresteringarna!, hojtade han plötsligt i riktning mot Dinah von Kindereggen som åter kommit ut i solen.
Hon hade bytt om, till en klädsam fiskbensmönstrad svartvit tunika i japansk stil.
- Vilken sommardrink önskar min Herre?, sade Dinah i ett helt annat röstläge än bara för en stund sedan.
- Jorgubbar.
- Ni gör ett bra val, sade Dinah och skulle precis vända sig om för att gå in och tillreda drinken, när Barbieby fortsatte;
- Du, där skyltarna längs vägen hit är inte tillåtna. De är i allafall felstavade.
Barbieby trummade fortfarande med fingertopparna mot det vita plastbordet.
- Felstavade?!, jag gjorde ju mitt bästa!, sade Dinah och öppnade långsamt en knapp på sin tunika.
Just hördes ljudet fråm en Keyboard Helicopter. Det var Jo-Anne Newlander som var på väg in för landning. Med sig hade hon två passagerare från storstan,
Fiona och Rebecca. Det var två Bachelorettes som kunde få riktigt jobb på Clubhouse. De båda rookieserna var rufsiga i håret efter flygturen men var ivriga att komma i tjänst. Jo-Anne tog av sig sin flygarluva och tog fram ett rosa paket tjejtobak ur den storafickan på flygaroverallen. Paketet innehöll små chokladflarn Med vana händer rullade hon en cigarett, men, hon tände naturligtvis aldrig på.
Bäde Barbieby och Dinah såg förvånat på, utan att yttra ett ord. Det var nytt för dem att Jo-Anne levde i riskzonen
- Räcker det inte med att du har sju pojkvänner?, sade kommissarie Barbieby till sist, mest för att säga något.
Rebecca och Fiona stod tätt tillsammans, lite vilsna, framför ett av serverngsborden. Det var deras första besök på Clubhouse och måste naturligtvis genomgå en audition före en anställning.
- Gå upp på rummet med kommissarien, ta med några korsordstidningar från tidningsstället. Ni kan också servera honom hans yoghurtdrink. Så ses vi här nere om ett par timmar vid kropsscanningen. Vi säger så flickor! , sade Dinah von Kindereggen. Och stegade vidare till nästa bord, där en hel familj väntade på menyn.
- Vi behöver inte ta med korsordstidningar! Vi har egna böcker med oss, ropade Fiona efter Dinah, typiskt nog lite sent. Utan tvekan var det Dinah von Kindereggen som hade det psykologiska övertaget. Rebecca tog fram några Kittyböcker ur en en tygkasse. Lade märke till att där fanns bland annat den sällsynta "Kitty i Mockba" och den välkända guideboken "Clubhouse- Inte Helvetet På Jorden Utan Ditt Nya Himmelska Hem"
Det var en av de få dagar under hela sommaren som kommissarien inte gjorde några arresteringar.
Somliga säger att han blev mjukare efter att ha träffat Rebecca och Fiona
CLUBHOUSE 4
Clubhouse 4
Den här sensommaren var väldigt minnesvärd. Sällan hade Clubhouse haft så många många gäster och den speciella festivalen med extra musik hade blivit en succe som gav eko långt utanför landets gränser. Zoombie-Girl, rapparen Slaashaze, Hanna från Havanna, - för att nämna några av affisch namnen. som gjorde att de anrika lokalerna blev ockuperade även av yngre människor. Till och med kommissarie Barbieby hade lovat se mellan fingrarna när det gällde kroghanteringen. Endast hans assistent Waughan hade blivit utlokaliserad till Clubhouse från klockan 7 på morgonen, då de flesta serverades frukost i tältet, invid staketet till bondens ägor. Det knastrade av cornflakes i hela trädgården.
- Roligt med frukost, sade Sadie Southflower som råkade sitta på andra sidan av det breda bordet av ohyvlade bräder.
- Ja..., sade jag, medan mina tänder slet i sen seg fralla.
- Vet du att Jo-Anne har fått anställa extra personal?
- Nej, det visste jag inte...., medan jag råkade svälja gurksivan hel.
- Jag visste inte Slaashaze var en hund. Visste du?
Sadie lutade sig något över bordet, som om hon givit mig ett anförtroende.
- Ja, det kom inte som någon överraskning.
Redan halvtimmen senare var det fullt vid borden. Kände igen hästsportens Omar Sharif, även kallad "Glufssessorn", vid det runda bordet intill äppelträdet. Jo.Anne hade tillfälligt fått flytta sin Keyborad Helicopter längre ner. Undrade vad Glufsessorn hade för planer på Clubhouse? Skulle han ge oss speltips inför de stundande travtävlingarna?
- Du, den där Glufssessorn, känner du honom?, sade jag och tittade hastigt på Sadie Southflower.
Jag svalde de sista bitarna av frallan. En bit vanlig grönsallad fastnade i halsen.. Hostade några gånger men hann knappt hålla handen för munnen.
- Du verkar gammal, sade Sadie allvarligt. Hon stannade upp med gaffeln. Höll ett glas med apelsinjuice i vänstra handen. Hon blinkade till som om det var menat som ett skämt.
Hon hade inte riktigt menat det, att jag var gammal, på riktigt. Men det var sant. Jag hade tillbringat många somrar på Clubhouse. Sett människor komma och gå.
Dinah von Kindereggen kom stilla ut på altanen. Som vanligt var hon klädd i en fräsch blommig sommarklänning. Lade märke till att hon var barfota.
Jag anade att att Dinah visste om att Sadie hade tillbringat natten på mitt rum.
- Vi hade bibelstudier, sade jag för att föregå hennes kommentar.
- Jaså? Inget grovhångel?
Tittade upp från min kaffekopp. Det var sant att vi hade hade studerat sådant som kunde anknytning till skapelsen. Dinah observerade omärkligt Sadie, som tankspritt tittade på rockstjärnorna som var på ingång genom en öppning i häcken
- Vad är det han heter? Han till vänster....? ,viskade Sadie tyst och nickade mot två långa killar i bulldogfrisyrer.
- Det är Slutgo Lesbic, sade Dinah bestämt. Nu betraktade hon inte längre Sadie diskret från sidan, utan hon såg direkt på henne.
De såg varandra i ögonen.
- Ni känner varandra?, sade Sadie överraskad. Slutgo Lesbic! Det kunde hon knappt tro!
Torkade mig om munnen med en liten servett, utan att lägga mig i konversationen.
- Ja, han sov över hos mig förra natten. På parkettgolvet.
Just då kom Jo-Anne Newlander ut i solskenet. Hon sträckte på armarna och gäspade stort. Även hon hade haft nattligt besök. Hon hade plockat
sju sorters blommor och lagt dem under sin lilla huvudkudde. Hennes drömmar hade besannats. Hon fick besök av sju små män; alla de som nu fanns på hennes lista. Trötter, Blyger, Glader, Butter, Kloker, Trötter, Hon föredrog trädgårdstomteliknande män på försommaren.
Just då avbröts stillheten...
- PamadaPrrrT!Bom!Bom½Drr-dram.drm. t-t-T-Swatschatsch-bameli-bam!
Det var den hängivna och välkända bossa-nova artisten Virtanen som öppnade sin eftermiddagsshow med en virvel. Även denna gång jobbade han hårt,
med pinnar istället för vispar som han numera tyckte var för mesigt. Han lekte med pinnarna., jonglerade med våra trumhinnor.
- Du, vem var den sjunde mannen?, sade Sadie till Dinah.
- Det spelar inte så stor roll. När dom är så många spelar det ingen viktig roll längre. Förresten, fråga henne själv. Hon står ju där!
Dinah von Kindereggen pekade på Jo-Anne Newlander, som plötsligt redan var omklädd i rosa arbetskläder. Hon var snabb. Några rykten sade att det var hon
som var G-Girl, men det hade aldrig kunnat bevisas.
Glufssessorn råkade passera vårt bord.
- Satsa på Brunte i fjärde loppet. Spelformen är Tvilling, sade han i ena mungipan, som man knappt kunde se på grund av hans stora mustasch.
Jo-Anne Newlander, som stod strax bakom, nu åter i rollen som ordningsvakt, hörde naturligtvis det. Hon gjorde några karateutfall mot en fluga. För en stund sedan hade hon verkat så avslappad och nöjd, ja, ingen hade sett henne på det viset tidigare. Nu var hon annorlunda, helskärpt och redo att fullgöra sin plikt.
- Hör här! Du får åka hem till mamma med ditt spel och schabbel! Men först kommer du med mig ut till kroppsscanningen!
Hon tog upp en kvarglömd golfboll från gräsmattan och klämde in den under Glufssessorns mustasch.
- AjGglubbAjglubb!, klagade den store mannen, dubbelt så bred som Jo-Anne.
Hon sparkade honom i baken på hans gabardinbyxor och slet honom i kavajen, ut från altanen.
Den här typen av intermezzon var rätt vanliga på Clubhouse. Kände mig lite uttråkad av ordningsmaktens agerande. Beslöt mig för att gå in i huset. Möttes där av svalka. Läskflaskorna på bordet intill matsalen hade kondens på glaset. Hade precis öppnat en Loranga Summer Dream och var på väg att föra den till munnen, när jag såg Hanna från Havanna komma trippande mellan borden.
Höll ner läskflaskan och sade;
- Hej Hanna, ...jaså du har vägarna förbi, ha-ha-ha.
Undrade om jag drabbats av solsting. Jag brukade inte tilltala artister på det viset.
- Hej.
- Spelar du snart?
- Inte förrän i morron. Ska jobba lite med goodwill hos bonden. Där borta, bakom.
Hon viftade med handen i riktning mot staketet, där ute.
- Goodwill?
- Ja, han har ett projekt med sina nya kor, svartvita Holstein.
- Det har jag hört talas om.
Några andetag tystnad uppstod. Hanna från Havanna höll inne med orden. Som om hon ville säga något, men tvekade in i det sista.
- Ja, ansvarsfull avel har man hört talas om fortsatte jag.
- Träffade Carmen Buenasera i Flängby.
- Flängby! Av alla ställen!
- Hon föreslog att jag skulle börja samarbeta med Jannicka. Lite punkduetter och så.
Tömde min Loranga Summer Dream i ett svep. Det var en nyhet av hög kaliber. Senast hade jag träffat Jannicka på tåget från Flängköping till Stockholm.
Hon hade blivit uppvaktad av en miljardär efter att hon uppträtt på tåget i sin catwoman dräkt. det minns jag. Och att Jannicka varit avvisande.
Plötsligt kom Sadie Southflower till läskbordet i sällskap med flöjtspelerskan från River Suffer´d. De var klädda i rödvit prickiga baddräkter och hade
badmintonrackets i händerna. Ja, det var bra väder för spel. Soligt och nästan vindstilla. Det fläktade från dörren som stod öppen mot altanen.
Stämningen förstördes något när Slutgo Lesbic kom till bordet i sin pudelfrissa. Han såg i alla fall inte ut som en nyklippt rotweiler.
- Är det mätchpågång flickor?, sade han och plockade rutinerat till sig en flaska Pucko.
Alla stod tysta i några sekunder. Gillade inte Slutgos svartvitrutiga kortbyxor.
- Du Lesbic..., sade jag som om jag försökte inleda en intelligent konversation
Han tittade upp. Höll sin lilla Puckoflaska mellan vänsterhandens tumme och lillfinger. Hans mörka ögon såg forskande på mig.
- Säg vad du tänkte säga, sade Sadie riktat till mig och höll sitt badmintonracket mot bröstet.
- Var inte blyg nu, fortsatte flöjtspelerskan från River Suffer´d och skrattade.
Slutgo Lesbic en riktigt känd gitarrist som bara råkade stå vid läskbordet på Clubhouse och jag en ganska försoffad stamgäst i simbyxor.
Denna möjlighet att fråga honom tips var inte självklar, den var sällsynt. Försökte igen;
- Det där solot du spelade igår på naturistscenen, i Illusions of Frog Castle,... var det det bästa du kan åstadkomma??
- Vad pratar du om, vi spelade inte på naturistscenen, svarade han hastigt. Han hade ungefär samma exklusivt buttra röstläge som om han hyrt stämbanden av en Sylvester Stallone i målbrottet.
- Nej, de spelade på Glycerintrappan, lade Hanna från Havanna till.
- Glycerintrappan?Var ligger det?, sade jag upprivet. Hade gjort bort mig inför den berömde Slutgo Lesbic. Och flickorna förstås. Endast Sadie visste att jag kunde inte ha sett Slutgos Lesbics framträdande, vi låg ju uppe på mitt rum och studerade.
Hanna från Havanna markerade att hon går ut.
- Den scenen ligger bortom bondensåker, vid vägen mot Flängby, sade Sadie och markerade att hon också går ut i solen. Flöjtspelerskan från River Suffer´d dröjde kvar något, men det vara bara för att öppna en Pommac. Till sist lämnade även Slutgo mig stående där vid läskbordet. Öppnade själv en flaska till, en Cuba Cola.
Hade egentligen tänkt dela en med Hanna från Havanna, den smaken var ju hennes favorit hade jag läst i Kamratpostens Pop Special.
På baksidan av Clubhouse körde en stadsjeep upp på gården. Det var kommissarie Barbieby som gjorde sin rutininspektion. Bilen var ny, faktiskt var den ute på uppdrag för allra första gången. Assistent Waughan hade krockat mot en glasskiosk med trotjänaren, en Austin Cambridge från 1962, men Barbieby hade tyckt att det var dags att prova en nytt, en Dodge från Low-Buget Salei Flängköping. Barbieby skuttade ut. Landade i gruset framför Jo-Anne Newlander. Hon försökte gömma sex stycken skräckslagna män bakom ryggen. Det lyckades inte så bra.
- Jaha. Var har du den sjunde?, sade Barbieby som gick rakt på sak.
Jo-Anne grimaserade något.
- Du menar Sloker?
- Jag skiter i vad han heter, men jag vill ha tag på honom. Den sjunde mannan,.. sade Barbieby resolut samtidigt som han såg sig omkring.
Han fick syn inte bara på mig , men också på flöjtspelerskan från River Suffere´d som steg ner för en liten trappa i sin rödvitprickiga baddräkt.
- Vem e de där?, sade han och nickade mot Slutgo Lesbic som råkade passera utan sina trendriktiga shorts 50 meter bort vid näckrosdammen.
- Sloker är i Bang-Cock, sade plötsligt Jo-Anne som om hon visste att det skulle avsluta diskussionen.
- I Bang-Joe-Cock-Er? Då så, då vet jag. Barbieby hoppade in i bilen igen. Efter att ha förgäves letat efter ettans växel, körde han trevande därifån i treans växel.
Jo-Anne Newlander vinkade efter honom. Hennes sex pojkvänner gjorde detsamma
- Han heter inte Sloker.. väl?, sade Dinah von Kindereggen som ljudlöst hade sprungit fram över gräsmattan
Jo-Anne lade sig lugnt på en filt. Pojkvännerna flockades runt henne.
- Nej och han är i Norge och shoppar loss. Det är ju syttende maj.
- Skall Du åka dit i din Keyboard Helicopter?
- Det får man se, om inte askmolnen blir besvärliga.
Dinah hade respekt för Jo-Anne och höll hårt om sitt saftglas. Några solstrålar reflekterade på ytan av Jo-Anne mörka solglasögon, där hon låg på filten.
Pojkvännerna hade grupperat sig halvliggande tätt omkring henne.
Som bärklasar av frodiga vindruvor.Det var bara att sträcka ut handen.
- Lyckliga Du, sade Dinah von Kindereggen. Hon jobbade extra som livsstilscoach och visste hur viktigt det var att även ha någonting att göra
med händerna.
Den här sensommaren var väldigt minnesvärd. Sällan hade Clubhouse haft så många många gäster och den speciella festivalen med extra musik hade blivit en succe som gav eko långt utanför landets gränser. Zoombie-Girl, rapparen Slaashaze, Hanna från Havanna, - för att nämna några av affisch namnen. som gjorde att de anrika lokalerna blev ockuperade även av yngre människor. Till och med kommissarie Barbieby hade lovat se mellan fingrarna när det gällde kroghanteringen. Endast hans assistent Waughan hade blivit utlokaliserad till Clubhouse från klockan 7 på morgonen, då de flesta serverades frukost i tältet, invid staketet till bondens ägor. Det knastrade av cornflakes i hela trädgården.
- Roligt med frukost, sade Sadie Southflower som råkade sitta på andra sidan av det breda bordet av ohyvlade bräder.
- Ja..., sade jag, medan mina tänder slet i sen seg fralla.
- Vet du att Jo-Anne har fått anställa extra personal?
- Nej, det visste jag inte...., medan jag råkade svälja gurksivan hel.
- Jag visste inte Slaashaze var en hund. Visste du?
Sadie lutade sig något över bordet, som om hon givit mig ett anförtroende.
- Ja, det kom inte som någon överraskning.
Redan halvtimmen senare var det fullt vid borden. Kände igen hästsportens Omar Sharif, även kallad "Glufssessorn", vid det runda bordet intill äppelträdet. Jo.Anne hade tillfälligt fått flytta sin Keyborad Helicopter längre ner. Undrade vad Glufsessorn hade för planer på Clubhouse? Skulle han ge oss speltips inför de stundande travtävlingarna?
- Du, den där Glufssessorn, känner du honom?, sade jag och tittade hastigt på Sadie Southflower.
Jag svalde de sista bitarna av frallan. En bit vanlig grönsallad fastnade i halsen.. Hostade några gånger men hann knappt hålla handen för munnen.
- Du verkar gammal, sade Sadie allvarligt. Hon stannade upp med gaffeln. Höll ett glas med apelsinjuice i vänstra handen. Hon blinkade till som om det var menat som ett skämt.
Hon hade inte riktigt menat det, att jag var gammal, på riktigt. Men det var sant. Jag hade tillbringat många somrar på Clubhouse. Sett människor komma och gå.
Dinah von Kindereggen kom stilla ut på altanen. Som vanligt var hon klädd i en fräsch blommig sommarklänning. Lade märke till att hon var barfota.
Jag anade att att Dinah visste om att Sadie hade tillbringat natten på mitt rum.
- Vi hade bibelstudier, sade jag för att föregå hennes kommentar.
- Jaså? Inget grovhångel?
Tittade upp från min kaffekopp. Det var sant att vi hade hade studerat sådant som kunde anknytning till skapelsen. Dinah observerade omärkligt Sadie, som tankspritt tittade på rockstjärnorna som var på ingång genom en öppning i häcken
- Vad är det han heter? Han till vänster....? ,viskade Sadie tyst och nickade mot två långa killar i bulldogfrisyrer.
- Det är Slutgo Lesbic, sade Dinah bestämt. Nu betraktade hon inte längre Sadie diskret från sidan, utan hon såg direkt på henne.
De såg varandra i ögonen.
- Ni känner varandra?, sade Sadie överraskad. Slutgo Lesbic! Det kunde hon knappt tro!
Torkade mig om munnen med en liten servett, utan att lägga mig i konversationen.
- Ja, han sov över hos mig förra natten. På parkettgolvet.
Just då kom Jo-Anne Newlander ut i solskenet. Hon sträckte på armarna och gäspade stort. Även hon hade haft nattligt besök. Hon hade plockat
sju sorters blommor och lagt dem under sin lilla huvudkudde. Hennes drömmar hade besannats. Hon fick besök av sju små män; alla de som nu fanns på hennes lista. Trötter, Blyger, Glader, Butter, Kloker, Trötter, Hon föredrog trädgårdstomteliknande män på försommaren.
Just då avbröts stillheten...
- PamadaPrrrT!Bom!Bom½Drr-dram.drm. t-t-T-Swatschatsch-bameli-bam!
Det var den hängivna och välkända bossa-nova artisten Virtanen som öppnade sin eftermiddagsshow med en virvel. Även denna gång jobbade han hårt,
med pinnar istället för vispar som han numera tyckte var för mesigt. Han lekte med pinnarna., jonglerade med våra trumhinnor.
- Du, vem var den sjunde mannen?, sade Sadie till Dinah.
- Det spelar inte så stor roll. När dom är så många spelar det ingen viktig roll längre. Förresten, fråga henne själv. Hon står ju där!
Dinah von Kindereggen pekade på Jo-Anne Newlander, som plötsligt redan var omklädd i rosa arbetskläder. Hon var snabb. Några rykten sade att det var hon
som var G-Girl, men det hade aldrig kunnat bevisas.
Glufssessorn råkade passera vårt bord.
- Satsa på Brunte i fjärde loppet. Spelformen är Tvilling, sade han i ena mungipan, som man knappt kunde se på grund av hans stora mustasch.
Jo-Anne Newlander, som stod strax bakom, nu åter i rollen som ordningsvakt, hörde naturligtvis det. Hon gjorde några karateutfall mot en fluga. För en stund sedan hade hon verkat så avslappad och nöjd, ja, ingen hade sett henne på det viset tidigare. Nu var hon annorlunda, helskärpt och redo att fullgöra sin plikt.
- Hör här! Du får åka hem till mamma med ditt spel och schabbel! Men först kommer du med mig ut till kroppsscanningen!
Hon tog upp en kvarglömd golfboll från gräsmattan och klämde in den under Glufssessorns mustasch.
- AjGglubbAjglubb!, klagade den store mannen, dubbelt så bred som Jo-Anne.
Hon sparkade honom i baken på hans gabardinbyxor och slet honom i kavajen, ut från altanen.
Den här typen av intermezzon var rätt vanliga på Clubhouse. Kände mig lite uttråkad av ordningsmaktens agerande. Beslöt mig för att gå in i huset. Möttes där av svalka. Läskflaskorna på bordet intill matsalen hade kondens på glaset. Hade precis öppnat en Loranga Summer Dream och var på väg att föra den till munnen, när jag såg Hanna från Havanna komma trippande mellan borden.
Höll ner läskflaskan och sade;
- Hej Hanna, ...jaså du har vägarna förbi, ha-ha-ha.
Undrade om jag drabbats av solsting. Jag brukade inte tilltala artister på det viset.
- Hej.
- Spelar du snart?
- Inte förrän i morron. Ska jobba lite med goodwill hos bonden. Där borta, bakom.
Hon viftade med handen i riktning mot staketet, där ute.
- Goodwill?
- Ja, han har ett projekt med sina nya kor, svartvita Holstein.
- Det har jag hört talas om.
Några andetag tystnad uppstod. Hanna från Havanna höll inne med orden. Som om hon ville säga något, men tvekade in i det sista.
- Ja, ansvarsfull avel har man hört talas om fortsatte jag.
- Träffade Carmen Buenasera i Flängby.
- Flängby! Av alla ställen!
- Hon föreslog att jag skulle börja samarbeta med Jannicka. Lite punkduetter och så.
Tömde min Loranga Summer Dream i ett svep. Det var en nyhet av hög kaliber. Senast hade jag träffat Jannicka på tåget från Flängköping till Stockholm.
Hon hade blivit uppvaktad av en miljardär efter att hon uppträtt på tåget i sin catwoman dräkt. det minns jag. Och att Jannicka varit avvisande.
Plötsligt kom Sadie Southflower till läskbordet i sällskap med flöjtspelerskan från River Suffer´d. De var klädda i rödvit prickiga baddräkter och hade
badmintonrackets i händerna. Ja, det var bra väder för spel. Soligt och nästan vindstilla. Det fläktade från dörren som stod öppen mot altanen.
Stämningen förstördes något när Slutgo Lesbic kom till bordet i sin pudelfrissa. Han såg i alla fall inte ut som en nyklippt rotweiler.
- Är det mätchpågång flickor?, sade han och plockade rutinerat till sig en flaska Pucko.
Alla stod tysta i några sekunder. Gillade inte Slutgos svartvitrutiga kortbyxor.
- Du Lesbic..., sade jag som om jag försökte inleda en intelligent konversation
Han tittade upp. Höll sin lilla Puckoflaska mellan vänsterhandens tumme och lillfinger. Hans mörka ögon såg forskande på mig.
- Säg vad du tänkte säga, sade Sadie riktat till mig och höll sitt badmintonracket mot bröstet.
- Var inte blyg nu, fortsatte flöjtspelerskan från River Suffer´d och skrattade.
Slutgo Lesbic en riktigt känd gitarrist som bara råkade stå vid läskbordet på Clubhouse och jag en ganska försoffad stamgäst i simbyxor.
Denna möjlighet att fråga honom tips var inte självklar, den var sällsynt. Försökte igen;
- Det där solot du spelade igår på naturistscenen, i Illusions of Frog Castle,... var det det bästa du kan åstadkomma??
- Vad pratar du om, vi spelade inte på naturistscenen, svarade han hastigt. Han hade ungefär samma exklusivt buttra röstläge som om han hyrt stämbanden av en Sylvester Stallone i målbrottet.
- Nej, de spelade på Glycerintrappan, lade Hanna från Havanna till.
- Glycerintrappan?Var ligger det?, sade jag upprivet. Hade gjort bort mig inför den berömde Slutgo Lesbic. Och flickorna förstås. Endast Sadie visste att jag kunde inte ha sett Slutgos Lesbics framträdande, vi låg ju uppe på mitt rum och studerade.
Hanna från Havanna markerade att hon går ut.
- Den scenen ligger bortom bondensåker, vid vägen mot Flängby, sade Sadie och markerade att hon också går ut i solen. Flöjtspelerskan från River Suffer´d dröjde kvar något, men det vara bara för att öppna en Pommac. Till sist lämnade även Slutgo mig stående där vid läskbordet. Öppnade själv en flaska till, en Cuba Cola.
Hade egentligen tänkt dela en med Hanna från Havanna, den smaken var ju hennes favorit hade jag läst i Kamratpostens Pop Special.
På baksidan av Clubhouse körde en stadsjeep upp på gården. Det var kommissarie Barbieby som gjorde sin rutininspektion. Bilen var ny, faktiskt var den ute på uppdrag för allra första gången. Assistent Waughan hade krockat mot en glasskiosk med trotjänaren, en Austin Cambridge från 1962, men Barbieby hade tyckt att det var dags att prova en nytt, en Dodge från Low-Buget Salei Flängköping. Barbieby skuttade ut. Landade i gruset framför Jo-Anne Newlander. Hon försökte gömma sex stycken skräckslagna män bakom ryggen. Det lyckades inte så bra.
- Jaha. Var har du den sjunde?, sade Barbieby som gick rakt på sak.
Jo-Anne grimaserade något.
- Du menar Sloker?
- Jag skiter i vad han heter, men jag vill ha tag på honom. Den sjunde mannan,.. sade Barbieby resolut samtidigt som han såg sig omkring.
Han fick syn inte bara på mig , men också på flöjtspelerskan från River Suffere´d som steg ner för en liten trappa i sin rödvitprickiga baddräkt.
- Vem e de där?, sade han och nickade mot Slutgo Lesbic som råkade passera utan sina trendriktiga shorts 50 meter bort vid näckrosdammen.
- Sloker är i Bang-Cock, sade plötsligt Jo-Anne som om hon visste att det skulle avsluta diskussionen.
- I Bang-Joe-Cock-Er? Då så, då vet jag. Barbieby hoppade in i bilen igen. Efter att ha förgäves letat efter ettans växel, körde han trevande därifån i treans växel.
Jo-Anne Newlander vinkade efter honom. Hennes sex pojkvänner gjorde detsamma
- Han heter inte Sloker.. väl?, sade Dinah von Kindereggen som ljudlöst hade sprungit fram över gräsmattan
Jo-Anne lade sig lugnt på en filt. Pojkvännerna flockades runt henne.
- Nej och han är i Norge och shoppar loss. Det är ju syttende maj.
- Skall Du åka dit i din Keyboard Helicopter?
- Det får man se, om inte askmolnen blir besvärliga.
Dinah hade respekt för Jo-Anne och höll hårt om sitt saftglas. Några solstrålar reflekterade på ytan av Jo-Anne mörka solglasögon, där hon låg på filten.
Pojkvännerna hade grupperat sig halvliggande tätt omkring henne.
Som bärklasar av frodiga vindruvor.Det var bara att sträcka ut handen.
- Lyckliga Du, sade Dinah von Kindereggen. Hon jobbade extra som livsstilscoach och visste hur viktigt det var att även ha någonting att göra
med händerna.
Subscribe to:
Posts (Atom)
