HAR JAG MISSAT NÅ´ T PÅ TV ??

med Lumumba Fjellborg

Lite lustigt var det. Lumumba hade läst en tv-recension som berörde honom extra mycket. Tisdagen den 15 januari skrev Annika Leone i Expressen; citat; När man hör Pelles (gravt överviktig) fru berätta om hur det står till med sin kärleks hälsa vänader det sig i magen: "Pelle stinker som en gammal soptipp. Han rapar och fiser väldigt mycket och den lukten sätter sig kvar i huset. Han kan fisa på toaletten och så luktar det ända in i sovrummet. Folk i hans omgivning backar tillbaka och tänker. vad är det där för en äcklig typ?" Efter 6 minuter och 23 sekunder, då Pelle börjar slicka rent sin tallrik med korvfett och margarin byter jag över till en cirka 70 kilo lättare och helt lysande Peter Settman på årets idrottsgala på SVT. Men inte ens en träffsäker Settman kan rädda 2,5 timmars idrottshyllande. Nästa år skulle jag önska 60 minuter kortare taltid - och Sven Tumba får inte komma."

Så långt Annika Leone.

Detta sammanföll med Lumumbas tankar när han röjde bort några nedfallna grenar ute vid det ganska trevliga sommarhuset, som nu var iordningsställt för åretrunt boende. Han var stolt över sitt utedass, det kunde visas på Tv4 när som helst, eller förstås hos Fredrik och Filip. En ganska kioskliknande byggnad, utan någon vägg på baksidan. Detta var en av hans egna uppfinningar, av den enklare, naturella typen. Istället för att dras med betungande kostnader som vatten och avlopp, hade han investerat i en av västkustens största parabolantenner i privat ägo.

Det var som en jättesvamp på tomten, rödmålad, med vita prickar där tekniken så tillät. En av hans avlägsna släktingar, Carro, skulle komma ner från Stockholm och låna huset en vecka. Hon höll själv på med en renovering av sin lägenhet och genom Lumumbas faster frågat om sommarhuset på västkusten möjligen var ledigt den tid då det var för bökigt att bo hemma. Dessutom, hade hon sitt jobb att sköta. Carro var förstås även nyfiken på Lumumbas stora antenn. Hennes arbete som tv-recensent och nöjesreporter kunde hon nu sköta i en annan för tillfället mera stimulerande miljö.

Bara någon timme senare sladdade hon i på gården i sin lilla bil. Lumumba, som stod böjd på knäna i rabatten, för att justera lutningen på några växter, reste sig upp.

- Hej, Carro!

- Hej, Lumuba! Du visste väl att jag skulle komma?

- Jodå, men vad du inte vet, är att jag skall själv också bo här kommande vecka.

Carro lät inte visa någon förvåning, och tillade genast;

-Vad bra! Då kan du få en inblick i hur jag jobbar! Måste förresten sätta igång med planeringen nästan genast.

De satte sig i det vita plastmöblemanget på gräsmattan, riktigt svala i januari månad.

- Under sommaren måste man nästan ha på sig mörka solglasögon när man tittar på dom, möblerna menar jag, sade Carro och log.

- Ja, men nu är det vinter och hade det varit snö kunde man ju knappt se dem!, sade Lumumba och hällde upp lite kaffe ur en orangefärgad termos. Det porlade till, ångade ur Carros kopp. På eftermiddagen tittade man på Pelle Polisbil som visades på TV 1000 Nordic. Carro antecknade att man skulle även se på samma kanal nästa morgon, klockan 05:00, då man visade Lange flate baller, en norsk komedi.

- Ser du mycket norsk TV, frågade Lumumba i en paus.

- Inte så, men det är lite av en hemlighet, jag tycker det är rätt roligt.

- Ja, norrmännen har liksom sin egen planet.

Man passade på att även titta in en stund hos TV Finland, som visade Kungskonsumenten. Nästa dag vaknade Lumumba ganska sent på förmiddagen, ljuset fladdrade fortfarande ur TV-rutan och Carro satt ihopkrupen i fåtöljen. -Vad tittar du på, sade Lumumba och krafasde lite på sin korta släggstubb.

- Det är en repris på Doktorn kan komma på fyran, sade hon och tog en klunk kallt kaffe. Under dagen körde Lumumba Fjellborg till staden för att handla. Under kvällen skulle det hårdjobbas, på det stora anteckningsblocket i köket hade Carro med en stor tuschpenna skrivit upp alla aktuella tv- tider för de närmaste tre dygnen. På Coop fyllde Lumumba varukorgen med extramycket av det som passade bra framför TV:n. Det blev också ett paket extrakaffe

En morgon tog Carro mod till sig och frågade. bakom en tallrik med ris-puffar;

- Var skall jag sova någonstans?

- Äh.--du kan ta sängen på loftet, sade Lumumba tankspritt. Han var orolig om Carro hade missat Everywoman på Al Jazeera strax före midnatt.

- Såg du Everywoman? Han var uppriktigt bekymrad, han ville inte att tv-veckan skulle bli misslyckad. Han tyckte om sin gäst och han ville inte för sin faster framstå som en ogästvänlig klåpare som bara tänkte på sig själv.

- Nej, jag såg inte Everywoman, men det blev Jagad av Agenter, som jag sett tidigare.

- Med Paul Newman?

- Men det är inte en komedi.

- Du menar den där i Nobelpristagarmiljö?

- Visst, handlingen utspelar sig i Stockholm. Förresten är man dömd att bli andra klassens världs medborgare med alla dessa svenska titlar på utländska filmer.

- Hette inte den filmen the Prize, i original? Lumumba körde sin sked i rispuffarna, som en spade. Carro tittade upp, stannade till och såg Lumumba i ögonen.

- Då borde den ju hette the NobelPrize.

- Inte nödvändigtvis.

- Jag är i alla fall glad att den inte hette Hårda tag med Kålle och Ada. Båda skrattade.
De närmaste dygnen förflöt ganska lätt. Carro såg på all tv som var möjligt, medan Lumumba gjorde sina skrivarbeten i ett annat rum. En kväll skulle bli den sista och programmet framför tv.n var mer späckat än vanligt. Lumumba gjorde Carro sällskap framför Tv:n klockan 19:00 då kanal 7 visade Diet Doctors. Osökt kom man in på matvanor och därifrån var steget inte långt till hälsa.

- Förresten. Var har du toa? Skulle också behöva duscha i morgon, innan jag åker?

- Det är det lilla huset på baksidan. Vattnet till kaffet har jag i en plastbehållare, mest regnvatten faktiskt. Det är nästan slut. Du får åka till badhuset inne i stan?

- Vet du vad. När du säger så där blir jag nästan som Annette Kullenberg. EeeeeeeeeBAaadhuseteeeeeeeeEEEEEEEEEE. Inne i StaaaaaaaaN!

- Lugna dig Carro. Lumumba som hade ett förflutet som ivrig amatörmusiker tyckte det var omusikaliskt. Han tålde inte Anette Kullenbergs entoniga dominananat röstlägen.

- Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeee,baaaaaaaaaaaaaaadhuuuset i stan. Nej, vet du vad. Det är typiskt män.

- Typiskt män? Nej, jag säger väl precis som det är.

- Du menar också att jag skall bära med mig rispuffarna ända till Stockholm! Tror du jag sätter mig därute i den där lilla groteska kåken!

- Nej du Carro, det behöver du inte....

Hon tog på sig sina stövlar, rafsade ihop sina tv.tidningar och gick till dörren. Hon vände sig om för några avskeds ord.

- Innan jag sticker hem, åker jag och kollar nöjeslivet i stan Men jag tänker inte gå till något badhus. Förresten har du hållit mig fången en hel vecka och jag kan anmäla dig för både det ena och det andra. Se som jag ser ut, stinker som en gammal padda!

- Nu har du nog fått fel för dig...., du har varit i televisionens värld, någon annanstans.......en hel vecka.

Carro gasade snart iväg från gården i sin lilla bil, så att dammet yrde.

Lumumba stod kvar, försökte ropa:

- SÄG INGET TILL FASTER INGEBORG !!

HEADING FOR VENUS

- med JOHN FLABBFELD

Det var dagen det skulle ske. John avsåg , som så många gånger förr, ta en rask promenad i det glada Hjälmarholm. Genom parker och över höga trottarkanter. Denna gång, inte för att samla lockande burkar och tomglas, utan för att komma till nästa etapp i den stora planen. De eftertraktade biljetterna väntade hos favoritresebyrån. För att ha råd med dem hade han och hans kära Margot fått spara något alldeles extra. Inga kostsamma utsvävningar hade varit tillåtna sedan förra julafton. Denna julafton skulle man resa till en varmare plats.

- Finns det dagisplatser där? hade Margot frågat medan hon satte upp de nya gardinerna i parets gemensamma vardagsrum.
- Nej, nej, där finns nog inga dagis, hade John svarat. Han tänkte oroligt på frågan om de kanske skulle gå och få några vaccinationer av Doktor Bergqvist, för alla eventualiteter. Vid förra resan, till finska Lappmarken, hade man tagit för mycket sprutor, och blivit infångade av den lokala polisen. Under sin promenad genom Bärseliparken började John vissla på sin favorit i musikvärlden, inledningen till The Final Countdown.
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo.
När han passerade den gröna bänken, med de konferanta kajorna i trädgrenarna ovanför, hade han kommit till sångtexten i andra versen;
- " We´re heading for Venus and still we stand tall"
Han blev avbruten av en yngling i svart läderjacka och med någon sorts huva på huvudet.
- Har du rymt från Skansen? Även om frågan hade varit berättigad att ställas av John Flabbfeld, så var det ynglingen som ställde den till John Flabbfeld.
- Knappast. Jag skall iväg på en mission av sällan skådat slag, tillsammans med min nya fru Margot och hennes tre barn från ett tidigare äktenskap. John svarade alltid uppriktigt på de frågor han fick. Han kunde inte hjälpa att han till utseendet liknande den kände chefen.
- Vad har du i fickan, är det en liten chimpans?, frågade yngligen otåligt vidare. John kände efter i fickorna. I den högra hittade han endast ett gammalt kvitto från Ica-Maxi, ett plektrum och femtioöring. I den vänstra fickan fann han sina stickade vantar som han tidigare trott varit borttappade. På resebyrån arbetade Erling Nordqvist, en enkel och plikttrogen man i sina bästa år. Han sorterade biljetterna i olika högar, i väntan på att förmiddagsrusningen. Just denna dag räknade man med att sälja många resor. På hans enkla skrivbord stod en flaska med bikarbonerande vatten, av det bästa, men ändå billigaste slaget.
När John Flabbfeld kom in, var klockan 10:45. Med sig hade han ynglingen från parken, som han hade hunnit bli riktigt god vän med. Inte en vänskap av det djupare slaget, men ändå. Det hade visat sig att den unge mannen var fjärilssamlare, och med detsamma blivit riktigt intresserad av Johns och Margots resplaner. Hemma i lägenheten skurade Margot spisen med stålull, inte kunde hon lämna allt som det var, innan resan på torsdag. In i köket kom mellandottern, Britney.
- Skall du verkligen gå till skolan i det där raff-setet?, frågade Margot och höll i ugnsluckan.
- Jag får faktiskt gå klädd hur jag vill och förresten, på Venus spelar det ingen roll.
-Tror du ja.
- Varför städar du hela tiden? Vi skall ju ändå åka härifrån? Britney Flabbfeld satte sig nonchalant vid köksbordet. Farmför sig hade hon en skål med flingor. Brödrosten var ännu varm. Hon lekte lite med en av de små stålullskuddarna som hennes mamma ännu inte använt till ugnen.
- Jag städar, ty även en inbrottstjuv uppskattar ha det rent och fint omkring sig. Bonzo kanske blir sugen att värma en djupfryst pizza i ugnen, som hos våra grannar, familjen Breitenholtz-Langströmp, sade Margot dämpat, fortsatte gno, med huvudet ännu inne i ugnen. Britney funderade några sekunder, men;
- Jamen,de bjöd ju in tjuvarna! Hur vet du förresten att han heter Bonzo! Det var sant Heinrich Breitenholtz-Langströmp hade generöst annonserat i lokaltidningen, och sonen Robert hade gjort affischer i skolan. Vid denna tid ett ganska vanligt förfarande om man höjt hemförsäkringen.
Klockan 11:35 kom John Flabbfeld åter till hemmet, nu i sällskap med biljettförsäljaren Erling Nordqvist och den unge fjärilssamlande Fritz från parken. Alla tre hade beslutat göra gemensam sak. Anhöriga i periferin behövde man knappast kontakta ytterligare. Det hade de tre beslutat på stående fot, ute på gatan. Alla tycktes veta om det underbara som skulle hända. Kanske genom telepatiska kontakter, men inte minst genom alla glada rykten som florerade Det som hos många länge varit en flyktig känsla, hade blivit ett beständigt kall. Hjälmarholm hade drabbats av Symmetrisk Empatisk Kollektiv-Sympati , som somliga föredrog att kalla det.
Genom radion meddelade den alltmer officiella Venus-rapportören Yankell nästan hela tiden om det förestående äventyret, den största av alla resor. Man skulle åka till Venus!

Nyinlagda " Kanske på Venustoppen" blev hastigt ett av de populära programmen. Innan torsdag konstaterade man även i de flesta politiska läger att det var ofrånkomligt, alla skulle resa. Arbetsförmedlarna välkomnade förslaget. De som inte ville, skulle man tvinga in i de för ändamålet modifierade rymdfärjorna. Illvilliga kritiker, möjliga smitare, påstod att modifieringarna var inte tillräckliga. De skulle kollapsa redan innan man hunnit upp i första telecastersfären. En folkomröstning i frågan var kanske att vänta, men tiden var knapp. Det dåvarande centerpartiet, med rymdministern i spetsen, propagerade för ett decentraliserat universum.

R E S A N
- Det blir nog bra, sade John Flabbfeld och slog näven i köksbordet.
- Ombord på farkosterna kommer de att ha kändis-värdar har jag hört.
- Allt för att göra det lite trevligare, fyllde Erling Nordqvist i.
- På vår färja kommer vi att hitta Henrik utklädd till äkta indian!, utbrast Margot glatt, som hade informerat sig själv hos hårfrisörskan.
Väl ombord på en av de 144 rymdfärjorna låg man bekvämt bakåtlutade i de ljusblå fåtöljerna. Raketmotorerna var redan under uppvärmning. Farkosterna pekade mot himlen. Det var stjärnklart. En mycket lämplig kväll för avfärd. Det var fullmåne över Hjälmarholm
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo, visslade John Flabbfeld lite försiktigt och sög i sig de sista dropparna ur en Festis.
- Måste du hålla på med musiken just nu!, väste Margot mellan mungiporna. John teg. Det sista han ville, var att störa avfärden.
En hobby skulle inte få förstöra det som var viktigt. Den oblyga finlandssvenska flygvärdinnan tog snart till orda;
- SITUATSCHOONEN ÄR NUU SÅÅDAN, ATT RAKEETERNA PEEKAR RAAKT UPP MOOT HIMMMLEN.
Det var en del sorl ombord och det minskade knappast av ett Tv-team som smygit sig ombord, med den välkände Janne Josefsson i spetsen. Denne vände sig till en passagerare på måfå verkade det som, men det var naturligtvis listigt planerat. Han hade valt en representant för My Case On Venus
- Kan du stå här och säga rakt i in kameran att det här flygplanet faktiskt går till Venus?! Du har ju en flaska Saturnus i näven!
- Jamen, det är ju bara essens, sån´t man blander med brännvin, för att det skall smaka lite godare...
- Essens?! Vem är ansvarig för serveringen här! Håller ni inte på att lura hela det svenska folket!
Det lugnade snart ner sig. John Flabbfeld hade varvat ner till den grad att han kunde se lugnt omkring sig. Såg snett bakom sig ett par kvinnor som satt med bar överkropp.
Det var Ulla och Geraldine från Bröstklubben som satt och åt på varsin köttfärsmacka. John vinkade lite försiktigt till dem med ett par fingrar.
- HÄÄR ÄÄR SLIPPSTVÅNG! skrek den finlandssvenska flygvärdinnan. John fick syn på biljettförsäljaren Erling Nordqvist som satt längre ner. Erling gestikulerade med teckenspråk. John råkade nu lägga märke till att passagerarna var färre än tidigare, ja, mycket färre. Det var riktigt glest i bänkarna! Han vände sig mot Margot som nog satt kvar, med sin alltid lika intressanta veckotidning. Men var var Britney? John såg i riktning mot Erling Nordqvist igen, men han var nu plötsligt försvunnen. John Flabbfeld reste sig upp, började gå bakåt i mittgången, i riktning mot personalens pentry. Kanske hade de en Panodil mot den uppflammande huvudvärken? När han kom till pentryt upptäckte han att där bara fanns en trappa ut ur farkosten. Och det var ganska mörkt därnere. Klockan var över 1 på natten. Britney var väl därute och slarvade någonstans tänkte John Flabbfeld. Hon hade ju sagt att; så fort de kom fram till Venus skulle hon ut och undersöka nattlivet. Mingeldrottning kunde hon ju alltid bli med sina betyg från skolan. Han stegade ner försiktigt ner för trappan.
John Flabbfeld var förvånad över att allt såg likadant ut på Venus som på jorden, det vill säga den del av den som de kände till, alltså Hjälmarholm. Flygplatsen, taxin,.......och på gräsmattan utanför det egna hemmet låg fortfarande den där kvarglömda badbollen från Texaco.

NÄSTA DAG, FÖRSTA DAGEN PÅ PLANETEN VENUS.
Den enda skillnaden var att; ur till och med en enklaste radioapparat kunde man ibland höra;
"Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo.

We´re heading for Earth, and still we stand small."
Margot stod i köket och smorde in näsan med Nivea.
- Inte kunde jag tro att här på Venus är allting nästan som som vanligt.
"´Cause maybe they haven´t seen us and don´t welcome us at all."
Nej, varför skulle man lämna Hjälmarholm, fast man var på Venus. Det var tryggt och bra. Britney hade skaffat sig en ny pojkvän, det var fjärilssamlande Fritz, från Bersäliparken, på jorden bör tilläggas.
- Men det var en intressant resa, sade John Flabbfeld. Det ringde på dörren. John lämnade morgontidningen på köksbordet.
En vindpust svepte in, på trappan stod, från rymdfärjan något bekanta, Ulla och Geraldine i eskimodräkter.
- Ursäkta att jag inte kände igen er meddetsamma. Ni har inte samma profil som på planet, eller rymdraketen, eller vad man skall säga...
- Det gör ingenting John Flabbfeld, nu är vi med i Elsa Grävling sällskapet och har tänkt läsa en dikt för dig. Rättare sagt, inte av Elsa utan Sonja.
- Sonja?
- Ja, Sonja Akesson. Den heter Vinterutflykt, och kan passa nu strax innan jul. Det var sant. Resan till Venus hade gått så snabbt att det var ännu inte julafton. Ulla och Geraldine öppnade en bok och läste högt tillsammans;

Tomtesnö på månskogen.
Tomtesnö på kalhygget.
Tomtesnö på Volvotaket.
Tomtesnö på kyrktornet.
Tomtesnö på bårhuset.
Tomtesnö på martallen.
Tomtesnö på sprutgiftet.
Tomtesnö på dasstaket. Kisshål i snön.

- Nämen!, John var förbluffad men samlade sig snart; - Hkrm,....som Torsten så förtjänstfullt sade....
- Nej John, bry dig inte om Torsten nu, han är bara din fantasi. Åk med oss. Geraldine pekade omedelbart på en begagnad silverfärgad Saab som stod på den lilla parkeringen.
- Ja,...jag vet inte. John hoppades att Margot inte hörde samtalet. Men han hade ju vinkat till dem på rymdfärjan, och visst mindes han dem som läckra....
- Kom nu Torsten,.., äsch jag menar John, sade Geraldine och grep honom i armen. Väl i baksätet på Saaben kom han på att han glömt sin mobiltelefon.
- Du behöver inte hämta den nu, sade Ulla och tittade leende snett bakåt från framsätet.
- Vart... ska vi?, sade John lite förskräckt.
- Bara en liten åktur, sade Geraldine bakom ratten och startade bilen. Margot såg från köksfönstret vad som höll på att hända och rusade ut i hallen, slängde upp den redan öppna ytterdörren på vid gavel, rusade ner för de tre trappstegen, över gräsmattan i sina högklackade High Heel Sneaker- Blobbers, snubblade på badbollen och skrek medan hon landade i krusbärsbusken;
- NEEJ, JOHN ! LÄMNA MIG INTE! John hörde aldrig detta, Saaben var svängd åt andra hållet, redan femtio meter från huset och bilen hade ett starkt motorljud.
Campen låg vid foten av Venusberget. Minst ett trettiotal tält i olika färger, samt en stor husvagn som inhyste ett kontor, förutom att Ulla bodde där.
- Du kommer att trivas här, sade Geraldine och förde John till sitt tält.
- Skall jag sova i ditt tält? Du menar att bara vi..., du och jag?
- Klart, sade Geraldine och överräckte honom randig flanellpyjamas, i brunt och ljusblått.
- Gå och lägg dig nu, du skall ut på strapats i morgon. Måste gå till kontoret för att diskutera några saker. John Flabbfeld var förstummad, men han gjorde som hon sagt. Han låg under ett tjockt termosduntäcke, och funderade, men somnade snart. Han var ju i trygga händer. Trots att han befann sig på Venus. Eller gjorde han det? Allting var ju förvillande likt livet som det varit tidigare, men ändå inte alls. Nästa dag var solig, bara på det sätt som en sann Venusbo kunde uppleva den. John Flabbfeld fick ett par vandrarkängor och något som liknade en kompass.
- Upp på berget unge man!, sade Gertrud efter frukosten. Henne hade John inte sett tidigare, men även hon var klädd i en eskimodräkt, med en stor huva hängandes neråt ryggen. John började vandra. Det gick timmar, Han kände svettdropparna på ryggen. Först som en antydning, sedan att det rann, ända ner i underbyxorna. Berget var täckt av mindre vegetation, buskigt skulle somliga kalla det. Trots att John haft MVG i naturkunskap på gymnasiet, kunde han inte känna växtligheten riktigt. Det var som långa strån, som ibland burrade ihop sig, till nya krulliga konstverk. John nådde till sist krönet, i alla fall en avsats.
Han kunde för första gången se det fördolda, som nu öppnade sig på toppen av Venusberget. En vidunderlig utsikt, något liknande hade han inte sett sedan han var på semester i nord-Norge. Det liknade en stor vulkan, i skimrande rosa. En ravin sträckte sig säkert en kilometer bort. Allt inramat av den, som det verkade, otyglade, vegetation som han redan stiftat kontakt med. Ångor sipprade sakta fram ur ravinens djup. John Flabbfeld letade i sin matsäck. När han böjde sig något framåt, för att leta fram en kexchoklad ur sin matsäck, felbedömde han hur brant det var. Han ramlade ner i Venusberget! Det var en vådlig färd. Han kastades hit och dit, förlorade medvetandet, tappade sin matsäck och en av vandrarkängorna slets av hans fot!
Dumt nog hade han lossat något på snörena när värmen blivit för påträngande.
INNE I GROTTAN
Långt nere i ravinens stora, mörka hålighet befann han sig. Han visste inte hur länge han låg stilla. Ur minnet fick han upplysningen att Geraldine tvingat honom att ta med ett litet paket med Första Hjälpen. Mödosamt vände han något på sig, sträckte en handen i bakfickan. Han hade i alla fall inte brutit några ben. Tomtebloss och tändstickor verkade mest användbart. John Flabbfeld reste sig upp. Med vana händer tände han på. Varje jul han till Margots förtret köpt in lådvis med tomtebloss. Han tyckte det var kul och var inte så lite förtjust i doften. Men i denna grotta han nu befann sig hade han upptäckt även andra dofter. Grottans väggar var rödaktiga, men lite mjuka och hala, som av någon sorts gummi. Minnen väckte till liv, att han någongång för länge sedan, i sin ungdom arbetat i en gummifabrik.
Plötsligt stelnade John till. Han hörde ljud! Någon harklade sig! Någon hostade!. I skenet av sitt sprakande tomtebloss såg han en annan person närma sig.
- Nämen hej! ropade Erling Nordqvist.
- Vad i fridens nman, ÄR du här?! John var utom sig av förvåning och höll upp det sprakande tomteblosset ännu högre.
- V a d gör du här Erling?
Erling harklade sig lite och snöt sig innan han svarade. - Jag letar efter min cykel.
- Det var som..., har din cykel blivit stulen?
- Jovisst, du kom med mig så skall jag visa dig en sak. Erling pekade i riktning varifrån han kommit, längre in i grottan.
Redan efter tio minuters strapats mellan de krumbuktande, fuktiga, gummiliknade väggarna var man framme i en klart större grotta. Framför dem, som i en gigantisk genomskinlig plastpåse, skymtade något som liknade jättelika barnfötter. John Flabbfeld fick inte fram ett ord. Det var en gigantisk jättebaby!
- Kom närmare så får du se vad de står stämplat i ena fotsulan. Det sprakande tomteblosset belyste scenenariot. med ett fladdrande skuggspel, på ett nästan skrämmande sätt. John läste texten på den jättelika runda barnfoten.Tillhör MTV. HOOLIGAN. Made by JackAss.
Håret reste sig nacken på John Flabbfeld. Det saknades ett bäst-före-datum! Han vände sig om och började rusa tillbaka, vart han kommit ifrån, varifrån det nu var! De kunde bli krossade av jättebabyn om det var dags!
UPPVAKNANDET
Ombord på rymdfärjan gick Janne Josefsson fortfarande omkring med sin dolda mikrofon;
- Vad är det här då? Du sitter här och påstår för hela det svenska folket att du skall till planeten Venus. Det här är ju en Tivoliattraktion! Resebyrån är en bluff, iscensatt av Köttfärsprofilerna! John Flabbfeld vaknade. Han hade drömt. Han skämdes. Margot drog sin man i armen.
De skulle julhandla, men John Flabbfeld hade bara satt sig en stund på den lilla elefanten vid entre´n till ICA-MAXI, medan Margot gick till toa. Hon hade varit tvungen att först stå i kö en stund för att växla till sig några mynt för att kunna komma in på kundtoaletten. Därför tog det sådan tid, men det handlade ändå bara om drygt fem minuter John var nu klarvaken. Förvånad att han drömt så mycket under den korta stunden.
- Skall vi handla tomtebloss i år?, frågade Margot medan de var på väg in genom de små svänggrindarna.
- B a r a om vi skall ha sex!Hahaha! Då ser man jättebabyn bättre , sade John medan han greppade den röda varukorgen.
- Du är fan tokig. Beställ tid hos Vårdcentralen!
Inne på varuhuset mötte man Britney med hennes kompisar Ulla och Geraldine, verkade lyckliga, höll något mot bröstet.
- Vi har köpt Queen of Hardrock´s nya CD!, utbrast Britney ivrigt och Geraldine inföll nickande. Ulla var lite blyg och tittade förstrött i korg med strumporbyxor.
- Tur för er, sade John Flabbfeld torrt, tittade någonannanstans. Han ville absolut inte att blicken skulle fastna på Ullas och Geraldines urringningar. John Flabbfeld höll sig trött för pannan, medan de gick in på livsmedel. Där fanns det både smakprover och demonstration av nya stekpannor, Wonder-Phan. En välklädd, ganska kortväxt, man med mikrofon kom rakt emot familjen Flabbfeld, men John dirigerade skickligt de sina till vykortsvdelningen. Den kortväxte mannen med mikrofonen ropade efter dem:- Kan du bevisa för hela svenska folket, rakt in i mikrofonen,inför våra kamera.....att ni inte behöver EN WONDER-PHAN!! På campingen, på berget, i grottan. Äventyrarens bästa vän! Alltid bra att ha med sig!

ENDAST för SAMLARE

PHONOGRAPHISK SWENSKA IDAG

"Hei. Jak är er nya svensklärarets.Vad är det som krupper på makken? Det är ormet som kupper."

Så lät det ungefär i underhållningsfattig svensk TV på 1970-talet., alltid kritiserad av Björn Fremer i Kvällsposten. Nu lever vi 2007 och behöver ett bättre språk!

Högt tempo och mer underhållning! Häng med!

En helt vanlig dag träffar vi Lisa och Petter i Stockholm. Det är Sveriges huvudstad.

Samtal om resor.
- Vart skall vi åka?

- Klockan 17:25 går tåget söderut.

- Vad roligt. Vi skall åka till Skåne!

- Det sa jag inte, sade bara att tåget går då.

- Ursäkta, men, rullar det här tåget söderut?

- Nej, det står still.

- Kan du köra hem mig efter resan?

- Nej, inte alls.

- Jag skulle vilja ha en stor biljet. Men jag visste inte att du var konditor i cafe´vagnen!

- Det är det andra tåget som står där borta. Passare det för mig, så passare det för dig.

- Men du är för liten att vara konduktör!

- Kan jag komma tillbaka om en halvtimme? Det finns en liten plastkirurg inne på Centralen.

- Bär du mig sedan till vagnen som står där på andra sidan ?

- Hördududu.

- Vadådudu?

- Just det, hördu.

- Jag hör bra. Annars kunde jag inte blivit tulltjänsteman heller, i mitt förra arbete.
-Jag har en ide´. Packa ner mig i väskan.

- Det var en annan sak. Då kan jag bära med dig överallt.

- Vad är det mera du tänker på?

- Då kan vi åka på en barnbiljett.

- Ett stort rungande JAAA!! Så gör vi.

- Du menar att du vill, trots allt som hänt, vi har ju så olika näsor.

- Det där tåget går upp till inkontinenten.

En dag på stan.
- Härligt när solen glimrande skiner och hästarna galopperar!

- Men inte på oss, vi springer över kullerstenarna..

-Det här är verkligen On the Runny Side of the Street

– Här råder ju hastighetsbegränsning.

- Lyckliga ägare till mopeder verkar snabbast

- Var är svenskarna ? Varför e här så varmt?

- Där kan man se en fackman , med glass, uppe i tallen, rik som ett troll. - Nu har man kastat sina after-ski jackor.

- Titta där, någonting kommer på cykelbananen! Var är din Musse Pigg väckarklocka?

- Det heter cykel banan.

- Har du också gått på hemspråk, Moskowitch ?

- Nä, jag gick aldrig på det. – Kalla mej inte när andra hör på!

- Vi skulle aldrig ha gift oss.

- Det säger du nu ja, Heinz

- Låt oss glömma det. Se ett Konditori!

På konditoriet.
- Jag skulle vilja se närmare på sortimentet. Vad kostar den där wienerschnitzeln?

- Det är inte vad ni tror. Det är en bakelse. En Wunderbaum.

- Kan jag få se på den i dagsljus.

- Då får ni gå ut på gatan, men det är förbjudet av hygieniska skäl.

- Finns det något som är tillåtet i denna konditorimiljö? Hur lång tid behöver ni för att hitta felet i den där pistagen

- Er näsa är femton centimeter för lång.

- Hur kan ni märka det?

- Det blir ju avtryck i bakelsen.

- Kan man inte få en vanlig hederlig pepparkaksmix på det här stället?

- Ni verkar vara kvinna.

- Var inte så säker på det. Är det där er man?

- Har ni kalla drycker i det där kylskåpet?

- Nej, det är bara en utställning.

- Utställning? Vad har ni för inställning?

- Jag har inställningen att ni bör lämna Sverige.

- Omedelbart? Vart skall vi ta vägen?

- Innan ni går bör ni prova vår hrana za pse.

- Det låter som en specialite´

- Kom, vi sätter oss i parken och dricker the´.

- Vad är det för fel med de´?

- Det får man se.

I affärerna.
Är det inte en riktig leksaksaffär med tak som ligger därborta?

- Ser det så ut. Låt oss köpa oss bitar av Lego i campingtältet.

- I den här v-v-v-värmeböljan kan det vara en hägring.

- Jag är hungrig. Tror du lite gymnastik med leberne hjälper?

– Varsågod.Viftar du med öronen? Har du fortfarande knäck i lurarna?

- Sätt dig ner och för bananerna bakom huvudet.

- Så allvarligt är det inte. Kan höra musiken från bryggan

- Studsa nu runt i butiken utan att skorna fastnar i håret.

- Gå på händerna i dina Musse Pigg-handskar om det hjälper. Mätt är jag .

- Jag som du tog för dig av Guld-Marabougattin när expediten tittade bort.

- Du är min medbrottsling.

- Trodde du ja. I den här butiken kan du göra nya fynd.

- Ett låda tennis-rockets skulle inte vara så dumt.

- Men hur får du plats med det under kavajen?

- Det vill jag inte säga. Det är vår affärshemligheter.

I tullen.
- Är ni på väg till inlandet eller utlandet?

- Det beror på hur man ser på det. Har lite svårt att välja.

- Är det där allt ert bagage? Har ni något att förtulla?

- Endast vad jag har i väskorna. De är historiska.

- I den här väskan verkar ni ha något tungt, mycket tungt.

- Så sant, den var tung att bära på. Den innehåller tungmetall

- Får jag öppna den med eder tillåtelse?

- Jag skulle inte göra det. Bomben kan utlösas och med utan att man öppnar väskan.

- Bomb? Räcker det inte med att ni är otrevlig?

-Har ni någonting mer med er, mer än guldet i era tänder? Ni är ju tulltjänsteman.

- Så, sant. Ni verkar välinformerad.

- Ja, jag har ju mina kontakter på webben

- Er guldsamling mot min hemliga väska.

- Det låter lockande. vad heter er Fru?

- Hon heter Ballerina

- Varför ligger han i väskan?

- Hur kan ni veta det herr Geiger?Bulltjänsteman?

- Klart jag känner min Fru. Klart att jag kan se skillnad på henne och er fru.

- Ni verkar vara bigamist. Er fru? Lisa Geigerhoofer träffade jag i Stockholm. Hon bara följde efter mig.

- Var ligger det? Kan man åka dit med flyg?

- Luftballong går också bra.

- Vad trevligt. Ha en trevlig resa till fastlandet Er fru behåller jag som bevis, med Eder tillåtelse naturligtvis

- Förresten, hur många människor får man föra in i det här landet? Ni kan inte mena att blåbärsplockarna räknas som människor?

– Nej, naturligtvis inte, med Eder tillåtelse, ni är människa Herr Hauptbahnhofforestander, inte av wax.

– Tror du inte jag glömde waxa min BMW innan jag åkte hemifrån!

– Zå kan det gå. Zå kan det gå. För ozz som sitter i baren äro tid pengar. Förresten, har man Bar i Loftballonken? Ursäkta att jag frågar.

– Inte alls, herr tulltjänsteman. Jag har betalat er med silfverpfenningar.

ANDRA FRASER, bra att komma ihåg i vardagen;
- Ursäkta, är den här moske´n upptagen?
- Jag skulle vilja köpa en ofarlig Klusterbomb.
- Använder Ni batonger på den här skolan?
- Jaså, ni är musiker. När skall ni börja jobba?
- Finns dessa stringtrosor även för barn?
- Vilka fyrverkeripjäser är lämpligast att avfyra i trappuppgången?
- Jag betalar Eder 100kr för om jag får gå före i kön.
- Betala mig 100kr, annars går jag före i kön.
- Brukar Ni ofta vandalisera det här stället?
- Jobbar ni för Bingo Rime´r med det där utseendet?

Ni jobbar inte för Bingo Rime´r, ni har ju eskimodräkt.
-
-

NATTKLUBB

.... - vägen till artistlivet

Nattklubben Bellafointe låg i en sydsvensk stad. Vilken stad som är sydsvensk, kan var vara en definitions fråga, eftersom de som bor i Sundsvall kan uppfatta Mälaren som sydlig. På baksidan av nattklubben stod under sommarens värmebölja ofta ett litet fönster på glänt. Det var faktiskt fönstret till en liten personaltoalett, som Bengan hade upptäckt under sin morgonpromenader. Inte så att han meddetsamma visste att det var ett toalettfönster, men han kunde snart ana sig till det eftersom han ofta hört karaktäristiska ljud därifrån. Bengan samlade flaskor och burkar, gatan i centrum kunde sommartid, under tidiga morgontimmarna, vara den allra bästa.

Någon vecka senare, i den allt vanligare, riktigt långdragna värmeböljan, kanske orsakad av växthuseffekten, fick han den goda tanken att bjuda sin bästa vän Ella, på nattklubb, till en helkväll på Bellafointe. På baksidan av nattklubben klättrade de in genom fönstret till personaltoaletten, lite mödosamt, men till och med den lite kräsna Ella tyckte att det gick an med en hjälpande hand där bak. Det var också befriande att slippa de kritiska, ständigt spananade och granskande ordningsvakterna i randiga kavajer, - för att inte tala om den 50 meter långa kön på framsidan av Bellafointe. Belysningen innne på klubben var, som det sig bör, ganska dämpad.

Bengan och Ella satte sig vid ett litet ledigt bord nära den hjärtformade scenen. En trollkarl fick fram kaniner ur en hatt. Vissa kaniner skuttade iväg, ner från scenen, till publiken förtjusning. Strax därefter bar hans assistent in en stor bur med hönsfåglar av brasiliansk typ. Bengan undrade vad Ella prasslade med, liksom lite under bordet, och såg aldrig trollkarlens nästa trick. (Assistenten försvann i en dimma av blå rök)

- Vad är det du prasslar med, undrade han närmast viskande i hennes öra. Hon doftade Rexona och glad tjejparfym allraminst.

- Det är en rulleav Biscas Mariekeks som jag tog med från jobbet, viskade hon tillbaka.( Behöver det tilläggas att Ella jobbade inom livsmedelbranschen, hos Willys?) Nu visste Bengan att man behövde inte genast beställa in något från kyparen som irrade omkring bland borden, ibland i oroväckande närhet. Nu hade man sina kex att knapra på. Bengan nickade åt Ella med ett litet leende. Framåt småtimmarna skulle det bli både dans till liveband och kanske en liten pikant nakenshow. Bengan funderade på möjligheten att företa sig en liten spatsertur på klubben, mest för att se om det fanns någon kvarglömt cigarettpaket, eller åtminstone en lång fimp i något av barens askfat. Men han bedömde risken var för stor att bli upptäckt av de alltid misstänksamma ordningsvakterna. På scen tog nu ståuppkomikerna Bendrik Koffert och hans naturtrogna latexdocka sin välförtjänta plats. Ella bet i ett keks och såg det hela.

- Hur skall vi komma härifrån om de har stängt personaltoaletten?, frågade hon plötsligt. Bengan svarade inte omedelbart, men sade sedan;

- Vi går under nakenshowen. Då är det ingen som upptäcker något annat, inte ens den där vakten, Leffe Elbert (som han kände sedan tidigare) Ella tittade på Bengan, lättad, men fortfarande undrande. - Ja, Ella, lita på mig. Bengan lutade sig framåt över det lilla bordet.

Just då passerade en kypare, redo att ta emot en beställning, men han trodde att Bengan och Ella var ett nyförälskat par som pratade förtroligt med varandra, så kyparen (Slobodan) lät det bordet vara för tillfället.

Efter Bendrik Koffert, som lockat fram många glada skratt hos publiken med sina fräcka historier, kom då äntligen musikgruppen TwoNighters

- Vad vill ni höra?!, skrek snart gruppens stjärna (Stringo) vid mikrofonen.

- KAN NI SPELA ”JAG FÅNGADE EN RÄV”?!, ropade Ella ifrån det lilla bordet invid scenen.

-Måste du väcka uppmärksamhet!, fräste Bengan viskande från andra sidan bordet.Två timmar senare, efter att det dansats vilt, hjulats och ståtts på händer framför den hjärtformade scenen, var det dags för ett avbrott. Musiken hade paus, men istället skulle det bli spännande exotisk dansuppvisning , av det nya ryska fyndet Garbotjorvskjaj. Det visade sig vara en hel grupp på fem personer, endast klädda i björnbärsbuskar och solglasögon. Att det var både kvinnor och män rådde det ingen tvekan om. Den kände Gry Forsell som var konfrencier, frågade efter första numret;

- Har ni inte rakat er?

- Njet. , var det ärliga svaret. Både Bengan och Ella var lätt roade, men också tillräckligt uppspelta för att för ett ögonblick glömma bort att man var på nattklubben Bellafointe olovandes. Under nästa exotiska dansnummer, med musiken pumpande från några små franska svarta högtalare, ställde sig Bengan upp och lossade livremmen. Hans trasiga jeans föll till golvet, han slet av sig sin röda skjorta med vita prickar och rusade upp på scenen. Ella rev av några knappar på sin blus och slingrade sig ur den blå kjolen. Publiken började applådera. Snart var hon också uppe på scenen i sina högklackade, men stabila Kajsa Anka skor.

Nu blev publiken alltmer högljudd! "Take it off! Take it off!, skanderades det alltmer unisont. Ordningsvakterna kunde ju inte ingripa, i överväldigande majoritet hade man nöjda kunder i salongen, däribland dem Albin Per från kommunfullmäktige, som sades vara inblandad i klubbens ägarstruktur. Åtminstone hade han insyn i hur utskänkningstillstånden fördelade i den lilla staden, söder om Sundsvall.

Genom att bli en del av showen lyckades Ella och Bengan uppleva en lyckad gratiskväll på Bellafointe.

Av detta kan vi lära; genom att bli en del av omgivningen så kan ingen märka gökungarna som vistas där olovandes. En landskapstapet ljuger aldrig. Som en del av fotot i lokaltidningens skandalreportage, genom detta foto, visste nu lokalbefolkningen att Bengan och Ella var artister!

ACTIONFILM-KLUBBEN

ACTIONFILMKLUBBEN

med Stephan Spelberg


...Filmer med Steven Segal jag inte sett. Ännu.

Hej Filmälskare. Satt och diskuterade med min kompis Jesper om filmerna som ännu inte gått upp på biograferna. Jesper hade faktiskt varit nere hos Video-Mix och frågat om de redan fanns på DVD. Men nej, så var det inte. Eftersom vi ofta ligger steget före beslöt vi oss för att ändå diskutera filmerna.


The Olympic sumo-rider Spy from the Sky (Sv.titel: Nu blir det GUULD)
Handling: Som karate&kickboxingkunnig, och även, sportfotograf, får Steven snart ett nytt uppdrag; under en stor tävling i friidrott. Genom ett titthål i en madrass skall han utreda en förmodad dopingskandal. Höjdhopparna har setts flyga omkring över stadion. Spjutkastare jagar småvilt på läktaren.Det visar sig snart att publiken är dopad, inte idrottarna! Steven hittar snart ett lugnare jobb, som karate&kickboksningkunnig kombinerad modeexpert/livvakt där han lyckas han förhindra ett slagsmål i en bubbelpool. Det visar sig vara upptakten till en stor härva med många besynnerliga varelser inblandade; dem kastar han upp i lampkronorna., endast iklädd i sumobrottarstringblöjor!

Jesper: Den här var väl ändå rätt häftig. Jag gillar scenen där Steven ligger gömd i madrassen där stavhopparna landar.

Stephan: Ja, det påminner lite om Chicks from the Sky.

Jesper: Men här var det ju killarna som landade

Stephan: Visst, lite gayigt.

Jesper: Men släggkastarna var i alla fall macho. Såg du han som slungade ut TV-fotografen! Stephan: Klart jag såg.

Betyg: En Klar Fyra


The Man with the Plastic Gun (Märklig nog inspelad i Sverige, i Jokkywood. Sv.titel: En Kokt Kuuuåouv me tillbehör)

Handling:Här har vi Steven som kombinerad karate och kickboksningskunnig snöskooterförare/vetenskapsman, som utför experiment med blåbär. I den första snön utreder han blåbärsstölder i skogen bakom laboratoriet. Steven provar på backhoppning, i en fartfylld duell med skurken Mokk. Båda landar i en korvkiosk. Vem hinner först greppa den den gyllene senapen på hyllan? Biroll av Dolph Lundgren, som Utrotaren från Anticlimex (beställningsjobb från Kiosken). Golphen, som han ibland heter, avverkar 247 japanska turister samtidigt som han äter en Korv me brö´ och ser på TV. Steven får senare i filmen nytt jobb, som karate& kickboksingkunnig jultomte i Stockholm, där han får syn på Carl-Bertil Jonsson i färd med att stjäla ur postsäcken. Ur säcken kommer tusentals ivriga östeurope´r i WinZip-format. Steven får fullt upp hela julhelgen. I den mystiska tvättmaskinen, möter han sin kanske hittills värste fiende: Doktor KrymPollo, men Steven tar fram sin Laserkanonmaskingevär och låter det tala så att hela tvättstugan blev en krater!!

Stephan: En upplevelse. Frågan är om Steven kan vara bättre.

Jesper: Men inget för dom yngsta kanske. Backhoppning är farligt.

Steven: Så sant, men kiosken var ju bara en attrapp.

Jesper: Kul att se Dolphen igen. Visste inte att han börjat jobba för Anticlimax.

Stephan: Inte jag heller. Där har dom fått in en verkligt tillgång.

Jesper: Visserligen bara ett beredskapsarbete. Filmen faller lite på ett osammanhängande manus, skurken Mokk visste inte heller skillnad på Poms Fraits och.....

Stephan: Du menar Korvarna?

Betyg: Klar Tvåa

Trip in Circles(Sv.titel: Rondellen som visste för mycket)

Handling: Som ofta anlitad karate och kickboksningskunnig parkeringsvakt bevakar han en populär rondell. Misstanke finns att mystiska långtidsparkerare grävt ner en skatt i det lilla grönområdet i rondellens mitt. Därifrån går en tunnel till banken, Der Schwartwaldbank. Han blir god vän med Schwartzwaldmannen. Lill, filmens kvinna, visar sig vara en karate/kickboxningskunnig, och boaormsaktig i vingum, som genast slingrar sig runt bankdirektören.Dinosauriemedverkan. Steven fightas med en naturtrogen Tyrannosaurus Rex mot trehundra asiatiska bankkunder - och avgår planenligt med segern. Parallellhandling;Som nyanställd karate&kickboksningskunnig plastkirurg har han även hjälpt Betty Gorgonzola flera gånger. Vår hjälte expedierar tjugotvå asiater och nitton utomjordingar med en propellerspark medan han använder Latteautomaten. Betty omskolar sig till bagare som hon tycker är mycket roligare, "när man ändå är uppe, kan man likaväl gå till jobbet". Senare i filmen pensionerar Steven sig, och som nypensionerad karate/kickbokxningskunnig spelbutiksföreståndare, med utsikt mot rondellen,, lyckas han en dag pricka in 10 rätt på tipset! (Ingen utdelning: J Ä Ä Ä Ä C K P O T T!).

Stephan: Egentligen en propaganda film för Svenska Spel.

Jesper: Såg du skurken som skulle fylla i en Bomben-kupong?

Stephan: Ja, hahaha, han kryssade överallt.

Jesper: Dyr insats, men han helgarderade väl alla läggmatcher.

Stephan: Vad tyckte du om filmens Quinna?

Jesper: Svårt att se skillnad på henne och utomjordingarna, faktiskt.

Stephan: Såna utomjordingar har jag inte sett på länge faktsikt. Såg ut som små grodorna.

Jesper: När han (Steven) kom upp ur jorden trodde jag först att det var en mullvad som körde motorcykel.

Betyg: En Klar Trea


Fish&Microchips (Sv.titel: Mandom mod och Norske men) Handling: Som karate och kickboxningskunnig flugfiskare får han under ett pass syn på en Gädda som antastar en grupp Aborrtjejer. Vår hjälte kastar sig i vattnet och dyker, men flytvästen gör att han aldrig kommer under vattnet, och han flyter nedströms, ända till vattenfallet.... (OBS. Dubbad till svenska) Föreningen VSLVTPFIB (Vi som lagrar wåre tomme Pet-Flasker I Bajekaret) är ute på jakt och lyckas rädda Steven. Som tack utrotar han deras vägglöss och förortsskalbaggar med hjälp av karate. På badrumsgolvet möter han sin kanske värste fiende någonsin, Super-Zilverfisk.Filmen slutar med en jättelik pingisturnering utomhus, men, polishelikoptrar förstör det hela. Rotorbladen får bollarna att bete sig som yra galningar, och det allra värsta, Steven´s hästpiskatoupe´ blåser bort, och lägger sig som ett besvärligt Slimy- Alien rakt i plytet på en gangster!
Stephan: Genialiskt.

Jesper: Ja, här har vi nog en fullträff. Roligt att den är inspelad i vårt kära grannland.

Stephan: Ja, och dubbad till svenska tack o lov.

Jesper: Det kan vara svårt att hinna läsa texten.

Stephan: Gillar handlingen också, inte bara för att den ligger tiden.

Jesper: Har du haft några kontakter med VSLVTPFIB?

Stephan: Nej, man jag funderar på det efter att vi druckit ur den här 12-packen med Pepsi-Cola som jag köpt in för denna filmvisning.

Jesper: Jag tror jag också skall gå med.

Stephan: Men du får inte ta hem de tomma Pet-Flaskerna. Det är ju mina.

Jesper: Jaså, vem betalade förra gången då, när vi kollade Pippi Långstrump i den okända mellanöstern-filmen?

Stephan: O.K. Jag ger mig min gode Jesper, men jag drar det på din lön.

Betyg: En Klar Femma

(Foto: Steven Segal spelar även fartfylld guitarr)

ett trafikmagasin

S P E R L I N G

H O L L I S

FRÅN MIN SIDA SETT

- ett trafikmagasin -

Att gå över till h ö g e r t r a f i k kan min själ ha sina sidor. Nyligen, när jag skämtsamt slängde ut en blick igenom den b a k r e vindruutan, i min gröna Saab 96, slog det mig att sikten bakåt inte är annorlunda än tiidigare. Någonstans känner man sig luurad. På något sätt skulle man vilja att trafiiken liksom ändrat karaktär på grund av allas vår högertrafikomläggning.

Inte ens RONDELLKÖRNING uppenbarar några nya sensationer. Efter tre varv brukar jag tröttna och puttar in på någon avfart, kanske stannar till vid en kiosk i Flingonbäcktuna, om än lätt besviken. Kanske köper jag en Loranga. Sån e jag. I skolan kallade dom mig för LO-Ranger. Inga s e e g a bilar här inte!! (Dessutom brukar jag aldrig hitta någon som ens liknar en Saab 96) Vänstertrafikens högste beskyddare, LEFTY-ZORRO, har tidigare berättat till sin personlige mekaaniker Hildingtuna Williamsson, att Volvo egentligen lämpar sig för rondellkörning i hög fart. Med delar av familjen i bagageutrymmet blir c e n t r i f u g a a l k r a f t e n inte tillnärmelsevis så stark vid acceleration. Kommunisterna har förresten kommit på ett nytt sätt att få jämn-vikt i bilen.

TESTER HAR UTFÖRTS

Tester har utförts på landsvägar i Sibirien. Alla får sitta fram. Man har det varmt o gott i kupeen. Det anses mest rättvist. I det här fallet går det väl bra när bilen ändå inte rör sig ur stället. Leftys tips om hur man löser petroleumbrist är säkert värt ett större omnämnande än som får platys i dessa anspråkslösa spalter. ”Gräv själv” är Leftys enkla men geniala råd. Själv träffade jag honom i påskas när han hade börjat provborrningarna. Mest påminde det till en början om ett beredskapsarbete hos Folktandvården, men hans personlige mekaniker grep efter ett tag resolut in. Jag frågade honom, Lefty alltså, om det var någon mening att göra borrhålet två kilometer från bensinmacken. ”Jag gillar Kamp”, sade han och fortsatte med ett skratt; ...”…och så har jag Esso-Larsson som förebild”. Det kunde man inte tro

GENTLEMÄN

Man kan säga vad som helst om dess vägens gentlemän. Pumpa däck kan dom. En Wolkswagen kleinbuss, full-lastad med kinesiska studenter, fick punktering precis framför busshåll-platsen, där jag påpassligt parkerat min gröna Saab 96. Den är härlig att köra. När jag körde därifrån kunde jag se igenom bakrutan. Någon blinkade ivrigt med lyset. Det var nöjda kineser, som snart körde upp jämsides. Av någon anledning låg dom kvar till höger om min ettriga Saab, vinkade och pekade på den mötande trafiken. Det bevisar bara att 1000-miljoner kineser kan ha fel. På vänster sida finns ingen mötande trafik. Inte om man heter LO-Ranger. Jag körde nämligen på vänster sida av vägen, på cykelbanan.

Det har inte en GULA FARAN lärt sig fatta ännu, individens frihet.

Jag betalar för fan min sjukvård själv.

SPERLING HOLLIS

EGEN LÄGENHET

Dygnskostnader
Kostnaderna för olika påföljder som verkställs i kriminalvården varierar, eftersom de har olika slutenhet och personaltäthet.
I en sluten anstalt kostar den intagne i genomsnitt drygt 1 900 kronor per dygn. Det beror på den höga fysiska säkerheten och hög personalnärvaro. Kostnaden i en öppen anstalt är drygt 1 400 kronor i genomsnitt per klient och dygn.
Kriminalvård i frihet är jämförelsevis betydligt mindre kostsamt. En klient i frivården kostar i genomsnitt 164 kronor per dygn.

(textKälla: Kriminalvården)

CONTAINERKOLLEN

.... - ÅTERBLICKAR.

Moa Eriksson i magasinet GROOVE nr 5 2005
Franska - för fjolligt för grabbarna Jag fick ett mail för ett tag sedan från en kille som frågade när jag skulle sluta skriva om fransk sextiotalsmusik och Serge Gainsburg. Svaret är: Aldrig. Ingen skulle komma på att fråga en skribent när han eller hon ska sluta skriva om engelsk popmusik eller amerikansk hiphop. Fransk musik (främst från sextiotalet, men även nyare) är min passion. Det är en för många oupptäckt skattkista full med fantastiska artister som förtjänar att upptäckas även i det anglofila och amerikaniserade Sverige.

G-B kommenterar: "Just nu" (vad det nu är) är 1960-talet dessutom ganska underskattat (för optimistiskt?). I olika media (tidning, tv, blogg) har dessutom allt som osar schlager fått någon sorts gaystämpel. Löjligt, så var det inte. 1960-talet var fortfarande efterkrigstid, en generation efter kriget höll på att etablera sig i vuxenvärlden. Jag tror att det handlade om rätt stora kontraster. Bland mycket annat, ...., en epok är mera komplext uppbyggd än en tillfällig trend.

Leif Furhammar i DAGENS NYHETER, Kultur&Nöjen, 26 februari 1991 (Rubrik: Återblickens tvetydiga kvaliteter - Hur kan han stå där i filmen och minnas vad hon gjorde när han inte var med?)
I realiteten har filmberättarna sällan varit särskilt nogräknade med att iaktta logiska och psykologiska konsekvenser i återblicksperspektiven. Det förekommer förbluffande ofta att någon börjar minnas en återblick mitt inne i en annan persons minne. När sådana kinesiska askar blir riktigt intrikata tenderar gränserna mellan det snillrika och det stupida och mellan det konventionella och det avantgardiska att upplösas. Som berättarteknisk figur har återblicken anmärkningsvärt ofta ett särdeles emotionellt tryck som måste härröra från dess tvetydiga tidskvaliteter: den har en smått övernaturlig karaktär av samtidigt nu och förflutet. Det blinda ödet blir aldrig så blint som i en återblicksfilm, där man först får veta slutet på dramat och sedan tvingas genomleva den oundvikliga händelsekedja som leder dit.

G-B kommenterar: Med tiden får alla lite minnesluckor. Märkligt nog kan man minnas vissa detaljer i mänskliga mått, från långt bak i tiden, som om det inträffade bara för en kort tid sedan. Somliga kan också få för sig att beskriva ens eget ( dv s en annans) liv, trots att de inte var med. Åsikter permanentas, ibland i skvallrets form, ibland ända till mytomaniska dimensioner.

LYCKOSLANTEN Nr 4 2006
Rubrik : 14 Underverk finns i Sverige
Idag finns det 812 så kallade underverk i världen. 14 av dem finns i Sverige. Det är UNESCO, en organisation inom FN som arbetar med att samla våra gemensamma världsarv. Som underverk räknas områden som till exempel har en unik natur. Det kan också vara platser som har en speciell kultur, till exempel någon byggnad som UNESCO har tyckt vara värd att bevara. Listan på underverken har funnits sedan 1972. Listan växer hela tiden och nu finns alla de 812 underverken spridda i 137 länder i världen. Flest namn på listan har Italien har 40 underverk. Spanien har 38 stycken och Tyskland har 31 underverk.
Sverige: Laponia, Struves meridianbåge, Gammelstads kyrkstad, Höga kusten, Falu koppargruva, Drottningholms slott, Engelsbergs bruk, Skogskyrkogården, Birka, Visby, Södra Öland, Tanum, Karlskrona, Varbergs radiostation.

G-B kommenterar: Varbergs radiostation? Kan inte minnas att jag hört någon prata om det. Av de listade svenska underverken har jag bara besökt 2-3 stycken. Underverk vädjar vanligen till återblickar. Enligt min mening behöver "underverk" egentligen ingen nitisk och ihärdig lobbyverksamhet. Underverk kan vara personliga och behöver inte finnas på någon offentlig lista. För mig är underverk också förknippat med inslag av gåtor, mystik och det svårförklarliga. Trots att underverk har en ingrediens av återblickande, finns det också ideer om framåtskridande, kanske till och med "barnatro"?

EN VIT VECKA

BONDE SÖKER....

....R I K E D O M !

I en by som låg mitt ute på den sömniga landsbygden levde en gång i tiden en präst och en bonde. Prästen hade sju präktiga kor, feta och vackra. medan bonden hade bara en enda, och den var både ynklig och mager av brist på foder och dessutom halt. Men hagalen och lysten som han var ville prästen gärna lägga beslag även på den fattige bondens enda kossa.
- Då skulle jag ha åtta, det är bättre upp än sju! tänkte han och började fundera på något finurligt sätt att komma över bondens kreatur. Snart inföll det en stor helgdag, och samtidigt hölls marknad i byn, vilket betydde att praktiskt taget alla där i trakten som kunde stå på benen samlades på bytorget för att handla och roa sig. Eftersom det också hörde till att man skulle gå i kyrkan var den lilla bykyrkan vid högmässodags alldeles proppfull med bönder och deras familjer. Under gudstjänsten lämnade prästen altaret och gick fram mot församlingen med en stor, öppnad bok i sina händer.
Medan han låtsades läsa ur den mässade han med hög röst:
- Lyssnen, I bröder i Kristo! Lyssnen! Si, den som giver en ko till sin andlige herde, han skall av Herren bliva sjufalt belönad för sin fromhet! Den där harangen sjöng han flera gånger om för att vara säker på att den skulle bli ordentligt uppfattad av de närvarande. Det blev den förstås, men det var bara en enda i församlingen som den gjorde intryck på - den fattige bonden, han som bara hade en ko. Han sade för sig själv, där han stod i kyrkan och tummade på sin slitna mössa:
- Vad har jag egentligen för glädje av det där usla och magra koskrället? Hon ger ju inte ens så mycket mjölk att det räcker till mina barn. Jag tror jag ska göra som Den heliga Skrift säger och låta kyrkoherren få henne. Kanske lönar mig då Gud på det vis som pastorn skriker om, vem vet? Så fort högmässan var slut återvände bonden hem till sin gård, knöt ett rep om kossans horn och ledde iväg henne till prästgården.
- Guds fred, fader! sade han när han steg in.
- Guds fred över dig själv, min vän! Kommer du till mig med goda nyheter? Ska vi ställa till med dop eller bröllop?
- Ingetdera., fader, utan det förhåller sig så att jag var i högmässan i förmiddags och hörde dig läsa ur Den heliga Skrift, att om någon gav en ko till sin andlige herde, så skulle himlen skänka honom sju i gengäld. Därför, vördade fader. så kommer jag för att erbjuda Ers helighet min ko.
- Du har tänkt och handlat alldeles rätt, min son, just som en god kristen. Det gläder mig att det finns församlingsbor som inte låter Guds ord bara gå in genom det ena örat och ut genom det andra utan som också visar sig vara Ordets görare, inte endast dess hörare. Gud skall belöna dig sjufalt för detta! Led nu din ko till mitt fähus och bind henne där tillsammans med mina egna. Bonden fogade sig snällt efter pastorns önskemål och återvände sedan tomhänt hem.
Som ni nog kan tänka er blev hans hustru inte särskilt lycklig när hon fick höra vad som hade hänt.
- Varför i Herrans namn skulle du ge vår enda ko till prästen? Du är en idiot och en lymmel som kan göra din familj så illa! Har du tänkt dig att vi ska dö av svält nu, som övergivna hundar?
- Lugna dig, käraste, var inte så vrång mot mig! försvarade sig mannen. Hörde du inte själv vad prästen sade i kyrkan i förmiddags? Vänta bara lite, så ska du se att vår ko kommer att bli ersatt av sju andra, för du vill väl inte påstå att Skriften är fylld med lögner? När vi har fått sju kor ska vi leva desto kräsligare! Bonden satt där sedan hela vintern och väntade på att de nya korna skulle infinna sig, men utan resultat, fähuset var och blev alldeles tomt.
När våren kom släppte bönderna ut sina kor på bete på allmänningen, och dit kom även prästens kor - däribland förstås också den som en gång varit i den fromme bondens ägo. På kvällen drev byherden alla kreatur hemåt för att de skulle mjölkas, och djuren var så vana vid den här lunken att varje ko av sig själv gick till sitt eget välkända fähus. Främst bland prästens kor gick den här kvällen hans nyförvärv, den fattige bondens kossa, och hon var ju sedan åratals kvällar van vid att efter betesgången halta hem till just sitt gamla kostall. Alltså traskade hon iväg i sina gamla gängor. Prästens övriga kor hade under den gångna vintern hunnit bli så vana vid den nya kamraten att de snällt följde i hennes spår och alltså hamnade på den fattige bondens gårdsplan. Bonden satt där just på sin pall och tittade ut när han fick se denna karavan av kosssor komma lufsande. Då hoppade han ivrigt upp och ropade glädjestrålande till sin fru:
- Titta bara! Vad var det jag sade? Det som prästen siade om i sin mässa i somras, det har nu hänt på riktigt! Vår kära gamla ko har kommit tillbaka, och hon har sju andra i släptåg! Ära vare Gud i höjden! Skriftens ord har sannerligen gått i fullbordan! Nu ska du väl ändå sluta att förebrå mig, för nu ska vi i all vår tid aldrig mer behöva sakna vare sig mjölk eller ost eller smör. Han rusade ut på gården och föste in de åtta korna i sitt fähus - där det blev lite trångt om saligheten - och låste sedan porten med dubbla slag. När prästen samma kväll upptäckte att hans kor inte hade återvänt från betet började han leta efter dem överallt i byn, men ingen hade en aning om vart de tagit vägen. Till sist uppsökte han även den fattige bonden, och i hans fjös hittade han alla sina kossor. Han steg in i stugan, och med sträng min vände han sig till bonden och frågade barskt:
- Hur kan det komma sig, min son, att du i ditt fähus har tagit in kor som inte är dina egna?
- Vad menar du, fader? undrade bonden. I min gård finns inga kor som inte tillhör mig! De är alla mina, och det är Herren Gud som har skänkt mig dem. Det var min egen lilla bruna ko som kom tillbaka i kväll och hade med sig sju andra, precis så som du själv läste om ur Den heliga Skrift under marknadsmässan i somras.
- Du pratar skit, du son av en hynda, fräste prästen ilsket. Mina kor är mina kor!
- Nej, korna där ute är mina! De är en gåva från Herren Gud! Nu började diskussionen bli het, men bonden stod på sig och prästen vågade inte ge sig i handgemäng med den kraftige mannen utan gick till slut därifrån med han röt åt bonden:
- Må djävulen och hans anhang ta dig, din fähund! Behåll din gamla kokrake men ge mig åtminstone mina egna tillbaka!
- Inte så mycket som en hundröv ska du ta från mitt hus, fader, för det är inte från dig utan från Herren som jag fått korna! Kyrkoherden vände sig i sin förtvivlan till domkapitlet och väckte sak mot bonden för att han på orättfärdigt sätt hade kommit över de sju kreaturen. Eftersom det gällde en prästman kom ärendet upp i biskopens domstol, men biskopen hamnade i en besvärlig situation. Ett par dagar före rättegången hade nämligen prästen för säkerhets skull skickat honom en icke föraktlig summa kontanter, och dagen därpå hade bonden kommit och överräckt en hel rulle av den finaste hemvävda vadmal, som inte heller gick av för hackor. Hur bär man sig åt när man fått mutor från bägge parterna och helst av allt vill behålla dem båda?
- Det här, sade biskopen, när han lyssnat på de bägge männens redogörelser för vad som tilldragit sig, det här är verkligen inte något lätt ärende att döma i. Men jag har just kommit på ett sätt att låta er själva avgöra tvisten. Ni ska bägge återvända hem till er by, men den av er som först hinner hit till mig i morgon bittida, den ska få behålla alla de åtta korna! Kyrkoherden for raka vägen hem till sitt och uppmanade sin hustru:
- I morgon måste du väcka mig långt före gryningen. Glöm det inte, för det är viktiga angelägenheter det gäller! Men bonden var ingen dumbom. I stället för att återvända hem smög han sig in i biskopens hus och letade sig fram till hans sängkammare, där han gömde sig under sängen.
- Om jag ligger här i natt och håller mig vaken, så ska det nog bli mig som biskopen får möta först i morron bitti! tänkte han. Bonden låg där under sängen och nöp sig i armarna för att inte somna. Mot aftonen kom biskopen och gick till sängs och började snart snarka så att mannen under hans bädd just inte behövde riskera att falla i sömn. När det inte var långt kvar till midnatt knackade det plötsligt på sovrumsdörren. Biskopen vaknade, steg upp och gick fram och gläntade på dörren medan han frågade:
- Vem där?
- Det är jag, fader, abbedissan!
- Nej, men så kärt besök, sade biskopen, kom hit och vila dig på min säng! Abbedissan efterkom villigt hans uppmaning, och biskopen var inte sen att få av henne kläderna. Efter en stund började han fingra på hennes bröst och frågade:
- Vad är det här för någonting?
- Helige fader, svarade hon, det är Sions klockor. Klämta gärna i dem! Sedan lade biskopen sin hand över hennes navel och frågade:
- Och vad är det här då?
- Det är världens navel, den som finns på Oljeberget i Jerusalem! Snart slank hans fingrar lite längre ner och då frågade han:
- Men vad har du här?
- Det är mitt lilla helvete! svarade abbedissan.
- Oj oj oj, utbrast biskopen, så bra! Du må tro att jag har en syndare som just skall bli Djävulens rov. Sagt och gjort - biskopen skickade syndaren till helvetet, både en gång och flera.
Efter några timmar var det dags för biskopen att följa abbedissan en bit på väg mot klostret och så fort han var ensam i sovrummet kröp bonden fram från sitt gömställe och rusade hem. Nästa morgon gav sig prästen iväg hemifrån långt före dagningen och halvsprang hela vägen till biskopens palats, dit han kom tidigt i ottan, om än med andan i halsen. Bonden däremot hade ju inte njutit någon särskilt god nattsömn. så han låg kvar i sin säng en god stund efter det att solens strålar hade väckt honom. Så småningom spankulerade han iväg till staden, han också, men först hade han ätit en ordentlig frukost och tagit sig ett par snapsar för att pigga upp sig lite inför vandringen till biskopshuset. När han äntligen anlände hade man väntat på honom i flera timmar, och kyrkoherden från hans by tog emot honom med ett självbelåtet leende.
- Jasså du, du hade visst svårt att lämna lopporna och sänghalmen i morse! Nåväl, på det här viset har du gjort det lättare för Hans Högvördighet, för nu kan det ju inte vara särskilt svårt för honom att avgöra vårt mellanhavande. När de bägge två strax därpå stod inför biskopen vände denne sig till bonden och sade:
- Det tycks visst inte råda något tvivel om att det var du som kom sist!
- Tvärtom! protesterade bonden. Jag kom först, Ers Högvördighet minns kanske att jag anlände hit precis när det klämtade som bäst i Sions klockor och en syndare skulle skickas till helvetet? Mer hann bonden inte säga.
- Korna är dina, min gode man! förklarade biskopen raskt. Det är alldeles uppenbart att du var här först! sade han och lyfte bägge händerna mot bonden för att hindra honom från att komma med ytterligare detaljer. Så förlorade prästen all sin boskap, men bonden kunde leva resten av livet i överflöd.

Denna saga; "Bonden som fick höra Sions klockor klämta", tillskrivs ryskt ursprung. Återgiven i Bra Böckers serie; Folksagor del 3, 1987. Som många sagohistorier har den i varierande former vandrat runt i många länder. I Sverige dök den upp före 1851, då ett första omtryck gjordes.

MELLAN DRÖM och VERKLIGHET

Han valde ett litet kafe´ på den hemlig ort som mötesplats. Det hade varit svårt att komma i kontakt med honom. Inte så att han helt undvek kontakter, men han var mycket efterfrågad. Med mig hade jag en tidningssida från april 2001, Detta skulle utgöra utgångspunkten för vårt samtal, min intervju. Sidan handlade om trafikforskaren Sonja Forward och musikvetaren Carin Öblad som 1998 gjort en undersökning om hur musiken påverkar vårt sätt att köra bil. En liten servitör i peruk serverade oss vid bordet. Bullarna var stora och täckte hela fatet, så var ofta fallet på landsorten.
- Du menar att det är bluff, musiken, påverkar oss inte i bilen ?, sade jag en bit in i samtalet.
- Ja. Vi är fullt upptagna av synintryck och logisk tankeverksamhet.
- Men handlar inte musiken också om att sätta igång fantasin, vi ser ju även där? Han gapade och fick in bullen, bet till, den kapades. Hans käkar arbetade som en långsam kvarn. Bullen gick ett ovisst öde till mötes. Var han överhuvudtaget en vanlig människa?
Han svarade; - Din rondellkörning utlöper i praktiken på ett likadant sätt, även om du lyssnar på musik.
Funderade några sekunder.
- Men det är väl inte det enda, rondellkörningen...
- Nej, men vadå, vakna upp. Vart vill du komma? Sitter du och sjunger med i bilen? Din egentliga körning påverkas ändå inte, musiken bara bekräftar vilken idiot du redan är.
- JA. KANSKE DET. Men en viss påverkan måste ju finnas? Ändå, en nytillverkning av idiotin sker..., om man säger så.
- Nytillverkning? tror du att det är något biologiskt? Musiken är bara som ett presentpapper.

Just då var en lång yngling, som också var inne på det lilla kafee´t, på väg till Juke-Boksen som stod i hörnet. Han liksom hasade sig fram, stötte till några av borden. Kanske var han inte helt nykter, i alla fall kunde han ha en ganska rejäl baksmälla eller vara påverkad av något piller. Myntet föll i Juken, det lät som när man fyller på i en parkeringsautomat.
- Se här nu då. Vi får väl se vad som händer i lokalen när musiken går i gång. Du menar att ingen påverkas?, sade jag och såg honom i ögonen, där han satt på andra sidan bordet.
Ingen visste vad han hette. Plötsligt hade jag tappat respekten för honom. Han var kanske inte så stor och ouppnåelig, trots allt sitt rykte.
Det skrapade igång, några sekunder, det vara gamla vinylsinglar i musikautomaten.
Cafe´t fylldes av ljud.

Pardon me, if I’m sentimental
When we say goodbye
Don't be angry with me should I cry
When you're gone, yet I’ll dream
A little dream as years go by
Now and then there's a fool such as I

Now and then there's a fool such as I am over you
You taught me how to love
And now you say that we are throughI'm a fool,
but I’ll love you dear
Until the day I die
Now and then there's a fool such as I
Now and then there's a fool such as I am over you
You taught me how to love
And now you say that we are through
I'm a fool, but I’ll love you dear
Until the day I die
Now and then there's a fool such as I
Now and then there's a fool such as I
Now and then there's a fool such as I

Words & Music: Bill Trader
(Now and then there's a fool such as I) Elvis version ;Recorded: 1958/06/10


När musiken var slut, ropade bagaren bakom disken;
- Eberhardt kom hit! Komhit genast! Ynglingen hade stått framåtlutad vid Jukeboksen och diggat, vände sig om, yrvaket, men överraskande hastigt. Han drog en revolver ur byxlinningen och sköt två skott mot bagaren. Glas splittrades. Hela sortimentet med bullar och bakelser liksom rann med glasskärvorna, på väg mot golvet. Bagaren hade inte träffats, men var redan i köket, ringde med mobiltelefonen. Efter detta intermezzo, vände jag åter mot min gäst, mannen jag skulle intervjua om ljudets påverkan. Han greppade en ny bulle från det ljusblå fatet. Den bara vek sig i hans hand, han förde in den mellan läpparna, dubbelvikt.
- Där ser du, sa han, liksom med en ljudämpare i munnen. Jag väntade på besked. Vad skulle jag ha sett. Vad ville han egentligen bevisa? Två poliser stormade in med dragna tjänstevapen.
Den blå-vita bilen stod ute på parkeringen, omringad av nyfikna från orten.
- Du märker väl, ljudet har inte påverkat oss. Vi sitter här som vanligt
- Äter bullar och dricker gott kaffe.
Han hade rätt. Alla ljuden hade inte påverkat oss något nämnvärt. Vi var opårverkbara, som färdigprogrammerade. Det var knappt att ens synintrycken fungerade. Vi såg som på en film, på en tv utan ljud. Där satt vi, på ett litet cafe´, ute på landsorten.
Vi var från storstan och vi var helt avtrubbade i våra sinnen.
Det enda jag kunde numera, var att koncentrera mig på en enda fråga, jag hade valt en tidningssida och skulle fråga honom. Det kunde vara bra för min karriär, fokuseringen. Inget kunde störa mig. Han hade rätt, omgivningen var bara som ett presentpapper, ett stökigt nödvändigt, knappast ett ont, men ett onödigt.
In genom dörren kom en lång tunnhårig man i grönvitrutig kavaj.
– Hej, jag heter Johnny Factura, vill ni köpa en tvättmaskin? Han såg sig omkring, över förödelsen inne i lokalen, glas, blodstänk och tårtor i en enda röra. Omedelbart satte han sig vid vårt bord, utan att skämmas eller några tecken på blygsel, av den art som kan vara påfallande på landsorten. Han förde ena handen i innerfickan och drog fram några guldhalsband.
– Eller behöver Ni lite pynt till tjejen därehemma?
Vi såg på honom, utan att förvånas. Johnny Factura väntade sig att han gjorde något intryck på oss. Efter att ha betraktat oss en stund öppnade han dokumentportföljen.
– Här har jag devedee-filmer. Porr om ni så vill, annars har jag vanliga familjefilmer också. Bagaren kom in med ett bandage runt handen.
– Stick Johnny Factura.
Efter att ha försökt till oss sälja en fritidsbåt som fanns nere vid sjön, lämnade Jonny Factura lokalen medan han ryckte på axlarna.
– Nej, nu måste jag också åka sade mitt tilltänkta intervjuoffer på andra sidan bordet. Det berörde mig inte, att jag misslyckats.
Mindes hans ord, ”vadå, vakna upp”, när jag satt på tåget till Norrland. Knäppte på min medhavda ljudanläggning för ett sista experiment; skulle jag bli berörd.?Anläggningen hade kraftiga bas-woofers. Tre yngre kvinnor satt lite längre bak i vagnen. Noterade att de var beväpnade med kraftiga skjutvapen när de stod framför mig och bad mig skruva ner ljudet. Det besynnerliga var att man också höll i öppnade förpackningar av lingondrycken JOKK, med randiga sugrör i http://zagolandet.blogspot.com/2006/11/kafe-rubinstein.html
– Jo, jovisst…, jag stiger av här vid Prästmon, tåget saktar ju in. Jag märkte att de gjorde intryck på mig. Var det bara gevären, eller var det något annat? Som hypnotiserad steg jag av tåget, som den självklaraste sak i världen, trots att jag skulle till Junsele. Jag påverkades, inte av musiken direkt, men dom gjorde det! Trafikforskaren Sonja Forward och musikvetaren Carin Öblad kanske hade rätt !
Väl framme åkte jag hiss upp i ortens enda höghus, d v s det hade mer än tre våningar. Ringde på dörren, Ellinor borde vara hemma vid denna tiden, strax före eftermiddag. Ut genom en annan dörr kom plötsligt en av grannarna, som vad jag kunde minnas hette Aida. Hon var ovanligt lättklädd, men verkade förbannad;
- Bara jag får mitt SEX så skiither jaag i resten! Hennes språkbruk på berörde mig inte. Hon rusade in genom en annan dörr, och stängde den med en smäll. Ville inte blanda mig i de lokala intrigerna. Få saker berörde mig, återigen. Kanske var det fokuseringen på karriären.

CARRIE - eren....

............. framför allt.

Britta tränade, gymnastiserade, jonglerade och dansade med en rymlig plastring. Svingade den runt midjan. Vinddraget fick tidningsbladet att fladdra till vid köksbordet. Hennes man Algot satt ännu vid frukosten.
– Du blir aldrig lika bra som Tone, skrockade han och bläddrade vidare i tidningen. Britta lät ringen rulla.

Då och då stannade hon till, höll om ringen och plockade med rak rygg upp utslängda papperstussar från golvet.
- Du är inte lika snabb som Tone. Hon kan få ner handen till södra Tyskland på mindre än en tiondedelssekund utan att böja knäna, sade Algot medan han läste vidare.
– Vi måste skaffa en riktig karta så att jag kan träna på riktigt…., har inte ni några gamla Europaplanscher på Läromedelslagret ? sade Britta framför spegeln.
– Vad blir det bättre av, svarade Algot medan han porlade ner lite kaffe ur termosen. – Du vet ju inte ens var Norrland ligger.
– Det vet jag visst det, sade Britta och började dansa Limbo under köksbordet.
– Dom där tajtsen kommer du att spräcka. Med en knall, sade Algot och läppjade på en kopp Zoegas. Medan han lade ifrån sig tidningen. När Britta dök upp på andra sidan bordet hade hon några svettpärlor i pannan, som annars också var ganska glansig.
– Vet du vad, kan inte du börja hos TV 3 som nyhetsuppläsare? Du sitter ju mest och läser nyheter hela tiden.
– På TV 3? Räcker det inte med att du sökt jobb som väderflicka hos TV 4 ?
– Hos TV 3 kan du säkert få sköta nyhetstombolan.
– Tombolan?
– Hitta på nåt. Hitta på nåt som gör att gör att verkar så intressant att dom kan inte låta bli att kalla dit dig.
– Varför skulle…?
– Ja du vet unge Clebert i grannhuset, har fått jobb i Österrike som cliffhanger efter det att han sagt att han åkt smorgasboard ner för Mount Everton.
– Skateboard, nej, den har vi hört förut…Ingen har kunnat bevisa…
- Nej, men han var framfusig och det är sånt dom lägger märke till.

Någon dag senare skickade Algot en video till Robert Aschberg. Han hade videofilmat en utländsk granne som var på väg till macken för att köpa mjölk till överpris. Algot kallade filmen för Tyska Maffian gör affärer hos Preem.
Algot kom ändå med senare i TV 3, i programmet Efterlyst. En bevakningskamera hade fångat honom och Britta på bild när de gjorde inbrott på skolan för att stjäla kartor, me på hemvägen råkat köra över en medborgare av utländskt härkomst som kom från Preemmacken med ett mjölkpaket.
Det märkte aldrig Algot och Britta i flyktens stund, ...på väg att bygga upp sina carrierer. Brynolf Wendt medverkade aldrig i just det Efterlyst-programmet, men om han gjort det hade han säkerligen yttrat; "det finns endast två typer av företagare, de åtalade och de ännu icke åtalade. Dessa två turturduvor sitter nog redan i Guetamala, äter bananer, ser på sina kartor som man stulit från skolbarnen i Sverige".

TAP MAD´L

JOMENVISST ......TAP MAD´L !
(uttalet för dig som glömt din grundliga herr Mods engelska med amerikansk accent)

Den norska, danska och svenska tjejerna var redan i Miami för nästa steg i Tap Mad´l tävlingen (TV3), fotografering i moderiktiga bikinis på stranden, i soluppgång.

I varje nationslag var man tre stycken, förhoppningsfulla och glada över att ha kommit så långt i karriären. Den bestämda och auktoritära, den erfarna modellen här kallad G (inte att förväxla med obducenten i Discovery Channel), var den som instruerade de tävlande med lite allmänna tips. Hon betonade professionalism och att flickorna skulle lägga semester och dagdrömmar åt sidan.
Fokuseringen skulle ligga på att man som modell sålde en produkt. Iden här branschen var man dessutom själv en produkt hade G försökt inpränta flickorna. Fotograf var den kände från New York, som hade med sitt team till ännu ett jobb. Vid upprepade tillfällen bad han flickorna under strandposeringen, "bring the sexy".
G begärde enskilda konfrontationer med deltagarna , och hade bestämda synpunkter på varje deltagare, (efter att ha ställt dem någon mer eller mindre provokativ fråga); "Du har en finne i ansiktet" "Du har en glugg mellan tänderna" "Du har ett attitydproblem". För mig påminde det hela inte så lite om "Idol" tävlingen....,

Och allt detta besvär för att i andra hand kunna sälja några tygbitar för badstranden....
Hur har mänskligheten klarat sig tidigare? Vilka estetiska värden tar man sikte på?

Och varifrån kommer denna tävling? Från a) det inre av Mongoliet? b) Stockholms skärgård? c) Arabvärlden? eller d) En av rymdfärjorna där man införde det som tidsfördrif?

SPÄNNANDE MED NY STANDARD

( ur serien: NY STANDARD från tiden då någon Far Far var ung.)

Har du glömt förstoringsglaset? Klicka på bilden.

Anständigt lyssningstips: "Kärlek har ändrat karaktär" med Tage Danielsson

PLASTPÅSEN ÄR HÄR FÖR ATT STANNA

( ur serien: NY STANDARD då åtminstone någon Far Far var ung)
Klicka inte på bilden om du vill slippa se det större.

"Det är de små hushållen som vi tänker på med vår Gott i Plast-serie, för det är de som behöver engångsförpackningar i litet format. Det var någon gång 1951 som vi av en tillfällighet fick hit en plastpåse från Amerika. Jag kan se den för mig, där den låg i laboratoriet med två gurkor i, som var gulare än våra. Sedan dess har vi hela tiden arbetat på att bygga ut vår plastlinje. Med plastpåsarna vill man ersätta lösviktsförsäljningen som börjar bli helt otidsenlig.
Och vad vi som sagt främst tar sikte på med hela vår serie "Gott i Plast", är de små hushållen, de ensamstående och tvåpersonersfamiljerna. Dessa har en kolossal användning för just engångsförpackningar. Det är egentligen synd att husmor inte har en liten sax inbyggd i fingertopparna - det är väl det enda felet med den här typen av emballage.
När det till exempel gäller senapen, för att börja tala om våra produkter, är det naturligtvis så, att det är billigare att köpa den i plastpåse än i nyttoglas. Man kan tänka sig att en husmor vill skaffa sig en serie enkla glas till vardagsbruk - och när hon fått tillräckligt många, övergår hon till senap i plastpåse, en engångspåse som utan att torka kan sparas till flera tillfällen om man tillsluter den väl. Det är egentligen märkvärdigt hur mycket senap som det konsumeras i en barnfamilj. Senap skall ju egentligen vara något starkt, som barn inte tycker om, eller hur? Förr strök man ju senap på barnens fingrar för att få dem att sluta upp att suga på dem.
En annan produkt, Gele´, både den svarta och den röda, har också fått nya kläder. Nu finns den i en liten slät plastbägare med bara 50 gram i. Lagom igen. Man vill inte ha någon liten klibbig gele´rest kvar efter middagen. När det gäller familjen konserverade bär - hallon och jordgubbar - har vi på sista åren fört en bister kamp mot det djupfrysta, men vi har fått en segsliten och framåt medlem till - nämligen nyponsoppan.
Vi har skaffat en ny och konstnärlig etikett på den som vi tror syns bättre. Detta underlättar för den gamle att hitta rätt i hyllan. Stora familjen gurka återfinns i många klädnader - plåt, standardglas, plastpåse - och av flera typer: Ättiksgurka, hel eller skivad, pressgurka, samt herrgårdsgurka. Vi utnyttjar verkligen de möjligheter plastpåsen ger. För att inte säga, vi leker våldsamt med den.
Vårt arbete går vidare med Edert stöd. Tillsammans kan vi göra en god plastpåse bättre."

Ur veckotidning från 1950-talet, ej helt i original skick, förmodligen avkortad (av mig) Texten användes i detta skick som ett övningsmaterial i "muntlig scenisk framställning" i ett amatörteatersammanhang.
(personerna på bilden har inget samband med gurkorna i texten. Förresten. Vill ni ha era namn publicerade i bloggen är det ju bara att skriva en comment, hur enkelt som helst. Klicka o skriv! Passa på att skälla på mig, passa på att ifrågasätta)