En av underskattade feministprofilerna ?

Helt klart har jag alltid tolkat lille Pip (Tweety) som en liten fågelflicka, med osedvanligt stort huvud...., livet igenom jagad av den hemska dumdryga katten Sylvester (pojke).

Trots sitt öde, att vara inlåst och till beskådande för det mesta, så att Sylvester riktig i lugn och ro kan planera sina sinnrika men lika korkade attacker, har hon ändå ibland hjärta att vara generös och överseende.

Javisst ja. Glömde att feminister kan inte vara godhjärtade.

Slap. Slap. Slap. (örfilar mig själv)

Titta Vad Jag Kan göra med min Nya Kamera

Visst är det Konstigt?

Det var Konstigare förr.

Utan Digital-kamera.

Så Mystiskt.

Besinningslösa Småföretagare

Jag hade bestämt möte med Markus på Ringbaren. Från mitt tidgare ungdomsliv var han en gammal skolkamrat, men vi hade inte träffats särskilt ofta. Numera satt han i riksdagen för ett av de större partierna.

Prick klockan 12 satt vi vid det lilla fyrkantiga bordet med våra lunchportioner. Efter några inledande fraser om det dåliga vädret kom vi snart in på politikens område. Naturligtvis var det han som hade initiativet;
- Du vet, jag kommer att lägga fram en motion om statlig sex....
Jag log utan att gapskratta;
- Vad menar du?
- Jo, det är ju alldeles för mycket oreglerat småföretagande där. Allt annat verkar man ju kunna regelera, dessutom finns det ett stort skattebortfall.
- Skattebortfall?...Hur skulle det fungera?
Markus stoppade gaffeln i munnen. Han tuggade några gånger, svalde, några pommes frites slank ner. Han fortsatte fortfarande med lite mat i munnen;
- Klart, på frivillighetens väg, ungefär som man betalar TV-licensen, betalar man in vad man skall. I det här landet är ju de flesta ärliga.
Jag nickade och tog en klunk av min mellanmjölk. Jag funderade några ögonblick och sade sedan;
- Du menar att man betalar en obligatorisk sexavgift vid könsinnehav?...Hahaha.
- Visst, ...men man kan tänka sig olika nivåer.
- Nivåer?
- Ja, högsextagare betalar naturligtvis mer, munkar och nunnor mindre, om du förstår vad jag menar.
- Jo, jag förstår vad du menar, sade jag.
- Sedan kan man ju faktiskt sköntaxera. Det finns ett besinningslöst småföretagande på området.
- Jag förstår verkligen vad du menar, sade jag och tänkte på somliga. I den här belysningen var de ju skattesmitare, i alla fall licenskolkare.
- Försäkringskassan bör också ta tag i alla som påstår att de inte kan ha sex längre. De bör gå på obligatorisk rehab, och sedan skall de återanpassas till det statliga sexlivet.
- Jo jag förstår verkligen vad du menar.

Jag lämnade Markus, riksdagsmannen, på Ringbaren, hade en tid att passa. Klockan 12:30 skulle jag nämligen befinna mig vid den stora lyftkranen vid det nya bostadsbygget på östra sidan av stan. Hade bokat tid med kranföraren. Medan han Bengt gick på sin lilla lunchrast, skulle jag få klättra upp i hans lilla hytt 38 meter ovan jord, med min videokamera. Skulle ta några panoramabilder på den äldre bebyggelsen som fortfarande låg intill. Hade bara några dagar tidigare halvt om halvt fått ett litet löfte av ingen mindre än Stadsarkitekten att initialt göra en liten dokumentär om "Stad i Förändring". Det kunde vara ett bra extraknäck och ville gärna visa på min intitiativförmåga, för att eventuellt få andra uppdrag
Kameran, med zoom, hängde i en rem om halsen. Vågade knappast titta neråt, medan jag steg för steg klättrade uppför. När jag var halvvägs, råkade blicken ändå fastna därnere, på de som det tycktes små fotgängarna. Stelnade till. Det var lika långt kvar. Det var hisnande högt.
Såg inte ner mer, koncentrerade mig på de små trappstegen. Det blåste vindar i min frsyr. Någon solbränna var inte att tänka på, kände mig blek
Under den riskfyllda klättringen slog mig det mig emellertid den tröstansfulla tanken, att trots allt besvär kunde bli rätt bra bilder.
Kunde få med alla vackra fönster, kanske också få en skymt av gamla hyresgäster på balkongerna. Det bodde fortfarande ett hundratal kvar i kvarteret.
Min tanke nämligen, hade gått vidare till, efter mitt möte med Markus på Ringbaren, att jag kunde passa på att utnyttja bilderna på ett annat sätt.
De skulle kanske gå att använda i en informationsfilm om den nya statliga sexavgiften. Såg det klart för mig. Filmen skulle börja med några exteriörbilder, zoomar in ett fönster, en balkong..........och i nästa scen ringer kontrollanten på dörren!

Bildmaterialet från hög höjd blev nog bra, säkert bättre än att jag åkt i en helikopter. Förra gången jag tog helikopterbilder hade jag fått kassera flera minuter eftersom de blivit så skakiga. Redan halvtimmen senare stod jag ivrig i den trappuppgång som bland annat skulle kunna ge de första interiörbilderna, en första sekvens pilotbilder till en informationsfilm, kanske med namnet, "Har du betalat DEN licensen Svensson?". Eller något annat, jag visste inte just då.

Ringde på den gamla dörrklockan. Halvminuten senare hördes steg, det knarrade därinne, kanske var det ett riktigt gammalt parkettgolv. Den mörkhårige mannen som öppnade var av normallängd, klädd i någon sorts mysdräkt. Han hade inte tänt lyset, bakom honom var det dunkelt, men en kvinna någonstans bakom honom frågade;
- Är det media?
Frågan var välmotiverad eftersom jag stod och filmade samtidigt som dörren öppnades. Mumlade bakom kameran;
- Ja,....det är från Kvällsposten, skulle bara kolla om ni betalat....
- Betalat?Vadå?!
Mannen verkade ilsken, men hans irritation var förståelig. Jag stannade kameran och höll ner den.
- Jag bara skojade, jag är inte från Kvällsposten. Tänkte bara frågapå skoj om ni betalat licens för er lilla gemensamma stund såhär på eftermiddagen.
Mannen såg uttryckslöst på mig.
- Du menar om vi är med i Fucket? Hyresgästföreningen?
- Ja, sade jag kort.
Han svarade snabbt, som om han ville bli av mig med.
- Sedan tretton år tillbaka. Klart att man är ansluten. Vad skulle annars föra oss samman, annat än solidariteten.
Han tog ett steg tillbaka, förde upp armen liksom för att påbörja stängningen av dörren.
- Men så bra då. Då vet jag.
Han stängde resolut dörren mitt framför näsan på mig. Funderade på att Markus var inte så fel ute ändå. Licensparningen, utan kommersiell påverkan, var redan förankrad hos allmänheten.Varför kunde man inte betala skatt för det också?
Dörren öppnades plötsligt snabbt igen. Mannen stirrade på mig.
- Varifrån sade du att du är? Är du polis? Varför frågar du mig om det där?
Jag hann blinka en gång innan jag svarade, rättade till ena foten.
- Nej, jag bara testar mig själv.
- Testar? Testar dig själv?
Han höll en hand på dörrhandtaget. Hans näve var en halv gång större än min. Han hade lite lockigt hår. Gissade att han var turk. Kanske en brottare.
Kom för mig att fråga:
- Har ni några barn?
För första gången log han lite.
- Vad är det nu då? Säljer du jultidningar?
- Nej. Det är bara det, ...om ni ser på reklamtv. Blir det kommersiell påverkan.
Jag hade tunghäfta. Vågade inte prata öppet om hans sexvanor. Och vad han trodde om att det kanske skulle bli licensfinansierad skatt på sex.
- Gå, sade han. Viftade med handen mot den lilla trappan. Stängde tyst dörren. Hörde röster, kvinnan därinne frågade förmodligen ut honom.
Jag gick.

Någon dag senare satt jag vid datorn och hade kopplat in videokameran. Bilderna uppifrån lyftkranen blev ganska bra. Fastnade vid bilderna jag tagit vid mannens ytterdörr, då när han öppnade första gången. Bakom mannen kunde jag se en skymt av kvinnan, hon var blond. Tog in några stillbilder i Photoshop och gjorde en förstoring. Hon liknade någon. Förstorade ännu mer och använde Ljuseffekter. Lade nu märke till att hon var mycket lättklädd, men fokuserade på ansiktet. Ingen tvekan om det. Det var en Carolina Gynning look-a-like!
Det garanterade att hon var en bästa vän av småföretagare! Vågade inte tänka på hur mycket skattesmitarsex de hade i den där mysiga lägenheten!

Nästa dag ringde jag Markus för att berätta om att jag hittat ett par som kunde utgöra ett varnande exempel i en upplysningsfilm. Han fattade sig kort och bad mig istället att vi skulle träffas nästa dag vid lunchtid. Sammanträffandet skedde åter på Ringbaren vid klockan 12. Vi satt vid ett fönsterbord den här gången. Markus verkade allvarlig.
- Jag fick inget gehör hos partiet för min motion. Tiden var inte mogen. Däremot smusslade jag in förslaget hos två andra partier.
- Andra partier? Är inte det allvarligt? För det egna partiets rättssäkerhet?, sade jag och prickade en bit grillkorv med gaffeln.
- Jo. Men det måste hända nåt. Då vaknar kanske mitt eget parti. De vill ju inte verka sena i utvecklingen.
Nickade. Funderade några sekunder.
- Vilka partier då, förresten?
- Miljöpartiet och Liberalerna.
Såg det för mig hur Markus skulle sågas i bloggvärlden, av Johanna Nylander och alla de andra.
- Vänstern då? De är ju för statlig sex även i normal fall?
Markus verkade ännu mer bekymrad.
- Problemet med deras värld är att där ser man sex mest som en hobby.
- Hobby? Som att att samla frimärken?
- Ja. Individuella avvikelser kan förekomma, skattebefrielse för det som är folkligt. Individens sexualitet anses inte ha så mycket med samhället att göra.
- Menar du det?
- Jag menar inte så mycket, det är snarare min övertygelse., att sexualiteten är så viktig att vi borde betala för det. Licensfinansierad skatt, eller på något annat sätt. Vi betalar ju för all andra livsnödvändigheter, mat, boende, nöjen,vård, ja till och med vår död kostar samhället pengar.
För första gången insåg jag nu hela vidden av Markus funderingar.
Han lade plötsligt sin gaffel åt sidan och lutade sig över bordet, sade nästan viskande;
- Miljöpartiet förresten..., de skulle kunna tänka sig att finansiera hela det här landet med en sex-skatt, samtidigt som man begär utträde från EU.
Såg frågande på Markus med stora ögon. Han hade ätit upp sin grillkorv. Han hade lite stark senap på kinden.
- De andra länderna. Tror du att de kommer att följa Sveriges exempel?
Markus lutade sig bakåt på den lilla stolen, rättade till den röda slipsen. Han såg ut genom fönstret. Därute på gatan körde en gammal sliten Saab.
-Varför inte?

Det uppstod en stunds tystnad. Tog fram en påse V6 Ocean Mint ur fickan och lade en av de vita kuddarna i munnen. Tog åter till orda;
- Vad tror du om spex-skatt...?
- Ha, ha, ha, då skulle man ju åka på den ena skattesmällen efter den andra.
Markus förstod min humor. Råkade lyfta blicken. Såg ett par som gick omkring i lokalen med sin brickor, letade efter ett lämpligt bord. Våra blickar möttes ett ögonblick. Kände nu omedelbart igen dem, det var paret som jag filmat! Att de valde just Ringbaren, det var minst tre kilometer från hemkvarteret. De var väl i nordstan i andra ärenden också. Kände mig orolig inombords, hur skulle det här sluta?
Det visade sig aldrig bli någon större katstrof, Enrique som mannen hette och hans tjej Annika gjorde sig hemmastadda vid bordet bredvid. Tvärtom visade de nyfikenhet och verkade vara på gott humör. Nu fick jag ett oanat tillfälle att introducera dem för Markus. Hela historien rullades upp under skratt och leenden. Enrique visade sig inte alls vara den där långsinta, tjurskalliga typen, utan en god humorist, precis som Annika. Det hjälpte till att Markus, som tjänade bra som riksdagsman, tog fram sin plånbok.
Vi kom efter tjugo minuter fram till att jag skulle filma en gång till, speciellt just deras balkong. De skulle gå ut där lättklädda i novembersolen och kramas. Så skulle filmen börja.
Därefter skulle jag rusa in från entreplanet med en mikrofon, ringa på och sedan sjunga en sång. En sång med den inbyggda frågan, om man verkligen betalat sina sexavgifter.
- Någonstans började till och med Sissela Kyle sin karriär!, utropade Annika som verkligen var något av en Carolina Gynning look-a-like. Till och med dialekten var nästan rätt.
Vi lämnade Ringbaren och promenerade nerför gatan. Stämningen var god och jag kom överens med Enrique och Annika att filma redan nästa dag. Det enda som jag inte riktigt gillade var att jag skulle bli tvungen att klättra upp i lyftkranen igen.

Så skedde. Klockan 12:30 satt jag åter i den vindpinade hytten med fin utsikt över östra sidan av staden. Hade inte avtalat att träffa dem innan, utan skulle bara klättra upp. Såg på mitt armbandur upprepade gånger för att pricka tiden rätt, men övergick till att bara fästa blicken på balkongen genom kameran 12:33. Där kom de, kärleksparet!
Zoomade in. Annika var klädd i någon sorts vit Baby Doll nattdräkt i nylon och Markus i ett par små leopardbadbyxor. Markus?! Jag var förvånad av att se Markus på balkongen, han hade sagt att sig vara upptagen och skulle inte kunna närvara vid filminspelningen, men jag bara fortsatte filma. Säkert skulle jag få förklaringen senare. 12:39 gick de in i lägenheten igen, tätt omslingrade vid varandra. Markus hade slängt ner sina badbyxor från balkongen. Plagget landade mellan två parkerade bilar.
Väl nere på marken igen sprang jag. Ville inte missa hettan i handlingen och jag skulle filma det. Till min förvåning blev jag inte insläppt. Det hände inget trots att jag ringde med dörrklockan, bankade på dörren och skrek. På något sätt hade jag blivit lurad. Det visade sig senare att Markus betalat Enrique tillräckligt mycket för att han skulle stiga av projektet Filmen i kameran blev ändå min räddning, det jag filmat från lyftkranen. I alla fall gav det mig tillfälle att hämnas. Redan någon dag senare fanns riksdagsmannens kärleksmöte på balkongen ute på Youtube och jag skickade ett anonymt brev till Hänt i Veckan.
Tidningen påstod visserligen att bilderna var tagna i Bangkok, och man pekade ut "Carolina Gynning", trots att det var Annika. För Markus innebar det här (vi blev naturligtvis ovänner) slutet på hans politiska karriär. Inte ens socialdemokraterna ville ha såna vildar i sina led.
För Annika innebar händelserna ett lyft, hon blev efterfrågad på olika sätt. Hennes ex, Enrique har jag inte sett sedan vi lämnade Ringbaren.

bild från

www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=313

JULEMAND PÅ VEJ

- HoHoHoo, finns här några snälla barn, skojade pappa när han var på väg att sätta sig vid köksbordet. Barnen, huligantvillingarna Erk och Perk, tillika sprayfärgsexeperterna, satt redan där och slevade i sig. Pappa hette Don Placebo. Mamma stod vid spisen och födde barn, deras tredje. Det såg ut att gå bra. Hon, mamma Angelique, småtwistade lite, gick ner i limbo, och sedan flög ungen ut som en projektil och landade i Erk´s och Perk´s frukostar.
- Häftigt morsan!, utbrast de båda huliganbröderna.

- Jag sticker ner till Hemköp och julhandlar lite, det nödvändigaste innan helgen, sade pappa Don för att komma ifån lite grann.
- Glöm inte att köpa lussekatter!, ropade Angelique medan hon torkade rent barnet från havrekuddar och honung.

Han drog på sig sina vinterskor och traskade ut i snömodden. Affären stod där som ett rymdskepp, pyntad och klar, som för avfärd till en främmande planet Det var något speciellt med Don´s vinterskor, de var små och hade ganska hård klack. Ja, egentligen var det inga vinterskor, men han kallade dem för det. Således hördes han när han trampade in genom svängporten på Hemköp. Klackarna slog mot golvet. Eftersom affären var folktom ekade varje steg han tog, ... ga-donk, ga-donk, ga-donk.
Don Placebo gick till en av frysarna, den med små pizzor. Han tog upp en liten med pappersomslag , skulle läsa instruktionerna, men råkade tappa den i golvet. Det lät som när Moses tappade en av sina berömda stentavlor i marken. Affären fylldes med detta ljud, till och med en expedit vaknade till.

Don Placebo lade tillbaka pizzan, en Vegetaria Gigante och beslöt sig för att gå till fruktavdelning. Den låg öde. Men det var fint ordnat för frukterna, clementinerna låg i drivor. De som låg underst hade klämskador som gjorde dem extra saftiga.
- Är det inte Don Placebo?, frågade plötsligt en röst bakom honom. Det var Erik "Racisten"Bengtsson. En gammal skolkamrat från tiden på Högskolan.
- Jovisst, visst är det...., sade Don förvånad när han vände sig om.
De båda gentlemännen diskuterade vädret en stund, innan de skiljdes åt. Erik gick bortåt köttavdelningen, medan Don fortsatte att fingra på frukterna, den här gången var det några meloner som pockade på uppmärksamhet. Han råkade lägga märke till att bara några meter bortom fruktavdelningen fanns en dörr han inte sett tidigare. Nyfiken som Don Placebo alltid var gick han bort till dörren och tog i handtaget, tryckte till. Dörren öppnade sig lätt. Någonstans långt borta bakom sig hörde han en expedit skrika till en kund. Men det var inte till honom. Bakom dörren fanns ett mörker och en trappa nedåt. Ett svagt ljus fanns därnere.
Don Placebo tog några steg med sina vinterskor. Försiktigt, han ville inte snubbla i trappan, som hade ganska trånga trappsteg, som gjorda som för små fötter.
Han höll i ledstången. Steg för steg. Ljuset därnere blev större, starkare.

- Välkommen!, sade två tomtar som mötte honom i källaren. Don Placebo var förstummad. Det var verkligen två tomtar. De tog honom i händerna och ledde in honom i Tomteverkstaden.
Vilket liv det var därnere. Alla sjöng och små maskiner surrade. Här tillverkades det julklappar!
Don Placebo såg sig omkring med stora ögon. Det här var platsen alla pratade om. Få hade det varit förunnat att se den.
- Kan vi hjälpa dig med något speciellt?, sade ytterligare en vänlig tomte som verkade vara någon sorts förman.
Don Placebo tog sig på hakan och försökte minnas vad Angelique hade sagt till honom innan han lämnade hemmet, men kunde inte komma ihåg det.
Han bjöds på skummande julöl, chokladpraliner och glada sånger. Men minnet svek Don, han kunde inte komma ihåg vad hans sambo sagt till honom.
Inte ens när en storvuxen tomte kom med en stor katt på axeln kunde han komma ihåg Lussekatter.

Under tiden hade Angelique blivit orolig, svept in sin nyfödda baby i en filt, tagit med sig tvillingbröderna i barnvagnen och gick med raska steg till Hemköp. Det slaskade i snömodden av hennes steg. De automatiska dörrarna öppnade sig. Hon gick rakt in, fick syn på en expedit och knackade henne på axeln,
- Har ni sett min man, han gick in här för att köpa Lussekatter?
Expediten vände sig långsamt om och sade;
- Du är ju förbannat rolig, skaffa dig ett eget liv.
De båda kvinnorna stirrade en stund på varandra. Expediten fortsatte;
- Du skall inte gå omkring här och snacka. Vad sa du att det hette? Din man? Vad heter det? Vad heter det?
De båda kvinnorna betraktade åter varandra, ordlöst.
Expediten, som inte hade något eget namn eller egen historia, fortsatte;
- Nästa gång blir jag riktigt förbannad.

Angelique gick raskt vidare mot brödavdelningen med alla barnen. Där stod hennes sambo Don Placebo och stirrade på det transparenta skåpet med Lussekatter. Han försökte minnas någonting. Vem han var och var han befann sig.
- Har du drabbats av minnesförlust igen, ... kom vi går hem, sade Angelique som fyllde en papperspåse med Lussekatter.

Inspirerad av Eva Funck......

...till stora M O D E L L B Y G G E T

Inspirerad av den välkände Eva Funck lät jag ett år bygga en jättelik gitarr i en gymnstiksal i gymnstiksalen. Det var sommartid. I tv hade jag ofta sett hur hon lät beskåda ett vanligt myggbett genom att ha en jättemygga hos sig. eller hur elströmmen fungerade genom att visa en stor modell på en strömbrytare.
Arbetet med gitarrmodellen fortskred över förväntan. Snickarna hade inga problem att följa ritningarna, men jag hade också fått offra ett par gitarrer, som små modeller för arbetet, vid tillverkandet av en större modell. Speciellt intresserade var man av att se hur ribborna inne i gitarrkroppen var placerade, kontrollera proportioner och valet av träslag.
Ändå gick något fel upptäckte jag när jag kröp ner genom ljudhålet första gången och ställde mig inne i gitarren. Visst, jag kunde stå rak, "takhöjden" om man säger så, var ungefär 215 centimeter. Bra om man ville promenera omkring, men jag kunde inte titta ut genom ljudhållet. Då behövde man en liten pall.
Under mitt andra besök inne i gitarren, en söndagförmiddag, fick jag överrasakande besök av Görgen. Han hade hört talas om arbetet via djungeltelegrafen, var naturligt nog ganska nyfiken. - Rätt snyggt jobbat, sade han när vi gjorde en liten rundvandring. Det var ljust och fint, doftade mycket trä. Ljudhålet blev som ett takfönster, som i en vindsatelje´, gav mycket ljus. Akustiken var väldigt bärande, vi behövde inte alls prata högt. Görgen som vanligen var ganska högljudd, fick dämpa sig. Det här var som ett hus byggt i Rudolf Steiners anda konstaterade vi och satte oss på varsin pall.
- Du ska ha strängar också?, undrade Görgen. Tittade upp mot vårt "takfönster".
- Jo, det blir vilken dag som helst. Strängarna är tjocka som bogservajrar eller starkströmskablar. Görgen nickade.
- Hur låter det tror du? Kan man överhuvudtaget vistas härnere?
- Det blir nog som en jättevibrator. Men frågan är om vi skall sätta på alla strängarna innan vi haft vår talangjakt.
- Talangjakt?.
- Skolan vill gärna att vi hittar på någonting roligt, som en gentjänst för att bygget fått stå här.Vid talangjakten kommer juryn att stå här inne, på små pallar och titta ut genom ljudhålet.
- Och?
- Därute framför talangerna sina nummer och sedan drar vi i olika strängar, beroende på vilken poäng dom får.
- Häftigt. Vilken sträng ger mest poäng?
- Antagligen ger de tjocka strängarna lägsta poäng.
Just då hörde något hasande och småslamrigt ljud, någon klättrade upp på gitarren. Det var Håkan som lite oförskämt nog hade sina lilla transistorkassettbandspelare med sig.
Nog kände jag igen låten, det var "Great Balls of Fire" med Jerry Lee Lewis. Till exempel det rockiga pianospelet förstärktes inne i gitarren, jag och Görgen fick en kort, märkligt påträngande ljudupplevelse.
Håkan stod uppe på jättegitarrbygget och tittade ner genom ljudhålet, nu med stängd kassettbandspelare.
- Hörde du sången? Det lät som han gurglade fram den, fast baklänges? Görgen såg på mig som om han väntade sig ett vettigt svar.
- Visst, sade jag. Det är sånt som man inte lägger märke till vid normal ljudkvalitet. Inne i gitarren kunde det uppstå akustiska fenomen, det var inte på samma sätt som i ett rektangulärt rum.
- Hur går den där talangjakten till? Har några anmält sig? Håkan frågade detta rakt ner i ljudhålet. Han bara stod där, som den stadiga snickare han var, i sina snickarbyxor.
- Du, alla detaljer är väl inte spikade, men en som skall ställa upp är i alla fall Annika. Hon skall steppa i träskor och svarta kläder och föra ut sit politiska budskap.
- Du menar hon från lönekontoret?
- Vems lönekontor?.... Just då slant Håkan med ena skon vid kanten av gitarrens ljudhål och dråsade ner i gitarren. Som tur var satt varken jag eller Görgen just där.
- Vill du ha en ägg o sill -macka?, undrade Görgen som hade öppnat sina lilla kylväska.
-En sak är säker, du kan i alla fall inte ställa upp i den talangtävlingen som trapetsartist Håkan, sade jag och försökte skämta bort det hela. Han låg orörlig. De blå snickarbyxorna var som en dramatisk dräkt. Märkligt nog satt kepsen fortfarande på huvudet. Den hade en liten text; "Rör inte till det".
Han öppnade emellertid ögonen och sade; - Men jag skulle kunna jonglera med tomater!
Vi skrattade, men det förstärktes på ett egendomligt sätt inne i gitarrrummet vi satt i.
- Det är inte bara talangjakt vid invigningsjippot, om man kan kalla det så. Det skall också bli löpning tjuge meter på greppbrädan, sade jag och och tog en tugga av ägg o sill-mackan som Görgen givit mig.
- Löpning?Men sitter inte strängarna på då, hur...?
- Det är inte säkert man sätter på alla så tidigt. Håkan reste sig upp i en sittande ställning i alla fall, tog också en macka, men valde en med prickig korv och ett salladsblad;
- Hur är det med Eva Funck, kommer hon att se det här?
- Jag vet inte, hon är nog så upptagen för det mesta
- Sådana brudar är inte att leka med, hon kan bygga en modell av en och sedan demonstrerar hon i tv vilken idiot man är, sade jag och skrapade lite mot gitarrgolvet.
Då ringde Görgens mobiltelefon. Som ringsignal hade han valt Habanera ur operan Carmen, av Bizet. Håkan nickade förtjust.

Två dagar senare var äventyret med den stora gitarrmodellen över. Någon hade tänt på skolan med hjälp av någon eldfarlig vätska och branden hade spridit sig till gymnastiksalen. Förstörelsen av byggnaderna var mer än sextioprocentig och det innebar redan vid en enklare beräkning att en ombyggnad skulle bli billigare än omständiga reparationer. Om det var ett ungdomsgäng eller terrorister gjorde ungefär det samma. Budskapet var ju ändå; "Du betalar vad vi ställer till med".
En tid senare träffade jag både Görgen och Håkan på ett av bostadsområdets grönområden, beväpnade verkade det som. Någonting hade man i fickorna, det putade under Görgens jacka. Det visade sig inte vara så farligt. Han drog fram ett plektrum som var stort som pizzatallrik. Håkan hade två stora stämskruvar.
- Ingen kan tro att det här är vapen, sade Görgen emellertid.
Annika från lönekontoret (vilket av dem är fortfarande inte klarlagt) kom gående;
- Killar, jag måste göra ett avdrag på lönen. Genom ert gitarrbygge i Flaskboskolans gymnastiksal drog ni till er kriminella element Det är som med Julbocken i Gävle. Alla försök att ordna det lite trevligt drar till sig förstörelse. Ni skall dessutom betala det själva.
Görgen, Håkan och jag såg på Annika från lönekontoret utan att säga något. Hon fortsatte;
- För att ni skall slippa avdrag skall ni förstöra själva. Ju mindre det finns kvar att förstöra, desto billigare blir det för samhället. Enkel politik ger enkel matematik. Så funkar det !

Blir Morrgon soffan bättre med Open Stretch??

Frågan uppstod när jag följt några repriser av höstens avsnitt. Alla som följt V-75, vet att Open Stretch är en omkörningsfil på sista rakan, upploppet. Många hästar och kuskar vinner den vägen, utan Open Stretch hade man blivit instängda. Har märkt att det förekommer även i biltrafiken, när man skall svänga av den stora vägen.
Plötsligt dyker det upp en Audi eller BMW som bara s k a l l accelera förbi på högersida. En rasande omkörning, just nu man själv skulle sätta på blinkersen och köra in på avfartsfilen.
Det verkar vara en del av det moderna racingsamhället. Ta chansen.

Ta chansen, det borde man även göra i morgonsoffa-studion. Det behöver inte vara märkvärdigare än en vanlig Tullkontroll. Då väljer de celebra gästerna vid ankomst rätt fil.
Skylten "Inget att förtulla" kunde man ersätta med "Inget att berätta". Jag vet inte om kroppsvisitering vore en nödvändighet.Vad Fylking-Gandhi gjorde där i ett vitt lakan är svårt att veta.
Visserligen, hellre ser jag en meditativ Fylking-Gandhi, än Henrik Schyffert och de andra gaphalsarna med fri uppfostran i kiss&bajs.

De ständigt alerta programledarna Petra Obama och David McCain nästan blivit rikskändisar med sin undersökande verksamhet under gemytliga former. Som helhet känns inte programmet vettigare än tidigare. Den enda som håller måttet är MaRRkus från Örkeljunga (han kan inte själv uttala sitt namn), med sina Spar-Tips. Det känns verklighetsnära, skulle kunnat publicera dem själv, faktiskt kände jag till en del tips sedan tidigare. Det är folkbildning i TV när det är som bäst. Se upp Sverker Olofsson!
Och se upp Kobra!
Redan har man en ofta anlitad framstående filmrecensent. Ofta hör man glada historier, berättade av kändisar. Åter har man också försökt införa lite, kultur och sport i studion, t ex genom Anna Granatäpples subtila konstdans med en överseende muskelbyggande partner.
Sportgeniet Louise Järleskog hade vissa likheter i sina inslag under vårsäsongen, med den skillnaden, att hon var mera tekniskt intresserad. Hennes ser vi framemot att snart få se i Vetenskapens värld eller Utbildningsradion. Behåll henne Morronsoffan, trots allt, betala mer.

Nej, den ständigt allt solbrändare Petra Obama borde trots allt ta stryptag på nyhetsuppläsaren, som lider av svagt blodtryck. Naturliga avgångar kan möjliggöra nyanställningar. Den manliga förebilden David McCain kunde göra fler sitt-ups i ylletröjan, ständigt i bakgrunden, för att trots allt få mera action i studion. Nu är berättarna, gästerna, rätt torftiga. Skolsjejen som verkar dyka i nästan varje program, en gång som HSB ordförande, är dock oslagbar. Då pratas det om dittan o dattan.
Men så är det, överraskningarna tillhör programmets charm.
P.S. Morgonsoffan/
Skall ni nu ha Open Stretch, ta alltid in skolsjejen och kolla vilket berättelse-smuggel finns i ryggsäcken. Inte har hon väl stulit sina skämt? Det vore bara för bedrövligt.
Roligt och fröjdigt är det i alla fall, med skolsjejen. Kommer hon som Rubber Doll till julen? Jag menaren liten docka som man kan hänga i julgranen.
Satsa mer pengar så får ni allt ni vill ha. Det är dags för Morronsoffan att växa. Uppta kollekt. Ta makten.
Omslaget på Hänt i Veckan väntar! Jag hatar löpsedlar! Men jag kunde stå ut med Louise Järleskog och Anna Granatäpple mitt i bullbaket på slottet! Och hur går det för Petra Obama på hennes valturne´ i Skåne? Var David McCain verkligen med under trettioåriga kriget? Vad använder han sin vicepresident till?
Många frågor söker svar innan den här julen.

bildlån: från Saliv och Törst

FRAMTIDENS ACTION ! - sker i ELBILEN !

Herbert var uppe mycket tidigt denna sena morgon i december, i mellandagarna före nyår. Lastade bilen. Han skulle åka till stan för att hjälpa till.

Sabine, hans fru, stod i fönstret bakom gardinen, såg det hela med ännu sömniga ögon. Herbert släpade upp de två bastanta Duracellbatterierna från den ändamålsenliga källaren, ett under var arm.

Trappan var rätt smal, och hans armar lite kortvuxna, så han fick ställa det ena batteriet på nedersta trappsteget så länge, medan han bar upp det andra. Monteringsarbetet av de drygt sextio centimeter höga batterierna i bilen var inte så svårt, han hade gjort det många gånger.

Han var stolt över sin elbil, en av de tidigaste modellerna i landet, klart att den hade lite antikvärde. Sabine öppnade fönstret på glänt;

- Ska jag göra några mackor till dej? Kaffet står redan i den blå termosen. Stoppar med ett salladshuvud om du skulle bli sugen.Herbert nickade. Färden ner för Nissastigen gick bra. Han boxade lite på vindrutan till en Diana Ross-skiva (Baby Love), glad över att vara igång för dagen. Inne i bilen var det ganska tyst, trots att motorn surrade som intensivast när elbilen gick fortare.

På tomgång hörde man knappt något motorljud. Herbert slängde en blick i backspegeln. Inte många bilar ute denna morgon. Knappast någon blixthalka, temperaturen var klart några grader plus. Han var på väg till förorten i en västkuststad för att rensa upp i fyrverkeriträsket.Redan innan han lämnade hemmet och sin underbara lättrosa, långörade och håriga fru, hade han satt på sig säkerhetsglasögonen. Musiken i förarhytten blandades snart med ett annat karktäristiskt ljud. Herbert såg det i backspegeln, den spridda flocken. Snart började de passera bilen, en och en, aldrig tätt tillsammans, men det verkade som man ändå hade ett gemensamt mål.

Även de var lätt ljudlösa, ett dämpat studsande, när det var som intensivast. Duracellkaninerna var alltid på väg. Behövdes det, klättrade man uppför berg. Kuperad terräng, vatten eller hektisk stad, det spelade ingen roll man var alltid på väg framåt, nöjda med livet och av att kunna hjälpa till på något sätt. Duracellkaninerna var riktiga föredömen tyckte Herbert, som fick finna sig att ett hundratal passerade honom, till fots!Här hjälpte det inte att han hade en elbil från ASEA, nej, den gick inte fort nog och framförallt var han tvingad att följa vägen, Nissastigen.

De duktiga ljust färgglada Duracellkaninerna, somliga klädda i fluga, eller små söta byxor, tog ibland genvägar i någon kurva, man färdades raskt, fågelvägen om man säger så, utan några synbara hinder eller besvär verkade det som. Själv var han en Tudor. Alla visste att det var inte det samma, men man hade andra fördelar. Hans fru Sabine var 25% Duracell, vilket gjorde henne till utomordentlig husfru.

Framme i stadsdelen Wondersberg parkerade han sin bil nära dess centrumdel. Det blixtrade av fyrverkerier över området och snart fick han syn på en liten kille, Allan, som höll på att föra tändaren till en 150-pack Tiger Rocket.

- Du, vad håller du på med Allan, är du en dag över 13 år?, sade Herbert och stegade fram till avfyringsplatsen. Det var för sent. Sotig i ansiktet gick Herbert tillbaka till bilen, satte på kommunikationsradion.

- Herbert här. Nu är jag vid Wondersbergs centrum. Var skall jag gripa in? Kom. En knastrig röst hördes från kommandocentralen;

- Ta det lugnt Hebbe. Vänta där. Vi skickar förstärkningar. Kom inte. Herbert gick ur bilen och iakttog parkeringsdäcket där något höll på att hända. Det var två vanliga Wondersbergsgrabbar, Ahmed och Slitkowitz, som höll på att få igång några förpackningar Crackling Balls.

- Hej, vad håller ni på med?!, ropade Herbert. De båda killarna i 15-års åldern ropade genast på sina äldre bröder, som vägde 20 kilo mer vardera på grund av alla vapen man bar på sig.- Rezspekt. Visa Rezspekt, sade den ena av dem, Rasputin.

- Hördu Rasputin, jag gillar inte det där, sade Herbert och rusade tillbaka till bilen och låste efter sig. Grupper av fyrverkerier avfyrades, det var ju bara 84 timmar kvar till det speciella tolvslaget. Från trappuppgånger kom det eldkaskader. Herbert gissade att det i somliga fall handlade om lådor med Cocktail som gav hela 50 krevader, något som enligt reklamen "skulle få grannen att glömma sitt eget fyrverkeri".

Den femtonårige Albert passerade bilen, med ett bälte runt midjan, ett bälte av Liberty Shells. Herbert rullade ner sidorutan och frågade;

- Hur är det här då. Vill du också ha respekt?

Albert, 9år stannade upp och spände sina ögon i Herberts.

- Du är ju för fan en kanin. Med dom där öronen får du fack ingen reszpekt.

Herbert drog in öronen i bilen, han böjde dem bakåt, de nuddade ändå biltakets insida.

- Vart är du på väg?, sade Herbert och försökte verka opåverkad.

- Jag är självårsbombare och skall fack smälla av i kiosken. Juden därinne ville inte ge mig lakritspipor.

- Gratis? Herbert såg frågande på Albert medan han genom vindrutan såg att ett av höghusen stod i brand.

Det knastrade i kommunikatiosradion;

- Kommandocentralen här. Vi skickar förfriskningar. Du är väl torr i munnen nu Hebbe. Kom.

- Javisst. Hörselskadad också. Kom inte.

Albert utanför bilen tog fram några tändstickor. Det knastrade åter i radion;

- Vadå kom inte? Skall vi inte komma med förfriskningar? Här står en mängd backar med julmust sedan förra helgen. Kom.

- Jag sade kom inte för jag vill inte prata mer. När det gäller läsken, kom.

- Okay, vi kommer. Kom inte.

Albert lyssnade intresserat på samtalet, det nalkades läskbackar.

- Tänder du på ditt fyrverkeribälte. Gör det inte här. Jag vet inte hur de stora batterierna i min elbil reagerar.

- Okeidå, sade Albert och sprang bort till kiosken.

- Ja, här kan ni verkligen leva ut era traditioner, sade Herbert tyst och uppgivet för sig själv, startade bilen genom att trycka på den speciella startknappen. Han ville bort. Han ville inte spela hjälte i det här festliga infernot, där man riskerade få en raket i örat vilken minut som helst.Han beslöt sig för att köra hem, längs Nissastigen.

Elbilen gick bra med ett lågt surrande. Han lade märke till att somliga vid vägkanten pekade mot bilen och gjorde fula grimaser.När han kom hem tröstade Sabine honom så gott hon kunde. Herbert pratade knappt på flera veckor, inte förrän en bit in i februari på det nya året.

Han visste att man kunde göra precis som människan Daniel Larsson på Grönsaksdepartementet. Tiga. Tills tiden läkt alla förödmjukelser.

I princip, även om Herbert inte hade 80 000 i månadslön.

Men han piggade upp sig snart, han hade det rätt bra ute på landet.

HAN VAR DOLDIS - men INTE NU längre

Han hade ju blivit Froggare.

I den staden var Herbert länge en riktig doldis. Det där med att skörda stora framgångar som Bloggare ville sig inte riktigt. Han fick ju konkurrera med nästan alla andra medborgare om en plats i rampljuset. Tills en dag han hörde talas om den nya flugan, inte bara från väst, utan även från öst; Frog. Istället för det ständiga stillasittande som bloggandet oftast innebar, var froggaren mera fysiskt aktiv. Istället för inlägg, gjorde man utlägg. Det gällde att vara slösaktig med sin fysik. I själva verket var Frog inget nytt, det hade mänskligheten gjort sedan urminnes tider - och man behövde ingen dator.

Frogvärlden var minst lika uttrycksfull upptäckte snart Herbert, när han studerat det närmare. Man kunde bli upptäckt.
En gammal bekant till honom, Eloise som jobbade vid Kronofogdemyndigheten, brukade säga att det var det bästa som hänt i hennes liv; konditionen förbättrades, förutom att killarna flockades kring henne när hon skuttat över torget. Hon brukade ofta köpa en tidning i kiosken under den tidiga morgontimmen, men gjorde det numera i gympaskor och nattlinne. Det var typiskt för hennes Frog. Ganska mild men ändå uttrycksfull, gav henne den uppmärksamhet hon saknade. En annan gammal bekant, George, hade valt en tuffare stil. Till skillnad från Herbert, hade George en ordentligt tidtabell för sina sädesavgångar och brukade skutta omkring på gräsmattan i bostadsområdet. Det var lätt att göra en Frog medan han var ute med hunden, Alfonso, som bara tyckte det var roligt med liv och rörelse.

Herbert ägnade en del tid för att fundera ut hur han skulle utforma sin egen Frog. Många skuttade omkring och var egentligen väldigt elaka, lite slentrianmässigt. En del höll bara på med mode, visade sina spända eller slappa kläder. Han ville inte bli sån. Det blev så att han övade redan lite på sin tilltänkta Frog på väg till Arbetsförmedlingen, dit han länge planerat att gå. Men den här gången gick han inte.
- Jaha, hur står det till här då?, sade arbetsförmedlaren när Herbert skuttat fram till kundservice med sin nummerlapp.
- Känner ni till om man kan ha sin Frog som ett jobb?, frågade Herbert.
- Ett ögonblick, vi har en ny broschyr om arbetsmöjligheterna, sade arbetsförmedlaren och skuttade bort till en snurrande pelare med broschyrer. Herbert observerade att alla i lokalen skuttade omkring, när de rörde på sig.
Arbetsförmedlaren kom strax tillbaka med en broschyr, med namnet "NU HÄNGER DET PÅ DIG!". På omslaget fanns en, som det liknade, en fotbollshuligan i grodmansdräkt, med massa olika halsdukar kring halsen. Det var samma bild som Herbert tidigare sett i en kvällstidning.
- Det hela beror på hur intresseväckande din frog blir, sade arbetsförmedlaren, som hette Evert.
Antalet froggare växte rekordartat, men som vanligt fanns det undantag. Vilket vid den här tiden ibland började väcka större uppseende än de allt fler froggarna.

Promenerade man omkring på stan som en vanlig människa, ja, då var det lätt att man föll offer för mobbing. När froggandet väl etablerat sig som massrörelse, var det sällan längre intressant för konstnärerna. Det var liksom med rondell-hundarna. När det fanns en statligt finansierad, ganska ful papp-hund i varje rondell och varje mellanstadieelev tillverkade nya rondellhundar i slöjden, ja, då var loppet kört. Froggare försökte även ta över de syntetiska hundarnas roll. Som levande individer, med fri vilja, var man betydligt intressantare i vilken rondell som helst. Vissa rondeller var så små att det fick inte plats för så många på en gång.

- På Jump-In finns ett ledigt kyparjobb, sade plötsligt arbetsförmedlaren Evert.

Herbert ställde sig upp, vilket meddetsamma fick arbetsförmedlaren att spänna blicken.
- Kypare? Det har jag aldrig varit, sade Herbert.

- Vi har kurser.

Herbert satte sig på huk igen och såg under bordet att Evert också gått ner på huk. Deras blickar möttes. Två froggare, en höstförmiddag i den lilla staden, såg bara varandra under lysrörens sken. Plötsligt hördes dunsar bakom Herberts rygg. Det var en hel familj som höll på att skutta ut genom entre´dörren.
- Våra kurser är på sex månader och säger du nej kommer vi att strypa dina bidrag.
- Strypa? Nej, usch, nehj. Då skriver jag på meddetsamma, sade Herbert som var av fridsam natur.
Nästa vår jobbade Herbert redan hos Jump-In. Kvickt lärde han sig tekniken, hur man håller brickan ovanför huvudet medan man skuttar till borden. Han hade befriat sig från sitt tidigare standardiserade beteende. En dag fick Jump-In besök av de berömda häcklöperskorna, (familjen Kalur), som omedelbart fattade tycke för den energiske Herbert som till och med kunde skutta över borden, så vig var han. Ingen kunde tro att han var en tidigare medelålders, anonym arbetslös.
- Vi vill gärna att du följer med som mascot, till vår nästa tävling, sade de efter överläggningar. På så sätt kom Herbert ut i den stora världen. Det hände att han vid stora tävlingar, som Golden Grand Prix, fick agera så kallad "hare" i vissa löpgrenar, som t ex 3000 m hinder. Vattengraven var han inte glad i, vilket motsade hypotesen om froggarnas alltmer grodliknande beteende.
I tv-program som Mitt i Naturen debatterades om inte froggarna hade mer likheter med aporna. Många hade ju en stil då man alltmer lutade sig med händerna eller knogarna i marken när man var stillastående. Detta var lätt att lägga märke till i en vanlig kö till snabbköpskassan.
Kvällstidningarnas löpsedlar basunerade ut frågställningen;
"Groda eller Apa? Eller bådadera!"
Ytterligare en variant till definition utkristalliserades från politiskt håll (Kvällspisten), mänskligheten höll helt enkelt på att bli "Padder", vilket var lättare för de flesta att antaga, istället för det gamla "Slödder" vilket var en vanlig benämning på den tidigare upprätt gående, tvåbenta människan.
I denna stad kväktes det i alla fall alltmer om nätterna och somliga hade setts svinga sig med rep ut genom fönstret. Mänskligheten hade kanske blivit mer aktiv genom froggandet. Speciellt miljöförstörande var det inte heller och nyproduktionen av froggare var ständigt igång, i både dammar och skogsgläntor.

Tidigare publicerad;

http://zagolandet.blogspot.com

(7 okt. 2007)

INGA FALSKA BEHAG

på fröken GÖRDIS FLABBS

Grönköpings Sommarbrud

Fröken Gördis Flabbs Brunander som korades till sommarens vackraste s. k. brud vid Grönköpingsmässan, blev på fredagskvällen utsatt för en nog så infam beskyllning av en viss "tusensköna" från K. Huvudstaden.
- Hela skönhetstävlingen var för övrigt mycket lyckad, berättar herr tävlingsledaren, finskomakare Brovall, Grönköpings revypappa, för Gr. V.
Jag satt just och spisade kvällsmat då tusenskönan från Stockholm infann sig, mörk i ansiktet och förklarade, samtidigt som hon temperamentsfullt stampade med klacken i korkmattan:
- Gördis behag är lösa. Hon har uppträtt med s. k. bjurströmmare.
Situationen var nog så pinsam för herr finskomakare Brovall. När herr pin-up-pappan fick klart för sig hir allvarligt det hela var, tillsatte han snabbt en utredningskommitte´, bestående av fröken hemkonsulent Susegård och fru socialkonsulent Vilhelmna Unill, vars uppgift var att kontrollera äktheten i segrarinnans former.
Det tog för de båda experterna inte lång tid att konstatera att fröken Gördis Flabbs byst var hur äkta och rejäl som hälst och knappast i behov av några som helst extra agremanger. Sanningen bakom beskyllningen var helt enkelt den: Vid tävlingen hade fröken Flabbs under baddräkten ett s. k. byststöd. Andra flickor försäkrade emellertid att tusenskönan även begagnat sig av detta moraliska stöd, vilket hon också erkänt efteråt. Men i förtrytelsen över nederlaget ansåg hon att arrangörerna borde ha diskvalificerat den mer behaglika fröken Gördis F.
-Det var ett pinsamt intermezzo, förklarar herr finskomakare Brovall, inte tu tal om annat. Att fröken Flabbs använda byststöd under tävlingen hade ingen som helst betydelse för utslaget. Jag försäkrar att hennes byst är fullt tillfredsställande även utan stöd. Fröken Flabbs hälsades också med formliga åskor av applåder och gillande visslingar och fick två tredejedelar av omomkring 702 röster. Dessa siffror visar hur enormt överlägsen hon var.
Knisslingeflickan Gull-Britt Negusson, som blev tvåa, hade ju varit den som närmast skulle klagat, men hon var den första som gratulerade fröken Flabbs. Dessa två flickor uppträdde mycket nobelt trots allt och utgjorde den bästa tänkbara reklam för Grönköping med omnejd, slutar herr revy- och finskomakare Brovall, som också passar på att påpeka den s. k. tusenskönan från K. Huvudstaden först kom på femte plats, vilket torde förklara mycket.
På tredje plats kom en ung skönhet från Brylunda, fröken Bittan Filme´n och på fjärde en telog. stud. Gullan Svensson från Lund, trots att hon svimmade under tävlingshetsen.
P. S. Ett rykte att fröken Gördis Flabbs skulle diskvalificerats i skönhetstävlingen på grund av att hon skulle vara hemligt gift, har visat sig vara helt gripet ur luften. Däremot är tvärtom sanningen den att hon nu skall gå vidare i skönhetsgenren och ställa upp till "Miss Universum", givetvis har hon redan fått massor av filmanbud.
inrapporterat av
Ada A:son Susegård

Legt. förf. & hemkonsulent( i den 24:e hembygdsboken; Timmen Gr-k:p-ng )

Grönköping i okt. 1954

(I modern tid, här i knutarna tidigare publicerad på http://zagolandet.blogspot.com )

Runette, Runes fru, var en modern kvinna. Hon hade tjejlunch med Eva. De satt vid ett fönsterbord på Flamingo, hörnet vid Hornstullsrondellen.– Mitt bästa minne den sommaren var när jag smugit backstage under Roger Pontare i Jolly,…faktiskt var det under scenen, där jag kunde se strålkastarskenet mellan bräderna av furu. Eva tog en rejäl bit av räksmörgåsen.

Runette fortsatte; - När jag tittade upp….blixtarna talade och min Kodak Instamatic gick på högvarv…i den stunden av ivrig upphetsning råkade jag hålla kameran felvänd. På alla bilder sedan såg man min fladdrande tunga och amalgamen som en silverskatt….ti-hi-hiHaHaHa.

– Ti-hi-hifnitter, Eva kunde inte låta bli att förena sig i skrattet nästan innan hon svalt biten av räkmackan.

Eva samlade sig och drog med tungan bort någon brödsmula från framtänderna;

– Du vet …dom där djupfrysta pizzorna, testade en Mozzarella. Det är bara att rippa upp förpackningen med ett redskap, ganska enkelt,…behöver faktiskt inte slita upp det med fingrarna.

– Vad effektivt, kommenterade Runette och slängde en hastig blick på Evas välmanikyrerade naglar.

– Ja, och när det är färdigt rullar man in gaffeln i långa elastiska och lite hala trådar…., dessa kunde man sträcka ut i en sorts nylonstrumpeliknande….en halvmeter från tallriken. Så när jag provade att tugga på massan…., det var som ett jättetuggummi,…inte direkt illasmakande…Runette tittade fascinerat på Eva, med handen för munnen för att inte brista ut i gapskratt.

– Inte direkt illasmakande,….men klumpen blev inte mindre efter säkert minst två minuters tuggande. När jag tog ut den gula klumpen och lade den på tallrikskanten tyckte jag den såg ut som ett jättelikt Buffalo Bill …tuggummi,… du vet där med citron och tuttifruttismak. Hellre tuggar jag på min tunga än köper Icas Mozzarella!Runette vek sig av kvävda skrattsalvor och blev iakttagen av andra matgäster.

De lugnade emellertid ner sig ganska snabbt, Runette tittade på det förgyllda armbandsuret.

– Oj…, jag måste kila, skall till vitvarubutiken, har beställt en Electro-Helios! Har tänkt befria Rune från disken…

- Nämen,…är det inte karlacurling…som de modernt säger, sade Eva lite fundersamt. Runette tittade på henne.

– Då får vi bättre tid för vårt samliv, rättare sagt 17 minuter och 34 sekunder…carlacurling?

Nej, det är ju om man hjälper dom, inte när det hjälper mig.

Eva såg med runda ögon ut genom det regnvåta fönstret när Runette lämnade Flamingo.

Hon gick över gatan med lätta steg i ett par eleganta Estrella OLW:s, på väg mot vitvarubutiken. Eva visste nu vad hon skulle göra när hon kom hem, prata med Bruno, hon skulle få honom att lämna in bilen till verkstan istället för att han skulle göra det själv.

Det var ju så töntigt gammaldags att han var så duktig att han skulle fixa det där själv. Hon själv skulle ta ett bubbelbad. Han själv skulle säkert bara tycka det är roligare att ligga under henne istället för den där oljiga Volvon.

tidigare publicerad på http://zagolandet.blogspot.com

Vad hette bildspelet som totalförbjöds ?

Film Frågan 1
a )View at the Cluubo, closing time
b) Har inte vi träffats föut, Herr Sture Plan
c) Äh, ursäkta fröken, spelar ni händelsevis gitarr ?

G-Bibliotekets filmexperter Stephan Spelberg och Jesper resonerar sig igenom frågorna, vilket kan vara till stor hjälp om du inte kan lösa en endaste fråga, nästan som en s k "livlina", risken är förstås att det nu blir för lätt...;

Stephan: Här sitter vi då igen, nästan som på the Cluubo...

Jesper: Det vore att överdriva, jag har i alla fall varit här förut och det är inte the Cluubo.

Stephan: Några käringar finns här inte heller, om man inte räknar med dig förstås. Men de spelar inte gitarr, men något annat... vad är det heter? Metallföremålet.

Jesper: Bastuuba.

En folkkär Drama Komedi Action Thriller...som hette?

Film Frågan 2

a) Smultronglasstället ..?

b) Min Dammsugare - the movie .. ?

c) Fritt hjul - The Insect ...?

Stephan: Det här var värre. Smultronglasstället är en rätt legendarisk film, men jag kan inte förknippa den med den där urgamla Saaben.

Jesper: Du har rätt. Min dammsugare - the movie verkar rimligare. Men sög Saabarna damm? De hade visserligen speciella egenskaper?

Stephan: Ja. Utan tvekan. Snarare dammade det på landsvägen.

Va heter Science-Fiction Filmen....?

Film Frågan 3

a) Outfit Planeten ..?

b) Vi på Ostbågen ..?

c) Slaget på Ostbågarna om kvällens Outfit ?

Stephan Spelberg: Nu är vi inne lite på mitt område, kvalitets sciencefiction.

Jesper: Känner mig vilsen på det här området. Det här löser vi lätt med din hjälp.

Stephan: Gå du till kylskåpet och hämta in lite isvatten. Jag kör det här som ett solo.

Alltså. Frågan är ett fälla. Killen bakom soffan, fåtöljen eller vad det nu är för något, har en walkie-talkie med räckvidd högst 800 meter....

Jesper: Här är iskuberna i mineralvatten!

Stephan: Hur fan han kan se den där nakna människan begriper jag inte...

Jesper: Äh, det är ju bara en affisch, en trailer för filmen.

Stephan: Men jag ser inte en Ostbåge...

Jesper: Jo, här! Tog med mig hela skålen.

Stephan: Så förvirrande. Måste du gå klädd sådär! Det verkar så ohygieniskt!

Jesper: Skall du ha en ostbåge av mig? Klaga då inte på min klädsel.

Vad hette John West innan han bytte bransch?

Film Frågan 4

a) Marlon Bandy ?

b) Lord Marlborough af Consult Incaso ?

c) John Wayne ?

Jesper: Tänkte faktiskt direkt på Mae West. En riktig legendar.

Stephan: Eller West Ham. Hahaha. Marlon Bandy är ju riktigt fånigt. Den lätte går vi inte på.

Jesper: Lorden Marlborblablabla...för komplicerat.

Stephan: Då finns det bara John Wayne kvar.

Jesper: John Wayne...John West....John Wayne....John West. Du har rätt, det finns ett samband. Men det verkar för lätt.

Stephan: Det är värt att tänka på att han gick över till fiskbranschen, när han bytte namn.

Jesper: Det där Bandy då, spelade man inte det ursprungligen på naturisar...., där under simmade fiskar....

Stephan: Du har rätt han kan ha trampat igenom.

SHOWFILMEN alla talade om.

Film Frågan 5

a) Carla-Åke Kungen ?

b) Baby Let´s Wok ?

c) Obamalama bama-loo ?

Jesper: Men, ser man till sångrösten så kan det ju inte vara Carla, inte Kung i alla fall.

Stephan: Obamalama bama-loo ligger närmare till hands, det skulle passa hans röst.

Jesper: Wokmusiken känner jag inte så bra till....., kan vara nyckeln, ändå.

Stephan: JA. Allt som du inte känner till kan vara nyckeln. Den där outfitten är äldre än Wok. Wok around the the Kock, nej, det funkar ju inte alls.... det är ingen gammal film.

Jesper: Eller Let´s Twist Påuse agenn, ...det passar inte heller.

Stephan: Jag sa ju det, filmen är inte gammal. Nej, det är löjligt. En mycket svår fråga. En av de värsta vi haft hittills.

Jesper: Ja, den filmen kan vara vilken som helst. Det kan hända i vilket vardagsrum som helst. Kan var en dramadokumentär.

En romantisk komedi som få glömmer....vilken?

Film Frågan 6

a) En stekpanna för två ..?

b) Dom diskuterade en Sommar ..?

c) Stureplan Confidential ..?

Stephan Spelberg: Aaahh, lite av mitt ämnesområde.

Jesper: Ja, lite romantik dör man ju inte av. Herrarna i Hagen. Hi-Hi.

Stephan: O.K. Måste vara en konditori scen. Hetero.

Jesper: Hur länge satt dom där? En sommar...?

Stephan: Så länge får man sällan sitta på ett konditori, om det inte är sydländskt förstås.

Jesper: Stekpanna? Matos? Njaa...

Stephan: Är vi åter på Stureplan? Är det inte Katerina Bahngate, som sitter närmast bakverken?

Jesper: Nej, hon tar inte vilka roller som helst. Jag har aldrig sett henne i en sekreterarroll.

Actionrullen som är mest känd under namnet....

Film Frågan 7

a) Mannen på Flaket ?

b) Goodbye Mr Phelpps ?

c) Cafe´Rubinstein Breakdown 09:00 p.m. ?

Jesper: Oj,Oj,Oj. Verkar vara ännu en super film med supermycket handling.

Stephan: Mycket rå grabb- action, gissar jag! Gräshoppssvärmar som attackerar, man kontaktar president of the whide house, helikoptrar som landar på vaxkabinettets tak... men om sanningen skall fram, har jag faktiskt missat den här, så jag har inte den minsta ledtråd.

Jesper: Rentav en konditorifilm till?

Stephan: Du menar att de är av choklad? Jag tror inte att det är attrapper, vapnen i alla fall.

Jesper: Mest associerar jag nog till Phelpps..., goodbye, låter drastiskt. Kanske honom de lämnade på flaket?

Stephan: Slagorden på väggen antyder något politiskt? Baden-Baden?

Jesper: Men här har vi KATARINA BAHNGATE !! Hon nere till höger ! Du sa fel på förra filmen!

Stephan: Ja, det är väl typiskt. Antagligen har du fel, inte jag. Du kan väl hämta några apelsiner i köket.

Jesper: Ja, det kan vara gott med lite lunchpaus.

Stephan: Ta in några läsk också. Du kan rulla in apelsinerna om du vill.

Aktuell skådis, vem ?

Film Frågan 8

a) Donna Mayday i "Packad och Klar"

b)Theresia Siberia i "En natt med OLW"

c) Jeanne Carmen i "Killar bak i bilen"

Stephan: Tveksam om det här är en Hetero-film.

Jesper: För mycket bil menar du?

Stephan: Den bilen behöver faktiskt inte vara något märkvärdigt. Man ser ju inte hela.

Jesper: Det är inte en Wolkswagen i alla fall.

Stephan: Nej, alldeles riktigt. Det kan till och med vara en Borgward Isabella.

Jesper: Men hon då? Vad antyder hon. Svårt att tänka mig att filmen handlar om överdoser av OLW.

Stephan: Säg inte det. Varför lyfter hon på ena benet?

Jesper: Äsch. Vilken dum fantasi. Jag tror faktiskt att filmen handlar om något så oskyldigt som killar.

Stephan: Avslöja inte facit för läsaren. Du skall inte underskatta deras förmåga att dra egna slutsatser.

Jesper: O.K. Då säger vi väl då att det är en matfilm. En riktigt gou madfilm.

Från vilken Film?

Film Frågan 9

a) Bilreparatören ?
b) Killen som visste mer ?
c) Kålle och Ada i Amazonas ?

Stephan Spelberg: När jag lämnade in min Hillman hos verkstaden träffade jag på en sådan kille.

Jesper: Det menar du inte? Visste han nåt´?

Stephan: Absolut inte. Frånsett en Volvo Amazon, den kunde han hitta på parkeringen.

easydreamer.blogspot.com/2007_04_01_archive.html

FRån vilket land kommer denna skådespelare ?

Extra Film Frågan
a) Timbuktustan
b) Botkyrka Heights
c) Los Bonjangeles

Stephan: Kul med extra-filmfrågan! Sånt man inte väntar sig mitt i alltihopa.
Jesper: Jo.Jo. Men det är svårt. En riktig Jokerfråga, en slampkrypare.
Stephan: Nu skall du inte vara så´n. Det gäller att skärpa sig när det gäller Geografi.
Jesper: Det nordliga klimatet får man väl skylla på. Vi har för lite sol.
Stephan: I Norrland är det faktiskt rätt ljust vissa årstider.
Jesper: Vi är överens om att han är nordeuropee?
Stephan: Det tror jag. Oroväckande med hans utslag.