CUPORNA - fördomarnas tempel.

Efter min resa till Tape City, som det tog längre tid att hämta sig ifrån än jag antagit, beslöt jag mig att göra ännu en resa, till Cuporna. Om Tape City var ålderdomligt och närmast något vad man kan kalla stillastående, visste jag att Cuporna var relativt högteknologiskt. Det var också svårare att hitta dit. Det sades att det var också en plats man egentligen bara kunde besöka en gång i livet, det var då sanningen uppdagades. När den rätta tiden var inne. Men många försökte återvända dit i sin fåfänga.

På redaktionen hade en sensitiv psykiater uppfattat signaler i min berättelser och tipsat ledningen att en nära förestående resa till Cuporna kunde vara mitt öde.
Min gamla bil rullade lätt på landsvägen, Till skillnad från Tape City, kom man till Cuporna genom olika förstäder, om man vill kalla det så. Det var ganska små samhällen, som byar, men varje nytt samhälle antog de kulturella strukturerna, för mig, allt märkligare former. Egentligen var det alldagligt, men jag såg det annorlunda.
I ett av dessa mindre samhällen stannade jag till för att köpa mig en korv med mos, kanske en tidning. De gulsvarta löpsedlarna skrek emot mig från kioskväggen, de flesta basunerade ut samma nyhet, tecknen för vår nära förestående undergång.
Åtminstone så här långt verkade allting ungefär som vanligt. I korvkioskluckan beställde jag en smal grillad med pommes, och faktiskt en Pucko. Jag visste att det var lite naivt att beställa Pucko, men här kunde ingen bekant se mig, upptäcka min lilla last. Väntade några minuter och expediten böjde sig ut;
- Varsågod, här har du. Det är med Pommes Fritzl. Chokladdrycken har du här i nappflaska.
- Pommes Frtzl?
- Just det Det är gjort inom familjen. Samma familj, i utkanten av Cuporna. Det finns ett äkthetsintyg på vår vägg här.
- Varför får jag chokladdrycken i nappflaska?
- Det är mest ungdomar som handlar här. Önskas något mer? Hora heter jag, välkommen tillbaka.
Satt i min Wolkswagen och käkade upp min beställning. Smaken var ungefär som vanligt, men det är ju så, att det man inte vet om, det har man inte ont av.
Hörde jag rätt , eller var det bara jag som inbildade mig? Dora kunde ju hon inte heta, jag var för nära Cuporna?

Körde vidare mot ett mera kuperat landskap. Cuporna låg uppe i ett höglandsområde. När jag närmade mig staden blev jag omkörd hela tiden. Antog att det var hetsiga unga män som köpt sina körkort, snarare än att erövrat dem genom tålamod. Landskapet var vackert. Min bil gick bra, åtminstone på treans växel. Märkligt att så få hade lyckats fotografera det, den karaktäristiska infarten till staden, träden och de stora stenarna. Blev stoppad vid en gränskontroll med flera uniformerade vakter.
- Och vart är ni på väg då, i den där dåligt besiktigade bilen? Har ni druckit alkoläsk? I vilka avsikter kan ni komma till Cuporna utom de fientliga?
Jag blev onekligen lite ställd av sättet av kommunicera, men jag hade studerat berättelser från trakten och visste att man kommunicerade med en direkthet som ofta verkade vara fullastad med fördomar. I Cuporna levde man med världsbilden att allting hade redan hänt. Det medgav en social samsyn där man i regel fastslog alla händelser som bekräftelser. Kanske var jag redan kraftigt påverkad av miljön, eftersom jag utan något större avkall på moral och hövlighet, sade jag till vaktposten;
- Vad gnäller du för ditt jävla as? Har du inte något viktigare för dig? Ät några clementiner så skiter du bättre.
Såg i backspegeln att någon synlig aktivitet verkade inte mitt agerande utlösa. Vakterna stoppade redan nästa bil.
Hittade ett hotell, Wall of Triumph Futura , med en nattklubb i anslutning , Smink Club. Öppnade min gröna resväska på sängen, i det svagt belysta, men sammetsbeklädda i rummet, och klädde om mig efter en dusch, i det för all del ganska komfortabla badrummet. Inget hade lämnats åt slumpen, frånsett en enda detalj, rummet hade inga fönster.
Stegade nefrör trapporna till klubben, ett sorl hördes uppblandat med musik. I halvdunklet verkade det mesta, som vanligt är i den miljön.
En bar serverade drinkar, gick fram till disken;
- En stor Vodka Harry Lime, med extracentliter.
- I ett saftglas? Haha. Hur gammal är ni? Får jag se leg. Du verkar ju inte ha fyllt tolv. Går du på mellanstadiet? Haha.HoHoHo.
Kände mig lite orolig inombords, på de frekvenser i min hjärna som var mest opåverkade av Cuporna. Återigen antyddes det att jag måste sett ung ut. Redan i kiosken i utkanten av samhället fick jag Pucko i nappflaska, vaktposteringen frågade om jag druckit alkoläsk och nu ville bartendern på Smink Club servera drinken i saftglas. Här fanns något samband, men, hann inte tänka klart över frågan, innan min blick for en bit inåt lokalen, fångade upp något bekant.

Var det inte?! Det var ju..., det var ju... Louise Jaerleskoogh, som jag även träffat i Tape City!!

Hon satt och, som det verkade, och råflörtade med några fotbollspelare framför den lilla scenen. Just då i samma ögonblick tändes de gula blinkande strålkastarna och in till mikrofonstället stegade Magnus Bottner, den kända ståuppkomikern. Vilka sammanträffanden, allt inom några episka sekunder. Det förvånade mig inte att Bottner uppträdde i Cuporna, hade ju aldrig hört honom uttala annat än fördomar. Han var klädd i fluga och rödvit-rutig kostym, såg nästan mer ut som Brolle.
Gav mitt leg. till bartendern, medan jag fortfarande såg mot scenen.
- DET DUGER INTE HÄR, hörde jag i högra örat.
Vände mig något irriterad mot bardisken;
- Ge mig vilken drink som helst STOR. Med ett randigt jättesugrör, om du så vill!
Hann med förströdda blickar från ena ögonvrån se att bartendern hällde upp mjölk i en ljusblå plastmugg. Följde onekligen hellre nu händelsutvecklingen inåt lokalen. Ståuppkomikern drog sina skämt. En del råa skratt hördes. Bottner körde sin vanliga incesthumor, antagligen för att kunna betala hyran även nästa månad för sin sjaskiga enrummare i någon kaninhåla.
Mest hade jag blicken på Louises förehavanden. Skulle hon komma ihåg mig, att vi faktiskt tillbringat en natt tillsammans i Tape City? Vem var de där fåniga fotbollsspelarna?
Det skulle jag ta reda på, men hejdade mig. Bottner lämnade scenen och till min förvåning gick Louise upp istället. Hon slängde hastigt av sig en grå överrock, ett plagg jag inte tidigare lagt märke till i lokalens halvdunklel. Under rocken hade hon haft en skimrande fotbollsdräkt som nu blottades inför de gapande gästerna på Smink Club, i Cuporna.
Orientalisk disco-rock musik strömmade ut ur högtalarna. Det slog reflexer från Disco-kulan som hängde i taket. Några ivriga funktionärer rullade in ett litet fotbollsmål. Ett par nya spelare dök upp från kulisserna, med stora bollar.
Louise stod nu på tå med sina dubbade Adidas och vek sig som en fällkniv över det lilla målet. Där hängde hon på överliggaren, som tvätt på tork, nära ena krysset.

Hon var som en matta som skulle piskas i takt med Lasse Dahlqvist´s "Jolly Bob i Aberdeen"!!!
Och det värsta av allt, hon hade ett stort kryss målat i baken på fotbollsbyxorna! De skulle skjuta bollar på henne! Många bollar!
Louise skulle bli träffad och rulla ner för nätet på baksidan av målet, tills hon fastnade i det som en sprattlande fisk eller ett villebråd!
Jag ställde min plastmugg beslutsamt på bardisken och rusade in i salongen. Vilken man som helst med fadersinstinkterna i behåll hade agerat likadant.
Redan efter några meter kände jag hur några robusta armar tog tag i mig.
De hade onekligen vanan inne och kopplade något omöjligt grepp, så att jag var tvungen att följa med ut på hotellets trappa.
- Ser ni inte att hon kommer att bli misshandlad! , försökte jag,
- ............... men, jag var ju i Cuporna.

Det hade ju redan hänt. Alla händelser var ju bara bekräftelser i fördomarnas tempel. Som ordspråket säger, enligt den finska indianhövdingen ROIKKUVA RÄKÄ; När man ser huset rasa, har det redan rasat. Hennes folkparksturne, med ett o annat gästspel på någon nattklubb, hade redan varit, för flera veckor sen. Som gästföreläsare hade hon fört sin alternative lifestyle ut över landet. Som tusen och åter tusen andra, hade jag låtit mig inspireras.
En av ordningsvakterna släpade med mig, och pekade på de gamla affischerna som ännu hängde på ett plank tvärs över gatan: " LOUISE - the Queen of Balls ", "Världens bästa fotbollsmålvakt, för alla vill träffa henne". Bottner hade också antagligen varit där även om inte någon gammal affisch bekräftade det just då.
Min fantasier hade spelat mig ett spratt.
- Du skall nog hålla dig till Dajm, grabben, sade ordningsvakten lite spydigt.

Redan halvtimmen senare var jag vid stadsgränsen, med min gröna resväska.
Jag hade ingen bil. Byxorna kändes dammiga, svarta, och blankslitna på knäna.
Det var något otrevligt med Cuporna. Hur länge hade jag stått där vid landsvägen?
Kanske hade jag stått där en hel vecka och funderat.

Allt var möjligt i Cuporna, fördomarnas tempel
Med hjälp av de saligas bekräftelser.

Sedan finns de inte alls.

Aktuella Jobb

Det finns jobb även utomlands, om du inte hittar ett i ditt närområde.

http://www.cityoftyler.org/Police/WantedPersonsFeaturedinAmericanClassifiedAds/tabid/501/Default.aspx

Sveriges Hemliga (?) Försvar.

Inte behöver någon vara expert för att konstatera att de planerade svenska försvarsnedläggningarna är i ögonfallande. För någon vecka sedan diskuterades de i SVT:s Agenda. Det var också i ögonfallande att den ene var, uniformerad, från försvarshögskolan (?) i Finland och den andre, Sveriges representant hade en dialekt som avslöjade att även han hade finska rötter. Förutom den alerta helsvenska (?) kvinnliga programledaren, var det inte fler. Hubinette ledde det lilla kabinettet.
Det var framförallt några framstående svenska politiker jag saknade. Är det svenska politiska jet-setet så- in- i -Norden ointresserade?

En gång i tiden var sådant här löpsedelsstoff, rikets säkerhet.
Under den förra regeringen hade knappast skett någon militär upprustning, men under den nuvarande har jag en stark känsla av att man ser Sverige som ett företag, en firma. Företagsledningen kapar helt enkelt de delar som är olönsamma, oavsett konsekvenser, inte minst för de anställda (=skaffa ett nytt jobb)

Däremot k a n JAS projektet vara lönsamt...., ifall, om.... det är lite status också att ha high-tech, som kanske står sig i konkurransen, ...om de där d ä r b o r t a bara skulle köpa in några plan.
Jag är varken för krig eller militärstyre. Men jag är emot total avsaknad av öppen organisation, för olikartade beredskapssituationer av gemensamt samhällsintresse.
Militär beredskap kan innefatta många andra saker än krigföring, till exempel en välutvecklad organisation att ta till vid naturkatastrofer, stora industriella olyckor, terror.
Sådant sker inte Sverige är ett vanligt motargument.

N ä r något händer, blir det traumatiskt.
Det fanns ju nära ingen beredskap alls.
Då börjar man leta efter syndabockar.
Aftonbladet och Expressen griper då in...

Vad kommer ut i andra ändan av omfattande militära nedläggningar?

Kanske börjar man redan inom några år diskutera obligatorisk samhällstjänst?

Ett säkert Vårtecken i Gobbarnas Värld

En av vårens första cykelturer - personligt med Fred Ljungbärley

Som Knallbeck skulle ha sagt, han som en gång frivilligt hjälpte mig att flytta ; "Sannerligen är detta inte ett Kaanans land"

Inte alls länge sedan, innan den kyligare, envisa regnperioden, gav jag mig äntligen tid till en välbehövlig cykeltur. Har cyklat många gånger i omgivningarna, i tanken var inte svårt att i planera en lämplig rutt. Men ville ändå inte i förväg exakt bestämma hur färden skulle bli. I cykelkorgen fanns en ståltermos med kaffe och en halvliters plastflaska med äppeljuice. Ingen cykelpump och inga punkagrejer, ingen cykelhjälm. Kan vara fegt att gardera sig för mycket!
Från stadens centrum trampade jag längs den unika Stora Gatan, vidare ut genom stadsporten, mot Grottmöllan, som jag snart passerade. En första lite besvärlig backe gjorde sig påmind där, vid Bassgårds konstatelje´, ungefär. Alla som känner trakten vet att härifrån är det lätt att färden går mot Knallilt, men man kan svänga av mot den lilla kyrkan. Annars hamnar man lätt i Sperligsbyttan och där fanns ju inte mycket att se.
Vid avtagsvägen studerade jag en stund en samling halvvuxna ankor i en av dammarna. Ovanligt glada verkade man, plaskade och dök. I just den dammen verkade vattnet vara fritt från algblommning. Bodde inte Jon Eriksson någonstans här i närheten? Honom hade jag knappast muntert träffat sedan han till en fotbollsmatch delade ut programblad. Jag passerade genom lövskogen och hörde vattensorlet från ån, som här i årtionden haft sin lilla damm och fors. Den populära bron utgjorde gärna underlag för både romantik och spinnfiske.
Strax var jag framme i ett öppet landskap där man ibland kan se vältränade hästar springa i hagen. Bakvägen närmar man sig travbanan om man så vill, kanske med en mjukglass i handen om man stannat till vid kiosken.
En riktigt besvärlig backe uppmanade mig att stiga av sadeln och gå uppför, i sakta avkopplande takt, tills stadsdelen, det villatäta östra Ballås, stod framför mina ögon.
Därifrån gick färden mot Flängbybyvägen, och den härliga cykelbanan mot Bulleribångdalen. Här stod jag inför en klassisk längre etapp, enligt mina mått mätt, tvåmilen. Cykelbanan härifrån består av ett rejält asfalterat avsnitt, egentligen den gamla järnvägen, och går naturskönt genom skiftande landskap, bland annat längs med den lite spännande Gyttjeån som utgår ifrån Dimlångssjöarna. Bilfritt i örat ett tag.
Vädret var i det här läget blandad molnighet, i alla fall utan inslag av sydeuropeisk värme., men, frånsett lite redan halvljummet kaffe, började vätskan ta slut i cykelkorgen. Beslutade att väl framme i Flärtberga skulle jag omedelbart ge mig av av mot Dimlången, tretton nya kilometer. Också en ganska trevlig strapats. Kuperat. Kastvindar gjorde sig påminda på höjderna. Mina ben arbetade ihärdigt, pedalerna kändes inte alls tunga att trampa. Tur var det, för här ville jag inte ha "motorstopp".
Önskade att jag hade haft en Web Cam på cykelstyret. Något som filmat mina fladdrande nya blå gymnastikbyxor.
Sedan tidigare visste jag att skogen här i trakten, med rikt insektsliv, kunde kännas ganska "sumpig"vid närmare praktisk kontakt.Vad jag framförallt saknat, på vägen från Flärtberga, är mossiga bergknallar, där man kunde sätta sig ner en stund och andas in annat än gödseldoften från slättlandskapet. Och mest av allt saknade jag förstås en decentraliserad Handelsbod, som kunde tillhandahålla plåsterlappar och Salubrin, om man gjorde turen sommartid.

Beslöt att knacka på hos familjen Långgårds i Dimlången.
- Hej jag heter Fred. Kan jag hos er få köpa lite mjök och ägg till marknadsmässiga priser?
Bonden, Erik Långårds, tog sig om hakan, funderade.
- Ja, men det blir dyrt.
- Det gör inget, jag har gott om pengar!
Kände med handen innanför min lätta gröna sportjacka. Men jag upptäckte att jag glömt min plånbok!
Erik Långgårds förstod att något inte stod rätt till och sade;
- Du kan få jobba som tjur på gården och därvidlag tjäna ihop till ett glas mjölk och ett ägg.
- Ja,...det är ju påsktider. Jag tar jobbet!
Självklart skulle man föregå som gott exempel och ta de jobb som erbjöds, allt annat var ren lathet.
Erik Långgårds stod bredbent på backen och sade;
- Du får övernatta i vebon. Det är avelsdags först i morrn.

Vedbon var ganska hemtrevlig, och riktig varm. Doften av hugget virke var inte det sämsta. En gammal batteridriven transistorradio av märket Radiola fanns på en hylla. Somnade till nattjazzen. Redan i gryningen hörde jag hur det knarrade i dörren, som slog på vid gavel, och där stod bonden, Erik Långgårds som alltid var uppe vid den här tiden. Frisk vårluft fläktade in genom dörren.
- Följ med, sade han kort och pekade mot det stora huset där jag antog att korna fanns.
Någonting inom mig ringde som en varningsklocka, men kunde inte komma på vad som inte stämde. Ladugården hade stora svarta dörrar av trä, dessa var nu öppnade vid ena kortsidan. På marken utanför låg ett tjockt rep som ledde in byggnaden. Erik Långgårds tog tag repet och började dra, med viss ansträngning.
- Nu skall du få se, sade han. Repet spändes i luften, medan han drog med fötterna stadigt i marken. Plötsligt lättade det. Ut ur ladugårdposrten rullade, långsamt, en gammal blå Wolkswagen, som jag gissade var av årsmodell 1960. Bullig, rund. Antikvärde. Vad kunde en man mera begära. Men det var en bil framför allt. Beundrade förstummat denna skapelse i halvannan minut. Vände mig mot Erik Långgårds. Han höll nu upp armarna något, i händerna hade han en videokamera.
Frågade; - Vad skall du med den där till?
Erik Långgårds visade en ny sida av sig själv. Han höll ner kameran något, om inte lite aggressivt sade han till mig;
- Visa nu va du går för, Cidi Boeh. Jag skall skicka in det till Sverige Roligaste Hemvideos.
Blev ännu torrare i munnen. Jag skulle ge mig på bilen.
Han skulle filma det, med den där fåniga gammaldags japanska videokameran. Om han ens haft en modern mobiltelefon. Jag började springa. Sprang fortare än jag någonsin gjort. In i skogen. Över lingonris och stockar. Vadade i bäckar. Trädens grenar slog mig i ansiktet vartän jag passerade. Vilse i skogen började jag tappa modet. Fram tills dess hade jag kunnat betala vilka marknadsmässiga priser som helst, för ett bad, ett glas mjölk och ett litet påskägg. Nu var jag beredd att stjäla till mig lite hög levnadsstandard.
Efter åtskilliga timmar nådde jag en kulle med någonlunda fri utsikt. Satte mig på huk bakom ett par stora gråa stenar och spanade. Nere i en dal såg jag en by, som jag efter en stunds dividerande kom fram till borde vara Fransberga. Ett nästan bortglömt samhälle, men stora nog att ha ett gästgiveri. Fransbergabona var kända för att prata endast någon gång om året. Oftast hade man tejpat för munnen med bred, brun packningstejp från den egna fabriken. Vanligen var det Styrelsen som bestämde vad man skulle prata om, och framförallt hur man skulle prata om det. En kvart senare stapplade jag in på gästgiveriet, "Röda Lyktan".
- Ge mig omedelbart ett glas mjölk. Jag skickar pengarna. En medelålders man stod och gnuggade ett glas med en diskhandduk. Något svar var inte att vänta. Vände mig mot en av gästerna vid de mysiga ohyvlade timmerborden. Inte heller han sade något. Hans ögon stirrade ovanför den breda tejpen.
- Firar ni påsk på det här stället?, försökte jag igen. Ett barn kom in någonstansifrån. Det var en liten flicka, som tog mig i armen. Inte heller hon sade något, men hon ledde mig till fönstret mot bakgården. Därute snickrade man, och iordningsställde ett stort kors av hyggligt stora furustockar. Tre-fyra fullvuxna män kom in. De sade inget, men tog tag i mig, och förvånansvärt snabbt hade man bundit mig både till händer och fötter. De släpade mig ut på gården för påskfirandet.
Men jag skall inte klaga. Här jag hänger i korset på fotbollsplanen i Fransberga har jag det relativt bra.
Och reportern från staden har lovat att föra ut min historia till allmänhetens kännedom. Jag kommer att bli belönad med arvoden och kommer att starta företag. Min lägenhet inne i stan hyr jag förresten just nu ut till marknadsmässig hyra. Alla siffror rätt. Så det rullar på, en cykeltur i min smak. Det händer ju alltid något som ger en nya härliga perspektiv på tillvaron.

HAN HADE KÖPT EN MEDVETANDEVIDGARE

Ja, för honom, Ruberth, hade det blivit verklighet. Medvetandevidgaren var inget som man ännu direkt kunde köpa i lågprisvaruhuset, men nog hos den gamle bekante i periferin, Dr Otto Grahnbarr. Det gällde alltså till att börja med, ha den rätta kontakten. Medvetandevidgaren var enkel att använda, som ett par handskar. Det hade inget med droger att göra, men uppfinningen hade redan kritiserats i media till den grad att Dr Otto Grahnbarr misstänkliggjorts i pedagogisk månadspress, som en av de värsta syndarna i nutid.

Användartekniken var mycket enkel. Det gällde speciellt att få tummarna på rätt plats. För att det skulle verka intellektuellt mindre stötande, var handskarna diskret utformade som ett par barnhandskar, med Mickey Mus motiv på ovansidorna. Då såg det ut som att användaren var ganska barnslig till sinnet, men hade kanske kapacitet att räkna stjärnorna på en flagga i olika färger. Det gick alltså utmärkt att vistas ute bland folk med denna prototyp, som det väl får sägas att det trots allt var.
Någon vecka tidigare hade Rubert besökt Dr Otto Grahnbarr i hans bostad. Det var en söndag, Ruberth hade varit orolig över om han verkligen hört rätt i telefon. En söndag behövde väl doktorn vila från sina förpliktelser, även om han fortfarande var en ung man, endast 29 år. Ja, en gång hade han varit ett underbarn inom sitt vetenskapliga område. Hans skolkamrater kunde fortfarande berätta om de vådliga klassfester Otto hade dirigerat redan i mellanstadiet. Läskförtäringen hade varit något utöver det vanliga. Pigga och glada hade man sedan dansat i trädgården, i tron att man var på en nyupptäckt planet, där ingen hade några som helst begränsningar, bara man lydde kejsaren, som naturligtvis var Otto själv, klädd i en törnekrona gjord av rosenbuske.
Ruberth tryckte på knappen till dörrklockan. Strax kom Emily, hembiträde hos Dr Otto Grahnbarr, och öppnade den stora ekdörren. Hon hade vridit på den jättelika nyckeln på insidan. Dörren öppnades med ett knarrande.
- Kom in, ni är väntad, sade Emily. Ruberth steg in med sina ganska billiga, men fina skor han hade köpt bara en vecka tidgare. Även på andra sätt hade han förberett sitt besök, med tanke på dess vikt. Han skulle få köpa en medveteandevidgare, visserligen på prov, men ändå.
Dr Otto Grahnbarr satt framför en televisionsapparat i ett ganska stort vardagsrum med bruna, mysiga ryamattor som täckte delar av parketten. Han skrattade åt en, som det sedan visade vara, bandad kopia av Schlagertävlingen som gick av stapeln föregående kväll.
- Haha. HAHAHA. Hoooo-HOHAHaaaaaaHahahah. Det verkade vara mycket roligt. Ruberth kunde inte förstå vad som var så skrattretande. Dr Otto Grahnbarr hade upptäckt att Ruberth var i rummet, men blicken var fortfarande fäst vid tv-rutan.
- HHAAHAHaHaHa. HEEE-He-He!!!HiHiHiHAjaägerdåde,HaHahHA!!
- Ursäkta doktorn. Ursäkta min enkla fråga, men vad är det som jag missat...jag skulle vilja göra er sällskap i munterhetens gåva, sade Ruberth försiktigt, stående lätt framåtlutad, så att doktorn säkert skulle upptäcka honom, trots dennes blick fortfarande var fångad av televisionasapparaten ljussken.
Plötsligt började Otto Grahnbarr prata, men fortfarande utan att titta upp mot Ruberth;
- Det är Björn Gustafsson, den där nya komikern! Fan vad rolig han är!
Ruberth var förbryllad. Han hade själv sett

Schlagertävlingen kvällen innan, men inte skrattat en enda gång.

En timme senare gick Ruberth med lätta steg nerför de stora trapporna. På sina händer hade han nu handskarna, de diskreta, men med speciell teknisk utrustning kring tummarna. Dessa fungerade, enkelt uttryckt, som ett par antenner som trådlöst kunde nå den främre delen av hjärnan. Något microchips behövde aldrig inopereras, det räckte med en liten "plåsterlapp" som man kunde ha under mössan.
Ruberth glömt att köpa någon ny mössa, så det fick den gamle han engång beställt från Ljusdals Bandyklubb. Lite trång, men den blåste inte av i första taget. Normalt hade Ruberth tyckt det var lite pinsamt att ha en sådan mössa på sig, men tack vare medvetande vidgaren, kände han inget sådant. Allt mindre.
Bilen som stod parkerad utanför huset, en Mercedes-Benz av något äldre modell, ansåg han nu vara hans egen. Den stod ju där, mitt framför honom, och han hade ju nyss kommit ut genom husets ytterdörr. Bildörren var låst. Ruberth letade i fickorna efter en nyckel, men det fanns ju naturligtvis ingen, eftersom bilen var ju inte hans. Just då kom Emily ut på gatan. Hon var klädd i en blå hängselklänning, som omdelbart fladdrade i vinden. Detta var i mars månad och fortfarande ganska kyligt.
- Vad skall du ha för att ta av dig de där kläderna?, sade Ruberth och masserade sina tummar mot varandra. Emily visste att Ruberth var under påverkan av medvetandevidgaren, och kunde vänta sig lite av varje.
- Låt oss säga 100 000 kronor, Ruberth. Han verkade nöjd och tog omedelbart sikte på banken. Det var ju bara att gå över gatan. Några bilar tutade, men det bekymrade inte Rubert det minsta. Han gick med raska steg in genom bankens automatiska dörr. Någon nummerlapp tog han inte, utan gick rakt fram till kundbetjäningen. Han knuffade till en äldre dam som nästan också var framme vid disken.
- Hördudu, unge man! Vad håller ni på med!
Ruberth lade armen om hennes hals och svingade henne ner på golvet. Omdelbart därefter tog han de sista stegen fram till betjäningen.
- Jag vill ha 100 000 kronor. Det är en större affär än du fattar. Jag har nämligen en medvetandevidgare.
Ruberth höjde armarna, visade sina handskar på händerna. Banktjänstemannen var mer förvånad än skräckslagen.
- Vad tar ni er till? Ni har kastat en kund på golvet! Ruberth kände sig distraherad av dessa, som han tyckte, småaktigheter och gick ut från banken med raska , men inte springande, steg. Ute på gatan såg han inte till Emily. Bilarna stressade förbi som vanligt, trots att det var söndag. Han kände att det fanns så mycket att göra. Spela golf. Om han promenerade via stranden skulle han passera en minigolfbana. Det tog ju bara några minuter dit, tyckte han.
Vid denna årstid var minigolfbanan stängd, men han klättrade lätt över staketet. Den lilla träbaracken kunde han utan minsta problem bryta sig in i.

Han greppade en golfklubba, och tog några bollar i kavajfickan. Bredbent ställde han sig vid den särskilda banan med en röd liten stuga. Han antog att gällde att slå in bollen i stugan och den skulle rulla ut på andra sidan, i bästa fall rakt i hålet.
Någonting hände. Bollen kom aldrig ut ur stugan. Ruberth ställde sig där vid det lilla huset och började slå med klubban. Den lilla rödmålade stugan förvandlades till träflis, och oväsendet hördes sökert hundra meter bort. Några tonårskillar kom gående på vägen med sina cyklar, även något lockade av ljudet. Strandområdet brukade ju vara mycket stillsamt på våren. De stannade till och observerade Ruberth där han slog omkring sig på golfanläggningen, i en orange yllemössa.
- Vad göör du mannen ?!, ropade en av killarna, den storvuxne Ansgar.
Ruberth tittade upp och sade;
- Jag är performanceartist och ni kan gott betala. Vem uppträder gratis idag ?!!
Killarna kom fram till det sladdriga hönsnätsstaketet. Ruberth gick dem till mötes, men naturligtvis fortfarande på sin egen sida av inhängnaden.
- Är det inte synd om huset, var skall du nu bo någonstans?, frågade Ansgar. Hans kompis Hans-Bertil fnissade.
- Jag hade ändå tänkt flytta till något större. Som till exempel de öppna skjulen utanför ICA-Maxi, där man förvarar kundvagnar.
- De klarar du inte att slå sönder i alla fall. Du får ha större klubba, sade Ansgar sakligt. Han lyfte upp en vit plastkasse och visade några sprayburkar med färg.
- Skall du med till viadukten under järnvägen?
Ruberth tittade på dem som om de inte var riktigt kloka.
- Killar, det där är småpotatis. Vi går till rådhuset direkt.
Bara halvtimmen senare var man vid stadens .

Ruberth hade hämtat några femlitersdunkar i varuhuset som hade söndagsöppet. Problem uppstod i och med att han kunde inte få upp locket på den första lättmetalldunken. Han tog av sig handskarna. Han började fundera på vad han höll på med. Skulle han måla huset? Han var ju på torget, mitt i staden! Ansgar såg att Ruberth satt på huk, med ena handen för pannan.
- Vad står på mannen? Får du inte upp burken?
- Nej.
Ansgar tog fram en skruvmejsel ur fickan och kom till undsättning. Ruberth ställde sig upp, vinglade till någon sekund. Han kände yrsel och slet av sig yllemössan. Både Ansgar och Hans-Bertil såg förvånat på den plåsterliknande beklänaden på Ruberths huvud, vid det främre hårfästet.
- Har du skadat dig, frågade Hans-Bertil uppriktigt.
- Slut för idag, tack för idag, sade Ruberth uppgivet och vände sig om, började långsamt gå över torget.
Micky Mus handskarna blev liggande. Grabbarna undersökte dem, men kunde inte hitta något annat speciellt i dem, förutom några metalltrådar i tummarna

DOKUMENTÄRFILM-KLUBBEN

med Stephan Spelberg
G-bibliothekets Stephan och Jesper träffades åter i klubblokalen för killar, för att se dokumentärfilmer som ännu inte visats offentligt. Intresset för dokumentärer gjorda av unga filmare är i växande, åtminstone i denna del av världen. I många garage mekkar man inte längre med moppar, man ser dokumentärfilm. De korta, mest bisarra hamnar inte sällan på YouTube.
Stephan: Har du köpt vitlökschips, som jag sa till om ?
Jesper: Nej, det blev ett 24 pack tugg-gummi.
(Således, någon mexikansk kväll blev det inte, däremot en riktig seg men smakfull gummi-kväll.)

KASTVÄSENDETS INFÖRANDE I SVERIGE - en utopi ?
(30min) Handling: Filmaren Rodney Coppola-Persson besöker inledningsvis en skolgård för att dokumentera tatueringar. Några minuter senare befinner han sig i gymnastiksalen och dess duschrum för intressanta närbilder, s k nakenstudier. Intervjuer ingår, men ingen vill svara på några frågor. En återkommande fråga i filmen är om tatueringar kan ses som ett första steg till kastväsendets införande i Sverige. Indelningen sjejer, sour-pups och Mamarazzi verkar klar bland kvinnorna, enligt en ledande speakerröst filmen. Det framhålles ändå att alla tre grupperingarna tillhör samma kast, med likartad lönesättning och likartade uppgifter.

Stephan: Cool rulle. Frågan är om inte den är bättre än många andra försök som gjorts i genren?
Jesper: Du menar Ränderna går aldrig ur, Allan, eller Castingfather?
Stephan: Precis. Vi behöver latrintömmare även i Sverige. Praktiskt med ambitiösa familjeföretg.
Jesper: Det har ju faktiskt med miljörörelsen att göra.
Stephan: Alla kan ju inte bli pappersvändare. Snyggt foto i gymnastiksalen.
Jesper: Du är allt lite småpervers. Det var ju rätt dunkel belysning. Lite skumma scener, men det är väl typiskt Coppola-Persson.
Stephan: Jag visste inte att Mamarazzi finns överallt. Tänk om de smyglyssnar oss, just nu!
Jesper: Så klart, men vi behöver inte vara oroliga för sour-pups. De går sällan på killklubbar.
Stephan: Om de inte gör en attack!
Jesper: Nej, det är nog mest vanliga sjejer därute. Står och säljer gammal korv på någon bensinmack och så vidare.
(Betyg 4½ tugg-gummi tugg)

DE GULA BOLLARNAS VITTNEN
(17 min) Handling: Vi får följa Filippa och Matilda som delar ut Kenokuponger i ett vanligt bostadsområde. De säger sig vara utsända av Bollhova Studenter. Ibland blir de inbjudna på kaffe och tårta, men både Filippa och Matilda är försiktiga när det gäller män. Stora skäggiga, med hängselbyxor. Filippa och Matilda lovar försiktigtvis att 144 Kenospelare skall få följa med till Gotland och träffa Kung Keno. I själva verket är de motståndare till detta, eftersom Drottning Keno inte har inkvoterats. I slutet av denna kanonfilm får man se Svenska Spels representanter spela biljard i the Yellow Room. Christian Look är filmens speciellt inbjudne stjärna. Han ställer frågor till en av statens kontrollanter under en dragning; "Varför är det så många bollar som har samma siffra, är det på grund av att ni har tendenslottning på grund av att maskinen gått sönder av stormen"? En upplysningsfilm.

Jesper: Det här är uppföljaren till Tippa dig Gul och Blå. Imponerande framtidsvision. En framtid som vi redan lever i.
Stephan: Javisst. Bollarna verkar pålitliga. När dragningen visades i slow motion såg jag en hand inne i maskinen
Jesper: Du menar i något filosofiskt i förhållande till de italienska läggmatcherna?
Stephan: Hmm, ishockey ja....minns väl toppmatchen Rögle-Västerås nyligen. Hur i h-te kunde det sluta 0-4?
Jesper: Kan vara en läggis, men i såfall är det ju läge för en ny film; De Svatta Puckarnas Långa Natt - Utan Vittnen. Till exempel. Sånt kan knappast göras i Italien. Läge för Steven Segal att reda upp det.
Stephan: Jovisst. Men nu diskuterar vi Keno. Man ser i alla fall bollarna. Inte som i Bundy.
Jesper: Intressant tanke, att man får se hur det går till.
Stephan: En sammanhängande film måste man göra i slow-motion. Kanske kunde man spela mot ett mål och ha sjuttio bollar redan från start.
Jesper: De som fått in flest bollar i det gemensamma målet vinner. Vilket publikfriande kaos på plan!
Stephan: Intressant. Du menar..., men till och med skarpögd måldomare från Tyskland kan ha svårt att hänga med. Någon digital avläsning kanske? Det vore ju fullt möjligt. GPS-sändare på bollarna?
Jesper: Det är individ mot individ. Och statens kontrollanter kan man alltid lita på, han sa till exempel inte ett knyst till Christian Look.
Stephan: Skulle man även kunna tänka sig individuell publikmedverkan? Tjugo inbjudna som får simma efter varsin boll i en bassäng?
Jesper: Ja. Och då kan ju statens kontrollant också få sig ett välbehövligt dopp. Men jag föreslår inte gula bollar, om vattnet är brunaktigt.
Stephan: Nu pratar du Indien! Vi är ju i Sverige. Jesper, en annan kväll får vi göra slag i saken och öppna skåpet med indiska filmer.
Jesper: Du menar dom där, där alla går klädda i skynken?
Stephan: Nja. Vackra tyger skulle jag vilja säga.
Jesper: Finns det en uppfinning som gjorts i typ mellanöstern, som kommit det västerländska samhället tillgodo under de senaste tvåtusen åren?
Stephan: Nu skall du inte vara på det där viset.
Jesper: Däremot vill dom gärna använda västerländskteknologi. Man åker hiss upp i höghusen och slänger sina kusiner från balkongen.
Stephan: Nu tar du i på ett mycket generaliserande sätt.
Jesper: Nä. Jag tycker de kan flytta tillbaka till grottorna om de inte begriper bättre. Ge dem sand till frukodt så de känner sig hemma.
Stephan: Nu är du inne på en mycket förenklad diskussion. Låtom oss förhöja intellektet och samtalsnivån genom att se västerländskfilm istället. Sätt dig i din IKEA-möbel och håll käften.
(Betyg 3 tugg-gummi tugg)

DE DOG MED DATORERNA PÅ
(1tim 39min) Handling: Vi får följa en vanlig familj från morgon till kväll. Pappa Reutz i familjen har via jobbet fått tag på en hårddisk, med en begagnad, färdiginstallerad. Windows 93:a till subventionerat, förmånligt pris. Hela familjen tycker det är trevligt, men problemen uppenbarar sig snart. Datormaskinen kräver ofta omstart, vilket förargade några inbjudna gäster till den grad att en förmedlare inkallas redan till helgen. Det visar sig vara filmens speciellt inbjudne stjärna, Christian Look van Dior. Han förhör husets fader om tangentbordet innan denne faller i koma. Christian Look van Dior springer ut och gömmer sig i korvkioskenn, låtsas jobba.

Stephan: Fonus med Bonus var bättre, faktiskt.
Jesper: Du menar Bonus med Fonus? Ja, skall man snacka datorfilmer med patologisk utgång, är det väl den stora föregångaren.
Stephan: Bhonus med Phonus har åtminstone en handling som man begriper efteråt. Här verkade alla få någon sorts matförgiftning utan att man fattar när det hände.
Jesper: Det var hamburgarna.
Stephan: Han i kiosken?
Jesper: Ja. såg du inte. Christian Look van Dior spelade en dubbelroll. Såg du inte hur han hörde sig för hos kunderna om deras datorvanor, samtidigt som han pratade i en mobiltelefon.
Stephan: Ja, lite påminde det om daensk gyser. Eller Stjärtarnas Krig.
Jesper: Hoppsan, så spännande var det väl inte. Men den var bra!
(Betyg: 6 tugg-gummi tugg)

FÖR STORA ÖRON, FÖR LÅNG NÄSA
(17 tim, 3 min) Handling: Dolda kameran utomhus, varvat med förberedelsen till en anställningsintervju. Vi får följa Magdalena till hennes första intevju. Hon går på sina små bara fötter, som är röda och blå av köld. Gruvkontoret ligger uppe på backen under stora granarna. Hon skall förhoppningsvis intervjua två nyanlända fria arbetare från nordligaste Finland. Även de två är på väg till gruvområdet, men i rejäla arbetskängor och med varsin spade i nävarna. I i filmens mäktiga inledning sker en hemlig dialog mellan de två arbetssökande; - Nåh. mitäs tässä? - Ei tässä mitään. - Koskas se perkelen aurinko ilmestyy? - En mie tieä.
Snö flingorna föll i Magdalenas hår när hon senare lämnade kontoret. I alla andra fönster lyste ljusen. I en gammal regnkappa av mjukplast bar hon en mängd anställningsformulär och en bunt gick hon med i handen. Ingen hade hon på hela dagen anställt, ingen hade bjudit henne på lunch, hungrig och frusen gick hon och såg ynklig ut, den lilla stackaren. Finnarna hade börjat gräva i jorden själva och gruvbolaget gick i konkurs redan samma dag.

Stephan: En egenartad höjdarfilm. Så mycket blir sagt.
Jesper: Jag har faktiskt hela filmens dialog här på DVD-boxen, översatt till svenska.
Stephan: Låt höra.
Jesper: -Nå, vad här? - Ingenting här. - När visar den förbannade solen sig? - Inte vet jag.
Stephan: Häpnadsväckande. Jag trodde den dialogen handlade om A-kassan och de svenska trygghetslagarna.
Jesper: Sannerligen säger jag dig, så är inte fallet.
Stephan: Synd om Magdalena faktiskt, vilket gjorde filmen mera gripande. Skulle själv kunna söka jobb i den gruvan, omedelbart.
Jesper: Men den finns ju inte längre. Fattar du inte att den gick i konkurs?
Stephan: Vackert landskap. Man blir nästan sugen på att ta fram skidorna efter att ha sett detta episka drama.
Jesper: Visst.
Stephan: Med Magdalena i pulkan blir färden inte så smärtsam.
Jesper: Du menar när ni rullar omkull i backen? Fattar du inte att det är en film du sett?
Stephan: Ja, men det är ju dokumentärt Jag håller med dig att den här typen av snöfilmer kan man inte göras i mellanöstern.
Jesper: Var inte så säker på det. Även där finns det arbetslöshet. Även där finns det backar där man kan göra gruvor..Men jag skulle inte vilja jobba där.
Stephan: Vad är du för en?! Vad säger du?! Först klagar du på oindustriealiserde bergsområden i Afghanistan, typ, och när det finns möjligheter till teknisk utveckling är du den siste att ställa upp!
Jesper: Den siste?! Du då! Sitter på ditt feta och suger i dig dina pomm fritz som det vore gudarnas fingrar!
Stephan: Jag kan tänka mig att ställa upp om jag får de rätta pengarna. Med Ob-tilägg och bra bonus. Strejkrätt och så vidare. Då kan jag tänla mig ockupera en kulle därnere.
Jesper: Det är inte Medelpad vi snackar om.
Stephan: Nej, men vi svenskar delar i alla fall ut nobelpriset.
Jesper: Vi? Ta inte i. Vad har du och jag med det att göra?
Stephan: Fick en idee´. Nästa gång vi träffas här i klubblokalen skall vi ha Nobelprisklubben. Då kan ju man tycka att vi har med det att göra. Precis som redaktionen på en kvällstidning. Jag ser klara genomtänkta bilder, om hur jag gör löpsedlar, du för ut budskapet på stan. Hojtar från kullarna. Så kan vi påverka.
Jesper: Men det ligger ju inte någon sanning i det, mer än i vår lilla värld?
Stephan: Just det, vår lilla värld. Så är det alltid. Hur stor värld man ser, vilken värld man ser.
.
(Betyg 12 tugg-gummi tugg)

Dr Amalgam - och andra professionella.

Det var några dagar efter valborgsmässoafton. Vädret i den lilla staden var inte det bästa för årstiden. Träden böjde sig för vinden.Tomma läskburkar blåste ner längs Storgatan. Leo Comfortable satt i väntrummet, bläddrade i en tidning. Han fastnade vid en episk rubrik, "Mörker härskar i ett samhälle utan minne".

Hans andra tandläkarbesök på kort tid var inte inramad av den största munterhet, snarare av ett svalt tungsinne. Dörren till behandlingsrummet stod på glänt och Leo kunde höra att någon talade i telefon. Det var Lothard Benjamin, den välkände tandläkaren.
- Ja, men jag måste provborrningarna i nästa vecka! Ni skicka hit sjätteklassarna innan skolavslut!
Leo skruvade på sig,bläddrade i tidningen. Hans My Ear långkalsonger spände kring benen. Vid det senaste besöket hos en legitimerad tandläkare, bara fem dagar tidigare, hade man upptäckt 14 hål. Leo hade tvivlat på sanningshalten. Det kunde inte vara sant. Han hade av en granne, Rose-Mary Buchlein, fått tipset att istället besöka doktor Lothard Benjamin, som hade en speciell ställning inom skoltandvården, välkänd för att inte ha tummen mitt i handen.

Snabb behandling, alltid baserad på snabba beslut. Det lät naturligtvis bra för Leo Comfortable, som själv gillade rapp företagaranda. Han undandrog sig ofta kamraternas sällskap, just för att timmar brukade förspillas i onödan, till lättsinne och oekonomiska tänkesätt på flärdiga cafee´r.
In genom en liten dörr till väntrummet kom Skuldfrid, hans gamla skolkamrat, som numera jobbade extra hos doktor Lothard Benjamin.
- Hej Leo. Doktorn tar emot nu, sade hon föga överraskad av att se Leo i väntrummet.
Han hade nämligen beställt tid och Skuldfrid hade noga noterat detta i sin gula anteckningsbok med prickiga pärmar Hon blinkade några gånger med sina stora ögonfransar, nickade i riktning mot behandlingsrummet. Bara fem minuter senare låg Leo Comfortable fastspänd i tandläkarstolen. Det för tiden relativt nya säkerhetsbältet var endast till för om patienten skulle somna under behandlingen.

Doktor Benjamin, eller "dr Amalgam", som han också kallades på stadens skolgårdar, inledde sin undersökning. Han stoppade in något som liknade en sked i munnen på Leo. Enligt schemat skulle undersökningen aldrig ta mer än någon minut. I det här fallet tog man även ett flertalet röntgenbilder, vilket gjorde det något mera tidskrävande. Röntgenfotograferingen gjorde att Leo snart kände sig lite dåsig, rentav sömnig.
-Du har trettiofyra hål, sade doktorn när undersökningen var klar.
- Det var det värsta, sade Leo och gnuggade yrvaket sin haka och kinder.
- Doktorn har gjort en professionell undersökning, tillade Skuldfrid bakom skrivbordet.
Det ringde på dörren ute i väntrummet. Den rutinerade sköterskan i vitt gick omedelbart ut för att öppna. In kom Sara Bernhard. Därpå följde utrop, förklaringar, tårar och omfamningar. Sara var en gammal studiekamrat till både syster Skuldfrid och doktor Benjamin.
Under detta lilla tumult passade Leo på att smita ut från mottagningen. När han kom till parken satte han sig på en grönmålad bänk som sett sina bästa dagar. Han upptäckte att han fortfarande hade tidningen från väntrummet i sin kavajficka. Han återvände till artikeln han hade läst tidigare, om ett samhälle i mörker. Han kunde inte fatta att han nu hade trettifyra hål, bara drygt en vecka tidigare hade han bara haft fjorton. Han beslutade sig att göra ännu ett besök hos en professionell tandläkare, redan inom en vecka.

Eftersom han inte hade någon tandvärk, kändes inte dessa besök så akuta som man kan tro. Men eftersom Leo var sångare på fritiden ville han gärna se väl ut i munnen. Några dagar senare fick han tid hos en annan duktig tandläkare, med mottagning neråt västra sidan av stan. Liksom hos doktor Lothard Benjamin satt Leo inledningsvis i väntrummet, bläddrade i en tidning. Han fastnade vid sidorna med insändare. Någon tyckte att det visades för mycket Freak Shows i tv. Någon annan tyckte att man kunde banta genom att klättra i rep.
Sköterskan Hermanine knackade hon på axeln.
- Leo Comfortable? Det är er tur nu.
Doktor Zohlstrahl visade sig vara en kortväxt kvinna, med stort yvigt hår. Hon tryckte sina bröst som två kuddar i ansiktet på honom medan hon gjorde sin undersökning. Det var nog inte meningen. Han andades in hennes doft, som en lustgas.
När Leo åter stod i väntrummet och rätade till sin lite skrynkliga kavaj, fick han beskedet. Syster Hermanine satt bakom det lilla skrivbordet. Leo fick det skriftligt.

- Nej!! Femtisex hål !!, utropade han förfärat, tryckte pappret hårt med fingrarna. Han rusade strax ut från mottagningen, ut på gatan. Sprang, trots att han hade i ont i ena foten.
- Ni kan få en lindrig avbetalningsplan!, skrek syster Hermanine ut genom fönstret.. "Lindrig eller inte" tänkte Leo. "Jag vill ha mindre hål!" Han sprang tillbaka till doktor Lothard Benjamins mottagning. "Om han kallades för dr Amalgam, var han förmodligen bäst. Han var ju en kändis bland skolbarnen". Ja, tankarna var många hos Leo Comfortable, när han åter satt i det väntrummet.

Behandlingen där skulle inte bli så dyr, även om den inte var den billigaste, då han hos den tandläkaren bara hade fjorton hål.
- Så du är tillbaka. Du litade inte på doktor Benjamin?, sade Skuldfrid bakom skrivbordet.
Doktor Benjamin förklarade för Leo att det var bäst att vara väluniformerad i den kroppsöppning som var gjord för intag av föda och andra nyttiga ämnen. Dessutom tyckte arkeologer i framtiden att det var roligare att hitta snygga, mindre olycksbådande kranier, under gräsmattan där kanske deras barn lekte, spelade fotboll o så.
- Visst, sade Leo när han åter satt fastspänd i tandläkarstolen. Doktor Lothard Benjamin förde in något som liknade kniv och gaffel, medan syster Skuldfrid gjorde i ordning lite amalgam.

Doktor Benjamin gick fortafarande omkring i en speciell skyddsväst, ursprungligen utvecklad av NASA, efter allt röntgenfotograferande av några tidigare patienter.
- Vi får nog dra ut Plus Femman, sade han och såg allvarligt på syster Skuldfrid. Leo var både paralyserad och bedövad i stolen. Han kunde inte röra sig, men han tänkte desto flitigare, med uppspärrade ögon. - Här har vi också något, Vertikalt Nitton B Hanö-Kubb, behöver ersättas med en permanent kvicksilverbehållare. Har Leo ätit pizza till frukost? Dessa skinkstrimlor mellan Ryss Femman och Blyga Berta tyder på en pizza Vesuvio?!

- Nåch, Va kostal nuh deth hela?, sade Leo när han åter stod i väntrummet och skulle betala. Ett par bedövningsprutor hade gjort att han nu hade lite svårt att prata och kinderna hängde en aning, som på en gammal hund.
- Föllesten. Jagh schkulle kunnha paszsa på att flåga, kanh man få stölle flamtände med silichon? Syster Skuldfrid var förbryllad, men antog att Leo var lite omtöcknad av behandlingen.
- Det är möjligt..., men dagens behandling kostar i alla fall 13 750.
- Det val inthe billigtth!!
- Då har du fått rabatt på den tidigare undersökningen.

Han var bedrövad. Men han var fortfarande den artist han var. Framför skrivbordet agerade han nästan uppgivet;
- Baby, baby, baby pleasche. Can´th you see, I´m on mah knees. Yoh heart´s so cold that it´s gonna friiizhe. Leo gestikulerade med armarna, men det hjälpte inte.
Han fick jobba extra en tid med både tomburksplockning och andra mindre organiserade arbeten. Detta för att klara av den första fakturan.
Den andra, på 28 950, klarade han inte av, utan fick en liten Inkassobyrå efter sig, som alltid lade på en liten ränta efter varje påminnelse.

Dessutom hotade man med Kronofogden. "Tänk om Du får betalningsanmärkning".
En dag kom den egna företagaren Jeff Winegum på besök.

Hur han arbetade kan Du läsa om, på
http://zagolandet.blogspot.com/

Fråga efter Jeff.

Jeff Winegum.

HAR JAG MISSAT NÅ´ T PÅ TV ??

med Lumumba Fjellborg

Lite lustigt var det. Lumumba hade läst en tv-recension som berörde honom extra mycket. Tisdagen den 15 januari skrev Annika Leone i Expressen; citat; När man hör Pelles (gravt överviktig) fru berätta om hur det står till med sin kärleks hälsa vänader det sig i magen: "Pelle stinker som en gammal soptipp. Han rapar och fiser väldigt mycket och den lukten sätter sig kvar i huset. Han kan fisa på toaletten och så luktar det ända in i sovrummet. Folk i hans omgivning backar tillbaka och tänker. vad är det där för en äcklig typ?" Efter 6 minuter och 23 sekunder, då Pelle börjar slicka rent sin tallrik med korvfett och margarin byter jag över till en cirka 70 kilo lättare och helt lysande Peter Settman på årets idrottsgala på SVT. Men inte ens en träffsäker Settman kan rädda 2,5 timmars idrottshyllande. Nästa år skulle jag önska 60 minuter kortare taltid - och Sven Tumba får inte komma."

Så långt Annika Leone.

Detta sammanföll med Lumumbas tankar när han röjde bort några nedfallna grenar ute vid det ganska trevliga sommarhuset, som nu var iordningsställt för åretrunt boende. Han var stolt över sitt utedass, det kunde visas på Tv4 när som helst, eller förstås hos Fredrik och Filip. En ganska kioskliknande byggnad, utan någon vägg på baksidan. Detta var en av hans egna uppfinningar, av den enklare, naturella typen. Istället för att dras med betungande kostnader som vatten och avlopp, hade han investerat i en av västkustens största parabolantenner i privat ägo.

Det var som en jättesvamp på tomten, rödmålad, med vita prickar där tekniken så tillät. En av hans avlägsna släktingar, Carro, skulle komma ner från Stockholm och låna huset en vecka. Hon höll själv på med en renovering av sin lägenhet och genom Lumumbas faster frågat om sommarhuset på västkusten möjligen var ledigt den tid då det var för bökigt att bo hemma. Dessutom, hade hon sitt jobb att sköta. Carro var förstås även nyfiken på Lumumbas stora antenn. Hennes arbete som tv-recensent och nöjesreporter kunde hon nu sköta i en annan för tillfället mera stimulerande miljö.

Bara någon timme senare sladdade hon i på gården i sin lilla bil. Lumumba, som stod böjd på knäna i rabatten, för att justera lutningen på några växter, reste sig upp.

- Hej, Carro!

- Hej, Lumuba! Du visste väl att jag skulle komma?

- Jodå, men vad du inte vet, är att jag skall själv också bo här kommande vecka.

Carro lät inte visa någon förvåning, och tillade genast;

-Vad bra! Då kan du få en inblick i hur jag jobbar! Måste förresten sätta igång med planeringen nästan genast.

De satte sig i det vita plastmöblemanget på gräsmattan, riktigt svala i januari månad.

- Under sommaren måste man nästan ha på sig mörka solglasögon när man tittar på dom, möblerna menar jag, sade Carro och log.

- Ja, men nu är det vinter och hade det varit snö kunde man ju knappt se dem!, sade Lumumba och hällde upp lite kaffe ur en orangefärgad termos. Det porlade till, ångade ur Carros kopp. På eftermiddagen tittade man på Pelle Polisbil som visades på TV 1000 Nordic. Carro antecknade att man skulle även se på samma kanal nästa morgon, klockan 05:00, då man visade Lange flate baller, en norsk komedi.

- Ser du mycket norsk TV, frågade Lumumba i en paus.

- Inte så, men det är lite av en hemlighet, jag tycker det är rätt roligt.

- Ja, norrmännen har liksom sin egen planet.

Man passade på att även titta in en stund hos TV Finland, som visade Kungskonsumenten. Nästa dag vaknade Lumumba ganska sent på förmiddagen, ljuset fladdrade fortfarande ur TV-rutan och Carro satt ihopkrupen i fåtöljen. -Vad tittar du på, sade Lumumba och krafasde lite på sin korta släggstubb.

- Det är en repris på Doktorn kan komma på fyran, sade hon och tog en klunk kallt kaffe. Under dagen körde Lumumba Fjellborg till staden för att handla. Under kvällen skulle det hårdjobbas, på det stora anteckningsblocket i köket hade Carro med en stor tuschpenna skrivit upp alla aktuella tv- tider för de närmaste tre dygnen. På Coop fyllde Lumumba varukorgen med extramycket av det som passade bra framför TV:n. Det blev också ett paket extrakaffe

En morgon tog Carro mod till sig och frågade. bakom en tallrik med ris-puffar;

- Var skall jag sova någonstans?

- Äh.--du kan ta sängen på loftet, sade Lumumba tankspritt. Han var orolig om Carro hade missat Everywoman på Al Jazeera strax före midnatt.

- Såg du Everywoman? Han var uppriktigt bekymrad, han ville inte att tv-veckan skulle bli misslyckad. Han tyckte om sin gäst och han ville inte för sin faster framstå som en ogästvänlig klåpare som bara tänkte på sig själv.

- Nej, jag såg inte Everywoman, men det blev Jagad av Agenter, som jag sett tidigare.

- Med Paul Newman?

- Men det är inte en komedi.

- Du menar den där i Nobelpristagarmiljö?

- Visst, handlingen utspelar sig i Stockholm. Förresten är man dömd att bli andra klassens världs medborgare med alla dessa svenska titlar på utländska filmer.

- Hette inte den filmen the Prize, i original? Lumumba körde sin sked i rispuffarna, som en spade. Carro tittade upp, stannade till och såg Lumumba i ögonen.

- Då borde den ju hette the NobelPrize.

- Inte nödvändigtvis.

- Jag är i alla fall glad att den inte hette Hårda tag med Kålle och Ada. Båda skrattade.
De närmaste dygnen förflöt ganska lätt. Carro såg på all tv som var möjligt, medan Lumumba gjorde sina skrivarbeten i ett annat rum. En kväll skulle bli den sista och programmet framför tv.n var mer späckat än vanligt. Lumumba gjorde Carro sällskap framför Tv:n klockan 19:00 då kanal 7 visade Diet Doctors. Osökt kom man in på matvanor och därifrån var steget inte långt till hälsa.

- Förresten. Var har du toa? Skulle också behöva duscha i morgon, innan jag åker?

- Det är det lilla huset på baksidan. Vattnet till kaffet har jag i en plastbehållare, mest regnvatten faktiskt. Det är nästan slut. Du får åka till badhuset inne i stan?

- Vet du vad. När du säger så där blir jag nästan som Annette Kullenberg. EeeeeeeeeBAaadhuseteeeeeeeeEEEEEEEEEE. Inne i StaaaaaaaaN!

- Lugna dig Carro. Lumumba som hade ett förflutet som ivrig amatörmusiker tyckte det var omusikaliskt. Han tålde inte Anette Kullenbergs entoniga dominananat röstlägen.

- Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeee,baaaaaaaaaaaaaaadhuuuset i stan. Nej, vet du vad. Det är typiskt män.

- Typiskt män? Nej, jag säger väl precis som det är.

- Du menar också att jag skall bära med mig rispuffarna ända till Stockholm! Tror du jag sätter mig därute i den där lilla groteska kåken!

- Nej du Carro, det behöver du inte....

Hon tog på sig sina stövlar, rafsade ihop sina tv.tidningar och gick till dörren. Hon vände sig om för några avskeds ord.

- Innan jag sticker hem, åker jag och kollar nöjeslivet i stan Men jag tänker inte gå till något badhus. Förresten har du hållit mig fången en hel vecka och jag kan anmäla dig för både det ena och det andra. Se som jag ser ut, stinker som en gammal padda!

- Nu har du nog fått fel för dig...., du har varit i televisionens värld, någon annanstans.......en hel vecka.

Carro gasade snart iväg från gården i sin lilla bil, så att dammet yrde.

Lumumba stod kvar, försökte ropa:

- SÄG INGET TILL FASTER INGEBORG !!

HEADING FOR VENUS

- med JOHN FLABBFELD

Det var dagen det skulle ske. John avsåg , som så många gånger förr, ta en rask promenad i det glada Hjälmarholm. Genom parker och över höga trottarkanter. Denna gång, inte för att samla lockande burkar och tomglas, utan för att komma till nästa etapp i den stora planen. De eftertraktade biljetterna väntade hos favoritresebyrån. För att ha råd med dem hade han och hans kära Margot fått spara något alldeles extra. Inga kostsamma utsvävningar hade varit tillåtna sedan förra julafton. Denna julafton skulle man resa till en varmare plats.

- Finns det dagisplatser där? hade Margot frågat medan hon satte upp de nya gardinerna i parets gemensamma vardagsrum.
- Nej, nej, där finns nog inga dagis, hade John svarat. Han tänkte oroligt på frågan om de kanske skulle gå och få några vaccinationer av Doktor Bergqvist, för alla eventualiteter. Vid förra resan, till finska Lappmarken, hade man tagit för mycket sprutor, och blivit infångade av den lokala polisen. Under sin promenad genom Bärseliparken började John vissla på sin favorit i musikvärlden, inledningen till The Final Countdown.
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo.
När han passerade den gröna bänken, med de konferanta kajorna i trädgrenarna ovanför, hade han kommit till sångtexten i andra versen;
- " We´re heading for Venus and still we stand tall"
Han blev avbruten av en yngling i svart läderjacka och med någon sorts huva på huvudet.
- Har du rymt från Skansen? Även om frågan hade varit berättigad att ställas av John Flabbfeld, så var det ynglingen som ställde den till John Flabbfeld.
- Knappast. Jag skall iväg på en mission av sällan skådat slag, tillsammans med min nya fru Margot och hennes tre barn från ett tidigare äktenskap. John svarade alltid uppriktigt på de frågor han fick. Han kunde inte hjälpa att han till utseendet liknande den kände chefen.
- Vad har du i fickan, är det en liten chimpans?, frågade yngligen otåligt vidare. John kände efter i fickorna. I den högra hittade han endast ett gammalt kvitto från Ica-Maxi, ett plektrum och femtioöring. I den vänstra fickan fann han sina stickade vantar som han tidigare trott varit borttappade. På resebyrån arbetade Erling Nordqvist, en enkel och plikttrogen man i sina bästa år. Han sorterade biljetterna i olika högar, i väntan på att förmiddagsrusningen. Just denna dag räknade man med att sälja många resor. På hans enkla skrivbord stod en flaska med bikarbonerande vatten, av det bästa, men ändå billigaste slaget.
När John Flabbfeld kom in, var klockan 10:45. Med sig hade han ynglingen från parken, som han hade hunnit bli riktigt god vän med. Inte en vänskap av det djupare slaget, men ändå. Det hade visat sig att den unge mannen var fjärilssamlare, och med detsamma blivit riktigt intresserad av Johns och Margots resplaner. Hemma i lägenheten skurade Margot spisen med stålull, inte kunde hon lämna allt som det var, innan resan på torsdag. In i köket kom mellandottern, Britney.
- Skall du verkligen gå till skolan i det där raff-setet?, frågade Margot och höll i ugnsluckan.
- Jag får faktiskt gå klädd hur jag vill och förresten, på Venus spelar det ingen roll.
-Tror du ja.
- Varför städar du hela tiden? Vi skall ju ändå åka härifrån? Britney Flabbfeld satte sig nonchalant vid köksbordet. Farmför sig hade hon en skål med flingor. Brödrosten var ännu varm. Hon lekte lite med en av de små stålullskuddarna som hennes mamma ännu inte använt till ugnen.
- Jag städar, ty även en inbrottstjuv uppskattar ha det rent och fint omkring sig. Bonzo kanske blir sugen att värma en djupfryst pizza i ugnen, som hos våra grannar, familjen Breitenholtz-Langströmp, sade Margot dämpat, fortsatte gno, med huvudet ännu inne i ugnen. Britney funderade några sekunder, men;
- Jamen,de bjöd ju in tjuvarna! Hur vet du förresten att han heter Bonzo! Det var sant Heinrich Breitenholtz-Langströmp hade generöst annonserat i lokaltidningen, och sonen Robert hade gjort affischer i skolan. Vid denna tid ett ganska vanligt förfarande om man höjt hemförsäkringen.
Klockan 11:35 kom John Flabbfeld åter till hemmet, nu i sällskap med biljettförsäljaren Erling Nordqvist och den unge fjärilssamlande Fritz från parken. Alla tre hade beslutat göra gemensam sak. Anhöriga i periferin behövde man knappast kontakta ytterligare. Det hade de tre beslutat på stående fot, ute på gatan. Alla tycktes veta om det underbara som skulle hända. Kanske genom telepatiska kontakter, men inte minst genom alla glada rykten som florerade Det som hos många länge varit en flyktig känsla, hade blivit ett beständigt kall. Hjälmarholm hade drabbats av Symmetrisk Empatisk Kollektiv-Sympati , som somliga föredrog att kalla det.
Genom radion meddelade den alltmer officiella Venus-rapportören Yankell nästan hela tiden om det förestående äventyret, den största av alla resor. Man skulle åka till Venus!

Nyinlagda " Kanske på Venustoppen" blev hastigt ett av de populära programmen. Innan torsdag konstaterade man även i de flesta politiska läger att det var ofrånkomligt, alla skulle resa. Arbetsförmedlarna välkomnade förslaget. De som inte ville, skulle man tvinga in i de för ändamålet modifierade rymdfärjorna. Illvilliga kritiker, möjliga smitare, påstod att modifieringarna var inte tillräckliga. De skulle kollapsa redan innan man hunnit upp i första telecastersfären. En folkomröstning i frågan var kanske att vänta, men tiden var knapp. Det dåvarande centerpartiet, med rymdministern i spetsen, propagerade för ett decentraliserat universum.

R E S A N
- Det blir nog bra, sade John Flabbfeld och slog näven i köksbordet.
- Ombord på farkosterna kommer de att ha kändis-värdar har jag hört.
- Allt för att göra det lite trevligare, fyllde Erling Nordqvist i.
- På vår färja kommer vi att hitta Henrik utklädd till äkta indian!, utbrast Margot glatt, som hade informerat sig själv hos hårfrisörskan.
Väl ombord på en av de 144 rymdfärjorna låg man bekvämt bakåtlutade i de ljusblå fåtöljerna. Raketmotorerna var redan under uppvärmning. Farkosterna pekade mot himlen. Det var stjärnklart. En mycket lämplig kväll för avfärd. Det var fullmåne över Hjälmarholm
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo, visslade John Flabbfeld lite försiktigt och sög i sig de sista dropparna ur en Festis.
- Måste du hålla på med musiken just nu!, väste Margot mellan mungiporna. John teg. Det sista han ville, var att störa avfärden.
En hobby skulle inte få förstöra det som var viktigt. Den oblyga finlandssvenska flygvärdinnan tog snart till orda;
- SITUATSCHOONEN ÄR NUU SÅÅDAN, ATT RAKEETERNA PEEKAR RAAKT UPP MOOT HIMMMLEN.
Det var en del sorl ombord och det minskade knappast av ett Tv-team som smygit sig ombord, med den välkände Janne Josefsson i spetsen. Denne vände sig till en passagerare på måfå verkade det som, men det var naturligtvis listigt planerat. Han hade valt en representant för My Case On Venus
- Kan du stå här och säga rakt i in kameran att det här flygplanet faktiskt går till Venus?! Du har ju en flaska Saturnus i näven!
- Jamen, det är ju bara essens, sån´t man blander med brännvin, för att det skall smaka lite godare...
- Essens?! Vem är ansvarig för serveringen här! Håller ni inte på att lura hela det svenska folket!
Det lugnade snart ner sig. John Flabbfeld hade varvat ner till den grad att han kunde se lugnt omkring sig. Såg snett bakom sig ett par kvinnor som satt med bar överkropp.
Det var Ulla och Geraldine från Bröstklubben som satt och åt på varsin köttfärsmacka. John vinkade lite försiktigt till dem med ett par fingrar.
- HÄÄR ÄÄR SLIPPSTVÅNG! skrek den finlandssvenska flygvärdinnan. John fick syn på biljettförsäljaren Erling Nordqvist som satt längre ner. Erling gestikulerade med teckenspråk. John råkade nu lägga märke till att passagerarna var färre än tidigare, ja, mycket färre. Det var riktigt glest i bänkarna! Han vände sig mot Margot som nog satt kvar, med sin alltid lika intressanta veckotidning. Men var var Britney? John såg i riktning mot Erling Nordqvist igen, men han var nu plötsligt försvunnen. John Flabbfeld reste sig upp, började gå bakåt i mittgången, i riktning mot personalens pentry. Kanske hade de en Panodil mot den uppflammande huvudvärken? När han kom till pentryt upptäckte han att där bara fanns en trappa ut ur farkosten. Och det var ganska mörkt därnere. Klockan var över 1 på natten. Britney var väl därute och slarvade någonstans tänkte John Flabbfeld. Hon hade ju sagt att; så fort de kom fram till Venus skulle hon ut och undersöka nattlivet. Mingeldrottning kunde hon ju alltid bli med sina betyg från skolan. Han stegade ner försiktigt ner för trappan.
John Flabbfeld var förvånad över att allt såg likadant ut på Venus som på jorden, det vill säga den del av den som de kände till, alltså Hjälmarholm. Flygplatsen, taxin,.......och på gräsmattan utanför det egna hemmet låg fortfarande den där kvarglömda badbollen från Texaco.

NÄSTA DAG, FÖRSTA DAGEN PÅ PLANETEN VENUS.
Den enda skillnaden var att; ur till och med en enklaste radioapparat kunde man ibland höra;
"Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo.

We´re heading for Earth, and still we stand small."
Margot stod i köket och smorde in näsan med Nivea.
- Inte kunde jag tro att här på Venus är allting nästan som som vanligt.
"´Cause maybe they haven´t seen us and don´t welcome us at all."
Nej, varför skulle man lämna Hjälmarholm, fast man var på Venus. Det var tryggt och bra. Britney hade skaffat sig en ny pojkvän, det var fjärilssamlande Fritz, från Bersäliparken, på jorden bör tilläggas.
- Men det var en intressant resa, sade John Flabbfeld. Det ringde på dörren. John lämnade morgontidningen på köksbordet.
En vindpust svepte in, på trappan stod, från rymdfärjan något bekanta, Ulla och Geraldine i eskimodräkter.
- Ursäkta att jag inte kände igen er meddetsamma. Ni har inte samma profil som på planet, eller rymdraketen, eller vad man skall säga...
- Det gör ingenting John Flabbfeld, nu är vi med i Elsa Grävling sällskapet och har tänkt läsa en dikt för dig. Rättare sagt, inte av Elsa utan Sonja.
- Sonja?
- Ja, Sonja Akesson. Den heter Vinterutflykt, och kan passa nu strax innan jul. Det var sant. Resan till Venus hade gått så snabbt att det var ännu inte julafton. Ulla och Geraldine öppnade en bok och läste högt tillsammans;

Tomtesnö på månskogen.
Tomtesnö på kalhygget.
Tomtesnö på Volvotaket.
Tomtesnö på kyrktornet.
Tomtesnö på bårhuset.
Tomtesnö på martallen.
Tomtesnö på sprutgiftet.
Tomtesnö på dasstaket. Kisshål i snön.

- Nämen!, John var förbluffad men samlade sig snart; - Hkrm,....som Torsten så förtjänstfullt sade....
- Nej John, bry dig inte om Torsten nu, han är bara din fantasi. Åk med oss. Geraldine pekade omedelbart på en begagnad silverfärgad Saab som stod på den lilla parkeringen.
- Ja,...jag vet inte. John hoppades att Margot inte hörde samtalet. Men han hade ju vinkat till dem på rymdfärjan, och visst mindes han dem som läckra....
- Kom nu Torsten,.., äsch jag menar John, sade Geraldine och grep honom i armen. Väl i baksätet på Saaben kom han på att han glömt sin mobiltelefon.
- Du behöver inte hämta den nu, sade Ulla och tittade leende snett bakåt från framsätet.
- Vart... ska vi?, sade John lite förskräckt.
- Bara en liten åktur, sade Geraldine bakom ratten och startade bilen. Margot såg från köksfönstret vad som höll på att hända och rusade ut i hallen, slängde upp den redan öppna ytterdörren på vid gavel, rusade ner för de tre trappstegen, över gräsmattan i sina högklackade High Heel Sneaker- Blobbers, snubblade på badbollen och skrek medan hon landade i krusbärsbusken;
- NEEJ, JOHN ! LÄMNA MIG INTE! John hörde aldrig detta, Saaben var svängd åt andra hållet, redan femtio meter från huset och bilen hade ett starkt motorljud.
Campen låg vid foten av Venusberget. Minst ett trettiotal tält i olika färger, samt en stor husvagn som inhyste ett kontor, förutom att Ulla bodde där.
- Du kommer att trivas här, sade Geraldine och förde John till sitt tält.
- Skall jag sova i ditt tält? Du menar att bara vi..., du och jag?
- Klart, sade Geraldine och överräckte honom randig flanellpyjamas, i brunt och ljusblått.
- Gå och lägg dig nu, du skall ut på strapats i morgon. Måste gå till kontoret för att diskutera några saker. John Flabbfeld var förstummad, men han gjorde som hon sagt. Han låg under ett tjockt termosduntäcke, och funderade, men somnade snart. Han var ju i trygga händer. Trots att han befann sig på Venus. Eller gjorde han det? Allting var ju förvillande likt livet som det varit tidigare, men ändå inte alls. Nästa dag var solig, bara på det sätt som en sann Venusbo kunde uppleva den. John Flabbfeld fick ett par vandrarkängor och något som liknade en kompass.
- Upp på berget unge man!, sade Gertrud efter frukosten. Henne hade John inte sett tidigare, men även hon var klädd i en eskimodräkt, med en stor huva hängandes neråt ryggen. John började vandra. Det gick timmar, Han kände svettdropparna på ryggen. Först som en antydning, sedan att det rann, ända ner i underbyxorna. Berget var täckt av mindre vegetation, buskigt skulle somliga kalla det. Trots att John haft MVG i naturkunskap på gymnasiet, kunde han inte känna växtligheten riktigt. Det var som långa strån, som ibland burrade ihop sig, till nya krulliga konstverk. John nådde till sist krönet, i alla fall en avsats.
Han kunde för första gången se det fördolda, som nu öppnade sig på toppen av Venusberget. En vidunderlig utsikt, något liknande hade han inte sett sedan han var på semester i nord-Norge. Det liknade en stor vulkan, i skimrande rosa. En ravin sträckte sig säkert en kilometer bort. Allt inramat av den, som det verkade, otyglade, vegetation som han redan stiftat kontakt med. Ångor sipprade sakta fram ur ravinens djup. John Flabbfeld letade i sin matsäck. När han böjde sig något framåt, för att leta fram en kexchoklad ur sin matsäck, felbedömde han hur brant det var. Han ramlade ner i Venusberget! Det var en vådlig färd. Han kastades hit och dit, förlorade medvetandet, tappade sin matsäck och en av vandrarkängorna slets av hans fot!
Dumt nog hade han lossat något på snörena när värmen blivit för påträngande.
INNE I GROTTAN
Långt nere i ravinens stora, mörka hålighet befann han sig. Han visste inte hur länge han låg stilla. Ur minnet fick han upplysningen att Geraldine tvingat honom att ta med ett litet paket med Första Hjälpen. Mödosamt vände han något på sig, sträckte en handen i bakfickan. Han hade i alla fall inte brutit några ben. Tomtebloss och tändstickor verkade mest användbart. John Flabbfeld reste sig upp. Med vana händer tände han på. Varje jul han till Margots förtret köpt in lådvis med tomtebloss. Han tyckte det var kul och var inte så lite förtjust i doften. Men i denna grotta han nu befann sig hade han upptäckt även andra dofter. Grottans väggar var rödaktiga, men lite mjuka och hala, som av någon sorts gummi. Minnen väckte till liv, att han någongång för länge sedan, i sin ungdom arbetat i en gummifabrik.
Plötsligt stelnade John till. Han hörde ljud! Någon harklade sig! Någon hostade!. I skenet av sitt sprakande tomtebloss såg han en annan person närma sig.
- Nämen hej! ropade Erling Nordqvist.
- Vad i fridens nman, ÄR du här?! John var utom sig av förvåning och höll upp det sprakande tomteblosset ännu högre.
- V a d gör du här Erling?
Erling harklade sig lite och snöt sig innan han svarade. - Jag letar efter min cykel.
- Det var som..., har din cykel blivit stulen?
- Jovisst, du kom med mig så skall jag visa dig en sak. Erling pekade i riktning varifrån han kommit, längre in i grottan.
Redan efter tio minuters strapats mellan de krumbuktande, fuktiga, gummiliknade väggarna var man framme i en klart större grotta. Framför dem, som i en gigantisk genomskinlig plastpåse, skymtade något som liknade jättelika barnfötter. John Flabbfeld fick inte fram ett ord. Det var en gigantisk jättebaby!
- Kom närmare så får du se vad de står stämplat i ena fotsulan. Det sprakande tomteblosset belyste scenenariot. med ett fladdrande skuggspel, på ett nästan skrämmande sätt. John läste texten på den jättelika runda barnfoten.Tillhör MTV. HOOLIGAN. Made by JackAss.
Håret reste sig nacken på John Flabbfeld. Det saknades ett bäst-före-datum! Han vände sig om och började rusa tillbaka, vart han kommit ifrån, varifrån det nu var! De kunde bli krossade av jättebabyn om det var dags!
UPPVAKNANDET
Ombord på rymdfärjan gick Janne Josefsson fortfarande omkring med sin dolda mikrofon;
- Vad är det här då? Du sitter här och påstår för hela det svenska folket att du skall till planeten Venus. Det här är ju en Tivoliattraktion! Resebyrån är en bluff, iscensatt av Köttfärsprofilerna! John Flabbfeld vaknade. Han hade drömt. Han skämdes. Margot drog sin man i armen.
De skulle julhandla, men John Flabbfeld hade bara satt sig en stund på den lilla elefanten vid entre´n till ICA-MAXI, medan Margot gick till toa. Hon hade varit tvungen att först stå i kö en stund för att växla till sig några mynt för att kunna komma in på kundtoaletten. Därför tog det sådan tid, men det handlade ändå bara om drygt fem minuter John var nu klarvaken. Förvånad att han drömt så mycket under den korta stunden.
- Skall vi handla tomtebloss i år?, frågade Margot medan de var på väg in genom de små svänggrindarna.
- B a r a om vi skall ha sex!Hahaha! Då ser man jättebabyn bättre , sade John medan han greppade den röda varukorgen.
- Du är fan tokig. Beställ tid hos Vårdcentralen!
Inne på varuhuset mötte man Britney med hennes kompisar Ulla och Geraldine, verkade lyckliga, höll något mot bröstet.
- Vi har köpt Queen of Hardrock´s nya CD!, utbrast Britney ivrigt och Geraldine inföll nickande. Ulla var lite blyg och tittade förstrött i korg med strumporbyxor.
- Tur för er, sade John Flabbfeld torrt, tittade någonannanstans. Han ville absolut inte att blicken skulle fastna på Ullas och Geraldines urringningar. John Flabbfeld höll sig trött för pannan, medan de gick in på livsmedel. Där fanns det både smakprover och demonstration av nya stekpannor, Wonder-Phan. En välklädd, ganska kortväxt, man med mikrofon kom rakt emot familjen Flabbfeld, men John dirigerade skickligt de sina till vykortsvdelningen. Den kortväxte mannen med mikrofonen ropade efter dem:- Kan du bevisa för hela svenska folket, rakt in i mikrofonen,inför våra kamera.....att ni inte behöver EN WONDER-PHAN!! På campingen, på berget, i grottan. Äventyrarens bästa vän! Alltid bra att ha med sig!

ENDAST för SAMLARE

PHONOGRAPHISK SWENSKA IDAG

"Hei. Jak är er nya svensklärarets.Vad är det som krupper på makken? Det är ormet som kupper."

Så lät det ungefär i underhållningsfattig svensk TV på 1970-talet., alltid kritiserad av Björn Fremer i Kvällsposten. Nu lever vi 2007 och behöver ett bättre språk!

Högt tempo och mer underhållning! Häng med!

En helt vanlig dag träffar vi Lisa och Petter i Stockholm. Det är Sveriges huvudstad.

Samtal om resor.
- Vart skall vi åka?

- Klockan 17:25 går tåget söderut.

- Vad roligt. Vi skall åka till Skåne!

- Det sa jag inte, sade bara att tåget går då.

- Ursäkta, men, rullar det här tåget söderut?

- Nej, det står still.

- Kan du köra hem mig efter resan?

- Nej, inte alls.

- Jag skulle vilja ha en stor biljet. Men jag visste inte att du var konditor i cafe´vagnen!

- Det är det andra tåget som står där borta. Passare det för mig, så passare det för dig.

- Men du är för liten att vara konduktör!

- Kan jag komma tillbaka om en halvtimme? Det finns en liten plastkirurg inne på Centralen.

- Bär du mig sedan till vagnen som står där på andra sidan ?

- Hördududu.

- Vadådudu?

- Just det, hördu.

- Jag hör bra. Annars kunde jag inte blivit tulltjänsteman heller, i mitt förra arbete.
-Jag har en ide´. Packa ner mig i väskan.

- Det var en annan sak. Då kan jag bära med dig överallt.

- Vad är det mera du tänker på?

- Då kan vi åka på en barnbiljett.

- Ett stort rungande JAAA!! Så gör vi.

- Du menar att du vill, trots allt som hänt, vi har ju så olika näsor.

- Det där tåget går upp till inkontinenten.

En dag på stan.
- Härligt när solen glimrande skiner och hästarna galopperar!

- Men inte på oss, vi springer över kullerstenarna..

-Det här är verkligen On the Runny Side of the Street

– Här råder ju hastighetsbegränsning.

- Lyckliga ägare till mopeder verkar snabbast

- Var är svenskarna ? Varför e här så varmt?

- Där kan man se en fackman , med glass, uppe i tallen, rik som ett troll. - Nu har man kastat sina after-ski jackor.

- Titta där, någonting kommer på cykelbananen! Var är din Musse Pigg väckarklocka?

- Det heter cykel banan.

- Har du också gått på hemspråk, Moskowitch ?

- Nä, jag gick aldrig på det. – Kalla mej inte när andra hör på!

- Vi skulle aldrig ha gift oss.

- Det säger du nu ja, Heinz

- Låt oss glömma det. Se ett Konditori!

På konditoriet.
- Jag skulle vilja se närmare på sortimentet. Vad kostar den där wienerschnitzeln?

- Det är inte vad ni tror. Det är en bakelse. En Wunderbaum.

- Kan jag få se på den i dagsljus.

- Då får ni gå ut på gatan, men det är förbjudet av hygieniska skäl.

- Finns det något som är tillåtet i denna konditorimiljö? Hur lång tid behöver ni för att hitta felet i den där pistagen

- Er näsa är femton centimeter för lång.

- Hur kan ni märka det?

- Det blir ju avtryck i bakelsen.

- Kan man inte få en vanlig hederlig pepparkaksmix på det här stället?

- Ni verkar vara kvinna.

- Var inte så säker på det. Är det där er man?

- Har ni kalla drycker i det där kylskåpet?

- Nej, det är bara en utställning.

- Utställning? Vad har ni för inställning?

- Jag har inställningen att ni bör lämna Sverige.

- Omedelbart? Vart skall vi ta vägen?

- Innan ni går bör ni prova vår hrana za pse.

- Det låter som en specialite´

- Kom, vi sätter oss i parken och dricker the´.

- Vad är det för fel med de´?

- Det får man se.

I affärerna.
Är det inte en riktig leksaksaffär med tak som ligger därborta?

- Ser det så ut. Låt oss köpa oss bitar av Lego i campingtältet.

- I den här v-v-v-värmeböljan kan det vara en hägring.

- Jag är hungrig. Tror du lite gymnastik med leberne hjälper?

– Varsågod.Viftar du med öronen? Har du fortfarande knäck i lurarna?

- Sätt dig ner och för bananerna bakom huvudet.

- Så allvarligt är det inte. Kan höra musiken från bryggan

- Studsa nu runt i butiken utan att skorna fastnar i håret.

- Gå på händerna i dina Musse Pigg-handskar om det hjälper. Mätt är jag .

- Jag som du tog för dig av Guld-Marabougattin när expediten tittade bort.

- Du är min medbrottsling.

- Trodde du ja. I den här butiken kan du göra nya fynd.

- Ett låda tennis-rockets skulle inte vara så dumt.

- Men hur får du plats med det under kavajen?

- Det vill jag inte säga. Det är vår affärshemligheter.

I tullen.
- Är ni på väg till inlandet eller utlandet?

- Det beror på hur man ser på det. Har lite svårt att välja.

- Är det där allt ert bagage? Har ni något att förtulla?

- Endast vad jag har i väskorna. De är historiska.

- I den här väskan verkar ni ha något tungt, mycket tungt.

- Så sant, den var tung att bära på. Den innehåller tungmetall

- Får jag öppna den med eder tillåtelse?

- Jag skulle inte göra det. Bomben kan utlösas och med utan att man öppnar väskan.

- Bomb? Räcker det inte med att ni är otrevlig?

-Har ni någonting mer med er, mer än guldet i era tänder? Ni är ju tulltjänsteman.

- Så, sant. Ni verkar välinformerad.

- Ja, jag har ju mina kontakter på webben

- Er guldsamling mot min hemliga väska.

- Det låter lockande. vad heter er Fru?

- Hon heter Ballerina

- Varför ligger han i väskan?

- Hur kan ni veta det herr Geiger?Bulltjänsteman?

- Klart jag känner min Fru. Klart att jag kan se skillnad på henne och er fru.

- Ni verkar vara bigamist. Er fru? Lisa Geigerhoofer träffade jag i Stockholm. Hon bara följde efter mig.

- Var ligger det? Kan man åka dit med flyg?

- Luftballong går också bra.

- Vad trevligt. Ha en trevlig resa till fastlandet Er fru behåller jag som bevis, med Eder tillåtelse naturligtvis

- Förresten, hur många människor får man föra in i det här landet? Ni kan inte mena att blåbärsplockarna räknas som människor?

– Nej, naturligtvis inte, med Eder tillåtelse, ni är människa Herr Hauptbahnhofforestander, inte av wax.

– Tror du inte jag glömde waxa min BMW innan jag åkte hemifrån!

– Zå kan det gå. Zå kan det gå. För ozz som sitter i baren äro tid pengar. Förresten, har man Bar i Loftballonken? Ursäkta att jag frågar.

– Inte alls, herr tulltjänsteman. Jag har betalat er med silfverpfenningar.

ANDRA FRASER, bra att komma ihåg i vardagen;
- Ursäkta, är den här moske´n upptagen?
- Jag skulle vilja köpa en ofarlig Klusterbomb.
- Använder Ni batonger på den här skolan?
- Jaså, ni är musiker. När skall ni börja jobba?
- Finns dessa stringtrosor även för barn?
- Vilka fyrverkeripjäser är lämpligast att avfyra i trappuppgången?
- Jag betalar Eder 100kr för om jag får gå före i kön.
- Betala mig 100kr, annars går jag före i kön.
- Brukar Ni ofta vandalisera det här stället?
- Jobbar ni för Bingo Rime´r med det där utseendet?

Ni jobbar inte för Bingo Rime´r, ni har ju eskimodräkt.
-
-

NATTKLUBB

.... - vägen till artistlivet

Nattklubben Bellafointe låg i en sydsvensk stad. Vilken stad som är sydsvensk, kan var vara en definitions fråga, eftersom de som bor i Sundsvall kan uppfatta Mälaren som sydlig. På baksidan av nattklubben stod under sommarens värmebölja ofta ett litet fönster på glänt. Det var faktiskt fönstret till en liten personaltoalett, som Bengan hade upptäckt under sin morgonpromenader. Inte så att han meddetsamma visste att det var ett toalettfönster, men han kunde snart ana sig till det eftersom han ofta hört karaktäristiska ljud därifrån. Bengan samlade flaskor och burkar, gatan i centrum kunde sommartid, under tidiga morgontimmarna, vara den allra bästa.

Någon vecka senare, i den allt vanligare, riktigt långdragna värmeböljan, kanske orsakad av växthuseffekten, fick han den goda tanken att bjuda sin bästa vän Ella, på nattklubb, till en helkväll på Bellafointe. På baksidan av nattklubben klättrade de in genom fönstret till personaltoaletten, lite mödosamt, men till och med den lite kräsna Ella tyckte att det gick an med en hjälpande hand där bak. Det var också befriande att slippa de kritiska, ständigt spananade och granskande ordningsvakterna i randiga kavajer, - för att inte tala om den 50 meter långa kön på framsidan av Bellafointe. Belysningen innne på klubben var, som det sig bör, ganska dämpad.

Bengan och Ella satte sig vid ett litet ledigt bord nära den hjärtformade scenen. En trollkarl fick fram kaniner ur en hatt. Vissa kaniner skuttade iväg, ner från scenen, till publiken förtjusning. Strax därefter bar hans assistent in en stor bur med hönsfåglar av brasiliansk typ. Bengan undrade vad Ella prasslade med, liksom lite under bordet, och såg aldrig trollkarlens nästa trick. (Assistenten försvann i en dimma av blå rök)

- Vad är det du prasslar med, undrade han närmast viskande i hennes öra. Hon doftade Rexona och glad tjejparfym allraminst.

- Det är en rulleav Biscas Mariekeks som jag tog med från jobbet, viskade hon tillbaka.( Behöver det tilläggas att Ella jobbade inom livsmedelbranschen, hos Willys?) Nu visste Bengan att man behövde inte genast beställa in något från kyparen som irrade omkring bland borden, ibland i oroväckande närhet. Nu hade man sina kex att knapra på. Bengan nickade åt Ella med ett litet leende. Framåt småtimmarna skulle det bli både dans till liveband och kanske en liten pikant nakenshow. Bengan funderade på möjligheten att företa sig en liten spatsertur på klubben, mest för att se om det fanns någon kvarglömt cigarettpaket, eller åtminstone en lång fimp i något av barens askfat. Men han bedömde risken var för stor att bli upptäckt av de alltid misstänksamma ordningsvakterna. På scen tog nu ståuppkomikerna Bendrik Koffert och hans naturtrogna latexdocka sin välförtjänta plats. Ella bet i ett keks och såg det hela.

- Hur skall vi komma härifrån om de har stängt personaltoaletten?, frågade hon plötsligt. Bengan svarade inte omedelbart, men sade sedan;

- Vi går under nakenshowen. Då är det ingen som upptäcker något annat, inte ens den där vakten, Leffe Elbert (som han kände sedan tidigare) Ella tittade på Bengan, lättad, men fortfarande undrande. - Ja, Ella, lita på mig. Bengan lutade sig framåt över det lilla bordet.

Just då passerade en kypare, redo att ta emot en beställning, men han trodde att Bengan och Ella var ett nyförälskat par som pratade förtroligt med varandra, så kyparen (Slobodan) lät det bordet vara för tillfället.

Efter Bendrik Koffert, som lockat fram många glada skratt hos publiken med sina fräcka historier, kom då äntligen musikgruppen TwoNighters

- Vad vill ni höra?!, skrek snart gruppens stjärna (Stringo) vid mikrofonen.

- KAN NI SPELA ”JAG FÅNGADE EN RÄV”?!, ropade Ella ifrån det lilla bordet invid scenen.

-Måste du väcka uppmärksamhet!, fräste Bengan viskande från andra sidan bordet.Två timmar senare, efter att det dansats vilt, hjulats och ståtts på händer framför den hjärtformade scenen, var det dags för ett avbrott. Musiken hade paus, men istället skulle det bli spännande exotisk dansuppvisning , av det nya ryska fyndet Garbotjorvskjaj. Det visade sig vara en hel grupp på fem personer, endast klädda i björnbärsbuskar och solglasögon. Att det var både kvinnor och män rådde det ingen tvekan om. Den kände Gry Forsell som var konfrencier, frågade efter första numret;

- Har ni inte rakat er?

- Njet. , var det ärliga svaret. Både Bengan och Ella var lätt roade, men också tillräckligt uppspelta för att för ett ögonblick glömma bort att man var på nattklubben Bellafointe olovandes. Under nästa exotiska dansnummer, med musiken pumpande från några små franska svarta högtalare, ställde sig Bengan upp och lossade livremmen. Hans trasiga jeans föll till golvet, han slet av sig sin röda skjorta med vita prickar och rusade upp på scenen. Ella rev av några knappar på sin blus och slingrade sig ur den blå kjolen. Publiken började applådera. Snart var hon också uppe på scenen i sina högklackade, men stabila Kajsa Anka skor.

Nu blev publiken alltmer högljudd! "Take it off! Take it off!, skanderades det alltmer unisont. Ordningsvakterna kunde ju inte ingripa, i överväldigande majoritet hade man nöjda kunder i salongen, däribland dem Albin Per från kommunfullmäktige, som sades vara inblandad i klubbens ägarstruktur. Åtminstone hade han insyn i hur utskänkningstillstånden fördelade i den lilla staden, söder om Sundsvall.

Genom att bli en del av showen lyckades Ella och Bengan uppleva en lyckad gratiskväll på Bellafointe.

Av detta kan vi lära; genom att bli en del av omgivningen så kan ingen märka gökungarna som vistas där olovandes. En landskapstapet ljuger aldrig. Som en del av fotot i lokaltidningens skandalreportage, genom detta foto, visste nu lokalbefolkningen att Bengan och Ella var artister!