CARRIE - eren....

............. framför allt.

Britta tränade, gymnastiserade, jonglerade och dansade med en rymlig plastring. Svingade den runt midjan. Vinddraget fick tidningsbladet att fladdra till vid köksbordet. Hennes man Algot satt ännu vid frukosten.
– Du blir aldrig lika bra som Tone, skrockade han och bläddrade vidare i tidningen. Britta lät ringen rulla.

Då och då stannade hon till, höll om ringen och plockade med rak rygg upp utslängda papperstussar från golvet.
- Du är inte lika snabb som Tone. Hon kan få ner handen till södra Tyskland på mindre än en tiondedelssekund utan att böja knäna, sade Algot medan han läste vidare.
– Vi måste skaffa en riktig karta så att jag kan träna på riktigt…., har inte ni några gamla Europaplanscher på Läromedelslagret ? sade Britta framför spegeln.
– Vad blir det bättre av, svarade Algot medan han porlade ner lite kaffe ur termosen. – Du vet ju inte ens var Norrland ligger.
– Det vet jag visst det, sade Britta och började dansa Limbo under köksbordet.
– Dom där tajtsen kommer du att spräcka. Med en knall, sade Algot och läppjade på en kopp Zoegas. Medan han lade ifrån sig tidningen. När Britta dök upp på andra sidan bordet hade hon några svettpärlor i pannan, som annars också var ganska glansig.
– Vet du vad, kan inte du börja hos TV 3 som nyhetsuppläsare? Du sitter ju mest och läser nyheter hela tiden.
– På TV 3? Räcker det inte med att du sökt jobb som väderflicka hos TV 4 ?
– Hos TV 3 kan du säkert få sköta nyhetstombolan.
– Tombolan?
– Hitta på nåt. Hitta på nåt som gör att gör att verkar så intressant att dom kan inte låta bli att kalla dit dig.
– Varför skulle…?
– Ja du vet unge Clebert i grannhuset, har fått jobb i Österrike som cliffhanger efter det att han sagt att han åkt smorgasboard ner för Mount Everton.
– Skateboard, nej, den har vi hört förut…Ingen har kunnat bevisa…
- Nej, men han var framfusig och det är sånt dom lägger märke till.

Någon dag senare skickade Algot en video till Robert Aschberg. Han hade videofilmat en utländsk granne som var på väg till macken för att köpa mjölk till överpris. Algot kallade filmen för Tyska Maffian gör affärer hos Preem.
Algot kom ändå med senare i TV 3, i programmet Efterlyst. En bevakningskamera hade fångat honom och Britta på bild när de gjorde inbrott på skolan för att stjäla kartor, me på hemvägen råkat köra över en medborgare av utländskt härkomst som kom från Preemmacken med ett mjölkpaket.
Det märkte aldrig Algot och Britta i flyktens stund, ...på väg att bygga upp sina carrierer. Brynolf Wendt medverkade aldrig i just det Efterlyst-programmet, men om han gjort det hade han säkerligen yttrat; "det finns endast två typer av företagare, de åtalade och de ännu icke åtalade. Dessa två turturduvor sitter nog redan i Guetamala, äter bananer, ser på sina kartor som man stulit från skolbarnen i Sverige".

TAP MAD´L

JOMENVISST ......TAP MAD´L !
(uttalet för dig som glömt din grundliga herr Mods engelska med amerikansk accent)

Den norska, danska och svenska tjejerna var redan i Miami för nästa steg i Tap Mad´l tävlingen (TV3), fotografering i moderiktiga bikinis på stranden, i soluppgång.

I varje nationslag var man tre stycken, förhoppningsfulla och glada över att ha kommit så långt i karriären. Den bestämda och auktoritära, den erfarna modellen här kallad G (inte att förväxla med obducenten i Discovery Channel), var den som instruerade de tävlande med lite allmänna tips. Hon betonade professionalism och att flickorna skulle lägga semester och dagdrömmar åt sidan.
Fokuseringen skulle ligga på att man som modell sålde en produkt. Iden här branschen var man dessutom själv en produkt hade G försökt inpränta flickorna. Fotograf var den kände från New York, som hade med sitt team till ännu ett jobb. Vid upprepade tillfällen bad han flickorna under strandposeringen, "bring the sexy".
G begärde enskilda konfrontationer med deltagarna , och hade bestämda synpunkter på varje deltagare, (efter att ha ställt dem någon mer eller mindre provokativ fråga); "Du har en finne i ansiktet" "Du har en glugg mellan tänderna" "Du har ett attitydproblem". För mig påminde det hela inte så lite om "Idol" tävlingen....,

Och allt detta besvär för att i andra hand kunna sälja några tygbitar för badstranden....
Hur har mänskligheten klarat sig tidigare? Vilka estetiska värden tar man sikte på?

Och varifrån kommer denna tävling? Från a) det inre av Mongoliet? b) Stockholms skärgård? c) Arabvärlden? eller d) En av rymdfärjorna där man införde det som tidsfördrif?

SPÄNNANDE MED NY STANDARD

( ur serien: NY STANDARD från tiden då någon Far Far var ung.)

Har du glömt förstoringsglaset? Klicka på bilden.

Anständigt lyssningstips: "Kärlek har ändrat karaktär" med Tage Danielsson

PLASTPÅSEN ÄR HÄR FÖR ATT STANNA

( ur serien: NY STANDARD då åtminstone någon Far Far var ung)
Klicka inte på bilden om du vill slippa se det större.

"Det är de små hushållen som vi tänker på med vår Gott i Plast-serie, för det är de som behöver engångsförpackningar i litet format. Det var någon gång 1951 som vi av en tillfällighet fick hit en plastpåse från Amerika. Jag kan se den för mig, där den låg i laboratoriet med två gurkor i, som var gulare än våra. Sedan dess har vi hela tiden arbetat på att bygga ut vår plastlinje. Med plastpåsarna vill man ersätta lösviktsförsäljningen som börjar bli helt otidsenlig.
Och vad vi som sagt främst tar sikte på med hela vår serie "Gott i Plast", är de små hushållen, de ensamstående och tvåpersonersfamiljerna. Dessa har en kolossal användning för just engångsförpackningar. Det är egentligen synd att husmor inte har en liten sax inbyggd i fingertopparna - det är väl det enda felet med den här typen av emballage.
När det till exempel gäller senapen, för att börja tala om våra produkter, är det naturligtvis så, att det är billigare att köpa den i plastpåse än i nyttoglas. Man kan tänka sig att en husmor vill skaffa sig en serie enkla glas till vardagsbruk - och när hon fått tillräckligt många, övergår hon till senap i plastpåse, en engångspåse som utan att torka kan sparas till flera tillfällen om man tillsluter den väl. Det är egentligen märkvärdigt hur mycket senap som det konsumeras i en barnfamilj. Senap skall ju egentligen vara något starkt, som barn inte tycker om, eller hur? Förr strök man ju senap på barnens fingrar för att få dem att sluta upp att suga på dem.
En annan produkt, Gele´, både den svarta och den röda, har också fått nya kläder. Nu finns den i en liten slät plastbägare med bara 50 gram i. Lagom igen. Man vill inte ha någon liten klibbig gele´rest kvar efter middagen. När det gäller familjen konserverade bär - hallon och jordgubbar - har vi på sista åren fört en bister kamp mot det djupfrysta, men vi har fått en segsliten och framåt medlem till - nämligen nyponsoppan.
Vi har skaffat en ny och konstnärlig etikett på den som vi tror syns bättre. Detta underlättar för den gamle att hitta rätt i hyllan. Stora familjen gurka återfinns i många klädnader - plåt, standardglas, plastpåse - och av flera typer: Ättiksgurka, hel eller skivad, pressgurka, samt herrgårdsgurka. Vi utnyttjar verkligen de möjligheter plastpåsen ger. För att inte säga, vi leker våldsamt med den.
Vårt arbete går vidare med Edert stöd. Tillsammans kan vi göra en god plastpåse bättre."

Ur veckotidning från 1950-talet, ej helt i original skick, förmodligen avkortad (av mig) Texten användes i detta skick som ett övningsmaterial i "muntlig scenisk framställning" i ett amatörteatersammanhang.
(personerna på bilden har inget samband med gurkorna i texten. Förresten. Vill ni ha era namn publicerade i bloggen är det ju bara att skriva en comment, hur enkelt som helst. Klicka o skriv! Passa på att skälla på mig, passa på att ifrågasätta)

Ett par Sonja Åkesson

Pris

Oslagbart pris
Bemärk vårt låga pris
Som vanligt lågt och bra pris
Oslagbart lågt pris
Lågt pris
Bottenlågt pris
Konkurrenskraftigt pris
Som vanligt till lågt och uppskattat pris
Bemärk vårt låga pris
Pangpris
Som vanligt extralågt pris
Prisbomb
Lägg märke till våra kundvänliga priser
Se det låga priset
Fantastiskt lågt pris
Jättelågt pris
Kanonpris
Jämför våra otroligt låga priser
Priserna långt under de gällande
Jämför våra enormt låga priser
Makalöst lågt pris
Lika makalöst lågt pris
Billigt pris
Billigt pris
Pangpris
Bottenpris
Extra lågt pris
Lågt pris
Verkligt reapris
OBS! Priserna!
Lägsta pris
Otroligt lågt pris
Bottenlågt pris
Fyndpris
Extra lågt pris
Mycket billigt!
Jättelågt pris
Fantastiskt låga priser. Har ni märkt det?
Sensationspris
OBS! Priset
Rekordlågt pris
Bra pris
Priset lågt
Otroligt låga priser
Jättelågt pris
Specialpris
OBS! LÅGA PRISER!
Priserna är faktiskt låga
Lågt pris
Förmånligt pris
Mycket lågt pris
Absolut lägsta pris
Sensationspris
SE DE OSLAGBARA PRISERNA
Se priset
OBS! Från oss till pangpriser!
Extrapris
ABSOLUTA BOTTENPRISER
Verkligt lågt pris
Bottenlågt pris



(annons)
luftig livfull spänstig mjuk
naturlig levande perfekt strålande
mild angenäm sidenmatt elastisk
fuktig vit smidig väldoftande
smeksam mjukmjukmjuk svävande god
färgfräsch fantastisk fulladdad sensationell
oroande sensuell mildare behagligare
mjuk rosa underbar effektiv
absorberande varsam mjuk smidig
stark praktisk behaglig mjuk
levande naturlig skön rundare
mildare lätt livlig frisk
gyllenljus festlig pålitlig skonsam
säker fryssäker perfekt härlig
exklusiv elegant pärlemorskimrande spännande
genomskinlig lätt skir mjuk
täckande smickrande naturlig levande
lätt smidig oöm driftsäker
ung djärv perfekt mjuk
luftug hygienisk skyddad lättjefylld
rofylld trivsam förmånöig vänlig
omtyckt underbar prunkande hälsosam
sprudlande idealisk festlig glad
vacker dekorativ stämningsfull god
glad riktig självklar förmånligare
bekvämare säkrare billigare skönare
bekväm rymlig rolig individuell
utomordentlig otrolig exklusiv sval
jämn tyst kraftig trivsam
len varm len god
näringsrik mild fin rik
känslig riktig naturlig fuktighetsbevarande
epokgörande underbar spänstig absorberande
pånyttfödande fuktighetsbefrämjande stimulerande skimrande
smidig effektiv spänstig ny
speciell renande exklusiv extra
aktiverande exklusiv smakförädlande amerikansk
bekväm elegant speciell komfortabel
skön robust slitstark kraftig
dunmjuk efterlängtad mysig härlig
jättefestlig toppenkul ljuvlig ny
klassisk okonventionell utmanande rationell
trygg körsäker modern riktig
kompromisslös vettig säker suverän
engagerande fängslande ovanlig otrolig
mjuk spänstig luftig lätt
nätt behaglig lättskött enastående
toppklass perfektbekväm diskret
rolig spännande bekväm läcker
smeksam chic störtsnygg fräck
spexig sexig uppkäftig poppig
kul behändig skön komfortabel
god knaprig gammaldags uppfriskande
svalkande frisk klar välgörande
lenande lindrande stimulerande frisk
naturlig välgörande välsmakande världsberömd
intensiv aktiv frisk härlig
undebar ny viril diskret
färgsprakande maharadjainspirerad utsökt elegant
smidig mjuk härlig lättskött
förnämlig spänstig ny underbar
mattglödande skulptural ny intressant
avancerad betydelsefull dyrbar viktig
sammetsmjuk smidig kraftig frisk
effektfull bekväm fulsnugg glad
sober tidlös snabb passande
glödande underbar gedigen jämnare
behagligare effektiv väldimensionerad uppiggande
angenäm exklusiv väsentlig precis
unik väsentlig utmärkt robust
sober exklusiv fulländad daggfrisk
god god nyttig jätteknyssig
självständig utsökt fyllig självständig
utvald hygienisk snygg ren
ny smaskens bra god
smakfull naturlig självsäker säker
smart raffig pålitlig pålitlig
pålitlig dryg mättande ren

Sonja Åkesson (1926-1977), enligt baksidestexten av Karl Erik Fagerlöf (1966) (samlingsvolym; som jag haft i min ägo rätt länge, men glömt bort det tills alledeles nyligen);.... "SONJA ÅKESSON är en av våra mest lästa och folkkära lyriker". Tillåt mig skratta;

ha ha ha ho ho ho
hi hi hi hö hö hö
hoo-iii hoo- iii
he-he-he

I mina ögon är Sonja Åkesson (1926-1977) som författare genomgående ganska underground - eller avantgarde av sin tid, "lyriken" var delvis hennes uttrycksmedel - som (mirakulöst?), blev publicerad i mera offentliga rum. Den rent tekniska bragden ligger (låg) ofta i att bli publicerad överhuvudtaget, speciellt, före hemdatorerna... hemsidornas...bloggarna... kanske,..... en tid som dagens datornördar inte kan föreställa sig.

Ordet "folkkär" används då och då i någon auktoritär mening, det deklareras liksom "uppifrån". Begreppet "folkkär" skulle göra personen till en legitimerad och allmänt accepterad?

Själv tycker jag S.Å. kan vara jobbig... som läsning, "Folkkär"?. Hos ett gäng språkvetare i Stockholm?

Hennes humor ligger också ofta välinbäddat i dysterheten - för väl? - för att det skall bli så där "folkkärt". Gobbabibliotheket har konstaterat att det är skillnad på Thore Skogman och Sonja Åkesson.

MEN - men "lyrik" s a s, skall ju inte läsas i samma mekaniska tempo som man läser Text-TV.

I ett samband med muntlig sceniskframställning eller musik verkar S.Å. klart intressant(are). Det förvånar mig inte ; att hennes rytmik attraherat. Det finns spännande utrymmen för pauser....., nyanser, tonfall. En vilduxen trädgård, ....det som vid första anblicken verkar vara kaos, är ändå välplanerat på något sätt, det har jag faktiskt sett i många vildvuxna trädgårdar....

I förorden av den samlingsvolym (som jag haft i min ägo i tjugo år) citeras Kristina Lugn; "Sonja Åkesson var först och främst en professionell poet, som lagt lagt ner stor möda på att lära sig sitt yrke och som till slut suveränt behärskade sina mycket speciella uttrycksmedel".

Visst är det speciellt många gånger.

Med någon lokal anknytning (ur hennes Halmstadsvit) - observera att här är scenariot i ett mindre format.


Två kärlekspek till floden Nissan

1.
Torsken glimmar på Nissans strand
Morgon står i brand.
Alkisen med sin Tinto
gör mej upprymd
ger mej smärta
Nissan i mitt hjärta

Ölburkar glimmar på Nissans strand
Längtan står i brand
Tårpilen som droppar sina spröda gör mej lycklig
ger mej smärta
Nissan i mitt hjärta

2.
Jag sitter här på marken
och tänker på den
Jag sitter här vid maskrosbladet,
nyss min bästa vän.

Jag sitter ganska ensam
och ändå lite glad
jag sitter ganska trött av mina fötters promenad.

Jag sitter här i bondsyrenens
mulliga skrud.
Jag sitter här och skådar på Nissans blåa brud
som snart ska ligga kall och stel
täckt av girig is.
Jag sitter här och väntar på ledans bruna dis.

Jag sitter här och snart ramlar sommaren ner.
Jag sitter här. Nu vill jag inte sitta mer.
Jag är nog inte längre så dära ganska glad.
Jag gjort slut på mitt maskrosblad.

Det finns naturligtvis de som har nästan en helt annan uppfattning än jag;
http://www.sonjaakesson.se/start.htm

Att Sonja Åkesson inte bara prov-vispade till lite text.... en ungdomlig söndagseftermiddag,... märks av den utgivna produktionen; Situationer, (dikter, 1957) - Glasveranda (dikter, 1959) - Skvallerspegel (berättelse, 1960) - Leva Livet (prosadikter, 1961) - Efter balen (noveller, 1962) - Husfrid ( dikter, 1963) - Ute skiner solen (dikter, 1965) - Jag bor i Sverige (blandat, med grammofonskiva, 1966) - Man får vara glad och tacka Gud (valda dikter, 1967) - Pris (dikt- och debattbok 1968) - Slagdängor (visor, med musik av Gunnar Edander, 1969) - Ljuva sextiotal (dikter och noveller, 1976) - Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte (barnbok, 1970) - Hjärtat hamrar, lungorna smälter (prosadikter och teckningar, 1972) - Dödens ungar (dikter, 1973) - Sagan om Siv (dikter, 1974) - En värk att anpassa (samlade dikter 1957-1965, 1975) - Ett liv att avverka (samlade dikter, 1966-1974, 1976) - Hästens öga (dikter 1977) - En tid att avliva (samlings volym prosa, 1978) - Sonjas sånger (1980) / tillsammans med Jarl Hammarberg-Åkesson; Strålande dikter, nej så fan heller (dikter 1967) - Kändis (diktberättelse 1969) - Hå! vi är på väg ( pratspel, 1972) / tillsammans med Bengt Martin; Vi ses (brev mellan Sonja i Halmstad och Bengt i Stockholm 1975)

Fabriksmänniskan

"Efter två veckor har de flesta av pojkarna tystnat, det är bara två ynglingar som fortsätter att steppa och skuggboxas. - De där blir aldrig riktiga fabriksmänniskor, klagar testpsykologen och stirrar ogillande på de de glada gossarna, han kasserar dem som industriellt obildbara. Har då kunskaperna som de inhämtat i grundskolan inte någon praktisk betydelse för deras eventuella framtid här i fabriken?

Eftersom det alltid finns s.k. underordnat, okvalificerat skitjobb är deras många skolår bortkastad tid. Se på vår egen situation. Vi står som fån i löjligt enkelt arbete, allt som förväntas av oss är - att kunna stå stilla på en given plats och utföra handgrepp med största möjliga hastighet. Och dessutom, att behärska både tarm och blåsa under effektiv arbetstid. Här är vi missnöjda och kanske lite avundsjuka på ungdomarnas långa skoltid.
- Låt dem börja arbeta och lära sig veta hut. uttalas ofta med ogillande blickar mot de storvuxna skolpojkarna. Och vi känner mindervärde inför ungdomarna, ty efter några veckors inkörning utför de tempoarbetet mycket snabbare än vi äldre, - och med glada skratt!

Men kunskaperna är väl menade som en väg till ett rikare personligt liv. Jo, men den moderna produktionsformen dödar sakta vår utvecklingsbara personlighet. Jag har sett den döden på nära håll. En ung flicka kom till sin första plats efter grundskolans många läsår. Glad och ivrig kom hon till sitt arbete och väntade en meningsfull tillvaro. Hon placerades vid paketeringsbandet, hetsen där var enorm, direkt hälsovådlig. Vid det här bandet visade fabriksmänniskan tydliga tecken på störningar i känslolivet.

Den viktiga gemenskapskänslan var förkvävd och den partiella känslodöden yttrade sig som oreflekterad grymhet människorna emellan, särskilt riktades den mot flickan som alltid leende utförde sitt arbete. Hennes ännu barnsliga tillit väckte en underlig oro och ångest hos fabriksmänniskorna. Många anade dunkelt att det var något fel med deras fabrikstillvaro - den var själslös. Men hetsen jagade dem bort från allt djupare tankearbete. Dag efter dag grät flickan snart bittert över grymheten och hetsen. Efter några månader insjuknade hon och återkom aldrig till paketeringsbandets helvete.

Vi har haft otaliga konferenser om mentalhälsan och miljövård. Vi har kommitteer, nämnder, och där sägs många kloka ord om gemenskap och trivsel. Överallt på anslagstavlor, i lådor, i pärmar hittar vi massor av protokoll från dessa möten, men aldrig når en förändring ner till oss i maskinsalarna. Jag såg de två obildbara pojkarna steppa ut genom fabriksporten. Under höga rop och skratt tog de upp jakten efter något för oss äldre osynligt... "

Ur FABRIKSMÄNNISKAN av Erik Johansson 1976.

I förorden skriver Sven Delblanc: "Så har autodidakten, debutant vid 62 års ålder, funnit diktens svåra konst att berätta med både närhet och distans, berätta om ett land, som är okänt för många. Erik Johansson talar med med ögonvittnets auktoritet och den borne författaerns självklara kraft. Många kommer att lyssna till hans ord "
Omslagsteckning: på bilden: Brit Swedberg

FÖR MIG TILL MIN BRUD I TID

Gösta Rybrant on the rocks ?

FÖR MIG TILL MIN BRUD I TID

”Klockan skall klämta när det dagas, Ding dång, den ringer ut min frid. Hattar skall rulla. Ni får bli fulla, men för mig till min brud i tid.
Dit ska jag jagas när det dagas, rakad och nykter och timid. Blir jag i mössan, osäkra bössan, men för mig till min brud i tid!

Och om jag öppnar min breda trut, så får ni vissla psst! på närmsta snut. För klockan skall klämta när det dagas. Ding, dång, den ringer ut min frid.
Så vad ni än sväljer ur rulla buteljer, så för mig till min brud , för mig till min brud, för Guds skull för mig till min brud i tid.”

MED EN LITEN GNUTTA FLAX
Försynen skänkte mannen mod och styrka för allt det slit som drabbar varje man.
Försynen skänkte mannen mod och styrka, men,
med en gnutta flax och smak, med en gnutta flax och smak, så blir jobbet gjort av någon ann.
Försynen gav oss kvinnan att bli gift med och dela säng och säte mot en ring.
Försynen gav oss kvinnan att bli gift med, men,
med en gnutta flax och smak, med en gnutta flax och smak
kan man få sånt där för ingenting.


Lite orättvist att citera endast ett par av Gösta Rybrants texter på det här viset.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Gösta_Rybrant

Bilden har inget med texterna att göra, inte med Gösta heller.

ROBOT FÖR HEMMABRUK

..... blir din slav 1 9 6 5

Rubriken verkar antagligen vid första anblicken otrolig. Men under efterkrigstiden har förbluffande framsteg gjorts när det gäller robotkonstruktioner, och ett ord som ”metallslavar” har redan full täckning. Hur långt kommer vi att nå inom ytterligare 8-10 år? Ja, läs här.

Slaveriet är upphävt för länge sedan i den fria världen, men 1965 kommer det att vara tillbaka igen! Vi ska återigen ha slavar hemma. Det är bara det att den här gången behöver det inte bli några krig för deras skull. Slaveriet är här för att stanna. Bli inte förskräckt! Vi menar robot”slavar”. Låt oss kika in i framtiden och se vad robotåldern bär i sitt sköte.

Det är morgon år 1965… Du väcks behagligt av en mjuk ringning från din robotklocka, som också ställer in ett högre gradtal på värmetermostaten, knäpper på radionyheterna och ringer på robotbetjänten. Denne sätter på duschen, torkar dig med pustar av varmluft och drar en elektrisk rakapparat över skäggstubben. Han hjälper dig med påklädningen, knyter slipsen perfekt och kammar bena korrekt på millimetern, där du vill ha den. Nere i köket öppna robotkokerskan en lucka i sin metallkropp och tar fram ägg, gröt och rostat bröd ur den inbyggda spisen. Sen stoppar hon tillbaka disken och när du ger dig iväg till garaget, hör du diskmaskinen i hennes inre bubbla.

Väl i din robotbil behöver du bara ställa in en ”färd”-visare och så kan du koppla av medan bilen fördig dit du bestämt. Den automatiska bilen följer en radarstråle ner mot staden, kör om andra bilar, saktar av där hastigheten är begränsad, slår försiktigt till radarbromsarna när det behövs och till och med tankar sig själv, när tanken är tom. Du vinkar vänligt åt robottrafikpolisen, och reder ut allt trafikkrångel med elektronisk hastighet och uppfattning. Plötsligt hör du pistolskott. En tjuv tömmer sin pistol i en robotpolis, som kommer rusande, kulor studsar från hans stålbröst. I full panik kör tjuven iväg med högsta fart i en bil, men robotpolisen skiftar själv över till åttonde växeln och hinner ifatt banditens bil till fots.

Om du arbetar på kontor tar en robotsekreterare diktamen på ”röstremsor” medan hon samtidigt i sitt inre skriver diktamen på maskin och räcker över brevet så snart som du säger ”högaktningsfullt”. Om du går ut i ett ärende svarar sekreteraren på telefon, antecknar alla meddelanden och överlämnar också dina eventuella meddelanden. Hemma läser din robotuppläsare böcker för dig från ditt mikrofilmlaboratorium. hans öga kan se mikroskopiskt tryck. Eller också spelar du schack med en robotspelare och mäter din skarpsinnighet mot en elektronhjärnas. Redan under förra året konstruerade vetenskapmän robotspelare, som alltid vann mot mänskliga motståndare. Givetvis kommer 1965 års robotar att med hjälp av knappar kunna ställas in alltefter det man önskar hög, medel- eller låg skicklighet.

När det snöar behöver du inte skotta gångar. det behöver inte heller din robot-gårdskarl. Han sprider bara billig atomvärme runt huset och snön smälter lika fort som den faller. För att du hela dagen ska kunna njuta på bästa sätt av solen så rör sig hela huset sakta på en vändskiva. Vid läggdags slår du på en robotvakt som avslöjar tjuvar elektroniskt. det är en billigare version av det robotalarmsystem som nu vaktar värdefulla dokument i Nationalarkivet i USA. Under natten kan inga möss eller råttor fly undan din kringströvande robotkatts hyperkänsliga öron och infraröda ögon.

1956 experimenterade vetenskapsmän med de första robotdjuren bl.a. en robotmullvad vilken kunde följa ljusknippen, robotfjärilen, som dansade runt flammor, och robotmöss, som hittade ut ur invecklade labyrinter.. Tycker du att den här bilden av en nära framtid är fantastisk? En försmak av sådana robotunder omger oss idag, de flesta av dem har kommit till under efterkrigsåren. Bredvid de välkända elektronhjärnorna och automationsmaskineriet, mångdubblas robotkonstruerandet med den uppfinningsrikedom, som mänskligheten aldrig tidigare uppvisat. atomfabriker har installerat förunderliga robothänder och –armar för att handskas med dödsbringande radioaktiva material.

En av de märkligaste robotar som finns redan nu, är General Electrics nya Yes-Man, en ”metallslav” med otrolig färdighet. Varenda rörelse som robotens herre gör med händerna – till och med ett finger – efterliknas korrekt av slavmaskinen. I en fantastisk demonstration klarade Yes-Man av en hårläggning av en dam och gjorde make up lika varligt som med kvinnas hand. med lämplig telefon- och TV-utrustning kan slaven och hans herre samarbeta, även om de är skilda åt av 100- ja 1000-tals mil. Sålunda kan en läkare i New York via Yes-Man operera i Los Angeles!

Men robotarna börjar bli mer och mer mångsidiga för att vara enbart mekaniska händer. Det finns en atomkraftsfabrik, som har en kemisk robotanalysator vilken liksom dussintals mänskliga kemister extraherar värdefulla spår av plutonium från atomavfall. Den medicinska vetenskapen har frambringat en livräddande robotmaskin för hjärta, lungor och njure, som håller svaga patienter vid liv under hittills omöjliga operationer och annars dödliga sjukdomar. Datmic Corporation i USA har offentliggjort en robotläsare som registrerar data och bilder på magnetsika remsor med den oerhörda hastigheten av 2½ m/sek. Med denna kolossala fart kan ett helt bibliotek bli registrerat på några timmar.

På det militära området finns det robotradar med räckvidder på upp till 3 000 km. Om ett anfall kommer, kan robotprojektiler osvikligt söka sig fram till fiendebombplan, även i dimma och mörker. Robotkanoner upptäcker fiendeplan, bestämmer hastighet och höjd och öppnar eld, allt på ett par sekunder och helt av sig själva! Robotmålplan används vid målskjutningsövningar, men på ritbordet finns pilotlösa robotjaktplan, vilka skulle kunna göra manövrar i överljudsfart som skulle ta kål på vilken reapilot som helst. Den amertikanska arme´n håller f.n. på att testa ett robotspaningsplan, vars TV-öga registrerar fienntliag ställningar och transmitterar allt det ser till de egan baserna på marken.

De rymdsatelliter som skickas upp i år ska bära invecklade rapportrobotar, som ska förse jorden med upplysningar om ”sensationerna” i rymden. den förste ”man” som sätter sin fot på månen kanske blir en robot, immu nmot de flygande tefatens enorma accelerationskrafter eller den radioaktiva utstrålningen från atomraketer, okänslig för kraftig kyla och luftlös rymd och i stånd att överleva vilken kraschlandning som helst. En av de främsta föregångsmännen på robotområdet, profeterar entusiastiskt den kommande roboteran fylld av under som inte ens kan anas nu.
Hans fantasi förutspår till och med robotpsykiater som snabbt kan ta hänsyn till den mänskliga patientens olika sorters fruktan och ängslan och arbeta ut ut en diagnos och terapi på mycket kort tid. 1965 kanske man kommer att fråga ”Finns det en robotdoktor i huset?” Men det finns också forskare, som fruktar att roboten kan bli en fruktansvärd faktor när det gäller att kuva människorna. man varnar för att små radioutrustningar ska kunna placeras inne i hjärnan på folk och därigenom göra det möjligt att kontrollera och förslava hela nationer. Det goda tycks dock ha stora chanser att kunna besegra de onda dragen i robot-åldern. Och någon kommer säkert att uppfinna en robot som kan ta på sig alla våra plågsamma tankar och kunna skänka våra sinnen lugn och avkoppling. En sak är säker – robotarna är på väg.
De elektroniska undren kommer att dominera varenda fas i vår framtida levnad och göra den mera framgångsrik och angenäm för alla som lever på jorden.

TEKNIK FÖR ALLA (Tfa) nr 1, 1957

IDOLER

Kan det ha varit våren 1989? När jag var på turnee´med BRÖDERNA SLUT? I avsaknad av musikgökskola var det mera som rookie. Otroliga liveshower till exempel på platser som Ramnäs, Riddarhyttan, Virsbo och Kolssssssssss…Va?

Detta var i Västmanland. Eftersom det var totalshow fanns det inga pauser under en vanlig kväll, nej, bröderna använde tiden till att i stånd sälja filmisar, gamla veckotidningar, gamla prylar…som plötsligt hade fått ett nytt marknadsvärde! Ett bevis på att frågan är inte alltid vad man säljer, utan hur man säljer det, det är det som säljer; metoden. Som Hilding Slut sade ; ” Vi begärde inga människooffer, det räckte med pengar”. Hur orkade man? Hur arbetade man? Då och då spelade man musik, låtar som ”Lilla Fröken Sura”, ”Vrid och Skrik”, eller den sentimentala”Sugga”.

Vem glömmer inte bingokvällen i Tillberga? Det finns ett tidningsfoto där Leif-Zorro, i studentmössa, hänger högt i en lyktstolpe med en mikrofon i andra handen, bilden tagen i samband med Miss Sura tävlingarna, men jag vågar inte publicera den. Ibland gick man ner bland de ständigt fnissande publiken. Och mer än en kväll såg jag hur man sprutade något lödder med trycksprayflaska i huvvet på någon gubbe, eller NÄR MAN lurade och lirkade strumporna av en yngre kvinna, allt medan pojkvännen skrattande satt bredvid – allt detta till sång o musik.

Avantgardebonnkomik? – men i så fall inte i riktning; upphöjd konstnärlig förädling, utan snarare till ett nedåt sjunkande oroligt flackande innan en komplett kraschlandning där det var fel ställe för fel. Mycket var tillåtet – men man använde aldrig fula ord. Slagord som t ex Rör inte min Traktor, på dekaler m m, bidrog till att nyfikenheten hos till exempel Centerpartiet växte.

Vid en show i Västerås uppstod en av Bröderna Slut arrangerad tävling, vem kunde äta upp en Center Choklad-rulle snabbast? Centerpolitikerna tävlade, och den som hade ätit upp sin rulle skulle genast säga i mikrofonem; Centern Är Slut. Tänk vilket glufsande det måste ha blivit vid mikrofonerna i slutspurten; "centern (glufsglufs)är (glufssmack) Slut!" En olidlig tävling som jag inte såg själv, bara hörde talas om.

Bröderna Slut fanns med något olika besättning genom åren (den jag såg måste ha varit den sjukaste, men man sjukskrev sig aldrig) Med tiden gick man till att göra mera renodlade barnteaterföreställningar. Efter något tusental föreställningar land och rike runt med olika Pettsonhistorier (och bland annat Grammisbelönade) stod snart endast Sven Hedman kvar från originalgänget. Med "snart"menas rätt många år.

Jag frågade honom som en insider på en parkeringsplats utanför Eurostop i Halmstad en dammig sommardag för något år sedan; ”Jag visste inte att du rökte”. Hans svar; ”Inte jag heller”. Bod Dylan kunde inte ha svarat bättre. Ett bevís på att man har uppnått ett transdentalt tillstånd.

ANNA EKELUND SPECIAL

”Säkert får jag äta upp mina ord. Det patriarkala monstret kommer att sätta tänderna i mig. Men den dagen den sorgen.” Så avslutar Anna Ekelund sin premiärkrönika i Aftonbladet fredag 15 april 2005. Genom tillfälligheternas spel kom jag att läsa AB just fredagar.

Retroaktivt ser jag Anna Ekelund som huvudrollsinnehavare i en svartvit film, där hon står med stövelklackarna i asfalten och tilltalar de som råkar passera. Dessa kan ibland få på käften, eller - ibland ord, på någon helt annan frekvens, som ungefär kan handla om våra synders förlåtelse. Texterna kan faktiskt handla om det mesta.
Vid genomgången av urklipp (vanligen utrivna sidor, jag kan inte läsa en tidning utan att riva ut någon sida) kom jag fram till konstaterandet att Anna Ekelund är inte den fullblodiga cyniker, vilket ett ibland tufft språkbruk i någon sorts kombinationseffekt med rubriksättningar och socialrealism, kan ge sken av. Nedanstående urval inte representativt för den ”kompletta bilden” av Anna Ekelund, naturligtvis inte - det är förstås citat ur längre sammanhang, och urvalet kan diskuteras.
Kanske kompletterar jag här något senare.

AB 13 maj 2005; ”Ett av mina konstigare extrajobb var när jag för många års sedan stod i en stuga i Småland och lagade mat åt skådisarna under en porrfilmsinspelning. De gjorde sitt i vardagsrummet medan jag diskade i köket. Det var en intressant vecka.”

AB 22 juli 2005; ” Med äldre kvinnor menar jag inte låtsasgamla Demi Moore. Jag menar riktiga kvinnor. Som Matriarken Winberg, vår alldeles egen Sockertopp. Må UD ha lite överseende. Hon gör åtminstone ett bestående intryck med sina skrattgropar, även om jag inte alltid kan hålla jämna steg med hennes världsåskådning. Och när Roks skandaler härjar tänker jag bara på sköna Ireen von Wachenfeldt. Som en mild butch med sin breda ryggtavla och skarpa blick. Hur känns hennes hud under den där bylsiga tröjan? Eller hårdblonderade norska Eva Lundgren som väljer att se ut som ett klassiskt öststatsfnask. Som en bedagad variant av Seka, den tidiga videoporrens prima donna assoluta. Med rynkor på knäna. Jag kan inte hjälpa att jag finner det tilldragande.”

AB 3 mars 2006; ”Om jag skriver något irriterande kommer jag samma dag ha mejlboxen full med arga meddelanden. Utöver det, ingenting. Någon kommer kanske att skriva något elakt om mig på sin blogg eller låta bli att bjuda mig på fest”.

AB 26 maj 2006; ”Den svenska folksjälen lämpar sig väl för diktatur. Man talar varmt om demokrati men det är ju så skönt när någon annan fattar besluten. Snart är det nationaldag, så låt mig få förekomma och avge min syn på svenskheten. Jag tror ärligt talat att det inte skulle bli någon som helst skillnad om vi hade en Mugabe vid makten istället för en Persson. Allt skulle lunka på precis som vanligt.”.


AB 2 september 2005; ”Jag tror att kvinnor alltför ofta överskattar sig själva. De gnäller om att de är underställda männen, men är i hemlighet övertygade om att de är överlägsna”.

AB 11 november; ” Vi blir överösta med information och har inte alltid tid, ork eller mental kapacitet att se det som finns bakom tidningarnas rubriker, bakom mediedrevets förenklade bild. Det ska inte vara vårt ansvar att alltid behöva dechiffrera medias chiffer. Den mediala dramaturgin är given; hitta den onde och den gode, städa bort och vattna ur alla komplicerade aspekter däremellan och voilà har man en simpel och säljande historia. Så enkel är aldrig verkligheten. Därför är det medias förbannade ansvar att vara sakliga, uppriktiga och inte spänna sanningen som om den vore ett gummiband att dra åt vilket håll det passar bäst för dagen. Det gömmer sig människor bakom alla rubriker, till och med i Knutby, och det ska krävas mer av tidningarna än att förenkla dem till änglar och monster”.

AB 28 oktober 2005 ; ” Serietidningar är till exempel fult. Bibeln är fint. Men det är svårt att se det stora i det lilla? Måste det stå ”högkvalitativ” på saker för att han (läraren till sonen i skolan) ska se att det är bra? I mina ögon skulle det vara lika bra, eller bättre, om barnen fick läsa och diskutera till exempel Kalle Anka. I Kalle Ankas värld finns jämställdhet. Kärnfamiljen är inte ett ideal. Kalle är ensamstående far som värnar om sina tre ickebiologiska barn. Han är lättjefull, mänsklig och ärlig, och trots att han gång på gång åker på nitar reser han sig alltid igen. Han lever i ett öppet förhållande med sin flickvännen Kajsa. Hon håller hårt på sin självständighet, blir uppvaktad av andra män men väljer alltid Kalle framför till exempel den lyckosamme kusinen Alexander Lukas, därför att Lukas är falsk”.

från 1984: en L O K A L K L A S S I K E R

”Vi Amnesty-medlemmar gladde oss mycket både inför, under och efter Amnesty-galan. Efter galan samlades vi - några stycken – ”hemma hos”, och vi kände – och talade om det – att det här satt. Det här var en minnesrik kväll, för oss aktiva Amnestymedlemmar, men framför allt (trodde vi) för publiken. Det var ju för denna vi ordnat arrangemanget. Så kommer måndagen och vi får tillfälle att läsa recensionen, och vad finner vi? Jo, Barbro Frost, recensenten, förklarar (indirekt) hela publiken som idioter därför att man aningslöst sjungit med i en text (Tom Dooley), som en bra sånggrupp lyckats tända publiken med.
OK, kanske är det så att texten inte var riktigt adekvat i sammanhanget, men vem tänkte på det? En – Barbro Frost! Med sin blixtrande intelligens analyserade hon genast situationen och satte den på pränt utan att begripa ett dugg vad hon egentligen ställde till med. All right, misstag kan vi alla göra! Men! Den här gången, Barbro Frost, måste du väl ändå förstått, att du missat lite väl grovt!? Men inte! Aningslöst vidhåller du din ståndpunkt och har dessutom den dåliga smaken att publicera den aktuella texten som någon sorts försvar för din egen sak… Lite ängsligt frågar man sig; vem är du ute efter? Är det Blue Rangers – för det kan väl aldrig vara Amnesty som organisation eller ide´? Nej, så kan det väl aldrig vara!? För är det så, Barbro Frost, då är du verkligen ute på djupt vatten.
Slutligen, vilket redan sagts i tidigare inlägg i HP: vi är glada att Blue Rangers kunde vara med och att de råkar vara poliser har ingen som helst betydelse i sammanhanget.
Aktiv Amnesty-medlem.

SVAR: Jag tyckte jag hade sagt vad jag ville i recensionen och hade inte tänkt besvara några insändare. Andra uppmanade mig att publicera Tom Dooley-verserna, eftersom det tydligen rådde delade meningar om vad texten egentligen innehåller. Jag utgår ifrån att de flesta i teatersalongen närvarande har samma tankeförmåga som jag, och minst samma medvetenhet. Det var därför jag tyckte allsången var anmärkningsvärd. Jag tycker man ska göra allt för att stödja samvetsfångar.
Ändå måste det väl vara tillåtet att skriva vad man tycker om en lokal Amnesty-grupps artistgala. (Jag är inte medlem i Amnesty, men jag har stött organisationen med pengar då och då och deltagit i vykortkampanjer). Att Blue Rangers är poliser har betydelse. Det ingår ju i deras ”image”. Ranger betyder gränspolis och blue är uniformsfärgen.
Om vi nu ska tala om dålig smak, så tycker jag att det är bevis för just det att uppträda i amerikansk polisskjorta. Polisen är varje samhälles repressiva och kontrollerande makt. Jag erkänner att jag blev provocerad av deras närvaro och lyssnade extra noga på vad de skulle ha att säga. Deras enda budskap var just sångerna. I vissa sammanhang, t ex dansmusik, kan man strunta i texternas innehåll, men jag trodde det var självklart att man just på en gala som den här lägger stor vikt vid vad man sjunger. Vad jag ”egentligen ställt till med” ”begriper” jag nog fortfarande inte.
Barbro Frost.

Texten publicerad i Hallandsposten 22 nov 1984
på insändarsidan ”HP-läsaren”

BLICKA UPPÅT !

Målle Lindberg, 56, är på väg tillbaka. I början av 60-talet drog Målle tusentals människor till sina religiösa väckelsmöten. Med hjälp av rockmusik och ett intensivit utspel på scenen frälste den småländske predikanten massorna. Efter storhetstiden följde en period med personliga motgångar. Uno ”Målle” Lindberg drog sig undan offentligheten.

För tre år sedan tog han åter kontakt med den religiösa rörelsen och nu reser han omkring i landet och predikar igen. Fast numera är formerna mindre uppseendeväckande. - Säg Målle, det räcker, är hans egen presentation av sig själv. Och visst känner de som var med på 60-talet igen den forne superpredikanten med de omisskännliga dragen av Groucho Marx.

Accepterad.
Målle är bosatt i Göteborg där han tillhör Smyrnaförsamlingen, en församling som ingår i pingströrelsen. – Där har jag den fördelen att få vara den jag är, säger Målle. Sedan något år tillbaka är han accepterad även av andra religiösa riktningar. Han predikar både hos baptisterna och i statskyrkan och dragningskraften finns kvar. Det händer att det är fullt hus när dagens Målle lägger ut texten. Målle reser också runt på marknader i sommar och säljer sina egna skivor med religiösa sånger. Hans senaste LP spelades in i våras. Själv menar han att det finns två orsaker till att han i dag är accepterad i de flesta läger. – Det har blivit högre i taket hos församlingarna och jag har fått banta ner mitt sätt.

Hästhandlare.
Målle föddes i ett religiöst hem i Nässjö. – Min första vagga var en sillåda, säger han. Namnet Målle har han fått för att hans far var hästhandlare. Fadern brukade ofta säga ”vackra Pålle” till någon av hästarna. Följden blev att lille Uno sa: - Jag ska bli hästamålle när jag blir stor. Efter det har han fått heta Målle.

Sensationer.
I ungdomen var inte Målle Guds bästa barn. Det slutade så illa att han fick två års fängelse. Efter fängelsetiden kom Målle i kontakt med maranatarörelsen, som började växa sig stark i början av 60-talet. Målle blev predikant med en stil som skilde sig från allt som tidigare skådats. Tusentals och åter tusentals människor kom till hans väckelsemöten. Det blev dock en framgång som hans söner senare skulle få dyrt betala. - Jag tog miste på maranata, säger Målle. – Det fanns en mycket negativ inställning från de ledande. Men det var ju inte dem jag predikade för. Den första stora sensationen kom när han köpte sig ett eget yält och höll tältmöten mitt i vintern. Den andra sensationen kom när han fick kontakt med fyra ungdomar från Örebro. De utgjorde hans kompgrupp på turneerna runt om i landet. Elgitarrer, slagverk och beatlesfrisyrer blev emellertid för mycket för stora grupper religiösa.

Djävulens musik.
– Det var en djävulens musik, sa man. Men jag visste inte vad Beatles var, än mindre beatlesfrisyr, säger Målle. – Det ansågs skamligt att komma med långhåriga. Själv ser han sig som en reformator, som något av en Martin Luther som ändrade de religiösas syn. När Målle Lindberg började dra mycket folk vaknade nöjesindustrin. Det blev många turnee i folkparkerna, - Då såg jag ytterligare en möjlighet att komma ut med mitt budskap. – Men kritikerna var på mig direkt och sa att man inte kunde flytta in predikstolen i en nöjeslokal. Kritiken blev till sist för mycket för Målle Lindberg. Han höll på att gå under. – Jag var tvungen att dra mig tillbaka för att läka mina sår. – Det finns ingen värld som är så grym som den religiösa. Han fick sin livskraft åter för drygt tre år sedan. Då hade han haft nervkramper som försatt honom i medvetslöshet vid tre tillfällen. Men nu är han alltså i farten igen. Och drar folk gör han överallt även om hans framträdanden inte längre är så spektakulära.

Sjöng från helikopter.
På 60-talet tog Målle till de stora gesterna för att fånga folks uppmärksamhet. Vid ett framträdande i en norrlandsstad sjöng han från helikopter iklädd en självlysande kostym med sitt namn i stora bokstäver på ryggen. Helikoptern var lånad från luftfartsverket och nedanför på marken stod 20 000 personer och lyssnade till sången ”Ovan där”, Politiskt säger sig Målle stå nära centerpartiet. För dess partiledare har något som de andra inte har. Det syns på Fälldin när han ljuger. Åt världspolitiken finns inte mycket att göra, säger Målle. – Jag tror inte att det går att förändra någonting. – Jorden ska gå under och det ingår i Guds system att skapa nöd. Målles egen framtid ser emellertid ljus ut. – har jag bara hälsan och Gud vill ska jag frälsa många själar. Fortfarande kan Målle tänka sig att använda ovanliga metoder för att sprida guds ord. – Helikopter kunde man väl utnyttja igen. Och varför skulle de inte kunna skicka mig till månen, så jag kunde predika därifrån?

ur
Tidningen Arbetet torsdag 1 augusti 1985

H O B B Y K I L L E N

Det hände under det glada 1970-talet. Ingen hade hört talas om AIDS, CD-plattor. James Bond kämpade fortfarande mest med skurkar från Östblocket. Några hemliga agenter besökte knappast Smallcountrystones. Men det gjorde jag, ofta. Det var ju dans i den runda byggnaden

Menyn för kvällen var en cross-over. Långa, korta, smala, tjocka, meddeodorant eller utan. Blommiga slimmade skjortor på killarna var okay. Byxorna hängde på bäckenet. Nertill vida som klockor. Varför inte gröna. Skjortan kunde vara ljusblå, med stora kragsnibbar.

När jag senare på morgontimmarna satt och hånglade med Jeanette i min lånade Ford Taunus, verkade framtiden ljus. Inte bara för det att solen redan gått upp för länge sedan. Hon var vägen till framtiden. I en bisats hade hon tidigare en annan kväll sagt att hon hade sin kille i Johnkoping. Men hon brydde sig, till och med om mig.

En tid senare och många danskvällar ännu senare, blev jag uppbjuden av Halita. Hon var lite tunn, med stora ögon i det smala ansiktet.Vi tog taxi hem till höghuset där hon bodde. Uppe i en korridor mötte vi hennes kille. Han verkade sur och knuffades lite, men gav sig iväg. Halita avslöjade snart för mig att det var inte hennes egentliga kille. Han bodde ju nämligen i Orebridge, inte alls här, i Strawcity. Jag låg i hennes svala säng nästan 50 mil från hennes val. Hur långt ifrån det varifrån henne fick jag aldrig veta.

Fick kontakt med en gammal bekant i utlandet, Bialitt. Hon och hennes väninna skulle åka till Kanaljeöarna från den kungligahuvudstaden. Bialitt studerade biologi på vintrarna men sommarjobbadeflitigt. Hon tyckte att hon kunde låna mig pengar till resan, så att jag kunde följa med på en semesterresa. Har glömt vilken av Kanaljeöarna vibesökte. Planet landade på någon sorts dammig flygplats, som låg på en grådaskig ökenliknande avsats. Platsen där hotellet låg hette i alla fall Pubfjärtoriko.

Bialitts kille hemma i utlandet studerade också biologi. Hon förklarade för mig att män upplever en ny pubertet i övre medelåldern. Det var långt dit, varför bekymra sig.
Sista kvällen i söder stod vi utanför det finaste diskoteket, i väntan på taxi till hotellet. Många drinkar hade gjort att vi båda hade nära nog dubbelseende. Vi fick anstränga oss för att verka skärpta. En man kom fram och pekade på en vanlig personbil, därdet satt minst två andra män, banjorer.

En varningslampa tändes i dimman,"nej, nej, åk inte med den bilen"
Den resan hade väl för mig slutat i en flygtur utför någon klippavsatsoch Bialitts öde; ja, det hade väl varit minst lika otrevligt.

Hur skulle hennes kille ha tagit det?----------------------

(obs. namnen i denna historia är fingerade)

Linjalmannen och Måttbandsflickan

”Ut ditt ohyra!”, hojtade Hjördis som var insändarredaktör hos lokaltidningen. Snubblade ner för trappan och kvasten ven kring mitt huvud. Förra gången hade chefen själv jagat ut mig, så fysiskt att jag fått besöka vårdcentralen för några små blessyrer. Satte mig i ett cafe´i närheten med en kopp kaffe och en alldeles för dyr ostfralla. Höll koppen mellan händerna och kisade ut genom fönstret.

Från trakten av grannbordet hördes konversation som fångade min uppmärksamhet. Hon visade sig heta Evy och var ganska upprörd; ” Vet du att Linjalmannen e´i stan?” Jag vände lätt på huvudet. Hennes partner vid bordet, Erik, fortsatte; ” Ja, vi såg honom när han gick in på Åhle´ns, verkade som han åkte upp med rulltrappan för att flukta på andra våningen.” Erik tog en klunk ur en flaska Påskmust. Jag tackade dem för informationen, skulle ändå till Åhle´ns för att kolla om man börjat sälja mjukglass nu när vårsolen äntligen tittat fram. Inne i det lilla varuhuset var det inte så lätt att gå vilse. Den lilla försilvrade rulltrappan med de långa svarta gummihandtagen var faktiskt lite avkopplande. Det dröjde inte länge förrän jag fick syn på honom, den kända Linjalmannen. I Veckans Snabba Affärer hade man utnämnt honom till Årets Bästa Vän.

Han lyfte knappast blicken när jag ställde mig framför hyllan med fotbollar. ”Jaha, från vilken cirkus har du rymt då?” sade han och rotade i korgen med billiga tennisracketar. ” För många betalningsanmärkningar. För lång näsa.”, fortsatte han utan att direkt se på mig. Kände mig obekväm till mods, men skulle ändå säga; ” Hur kan du…? Jag hann inte fullfölja meningen. Han vände sig emot mig och synade från topp till tå. ”Dålig hållning, rent ut sagt inkompetent. Billiga skor”.

Jag var förvånad över hans rättframhet och klarsynthet, även om det tillhörde ryktet om Linjalmannens egenskaper. ”Dina öron passar inte in.” Särade mina blodtunna läppar för att äntligen svara honom, men han hade kommandot. ”Du har ätit för många Billys Pan Pizza. Du borde veta bättre.” Äntligen trodde jag att jag skulle få fram en replik; ”Äh , men vad skall..” Det var lönlöst. Var som förstenad. Han hade övertaget. ”Vad heter du,…Sanchez? Dieter? Pekka? ” Linjalmannen verkade nu lite irriterad. Men han visste inte vad jag hette! Alltså måste han bara ha gissat tidigare, med tydliga inslag av fördomar, rentav skolgårdsmobbing. Men något märkligt var det.

Uppför rulltrappan kom en kvinna i tigerrandig dräkt. ”Måttbandsflickan!!”, utropade några expediter. ”Vi skall spela motionstennis”, sade Linjalmannen faktiskt till mig och slog med ett racket lite lätt mot sin behandskade hand, som om han bestämt sig för just ett italienskt Barillaracket. Han knäppte mig på näsan med orden ”Skaffa dig ett jobb!”

Jag bestämde mig för att följa efter till den nya tennishallen. Bakifrån såg Måttbandsflickan ut som en vandrande geting, men utan vingar. Innan man lämnade varuhuset hade hon fettsugit en expedit. Ur en liten handbag hade hon sedan tagit fram en sorts spruta som innehöll flytande silikon, hade redan fått tag i den andre expediten, Lillys, läppar mellan tumme och pekfinger, när Linjalmannen ingrep, tog Måttbandsflickan i handleden; ”Vi har bråttom. Gör inga gratisingrepp.”

Tennisspelet i den nya tennishallen Rhytmus Sport Catacoomb Cellar var inte sådär väldigt imponerande. Från min observationsplats bakom en tunna, var det lätt att se att det var vanliga människor. ”Varför skall vi ha så små bollar”, ropade Måttbandsflickan när hon slog hejvilt i luften. Linjalmannen gick efter en rullande tennisboll, som rullade emot mig, min utsiktsplats bakom den gröna vattentunnan. Han fick syn på mig och spände, fixerade och fokuserade med blicken som ett rovdjur; ”Du är på fel plats. Ingen tradition. Din snopp duger inte ens som museiföremål!” Tyckte nu att det började bli för mycket. Reste mig upp och sprang därifrån det fortaste jag kunde.

Jag skulle avslöja allt för lokaltidningen! Linjalmannen byggde sitt liv på fördomar! En kvart senare snubblade jag åter nerför lokaltidningens entre´trappa, landade på asfalten medan insändarredaktören hojtade ”Ut ditt ohyra! Skaffa dig ett jobb! Linjalmannen?!.. Måttbandsflickan?... Sån´t finns inte! Här i vår lilla stad vet vi bättre !!

F L Ä B B

- i serien ordförståelse i det sydsvenska området

Fläbb.

Stor hängande underläpp eller snusläpp. Fläbb har uppenbara likheter med flabb, och mycket riktigt är detta två nära besläktade ord med samma ursprung. En litterär ”fläbb” är den mindre sympatiske ”Fläbben i Boarp”, bonde och nämndeman och omskriven i August Bondesons ”Skollärare John Chronschoughs memoarer”.

Till fläbb finns en del närstående ord och uttryck, till exempel ”ta te fläbben” (börja gråta) och ”hänga fläbb” som är det samma som att se bedrövad ut eller verka gråtfärdig. Att fläbba betyder att hänga läpp eller rentav lipa.

”Han fläbbar för ingenting” sägs ibland om småbarn som gråter, till synes utan anledning. I vår danska ordbok hittar vi en motsvarighet till fläbba, nämligen flaebe som betyder grina, lipa eller tjuta. Den hallänning som frågar efter fläbbasnus är sannolikt inte ledsen, han är bara sugen på grovt snus att tugga på.


Källa;
Halländska ord och uttryck av Lars Grimbeck och Stefan Gustasson, 1997.
Förlaget Utsikten, Varberg

VAD HÄNDE EGENTLIGEN NÄR JAG BESÖKTE KINNARED

Det var i februari det året.
Vinterns stod på sig och skogslandskapet som ett vykort,
Mötte enstaka bilar. Var förvånad att det var så långt att köra
från Hyltebruk. Skulle affischera och kanske hitta en telefonkiosk.
Hade varit borta längre än planerat med bilen, som inte var min.


Rullade in i Kinnared första gången på säkert tjugofem år.
Det var ganska sent på eftermiddagen.
Funderar fortfarande om jag verkligen såg ett hotell
vid infarten, men det kan också varit en mystisk hägring.
Jag vet inte om det var mitt i samhället, men en affär dök upp
på höger sida. På andra sidan vägen, bakom snödrivorna, fanns
något som verkade vara en offentlig anslagstavla. Vad bra.

Nu kunde jag affischera och sedan fråga efter
telefon i affären, som visade sig vara en spännande, modern
kombination av post och matbutik
Passade på att köpa en Tia-lott, efter att ha sett
mig omkring utan att egentligen gå längre in i
butiken. Kassörskan sade att det fanns ingen
telefonkiosk, inte numera.

Skrapade min lott i den japanska bilen, med en nyckel,
bakom immiga rutor i februari, utanför affären, i samhället som
jag besökte senast för mycket läng......
Den visade sig ge vinst; .....50kr!

Det var väl vad jag tänkte, det var ett bra beslut
att köpa lott! Det kan löna sig när som helst.
Ville ändå inte gå ut i kylan, in i affären igen för att lösa ut vinsten
utan beslöt mig köra direkt till Torup för att ringa, - där hade
jag sett en telefonkiosk tidigare samma dag.

I Torup, där jag börjat min affischering tidigt
på förmiddagen, i -14 grader, hade hänt en liten olycka.
Vid andra affichen tryckte jag häftstiftet så hårt mot den frusna,
knallhårda anslagstavlan att hatten på stiftet sprack
och jag fick en injektion av bakre spetsen i höger tumme
Som tur var, hade jag med mig en oanvänd servett.
Nå, det var (nästan)glömt nu.

Väl framme i telefonkiosken i Torup, i eftermiddagsskymningen,
stoppade jag in det perfekt slimmade telefonkortet, som visade sig ha
bara en enda markering kvar. Det kunde bara bli ett mycket kort samtal.
Kunde jag inte ringa nu, kunde jag bli efterlyst.
Upplevde det som förargligt, men beslöt mig för att
gå in hos Pressbyråaffären där i närheten och köpa ett nytt.
Det billigaste kostade 50kr.

Så mycket kontanter hade jag faktiskt inte, men jag hade som
tur var,......jag hade.........
........VINSTEN FRÅN MIN TIA LOTT
JAG KÖPT I KINNARED!
Självklart att det imponerade lite på biträdet.
Jag spenderade ju min vinst på något ordentligt.

Och för mig personligen betydde det att jag upplevt ännu en dag då
bokföringen gick ihop. Besöket i Kinnared hade bara varit positivt.
Där kunde man spendera både mer tid och pengar utan att åka
därifrån med en präktig dummerjönsmössa på huvudet.

Kan det bli annat än femstjärnigt, var min sista tanke innan
jag somnade i min IKEA-säng (Sultan Skymning), den kvällen.

================
(Sann historia - till uppriktig skadeglädje, exklusivt för Gobbabibliotheketes läsare)

Fru Wasp-Citrons dilemma

- ... avsaknaden av det

Skjutsgossen hade kört hem henne med droska. Ingen lång väg, bara från Forum. Fru Skuldfrid Wasp-Citron bodde i Hyltebruk. Bekväm tvårummare på andra våningen med utsikt över Storgatans stilla myller. Klockan visade inte ännu på skymingsdags, men det var sent på eftermiddagen.

Efter skilsmässan från sin man, sjökapten Sune Citron hade hon fått överta hans övernattningslägenhet i Hylte, i närheten av västkusten. Tidigare hade man tillsammans bott i Stockholm, med eftermiddagsol och vy av stadshuset genom det välvda panoramafönstret. Själv flyttade han nu till någon söderhavsö med någon liten älskarinna som han tidigare träffat vid någon lagun, under sina många resor. Hans sista tänkvärda ord till Skuldfrid hade varit; ” I döden liksom livet är och förblir jag din man. Om havens djup i natt blir min grav, kan jag endast lyckönska mig, att därigenom befrias från din åsyn”. Alltså, att lägenheten i Hyltebruk tillföll Skuldfrid, var kanske ett sätt av Sune Citron att kompensera situationen materiellt.

Fru Skuldfrid Wasp-Citron var en stadig kvinna som stod med båda skorna på jorden. Hon var väl i femtioårsåldern och bar på många komplex, men hon var inte medveten om detta. Den tiden var förbi. Hon hade redan för åratal sedan vänt det till något positivt. När barnen, två, hade flyttat hemifrån och hon hade uppnått fyrtioårsåldern hade hon tänkt att omedelbart bli konstnär. Kanske författare. Hon gick gärna ut i det offentliga gallerilivet, besökte vernissager, diskuterade gärna med yngre förmågor. Eftersom hon avlat barn hade hon ju ett överläge i förhållande till dessa magra kvinnor, som visserligen startade sin konstnärsbana trettio år tidigare, men var trots det bara studenter här i livet. Detta var en av de bestämda åsikter som fru Wasp-Citron gärna avyttrade när tillfälle gavs. Under gynnsamma förhållanden kunde människosläktet överleva. Hon behövde aldrig välja, hon visste att det var guddomligt, allting var förutbestämt som i en kalender.

Det var emellertid något märkligt i Hylte, som det kallades i vardagstal. Alla gick i blå overaller, både morgon som afton. Annars syntes man inte, vilket fru Wasp-Citron blivit på det klara med bara någon dag tidigare. När hon besökte Forum första gången fick hon ingen betjäning. Ingen såg henne! Detta intermezzo gav henne anledning att kontakta kommunen, per telefon, där man tjänstvilligt sade att man omedelbart skulle skicka henne skriftliga instruktioner om hur det är att bo. Med försändelsen kom också en ihopvikt overall. Inte av senaste av modell direkt, kanske av sent 1960-tals snitt, sådana man använde på posten eller i vissa James Bond filmer, då vanligen av skurkaktiga asiater i tunnelbanemiljö. Overallen var av typ ”one size fits alla”, lite elastisk över axlar och byst. Den lilla kragen kunde vara klädsam uppvikt, skyddade mot vind.

Genom ett knastrig mobiltelefon samtal hade ett av barnen, Gustav, som studerade optisk information i Stockholm, meddelat Sune Citron som befann sig på söderhavsön om hans frus egendomliga erfarenhet på Forum-Teatern i Hyltebruk. Sune svarade omedelbart; ”Skuldfrid får inte stanna vid teatern, icke framleva sitt liv omgiven av vansinniga beundrare, vilka smicker förr eller senare skall förstöra henne; eller omvärvas av en infam avund, som skall nedsöla hennes rykte. Hon skall därifrån, men självilligt övergiva scenen, icke genom övertalning får det ske”.

Under tiden satt fru Skuldfrid i sin bekväma tvårummare i Hylte och frågade sig medan hon smuttade på en kopp fruktte; ”Konstnärinna eller kvinna”,.. ”vilketdera, teatern eller hemmet, som blir mitt framtida öde, …skall kanske redan denna afton avgöras”. Hon tog på sig overallen och gick ut, vinkade en stund efter bilar som hon trodde kunde tillhöra droskväsendet. En liten japansk bil stanna invid. En lång man i blå overall steg ut, slängde ett ögonkast mot Skuldfrid, skulle just vända bort blicken när han genom något spontant infall kom att säga; ”skall du också lämna in V sjuttiofem, idag är det jackpot?”. Han nickade mot Pressbyrån invid. Varma vågor gick igenom Skuldfrid. Trots sitt låga blodtryck var det som om hon rodnade något.

Utan att säga ett ord, bara med ett litet leende följde fru Skuldfrid Wasp-Citron med in i Pressbyråkiosken. Kiosken var så rymlig att man kunde kalla det för en butik. Vilket spel skulle hon välja? Evert, den långe gänglige hylte killen gav sina bästa tips.

Hon satsade en hel hundralapp på vinnare i fjärde loppet. Hon behövde inte välja, hon visste att det var guddomligt.

===========
Berättat för Blixten Jernberg utanför en sportstuga i Gyltige, mars 2006

Jag och min Victoria Silvstedt-ballong

Hade beställt henne från en liten firma i Malaysia. Det var nästan en högtidsdag, den morgon då jag tog en liten promenad till det lilla postkontoret, numera beläget vid korsningen av Brogatan och Karl den XI:s väg. Jag finner det för min del olämpligt eftersom alla paket och lådor knappt får plats i den lilla kiosken. Nästan med outsäglig glädje öppnade jag halvtimmen senare upp mitt paket vid köksbordet.

Däri låg även en liten gasampull, av den sort som skulle göra ballongen lätt flygande, men också en fyra meter lång specialgjord säkerhetslina. Jag begriper än idag inte hur de göra ballongen så naturtrogen. Mitt måttband, som jag lånat av mormor, gav klart besked. Det var verkligen Vickan. Vädret var denna förmiddag riktigt bra, så tänkte att efter en portion havregrynsgröt skulle jag gå Storgatan ner med min ballong. Det passade också bra att gå långsamt, det var ju lördag och många av stadens medborgare var ute och tittade i skyltfönstren. Några sutto säkert på bänkarna längs gågatan.

Tidigare hade den här gatan faktiskt varit livligt trafikerad av moderna fordon. Många minns hur det på gatstenarna rullade både Wolkswagen och Opel Rekord, då kunde man parkera nästan invid stadens biografer. Praktiskt om det regnade, vilket var vanligt i denna lilla kuststad. Denna lördagförmiddag gingo jag nerför gatan med min Victoria Silvstedt-ballong. Släppte lina ungefär en och en halv meter, så man kunde se henne från relativt betydande avstånd. Det dröjde inte länge förrän jag fick välförtjänt uppmärksamhet av en förbipasserande, det var avundsjuka Clive, som inte kunde låta bli att sarkasmera över situationen; - ” Jaså, du är ute och går med tjejen? ”. Den här gången ignorerade jag honom, ty jag visste att han kunde ha en spik i fickan. Det var inte så att jag skämdes för min Victoria Silvstedt-ballong, där hon vibrerade i vinden. Hon hade både uppfostran och framåtanda. Det var mera det att jag ville ha henne för mig själv.

Det dröjde inte länge förrän jag på gatan möttes av revisorfamiljen, pappa Revisor och mamma Revisor, med tvillingbarnen. – ”Det var väldans, skall ni gå på bio?”, sade pappa Revisor. som egentligen hette något annat, men jag hade glömt det. (Vem går förresten på bio en lördagförmiddag?) – ”Nej, inte direkt, jag och Victoria vill väl mest tillbringa förmiddagen i den sociala gemenskapen på torget”, sade jag med lätt dansk dialekt, eftersom jag visste att revisorfamiljen gärna ville se att man underkastade sig de lokala traditionen.

Till den hörde förresten också att tålamodigt och utan förtvivlan lyssna på musikuppvisningen framför Rådhuset. Jag och Vickan skulle hinna i tid, även om mina steg voro lugna och min andning normal. Väl framme på torget snattrade chokladhjulen, det lilla kringresande tivolit var på besök som så ofta tidigare. Två gamla klasskamrater från det Högre Allmänna Läroverket dök plötsligt upp, dessa numera välsituerade före detta studenter var på väg att prova lyckan vid en nymodig tävlingsanordning. De var inte alls förvånade över Vickan, var mest glada över hennes ögonkast.

Blåsorkestern vid Rådhuset började spela upp stycket ”Sommartider”. Plötsligt small det till. PANG! Människor omkring mig ryckte till. Orkestern fortsatte att spela. Jag hade inte längre någon Vickan! Hon hade försvunnit! Detta var en egendomlig händelse eftersom jag inte längre heller hade kvar snöret till ballongen. Den vetenskapliga efterkonstruktionen visar på att smällen förorsakades inte av Vickan, utan från annan plats på torget och i förskräckelsen gjort att jag släppt taget om snöret. Min Victoria Silvstedt-ballong hade flugit till väders!

Jag såg mig oroligt omkring, uppåt, åt sidan. Vinden var lätt nordlig. En bit uppåt kyrktaket studsade hon omkring, som Gud ( i alla fall nästan) skapat henne, men fortfarande i fulla former. Det verkade som om snöret fastnat i något. Jag rusade mot kyrkan. Trängde mig tvärs genom någon kö, höll på att snubbla på de kablar som lagts över torget till någon strömförsörjning. Vid den lilla ambullerande spaghettivagnen stod en gammal bekant, Erik Barilla, som undrade vad som stod på. –” Jag skall rädda Victoria Silvstedt!”, nästan väste jag av andfåddhet och passerade de taxibilar som vanligtvis också brukade stå där intill.

Uppe på kyrktaket fortsatte dramatiken. Mina fingrar klamrade sig fast medan jag hängde i stuprännan. Hela torget var plötsligt stilla. Blåsorkestern hade tystnat. Chokladhjulen smattrade inte längre. Allas blickar såg upp mot kyrktaket, på mannen, en vardagens hjälte, som skulle rädda Victoria Silvstedt. Reportrar från lokaltidningen hade följt med upp, nästan ut på taket, en tittade ut genom klocktornet med en specialutrustad Hasselblad-kamera. Jag hann inte ropa till honom att nu orkar jag inte längre, utan släppte taget och gled nerför. Min ena sko lossnade och verkade tursamt träffa precis den plats där det, i sin fulla längd, fyra meter långa snöret hade fastnat. En ren reflexrörelse gjorde att jag grep ut med ena näven i fallet, nådde tag i det. Samma reflexrörelse gjorde att jag liksom ville klättra uppför snöret och på det sättet drog till mig Victoria Silvstedt-ballongen medan jag föll.

När vi nådde marken, var det jag som hamnade underst. Det var första gången vi var riktigt intima, Victoria och jag.


Stig Stridsberg-Hollis, dikterat med mikrofon direkt in på en Tandberg Rullbandspelare - genom en munöppning i gipset, - i Halmstad, februari 2006.

JAG SLÅSS MED SOPOR PÅ RIVIERAN

Det är inte lätt att finna lämplig bostad i en sydfransk småstad, när man är van vid bekväma moderna stockholmsvåningar. Visserligen finns här ju förtjusande villor att hyra möblerade och med trädgård, men de äro avsedda för turister, som komma för en vinter- eller sommarsäsong, och passa icke för människor med begränsade tillgångar.

Så gott som alla små våningar hyras ut möblerade. Det lämpar sig bäst så här, där det kommer en hel del anställda, som stanna ett år och sedan draga vidare: det är kockar, hovmästare, dansörer på Casinot, trädgårdsmästare o.s.v. Människorna här bryr sig förresten inte om, hur de bo och hurudana möbler de ha. De inskränka sig till det strängt nödvändiga. Sova och äta måste man, alltså behövs ett kök och en sängkammare. Denna är möblerad med en jättesäng, ett klädskåp, en byrå, ett bord och stolar, en lavoar – och det är allt som behövs.

Ha hyresgästerna barn, få de själva föra med sig sängar till barnen. Blotta tanken på att det finns människor, som lägga ned sina pengar på 5 , 6 rum och mer, matsal och salonger o.s.v., kommer även den välbärgade medelklassen att hissna. Vår första bostad bestod av ett rum hos en brevbärare, som byggt sig en liten villa i utkanten och hyrde ut ett par rum. Vi brydde oss inte om något kök. Det är eljest vanligt här, att man hyr ut rum med del i kök, men när man bara är en eller två personer, blir det egentligen billigare att gå ut och äta på någon av alla dessa små otroligt billiga restauranger, där man äter utmärkt.

Vi hade förresten arbete bägge, gingo mycket tidigt om morgonen och kommo hem sent på kvällen. Rummet var otroligt snyggt, och hela lilla villan så ren, att det var ett nöje att komma in där – till stor skillnad mot många andra hem här. Frun var länge en källa till förvåning för oss; hon var så olik de koketta, pladdrande kvinnor man oftast möter. Det var något puritanskt över henne. Jag fick sedan förklaringen, när jag såg familjen i protestantiska kyrkan, där de voro en av stöttepelarna. Gammal hugenottfamilj, arbetsamma, präktiga människor.

Vi kommo ihop oss om soporna. Jag skulle städa själv och fick som en stor ynnest lov att låna hennes sopborste, men jag skulle göra ren den noga efter mig, och soporna ville hon inte ta hand om. Dem fick jag befria mig från bäst jag kunde. Men man vet, hur omöjligt det är att bli av med vad man verkligen vill bli kvitt. Som jag aldrig lyckades, fundera ut någon lösning på problemet, slutade jag sopa helt enkelt, och efter ett par veckors lagrande av damm beslöto vi flytta. Jag slutade mitt arbete samtidigt och gick dagar från morgon till kväll och besåg den ena fasansfulla lägenheten efter den andra. Bl.a. såg jag bostäder, som bara bestodo av kök med en stor säng och ett tvättställ. Vid spiseln stodo arbetare och lagade mat på kvällen. Vatten fanns nästan aldrig inomhus.

I småfolksvillorna i utkanterna bo flera familjer i varje villa, och de hämta vatten i trädgården och ha ett gemensamt W.C. ute. Hur ruskiga husen än äro, så W.C. fanns det i alla fall; annat är förbjudet. Det finns också ett skjul med vattencisterner att tvätta i, som villan invånare får disponera på olika dagar. Vattnet värmes på en kamin bredvid, och där koka de också tvätten. För invånarna i husen inne i själva staden, som ej ha tillgång till tvättmöjligheter, stå två offentliga, stora tvättskjul i olika delar av staden gratis till förfogande.

De utgöra en härlig anblick om morgnarna. Det största ligger invid järnvägen ; ett trettiotal kvinnor av alla åldrar med barnvagnar bredvid sig samlas varje morgon omkring vattencisternerna, och allt under det skvallret löper i himlens sky och tungorna gå, gno de kläderna, upplagda på stenkanten, med skurborste och tvål. Kvinnorna draga sedan hem dem i en särskilt stor hink på en skottkärra, koka dem och komma tillbaka för att skölja kläderna och hänga upp dem på snören utmed järnvägsvallen, som är upphöjd, eller breda ut dem på handdukar direkt på den smutsiga marken. Under tiden passerar en ständig ström av tåg, som sprutar ned en flod av sot över hela härligheten. Har man råd, lämnar man bort sin tvätt och har en tvätterska, som kommer varje måndag med den rena tvätten, struken och färdig, och hämtar den smutsiga. I förtvivlan och brist på bättre hyrde vi till slut ett rum och ett litet kök 6 tr upp, utan hiss, i en hyreskasern. Det var ett gammalt ruskigt hus, men utsikten var härlig, man såg bara hav och sol. Det obligatoriska stengolvet var fullt av sågspån i alla vrår. Jag höll på aldrig få bort dem.

Istället för att tvätta stengolven, som brevbärarfrun gjorde, strö de ut sågspån, som ta med sig smutsen, när de sedan sopas ihop. Trapplyse saknades. Med hjälp av svenska tändstickor (de franska tända icke mot lådans plån och inte mot något annat heller), famlade vi oss uppför de 6 trapporna om kvällarna. Gasen i köket fungerade inte, det var så högt upp, att trycket inte drev upp den. Det fanns varken hink eller något annat; var gång handfatet skulle tömmas, var det att springa ut på W.C. i ändan på en korridor. När man varit van att kliva direkt ur sängen i ett badkar, så var det litet skillnad ifråga om bekvämligheter.

Då det åskar eller regnar – vilket, som väl är, händer sällan – strejkar elektriska ljuset regelbundet, och vattnet är en ständig källa till oro och bekymmer – särskilt under värsta torkan på sommaren. Man fick då förse sig på morgonen med vatten för hela dagen, senare fanns ingenting, och det var t.o.m. morgnar, då man förgäves sökte mjölka en droppe ur vattenledningen.

En halvtrappa ned i huset vi bodde i var en vattenkran, gemensam för två våningar, och där stod jag i kö om morgnarna med mina kannor och trängdes och grälade med de pittoreskaste människor jag kommit i beröring med i hela mitt liv. ”Ni behöver inte komma hit ned och hämta vatten. Ni har ett kök med vattenledning i, det vet jag ”, började en gubbe, när han fick se mig, och så var diskussionen allmänt i full gång.

Hela huset, upptagande ett helt kvarter, bestod av ”möblerade smålägenheter på 1 rum och kök”. Man hade kommit närmare sanningen, om man betecknat dem: saknade möbler. De underligaste typer bodde där; det var gatflickor och artister och sömmerskor och Gud vet vad. I vår bostad hade förut bott en dansös från Kasinot. Värdinnan i huset talade särskilt om det för att lugna våra farhågor för vägglöss, det kunde finnas ohyra där då, för en dansös kunde ju omöjligen uppträda med bett på benen!

Det var lika besvärligt att bli av med soporna i huset. En stor öppen lastbil sörjer för renhållningen i staden. Chauffören ringer hela tiden i en klocka, och bredvid honom sitter hans lilla hund på bakbenen med en liten halmhatt på huvudet. På var sin sida av bilen springer en liten gubbe och tömmer utsatta soptunnor. Gatorna erbjuder i sanning en fruktansvärd anblick tidigt på morgonen. De kantas av tunnor och trälådor och burkar med avskräde. Var och en bär ut sitt och placerar på trottoarkanten och det är inte många, som ha de reglementsenliga soptunnorna med lock. Sopor och matavfall – allt blandas. I all denna smörja gå lösa vilda hundar och kattor och rota, böka omkring papper och äta vad som möjligen ätas kan. När klockan ringer och bilen – omgiven av ett moln av flugor – nalkas, blir det fart i husen. De som ej redan satt ut sitt avskräde, kommer springande ur alla portar med sin tribut.


Jag smugglar in mitt avskräde var jag kan. Bilen börjar i centrum mycket tidigt, och som vi bodde mitt i centrum, så hade den redan passerat, när jag var färdig på morgonen. Jag irrade omkring med mitt paket under armen, men fann idel tömda tunnor. Ibland lyckades jag genskjuta bilen på en annan gata och slunga paketet rakt däri. Men ofta var jag tvungen att gå till ett hotell och genom en diskare smuggla in mitt skräp där. Jag känner ett par gamla fröknar, pauvres honteux, som inte vill blanda sig med hopen av gummor och hembiträden omkring bilen och som inte ha egen låda. De har hittat på att just som bilen passerar kasta ned sitt skräp i den. De ha tur, de bo bara en trappa upp.

Gatsoperi existerar inte, utan de två renhållningsgubbarna ha vasin liten kvast och skyffel i handen och samla upp allt kringkastat papper och skräp och större gödselanhopningar. Och klockan blir ju både 11 och 12, innan utkanterna blivit befriade från allt skräp. Gubbarna rota i smörjan och plocka åt sidan buteljer och inkomstbringande skrot. Allt övrigt töms på en avstjälpningsplats utanför staden.

Det fanns inga vägglöss hos oss ( jag såg en i trappuppgången en dag bara), men det fanns någonting annat förfärligt, som heter cafarder. Min första bekantskap med cafarderna skedde i Neapel för några år sedan, och då visste jag inte ens att de hette cafarder. Vi hade varit ute, ett par svenska damer och jag och haft en underbar dag, lurats av guider och – lockade av dem – själva lurat järnvägen, åkt tåg utan biljett. Och betittats och beundrats som man bara kan bli det i Neapel, och så kommo vi hem till vårt anspråkslösa hotell sent på kvällen – trötta och halvsovande.

Men vi vaknade, när jag just skulle hoppa i säng och under min huvudkudde fann ett stort svart djur, ungefär som en tjock jätteskalbagge. Då upptäckte vi, att utmed väggarna på golvet funnos många, många. Jag tappade fullständigt besinningen av fasa, störtade ut, fick se en karl med en karaffin i handen, trodde det var en hotellanställd, kastade mig om halsen på honom och skrek, att han skulle döda dem. Han följde med stor bredvillighet med in i haremet, där den ena frun ryckte till sig karaffen. Vi saknade nämligen en sådan i båda rummen. Offret visste inte riktigt hur han skulle behandla djuren och såg sig om efter ett föremål att slå ihjäl dem med. Hans blick fastande på fruns parasoll, och han grep den. Men det skulle han aldrig ha gjort, för det var en ny parasoll, köpt samma dag i Neapel. Parasollen rycktes ifrån honom, och det var tur för honom, att han inte förstod svenska.
Då uppenbarade sig som en räddande ängel en verklig skoborstare. Han gick efter ett vedträ, och så började massakern. När alla cafarderna vorr döda, brände han papperstussar i hålen för att hindra nya från att komma fram, hela tiden ivrigt assisterad av den förste mannen. Vi hade intagit våra sängar och somnade under proceduren. Vid 3-tiden vaknade jag ett slag och såg dem sitta med sina paperstussar och grina åt oss. Nästa morgon gingo vi sent ned i matsalen och drucko morgonkaffe. Där mötte vi den unge mannen från föregående kväll, men inte längre grinande, utan med ett mycket olyckligt utseende. Med honom var hans fru, som betraktade oss med mördande blickar. Och det var inte att undra på. De voro på bröllopsresa, hade gift sig föregående dag. Han skulle gå ut och hämta vatten åt sin fru på kvällen, så kom han igen framåt morgonen – till på köpet utan karaff – efter att ha tillbringat en stor del av natten hos några mystiska utländskor.

Så återupplivades nu min bekantskap med cafarderna här. Och här lärde jag mig deras namn och fick veta, att de kommit med fartyg söderifrån och finnas i gamla hus och å alla restauranger och hotell på hela Rivieran, men bara i köksregionerna. Det fanns ingen möjlighet att undgår dem, de kommo med kolen och med mjölsäckar och andra levererade lådor. Jag såg dem i ett hotellkök här, och det var fruktansvärt! Till mina uppdrag hörde en tid att gå ut i köket på ett hotell och stänga skafferiet sent på kvällarna, men jag vågade faktiskt inte gå ensam. Matavfallslådorna, som behållas inne om natten, voro svarta av cafarder, och hundratusentals sprungo på golv och väggar och isskåp – överallt.

De hålla till på varma platser och komma fram ur sina hål när det är mörkt. På dagen ser man dem ej. De borra sig igenom väggar och till och med cementvalv och ha en oerhörd livskraft. En gång fastnade en i ett flugpapper jag lagt på bordet. Den levde i 36 timmar under ständigt arbetande på att komma loss. Antagligen hade den ramlat ned från taket, ty den låg på rygg. Det fruktansvärda med cafarderna är, att de äro så vidrigt fula. Eljest äro de ofarliga och förfärligt rädda, springa med en otrolig hastighet.
Det var med hysterisk fasa jag upptäckte dem första kvällen i vår bostad, då vi kommo hem och tände ljus. Min man sprang runt och stampade sönder dem; det var inte så många. Detta upprepades 12 kvällar, men så hände det, att jag vaknade en natt och tände ljus och började titta efter dem. Under sängen sprungo många, jag hängde mig över sängkanten för att slå ihjäl dem med min mans sko. Då ryckte han plötsligt till sig skon och krasade en jättestor cafard, som satt uppspetad på väggen vid min huvudgärd.
Den föll i sängen, nästan på mig, och jag öppnade munnen och bara skrek.

Nästa morgon flyttade vi på hotell, och så började mitt bostadssökande ingen. Till slut fann jag av en slump ett trevligt, snyggt rum 1 tr. upp i ett litet modernt hus. Egen ingång, kokmöjligheter, balkong åt gatan, hink och kvast – och, bäst av allt, inga cafarder!

Det är ju en småsak att gå ned en trappa och upp en trappa på en terrass och hämta vatten och att ha W.C. där uppe. Och sopfrågan är utmärkt ordnad. Bilen kommer inte förrän kl. 10, och måste jag gå ut innan och ej kan passa den, så lägger jag mitt paket i den soptunnan, som tillhör familjen bredvid och som sätts ut vid 9-tiden. Någon enstaka gång har jag sett en cafard på uppmarsch i trappan utifrån. Men den har varit dödens. Ingen har ännu kommit så långt som in i mitt rum. Pepper, peppar!

Christina Petrén-Schwarz

Publicerat i HUSMODERN Nr 1 1930

OM NI VISSTE SÅDANA HEMBITRÄDEN JAG HAFT

”Det var en väldigt stilig `jungfru´ du skaffat dig”, sade min man, då han fick syn på araben Larbi. ”Ja”, svarade jag, ”det är svårt, att finna en präktig kvinnlig hjälp här nere i Nord-Afrika. Larbi har jag fått genom rekommendation. Han kan tala franska, och han lär vara duktig i matlagning och rengöring”. --- ”Ja, är han lika duktig som han är vacker, så blir han något enastående”, sade min man och lämnade rummet.

Araben var verkligen en grann karl. Han var lång och rak, hade röd fez, gul jacka och korta byxor och hans praktfulla, nattsvarta ögon glänste, och de vita tänderna glimmade, då han talade. På fötterna hade han gula skinntofflor, och han gick tyst så man hörde knappt, att han fanns i rummet. En dag frågade han mig om jag haft kvinnliga tjänare förut, och jag svarade, att så var fallet. Då skrattade han så hjärtligt och förklarade, att de arabiska kvinnorna intet kunde, men att han, Larbi, kunde allt. Han hade lärt sig det franska köket på Algers finaste hotell, och dessutom kunde han både tvätta, stryka och sy på maskin. Larbi var verkligen duktig, och han lagade utmärkt mat och hade ingen svårighet att lära sig tillaga svenska rätter. Men jag märkte, att då jag lämnade hemmet någon timma blev intet uträttat.

En dag då jag kom hem, fann jag araben sittande i min mans rum rökande cigarrett och ”läsande” en svensk tidning. Jag blev uppbragt och frågade honom strängt, vad han toge sig till med. Han svarade helt lugnt, att han gjorde som madames man på lediga stunder. ”Min man röker ej, och för övrigt kan du inte läsa. Varför sitter du här inne? Gå genast ut i köket, där är din plats”.--- ”Madame, även jag är en man, och jag vet min plats är i köket, men att sitta så här är chic och då m´sieu ej är hemma så….” Hans stora mörka ögon ögon tycktes sluka tidningsnotiserna (fast han höll tidningen upp och ned), och han lutade sig med synbart välbehag tillbaka i fåtöljen. Jag satte mig framför och betraktade honom. Det var svårt att hålla sig allvarlig.

Om ett ögonblick reste han sig och sade: ”Madame, nu skall jag börja arbeta igen. Idag skulle vi ju ha svenska köttbullar och äppelkaka till lunch?” Han gled ljudlöst ut ur rummet leende som vanligt. Larbi är ren och snygg, och då han passar upp vid måltiderna iklädd vitt förkläde kan han nästan tävla med en svensk uppassare. Men Larbi som så många andra av profetens ättlingar är svag för sprit. En dag kom han in in till mig och klagade över huvudvärk och feber. Jag uppmanade honom att gå hem och lägga sig tidigt och dricka något varmt. Jo, det skulle han göra, men madame kunde allt låsa upp spritskåpet och låta honom få litet cognac. Han fick en liten flaska, och jag tror, att endast åsynen av denna dryck kom huvudvärken att så gott som genast försvinna. Larbi är mycket mån om att vilja gå på torget, men som jag vet, att han alltid tar sin givna provision, föredrar jag att torga själv.

En förmiddag hade jag varit ute några ärenden och då jag inträdde i matsalen mötte mig en egendomlig syn. På golvet låg Larbi orörlig. Jag blev till en början rädd och trodde, att han träffats av slag. Så ropade jag högt hans namn, och då slog han upp ögonen. Utan att säga ett ord pekade han på den tomma cognacsbuteljen, som stod på matsalsbordet. Jag hade glömt att låsa in cognacen, och under min bortovaro hade araben passat på att överförfriska sig. Detta var månljust! Tänk, om det komme någon besökande och finge se min förtjusande ”jungfru” ligga dödfull mitt på matsalsgolvet. Jag tillkallade i all hast gårdskarlen, araben Muhammed. Då denne fick fick se sin trosfrände, började han högljutt skratta och sade i det att han sparkade till honom: ”Du är just en skön efterföljare av profetens bud”. – ”Intet prat nu Muhammed, utan hjälp genast Larbi härifrån. Efter detta kommer han ej mer inom våra dörrar”. Dagen efter uppenbarade sig Larbi igen nyrakad och fin, iklädd en snövit burnus. Jag uppmanade honom, att söka sig en ny plats, ty efter vad som passerat ville vi ej längre ha honom. Araben blev utom sig och ivrigt gestikulerande sade han: ”Madame, jag svär vid Muhammed och alla helgon, att aldrig mera berusa mig, om jag bara får stanna kvar”. Innan jag hann betänka mig, gled Larbi ljudlöst ut i köket och arbetade som intet hänt.

Han var renlig och stark och lagade utmärkt mat, och jag lät honom fortsätta som förut. Larbi ville gärna prata, och fast jag jämnt avspisade honom, kom han ändå in ibland och skulle säga ett par ord. En dag frågade han mig varför vi ej hade grammofon. Jag upplyste honom om, att grammofonmusik ej intresserade oss. Vi hade vår radio, och den fungerade utmärkt. Araben stirrade på mig och så sade han med ett småleende: ”Men om Madame blev sjuk, så kunde ej radion flyttas in i sängkammaren, men en grammofon….” . Jag blev ond och föste araben ut i köket.

Om ett par dar kom han in igen och visade ett leende ansikte. Han talade då om, att på den plats han förut innehaft hade de en grammofon. Madame var ofta sjuk, och då spelade han, Larbi, grammofon för att göra henne glad och det var så roligt. Och Larbi kan även sjunga. Larbi gör silvret så blankt, och lås och dörrar äro putsade och fina. Men jag har en känsla av en otrygghet i hans närhet. Jag kan ej arbeta i köket med samma lugn tillsammans med honom som med en kvinnlig hjälp. Det vilar något opålitligt och lömskt över en arab, och man vet aldrig riktigt var man har honom.

En förmiddag kom Larbi in till mig, då jag satt och sydde. Han lade huvudet på sned och såg ynklig ut. ”Stackars Madame”, började han, ”m´sieu skall ju resa bort på ett par dagar, och det vore ledsamt för Madame, att ligga ensam i sängkammaren”. Det svartnade för mina ögon, och jag kunde till en början ej få fram ett ord. Med ögonen fästade på mitt handarbete bad jag sedan araben gå ut och koka te. Sedan rusade jag till telefonen och bad en väninna genast komma hem. Min man och hon kommo samtidigt och jag berättade för dem vad som hänt. Fem minuter senare upplyste jag Larbi om, att jag dagen efter skulle få en annan hjälp, och att han därför finge ta en ny plats. Men detta kunde Larbi rakt inte förstå. Han hade ju arbetat och gjort så gott han kunnat och erbjudit sig att hjälpa madame på alla upptänkliga sätt.
Detta var alltså tacken.
Alfhild Bergholtz,
Casablanca, Marocko

Publicerat i HUSMODERN nr 11 , 1930.