Gobba Bibliotheket

PLOPPITA SERIEN 4 : JANNICKA KNIPER GULD

2011-05-09T00:43:00.000-07:00

(Saturday, May 17, 2008 Första upplagan)

JANNICKA KNIPER GULD

Ploppita serien 4

- Står det någonting om henne i kolorerad veckopress?, frågade Alfred G. Bergström, bakåtlutad i läderfåtöljen. Mellan tummen och pekfingret på sin högra hand, rullade han rastlöst på en otänd cigarr.

- Nej, inte så mycket,... mera på Internet, svarade Johnny Qwalster uppriktigt.

Han var Jannickas nya manager. Johnny Qwalster var systerson till farbror Boban, som förolyckades alltför tidigt, efter att ha halkat på ett bananskal i badrummet, på andra våningen i sextonrumsvillan, en ståtlig villa i de fashionabla kvarteren som nu beboddes av Carmen Buenasera och hennes två livvakter,
Gregg och Everett.

De nu lite till åren komne Qwalster,som tidigare varit tekniker hos bland annat Carolina Gynning, påstod han själv i alla fall, rättade till sin tunna mustasch. Han ansåg med stor säkerhet han att visste en hel del om vad som vore bäst för Jannicka, och företaget, i närmaste framtiden
- Du menar att jag skulle ta in henne vecka här på kliniken, för klassisk gitarrutbildning?, sade Alfred G. Bergström lutade sig fram och fäste blicken på Jonnys majblomma som var fäst i kragen på den rutiga kavajen.

- Ja.

Alfred G. Bergström lutade sig åter tillbaka och bjöd på några sekunders tystnad, innan;

- När kan hon börja?
- Omgående, hon sitter i bilen.

Efter att ha sovit gott i ett eget rum på slottet i Knutby, tassade Jannicka ner för den långa stentrappan med sin nyinköpta akustiska gitarr.
Första dagen, i Carulli-rummet, skulle mjukt inledas av Alfred G. Bergström själv. Han visste inte särskilt mycket om Jannicka, än att hon redan gjort två lyckade Pop&Rock album (Ploppita Dansar och Babbls) och var ganska välkänd, till och med i det egna landet. Hon hade även mött sina fans på gräsrotsnivå, genom en omdiskuterad landbygdsturne´ i söder.Omdiskuterad därför att många ansåg att det var inte bra för hennes fortsatta karriär. Alfred G. Bergström hälsade vänligt på henne och visade med en yvig gest henne till en stol, inte vilken som helst, utan en i barockstil. Framför stolen stod en liten pall.

- Skall jag ha foten på den där? Men jag står ju upp och spelar!
Jannicka uttryckte sin förvåning.
Alfred gav vidare instruktioner. Han utbrast med något glansig panna:

- Du kan inte ha för kort kjol på dig.
- Kan man inte ha två såna där pallar, om jag står upp?
-Nej, nej....
- Du herr Alfred, skall jag sitt och skreva, med ena benet uppe på pallen?
- Man kan hålla ihop benen lite...
- Om jag har mens...
- Ha.Ha.Ha, ....det var det värsta jag hört!

Jannickas frispråkighet överraskade, men roade också klinikens föreståndare och tillika grundare, Alfred G.Bergström. Han fortsatte, fortfarande full av skratt;

- Ja så sant, hahaha, min unge dam! Jag skall berätta för dig en sak, när jag suttit i nära tjugo år med den där pallen och skrevat, skulle jag hugga ved hos min farmor, då var jag så försvagad i skrevet att redan efter första vedträt utlöstes ett stort ljumskbråck. Fick opereras så fort som möjligt, hahaha!

- Nämen?

Jannicka var uppriktig, och lite förskräckt i sin förvåning, ty det kändes som om hennes lärare talade ärligt från hjärtat.

Klockan elva på förmiddagen beslöt Jannicka att hämta sin gitarrförstärkare och elgitarr. De låg i bagageutrymmet på hennes Morris Minor, en liten charmig bilmodell som Johnny Qwalster rekommenderat. Förstärkaren med inbyggd högtalare, en Roland MicroCube och en Fender Strata-kopia, byggd i ostasien. Alfred G.Bergström tittade nyfiket på när Jannicka böjde sig ner i sin korta kjol, röd med vita prickar, från La Redoutes sommarkollektion. Jannicka hittade nätuttaget bakom pianot och fick gå ner på alla fyra. Men det gjorde inte så mycket, hon hade vana från den strapatsrika sommarturneen. Jannicka ville visa för kilinikföreståndaren, tillika dess grundare, Alfred G. Bergström, vad hon kunde. Hon stod upp, hade hängt på sig gitarren.

Hon drog igång ett rytmiskt riff, efter ungefär tjugo sekunder började hon sjunga;

" I don´t want you, .....to work all day,.....

I don´t want you,....... to be true.....

I just,..... want to make..... looove to you..."

Redan det blev för mycket för, den vanligen sansade, Alfred G.Bergström, som hastigt började lossa livremmen, reste sig upp som en fjäderkatapult ur skinnsoffan. De var ensamma i huset. Jannicka avbröt omedelbart sin föreställning, ryckte ur gitarrsladden och tog sin lilla förstärkare i handtaget. Nätkontakten fick bli kvar, den lilla svarta dosan kunde man köpa nya av. Hon sprang hastigt ut genom dörren på sina grönvitrandiga platåskor, med sin Roland MicroCube som en liten svart handväska, ut över gräsmattan medan vakthundarna vaknade till bakom hönsnätsinhägnaden.

Alfred G. Bergström skrek i dörren;

- Din lilla slampa! Kom hit skall jag visa dig Utbildning!

De avbrutna studierna var inte till Jannickas fördel ansåg Johnny Qwalster, men hon ignorerade han synpunkter alltmer. Som så ofta förr, träffade hon sin bästa väninna Carmen Buenasera, den här gången på den mysiga uteserveringen Taffelberget. Carmen var som alltid energisk, närmast i toppform. Hon hade shoppat i tre timmar och ur sin, som alltid, eleganta handväska tog hon fram ett ex av livstilsmagasinet Image.

- Se här, dom skickar det här till mig. Är bland de få som får den hemskickad. Inte illa.
Hon bläddrade fram till en intervju med Leif GW Persson.
- "På sin lediga tid försöker han koppla av. Läsa. Tänka. Skog och mark...."
- Skog och Mark. Du vet väl...

- Ja, men det är vad han tycker, jag menar inte att det är vad du behöver.
Johnny Qwalster dök plötsligt upp med en alkoholfri drink i handen.
- Jag har BRA nyheter. Ulfh har blivit tvungen att släppa rättigheterna på "Babbls"! Du blir rik på det här! Rikare än någonsin!

Johnny Qwalster nämnde inte att även han skulle bli rik, rikare än någonsin, men klart att han var på strålande humör. Han berättade att Daffy skulle ha en försoningsfest på Berget i retrostil med mycket twistdans under bar himmel. Daffy hade gjort slut med Ulfh och satsade ny mycket kraft på återuppta kontakten med sina tidigare bekanta, som hon visserligen förolämpat många gånger. En gemensam fest på bergknallarna i skärgården kunde nog hjälpa till att uppdatera relationerna. Johnny Qwalster hade lyckats smuggla ut en kopia av den hemliga inbjudningslistan. Jannicka slängde en blick på pappret.

- Hon har bjudit in Alfred G. Bergström! Nej, vet du vad!

Carmen såg frågande på Jannicka. Johnny visste mer än han avslöjade, men sade;
- Dom är släkt på något sätt.
Jannicka knep ihop läpparna och ruskade lätt på huvudet.
- Vadådå, så farligt är det väl inte, sade Carmen som sällan kände sig främmande inför nya manliga bekanta, inte ens om det bara var ett namn på ett papper. Hon anade att det var inte vilken lista som helst. Daffy bjöd in med omsorg, hon hade rykte om sig att vara en riktig festfixare.

Johnny smuttade på sin alkoholfria hallondrink. medan han läste högt:

- Malena Erman, Queen of Hardrock, Sture Starfighter den III, Bengt från Försäkringskassan, Joanne Newlander, Margareta Winberg....

- Joanne Newlander! Hon har precis skaffat sig en tjugorummare med marknadshyra i innerstan!, utbrast Carmen.
- Lyckans ost, hon har väl vunnit på Bingolotto, sade Johnny Qwalster torrt, utan att med en min visa att i något av de rummen skulle han gärna kunna tänka sig ha ett liten övernattninglägenhet.
Även om pengarna skulle börja rulla in, gällde det att vara ekonomisk.
Hade Joanne marknadshyra skulle det ju bli till kompispris.

Jannicka sög upp resten av sin pärondrink genom det randiga sugröret. Hon hade inget päron i handväskan nu längre. Det kändes lite tungt att ha med sig. Hennes väska av ren bomullsväv med dragkedja var visserligen lätt, men aning sladdrig. När hon för inte så länge sedan skulle med tåget till Upplands-Väsby och ställt väskan ifrån sig, bara någon sekund, hade någon i trängseln råkat trampa på den. Päronet hade krossats fullständigt och saften hade förstört hennes ID-handlingar. Plastkorten hade visserligen gått att skölja under rinnande vatten, men allt hade inte gått att rädda, någon av magnetremsorna hade fått en s k trampskada sade man på banken.

Till festen på Berget, en del av en ö i den yttre skärgården, hade värdinnan, aftonens toastmastress och tillika den totala festfixaren Daffy skaffat en sällsynt samling Chubby Checker skivor. Dessa spelades om och om igen. Det twistades i solnedgången. Rytmiska dansmelodier som "Let´s Twist Again" och "Peppermint Twist" fick alla gästerna att vrida på midjan, böja sig åt sidorna, svänga på rumpan, om och om igen, ibland utan att knappat lyfta fötterna, från det för tillfället iordninggjorda dansgolvet, av bräder från en gammal fiskeskuta. En kvällens höjdpunkter blev när man skulle dansa Limbo. Då gällde det att till musik ta sig under en ribba bakåtlutad, utan att beröra golvet med baken.

Margareta Winberg lovade på stående fot att vinnaren skulle få spela gratis Mixen Handicap hos Svenska Spel i ett helt år. Vinnare blev SVT-reportern Louise Järleskog, som nyss kommit tillbaka från en längre vistelse utomlands. Hon hade magrat en en del och hade lätt att ta sig under ribban.

På småtimmarna skulle blev det musikunderhållning live. Jannicka hade övertalats till ett uppträdande, men hade drabbats av lätt nervositet, det fanns ju flera andra sångerskor på plats. Dessutom fanns Alfred G. Bergström bland gästerna, men han verkade fullt upptagen denna kväll. Han hade faktiskt knappast tittat åt Jannickas håll, vilket hon välkomnade.

Hon ställde sig bakom mikrofonstativet, drog ett E7#9-24 på gitarren, öppnade munnen och skulle precis börja, när hon i sista stund fann sig och beslutade sig för att ta en annan låt. Hon ville testa hur Alfred G. Bergström, hennens ende gitarrlärare skulle reagera.

Hon valde en cover av Bessie Smith:

"If you want to satisfy my soul...

Come on and rock me with a steady roll...

I´m wild about that thing,... gee I like your ting-a-ling....

Kiss me like you mean it,...I´m wild abou that thing.... "

Det tog inte många sekunder innan Alfred G Bergström ställde sig upp, släppte Louise Järleskog som han hållit i sina armar. Han forcerade sig mellan de lätta trädgårdsmöblerna från IKEA, välte stolar under sin framfart, medan han börjat lossa livremmen. Somliga gäster höll sig för munnen av fasa över vad som höll på att hända, somliga skrek rakt ut. Jannicka fortsatte att sjunga i tumultet;

"Do it easy, honey, don´t get rough...

From you papa, I can´t get enough...

I´m wild about that thing, I´m wild about that thing.

Everybody knows it, I´m wild about that thing... "

Bara någon meter innan Alfred G- Bergström nådde fram till Jannicka vaknade Daffys livvakter till, de rusade fram, men det var något sent. Alfred G. Bergström hade hunnit få grepp om Jannickas klänning och bara slet av den. Nu skrek alla i publiken. Jannicka trampade på Alfred G. Bergströms fot med sin höga klack och hans skrek;

-Aaaaaaaaaaaaaaaj!! FÖR HELVETE JANNICKA! DET ÄR JU VI! DET STÅR SKRIVET I HIMMELENS STJÄRNOR !

Jannicka tog några steg tillbaka med sin Fender Strata-kopia hängande om halsen, iklädd endast i de intimaste av plagg.
- Bra Afred! Bra Alfred! Vilken kille du är!, hojtade Lousie Järleskog stående vid ett av de främre borden , och verkade inte alls svartsjuk. Daffys livvakter greppade lätt den äldre och något sävliga Alfred G.Bergström och förde ut honom.

Efterspelet blev, inte minst tack genom Johnny Qwalsters inrådan, att man skulle hota anmäla Alfred G. Bergström för två våldtäktsförsök. Till en början hade Qwalster inte brytt sig så mycket om fallet i Knutby, men nu vid det andra försöket fann han att det fanns så många vittnen att scenariot gick inte att bestrida. Fallen hamnade aldrig i domstol, eftersom Alfred G. Bergström gick med på en förlikning, han betalade ett så kallat tredelat skadestånd, ett till Jannicka, ett till Johnny Qwalster och ett till Lousie Järleskog för att hon inte skulle låta publicera bilderna hon tagit med sin lilla nyckelrings-digitalkamera.

Skadeståndet skulle utbetalas en gång i månaden i 6 år och räntan var den samma som en liten kontokredit hos Nordea eller Swedbank. Som vinnare av Limbo-tävlingen erhöll Järleskog dessutom ett års fritt spel på Mixen-Handicap hos Svenska Spel.
Det återstår att se emellertid om någon av de andra gäster på festen gör en polisanmälan.
Det får framtiden utvisa.

Bilden: Den kände fotbollsspelaren Allan Ball testar lyckan på twistgolvet

(somliga säger att den kan vara Jannickas mamma, när hon var på studieresa till England)

CLUBHOUSE V A L E X T R A

2010-07-09T02:03:00.000-07:00

CLUBHOUSE 11 (sista delen)
V A L E X T R A

- Är biblioteket icke vårt?, utropade Jo-Anne.
- Nej, min lilla skogsfågel, det är mitt. Jag förbehåller mig det, förklarade han leende.
Han puffade små rökmoln med sin sjöskumspipa, knackade den mot askfatet och tillade;
- Säkert kommer det att stå illa till med mina luntor, manuskript och samlingar ifall du helt ogenerat finge flyga omkring omkring bland dem; därför, mitt ljuva barn, får du i ersättning de andra tolv rummen. Att börjamed, denna sal och de två salongerna, som vi nu skola ta i betraktande.

Mycket hade hänt den korta tid jag hade varit i Flängby. Jo-Anne Newlander hade gift sig med Sluthger den Förste, som hastigt kommit hem
från sin långa vistelse på Capri Han var ju den egentliga ägaren till Clubhouse, men varit borta så länge att man lite till mans trott att han helt övergett det anrika nöje- och rekreationsetablissmanget. Dessutom var det inte speciellt lönsamt
Men nu skulle det bli nya tag! Det var valår och Clubhouse lanserades i fackpress som alternativet till Palmedalen. Städningen hade varit omfattande Matsalen var nu en stor salong möblerad i rött, med tapeter
i vitt och guld. Den var präktig och inredningen vittnade om mycken smak, signerat Dinah von Kindereggen, som fortfarande var trivselvärdinna.

Visserligen hade Jo-Anne och Slutgher den Förste träffats tidigare, innan han for till Capri, men det hade bara sagt Klick för någon vecka sedan. när hon låste dörren till duschrummet på andra våningen. Initiativet till giftermålet var således egentligen Jo-Annes, men hon hade sedan valt att hålla en låg profil eftersom Sluthger var ganska gammaldags.
De promenerade nu omkring i huset för en sista inspektion, innan det skulle denna sensommar invaderas av valarbetare, partifunktionärer, lobbyister och andra intresserade med egna montrar.
- Här min lilla hämpling, skall du kvittra och arbeta. Detta rum är ditt, och jag hoppas du tilåter mig få komma och stanna här vid din sida, då aftonen utbryter, för
att vi i lugn och glädje glömma dagens bråk och drömma vid tonerna av din sång. sade Sluthger när de kommo till det halvplan neråt källaren där Jo-Anne tidigare
hade sin berömda och ökända kroppsscanning-studio All den apparaturen var nu bortmonterad, utan att Sluthger någonsin förstod sig på dess syfte-
- Skall du endast komma hit om aftnarna?, frågade Jo-Anne.
- Åh, du tror kanske att jag i veklig vila skulle glömma mig kvar här hela dagen och förgäta att livets lösen är arbete. Nej, lilla fågel, så får det icke bliva, och så vill du icke heller hava det. Du är hustru åt en man, som önskar verka något gott, så att man icke kan säga, när han en gång dör, att han på ett ovärdigt sätt slösat bort det kapital Gud givit honom.
Jo-Anne teg, log, men var inom sig allt utom belåten. Klart att hon var inte nöjd. Hon hade fått göra slut med sju killar för att vara Sluthger den Förste till lags.
Den erfarna Dinah von Kindereggen hade försökt trösta henne.
- Teoretiskt är det fullt möjligt att ha åtta killar. Det man inte vet om har man inte ont av, om du förstår vad jag menar.Vad den ena handen gör, behöver inte den andre veta om.
Dinah och Jo-Anne var bästa väninnor och hade ofta små hemligheter tillsammans.

In till sena kvällen arbetade personal ute på gården, och naturligtvis i trädgården, och på bondens åker intill. Man monterade upp en mängd partytält och körde dit friggebodar
Det hängdes upp banderoller.
Till och med fick man upp ett par rejäla flaggstänger på framsidan, vilket onekligen gav hela parkeringen ett lyft. De stängerna var ovanliga på det viset att de målades rödvita och såg ut som polkagrusar.
Husets herre, alltså, Sluthger den Förste, hann aldrig bli förargad över lättsinnet.
Nästa morgon nämligen, var de på plats, alla valaktivister.
Det skulle bli publikrekord på Clubhouse.
Borta var rockenrollen och andra konstiga spektakulära uppträdanen.
Nu skulle man diskutera landets framtid med saklighet och förstånd.

Den populära Paul Mädchen hade anlitats som konfrencier, till sin hjälp hade han åldermannen Harry Bankell tillkallad från Isle of Man.
Alla partier hade sina egna stånd på ägorna, men all fick också gör ett framträdande på scenen framför huset mot trädgården, altanen som hade använts vid otaliga musikframträdanden
- Du som kommer från Schwittcherzerland,urschäkta min lunchfylla, vad tror du om dagens drabbhningar?. sade Harry Bankell i mikrofonen, i en inledande fråga riktad till Paul Mädchen.
Harry var i godform i sina lätta sommarskor, som smattrade mot altanens bräder.
- Jodu, Harry, en sån här dag vill man helst ligga på badstranden, med ett par klämvänliga brudar, men jobbet kallar. Spännngen kallar!
Men innan man vet vad som är så spännande måste man veta vad som är så spännande!
Välkomna förste talare!
Från KUSTDEMOKRATERNA, vi välkomnar Binge och Ben !!
Drygt trehundra personer i tradgården gav dem en varm applåd.
Binge var kvinna. Ben var hennes tystlåtne manliga partikamrat. De var ursprungligen danskar, alltså en minoritetsgrupp
- Vi vill kounna ha fraei sex på stranden Vi har betaulat böuter fö mounga gåunger! Trehundrasjuttiosex gåunger!
- Kan det inte bli för mycket av det goda?, inföll Paul Mädchen

Spridda applåder hördes. Det var ungefär vid denna tid jag själv anlände till Clubhouse. Hade tagit taxi från Flängby och med mig hade jag två unga konststuderanden, Trixy och Gema, från estetiska gymnasieskolan.Vi trängde oss genom folkmassan och satte oss i gräset ungefär trettio meter från scenen.
Lade märke till att Jo-Anne Newlander promenerade hand i hand med sin äkta man en bit ifrån. De tittade på bondens gård, kanske var de i inköpstankar?
Nästa parti på scenen var BANANREPUBLIKENS VÄNNER, vars företrädare Josemite Jan inte sparade på orden
Innan det, Harry Bankell grep påpassligt in, ville säga några vänliga ord innan partiledaren Josemite Jan fick ordning på sin mikrofon
- Det här ÄR mina pphershonliga Favoriiheter! BANANREPHUBLIKENS VÄNNER är FrAaaaaaaAmzzztiiiiiiden!!
Josemite var inte sen att ta fasta på Harrys optimistiska inledning,
- Så sant! B.V. är svaret på din ångest. Ingen skatt. Ingen stat. Bara bussiness!
Rikliga spontana applåder hördes. En ung man hjulade framför scenen av ren glädje.

Jo-Anne och Slutgher gick neråt trädgården, tills man kom till äppelträdet invid Jo-Annes Keyboard Helicopter stod parkerad.
- Min lilla fågel, jag har en ganska egoistisk bön till dig; skall du bevilja den?
- Tvivlar du härpå, svarade Jo-Anne leende.
- Nej, men det kan komma en dag, då det blir obehagligt att rätta dig efter denna önskan.
- Det betvivlar jag. En bön av dig Slutgher den Förste, blir mig alltid helig, sade Jo-Anne och petade lite med sin röda sommarsko i gräset.
- Tack! Sjung aldrig större sällskap, gör aldrig din röst till ett medel att förskaffa dig beundrare eller väcka uppseende, utan låt
denna underbara stämma förbliva något som du fått av Gud, för att utgöra ditt hems glädje.
- Varför det?, sade Jo-Anne och såg Slutgher i ögonen.
- Jag tror icke att din sång för mig skulle äga samma tjusningskraft om jag finge höra dig sjunga i ett större sällskap.

Uppe på scenen var det dags för ett nytt parti att presentera sig. Paul Mädchen introducerade partiet med sedvanliga bombastiska gester;
DEN ICKE ÖNSKVÄRDA GRÅ MASSAN MED JUDY !
- Hur får man ett sånt namn? Är det du som är Judy?!
- Jhjovisst.
Judy var en tunn och lång tjej i svart. Hennes hår bara hängde rakt ner som om varje hårstrå var permanentad med hjälp av en lång linjal.
Mascaran var naturligtvis i svart och läpparna mörkröda.
- Nå, Judy, berätta om ditt parti! Är det din man du har med mig?
- Nej, jag är lesbisk, men jag kan ha Åke med mig ändå. Han kan vara bra på att brygga kaffe.
- Intressant. ..., vad är Er huvudlinje i det här valet?
Paul Mädchen var ivrig att klämma ett upplysande svar från DEN ICKE ÖNSKVÄRDA GRÅ MASSAN MED JUDY.
- Ja, inte är det vård, omsorg och skola. Vi vill ha Cash. Jag menar inte Johnny Cash
Intensiva applåder utbröt.

Från min sittplats. på en rutig filt i gräset, trettio meter från scenen, kunde jag se i ögonvrån att Jo-Anne och Sluthger var i handgemäng, men jag kunde inte höra
vad som sades. Jo-Anne slog på sin man med en stor kudde så att dunen yrde. Vad stod på? Jag knuffade till Trixy och Gema, pekade neråt trädgården, ville att
de också skulle se en typisk incident på Clubhouse.
Sluthger satt på passagerarplatsen i hennes KeyBoard Helicopter, viftade med armarna! Det yrde av dun från kudden.Kanske bara ett vanligt gräl mellan äkta makar, tänkte jag först, men kom sedan på att jag kanske borde informera komissarie Barbieby som stod vid glasskiosken på framsidan av huset.
På grund av den nya nolltoleransen mot våld borde han meddelas. Hade lagt märke till komissarie Barbiebys trygga närvaro när jag kommit i taxin.
Reste mig och började tränga mig fram genom folkmassan närmast scenen.

- Nu vill vi inte råna fler banker!, deklarerade partiledaren Judy i högtalaren.
- Judy!Judy!Judy!, skanderade ett gäng killar.

Jag hittade mycket riktigt komissarie Barbieby vid glasskiosken, han höll just på att avsluta en Ice-Rocket, en isglass med hallonsmak.
- Den där är inte så dum!, sade jag. nickade mot glasspinnen.
- Men Creamy Escimoe, är bättre!, inföll komissarie Barbiebys assistent Waughan, som satt i gräset alldeles intill.
Han hade maskerat sig till hippie med hjälp av en liten peruk. På så sätt kunde han förmodligen infiltrera alla kända terroristgrupper på Clubhouse,
en dag som denna, en av de största dagarna. Alla var ju här. Tror att Waughan hade. fått hjälp av en känd hippie-konservator i Flängby, Erling Sundborn,
så verklighetstrogen som Waughan såg ut. Ingenting hade fått gå fel
- Ja, Barbieby, det verkar vara ett bråk nere vid östra delen av sektion B, ser ut som ett KeyboardHelicopter intermezzo, sade jag till sist.
- O.K. Jag tar över, sade Barbieby och började springa runt huset. Eftersom man renoverat Clubhouse en hel del sedan komissariens senaste
besök, sprang han fel, in i en tunnel av plywood som ledde till köket. Där stod Wolfgang och tillredde den sista finishen på några läckra asiatiska maträtter som passade bra till lunch.
- Du Wolfgang, hur hittar man ut härifrån? sade Barbieby och snappade åt sig en välkryddad matig köttbulle.
- Barbieby! Sällan man ser dig Ta till höger efter svängdörren! Då kommer du ut till scenen.
I köket stod också Dinah von Kindereggen och hjälpte till. Hon rullade wongköttbullar, med sina långa välmanikynerade fingrar. i ett litet förkläde och högklackade skor. Hon liksom vibrerade fram nya köttbullar hela tiden.
- Vad duktig du är, sade Barbieby och blinkade till Dinah.
- Tanga på dig själv du, svarade hon och fortsatte jobba. Sällan man såg Dinah von Kindereggen stå relativt still på det där viset, annars brukade hon fara omkring från än det ena till det andra.

Nere i trädgården hade Jo-Anne insett att hon stod inte ut med sin man Sluthger längre.
De hade varit gifta i fjorton långa dar.
Hon hade fått ett raseriutbrott och tillkallat sina superkrafter. Med invanda supergrepp tog hon tag i i sin man, doppade honom i en tunna med tjära,
som stod på andra sidan staketet, intill bondens gård
Blixtsnabbt tejpade hon för munnen på honom med stark textiltejp.
Kudden från hönshuset kom väl till pass som ljuddämpare, minskade även synliga skador.
Att han var nertjärad kunde hon förklara som en del av en arbetsplatsolycka.Om han kastades ut från helicoptern som ett svart kletigt kolli över scenen, kunde hon förklara genom, att var en självmordbombare som ville försvåra den demokratiska processen på Clubhouse. Sådant kunde alltid hända!
Inget brottsligt såg hon i detta, hon var ju i grunden feminist.

Hon satte den tystade Slutgher i baksätet på KeyBoard Helicoptern,
startade maskinen och lyfte.
Hennes plan var att köra ett reconseringsvarv först, på en höjd av ungefär 200 meter

Det var vid denna tidpunkt komissarie Barbieby kom ut på scenen.
Sorlet var omfattande. Ingen hörde att Jo-Anne Newlnader lyfte med sin
KeyBoard Helicopter. Konfrencieren Paul Mädchen hade precis presenterat SVERIGEKEMIKRATERNA.
Dess företrädare hade ställt fram två stora pastellfärgade plastbaljor
- Visa ballarna! Visa ballarna!, skanderades det från publikhåll, mest högstadiekillar förstås.
De fick ju inte ens rösta, vad gjorde de där?
Vid dessa olikfärgade baljor stodo två yngre män i bara underbyxorna, men dessa steg snart ur dessa.

Den ene av de unga männen var smutsig, riktigt smutsig.
- Nu skall vi se vad gamla hederliga välparfymerade Surf kan göra med den här pojkarna! Ni högstadie killar framför scenen, kan ni vara tysta! Annars riskerar ni också att få era stjärtar tvättade
Partisekreteraren Åke Doki från SVERIGKEMIKRATERNA lyfte upp ett stort paket med det välkända tvättmedlet i sin famn.
- Det är nästan som på Ladie´s Night! utropade en kvinnlig åskådare som har bett att få vara anonym.
- Se så olika långa dom e´, man kan inte tro att det är tvillingar, skrek en annan
Komissarie Barbieby lossade livremmen, hans bruna fritidsbyxor ramlade till golvet.
Varför? Var det grupptrycket?
Hade han svag karaktär? Var han exhibitionist?
- Här har vi en badare till! Och han verkar vara en riktig baddare! Nu är dom trillingar!, skrek Paul Mädchen halvsittande på scenen..
Det plaskades i baljorna
Publiken gav dem vilda applåder. Både Trixy och Gema trängde sig fram närmare scenen för att kunna se bättre.
- Det här är bättre än rock-festival! sade Trixy ivrigt till sin studiekamrat.
Gema tittade med stora ögon och bara nickade.

Jo-Anne Newlander cirklade ovanför Clubhouse i sin KeyBoard Helicopter, men hon släppte snart sin last som planerat. Hennes pasagerare, Slutgher den Förste for som en svart projektil genom luften, passerade tursamt några elledningar, och "landade" med ett brak mittimellan de pastellfärgade baljorna.
Publiken skrek. Altanens bräder sprack. Alla sprang åt olika håll.
Barbieby sprang in i köket medan badvattnet droppade om sin rödbleka kropp, gömde sig bakom Wolfgang,
Men, han var i alla fall ett fall på spåren.Han hade nyss upptäckt ett svart lik i trädgården, och det hade kommit direkt från himlen!
Ett UFO?
Hans assistent Waughan skulle få undersöka det med ett förstoringsglas. Hans hippieklädsel var en Combivariant, som kunde användas även om man ville vara scout, en vildmarkens vetensapsman. Man kan säga, att Clubhouse var nästan ute i vildmarken.
Poliskåren var alltså beredd på ett ingripande under svåra förhållanden,

Jo-Anne ville med sitt slutgiltiga vapen bomba bort slöseriet med tid och dekadens på Clubhouse, hon hade verkligen sett till att ägaren spelade en central roll.
Som änka skulle hon naturligtvis vara, ensam. ägare i fortsättningen.
Som Anna Anka kunde hon kanske behöva en eller flera assistenter.
Men nu var det hon,... som bestämde allt! Hon var Top-Chef !!

Valprocesser var inget för henne, det kunde pöbeln ha därute någonstans
På hennes, bara hennes, visitkort skulle det i fortsättningen stå;

DICKTATHORINNAN JO-ANNE NEWLANDER af CLUBHOUSE, ab libitum

Makten var äntligen hennes.

C ; U B H O U S E 10

2010-07-01T02:19:00.000-07:00

CLUBHOUSE 10

I sista stund hade kommisarie Barbieby stoppat avvisningen av män från Clubhouse. Hans assistent Waughan hade påverkat honom i den avslutande detaljdiskussionen genom att ställa frågan; "Vem skall vi nu arrestera istället? Vi kan förlora våra jobb". Det var svåra frågor för Barbieby. Utan jobb kunde han inte klara avbetalningarna på sitt privatflygplan. Egentligen hade han velat ha en KeyBoard Helicopter som ordningsvakten. men hon Jo-Anne Newlander, hade ensamrätt på KeyBoard Helicopter. Själv hade jag blivit tvungen att skaffa busskort eftersom det blivit dyrt att bo på Clubhouse. I alla fall: en enkel biljett, DÄRIFRÅN

Just denna onsdag i juli hade jag tänkt åka in till Flängby, men passade ändå på att äta frukost på altanen. Ett stort glas mjölk och ett par ostfrallor smakade alltid bra.
Det var soligt och blandad molnighet, tur det, för den senaste tidens värmeböljor hade nästan gjort alla lite förvirrade. Mitt emot mig vid frukostbordet satt trettonåriga Ylva som hade fått sitt första sommarjobb. Ja, från början hade Ylva ofta varit på Clubhouse som åskådare av olika evenemang, senast eftermiddags konserten med the Midgets Hon hade sminkat sig som om hon hade två blåtiror, hade en monstertatuering på ryggen, men verkade annars glad och pigg.

- Har Du jobbat här länge, frågade hon överraskande artigt.
- Nej, jag jobbar inte här. Men bor här, det gör jag. Hyr mig ett rum som sommargäst
- Kan man vara g ä s t här? Man måste ju leva också, hävdade hon och tog en klunk ur sitt glas med Coca-Cola
- Så sant, här på Clubhouse gör vi just det, lever.
- Var får du pengar ifrån? Jobbar du i hamnen? Vet du förresten att min pappa är Storskrävlarn?
- HaHaHa. "Jobbar i hamnen".... Jag tar ut dom från väggen. I dag skall jag åka in till Flängby och göra just det, ta ut dom från väggen
En stunds tystnad uppstod, jag fortsatte när jag avslutat min andra fralla;
- Så du är här och äter raggarfrukost.... cola och wienerbröd? Storskrävlarn? Är det din pappa?
- Det ser du väl.
Hon verkade lite förargad.
- Jag såg dig hångla med Dinah under Midgets konserten förra veckan. Är ni tillsammans? Är det din tjej?
- Nej, jag är inte hennes kille. Men Storskrävlarn...?
- Ja han kommer hit om en kvart Och det är inte m i n kille. Det är min pappa.

Just då passerade Jo-Anne Newlander och Hanna från Havanna i sina korta rödvitrutiga klänningar. De skulle iväg och spela Wonder Ball bakom knuten.
Jo-Anne hade gett mig behandling en vecka tidigare i kropsscanningen, i bästa fall kunde man kalla det för healing.
- No hard feelings...?, sade hon leende vid mitt bord.
- Nej, Nej, det är avklarat nu.
Jag hade vett att vara nöjd. Männen skulle få bo kvar på Clubhouse efter kontraordern från Barbieby.

En storvuxen man kom in från trädgårdssidan. Gissade att det var Storskrävlarn, pappa till Ylva.
- Jag vill beställa. En flaska vermouth och flera glas. Jaså, lilla damen skall spela tennis,
FickTennis? HöHöHö! ..Asch, jag bara skojade, jag menade flick-tennis. HöHöHö
Med gester ville han vinka till sig Jo-Anne Newlander som stod närmast drinkvagnen.
Hon stannade till, lade ner sitt stora Wonder-Ball racket på altanen, gick fram till Storskrävlarn.
- Vill för er framföra en sång innan jag sätter mig ner i detta utmärkta trädgårdsmöblemang! Utan lavemang!
Innan Jo-Anne han säga något drog han igång;

DU BORDE KÖÖPA EN TY-ROOOLERHATT....
BARA FÖR ATT..... LOCKA FRAM
ETT
CHAT !!

Trevlig kille! Det behövdes underhållning på Clubhouse som riktade in sig på oss lite äldre. Men det gick inte hem hos den vaksamma ordningsvakten
- Du kommer att få åka buss härifrån, sade Jo-Anne till Storskrävlarn. För dagen var det något elektriskt fel med kroppsscanningen och därför hade Jo-Anne beslutat att alla ovälkomna gäster skulle skickas från Clubhouse med buss. Det var just den dagen, bussdagen, hon hade tur med timingen.
Fick bråttom att stänga min väska, jag skulle ju med!

Prick kvart före brummade bussen in på gårdsplanen bakom huset. Den var välfylld Jo-Anne följde Storskrävlarn till bussen.
Hon hade kopplat ett grepp om hans armar som hon lärt sig av Säpo, just med tanke på misstänkta terrorister.

- Hej då Ylva!, vinkade jag från bussfönstret
- Va Fan,... känner du min dotter? sade Storskrävlarn buttert.
- Naeh, man kan inte känna en så ung människa. sade jag pch tittade ut genom fönstret.
Första hållplats var Ärtvägen. Den dök upp efter bara någon minut. Eftersom det var modernt i bussen ropades varje hållplats ut i högtalare.
- Tråkigt att du inte fick stanna kvar på Clubhouse.
- Äh, man inte stanna kvar varsomhelst. Det är inte bra för rättsäkerheten.
- Hur menar du? Tänkte du sno någonting.
- En ung fru skulle jag nog gärna tagit med mig under armen.
Han kavlade upp ärmarna på sin flanellskjorta och visade sina muskler, men, Storskrävlarn verkade lite otålig. Han gick längre bak i bussen, satte sig jämte en kompis som stigit på vid Veingeskolan, kanske, en gammal glasskompis.

Vid Grönfodertorken fick bussen motorstopp. Det var ändå en varm dag och solen som stod på från ena sidan blev snart ganska besvärande.
- Öppna takluckan!, hojtade en passagerare.
Den stackars busschauffören gjorde så gott han kunde, försökte banka upp luckan.
Men bussen stod still.
En stadig äldre dam i främre delen reste sig upp, vände sig om och tittade över alla passagerana,
- Hej. Ni som har åkt den här byssen med regelbundenhet har säkert sett mig tidigare. Jag heter Hjördis förresten. Och det är jag som leder symötena i Genevad. Varje tordag.året om. Någon annan har kanske sett mig i kyrkan. Nyligen hade vi en insamling till Röda Korset. Vi fick till och med ett tackbrev från deras högsta företrädare. Nu vill jag passa på att fråga er; Har ni träffat Jesus? Har ni det?
Bussen började röra sig. Hjördis ramlade omkull och försvann ur synhåll, men hon låg någonstans där framme vid chaufförens fötter
- Halleluja!, skrek Storskrävlarn bak i bussen

Nästa ; Stora Böslid

Funderade på vart jag var på väg. Hade verkligen inte haft en aning om landskapet omkring Clubhouse. Det var faktiskt riktigt spännade. Inspirerande.
Tog fram en kexchoklad ur min väska. Såg människor som cyklade. Slätter blandat med små skogsdungar.

Nästa: Troenninge.

Bussen stannade till. Hade hört att detta var Jo-Anne Newlanders hemtrakter.
Alldeles intill låg Rolles StreetKitchen.
Var det här hon lärt sig sitt fotarbete vid närkamper?
Var det här tanken på kroppsscanning föddes?
Och de första superkrafterna?!

Vi satt rätt bra i bussen. Det svalkade från det öppna takfönstret. Chauffören hade till sist slagit bort de med en stor skiftnyckel
Bussen rullade in i storstan. Beslöt mig hoppa av vid hållplatsen Sturegymnasiet. Utanför träffade jag på två konssttuderande tjejer.
Frågade dem om de visste en bankomat i närheten, jag skulle ju ta ut alla mina pengar. Ville söka politisk asyl i Flängby
- Coolt, sade de som med med en röst, vilket faktiskt påminde mig om Rebecca och Fiona på Clubhouse.

C L U B H O U S E 9

2010-07-01T02:10:00.000-07:00

CLUBHOUSE 9

Värmeböljan fortsatte. Den nya hemmasnickrade glasskiosken bakom huset strax intill bilparkeringen hade naturligtvis blivit en succe´
En bänk hade placerats under det gamla trädet, "gammeleken". Barnfamiljer samlades ofta där omkring. med filtar och picknickkorgar
Den här dagen började med att den populära bossanovatrummisen Fredrik väckte uppmärksamhet med ett rejält trum solo. Som vanligt skedde
dessa, ibland helt spontana musikframträdanden på framsidan av Clubhouse, på altanen i anslutning till serveringen.
Men alla som församlats kring gammeleken kunde höra musiken, tack vare den nya ljudanläggningen.

Bossanova kungen, somriga jeanskortbyxor och riktigt blekrosa ben.
Den kortärmade märkesskjortan var grönbrokig med inslag av gult.
Han, Fredrik Virtanen, var ju the King of Bossa Nova, då hade han ju inget att frukta.

- SLAMPA-PAPPA-DAAdadadad - SLAMPA-SLAMPETIBAM-DAM DAA!! Slocsch Slosch

Ingen applåderade. Såg denna tragiska händelse från stolen under stora äppelträdet Freddes popularitet var i dalande, han var en stjärna på fall
På första bänkraden, på en mjölkpall, satt Hanna från Havanna, en av de fyra nya delägarna i Clubhouse. Visserligen var stämningen sällan hög strax innan lunch, det förstod till och med Hanna. Hon ville försäkra sig att hon uppfattat situationen rätt.
- Är det hot?, ropade hon.
Hanna från Havanna var ordningsvakten Jo-Annes Newlanders kompis, som också var delägare.
- Jajaja, det är hot, sade Fredde som trodde Hanna menade temperaturen. Han försökte igen med några virvlar:
- PRRRTPRT-Prt. Prt,- Prrrrrrrrr!
- Nehe det där går inte Fredde. Du är slut, sade Hanna från Havanna och reste sig uppgivet.
Hon hade kortkorta jeansshorts som spände om rumpan. Det blågrå linnet orkade knappt dölja hennes bröst. Solglasögonen var av märket Olivetti.
- Vad skall jag göra då?, sade Fredde.
- Gå hem, sade Fiona och Rebecca som med en röst.
De gick arm i arm mot den nya glasskiosken. Ofta gick de dit under de varmaste dagarna, inte att undra på att man misstänkte att de var glassbiska, men de var också delägare i Clubhouse.
Själv var jag bara kund, visserligen VIP-kund, men jag hade känslan av att min status sjunkit på senare tid.

- Är du och Dock-Olga de Luxe fortfarande tillsammans?, frågade Rebecca stillsamt när hon långsamt passerade, naturligtvis i armkrok med Fiona,
som inte ens såg åt mig.
- Nej, svarade jag kort. Min tyska psykiater hade avrått mig från något längre förhållande med Dock-Olga de Luxe. Dessutom var det möjligt att hon endast var en spexleksak.
Rebecca verkade nöjd med svaret.
- Mmmm......... avtonade hon hemlighetsfullt, medan hon promenerade vidare, såg redan mest mot glasskiosken.
- Förresten,...är det möjligt att vi kan spela ett parti Wonder-Ball i eftermiddag??, ropade jag efter henne.
Wonder-Ball var det innespelet.
I betalkanalens tv-reklam sades det att "I FRAMTIDEN FINNS DET INGA KRIG.... DET FINNS ENDAST W O N D E R-B A L L"
- Då får du vänta tills Jo-Anne kommer hem, inföll Hanna från Havanna.
- Därför att...?, svarade jag frågande utan att vända på huvudet.
- Därför att hon är den som kan dig en match som du sällan glömmer. Hon är också Boss.
- Vad härligt!, svarade jag med låtsad entusiasm. Det var sant ordningsvakten Jo-Anne Newlander behandlat mig med både kroppsscanning och pisk i bastun.
Hon hade ansett att jag var nästan som en exemplarisk, förrädisk Troenningekille med låg IQ och hur de skall behandlas, det visste hon. Jo-Anne hade ina egna kriterier, gillade männen Spice Girls, kunde det vara förlåtet.Min räddning då hade varit att jag erkänt det.

Wolfgang kom ut ur köket med ett fat lunchkorvar. Då visste alla att det snart var dags för ett besök av kommisarie Barbieby och hans assistent Waughan.
Mycket riktigt, sjutton minuter över ett var han på plats.
- Jag arresterar er härmed, sade han i oklanderlig kostym där han stod på altanens knarrande bräder.
Barbieby tog en korv från fatet och lät sig väl smaka. Som vanligt undrade vi vad han skulle arrestera oss för.
- Det finns för mycket män här, sade han och tuggade på korven.
- Vem tänker du på?, sade ja lite oroligt.
Komissarie Barbieby vände sig om och synade mig, smackade i sig de sista bitarna av korven, som naturligtvis var starkt kryddad. Det var ju en tysk Chilikorv.
- Hmm, jag menar nog Fredde, han har vatt här för länge.
Om Jo-Anne Newlander var modern teknisk chef på Clubhouse, var Dinah von Kindereggen en kulturprofetissa,.den emotionella härskaren.
Hon kom ut på altanen i en praktfull morgondress, en kort olivgrön jacka, uppknäppt vid midjan. Hennes solbränna var ett samtalsämne bara det.
- Vi väntar på popbandet MIDGETS. De är här om en halvtimme, kan du Hanna från Havanna se till att det finns sittplatser ända framme vid scenenn, sade hon och dirigerade med sina länga armar. Det rasslade lätt om hennes örhängen.
- Förresten Barbieby, har du gjort vad du skulle göra?

En halvtimme senare intog the MIDGETS scenen i sina getingdräkter. De hoppade över soundchecken och kom direkt ut Studsade omkring som om man var boxare under träning. Ställde mig lite längre bak, under plommonträdet. Föreställningen hade publikt bara samlat dussintalet yngre tonårstjejer. Det var lätt att förstå eftersom tiden var omöjlig, strax efter lunch. Det var för bra väder. I den här trakten valde man gärna badstranden.
Överraskande kom Dinah von Kindereggen och ställde sig bredvid mig Vi tittade på the MIDGETS show utan att först utbyta ett ord.
Märkte snart att Dinah tryckte sitt lår mot mitt, bara lätt, men det var så.
- Dom här (the Midgets) påminner lite om FRANKENSTEIN UNDERWEAR. sade Dinah i pausen mellan två låtar.
- Hmm, instämde jag tvetydigt.
Rörde lite på fötterna så att kontakten med hennes lår lättade något. Det blev luft emellan. Svalkande, för vi var båda nog en aning fuktiga av svett.
- Men det skulle också kunna vara SPAM DOCTOR för tre år sedan...ungefär. Innan kontraktet i England.
Dinah stod åter alldeles intill mig. Hennes lår masserade mitt, med mycket subtila rörelser.
- Jag kommer nog mera att tänka på TRAMPA INTE PÅ MINA SVETTIGA SKOR.
Dinah häpnade.
- Du menar det där svenska bandet med Sture Åkerfräkenberg på tamburin?!
- Ja.
- De är ju typiska stockholmare! Mycket väsen för ingenting!
- Så sant, svarade jag och ställde mig åter så att det blev lite luft emellan våra ben.
Men Dinah ställde sig åter, nu helt tydligt, närmare mig. Hon stod nu nästan helt vänd emot mig. Kände hennes andedräkt som svagt doftade Pepsodent Xylitol.
- Det skulle också kunna vara THE DE KOKTA ÄGGENS TRÄDGÅRD, försökte jag......., men kunde inte förneka, om någon frågat mig, att nu varjag lite tjock i rösten Hörde rasslet från hennes exklusiva smycken. Plast eller inte, det spelade ingen roll.
Hennes stora röda läppar var som vibrerande fuktiga sammetskuddar doppade i persikosaft.
Plötsligt vände hon sig något, sparkade mig lätt, men kärleksfullt i ena knävecket, så att jag ramlade ihop direkt, som Clark Gaybell i den där berömda filmen.

Mycket sakta, dramatiskt, fullföljde jag själv fallet av egen kraft. Föll ner i gräset på knä.
Även hon stod på knäna i sin trånga moderiktiga kjol
Vi märkte inte längre att the MIDGETS spelade sin hit "Cheese Doodle"
Kunde få fläckar på byxorna, men det var inte så viktigt just då.
- Smek mig!, utropade Dinah von Kindereggen.och lade sig tillrätta på rygg
Hon hade knäppt upp de få knapparna på sin olivröna jacka.

- Jaså, här ligger ni era turturduvor!

Den rösten tillhörde Jo-Anne Newlander, ordningsvakten.
Både Dinah och jag vände på våra huvuden.
Från den vinkeln såg Jo-Anne ut som en jätte med stora tänder. Hon hade superkrafter.
Vi reste oss genast, mödosamt visserligen, rättade till kläderna.
Några av småtjejerna som varit och kollat the MIDGETS hade också kommit fram till oss, av ren nyfikenhet.
- Nå, vad återstår nu. Var är vi i handlingen ?, sade Dinah med normal återställd röst. Hon var ju konstnärlig ledare för Clubhouse.
Midget fansen bevittnade det hela med runda ögon
- Jag har hört att männen skall bort. Det är inte bara Barbieby som tycker det, sade Jo-Anne och stod stadigt i gräset med sina basket-ball skor
- Du säger det?
- Det är ett feministiskt intiativ.
Dinah knäppte noga knapparna på sin olivgröna sommarjacka. Funderade några sekunder-
- O.K. För bort honom. Jag vill aldrig se honom igen.
- Det skall ske, sade ordningsvakten Jo-Anne Newlander.

Förbannade min otur. Än en gång hade lagens väktare lagt käppar i hjulet
- Men ni pussades ju nästan!, sade trettonåriga Ylva, som var ett av Midget-fansen
Kom på hur jag skulle kunna komma undan en avvisning. Det var egentligen enkelt
- Jag gillar Spice Girls!, utropade jag.
- Pass upp för den här mannen.Han är en proffsmjukis!, var det sista Jo-Anne sa innan hon lade
handfängsel på mig och förde bort mig till den fruktade kroppsscanningen.

C L U B H O U S E 8

2010-07-01T01:59:00.000-07:00

CLUBHOUSE 8

Det var i juli de mest prominenta gästerna brukade anlända till Clubhouse. Till och med kunde det hända att somliga anlände vattenvägen, speciella båtar användes nere vid ån. Långväga gäster från till exempel Japan uppskattade en örlogsrodd över vattnet. Men redan vid midommar kändes det som om juli redan hade börjat.
I köket hade Wolgang, nyutnämnd Top Chef, redan fått upp ångan i tryckkokaren. Han jobbade rationellt, olika ingredienser i olika grytor.
Satt på altanen i en hammock vid sena fruksotbuffe´n. Nästan mittemot mig vid bordet, som naturligtvis stod still, satt en stillsam man.

- Broder Pellets. Sällan man ser er här uppe vid klubbstugan, sade jag och ansträngde mig lite för att verka trevlig.
Han hade kommit nerifrån dalen, där han hade etablerat en allt populärare rörelse. Somliga olyckskorpar kallade det för sekt, men jag tyckte inte det riktigt.
- Njaeh, sä år det väl. Men måste ju äta också, svarade Broder Pellets efter några sekunders betänketid.
Broder Pellets jobbade med kniv och gaffel i potatisgratängen. Svårt att tänka sig att han en gång nästan haft ett kontrakt med West Bromwich Albions som professionell fotbollsspelare. Jag satte ner fötterna på altanens bräder. så att hammocken slutade gunga.
- Vem var det som egentligen startade din rörelse?, frågade jag innan jag släppte med fötterna och gungade sakta igen.
- Den som drog igång redskaps rörelsen? Det var nog Buy-Rhami.
- Buy-Rahmi?
- Ja, han överlevde den första rean hos H-son produkter i Flängby- Ursprungligen är han från Ullared.
Jag stannade hammocken igen.
- Intressant...., och det spexleksaker ni håller på med?
- Japp. Det började med att Buy-Rahmi testade med en gammaldags handriven el-visp på sin mamma.

Dinah von Kindereggen kom in med en härlig bricka med drycket. Valde girigt ett glas med cider I solskenet glänste drycken som guld.
Broder Pellets hade sedan tidigare beställt in en helflaska mineralvatten, Aqua Cristall med Limesmak. Det skummade lite i glaset när han fyllde på-
- Du servitrisen, det här vattnet smakar inte lime.
Dinah von Kindereggen vinkade till sig Fiona som stod i närheten och serverade vispgrädde till efterrätten, en tunn skiva hallonrulltårta med marshmallows
Dinah för sin del tyckte inte alls om att bara kallas för servitris. Broder Pellets flinade. Hon hade spelat ett parti Wonder Ball med honom innan lunchen.
Fiona kom fram, nybliven del ägare till Clubhouse som hon var, hade ingen anledning att vara för mild, hon kunde säga vad hon tyckte:
- Jaså? Smakar det inte lime? Du menar de där gröna små kulorna? Köp dig då några ballar och pressa i saften själv!
Broder Pellets blev förvånad över Fionas rättframhet Han torkade sig lätt på pannan med Clubhouse servetten.

Reste mig upp för att flytta hammocken. Bäde Dinah och Fiona verkade märkbart irriterade att jag satt där och gungade mellan tuggorna.
- Prova apelisinsmak nästa gång. Den är inte så dum, sade jag medan jag hasade sittmöbeln till sidan av altanen
Det märktes att Fiona var inte klar, hon stod bredbent framför, Broder Pellets som satt där bara och lugnt tummade på sitt plastglas.
- Apelsiner? Skall det vara apelsiner nu också?! Kör ni för f-n till torget med din åsna och leta upp ett fruktstånd och ta me lastbilen!
Hon sade det inte till mig! Hon hade inriktat sig på sektledaren från dalen.
Bedömde det som om Fiona hade verkligen inte sina bästa dagar. Kanske låg det en besvikelse i att som delägare i Clubhouse mäste man som vanlugt jobba hårt, man kunde inte bli clubdrottning i en handvändning. Livet kändes nog inte så lyxigt som hon hade hoppats.

En av hennes närmaste kompanjoner, Rebecca, stod på en lägenhetsbalkong på andra våningen och tittade ner.
- Du Fjonkan, ta det lite lugnt, nu skall vi ju ha musik. Rebecca blåste några gånger i en vuvuzeela för att markera en fanfar inför konserten.

Ja det var rätt. Dock-Olga de Luxe hade diskret intagit Sol-scenen som man numera använde på dagtid. Så många av hennes fans hade inte hittat dit så här dags
Hon gjorde verkligen det bästa hon kunde, dansade lite jitterbugg i sin lilla svartvita kjol från nittonhunderasextiotalet
Lite Up Up and away. LiteTwistande. Lite Loop de Lopez. Lite Madonnachew.Lite studsade omkring i en stilla shake. Lite vanliga akrobatiska discorörelsermed klättra i rep. Lite These Bots are Made for Walkin. Lite avslutande Jump-Off med Flatman.
Dock-Olga de Luxe dansade nästan mer än hon sjöng

- VET DU VEM JAG E´ !!!!? skrek Broder Pellets plötsligt. Han stod upp vid sitt bord, hade inte ens druckit upp mineralvattnet.
Han stod och spände i sina blåjeans En besviken man, dessutom en sektledare, som blivit snorkigt begandlad av personalen.
Alltihopa tystnade, till och med Dock-Olga de Luxe. Endast ett stilla sus hörde från hennes Hagström-förstärkare (som även kunde användas till sång)
- Nåå?, sade Fiona och väntade på mer.
- Jag har en klubb i dalen och jag har m a s s a tjejer! Såna som dig kan jag skaffa i dussintals !
- Vadå för Klubb ?, sade Fiona med en aning nyfikenhet också, men ville verka oberörd.
- Spexleksaker. Vi håller på med S P E X L E K S A K E R, svarade Broder Pellets genast. Men Fiona verkade inte alls bli imponerad, men hon sade med ironi;
- Asfett. Tänk att få vara sektledare

- Titta! Jag har också en spexleksak!, sade Dock-Olga de Luxe, pekade på sin Hagström-förstärkare.
- Du är välkommen, replikerade broder Pellets omedelbart. Han ville avrunda lunchen genom att verka vara seriös.

Han lämnade emellertid sällskapet förargad med omedelbar verkan. Lade märke till att på hans bord stod fortfarande en nästan urdrucken plastflaska med mineralvatten, med Citron/Limesmak. Med b å d e Citron och Limesmak!
Tidigare hade man bråkat om endast om Lime. inte om Citron!
Det förklarade ju saken!
Det fanns två smaker i samma!

Strax efter lunch dök komissarie Barbieby upp, programenligt, men hittade omedelbart inte några arresteringar att göra.
Broder Pellets hade stått på hans lista, men där gick han bet
Komissariens assistent Waughan frågade om han fick övernatta på Clubhouse, kanske i ett tält ute på gräsmattan,
- O.K. Waughan, du får chansen att gripa Pellets.Ta honom på natten.
Många ville av någon anledning hyra ett tält till natten, men det var inte svårt att förstå, det var sommar. Partytältet som stod på baksidan av byggnaden var avsett för ordningsvakten Jo-Anne Newlander och hennes sju pojkar, de skulle anlända efter midnatt
Temperaturen under natten skulle knappast sjunka under 15 grader, värmeböljan kändes stadig.

Fick för min personliga del inte tag på ett enmansält, utan fick nöja mig med ett fyrmanna. Sent på kvällen kände det lite tokigt att ensam krypa in en så stor nattbostad av det slaget men det var snart ganska mysigt därinne. Hade tagit mig med en liten lampa och några trevliga böcker, bland annat om fågellivet i Flängbytrakten.
Komissarie Barbiebys assistent Waughan låg cirka tjugo meter bort, i ett litet enmanstält.
Skulle han göra några gripanden under natten, särskilt Broder Pellets var ju intressant?
Och han, sektledaren, skulle antagligen skulle göra sig revanscherande påmind efter intermezzot tidigare på dagen.
Men det fanns fler som var intressanta. På Clubhouse fanns det alltid inytessanta människor.

Vid 01:00 hördes det ljud, det lät som en modelljärnväg- Drog ner dragkedjan på tältöppningen något, kikade ut. Inget hördes längre, inget syntes. Jo-Anne Newlander hade någon dag tidigare varnat för att nattetid kunde man uppleva märkliga s.k Moving Images".Det var den årstiden. fylld av spexuella fantasier. Vanligen var det fantasin som spelade ett spratt
- Eeeeeeeeek !! Ett skrik hördes! I real tid !
Drog genast ner dragkedjan pä öppningen till mitt fyrmanatält. Kröp ut i min rutiga pyjamas. Stod på knä i det nattfuktiga gräset. Kände verkligen på vad campinglivet innebar

- EEEEEEEEK !! , hördes igen, nu kraftigare!

Från huset. Reste mig och sprang mot altanen.
Waughan verkade sova som en stock i sitt tält. Syrsorna spelade
Den halvöppna dörren stod och slog i nattvinden. Spooky.
Inne på Clubhouse var det nedsläckt men kunde orientera mig till den öppna spisen.
Bakom fanns trappan upp tilla andra våningen. Mötte Dock-Olga de Luxe i trappan.
- Skall du med ut och ta ett parti Wonder-Ball?
Hennes röst var lågmäld. lite långsam. Mycket s-ljud från hennes läppar.
- Hörde du inte att någon skrek från tornet ?!, viskade jag högt och fortsatte springa uppför trappan.
Kastade upp dörren till andra våningen.
Mina fötter jobbade vidare i korridoren, förbi duschrummen. Inget plaskande, inget daskande, inget fnitter därinne. De var öde.
Jag satte ena foten på det första trappsteget till tornrummet. Gick nu långsammare, började smyga uppför. Tog i ledstången för varje steg

Uppe i det lilla rummet var det belyst av riktiga stearinljus, brandfarligt förstås. Bakom ett litet skrivbord satt Dinah von Kindereggen. Hon skrev med en strutsfjäderpenna och doppade den då och då i en liten bläckbehållare. Pennan skrapade mot pappret
- Vad gör du?, sade jag
Hon tittade upp.
- Oh, jag förbereder Wonder-Ball turneringen imorgon.
- Hörde du inte ett fasansfullt skrik?
Dinah fuktade sina stora läppar med tungan.
- Oh, nej. Jag hörde inget skrik.
Hon tittade ner i pappret igen och fortsatte skriva. Tyckte att det lät mysigt när den gammaldags pennan gned mot pappret
- Du fryser inte....?, sade jag något tvekande.
Dinah var onekligen ganska lättklädd. Hade hon uppträtt på Clubhousescenen i den klädseln hade det förorsakat jubel och applåder.
Med rätt publik förstås, ett publikhax av män. Fömodade att kreationen var virkad för hand.

Klampande steg hördes från trappan. Ljudet ökade Tissel, tassel, som växte till röster..
Det visade sig vara ordningsvakten Jo-Anne Newlander som kom med sin sju killar.
Alla fick precis plats i tornrummet, men Dinah fick resa sig och dra tillbaka skrivbordet något.
- Nå, vad har ni hittat på för roligt?, sade Diana och fingrade på sin virkade fisknäts bh. Konstaterade att den var för liten.
- Vi har varit på bio, sade Jo-Anne rappt, som hon ofta gör.
Hon fick syn på en skål med nektariner som stod på skrivbordet.
- Får vi ta? sade Jo-Anne
- Jojo... Och vad såg ni då? undrade Dinah, putade med bröstpartiet. Hon lade strutsfjäderpennan åt sidan
- Snövit och De Sju Bergsgorillorna.
- Vad inspirerande, sade Dinah och greppade själv en mogen nektarin. Hon lät sina stora röda läppar omsluta frukten och bet till.
Saft droppade på tornrummets brädgolv.
- Flickor, jag måste gå nu, sade jag och nickade hastigt. Uppfattade Jo-Annes sju killar som anonyma skuggor i stearinljusens sken, som rivaler på mitt revir.
Jag sprang hastigt med små steg nerför trappan, ända tills jag kom ut på den sommarsvala altanen.

Jag ville inte se det, deras orgie tornrymmet. Visste nästan att det förekom, hade hört rykten Kröp in i mitt fyrmannatält. tände lampan Kanske var jag svartsjuk.
Tog fram min bok om häckande vildhönor kring Flängbysjön. Efter en liten stund blev jag varse om att jag var inte ensam i tältet.
Ljuskäglan från läslampan var verkligen liten.
Det lär som andetag! Lyste upp bortersta delen av tältet.
Där låg Dock-Olga de Luxe ihop krupen under en liten röd pläd. Hade glömt hur liten hon var.
Alla var vana vid att hon var som en vuxen människa och tänkte inte på hennes faktiska storlek.
Hon var ju endast 25 cm hög!

Jo-Annes killar var som jättar i förhållande till Dock-Olga de Luxe.
Öppnade dragkedjan till tältiningången, andades in lite av sommarnattens luft.
Fick det bekräftat att jag var helt nykter.
Annars brukade det ju vara så, att man inte alltid har lagt märke till, med vem man sover med, som VIP-kund på Clubhouse, men ...
det kunde ju också vara så, upptäckte jag till min fasa efter några ögonblick,att Dock-Olga de Luxe var en av Broder Pellets insmugglade spexleksaker!!
Jag höll på att bli inblandad i hans sekt ?!

En tid senare, när jag berättat om min märkliga upplevelser för psykologisk expertis i Tyskland, framlade dessa teorin att de två mystiska skriken på natten var något själv suggererat fram för att ha en legitim anledning att uppsöka den vackra Dinah von Kindereggen i tornrummet.
Men riktigt säker kan man aldrig vara..., på någonting egentligen. Det var omöjligt att hitta Clubhouse på någon känd karta.
Inte med GPS. Inte i Texacos bilatlas över Sverige från 1959.
Ord står mot ord. Vilda fantasier eller verklighet?
Clubhouse kunde vara....... en T w i l i g h t Z o n e.......!

C L U B H O U S E 7

2010-06-10T08:02:00.000-07:00

CLUBHOUSE 7

Det var den där söndagen efter att någon troligen hade bombat Clubhouse. En fin dag kunde det ändå bli, den senaste tidens dystra regn verkade vara ett minne blott.
Personal städade glasskärvor från altanen. I köket var det full aktivitet, som om inget hade hänt. Det gällde att se framåt. Busslaster med gäster väntades redan vid middagstid.Kvällen innan hade Lady Gegga-Moya uppträtt på Clubhouse under spektakulär förhållanden. Hon verkade ha försvunnit spårlöst.

Först ut på förmiddagsmatine´n var Harry Bankell, som i en storrutig clubblazer, vit skjorta och en vinrödslips underhöll de minsta. Hans enorma perfekta löständer fick dem att skratta, speciellt när han tog ut garnityret och hastigt stoppade in dem igen. Tog ut dem, stoppade in dem. Han upprepade det många gånger, tills en kille i 5-års åldern ställde sig framför och kissade på Harry´s ljusa byxben..
- HaHaHa, vad tar du dig till onge, sade Harry och tog några steg tillbaka.
Jo-Anne Newlander, som var ordningsvakt såg det från kulisserna. Själv satt jag i en vit plaststol under äppelträdet en bit ifrån. Rebecca och Fiona, som numera serverade äppelsaft och bullar, stannade till med sina sagobrickor. Meningen var att varje gång de bjöd på ett glas eller en bulle, skulle de också berätta en gåta för barnen att gissa på. Rebecca gick fram med sin bricka till barnen och låtsades inte om kiss-incidenten.
Gåtan löd;
"Vad är som droppar, som droppar, som droppar---, på vårt lilla hus.
- EN SVENIS !!.... , hojtade lille Eskil
Jo-Anne som stod bakom en två meter hög flugsvamp av frigolit, tyckte att det började bli för mycket.
- HaHaHOHo, skrattade Harry Bankell som vek sig nästan dubbel. Klart att löständerna ramlade på golvet..
Barnen började också skratta.
- DuDudu... menar inte Glubb-Glubb SVENNIS.., HaHaHaHOHO, skrattade showmannen Harry Bankell med handen för munnen.
Rebeccas kamrat Fiona kom nu fram med sin sagobricka, glasen innehöll i stället körsbärssaft. Den saften var röd och såg riktigt god ut. Äppelsaften såg billigare ut
i förmiddagsbelysningen, den var lite gulaktig. Fionas gåta var lurigare, och hon mera sjöng fram den;
- "Vad är det som krupper på marken om inte er nya svensklärarets?"
Det blev tyst, barnen tittade på varandra. Några ögonblick verkade det som om gåtan var för svår. eller barnen för små.

Jo-Anne Newlander ropade bakom flugsvampen:
- Det är farbror Harry som krupper på marken efter att farbror Harry blivit utslängd!
Harry Bankell vände sig om, tog några stapplande steg åt sidan. Han hade svårt med balansen
Fiona nickade ivrigt.
Barnen stormade scenen, boxade på Harrys ben och knän så att han ramlade ihop Löständerna flög minst tre meter bort.
Jo-Anne fångade in barnen i ett stort nät och drog iväg med det till utgången. Harry Bankell låg kvar som en skadad soldat.
Efter en stund började han kravla sig mot Rebecca och Fiona, som faktiskt nu tyckte synd om honom.
- Ge en gammal man ett glas saft och en bulle, sade han mödosamt med svag röst
- Du är vår hjälte Harry och vi är alltid solidariska, sade flickorna som med en röst.

Dinah von Kindereggen kom ut i den bästa av alla scenbelysningar, strålande solsken. Dinah hade lila läppstift och svart volymmascara som
gav en glamourös effekt. Bikinin var i apelsinorange.
- Vad är det som pågår här? Här ligger en man på golvet!
Jo-Anne Newlander kom just då tillbaka in på scenen och kunde ge Dinah ett ärligt svar.
- Det är den förtrollade prinsen, kommenterade Jo-Anne visserligen lite torrt.
- Det menar du inte,... han verkar ju alldeles slutkörd ?!, sade Dinah och tog några sidsteg bort mot pianot.
Hon var en utmärkt pianist, men uppträdde sällan. Den här gången satte hon sig på pallen. Den var het, sitsen var av svart läder. Solen hade
varit på den minst en halvtimme.
- Oajj!, sade Dinah, men rättade snart till den orange bikinirumpan så att hon satt bekvämt.
Drog fram några ackord genom att trycka på tangenterna.
Hon testade pedalerna, i sina somriga beach-volley sandaler. Hon öppnade munnen för att börja sjunga
Harry Bankell hade lyckats resa sig upp.
-Är det slut nu?, sade med gammal röst med två glas saft i handen.

- Det är inte slut nu. Kom så går vi upp på rummet och vilar lite, sade Rebecca och Fiona som med en röst.
De hade redan första dagen på Clubhouse lärt sig, av Dinah von Kindereggen faktiskt, att äldre män behöver vila sig.
I bakgrunden spelade Dinah von Kindereggen "As Rhymes Goes By" på pianot. Några nyanlända rörde i sina kaffekoppar, tuggade försiktigt i sina kanelbullar-
Med tanke på gårdagens kaos var stämningen på Clubhouse riktigt gemytlig.
Uppe på andra våningen försökte underhållaren Harry Bankell rymma i sina bermudashorts, men Rebecca lade krokben för honom.
Han föll raklång i korridoren och löständerna for ut över trägolvet.
- Hjääälp! Hjeeelp! De är Technobrudar!, skrek han.

Ja, så fort de kommit upp på rummet hade Fiona knäppt på CD-spelaren, ovetande om att Harry inte gillade all musik.Men vad de däremot visste, var att Harry var en rik man. Han hade både fallskärmar och bonus på ett konto och var nu pensionerad från inkassobolaget. Harry Bankell bedrev sin lilla scenverksamhet endast som hobby, kanske för att bedöva sitt samvete. Kanske för att dölja något annat.
- Vi måste förlova oss med honom, hade Rebecca.sagt.
- En dubbelförlovning..., det har du rätt i, hade Fiona svarat.
Då skulle de också vara fria att lämna Clubhouse när de själva ville. Det var vägen ut till friheten. Frånsett att de skulle få dras med Harry, men han var gammal och
skulle säkert snart lämna den här planeten på naturlig väg. Det var tur för Fiona och Rebecca att husets ägare, Slutgher den III, hade lämnat en sådan klausul för de
anställda.

Jo-Anne Newlandersin gjorde sin vanliga inspektionsrunda på andra våningen. När hon fick syn på Harry Bankell, greppade hon snabbt sin elektriska batong.
- Nämen, ligger ni här herr Harry? När jag menade att ni riskerade att bli utslängd, menade jag inte på det här viset!
- Näh,........ stonade Harry fram
- Är det flickorna som är elaka mot dig?
Jo-Anne tog tag i Harrys tunna axlar och lyfte upp honom halvstående. Rebecca och Fiona stod bakom dörren och kikade i nyckelhålet.
- Det är Jo-Anne Newlander!, viskade Rebecca.
- Hon kan förstöra vår plan!, utropade Fiona också, viskande.

De visste inte att Jo-Anne hade en egen plan. Hon smällde till Harry några gånger med batongen, men bara på bermudashortsen där framtill, markerade samtidigt att han skulle gå till trappan. Inte den trappa som ledde nedåt, till entre´n där kropsscanningen låg. utan uppåt. Ja, det fanns en liten vindsvåning med ett torn.
Rebecca och Fiona fäljde efter dem, nerhukade som indianer.
Inne i tornrummet fanns ett lite bord och två stolar.
- Nu ska vi se här, sade Jo-Anne som tag fram några papper och en stor kulspets-penna.
Harry Bankell satte sig på den lilla stolen med rund sits. Jo-Anne Newlander satte sig mittemot.
- Du skriver över dina tillgångar på mig och det behövs bara en liten namnteckning, här. Och sen en på det här dokumentet, som banken i Flängby gärna vill ha.
- Jaha. Men vänta lite, ... du pratar om mina tillgångar?
Harry Bankell darrade inte på rösten, han verkade vara vid sinnenas fulla bruk. Jo-Anne gav ett litet leende. Såg honom i ögonen.
- Ja, det här andra pappret är en fullmakt
- Du menar att du skall ha mina pengar?
- Nja,.. inta så direkt....vi behöver köpa in medicin till Rädda Barnen. Vi skall också spela SIDAs i nya förhandlingar med EU.
- Medicin---?
- Ja, själv skall jag förresten snart hämta mitt medicin paket från macken. Beställer direkt från en egenföretagare i HongKong, min käre vän Kong Womg
Kan verkligen inte tänka mig köpa ett läkemedel som Flickagra av en livatidsanställd zoombie på gamla apoteket

Harry Bankell tystnade, sträckte på sig något, lutade sig bakåt på stolen.
- Flickagra? Så, du menar att du behöver ta Flickagara? Jag trodde du var hälsan själv!
- Tja, du vet jag, från och till har jag sju killar. Mycket att hålla reda på.
Allt detta hörde Rebecca och Fiona som hade smugit in i rummet, men låg gömda bakom en gammal sjömanskista..
- Neeej, nu står jag inte ut längre !! , skrek Fiona som låg underst. Hon knuffade Rebecca åt sidan, samtidigt som hon reste sig tvärt.
- Vänta lite!, jag vill också vara med!!, ropade Rebecca som också strax stod på benen. De dök upp som ur ett vulkanutbrott.

Deras högklackade skor gjorde att de såg längre ut än vanligt.
Mest förvånad blev Harry Bankell.
- Vi skall förlova oss med Harry ! ropade Fiona och Rebecca som med en röst
Jo-Anne hade i ögonvrån visst sett att Rebecca och Fiona krupit till kistan, men hon hade inte velat avbryta sitt viktiga initiativ i
ett livsavgörande affärssamtal. .
- Nå var står vi flickor...?, sade Jo-Anne efter några andetag, såg avmätt på inkräktana
Det hördes klampande steg i trappan, ända nerifrån.
Kommissarie Barbieby och hans assistent Waughan var på väg upp.

Det låg arresteringar i luften, men det kunde ju inte gälla Fiona och Rebecca, de hade amnesti hos Barbieby
Oss läsare emellan; då återstod ju endast Harry Bankell och ordningsvakten Jo-Anne Newlander, men det var inte där den
erfarne kommissarien satte in stöten
- Var är LADY GEGGA-MOYA ??, sade kommissarie Barbieby barskt, så fort han nådde översta trappsteget.
En tystnad uppstod. Rebecca och Fiona tittade på varandra. Det var sant att Lady Gegga-Moya försvunnit kvällen innan i samband
med robotattacken. Eller om det var pastor Bengtseus i sin flygande predikstol, där gick åsikterna isär.
- Jag vet vad ni tänker, sade Barbieby.
- Ja?... Va?Va?, sade Jo-Anne frågande. Hon hade bland många egenskaper också den ettriga feministens, tränad att montera ner offensiva män genom att själv vara offensiv.
- Ni tror att jag kommit hit för att träffa dessa två Femmes Fatales, Fiona och Rebecca ! Bara för att de häromkvällen behandlade mig väl och gjorde mig mjuk !
Kommissarie Barbieby var irriterad och tog ett steg tillbaka, han kände att manlighet var hotad, men han kunde egentligen inte komma på varför.
Han hade kommit till Clubhouse för att göra sitt jobb. Assistent Waughan visste inget alls om att Barbieby blivit serverad på rummet nyligen av de ljuvliga Rebecca och Fiona, de nya servitriserna som kommit för att stanna.
Harry Bankell vaknade till.
- Kommissarien, Kommissarien... det är bra att ni kom,... jag tror att jag höll på att bli rånad på alla mina tillgångar.

Barbieby vände sig om. Nu var han tuff. Han visste att tjejerna tittade på honom.
- Jaså vad gör du här ditt gamla pedofil! Vem försökte råna dig? Sergel? Intrum Justitia? Du är själv för fan delägare i åtminstone ett av de där inkassobolagen Rånar du dig själv?
- Det var hon där, sade Harry Bankell och pekade på ordningsvakten Jo-Anne Newlander med ett långt krokigt pekfinger.
- Jag ville bara ha Harrys tjocka gamla plånbok, sade Jo-Anne tvärsäkert
- De var väl inte så farligt, lade Barbieby in.

En av de största skandalerna i modern historia på Clubhouse k u n d e ha fullbordats
O m journalisten, Anders Fjunstedt använt sin yttrandefrihet, passat på att hämnas i Spexpressen, skriva fjortonsidiga artiklar,
om hur han överlevde kroppscanningen.
I engelska tidningar skulle Jo-Anne k u n n a ha beskrivts som "THE CLUBHOUSE MONSTER"....., men så blev det inte.
Rebecca och Fiona ställde upp, utan förbehåll till Jo-Annes försvar.

De var ju som systrar.
De var kronvittnen.

När de låg gömda bakom sjömanskistan hade de ju aldrig hört Jo-Anne säga någonting annat än k ä r l e k s o r d.
Till pengar visserligen, men även det är ju kärlek vi första ögonkastet

- Vi kan dela på pengarna alla tre, till exempel, sade Fiona vid slutpläderingen.

Efter rättegången. då Harry Bankell dömdes att betala underhåll i förskott, sprang flickorna barfota omkring, med lättade steg.i trädgården.
Jo-Anne avslöjade en hemlighet. Hon ville ha med Hanna från Havanna med i teamet.
- Hanna från Havanna!, utropade Rebecca.
- Hanna från Havanna!, utropade Fiona.
- Ja, då blir vi ju mer symmetriska. Lättare att dela en tusenlapp! För rätt skall det ju vara!

Så gick det till när Clubhouse upplevde ett begynnande maktskifte

C L U B H O U S E 6

2010-06-10T07:49:00.000-07:00

Clubhouse 6

Det var en bit in i juni, helgen då det hade regnat så mycket. Clubhouse, som delvis var en träbyggnad, hade knappast tagit någon skada, men där man kände med handen, var träet en aning mjukt på ytan. Inte minst på armstöden För mycket regn och blixtar kunde inte vara bra. Som en av de trognaste stamgästerna satt jag ute på altanen i en av de vita stolarna, väntade troget på att vädret definitivt skulle klarna upp. Hörde redan fåglarna sjunga. Under söndagseftermiddagen skulle det bli matine` Ett par busslaster besökare väntades från stan, vilket oroade kökspersonalen.
Lördagen hade nämligen varit kaotisk. man kan säga helt enkelt ganska hemsk, helgens kvot för besvärligheter var redan fylld. Glassplitter låg fortfarande
kvar på altanen framför matsalen.

Komissarie Barbieby och hans assistent Waughan hade fått rycka ut till Clubhouse mer än en gång. Hundratals ungdomar hade församlats i trädgården och skanderat:
- KONG! KONG! KONG! KONG!!, precis som infödingar som ville visa sin vördnad för en jätteapa på en mystisk ö i söderhavet. Det hade varit rätt sent på kvällen och ganka mörkt. Ljusanläggningen med stora strålkastare hade belyst fasaden och restaurangdelen på Clubhouse. Då och då blixtrade det, och ungdomarna skrek och hojtade ännu mer.
Stämningen hade utan tvekan varit suggestiv.

Husets trivselkvärdinna, Dinah von Kindereggen, sprang ut och in med dricka och pappmuggar. Allt detta, för att kvällens huvudattraktion Lady Gegga-Moya skulle ge Clubhouse en kvart på sin specialturne Men innan midnatt sågs även ett ljus på himlen. Det var den flygande prästen, pastor Bengtseus från Flängby, som numera var lycklig ägare till flygande predikstol. Enligt uppgifter var den inköpt på en marknad för begagnad rymdutrustning i USA och var tillverkad omkring 1980

Satt en bit ifrån den lilla scenen, under ett färgstarkt parasoll. Råkade hamna där i sällskap med musikjournalisten Anders Fjunstedt.
- DET HÄR SKA BLI ROLIGT!, sade han överraskande. Jag nickade bejakande och knep ihop läpparna. Ville inte direkt visa mina trasiga tänder för en sådan recensent. expert och finsmakare.En reflexkanske, sedan ungdomsåren.
- JAG SÅG EUROVISIONSSEMIN IGÅR!, halv skrek han för att höras trots att vi satt endast en halvmeter ifrån varandra.
Jag nickade igen och vill avslöja en tendens till ett leende från min sida.
- JAG BEHÖVDE ETT HELT FLAK MED SEVEN-UP FÖR ATT KUNNA GENOMLIDA DET FASANSFULLA!
DE MÅSTE LÄGGA NED DET, DET VAR TIDERNAS SÄMSTA SEMI-FINAL!
Jag nickade igen utan riktigt att veta vad han pratade om, hade missat den tävlingen och letade efter något i kavajens innerficka.
Fjunstedt var ihärdig och ville föra fram sin åsikt.
- VAD ÄR DET FÖR SKIT, INTE EN BRA LÅT!! LÄGG NED DENNA SKITTÄVLING!!.
DET HAR BLIVIT TOTALT OINTRESSANT!!
För några ögonblick tystnade ungdomarna något framme vid scenen, även regnet verkade lugna sig,.men ingetdera var på grund av
Fjunstedt, som nu stod upp på den nattfuktiga gräsmattan.
- LÄGG NER SKITEN1 TOTALT OMUSIKALISK DYNGA, VAD ÄR DET FÖR MÄNNISKOR SOM SKRIVER SÅ USEL MUSIK1
LÄGG NER SKITEN SOM DEN ÄR, IDAG!!
I innerfickanen hittade jag en påse med Fisherman´s Friend.
Fjunstedt böjde sig något över bordet och skrek igen;
- DET ABSOLUT SÄMSTA EUROVISIONSPROGRAMMET NÅGONSIN!!!
Med en pastill i munnen nickade jag som om han visste att jag förstod vad han pratade om.
- ÄRLIGT TALAT. JAG VILL HA EN ANNAN FORM AV MUSIKTÄVLING!, var hans sista ord innan ordningsvakten Jo-Anne Newlander tog honom för att föra bort honom till kroppsscanningen
- Du tjatar för mycket, sade Jo-Anne

- Vann rätt låt?!, ropade jag efter honom medan han sprattlade i Jo-Annes armar.
- DET ÄR INTE JAG SOM HAR SAGT ALLT DET DÄR, DET ÄR SPEXPRESSENS LÄSARE !, hojtade han från dörröppningen
- Jag hörde ju precis dig säga det! Memorerar du? Är det vad DU tycker?! Utantilläxor?!, sade jag och vände mig åter mot scenen.
Knappast hörde han mitt mumlande.

Endast enstaka ungdomar hade lagt märke till vår något hetsiga diskussion, onekligen var mest intresserade av få se Lady Gegga-Moya skulle snart visa sig på scenen. Andra hade sprungit in i skogen, som barn som ville se vart regnbågen slutar. De följde nämligen ljusglimten från pastor Bengtseus flygande predikstol som befann sig på 3000 meters höjd. Mer än jag undrade var han skulle hålla sin predikan en sån här magisk kväll.
Kanske ovanför älven? Det var i det läget kommissarie Barbieby gjorde sin första utryckning. Man ville rädda pastorn från att fastna i grantopparna
För lagens män var det bättre om han landade i älven.
Själv var jag inte överdrivet intresserad av Lady Gegga.Moya och hennes vilda, sexistiska dans. Tänkte att jag rör på benen en stund innan i alla fall, gick in på Clubhouse.Vilket var rätt klokt, eftersom ute var kyligt ute.
Gick upp till andra våningen, men inte samma väg som vanligt. Valde en genväg bakom den öppna spisen i matsalen.
Lite trångt först, men sedan blottlades en spiraltrappa upp till en som det verkade, hemlig dörr Den var öppen, kanske tänkt som en nödutgång.
Kunde i och för sig även vara en nödingång.
Kom till personalens omklädningsrum, passerade även duschrummet. Hörde att det var aktivitet där inne, vattnet stod på.
Det skrattades. Det fnittrades. Det plaskades. Det daskades.

Utanför hängde ett par små handdukar med bokstavsmonogram. F och R.
Vems kunde det vara?
Kunde inte låta bli att böja mig ner lite för att endast titta in genom nyckelhålet.
Just då hörde jag steg bakom mig. Ljudet av hårda klackar mot trägolv av furu. Vände mig hastigt om och stod en meter ifrån Lady Gegga Moya!!
Hon hade sin påfågelsdräkt på sig!
Dinah von Kindereggen kom samtidigt in i korridoren från andra hållet. Magnifikt klädd i långklänning av guldlame`.
- Jaså Oh YEAH...Here You are!Oh,Dear.Welcome to Clubhouse!!
Lady Gegga-Moya öppnade dörren till duschrummet och dallrade lite i sin påfågelsdräkt-
- AHH...! MAGNIFIQUE!! I WANT THOSE GIRLS TO BE WITH ME IN MY FIRST NUMBÖH TONIGHT!, utropade hon.
- Rebecca! Fiona! Följ omedelbart med Lady Gegga-Moya ner till Eden-scenen!
Vände mig hastigt om. Ville inte genera de två nya servitriserna Rebecca och Fiona som endast hade en provanställning.
Kom de ur balans kunde det hända att de fick sitt aktivitetsstöd indraget. De kunde hamna att gå till Socialen. Småsprang ned för spiraltrappan. Ville nu se showen

Bara någon minut senare kom Dinah von Kindereggen in på scenen.Hade trängt mig fram till scenkanten.Folket ylade!
- OCH NU DET NI VÄNTAT PÅ!..... L A D Y G E G G A - M O Y Aaaaa!!
Alla var spända på vad hennes första låt skulle bli. Hon valde Mam Boy. Hon såg ut över publiken dallrade lite och tog små, små
steg med sina höga blå skor
Mitt under ovantionerna upplystes scenen av ett märkligt tilltagande vitt ljus. Ett visslande ljud som växte till ett dån på några sekunder.
Pastor Bengtseus hade ändrat färdriktningen på sin farkost, Den Flygande Predikstolen, och var på väg ner! Mot Clubhouse!
Under ett kraftfullt oväsen drällde den unika farkosten rakt in i matsalsfönstret.
Panik utbröt, både ja och nej. Publiken, som bestod mest av tonåringar, tyckte det var skithäftigt.
- KONG! KONG! KONG! KONG!
Ungdomarna skanderade igen.

Först nu tittade Rebecca och Fiona försiktigt in genom entredörren ut till scenen.
De nyfikna tjejerna fick en liten försmak av hur det är att uppträda på Clubhousescenen , nu stegade de barfota in igen,
gjorde små hopp mellan glasskärvorna på golvet, för att leta upp Jo-Anne Newlander. Hon befann sig ett halvplan ner i Clubhouse, i källaren som det
kallades, där det fanns ett litet zoo med sällskapsdjur.
Det hade varit en minnsevärd kväll för alla, så även för journalisten Anders Fjunstedt. Efter kroppsscanningen hade han blivit nedförd till just källaren
där han stod och skakade galler. Tyst kunde han inte ändå vara:
- INTE ENS EN SCHLAGERSMURF PÅ LUSTGAS KUNDE VÄL HAFT ROLIGT UNDER RYSSARNAS UPPBLÅSTA ROCKKOMEDI!
DEN LÄSKIGA TEXTEN RISKERAR ATT BRINNA I HELVETET!
Han talade i tungomål. Om det var hans egna ord eller läsarnas ord kunde ingen längre bedöma.

De tre tjejerna betraktade honom tyst.
- FÖR DEN LÄSKIGT LÅGA NIVÅN PÅ SEMIN!- EN MEGAKALOKON AV OFATTBARA MÅTT!
- NÄR GUBBSLEMMET TILL SÅNGARE TOG STRYPGREPP PÅ EN AV SINA DANSARE BLEV HAN EN TRÄFFSÄKER symbol
Det luktade svavel i källaren.

Pastor Bendeus hittades aldrig, spekulationerna blev snart till att farkosten störtat obemannad. I nästa led började man spekulera om det varit
en målsökande missil från Flängby. Sedan en tid tillbaka hade det stått klart att Clubhouse hade fiender. Det var ju också snart val, att det fanns
spänningar i samhället rådde det ingen som helst tvekan om.

CLUBHOUSE 5

2010-05-23T04:26:00.000-07:00

CLUBHOUSE 5

Riktigt tidigt på morgonen. Det var så klart ljust ute och befriande tyst. Visserligen man kunde höra fågelsången ordentligt, men inget slammer från köket, inget knatter från spelautomater. Sovrumsfönstren stod öppna. En stor Princesstårta stod redan på serveringsbordet på altanen. Temperaturen utomhus var redan sådär 20 grader. Solen hade ännu inte nått framsidan av Clubhouse. Det som var grönt verkade mörkgrönt. Ella var tidigt uppe och kom med en tårtspade, gjorde rutinerat ett par snitt i det ljusgröna marzipanskalet.

Sällan hade jag haft tillfälle att prata nåt vidare med just Ella. Hon var lite av en doldis, trots att man såg henne nästan dagligen. Det var intressant, hon var socialist, vilket jag inte haft en aning om. Hennes föräldrar kom från forna Östtyskland.

- Egentligen äter jag hellre Digestive. Den smuliga sorten som varar länge, sade jag och fokuserade med blicken på en tårtbit där marzipanen ramlade slappt ramlade ner i grädden. Hållfastheten verkade inget vidare. Det bådade gott, riktigt gott
- Det heter Dayguestive, sade Ella. Hon gav mig en rättelse. Vad annat att vänta av en sann socialist. Vi satt mitt emot varandra och tittade hungrigt på våra tårtbitar.
Kaffet fanns i en liten silvertermos.
Jo-Anne Newlander kom förbi i sina morgontofflor. Mörkgröna med en liten kant av fårskinn. Hon tittade intresserat på tårtan. Den var jättelik. Trots att Ella och jag redan tagit en bit.
- Det är inte RÄTTVIST att ni tagit före mig, konstaterade hon
En fiskmås släppte något från hög höjd. Oturligt träffade bajsloskan kaffebordet. Inte tårtan direkt, men min silversked som låg intill fatet, som till tåga på allt ramlade ner från bordet.
Blev ändå inte upprörd.
- Då blir det bara att hämta en ny sked, sade Ella och reste sig från bordet. Det var lite trångt och hon slog emot bordet med låren, så att det skvalpade i kaffekopparna.
När hon vände sig om fastnade hennes servitriskjol i en träflisa i bordetskant så att alltihopa tenderade att välta. Jo.Anne, som inte var tjänst, grep in, hon kastade sig på altanen. Hela tårtfatet landade på henne, men jätte Princesstårtan låg kvar på fatet.
- Det här hade aldrig hänt om vi ätit Dayguestive, sade jag kommenterande
- Dayguestive?
- Ja, då hade fåglarna städat efter oss med sina näbbar.
Jo-Anne gjorde runda ögon och såg på mig, en sådan tankegång låg utanför hennes personliga program, men där hon låg, med hela tårtfatet på magen.
Fatet var stort och brett.
Vid sin räddningsinsats hade Jo-Anne tappat ena toffeln. Hon sträckte på sin ena arm för att nå den.
Jag böjde mig ner från den bländ vita trädgårdsstolen och försökte som en gentleman hjälpa till.
Nådde fårskinnskanten med två fingrar och överräckte toffeln. Råkade vidröra Jo-Annes arm. Hoppade till. Den var ju alldeles het!

Någonstans inom mig visste jag emellertid att nu gällde det nog att skynda på lite. Redan om en halvtimme skulle det vara konsert i trädgården. De första gästerna var redan i ankommande.Clubhouse väntade på besök av Panorama-Jim och hans sjungande buktalardockor.
Reste mig upp, stod bredbent och tog tag i tårtfatet, lyfte det upp på bordet Jo-Anne låtsades att hon var tacksam för hjälpen. Hon hade ju superkrafter egentligen. Som den rutinerade ordningsvakt hon var, kunde hon lätt gjort nacksving på mig. Helt enkelt kastat mig i tårtan.

- Nå, Ella berätta lite om ditt socialistiska patos, sade jag när hon kom tillbaka med en ny silversked
- De har du inte med att göra eftersom du är ofrälse. Dessutom är du en musliätande egoist, sade hon överrsakande kort
Jag ryggade tillbaka.
- Vad säger du? Du menar att man måste redan vara en svältande socialist innan man kan bli det på riktigt?
- Ja, med specialistkompetens.
Ella gled av stolen. Hon ställde sig på knä, böjde överkroppen ner under bordet för att leta efter min förra silversked med fågelbajs.
- Måste du göra det besväret nu, vi kan leta rätt på den sedan ?, sade jag utan större entusiasm.
- Det som är umder bordet ser man mu ändå inte, tillade jag medan jag greppade saftglaset.
Men hon var envis. När hon letade där under, råkade hon sätta sin ena hand på mitt vänstra lår, mest som stöd antar jag. När jag tittade ner lade jag märke till att under sin lilla svarta servitiskjol hade hon endast sina egna solbrända lår.

Dinah von Kindereggen råkade passera, hon var ju husets trivselvärdinna och brukade dyka upp när man minst anade det, fälla några uppmuntrande ord, oftast av sensuell karaktär. Hon såg väldigt lång ut i den blå batikmönstrade sommarklänningen som hängde ända ner till fötterna
- Nä men! Vad är det jag ser, om inte en byxlös rumpa!? Vad gör den där sedeslösa kvinnan under bordet, förresten!!?
Fann mig snabbt, till stackars Ellas försvar;
- Hon ballraffar. Egentligen är hon journalist. Hon heter Gunilla Ball-Raff.
Själv visste jag inte om det var sant, men det visade sig senare att det var det.Chansade på att ryktetna från köket talade sant.
Dinah von Kindereggen tystnade tvärt av häpnad, men fann sig snart. Hon hade visserligen svårt att tro på det, det hon nyss hade hört..
Hon rättade till sin My Wear BH och putade irriterat med läpparna. Just idag var hon inte barfota och skrapade lite med sandalerna mot altanens ganska ohyvlade brädgolv.Hon, Dinah von Kindereggen, var inte alls intresserad att höra om arbetsvillkoren, speciellt en sådan vacker dag.
- Det var som tusan. Det hade jag ingen aning om. Hon har ju för f-n jobbat här i flera år!
- Jaaa,.... sade jag. Ella kröp fram under bordskanten. Ella reste sig och rättade till den lilla kjolen av finaste billiga kvalitet.
Det var tyst i några sekunder, men det knarrade från en korgstol i närheten. En klocka hördes ticka från ett av de öppna sovrumsfönstren på andra våningen.
Några sommargäster från västkusten ylade ut sina sommargasmer anonymt bak ljusa gardiner. Sommargasmer? Hette det så? Ja, så stod det på skyltarna längs
den lilla skogsvägen ut till Clubhouse. Egenhändigt och färgglatt målade av Dinah von Kindereggen

- Nå, har du något mer att säga mig !, sade Dinah förargat och synade Ella från topp till tå.
Knappast kan man säga att Ella neg, men hon var i alla fall lite tagen av stundens allvar. Men darrade inte på rösten.
- Det är sant att jag Ballraffat. Jag heter Gunilla Ball-Raff. I hemlighet undersökt hur det är att jobba här på Clubhouse, som en vanlig anställd.
Jag skall troligen sälja en tvåtimmars film till tv-programmet Upplyst.med Jane Josefson
Dinah slängde med huvudet mot ordningsvakten Jo-Anne Newlander som lugnt satt korgstolen, alldeles i närheten.
- Jo-Anne, du vet vad du skall göra med den här förrädaren. Och hämta ett par nya bachelorettes i stan! Vi behöver nyanställa!, sade Dinah och lämnade hastigt altanen.
Den vanligen alltid så somriga och trevliga trivselvärdinnan fördunklade förmiddagen något. Ett flygplan (Jo-Annes Keyboard Helicopter) hördes starta , halvtimmen gick.

Det kom som en lättnad för alla gäster, som så smått redan församlats i trädgården, att PANORAMA-JIM och hans sjungande buktalardockor kunde lätta upp stämningen med sin sommar show. Gruppen hade förstärkts med Fredde som gjorde några soloinpass med sin bastrumma. Trots att han var bossanovatrummis, visste han hur man dresserar baskaggen.

- BOOM-BOOM. BAM-BAM-Bam-Bam- SPLASH (Cymbal)

Till och med komissarie Barbieby uppskattade musiken när han satt i träfåtöljen på vänstrasidan av verandan. Trummade med fingertopparna mot bordet.
- Du kan jag få beställa en yoghurtdrink innnan jag gör arresteringarna!, hojtade han plötsligt i riktning mot Dinah von Kindereggen som åter kommit ut i solen.
Hon hade bytt om, till en klädsam fiskbensmönstrad svartvit tunika i japansk stil.
- Vilken sommardrink önskar min Herre?, sade Dinah i ett helt annat röstläge än bara för en stund sedan.
- Jorgubbar.
- Ni gör ett bra val, sade Dinah och skulle precis vända sig om för att gå in och tillreda drinken, när Barbieby fortsatte;
- Du, där skyltarna längs vägen hit är inte tillåtna. De är i allafall felstavade.
Barbieby trummade fortfarande med fingertopparna mot det vita plastbordet.
- Felstavade?!, jag gjorde ju mitt bästa!, sade Dinah och öppnade långsamt en knapp på sin tunika.
Just hördes ljudet fråm en Keyboard Helicopter. Det var Jo-Anne Newlander som var på väg in för landning. Med sig hade hon två passagerare från storstan,
Fiona och Rebecca. Det var två Bachelorettes som kunde få riktigt jobb på Clubhouse. De båda rookieserna var rufsiga i håret efter flygturen men var ivriga att komma i tjänst. Jo-Anne tog av sig sin flygarluva och tog fram ett rosa paket tjejtobak ur den storafickan på flygaroverallen. Paketet innehöll små chokladflarn Med vana händer rullade hon en cigarett, men, hon tände naturligtvis aldrig på.
Bäde Barbieby och Dinah såg förvånat på, utan att yttra ett ord. Det var nytt för dem att Jo-Anne levde i riskzonen
- Räcker det inte med att du har sju pojkvänner?, sade kommissarie Barbieby till sist, mest för att säga något.
Rebecca och Fiona stod tätt tillsammans, lite vilsna, framför ett av serverngsborden. Det var deras första besök på Clubhouse och måste naturligtvis genomgå en audition före en anställning.
- Gå upp på rummet med kommissarien, ta med några korsordstidningar från tidningsstället. Ni kan också servera honom hans yoghurtdrink. Så ses vi här nere om ett par timmar vid kropsscanningen. Vi säger så flickor! , sade Dinah von Kindereggen. Och stegade vidare till nästa bord, där en hel familj väntade på menyn.
- Vi behöver inte ta med korsordstidningar! Vi har egna böcker med oss, ropade Fiona efter Dinah, typiskt nog lite sent. Utan tvekan var det Dinah von Kindereggen som hade det psykologiska övertaget. Rebecca tog fram några Kittyböcker ur en en tygkasse. Lade märke till att där fanns bland annat den sällsynta "Kitty i Mockba" och den välkända guideboken "Clubhouse- Inte Helvetet På Jorden Utan Ditt Nya Himmelska Hem"
Det var en av de få dagar under hela sommaren som kommissarien inte gjorde några arresteringar.
Somliga säger att han blev mjukare efter att ha träffat Rebecca och Fiona

CLUBHOUSE 4

2010-05-23T04:18:00.000-07:00

Clubhouse 4

Den här sensommaren var väldigt minnesvärd. Sällan hade Clubhouse haft så många många gäster och den speciella festivalen med extra musik hade blivit en succe som gav eko långt utanför landets gränser. Zoombie-Girl, rapparen Slaashaze, Hanna från Havanna, - för att nämna några av affisch namnen. som gjorde att de anrika lokalerna blev ockuperade även av yngre människor. Till och med kommissarie Barbieby hade lovat se mellan fingrarna när det gällde kroghanteringen. Endast hans assistent Waughan hade blivit utlokaliserad till Clubhouse från klockan 7 på morgonen, då de flesta serverades frukost i tältet, invid staketet till bondens ägor. Det knastrade av cornflakes i hela trädgården.

- Roligt med frukost, sade Sadie Southflower som råkade sitta på andra sidan av det breda bordet av ohyvlade bräder.
- Ja..., sade jag, medan mina tänder slet i sen seg fralla.
- Vet du att Jo-Anne har fått anställa extra personal?
- Nej, det visste jag inte...., medan jag råkade svälja gurksivan hel.
- Jag visste inte Slaashaze var en hund. Visste du?
Sadie lutade sig något över bordet, som om hon givit mig ett anförtroende.
- Ja, det kom inte som någon överraskning.
Redan halvtimmen senare var det fullt vid borden. Kände igen hästsportens Omar Sharif, även kallad "Glufssessorn", vid det runda bordet intill äppelträdet. Jo.Anne hade tillfälligt fått flytta sin Keyborad Helicopter längre ner. Undrade vad Glufsessorn hade för planer på Clubhouse? Skulle han ge oss speltips inför de stundande travtävlingarna?
- Du, den där Glufssessorn, känner du honom?, sade jag och tittade hastigt på Sadie Southflower.
Jag svalde de sista bitarna av frallan. En bit vanlig grönsallad fastnade i halsen.. Hostade några gånger men hann knappt hålla handen för munnen.
- Du verkar gammal, sade Sadie allvarligt. Hon stannade upp med gaffeln. Höll ett glas med apelsinjuice i vänstra handen. Hon blinkade till som om det var menat som ett skämt.
Hon hade inte riktigt menat det, att jag var gammal, på riktigt. Men det var sant. Jag hade tillbringat många somrar på Clubhouse. Sett människor komma och gå.

Dinah von Kindereggen kom stilla ut på altanen. Som vanligt var hon klädd i en fräsch blommig sommarklänning. Lade märke till att hon var barfota.
Jag anade att att Dinah visste om att Sadie hade tillbringat natten på mitt rum.
- Vi hade bibelstudier, sade jag för att föregå hennes kommentar.
- Jaså? Inget grovhångel?
Tittade upp från min kaffekopp. Det var sant att vi hade hade studerat sådant som kunde anknytning till skapelsen. Dinah observerade omärkligt Sadie, som tankspritt tittade på rockstjärnorna som var på ingång genom en öppning i häcken
- Vad är det han heter? Han till vänster....? ,viskade Sadie tyst och nickade mot två långa killar i bulldogfrisyrer.
- Det är Slutgo Lesbic, sade Dinah bestämt. Nu betraktade hon inte längre Sadie diskret från sidan, utan hon såg direkt på henne.
De såg varandra i ögonen.
- Ni känner varandra?, sade Sadie överraskad. Slutgo Lesbic! Det kunde hon knappt tro!
Torkade mig om munnen med en liten servett, utan att lägga mig i konversationen.
- Ja, han sov över hos mig förra natten. På parkettgolvet.
Just då kom Jo-Anne Newlander ut i solskenet. Hon sträckte på armarna och gäspade stort. Även hon hade haft nattligt besök. Hon hade plockat
sju sorters blommor och lagt dem under sin lilla huvudkudde. Hennes drömmar hade besannats. Hon fick besök av sju små män; alla de som nu fanns på hennes lista. Trötter, Blyger, Glader, Butter, Kloker, Trötter, Hon föredrog trädgårdstomteliknande män på försommaren.
Just då avbröts stillheten...

- PamadaPrrrT!Bom!Bom½Drr-dram.drm. t-t-T-Swatschatsch-bameli-bam!

Det var den hängivna och välkända bossa-nova artisten Virtanen som öppnade sin eftermiddagsshow med en virvel. Även denna gång jobbade han hårt,
med pinnar istället för vispar som han numera tyckte var för mesigt. Han lekte med pinnarna., jonglerade med våra trumhinnor.
- Du, vem var den sjunde mannen?, sade Sadie till Dinah.
- Det spelar inte så stor roll. När dom är så många spelar det ingen viktig roll längre. Förresten, fråga henne själv. Hon står ju där!

Dinah von Kindereggen pekade på Jo-Anne Newlander, som plötsligt redan var omklädd i rosa arbetskläder. Hon var snabb. Några rykten sade att det var hon
som var G-Girl, men det hade aldrig kunnat bevisas.

Glufssessorn råkade passera vårt bord.
- Satsa på Brunte i fjärde loppet. Spelformen är Tvilling, sade han i ena mungipan, som man knappt kunde se på grund av hans stora mustasch.
Jo-Anne Newlander, som stod strax bakom, nu åter i rollen som ordningsvakt, hörde naturligtvis det. Hon gjorde några karateutfall mot en fluga. För en stund sedan hade hon verkat så avslappad och nöjd, ja, ingen hade sett henne på det viset tidigare. Nu var hon annorlunda, helskärpt och redo att fullgöra sin plikt.
- Hör här! Du får åka hem till mamma med ditt spel och schabbel! Men först kommer du med mig ut till kroppsscanningen!
Hon tog upp en kvarglömd golfboll från gräsmattan och klämde in den under Glufssessorns mustasch.
- AjGglubbAjglubb!, klagade den store mannen, dubbelt så bred som Jo-Anne.
Hon sparkade honom i baken på hans gabardinbyxor och slet honom i kavajen, ut från altanen.

Den här typen av intermezzon var rätt vanliga på Clubhouse. Kände mig lite uttråkad av ordningsmaktens agerande. Beslöt mig för att gå in i huset. Möttes där av svalka. Läskflaskorna på bordet intill matsalen hade kondens på glaset. Hade precis öppnat en Loranga Summer Dream och var på väg att föra den till munnen, när jag såg Hanna från Havanna komma trippande mellan borden.
Höll ner läskflaskan och sade;
- Hej Hanna, ...jaså du har vägarna förbi, ha-ha-ha.
Undrade om jag drabbats av solsting. Jag brukade inte tilltala artister på det viset.
- Hej.
- Spelar du snart?
- Inte förrän i morron. Ska jobba lite med goodwill hos bonden. Där borta, bakom.
Hon viftade med handen i riktning mot staketet, där ute.
- Goodwill?
- Ja, han har ett projekt med sina nya kor, svartvita Holstein.
- Det har jag hört talas om.
Några andetag tystnad uppstod. Hanna från Havanna höll inne med orden. Som om hon ville säga något, men tvekade in i det sista.
- Ja, ansvarsfull avel har man hört talas om fortsatte jag.
- Träffade Carmen Buenasera i Flängby.
- Flängby! Av alla ställen!
- Hon föreslog att jag skulle börja samarbeta med Jannicka. Lite punkduetter och så.
Tömde min Loranga Summer Dream i ett svep. Det var en nyhet av hög kaliber. Senast hade jag träffat Jannicka på tåget från Flängköping till Stockholm.
Hon hade blivit uppvaktad av en miljardär efter att hon uppträtt på tåget i sin catwoman dräkt. det minns jag. Och att Jannicka varit avvisande.

Plötsligt kom Sadie Southflower till läskbordet i sällskap med flöjtspelerskan från River Suffer´d. De var klädda i rödvit prickiga baddräkter och hade
badmintonrackets i händerna. Ja, det var bra väder för spel. Soligt och nästan vindstilla. Det fläktade från dörren som stod öppen mot altanen.
Stämningen förstördes något när Slutgo Lesbic kom till bordet i sin pudelfrissa. Han såg i alla fall inte ut som en nyklippt rotweiler.
- Är det mätchpågång flickor?, sade han och plockade rutinerat till sig en flaska Pucko.
Alla stod tysta i några sekunder. Gillade inte Slutgos svartvitrutiga kortbyxor.
- Du Lesbic..., sade jag som om jag försökte inleda en intelligent konversation
Han tittade upp. Höll sin lilla Puckoflaska mellan vänsterhandens tumme och lillfinger. Hans mörka ögon såg forskande på mig.
- Säg vad du tänkte säga, sade Sadie riktat till mig och höll sitt badmintonracket mot bröstet.
- Var inte blyg nu, fortsatte flöjtspelerskan från River Suffer´d och skrattade.
Slutgo Lesbic en riktigt känd gitarrist som bara råkade stå vid läskbordet på Clubhouse och jag en ganska försoffad stamgäst i simbyxor.
Denna möjlighet att fråga honom tips var inte självklar, den var sällsynt. Försökte igen;
- Det där solot du spelade igår på naturistscenen, i Illusions of Frog Castle,... var det det bästa du kan åstadkomma??
- Vad pratar du om, vi spelade inte på naturistscenen, svarade han hastigt. Han hade ungefär samma exklusivt buttra röstläge som om han hyrt stämbanden av en Sylvester Stallone i målbrottet.
- Nej, de spelade på Glycerintrappan, lade Hanna från Havanna till.
- Glycerintrappan?Var ligger det?, sade jag upprivet. Hade gjort bort mig inför den berömde Slutgo Lesbic. Och flickorna förstås. Endast Sadie visste att jag kunde inte ha sett Slutgos Lesbics framträdande, vi låg ju uppe på mitt rum och studerade.
Hanna från Havanna markerade att hon går ut.
- Den scenen ligger bortom bondensåker, vid vägen mot Flängby, sade Sadie och markerade att hon också går ut i solen. Flöjtspelerskan från River Suffer´d dröjde kvar något, men det vara bara för att öppna en Pommac. Till sist lämnade även Slutgo mig stående där vid läskbordet. Öppnade själv en flaska till, en Cuba Cola.
Hade egentligen tänkt dela en med Hanna från Havanna, den smaken var ju hennes favorit hade jag läst i Kamratpostens Pop Special.

På baksidan av Clubhouse körde en stadsjeep upp på gården. Det var kommissarie Barbieby som gjorde sin rutininspektion. Bilen var ny, faktiskt var den ute på uppdrag för allra första gången. Assistent Waughan hade krockat mot en glasskiosk med trotjänaren, en Austin Cambridge från 1962, men Barbieby hade tyckt att det var dags att prova en nytt, en Dodge från Low-Buget Salei Flängköping. Barbieby skuttade ut. Landade i gruset framför Jo-Anne Newlander. Hon försökte gömma sex stycken skräckslagna män bakom ryggen. Det lyckades inte så bra.
- Jaha. Var har du den sjunde?, sade Barbieby som gick rakt på sak.
Jo-Anne grimaserade något.
- Du menar Sloker?
- Jag skiter i vad han heter, men jag vill ha tag på honom. Den sjunde mannan,.. sade Barbieby resolut samtidigt som han såg sig omkring.
Han fick syn inte bara på mig , men också på flöjtspelerskan från River Suffere´d som steg ner för en liten trappa i sin rödvitprickiga baddräkt.
- Vem e de där?, sade han och nickade mot Slutgo Lesbic som råkade passera utan sina trendriktiga shorts 50 meter bort vid näckrosdammen.
- Sloker är i Bang-Cock, sade plötsligt Jo-Anne som om hon visste att det skulle avsluta diskussionen.
- I Bang-Joe-Cock-Er? Då så, då vet jag. Barbieby hoppade in i bilen igen. Efter att ha förgäves letat efter ettans växel, körde han trevande därifån i treans växel.
Jo-Anne Newlander vinkade efter honom. Hennes sex pojkvänner gjorde detsamma
- Han heter inte Sloker.. väl?, sade Dinah von Kindereggen som ljudlöst hade sprungit fram över gräsmattan
Jo-Anne lade sig lugnt på en filt. Pojkvännerna flockades runt henne.
- Nej och han är i Norge och shoppar loss. Det är ju syttende maj.
- Skall Du åka dit i din Keyboard Helicopter?
- Det får man se, om inte askmolnen blir besvärliga.
Dinah hade respekt för Jo-Anne och höll hårt om sitt saftglas. Några solstrålar reflekterade på ytan av Jo-Anne mörka solglasögon, där hon låg på filten.
Pojkvännerna hade grupperat sig halvliggande tätt omkring henne.
Som bärklasar av frodiga vindruvor.Det var bara att sträcka ut handen.
- Lyckliga Du, sade Dinah von Kindereggen. Hon jobbade extra som livsstilscoach och visste hur viktigt det var att även ha någonting att göra
med händerna.

C L U B H O U S E 3

2010-05-02T03:27:00.000-07:00

En vanlig på förmiddag på Clubhouse innebar bra väder, slammer i köket och enstaka gäster som låg utspridda på gräsmattan. Om vädret var så bra att solen sken. Himlen var blå. Låg på min gummimadrass. Modigt nog i mina blå shorts. Patsy, en av vårens gäster hade tipsat mig om att köpa nya, mera moderiktiga. Själv undrade jag varför inte det simpla plagget dög. Ganska övertygande hade hon en kväll hållit ett föredrag på terassen om Töntfaktorernas Utbredning i det Svenska Samhället. Intressant. Under en efterföljande frågestund uppstod en debatt och det hade nästan uppstått handgemäng mellan Dinah von Kindereggen och Patsy. Som alla vet, har Dinah bohemiska sidor, även om hon vid första intrycket ger sken av att vara perfektionist i klädvalet. (Hon hade ju tagit lektioner av Ebba von Sydow) Detta inträffade för ungefär två dagar sedan.

Den stillsamma förmiddagen var inte alls konfliktladdad. Det knarrade i dörren och det ljudet följdes av ett väldigt prassel. Ut steg Wolfgang med en serveringsbricka med fruktsafter i stora rejäla glas. Prasslet berodde på att han designat egna sommarbyxor av en stor påse. Den påsen var från Lidl, utan tvekan, så stod det på den. Ett svagt surr hördes i luften, men från fjärran.
- Vad har du i glasen Wolfgang?, sade Canita och sträckte fåfängt en arm mot brickan Hon låg på sin egen randiga gummimadrass.
- Det är svartavinbär och äpple, en god blandning, sade Wolfgang och prasslade lite till i sina byxor.
Ljudet i luften hade ökat. Det lät som ett litet flygplan. Wwww-wwww-wwwww-
Patsy kom ut på terassen, klädd i blommig sommarklänning och rosa Bunny-tofflor. Som alla andra tittade hon åt öster, mot åkern där bonden hade sina odlingar. Ljudet tilltog och vi såg att det var en liten flygfarkost. Jo-Anne Newlander var i anländande. Hennes Keyboard Helicopter gick bra..Vinddraget gjorde att det blonda håret fladdrade. Hon hade pilotglasögon, Redan inom en minut skulle hon landa i nedre delen av trädgården, där man vardagligen brukade spela golf eller fotboll.
Canita och Patsy var båda från Västkusten och kände inte till Jo-Anne. Canita hade visserligen jobbat en tid vid Clubhouse som proffessionell golfspelare, men hade slutat efter att hon hade slagit bort för många bollar. Och inte nog med det, de låg fortfarande kvar här och där. En säkerhetsrisk, om man råkade snubbla på dem I fotboll hade hon varit mera lyckosam, det var lättare att hitta. de stora svartvita bollarna.
Flickorna hade förresten nyligen kommit med kapten Horatious Noseblower, i en liten segelbåt, som nu låg förtöjd i ån.

Jo-Anne flög in i en vid båge över trädgården. Oljudet från hennes Keyboard Helicoptern var så starkt att inte ens prasslet från Wolfgangs halvplastiga Lidl-byxor hördes.
- Måste man höra det där, sade Canita och stoppade sugröret i saften, i samma sekund då Jo-Anne stoppade motorn på sin farkost, så att alla hörde prcis vad Canita sa.
Några sekunders tystnad uppstod i hela trädgården, frånsett en flugsnappare som sjöng sin glada sommarsång.
Wolfgang var på väg in igen för att hämta mera saft. Först nu lade Patsy märke till honom, hans billiga byxor.
- Hördududu. Kom här!
Patsy vinkade till sig Wolfgang Samtdigt kom Jo-Anne fram till dem. Hon drog av sig sin flygarluva, hade redan handskarna intoppade under bältet.
Bältspännet var en Classic Troublemaker från PankLine.
Patsy tittade på Jo-Anne. Wolfgang tittade på Patsy.
Alla tre tittade på varandra.
- Hördudu, upprepade Patsy.
Wolfgang såg i marken, blicken fastnade på en av de golfbollar Canita hade slagit bort under våren.
- Jag gillar inte din Tönt-faktor. fortsatte hon.
Det var lätt att förstå, gå omkring på det där viset
Wolfgang tog till orda. Han hade hållit tyst länge.
- Det är så att jag är med i en klubb. Club Spara&Slösa. Vi har olika tema veckor. Just nu är det Slösa-vecka.
- Slösa vecka? Fett kul! Patsy tittade på hans prasslande byxor.
Det var lätt att förstå. Hans byxor, med två stora hål för benen, verkade inte dyra.
- Ja, vi handlade väldigt fulla matkassar. Det var inte svårt att fylla dem. Om inte annat så kunde man välja plastflaskor med Slaskia mineralvatten som lätt fyllde en kasse.
- Slaskia mineralvatten? Men de är ju ganska b i l l i g a , påpekade Patsy.
- Men att slösa är relativt, invände Wolfgang.
- Nu pratar du r e l a t i v i t e t s t e o r i , kunde inte Jo-Anne låta bli att fylla i.

De tre debattörerna hade inte upptäckt att kapten Horatious Noseblower hade kommit ljudlöst över gräsmattan.
- STÅR NI HÄR OCH KOKETTERAR MINA UNGA DAMER, sade han plötsligt med sin ganska kraftiga basröst.
Bäde Patsy och Wolfgang hoppade till av överraskning. Jo-Anne däremot, hade sett kaptenen närma sig. Hon var ju ordningsvakt och
van att överblicka omgivningen.
Patsy hade kommit till Clubhouse i kaptenens lilla segelbåt. Hon lät inte kaptenen distrahera, utan fortsatte att prata till Wolfgang:
- Men,........hur gör ni när ni vill spara i klubben?
Wolfgang vred sig så att det prasslade till i byxorna.
- Då är vi inne. Helst skall man stå i en garderob. Måste man gå ut har man ögonbindel.
Jo-Anne fann det intressant och lade sig i diskussionen.
- Även som blind kan lockas att göra impulslöp !
- Så sant. Men chansen är mindre, sade Wolfgang nu ganska självsäker.
Han uppskattade att Jo-Anne hade talat till honom.
Faktiskt var han i hemlighet lite kär i henne.

Kaptenen kände sig förbigången.
- BLIR DET INTE ROLIGARE ÄN SÅ HÄR ?!, sade han med sin kraftfulla röst.
Alla liksom vaknade till. Jo-Anne tog ett grepp om kaptenens stora näsa och markerade att de skulle gå ut. Egentligen var det in, eftersom de redan stod utomhus.
-AJJAJ!AJ!, ojade sig kapten Noseblower och hängde stapplande med in mot kroppsscanningen.
- Dig skall jag syna i sömmarna! Du verkar vara en misstänkt bråkstake!
- AJJJ!AOOOOH! , stönade Noseblower med näsan i ett stadigt jiu-jitsu grepp
Wolfgang iakttog darrande händelseutvecklingen i tyst beundran.
Hans älskade Jo-Anne visste verkligen hur man tar hand om män.

Patsy stod och funderade om hon rentav skulle bli medlem i Club Spara&Slösa. Medlemskap innebar ett omväxlande liv. Det kunde ju inte vara töntigt. Att gå klädd i en plastkasse från affären var ju rätt harmlöst trots allt!
Plötsligt hördes ett trumsolo. Det var den även på Clubhouse välbekante bossanovatrummisen Fredrik Virtanen som lämnat visparna hemma och nu körde med pinnar.
- BomTschaka-BomTschaka-BippeliBip.Bom.Bom.Clash. SchhsssSchsssss.

Jag applåderade. Till och med Canita reste sig något på sin madrass, så att hon kunde luta sig på ena armbågen.
- Lysande! hojtade komissarie Barbieby´s assistent Waughan som omärkligt kommit ut på terassen.

Under eftermidagen bytte de flesta om. Patsy valde en Nettokasse på huvudet och nertill Hemköp. Canita hade Åhle´ns som bh och som byxor valde hon Rusta.
- Rätt människor ska in gratis, så är det bara, hojtade Patsy från entre´n som låg intill kroppsscanningen. Det hade bildats en liten kö, men om sanningen skall
fram var det mest lunchgäster. Det var ju närmast middagstid. Jo-Anne Newlander satt vid scanningen och småskrattade. Iakttagen av Wolfgang i sina klädsamma Lidl-byxa.
Ja, det var rena modepraden !
Patsy tog åter upp diskusionen med Wolfgang, som ju var servitör också.
- En sak till. När ska du sluta servera i vanliga dricksglas? Det finns skitsnygga hårdplastglas att beställa. Jag vill inte ha fler ärr på mina fötter!
Wolfgang prasslade nervöst i sina byxor av tyskt specialmaterial. Trots att han använde "Large", kändes byxorna trånga.
- Ärr på dina fötter?
- Ja, det känns precis som om jag dansat med en pygme´ som inte kan dansa ordentligt!
Nu var klockan så mycket att man väntade på arresteringarna, de brukade ju komma strax efter lunchtid. Man kunde lita på kommissarie Barbieby.
Han dök upp prick sjutton minuter över.
- Ni är alla arresterade !!
Alla lade sig på golvet, utom Patsy som stolt stod upp. Barbieby tittade på henne. I bröst höjd. Där fanns ingen plast. Hemköpskassen på huvudet hade
vecklat ut sig så att den såg ut som en tomteluva, byxplagget från Netto påminde om gula tights.
- Varför är du inte ordentligt klädd?, sade Barbieby och kunde inte släppa blicken från Patsy.
- Vi medlemmar i Klubb Spara&Slösa. Varför skulle du arrestera oss!?
- Förargelseväckande beteende. Hit får jag åka en gång om dagen.

Så tynade denna dag bort. Ännu en dag på Clubhouse bara försvann. Patsy och Canita blev hemtransporterade till Västkusten.
Kapten Horatious Noseblower seglade. Jo-Anne tog eftermiddagen ledigt

C L U B H O U S E 2

2010-04-11T03:04:00.000-07:00

Vårvintern, fortfarande mest vinter, hade kommit till nejden. Aktiviteterna var ännu i sin vagga, som yrvakna smådjur i den soligaste gläntan. Lilla ormen, lilla flugan. glada fågeln. Allt det som skapade en livlig vår utan människors hjälp, tror jag, öh öh, kan ha fel förstås.

Huset herre, Slutgher den förste, hade själv åkt till sydligare nejder (Capri) och med lätt hand lämnat över förvaltningen till personal som verkade mest tillförlitlig.
Däribland den tidigare ordningsvakten Jo-Anne Newlander, som nu satt i receptionen. Den nya kroppscanningen var hennes specialitet. Dinah von Kindereggen var som tidigare trivselvärdinna och miljöansvarig. Det var förresten hon som hade gjort om Joannes namn till Jo-Anne under en gör-om-mig kväll. Ella jobbade i köket med liten kockhatt på huvudet.
Jag var en av de första permanenta gästerna för året. Fann det lämpligt att plöja ner min medelstora lotterivinst i Clubhouse. Det kändes som en bra investering, speciellt vid denna årstiden, då man slapp trängas med alltför många andra gäster.

Gunilla Glassbahr skulle en bli en av de första berömda musikaliska gästerna, en musikkväll på torsdag att se fram emot. På onsdag var det kulturdebatt. Temat var undomligt, "Måste man dejta naken på TV för att få nya vänner?", och väntades locka gymnasieklasser från staden. Veckan därpå räknade man med att anordna en fotbollsmatch på den nya konstgräsmattan som helt enkelt bara kunde rullas ut, över det, som sommartid var en populär minigolfbana. Några golfbollar låg fortfarande kvar.
De med de största aktieportföljerna i nejden hade redan lovat sponsra sparka-boll- tillställningen som kunde bli årets match.
Satt i en trädgårdsstol, blundade. Solen var stark.
Hörde steg, det knarrade i träunderlaget på altanen.

- Vad e de du heter igen? Vi har träffats förut.
Kvinnorösten tillhörde inte Ella. Inte Beatrice. Inte Magdalena. Öppnade ögonen, kisade mot solen. Vände på huvudet och fick syn på Dinah von Kindereggen.
- Skojar du?, sade jag avmätt tyst.
Jag och Dinah hade träffats många gånger, men hon hade föreställt sin röst något, så att jag skulle bli lurad. Det hördes väsen från entre´n.
Gäster.
Jo-Anne tittade upp från sin veckotidning. Hon hade parkerat sin KeyBoard Helicopter under ett äppelträd i trädgården. Hon var nu ansvarig för kroppsscanningen.
- HaHaHa...., började hon så smått. Skrattet tilltog i styrka när Wolfgang ställde sig framför scannern för fotografering. Alla bilder lagrades förresten av säkerhetsskäl i Jo-Annes hemdator på rummet.
Beslöt mig för att gå till receptionen för att med egna ögon se hur det gick till.
Vad var det som var så roligt? Hade knappt satt fötterna på den mönstrade heltäckningsmatten, när Ella kom utspringande från köket. I famnen bar hon en mängd porslin, hon rusade förbi scannern. Något från högra sidan kunde jag i scannern se samma sak som den beväpnade vakten Jo-Anne Newlander; Ella var rund om magen. Min hjärna arbetade på, om hon verkligen såg ut så där utan att vara gravid. Eller? Var hon bara lönnfet?

Senare, tillbaka i trädgårdsstolen, beslöt jag mig för att antaga det senare. Hon var ingen mannekäng. De flesta såg i verkligheten inte alls ut som bantarmagasinens omslagsflickor.
- Nå vad såg du?....
Det var Dinah von Kindereggen som ljudlöst glidit ner i stolen bredvid. Hon var som vanligt nyfiken.
Jag svarade inte.
- Var det inte stimulerande att se en kvinna på det där viset?
Dinah kände sig komfortabel i sin stol. Hon blundade och lyfte ansiktet mot solen. Jag sneglade på henne. Hon var klädd i en storblommig klänning. Vitt och brunt, ganska snyggt faktiskt. Speciellt på henne, i det sena förmiddahsljuset som föll över Clubhouse.
- Jag såg inget, förutom det man brukar se på Zoo. Mitt svar överraskade mig själv.
- Var hon hårig?, ...försökte Dinah von Kindereggen viskande.
Tvekade lite, men utbrast;
- Ja, det var hon väl, något.
Men mest lade jag märke till att hon var rund om magen. Under de tre sekunder jag hade till förfogande.
Dinah von Kindereggen reste sig upp. Hon stod barfota på altannen. Hon förde en handen bakom ryggen och drog i ett snöre. Den storblommiga klänningen föll ner till anklarna.
- Se, jag behöver ingen kroppscanning.
Nickade. Hon hade rätt. Det hade blivt både billigare och enklare för varje flygplats om medborgarna lät sig beskådas utan modern teknik.
Dinah von Kindereggen ångade av deodorant, parfym.
Hon tog försiktigt min högra hand och lät den stryka henne vid midjan. Lillfingret kom att beröra hennes underbyxor.
Gissade att det var My Wear.
Trots sin nobla bakgrund var Dinah von Kindereggen en kvinna av folket. Nu stod hon på altanen, med klänningen vid anklarna. Hon steg ur den och tog några steg mot det stabila bordet.
- Nu skall vi snart ha lunch, hojtade plötsligt Wolfgang från fönstret.
Min blick hade emellertid blivit alltmer intresserad av Dinah, som nu nästan satt på bordet. Hennes lår blev tillsynes breda och platta mot bordskanten. Med det yttersta av sina tår och fötter försökte hon hjälpa till att komma längre upp.
- Vi skall äta riktig husmanskost. Spaghetti med köttbullar!, utropade Wolfgang igen från köksfönstret som stod på glänt.
Det vällde också in gäster. Prominenta personer från staden.
Dessutom många kommunanställda. De sistnämnda var på sitt sätt lätta att hantera som gäster, om man fått dem på sin sida. De ändrade sig aldrig.

Dinah von Kindereggen hade snabbt glidit ner från bordet och gled omkring i sina elefantmönstrade underkläder, vilket inte väckte så stor uppmärksamhet. Clubhouse var ju berömt för sina maskerader, även på dagtid. Just den här dagen trodde några kommunanställda att det var maskerad och kastade sina clubblazers. Den traditionen kunde man inte ändra på och klart man litade på husets trivselvärdinna. Här var hon lagen. Idag var det maskerad och det gjorde inget om man var lätt klädd.
Kom att hamna vid samma bord som kommissarie Barbieby och hans assistent Waughan. Komissarien grymtade mest bakom sin spaghetti, men kom att föra att samtal med assistent Waughan:
- Jaså, ni är här igen....Vad gäller det? Knarkaffärer..Trafficking . Mystiska lik i trädgården..Försäkringsbedrägerier ?
Jag sög i mig en av de långa makaronerna, medan jag tittade honom i ögonen.
- Nja, började assistent Waughan. Han rullade på en halvmeterlång maccaroni på gaffeln, medan han satt något tillbakalutad i stolen.
- Det är hemligt??, fortsatte jag med uppriktig nyfikenhet.
Komissarie Barbieby rullade en köttbulle över tallriken så att den åkte över kanten.
- Det här är svårare än att spela golf, sade han innan han kastade in bullen i gapet på en kommunanställd, som mest pratade hela tiden.
Det var Erling, som jobbade på stadsbiblioteket.

Mot slutet av lunchen kom Jo-Anne Newlander hastande förbi alla gästerna med en liten blå arbetsväska i handen. Hon raskade sig till äppelträdetoch satte sig bakom ratten i sin KeyBoard Helicopter.
Trots upprepade försök fick hon inte igång maskinen.
- Vi måste tillkalla Mack Män!, sade hon förargat när hon passerade borden igen.
Mobilen hade hon på rummet och hon försvann med ett slammer i dörren.
Vi fick en stunds musikunderhållning till kaffet. Muffins med olika smaker serverades därtill. Flöjtspelerskan från River Suffer´d krumbuktade sig en stund en stund vid pojkstatyn
Den framstående Bossa Nova trummisen Fredrik Virtanen visade vad han kunde. Han vispade frenetiskt på trumskinnet.
- Blir det maräng?, skojade polisassistent Waughan så att ingen kunde undgå att höra det.
Plötsligt reste sig kommissarie Barbieby. Han hade suttit lite trångt, så att benen slog emot bordet, så att det klirrade i glasen.
- NI ÄR ALLA ARRESTERADE !
- Just det, fyllde assistent Waughan i.
Barbieby hade en lakritspipa i handen som han pekade runt med. En kommunanställd i vit skjorta och slips försökte övermanna honom, kastade sig heroiskt på kommissarien, så att båda ramlade ner bland borden med ett slammer
Just då kom den beväpnade ordningsvakten Jo-Anne Newlander tillbaka med sin blå arbetsväska. Hon avbröt tvärt tankarna på sin krånglande KeyBoard Helicopter,
- VAD HÅLLER NI PÅ MED! UTTILL FOAJEEN MED ER!
Hon tog både Barbieby och Erling i örat och ledde dem ut från restaurangen.
- aaaaaaJ, Aaaj!, Tänk på att jag har Lösöron...!, kved Erling.
- Lösöron? Så du håller på med lustiga skönhetsoperationer! Nu ska ni scannas, så får vi se vad ni mera håller på med!!!, sade Jo-Anne och daskade även Barbieby på kinden.

Den andra handen var fullt upptagen med att vrida om Erlings kommunala snopp.
De fick ställa sig i kroppsscanningen tillsammans.

Dinah von Kindereggen råkade passera. Hon var fortfarande klädd i sin elefantbikini.
Även om Dinah sett mycket, gjorde hon stora ögon-
- Ooj! Skeppohoj!. Två inflytelse rika män på en gång..., hur bär du dig åt Jo-Anne?
Jo-Anne tittade upp.
- Jag har en lista, egentligen två, en för kvinnor och en för män. Hetaste kvinnorna och snyggaste männen.
Så enkelt är det. Sen är det bara att beta av.

Hon satte högra handen i bakfickan och drog fram ett något skrynkligt papper i lila.
Dinah stod barota på den ganska grova heltäckningsmattan. Hon blev otålig. Andhämtningen ökade
- Jag få seeh !!!
Dinah von Kindereggen slet listan ur Jo-Annes hand.
- Är jag med ?!
Det prasslade i pappret.
- Nej Dinah. Du är inte redo. Du är inte social+cash ännu. Din dag kanske kommer.

Ingen kunde beskylla Jo-Anne Newlander för att inte vara uppriktig.
En stund senare försvann över nejden i sin nylagade KeyBoard Helicopter.
Mack-männen från Shell hade gjort sitt jobb, till och med utan kvitton!

C L U B H O U S E

2010-01-03T04:30:00.000-08:00

Den här våren byggde man till huset. De utvalda hantverkarna jobbade flitigt med detaljerna. Den lilla administration som handhade planering av till exempel kök, artistbokning och den extraordinära marknadsföringen, hade flyttat in. Slutgher Eriksson som gärna jobbade med händerna, men aldrig utan handskar, fann sig i dubbla roller, dels som direktör, men också som kökschef med visioner. Han var också pappa. Sonsonen, Slutgenstein var inte den populäraste gästen i köksregionerna , där den unga slyngeln gärna botaniserade bland roliga frukter och livsfarliga köksredskap.
Vart Slutgher den II tog vägen, förtäljer inte historien ännu, men det sades att platsen dolde en hemlighet. Polisutrednningarna hade varit flera, men inget brottsligt hade emellertid uppdagats. Byggnadslov till en restaurering och ombyggnad, det var däremot, den senaste officiella pressmeddelandet. från Clubhouse

- Vem skall vi anställa som värdinna? , frågade Ella, som setts skura golven i badrummet.
- Blir det som vanligt Canita, hon är ju glad och trevlig, tillade solbrända Solway, bakåtlutad i en sammetsfåtölj
- Nja, hon har visserligen aldrig fuskat i golf, men är nästan för trevlig för golf.
Slutgher Eriksson den äldre hade talat, lite svårbegriplig som så ofta.
Tystnaden kring köksbordet var stark för några ögonblick. Nu väntade alla på att någon skulle avsluta just den här diskussionen. Plomberingen av planen, som det kallades på företagsledarspråk.

Visst, Slutgher Erksson, var en före detta stor företagsledare som landat på landet.
Han var 210 cm lång. Han kunde leva på sin bonus från förra jobbet. Nu var han ägare till anrika klubbstugan som stått tom för länge. Så länge, att spindelväv fanns överallt, i varenda liten vrå där det kunde hittas ledigt utrymme.
- Härmed väljer jag Dinah von Kindereggen till vår nya värdinna, HON vet sin plats, sade Slutger, som i sin ungdom även varit en lovande footballer.
Innan någon hann kommentera det, skickade han snabbt iväg ett sms med sin mobiltelefon Han var en upptagen man,
Valet var överraskande för de mötesdeltagare som satt ute i foajen, dels för fåtaliga socialdemokraterna som satt vid runda bordet, men också för de fåordiga kristdemokraterna vid plastjulgranen. En av de första åtgärder som skulle göras, var att städa bort plastjulgranen. Nu var det sommar. det visste alla.
De flesta hade hoppats på att Slutgher Eriksson den I kunde idisslat fram en mera fredlig lösning. Nu väntade förmodligen många bitska drabbningar om möbleringen i gästsalongen. Skulle det ständigt brinna hett i den öppna spisen på kvällarn?
Skulle de välfyllda fruktdrinkarna alltid stå på brickan hos den solbrända Solway?
Hur mycket skulle det plaskas och fnittras i den amerikanska swimminghpoolen om nätterna?
Dinah von Kindereggen var utan tvekan ett kontroversiellt val.

- Nu tänker vi inte mera på det, sade Slutgher avslutningsvis. Han reste sig upp och viftade med de behandskade händerna för att markera att nu var det dags att återgå till arbetet.

Tog en promenad med Ella i trädgården. Grenarna från plommonträdet var lite störande. Höll en gren åt sidan och frågade försiktigt;
- Hur blir det med premiären? Blir det Bob Steinway?
- Ja. Vi har anlitat Bob, sade Ella förläget.
Bob Steinway hade haft en hit med "My New Pizza"aderton sommrar tidigare, men hade fortfarande hög dragningskraft.
- Bossanova-kungen Fredrik Virtanen har också lovat komma, fortsatte hon medan hon lät sig smekas av plommonträdets grenar.
- Ja, han vet hur man vispar upp lite maräng ur trumsetet-
- Maräng? Jaså, det är det man kallar det. Trodde att det räckte att kalla det för modern konst
- Nja.....
Skulle just svara henne när hon olyckligt snubblade, rättare sagt trampade på den där kvarglömda golfbollen från någon av matcherna dagen innan.
. Hur gick det! , utropade jag gick ner på huk.
Ella låg på rygg på den oklanderligt välklippta gräsmattan, i sin rutiga kjol. Benen var uppdragna och knäna lutade mot varandra. Kjolen var kort, för kort. Såg att hon hade lämnat underbyxorna hemma.
- Vad håller ni på med?
Det var Dinah von Kindereggen som kom hastigt over gräsmmattan, barfota och i någon sorts ljusblå hippieklänning.
- Ella ramlade och jag skulle just....
- Ha pastoral sex? Dinah von Kindereggen spände sin skarpa blick.
Det visade sig inte vara så farligt. på sin höjd hade Ella stukat en tå.

På kvällen församlade stamgästerna för kaffe och mintchoklad på den mindre altanen. Kvällssolen var strålande. Det knarrade hemtrevligt från möblemanget. Ella hade dragit sig tillbaka för dagen och Dinah von Kindereggen passade på att ställa några intima frågor. Jag svarade så gott jag kunde bakom min lilla kaffekopp och en bit mintchoklad mellan tumme och pekfinger. Hon lutade sig fram.
- Skulle ni.... i eftermiddags?....ursäkta om jag är nyfiken.
- Vad menar ni....? , sade jag oförstående.
- När du såg hennes håriga bullfitta,....blev du inte lite sugen?
- Mest blev jag faktiskt sugen på ett glas saft.
Kände mig stolt att jag inte gått i fällan. Dinah von Kindereggen hade försökt locka mig att säga saker som skulle sänka min sociala status. Det kunde till och med hända att hon spelade in dialogen med någon liten mobiltelefon, gömd någonstans i sin generösa urringning. Hon hade bytt klänning till kvällskaffet. Den var också blå, men mönstrad med stora vita blomliknande figurer.
- Ja, det var varmt i eftermiddags, sade hon dröjande, - jag förstår att du blev törstig. Det doftade sommar.
Dinah von Kindereggen bet, som med eftertanke, i mintchokladen. Hennes solbrända kinder aviserade ett leende, som kom, också det något dröjande. Hon var praktfull i kvällssolen

Det var något mystiskt med henne. Alla uppskattade hennes kulturkvällar, men, visste hon rentav något om Slutgher den I:s försvinnande? Komissarie Barbieby var bokad för ett besök nästa förmiddag, det hade hade stått en tid på anslagstavlan utanför matsalen.
Emellertid inträffade en incident invid trädgårdsserveringen samma kväll, som också kunde ha betydelse för den vidare utredningen. Den för många välkända minglerskan Joanne Newlander hade fått servitrisjobbet, som kombinerades med vakttjänstgöring, allt på Slutghers personliga begäran.
Trots sitt tidigare rykte att vara ung skjutgald desperado, hade hon fått jobb på Clubhouse, visserligen mot löftet att lämna bössan på rummet.
En sen kvällsgäst hade snubblat med sin hallondrink och Ella som råkade sitta närmast hade fått stora fläckar på sin beige indiska kvällstunika.
- Be om ursäkt och betala !!, var Joannes kompromisslösa order till den slarvige kunden. Han, Mr Harold, som var från norra Indien förresten, bugade och bockade medan han gick stapplande baklänges med pengabörsen i handen. Hans solbrända fingrar letade och letade, några mynt föll på brädorna.
- BE OM URSÄKT OCH BETALA !!, upprepade hon, men strax vände på klacken. Med raska beslutsamma steg gick hon genom den öppna altandörren, in huset, genom en gardin av bambupinnar, kanske för att hämta förstärkning. Rasslet från bambupinnarna var det sista jag hörde genom mitt öppna fönster. En fin försommar kväll.

Prick klockan 10:00 nästa dag körde en svart Austin Cambridge upp på gårdsplanen.
I den här trakten var polisstyrkan av det konservativa slaget. Hellre polerade man sina bilar lite extra för att göra ett bländande intryck på besiktningsmännen och fick behålla bilarna några säsonger till. Komissarie Barbieby hade sin assistent Waughan med sig, även han oklanderligt klädd i en lättare rutig sommarkostym.
- Nå, vad har vi här då?
Komissarie Barbieby blickade ut över gräsmattan. I solstolarna satt redan några av de inneboende stamgästerna.
Assistent Waughan var inte sen att till orda.
- Det är ju Betty och hennes nya pojkvän. Kommisarien, skall vi inte göra dem sällskap?
- Du menar om de skulle ha sett något misstänkt?
- Ja.
De båda polismännen stegade ljudlöst in på den mjuka gräsmattan.
Komssarie Barbieby råkade trampa på samma golfboll som Ella dagen innan, gjorde en volt i luften. Tursamt landade han på rygg. Hans assistent kunde hålla sig för skratt, men höll handen hårt om munnen. Jag såg det hela och reste mig ur min campingstol.
Även Dinah von Kindereggen kom småspringande från huset;
- Vad håller ni på med? Hon verkade uppriktigt förfärad till skillnad från incidenten dagen innan då Ella råkat illa ut.
- Kan ni inte städa bort de där förbaskade bollarna efter de där matcherna, sade Barbieby mödosamt medan han reste sig. Han fick gräsfläcker på knäna.
- Ja, de där matcherna är snart kända, tillade jag.
- Och igår kväll då? Vad snubblade den där indiern på, om inte sina egna långa ben?!
Alla vände sig om, det var den kombinerade servitrisen och vakten, Joanne, som talade med bestämd stämma.
Kommisarie Barbieby tog till orda; - Tyvärr måste jag arrestera er.
- Just det, föll assistent Waughan in.
Ingen visste vem polismännen syftade på. Alla utom lagens väktare såg i marken, beklädd med grönaste gräs av Trashbury kvalitet.
Plötsligt hördes tonerna av en flöjt.
- PeepPiip-eli-Piii !! Squeee-Pop! Peep!
Det middagsmusiken. Sluthger den I hade anställt en speciell middagsunderhållare, från River Suffer`d. Hennes uppgift var, förutom att åstadkomma trevlig musik, även locka ut mössen från huset.
Kommisarie Barbieby såg det hela förnöjt och glömde för en stund arresteringsordern. Hans assistent Waughan satte sig ner på huk, så att hans byxor spände kring båd låren.
Dinah von Kindereggen sneglade försiktigt på männen. Vi andra passade på att skingra oss.
- Vilken Recital! Vilken Recital!, hojtade Waughan och applåderade så att det smattrade.
Flöjtspelerskan från River Suffer`d neg med sina långa ben.
- Kan du nån mer?! Kan du Smoke on the Water?!
Hon nickade och log.
- Pop-Pop-Poooooo. Pop-Pop-Pooooooo. Pop-Pop-Pipuu-Peep. Squuuek
- Exellent min unge dam! Ni är ett geni!
Waughan tog några steg mot flöjtspelerskan från River Suffer`d, men hon tog hastigt några sirliga steg bakåt

Under sena eftermiddagen väntade ännu ett musikframförande, ändå var detta fortfarande bara förspelet till den riktiga koncerten som skulle vara öppen för allmänheten. Det var den unga sångerskan Clara de Luna-Cottonbolls som kommit direkt från en succertad solo föreställning i Göteborg.
Hon var magnifik i sin röda sammetsklänning, men var annars barfota. Ingen mikrofon behövde hon heller. Några av hennes tår var beklädda med ringar av guld.
- Please welcome miss Clara de Luna-Cottonbolls !!, ropade Stanley Slutgenstein, konfrencieren för dagen, Alla hade församlats vid kaffeautomaten på altanen. Den tilltagande kvällssolen gjorde skuggorna allt längre. Det sörplade ur några sugrör.
Clara de Luna-Cottionbolls tog ett litet steg tillbaka och skulle just börja sjunga. Alla som församlats var lite spända på om de skulle få höra någon av hennes hitsongs från förra året, "Viola, tjejen på kaviar tuben." eller "Rullstolssemester på Gazaremsan"

Waughan hade kastat kavajen och låg på gräsmattan. Komissarie Barbieby satt i en trädgårdsstol och nickade i takt trots att det inte fanns någon musik. Plötsligt kom han ihåg att han hade en arresteringsorder. Han ställde sig upp. Clara de Luns-Cottonbolls hade redan format sin mun till ett O. Men Kommisaria Barbieby hann före:
- HÄRMED ARRESTERAR JAG ER ALLA FÖR FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE!
- Och för brott mot miljön!, tillade hans assistenst Waughan
- OCH FÖR INNEVAV AV BEROENDEFRAMKALLANDE MEDEL!, tillade Kommissarie Barbieby
Dinah von Kindereggen lade sig i.
- Som vadå? Kärlek? Det är ju beroende framkallande.
Den alltid seriösa och alerta Joanne Newlander stegde resolut fram. Hon tåkade trampa på samma golfboll som många andra redan råkat ut för.
Liggande på rygg i sin sommarklänning ropade hon:
-BE OM URSÄKT OCH BETALA!
Den stående Kommisarie Barbieby tittade ner på henne, ungefär som en King Kong som tittar på sin brud.
- Vad skall JAG betala för? Du är ju kriminell. Du ligger ju där på rygg fullproppad med miljögifter. Med benen i wädret! Hör du du du, den där ställningen är...
-...förargelseväckande! Tillade assistent Waughan hastigt, och sneglade på Joanne Newlanders otroligt vackra sommarklänning
Flöjtspelerskan från River Suffer`d kom och försökte lätta upp stämningen något, spelade några glada trudeluttar. Men det hjälpte inte, snarare hade det motsatt effekt. Hon lockade inte ut några möss ur huset, men nog lockade hon alla till polisbilen.

Kommisarie Barbieby hade gjort ännu ett tillslag.
Den här gången på CLUBHOUSE.

Premiären hade kommit av sig.
Den Buggande Stenstoden, som skulle uppräda efter den magnifika Clara de Luna-Cottonbolls,
står än kvar i denna trädgård, som ett tyst minnesmärke.
När sommarsolen sänker sig.
Reflexer i fönsterglaset.
Doften av gräs.
En golfboll ligger kvar.

Så blev det äntligen av, resan till Snippan Town.

2009-07-07T05:13:00.000-07:00

Härligt rullade gummidäcken över asfalten. Solen sken över slätten. Foten lutade lätt på gaspedalen. Raksträckan verkade vara flera kilometer, nästan ingen mötande trafik i sikte. Passerade en kiosk med jättelik blinkande korv på taket. Landskapet såg mera ut som i Arizona än Norrlands inland. Kanske berodde det på att det var sommar.

Funderade på Gretas sista ord innan jag lämnade henne vid brödrosten; "Har du ingen heder i kroppen!".
Jovisst hade jag heder i kroppen, men också resfeber. En veckas ledighet under försommaren var inte det sämsta. Denna gång skulle det bli något annat än de klaustrofobiska studierna av Ophania, dit man kunde komma endast med lådbil. Nu hade en riktig bil, en Wolkswagen. Bullig, som en härligt gul skalbagge som rusade fram över norrlandsprärien.
Fick syn på något litet kryp som klättrade på insidan av vindrutan. En insekt, kanske just en skalbagge, men den hade vecklat ut sina vingar. Mindre än fem sekunder ouppmärksamhet från vägen gjorde det till en överraskning, det att asfalten plötsligt tog slut.
Körde nu på grusväg.
Såg några vägskyltar. Jag var framme.

Samhället verkade bestå av endast av en huvudgata, Stora Gatan. En vanlig sommarförmiddag som denna var den fortfarande ganska öde.
Parkerade och stegade in på ett cafe´.
Lutade mig över serveringsdisken. Frågade om läget. Visste hon till exempel vem som bestämde i staden. Eller var Snippan Town en ren anarki ute i vildmarken?
Just därför hade jag kommit, för att ställa frågan. Kanske kunde det bli ett reportage i lokaltidningen därhemma.
Lottie, som det visade sig att hon hette, satte kaffekoppen framför mig och viskade nästan;
- Det är Loucal Rocket.
- Loucal Rocket?... Heter han så?
Hon nickade. Jag väntade på att hon skulle säga något mer.
- Vill du veta allt om Snippan Town, skall du gå till Loucal Rocket.
- Jaha.... Var bor han då?
Jag smuttade på kaffet och pekade på ett wienerbröd som fanns bakom glaset, på en hylla bakom henne.
Hon vände sig om, öppnade glasluckan.
- De här wienerbröden är tre veckor gamla.
Jag stirrade.
- Fantastiskt. De ser yngre ut. Vad är hemligheten? Är det typiskt Snippan Town?
Hon studerade mig några sekunder, en ansats till leende fanns i hennes mungipor.
- Loucal Rocket bor i den stora villan i andra ändan.

Körde min gula Wolkswagen nerför gatan. Villan var inte alls svår att hitta. I gult och grått, med växter som slingrade sig upp längs väggarna. Knappast ett nybygge, gissade att huset inte renoverats på de senaste fyrtio åren, minst. Der knastrade under mina skor, en grusgång ledde upp till ytterdörren. Funderade några sekunder. Skulle jag vara välkommen som kom oannonserat?
Hann inte tänka färdigt när jag hörde en röst bakom mig;
- Det är sextiotvå år sedan.
Vänd mig hastigt om och såg Loucal Rocket i ögonen. Det var en åldrad man, med en märklig ungdomlighet i kinderna.
- Det är sextiotvå år sedan du renoverade, senast?, sade jag något torr i munnen.
- Nej, ha-ha, när jag flyttade in.
Han tog mig i hand som en hälsning. Markerade med den andra handen att vi skulle gå in.

Väl inne i hans ålderdomliga ombonade vardagsrum, eller vad man skall kalladet, satt vi ett par rymliga skinnfåtöljer. Han studerade mig inte alls onödigt länge utan kom snart till sak.
- Nå, vad vill du unge man? Vad vill du veta om Snippan Town?
Jag harklade mig och lutade mig framåt med mina händer på mina knän.
- Ja..., du behöver inte vara orolig, jag är inte journalist.. Bara nyfiken.
- Nyfiken? Hur kan man vara det utan att vilja berätta?
- Ja, inte så...., jag bara var i Ophania nyligen, tänkte att det här måste vara ett lika stort äventyr.
- Äventyr? Har du inte varit med om något? Du är ju inget barn. Hur kunde du irra dig till Ophania? Det är ju bara en tivoliattraktion!
- Visserligen. Men kanske därför jag är här, vill uppleva något bättre, något som är på riktigt.
Han tog några klunkar ur ett glas med vatten.
- Har ni något Internet?, frågade jag plötsligt men spontant.
- Nej, nej.
Han ruskade på huvudet, verkade för första gången verkligt irriterad.
- Har ni EU stöd, i någon form...
- Nej, nej, det där EU- tramset skulle också förstöra vår nationella suveränitet!
Frågan tog allvarligt. Jag fortsatte emellertid;
- Så ni betraktar er som en självständig nation....., ni är utbrytare?
Han reste sig upp och svingade högerarmen, fick en så kraftig örfil så att jag kastades ur stolen.
Halvlåg på golvet, höll ena handen för munnen och mumlade;
- Vet ni om att ni bor i Sverige...?

Kröp ut genom dörren till grusgången utanför, reste mig långsamt. Stapplade in i min gula Wolkswagen. Körde till cafe´t. Lottie stod fortfarande bakom disken, putsade ett wienerbröd. kanske samma som vi tittat på tidigare. I hörnet stod en jukebox, i retrostil, som allt annat i Snippan Town. Min kind blossade fortfarande.
- Nu vill jag för f-n höra Queen of Hardrock! sade jag otåligt, irriterad över det meningslösa besöket hos Loucal Rocket. Beslutsamt gick jag fram till musikautomaten, stoppade i några mynt.
Något modernt kunde pigga upp stillheten som verkade råda i Snippan Town
Lottie tittade upp. Lokalen badade i den tidiga eftermiddagssolen. Våra kroppar kastade skuggor på väggen.
- Den fungerar inte. Du får sjunga själv.
Jag gick fram till henne. Såg henne i ögonen, men sade först inget. Hon fortsatte att undersöka wienerbrödet.
- Om jag sjunger. Kan du då kompa mig med det där hårda wienerbrödet? Du kan slå det mot bordet!
Fläkten i taket surrade sakta. Några flugor passerade.
- Har ni överhuvudtaget några kunder på det här stället?, fortsatte jag.
Lottie pekade mot ytterdörren. Någon var på väg in. Det var Loucal Rocket.
Jag rätade på mig och var beredd på något, jag vet inte vad. Han var åtminstone ensam. I den här belysningen verkade han yngre, starkare, naturligt vältränad, som en skogshuggare som ätit sig mätt på vad naturen har att ge. Han hade liksom svullnat upp under den där flanellskjortan. Stod själv stadigt med ryggen mot serveringsdisken.
- Jaså, du är kvar...., sade han.
- Men inte så länge till!....sade jag och gick försiktigt i en halvcirkel runt honom, till dörren. Sträckte mig mot handtaget, vid denna manöver råkade vrida huvudet något snett upp till höger, blicken fastnade på en liten bildskärm. En fjortontummare.
- En TV! Ni har TV! Jag hejdade mig vid dörren.
- Vi har Lokal-TV, sade Lottie.
- Vill du se lokal TV skall du stanna här till i kväll, sade Loucal Rocket något bistert medan han gick till frysen med kylda coladrycker. Han trampade över det slitna trägolvet, med steg som inte avslöjade någon tvekan om hans avsikter. Han skulle dricka en Cola på stående fot
Skulle just sätta ena foten utanför den halvöppna ytterdörren, när Loucal Rocket tillade;
- Skall du inte med och fiska en sväng? Gammelgäddan står och lurar i vassen. Det dröjer flera timmar innan TVn drar igång.
Jag var lite överraskad av att scenariot förändrats. Loucal Rocket till plötsligt och med lite trevlig. Bara en äldre man som ville vara gästvänlig. Han rapade efter att ha tömt flaskan på mindre än tio sekunder.
- RAAAPHGHöuuugh. Och så får du veta lite mera om Snippan Town, om det var det du ville. Av någon jävla anledning.

Nerför stigen bar det, genom skogen. Blåbärsriset slog emot fötterna. Det var något fuktigt i luften. Kände insekter mot pannan.
- Se där! En petra medelaris!, sade plötsligt Loucal Rocket framför mig. Han vände sig om och pekade. Fjärilen fladdrade ryckigt mot en solglänta.
Jag stannade upp och tittade på de blårödprickiga skapelsen med decimeterstora vingar.
- När en petra medelaris parat sig med 122 hannar försvinner hon från skogens scen. Dessförrinnan var hon en anonym puppa. Märkligt.
Kunde inte annat än hålla med.

Bara hundratalet meter senare stannade vi till, invid Björkboppen, ån som slingrade sig ända in i ödemarken. Ingen kunde klaga på utsikten, det var vackert. Björkarna hängde slappt nära vattnet, till och med doppade sina blad. Vi tog fram våra spön. Hadde fått låna ett litet kastspöav Lottir. Den lilla guldglänsande rullen med vev och lina var en svensktillverkad Abu Matik Simpel. Eftersom den var inkapslad skulle jag slippa nybörjartrassel med linan. Min värd på fisketuren använde själv en mera komplicerad haspelrulle, en Consul Pyramid 5000.
(Kunde brännskador på fingrarna vid oaktsamhet. Om man inte rentav fastnade i en rusande lina vid napp och drogs ned i vattnet)
- Jag vet vad du tänker på.....vad heter du förresten?
- Jag heter Miguel Morales, sade jag.
- Du tänker på, Miguel...att här kan ingen se oss om,.... du får lust att knuffa mig i Björkboppen.
- Varför skulle jag vilja det? Ni är ju min värd. Det är ni som bestämmer här i Snippan Town, nej sådana tankar har jag inte
Han gjorde sitt första kast. Wobblern landade med ett litet plopp vid åkanten på andra sidan. Gjorde också mitt första kast, och min wobbler (Silverfisken) landade rakt bland näckrosorna. Plötsligt plaskade det till något alldeles extra invid där mitt drag landat.
- Hånflabbepaddan! Det är en Hånflabbepadda!, skrek Loucal Hero nästan hysteriskt. Han var onekligen mycket upprörd. Så skärrad hade jag aldrig sett honom tidigare. Jag hade ända fram till dessa ögonblick trott att han var en orädd och stadig man, som sällan förlorade fattningen. Han var ju representativ ledare för den här delen av landet.
Vad var det som gjorde honom så rädd för Hånflabbepaddan ? Allt gick mycket fort. Det plaskade alldeles förskräckligt. Kände inget napp i mitt spö, odjuret hade fastnat i hans wobbler! Det surrade i hans Consul Pyramid 5000, som satt fast i ett tvåmeters spö. Tumultet fortsatte än värre och min fiskekamrat drogs ner i ån, med spö och allt! När det värsta vattenstänket lagt sig såg jag hur Hånflabbepaddan slukade Loucal Hero med huvudet före, såg bara de jeansbeklädda benen med stövlarna sticka upp ur gapet på monstret!

Slängde mitt eget spö i Björkboppen och började springa därifrån. Trädens grenar piskade mot ansiktet. Snubblade, reste mig, fortsatte. Värsta vurpan var över en sten som var gömd bland blåbärsriset. Var mycket andfådd, hjärtat bultade. Ändå var det inget som jagade mig. I fantasin hade jag trott att så varit fallet, förmodligen berodde det på chocken.
Väl tillbaka i bilen lugnade jag ner mig. Hur skulle jag förklara vad som hänt? Eftersom jag inte kände så många i Snippan Town kändes det säkrast att åka till cafeet. Vid närmare eftertanke hade jag aldrig sett någon annan människa i samhället.

Lottie stod troget bakom kassaapparaten. Fläkten snurrade sakta i taket. Inte nu heller fanns det några andra gäster.
- Du. Vet du vad som har hänt...., sade jag inledningsvis, lite trevande i rösten.
Hon tittade upp. Lade märke till att hon hade nymålade läppar.
- Ja, det var så att, ...det har hänt en olycka. Hånflabbepaddan fick tag i...
- Jäh, den har store leber.
- Leber? Är du dansk?
Lottie knep ihop sina nymålade läppar ett ögonblick innan hon svarade;
- Jag är född i Portsmouth. Min mamma var dansk.
Var förstummad i några sekunder.
- I alla fall...., vår, jag menar din chef eller vad man ska kalla honom förolyckades vid Björkboppen.
Lottie polerade färdigt ett glas, ställde det i hyllan.
- Vet du vad jag tycker, vi går upp på mitt rum.
Jag följde Lottie genom lokalen till en trappa som visade sig leda upp till andra våningen. Det knarrade kraftigt för varje steg vi tog. Hon tog fram en stor nyckel och öppnade dörren till ett rum som visade sig vara alldeles förtjusande. Lottie doftade av en god parfym och den kändes kraftigare i värmen på andra våningen. Eftersom huset hade plåttak var hennes tjänstebostad rejält uppvärmd sent på eftermiddagen. Solen hade ju stått på mest hela tiden.
- Gillar du mitt läppstift, sade hon och stod väldigt nära. det skiljde knappast två decimeter mellan våra kroppar.
- Ja, ... du påminner om Kitty.
- Kitty?
- Kitty Jutbring.
- Vem är det? Är det din tjej?
Lottie tog ett steg tillbaka, verkade något mera kylig.
- Nej, nej, bara en massmediabrud som alltid gnölar om att hon är singel
Lottie satte sig på sängen. Stirrade i väggen. Hon suckade, men sade;
- Finns det något annat som påminner om "den där, Kitty Jutbring"?
Funderade ett ögonblick, öppnade munnen och sade
- Ja, har du normal vaginastorlek så.
Dörren till rummet stod fortfarande på glänt. Det var lätt för Lottie att knuffa ut mig därifrån. Vid trappan kände jag en spark vid ryggslutet och jag rullade ner. Omtöcknad. men fortfarande vid medvetande hörde jag röster från cafeet. Hade det äntligen kommit några andra gäster? Reste mig mödosamt och såg att TV: n gått igång, kanske automatiskt när det blev sändning.
Annars var det fortfarande tomt. Jag var inte så intresserad av att se på TV just då, men lade märke till att man sände ett avsnitt av Lilla Huset på prärien med Michael Landon.
Stapplade ut, till min gula Wolkswagen.
Satte mig bakom ratten, vred om nyckeln. Hade bara en tanke i huvudet, ville bort, från Snippan Town.
Lottie skulle antagligen anmäla mig allraminst för dråp. Hur skulle jag kunna förklara att Local Hero bara försvann i ån. Jag gjorde ju inte det minsta försök att rädda honom. Han var lokalsamhällets starke man, stöttepelaren, jag var endast en okänd mystisk främling
Trampade på gasen och passerade stadsgränsen 17:36.
Det kändes skönt att jag hade en bil som fungerade, inte en trampbil.

bild

www.inredningetc.se/leksaksbil-volkswagen-bub...

En av underskattade feministprofilerna ?

2009-04-24T07:13:00.000-07:00

Helt klart har jag alltid tolkat lille Pip (Tweety) som en liten fågelflicka, med osedvanligt stort huvud...., livet igenom jagad av den hemska dumdryga katten Sylvester (pojke).

Trots sitt öde, att vara inlåst och till beskådande för det mesta, så att Sylvester riktig i lugn och ro kan planera sina sinnrika men lika korkade attacker, har hon ändå ibland hjärta att vara generös och överseende.

Javisst ja. Glömde att feminister kan inte vara godhjärtade.

Slap. Slap. Slap. (örfilar mig själv)

Titta Vad Jag Kan göra med min Nya Kamera

2009-01-30T11:11:00.000-08:00

Visst är det Konstigt?

Det var Konstigare förr.

Utan Digital-kamera.

Så Mystiskt.

Besinningslösa Småföretagare

2009-01-07T03:32:00.000-08:00

Jag hade bestämt möte med Markus på Ringbaren. Från mitt tidgare ungdomsliv var han en gammal skolkamrat, men vi hade inte träffats särskilt ofta. Numera satt han i riksdagen för ett av de större partierna.

Prick klockan 12 satt vi vid det lilla fyrkantiga bordet med våra lunchportioner. Efter några inledande fraser om det dåliga vädret kom vi snart in på politikens område. Naturligtvis var det han som hade initiativet;
- Du vet, jag kommer att lägga fram en motion om statlig sex....
Jag log utan att gapskratta;
- Vad menar du?
- Jo, det är ju alldeles för mycket oreglerat småföretagande där. Allt annat verkar man ju kunna regelera, dessutom finns det ett stort skattebortfall.
- Skattebortfall?...Hur skulle det fungera?
Markus stoppade gaffeln i munnen. Han tuggade några gånger, svalde, några pommes frites slank ner. Han fortsatte fortfarande med lite mat i munnen;
- Klart, på frivillighetens väg, ungefär som man betalar TV-licensen, betalar man in vad man skall. I det här landet är ju de flesta ärliga.
Jag nickade och tog en klunk av min mellanmjölk. Jag funderade några ögonblick och sade sedan;
- Du menar att man betalar en obligatorisk sexavgift vid könsinnehav?...Hahaha.
- Visst, ...men man kan tänka sig olika nivåer.
- Nivåer?
- Ja, högsextagare betalar naturligtvis mer, munkar och nunnor mindre, om du förstår vad jag menar.
- Jo, jag förstår vad du menar, sade jag.
- Sedan kan man ju faktiskt sköntaxera. Det finns ett besinningslöst småföretagande på området.
- Jag förstår verkligen vad du menar, sade jag och tänkte på somliga. I den här belysningen var de ju skattesmitare, i alla fall licenskolkare.
- Försäkringskassan bör också ta tag i alla som påstår att de inte kan ha sex längre. De bör gå på obligatorisk rehab, och sedan skall de återanpassas till det statliga sexlivet.
- Jo jag förstår verkligen vad du menar.

Jag lämnade Markus, riksdagsmannen, på Ringbaren, hade en tid att passa. Klockan 12:30 skulle jag nämligen befinna mig vid den stora lyftkranen vid det nya bostadsbygget på östra sidan av stan. Hade bokat tid med kranföraren. Medan han Bengt gick på sin lilla lunchrast, skulle jag få klättra upp i hans lilla hytt 38 meter ovan jord, med min videokamera. Skulle ta några panoramabilder på den äldre bebyggelsen som fortfarande låg intill. Hade bara några dagar tidigare halvt om halvt fått ett litet löfte av ingen mindre än Stadsarkitekten att initialt göra en liten dokumentär om "Stad i Förändring". Det kunde vara ett bra extraknäck och ville gärna visa på min intitiativförmåga, för att eventuellt få andra uppdrag
Kameran, med zoom, hängde i en rem om halsen. Vågade knappast titta neråt, medan jag steg för steg klättrade uppför. När jag var halvvägs, råkade blicken ändå fastna därnere, på de som det tycktes små fotgängarna. Stelnade till. Det var lika långt kvar. Det var hisnande högt.
Såg inte ner mer, koncentrerade mig på de små trappstegen. Det blåste vindar i min frsyr. Någon solbränna var inte att tänka på, kände mig blek
Under den riskfyllda klättringen slog mig det mig emellertid den tröstansfulla tanken, att trots allt besvär kunde bli rätt bra bilder.
Kunde få med alla vackra fönster, kanske också få en skymt av gamla hyresgäster på balkongerna. Det bodde fortfarande ett hundratal kvar i kvarteret.
Min tanke nämligen, hade gått vidare till, efter mitt möte med Markus på Ringbaren, att jag kunde passa på att utnyttja bilderna på ett annat sätt.
De skulle kanske gå att använda i en informationsfilm om den nya statliga sexavgiften. Såg det klart för mig. Filmen skulle börja med några exteriörbilder, zoomar in ett fönster, en balkong..........och i nästa scen ringer kontrollanten på dörren!

Bildmaterialet från hög höjd blev nog bra, säkert bättre än att jag åkt i en helikopter. Förra gången jag tog helikopterbilder hade jag fått kassera flera minuter eftersom de blivit så skakiga. Redan halvtimmen senare stod jag ivrig i den trappuppgång som bland annat skulle kunna ge de första interiörbilderna, en första sekvens pilotbilder till en informationsfilm, kanske med namnet, "Har du betalat DEN licensen Svensson?". Eller något annat, jag visste inte just då.

Ringde på den gamla dörrklockan. Halvminuten senare hördes steg, det knarrade därinne, kanske var det ett riktigt gammalt parkettgolv. Den mörkhårige mannen som öppnade var av normallängd, klädd i någon sorts mysdräkt. Han hade inte tänt lyset, bakom honom var det dunkelt, men en kvinna någonstans bakom honom frågade;
- Är det media?
Frågan var välmotiverad eftersom jag stod och filmade samtidigt som dörren öppnades. Mumlade bakom kameran;
- Ja,....det är från Kvällsposten, skulle bara kolla om ni betalat....
- Betalat?Vadå?!
Mannen verkade ilsken, men hans irritation var förståelig. Jag stannade kameran och höll ner den.
- Jag bara skojade, jag är inte från Kvällsposten. Tänkte bara frågapå skoj om ni betalat licens för er lilla gemensamma stund såhär på eftermiddagen.
Mannen såg uttryckslöst på mig.
- Du menar om vi är med i Fucket? Hyresgästföreningen?
- Ja, sade jag kort.
Han svarade snabbt, som om han ville bli av mig med.
- Sedan tretton år tillbaka. Klart att man är ansluten. Vad skulle annars föra oss samman, annat än solidariteten.
Han tog ett steg tillbaka, förde upp armen liksom för att påbörja stängningen av dörren.
- Men så bra då. Då vet jag.
Han stängde resolut dörren mitt framför näsan på mig. Funderade på att Markus var inte så fel ute ändå. Licensparningen, utan kommersiell påverkan, var redan förankrad hos allmänheten.Varför kunde man inte betala skatt för det också?
Dörren öppnades plötsligt snabbt igen. Mannen stirrade på mig.
- Varifrån sade du att du är? Är du polis? Varför frågar du mig om det där?
Jag hann blinka en gång innan jag svarade, rättade till ena foten.
- Nej, jag bara testar mig själv.
- Testar? Testar dig själv?
Han höll en hand på dörrhandtaget. Hans näve var en halv gång större än min. Han hade lite lockigt hår. Gissade att han var turk. Kanske en brottare.
Kom för mig att fråga:
- Har ni några barn?
För första gången log han lite.
- Vad är det nu då? Säljer du jultidningar?
- Nej. Det är bara det, ...om ni ser på reklamtv. Blir det kommersiell påverkan.
Jag hade tunghäfta. Vågade inte prata öppet om hans sexvanor. Och vad han trodde om att det kanske skulle bli licensfinansierad skatt på sex.
- Gå, sade han. Viftade med handen mot den lilla trappan. Stängde tyst dörren. Hörde röster, kvinnan därinne frågade förmodligen ut honom.
Jag gick.

Någon dag senare satt jag vid datorn och hade kopplat in videokameran. Bilderna uppifrån lyftkranen blev ganska bra. Fastnade vid bilderna jag tagit vid mannens ytterdörr, då när han öppnade första gången. Bakom mannen kunde jag se en skymt av kvinnan, hon var blond. Tog in några stillbilder i Photoshop och gjorde en förstoring. Hon liknade någon. Förstorade ännu mer och använde Ljuseffekter. Lade nu märke till att hon var mycket lättklädd, men fokuserade på ansiktet. Ingen tvekan om det. Det var en Carolina Gynning look-a-like!
Det garanterade att hon var en bästa vän av småföretagare! Vågade inte tänka på hur mycket skattesmitarsex de hade i den där mysiga lägenheten!

Nästa dag ringde jag Markus för att berätta om att jag hittat ett par som kunde utgöra ett varnande exempel i en upplysningsfilm. Han fattade sig kort och bad mig istället att vi skulle träffas nästa dag vid lunchtid. Sammanträffandet skedde åter på Ringbaren vid klockan 12. Vi satt vid ett fönsterbord den här gången. Markus verkade allvarlig.
- Jag fick inget gehör hos partiet för min motion. Tiden var inte mogen. Däremot smusslade jag in förslaget hos två andra partier.
- Andra partier? Är inte det allvarligt? För det egna partiets rättssäkerhet?, sade jag och prickade en bit grillkorv med gaffeln.
- Jo. Men det måste hända nåt. Då vaknar kanske mitt eget parti. De vill ju inte verka sena i utvecklingen.
Nickade. Funderade några sekunder.
- Vilka partier då, förresten?
- Miljöpartiet och Liberalerna.
Såg det för mig hur Markus skulle sågas i bloggvärlden, av Johanna Nylander och alla de andra.
- Vänstern då? De är ju för statlig sex även i normal fall?
Markus verkade ännu mer bekymrad.
- Problemet med deras värld är att där ser man sex mest som en hobby.
- Hobby? Som att att samla frimärken?
- Ja. Individuella avvikelser kan förekomma, skattebefrielse för det som är folkligt. Individens sexualitet anses inte ha så mycket med samhället att göra.
- Menar du det?
- Jag menar inte så mycket, det är snarare min övertygelse., att sexualiteten är så viktig att vi borde betala för det. Licensfinansierad skatt, eller på något annat sätt. Vi betalar ju för all andra livsnödvändigheter, mat, boende, nöjen,vård, ja till och med vår död kostar samhället pengar.
För första gången insåg jag nu hela vidden av Markus funderingar.
Han lade plötsligt sin gaffel åt sidan och lutade sig över bordet, sade nästan viskande;
- Miljöpartiet förresten..., de skulle kunna tänka sig att finansiera hela det här landet med en sex-skatt, samtidigt som man begär utträde från EU.
Såg frågande på Markus med stora ögon. Han hade ätit upp sin grillkorv. Han hade lite stark senap på kinden.
- De andra länderna. Tror du att de kommer att följa Sveriges exempel?
Markus lutade sig bakåt på den lilla stolen, rättade till den röda slipsen. Han såg ut genom fönstret. Därute på gatan körde en gammal sliten Saab.
-Varför inte?

Det uppstod en stunds tystnad. Tog fram en påse V6 Ocean Mint ur fickan och lade en av de vita kuddarna i munnen. Tog åter till orda;
- Vad tror du om spex-skatt...?
- Ha, ha, ha, då skulle man ju åka på den ena skattesmällen efter den andra.
Markus förstod min humor. Råkade lyfta blicken. Såg ett par som gick omkring i lokalen med sin brickor, letade efter ett lämpligt bord. Våra blickar möttes ett ögonblick. Kände nu omedelbart igen dem, det var paret som jag filmat! Att de valde just Ringbaren, det var minst tre kilometer från hemkvarteret. De var väl i nordstan i andra ärenden också. Kände mig orolig inombords, hur skulle det här sluta?
Det visade sig aldrig bli någon större katstrof, Enrique som mannen hette och hans tjej Annika gjorde sig hemmastadda vid bordet bredvid. Tvärtom visade de nyfikenhet och verkade vara på gott humör. Nu fick jag ett oanat tillfälle att introducera dem för Markus. Hela historien rullades upp under skratt och leenden. Enrique visade sig inte alls vara den där långsinta, tjurskalliga typen, utan en god humorist, precis som Annika. Det hjälpte till att Markus, som tjänade bra som riksdagsman, tog fram sin plånbok.
Vi kom efter tjugo minuter fram till att jag skulle filma en gång till, speciellt just deras balkong. De skulle gå ut där lättklädda i novembersolen och kramas. Så skulle filmen börja.
Därefter skulle jag rusa in från entreplanet med en mikrofon, ringa på och sedan sjunga en sång. En sång med den inbyggda frågan, om man verkligen betalat sina sexavgifter.
- Någonstans började till och med Sissela Kyle sin karriär!, utropade Annika som verkligen var något av en Carolina Gynning look-a-like. Till och med dialekten var nästan rätt.
Vi lämnade Ringbaren och promenerade nerför gatan. Stämningen var god och jag kom överens med Enrique och Annika att filma redan nästa dag. Det enda som jag inte riktigt gillade var att jag skulle bli tvungen att klättra upp i lyftkranen igen.

Så skedde. Klockan 12:30 satt jag åter i den vindpinade hytten med fin utsikt över östra sidan av staden. Hade inte avtalat att träffa dem innan, utan skulle bara klättra upp. Såg på mitt armbandur upprepade gånger för att pricka tiden rätt, men övergick till att bara fästa blicken på balkongen genom kameran 12:33. Där kom de, kärleksparet!
Zoomade in. Annika var klädd i någon sorts vit Baby Doll nattdräkt i nylon och Markus i ett par små leopardbadbyxor. Markus?! Jag var förvånad av att se Markus på balkongen, han hade sagt att sig vara upptagen och skulle inte kunna närvara vid filminspelningen, men jag bara fortsatte filma. Säkert skulle jag få förklaringen senare. 12:39 gick de in i lägenheten igen, tätt omslingrade vid varandra. Markus hade slängt ner sina badbyxor från balkongen. Plagget landade mellan två parkerade bilar.
Väl nere på marken igen sprang jag. Ville inte missa hettan i handlingen och jag skulle filma det. Till min förvåning blev jag inte insläppt. Det hände inget trots att jag ringde med dörrklockan, bankade på dörren och skrek. På något sätt hade jag blivit lurad. Det visade sig senare att Markus betalat Enrique tillräckligt mycket för att han skulle stiga av projektet Filmen i kameran blev ändå min räddning, det jag filmat från lyftkranen. I alla fall gav det mig tillfälle att hämnas. Redan någon dag senare fanns riksdagsmannens kärleksmöte på balkongen ute på Youtube och jag skickade ett anonymt brev till Hänt i Veckan.
Tidningen påstod visserligen att bilderna var tagna i Bangkok, och man pekade ut "Carolina Gynning", trots att det var Annika. För Markus innebar det här (vi blev naturligtvis ovänner) slutet på hans politiska karriär. Inte ens socialdemokraterna ville ha såna vildar i sina led.
För Annika innebar händelserna ett lyft, hon blev efterfrågad på olika sätt. Hennes ex, Enrique har jag inte sett sedan vi lämnade Ringbaren.

bild från

www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=313

JULEMAND PÅ VEJ

2008-12-15T05:39:00.000-08:00

- HoHoHoo, finns här några snälla barn, skojade pappa när han var på väg att sätta sig vid köksbordet. Barnen, huligantvillingarna Erk och Perk, tillika sprayfärgsexeperterna, satt redan där och slevade i sig. Pappa hette Don Placebo. Mamma stod vid spisen och födde barn, deras tredje. Det såg ut att gå bra. Hon, mamma Angelique, småtwistade lite, gick ner i limbo, och sedan flög ungen ut som en projektil och landade i Erk´s och Perk´s frukostar.
- Häftigt morsan!, utbrast de båda huliganbröderna.

- Jag sticker ner till Hemköp och julhandlar lite, det nödvändigaste innan helgen, sade pappa Don för att komma ifån lite grann.
- Glöm inte att köpa lussekatter!, ropade Angelique medan hon torkade rent barnet från havrekuddar och honung.

Han drog på sig sina vinterskor och traskade ut i snömodden. Affären stod där som ett rymdskepp, pyntad och klar, som för avfärd till en främmande planet Det var något speciellt med Don´s vinterskor, de var små och hade ganska hård klack. Ja, egentligen var det inga vinterskor, men han kallade dem för det. Således hördes han när han trampade in genom svängporten på Hemköp. Klackarna slog mot golvet. Eftersom affären var folktom ekade varje steg han tog, ... ga-donk, ga-donk, ga-donk.
Don Placebo gick till en av frysarna, den med små pizzor. Han tog upp en liten med pappersomslag , skulle läsa instruktionerna, men råkade tappa den i golvet. Det lät som när Moses tappade en av sina berömda stentavlor i marken. Affären fylldes med detta ljud, till och med en expedit vaknade till.

Don Placebo lade tillbaka pizzan, en Vegetaria Gigante och beslöt sig för att gå till fruktavdelning. Den låg öde. Men det var fint ordnat för frukterna, clementinerna låg i drivor. De som låg underst hade klämskador som gjorde dem extra saftiga.
- Är det inte Don Placebo?, frågade plötsligt en röst bakom honom. Det var Erik "Racisten"Bengtsson. En gammal skolkamrat från tiden på Högskolan.
- Jovisst, visst är det...., sade Don förvånad när han vände sig om.
De båda gentlemännen diskuterade vädret en stund, innan de skiljdes åt. Erik gick bortåt köttavdelningen, medan Don fortsatte att fingra på frukterna, den här gången var det några meloner som pockade på uppmärksamhet. Han råkade lägga märke till att bara några meter bortom fruktavdelningen fanns en dörr han inte sett tidigare. Nyfiken som Don Placebo alltid var gick han bort till dörren och tog i handtaget, tryckte till. Dörren öppnade sig lätt. Någonstans långt borta bakom sig hörde han en expedit skrika till en kund. Men det var inte till honom. Bakom dörren fanns ett mörker och en trappa nedåt. Ett svagt ljus fanns därnere.
Don Placebo tog några steg med sina vinterskor. Försiktigt, han ville inte snubbla i trappan, som hade ganska trånga trappsteg, som gjorda som för små fötter.
Han höll i ledstången. Steg för steg. Ljuset därnere blev större, starkare.

- Välkommen!, sade två tomtar som mötte honom i källaren. Don Placebo var förstummad. Det var verkligen två tomtar. De tog honom i händerna och ledde in honom i Tomteverkstaden.
Vilket liv det var därnere. Alla sjöng och små maskiner surrade. Här tillverkades det julklappar!
Don Placebo såg sig omkring med stora ögon. Det här var platsen alla pratade om. Få hade det varit förunnat att se den.
- Kan vi hjälpa dig med något speciellt?, sade ytterligare en vänlig tomte som verkade vara någon sorts förman.
Don Placebo tog sig på hakan och försökte minnas vad Angelique hade sagt till honom innan han lämnade hemmet, men kunde inte komma ihåg det.
Han bjöds på skummande julöl, chokladpraliner och glada sånger. Men minnet svek Don, han kunde inte komma ihåg vad hans sambo sagt till honom.
Inte ens när en storvuxen tomte kom med en stor katt på axeln kunde han komma ihåg Lussekatter.

Under tiden hade Angelique blivit orolig, svept in sin nyfödda baby i en filt, tagit med sig tvillingbröderna i barnvagnen och gick med raska steg till Hemköp. Det slaskade i snömodden av hennes steg. De automatiska dörrarna öppnade sig. Hon gick rakt in, fick syn på en expedit och knackade henne på axeln,
- Har ni sett min man, han gick in här för att köpa Lussekatter?
Expediten vände sig långsamt om och sade;
- Du är ju förbannat rolig, skaffa dig ett eget liv.
De båda kvinnorna stirrade en stund på varandra. Expediten fortsatte;
- Du skall inte gå omkring här och snacka. Vad sa du att det hette? Din man? Vad heter det? Vad heter det?
De båda kvinnorna betraktade åter varandra, ordlöst.
Expediten, som inte hade något eget namn eller egen historia, fortsatte;
- Nästa gång blir jag riktigt förbannad.

Angelique gick raskt vidare mot brödavdelningen med alla barnen. Där stod hennes sambo Don Placebo och stirrade på det transparenta skåpet med Lussekatter. Han försökte minnas någonting. Vem han var och var han befann sig.
- Har du drabbats av minnesförlust igen, ... kom vi går hem, sade Angelique som fyllde en papperspåse med Lussekatter.

Inspirerad av Eva Funck......

2008-11-23T03:11:00.000-08:00

...till stora M O D E L L B Y G G E T

Inspirerad av den välkände Eva Funck lät jag ett år bygga en jättelik gitarr i en gymnstiksal i gymnstiksalen. Det var sommartid. I tv hade jag ofta sett hur hon lät beskåda ett vanligt myggbett genom att ha en jättemygga hos sig. eller hur elströmmen fungerade genom att visa en stor modell på en strömbrytare.
Arbetet med gitarrmodellen fortskred över förväntan. Snickarna hade inga problem att följa ritningarna, men jag hade också fått offra ett par gitarrer, som små modeller för arbetet, vid tillverkandet av en större modell. Speciellt intresserade var man av att se hur ribborna inne i gitarrkroppen var placerade, kontrollera proportioner och valet av träslag.
Ändå gick något fel upptäckte jag när jag kröp ner genom ljudhålet första gången och ställde mig inne i gitarren. Visst, jag kunde stå rak, "takhöjden" om man säger så, var ungefär 215 centimeter. Bra om man ville promenera omkring, men jag kunde inte titta ut genom ljudhållet. Då behövde man en liten pall.
Under mitt andra besök inne i gitarren, en söndagförmiddag, fick jag överrasakande besök av Görgen. Han hade hört talas om arbetet via djungeltelegrafen, var naturligt nog ganska nyfiken. - Rätt snyggt jobbat, sade han när vi gjorde en liten rundvandring. Det var ljust och fint, doftade mycket trä. Ljudhålet blev som ett takfönster, som i en vindsatelje´, gav mycket ljus. Akustiken var väldigt bärande, vi behövde inte alls prata högt. Görgen som vanligen var ganska högljudd, fick dämpa sig. Det här var som ett hus byggt i Rudolf Steiners anda konstaterade vi och satte oss på varsin pall.
- Du ska ha strängar också?, undrade Görgen. Tittade upp mot vårt "takfönster".
- Jo, det blir vilken dag som helst. Strängarna är tjocka som bogservajrar eller starkströmskablar. Görgen nickade.
- Hur låter det tror du? Kan man överhuvudtaget vistas härnere?
- Det blir nog som en jättevibrator. Men frågan är om vi skall sätta på alla strängarna innan vi haft vår talangjakt.
- Talangjakt?.
- Skolan vill gärna att vi hittar på någonting roligt, som en gentjänst för att bygget fått stå här.Vid talangjakten kommer juryn att stå här inne, på små pallar och titta ut genom ljudhålet.
- Och?
- Därute framför talangerna sina nummer och sedan drar vi i olika strängar, beroende på vilken poäng dom får.
- Häftigt. Vilken sträng ger mest poäng?
- Antagligen ger de tjocka strängarna lägsta poäng.
Just då hörde något hasande och småslamrigt ljud, någon klättrade upp på gitarren. Det var Håkan som lite oförskämt nog hade sina lilla transistorkassettbandspelare med sig.
Nog kände jag igen låten, det var "Great Balls of Fire" med Jerry Lee Lewis. Till exempel det rockiga pianospelet förstärktes inne i gitarren, jag och Görgen fick en kort, märkligt påträngande ljudupplevelse.
Håkan stod uppe på jättegitarrbygget och tittade ner genom ljudhålet, nu med stängd kassettbandspelare.
- Hörde du sången? Det lät som han gurglade fram den, fast baklänges? Görgen såg på mig som om han väntade sig ett vettigt svar.
- Visst, sade jag. Det är sånt som man inte lägger märke till vid normal ljudkvalitet. Inne i gitarren kunde det uppstå akustiska fenomen, det var inte på samma sätt som i ett rektangulärt rum.
- Hur går den där talangjakten till? Har några anmält sig? Håkan frågade detta rakt ner i ljudhålet. Han bara stod där, som den stadiga snickare han var, i sina snickarbyxor.
- Du, alla detaljer är väl inte spikade, men en som skall ställa upp är i alla fall Annika. Hon skall steppa i träskor och svarta kläder och föra ut sit politiska budskap.
- Du menar hon från lönekontoret?
- Vems lönekontor?.... Just då slant Håkan med ena skon vid kanten av gitarrens ljudhål och dråsade ner i gitarren. Som tur var satt varken jag eller Görgen just där.
- Vill du ha en ägg o sill -macka?, undrade Görgen som hade öppnat sina lilla kylväska.
-En sak är säker, du kan i alla fall inte ställa upp i den talangtävlingen som trapetsartist Håkan, sade jag och försökte skämta bort det hela. Han låg orörlig. De blå snickarbyxorna var som en dramatisk dräkt. Märkligt nog satt kepsen fortfarande på huvudet. Den hade en liten text; "Rör inte till det".
Han öppnade emellertid ögonen och sade; - Men jag skulle kunna jonglera med tomater!
Vi skrattade, men det förstärktes på ett egendomligt sätt inne i gitarrrummet vi satt i.
- Det är inte bara talangjakt vid invigningsjippot, om man kan kalla det så. Det skall också bli löpning tjuge meter på greppbrädan, sade jag och och tog en tugga av ägg o sill-mackan som Görgen givit mig.
- Löpning?Men sitter inte strängarna på då, hur...?
- Det är inte säkert man sätter på alla så tidigt. Håkan reste sig upp i en sittande ställning i alla fall, tog också en macka, men valde en med prickig korv och ett salladsblad;
- Hur är det med Eva Funck, kommer hon att se det här?
- Jag vet inte, hon är nog så upptagen för det mesta
- Sådana brudar är inte att leka med, hon kan bygga en modell av en och sedan demonstrerar hon i tv vilken idiot man är, sade jag och skrapade lite mot gitarrgolvet.
Då ringde Görgens mobiltelefon. Som ringsignal hade han valt Habanera ur operan Carmen, av Bizet. Håkan nickade förtjust.

Två dagar senare var äventyret med den stora gitarrmodellen över. Någon hade tänt på skolan med hjälp av någon eldfarlig vätska och branden hade spridit sig till gymnastiksalen. Förstörelsen av byggnaderna var mer än sextioprocentig och det innebar redan vid en enklare beräkning att en ombyggnad skulle bli billigare än omständiga reparationer. Om det var ett ungdomsgäng eller terrorister gjorde ungefär det samma. Budskapet var ju ändå; "Du betalar vad vi ställer till med".
En tid senare träffade jag både Görgen och Håkan på ett av bostadsområdets grönområden, beväpnade verkade det som. Någonting hade man i fickorna, det putade under Görgens jacka. Det visade sig inte vara så farligt. Han drog fram ett plektrum som var stort som pizzatallrik. Håkan hade två stora stämskruvar.
- Ingen kan tro att det här är vapen, sade Görgen emellertid.
Annika från lönekontoret (vilket av dem är fortfarande inte klarlagt) kom gående;
- Killar, jag måste göra ett avdrag på lönen. Genom ert gitarrbygge i Flaskboskolans gymnastiksal drog ni till er kriminella element Det är som med Julbocken i Gävle. Alla försök att ordna det lite trevligt drar till sig förstörelse. Ni skall dessutom betala det själva.
Görgen, Håkan och jag såg på Annika från lönekontoret utan att säga något. Hon fortsatte;
- För att ni skall slippa avdrag skall ni förstöra själva. Ju mindre det finns kvar att förstöra, desto billigare blir det för samhället. Enkel politik ger enkel matematik. Så funkar det !

Blir Morrgon soffan bättre med Open Stretch??

2008-11-02T05:20:00.000-08:00

Frågan uppstod när jag följt några repriser av höstens avsnitt. Alla som följt V-75, vet att Open Stretch är en omkörningsfil på sista rakan, upploppet. Många hästar och kuskar vinner den vägen, utan Open Stretch hade man blivit instängda. Har märkt att det förekommer även i biltrafiken, när man skall svänga av den stora vägen.
Plötsligt dyker det upp en Audi eller BMW som bara s k a l l accelera förbi på högersida. En rasande omkörning, just nu man själv skulle sätta på blinkersen och köra in på avfartsfilen.
Det verkar vara en del av det moderna racingsamhället. Ta chansen.

Ta chansen, det borde man även göra i morgonsoffa-studion. Det behöver inte vara märkvärdigare än en vanlig Tullkontroll. Då väljer de celebra gästerna vid ankomst rätt fil.
Skylten "Inget att förtulla" kunde man ersätta med "Inget att berätta". Jag vet inte om kroppsvisitering vore en nödvändighet.Vad Fylking-Gandhi gjorde där i ett vitt lakan är svårt att veta.
Visserligen, hellre ser jag en meditativ Fylking-Gandhi, än Henrik Schyffert och de andra gaphalsarna med fri uppfostran i kiss&bajs.

De ständigt alerta programledarna Petra Obama och David McCain nästan blivit rikskändisar med sin undersökande verksamhet under gemytliga former. Som helhet känns inte programmet vettigare än tidigare. Den enda som håller måttet är MaRRkus från Örkeljunga (han kan inte själv uttala sitt namn), med sina Spar-Tips. Det känns verklighetsnära, skulle kunnat publicera dem själv, faktiskt kände jag till en del tips sedan tidigare. Det är folkbildning i TV när det är som bäst. Se upp Sverker Olofsson!
Och se upp Kobra!
Redan har man en ofta anlitad framstående filmrecensent. Ofta hör man glada historier, berättade av kändisar. Åter har man också försökt införa lite, kultur och sport i studion, t ex genom Anna Granatäpples subtila konstdans med en överseende muskelbyggande partner.
Sportgeniet Louise Järleskog hade vissa likheter i sina inslag under vårsäsongen, med den skillnaden, att hon var mera tekniskt intresserad. Hennes ser vi framemot att snart få se i Vetenskapens värld eller Utbildningsradion. Behåll henne Morronsoffan, trots allt, betala mer.

Nej, den ständigt allt solbrändare Petra Obama borde trots allt ta stryptag på nyhetsuppläsaren, som lider av svagt blodtryck. Naturliga avgångar kan möjliggöra nyanställningar. Den manliga förebilden David McCain kunde göra fler sitt-ups i ylletröjan, ständigt i bakgrunden, för att trots allt få mera action i studion. Nu är berättarna, gästerna, rätt torftiga. Skolsjejen som verkar dyka i nästan varje program, en gång som HSB ordförande, är dock oslagbar. Då pratas det om dittan o dattan.
Men så är det, överraskningarna tillhör programmets charm.
P.S. Morgonsoffan/
Skall ni nu ha Open Stretch, ta alltid in skolsjejen och kolla vilket berättelse-smuggel finns i ryggsäcken. Inte har hon väl stulit sina skämt? Det vore bara för bedrövligt.
Roligt och fröjdigt är det i alla fall, med skolsjejen. Kommer hon som Rubber Doll till julen? Jag menaren liten docka som man kan hänga i julgranen.
Satsa mer pengar så får ni allt ni vill ha. Det är dags för Morronsoffan att växa. Uppta kollekt. Ta makten.
Omslaget på Hänt i Veckan väntar! Jag hatar löpsedlar! Men jag kunde stå ut med Louise Järleskog och Anna Granatäpple mitt i bullbaket på slottet! Och hur går det för Petra Obama på hennes valturne´ i Skåne? Var David McCain verkligen med under trettioåriga kriget? Vad använder han sin vicepresident till?
Många frågor söker svar innan den här julen.

bildlån: från Saliv och Törst

FRAMTIDENS ACTION ! - sker i ELBILEN !

2008-10-19T10:21:00.000-07:00

Herbert var uppe mycket tidigt denna sena morgon i december, i mellandagarna före nyår. Lastade bilen. Han skulle åka till stan för att hjälpa till.

Sabine, hans fru, stod i fönstret bakom gardinen, såg det hela med ännu sömniga ögon. Herbert släpade upp de två bastanta Duracellbatterierna från den ändamålsenliga källaren, ett under var arm.

Trappan var rätt smal, och hans armar lite kortvuxna, så han fick ställa det ena batteriet på nedersta trappsteget så länge, medan han bar upp det andra. Monteringsarbetet av de drygt sextio centimeter höga batterierna i bilen var inte så svårt, han hade gjort det många gånger.

Han var stolt över sin elbil, en av de tidigaste modellerna i landet, klart att den hade lite antikvärde. Sabine öppnade fönstret på glänt;

- Ska jag göra några mackor till dej? Kaffet står redan i den blå termosen. Stoppar med ett salladshuvud om du skulle bli sugen.Herbert nickade. Färden ner för Nissastigen gick bra. Han boxade lite på vindrutan till en Diana Ross-skiva (Baby Love), glad över att vara igång för dagen. Inne i bilen var det ganska tyst, trots att motorn surrade som intensivast när elbilen gick fortare.

På tomgång hörde man knappt något motorljud. Herbert slängde en blick i backspegeln. Inte många bilar ute denna morgon. Knappast någon blixthalka, temperaturen var klart några grader plus. Han var på väg till förorten i en västkuststad för att rensa upp i fyrverkeriträsket.Redan innan han lämnade hemmet och sin underbara lättrosa, långörade och håriga fru, hade han satt på sig säkerhetsglasögonen. Musiken i förarhytten blandades snart med ett annat karktäristiskt ljud. Herbert såg det i backspegeln, den spridda flocken. Snart började de passera bilen, en och en, aldrig tätt tillsammans, men det verkade som man ändå hade ett gemensamt mål.

Även de var lätt ljudlösa, ett dämpat studsande, när det var som intensivast. Duracellkaninerna var alltid på väg. Behövdes det, klättrade man uppför berg. Kuperad terräng, vatten eller hektisk stad, det spelade ingen roll man var alltid på väg framåt, nöjda med livet och av att kunna hjälpa till på något sätt. Duracellkaninerna var riktiga föredömen tyckte Herbert, som fick finna sig att ett hundratal passerade honom, till fots!Här hjälpte det inte att han hade en elbil från ASEA, nej, den gick inte fort nog och framförallt var han tvingad att följa vägen, Nissastigen.

De duktiga ljust färgglada Duracellkaninerna, somliga klädda i fluga, eller små söta byxor, tog ibland genvägar i någon kurva, man färdades raskt, fågelvägen om man säger så, utan några synbara hinder eller besvär verkade det som. Själv var han en Tudor. Alla visste att det var inte det samma, men man hade andra fördelar. Hans fru Sabine var 25% Duracell, vilket gjorde henne till utomordentlig husfru.

Framme i stadsdelen Wondersberg parkerade han sin bil nära dess centrumdel. Det blixtrade av fyrverkerier över området och snart fick han syn på en liten kille, Allan, som höll på att föra tändaren till en 150-pack Tiger Rocket.

- Du, vad håller du på med Allan, är du en dag över 13 år?, sade Herbert och stegade fram till avfyringsplatsen. Det var för sent. Sotig i ansiktet gick Herbert tillbaka till bilen, satte på kommunikationsradion.

- Herbert här. Nu är jag vid Wondersbergs centrum. Var skall jag gripa in? Kom. En knastrig röst hördes från kommandocentralen;

- Ta det lugnt Hebbe. Vänta där. Vi skickar förstärkningar. Kom inte. Herbert gick ur bilen och iakttog parkeringsdäcket där något höll på att hända. Det var två vanliga Wondersbergsgrabbar, Ahmed och Slitkowitz, som höll på att få igång några förpackningar Crackling Balls.

- Hej, vad håller ni på med?!, ropade Herbert. De båda killarna i 15-års åldern ropade genast på sina äldre bröder, som vägde 20 kilo mer vardera på grund av alla vapen man bar på sig.- Rezspekt. Visa Rezspekt, sade den ena av dem, Rasputin.

- Hördu Rasputin, jag gillar inte det där, sade Herbert och rusade tillbaka till bilen och låste efter sig. Grupper av fyrverkerier avfyrades, det var ju bara 84 timmar kvar till det speciella tolvslaget. Från trappuppgånger kom det eldkaskader. Herbert gissade att det i somliga fall handlade om lådor med Cocktail som gav hela 50 krevader, något som enligt reklamen "skulle få grannen att glömma sitt eget fyrverkeri".

Den femtonårige Albert passerade bilen, med ett bälte runt midjan, ett bälte av Liberty Shells. Herbert rullade ner sidorutan och frågade;

- Hur är det här då. Vill du också ha respekt?

Albert, 9år stannade upp och spände sina ögon i Herberts.

- Du är ju för fan en kanin. Med dom där öronen får du fack ingen reszpekt.

Herbert drog in öronen i bilen, han böjde dem bakåt, de nuddade ändå biltakets insida.

- Vart är du på väg?, sade Herbert och försökte verka opåverkad.

- Jag är självårsbombare och skall fack smälla av i kiosken. Juden därinne ville inte ge mig lakritspipor.

- Gratis? Herbert såg frågande på Albert medan han genom vindrutan såg att ett av höghusen stod i brand.

Det knastrade i kommunikatiosradion;

- Kommandocentralen här. Vi skickar förfriskningar. Du är väl torr i munnen nu Hebbe. Kom.

- Javisst. Hörselskadad också. Kom inte.

Albert utanför bilen tog fram några tändstickor. Det knastrade åter i radion;

- Vadå kom inte? Skall vi inte komma med förfriskningar? Här står en mängd backar med julmust sedan förra helgen. Kom.

- Jag sade kom inte för jag vill inte prata mer. När det gäller läsken, kom.

- Okay, vi kommer. Kom inte.

Albert lyssnade intresserat på samtalet, det nalkades läskbackar.

- Tänder du på ditt fyrverkeribälte. Gör det inte här. Jag vet inte hur de stora batterierna i min elbil reagerar.

- Okeidå, sade Albert och sprang bort till kiosken.

- Ja, här kan ni verkligen leva ut era traditioner, sade Herbert tyst och uppgivet för sig själv, startade bilen genom att trycka på den speciella startknappen. Han ville bort. Han ville inte spela hjälte i det här festliga infernot, där man riskerade få en raket i örat vilken minut som helst.Han beslöt sig för att köra hem, längs Nissastigen.

Elbilen gick bra med ett lågt surrande. Han lade märke till att somliga vid vägkanten pekade mot bilen och gjorde fula grimaser.När han kom hem tröstade Sabine honom så gott hon kunde. Herbert pratade knappt på flera veckor, inte förrän en bit in i februari på det nya året.

Han visste att man kunde göra precis som människan Daniel Larsson på Grönsaksdepartementet. Tiga. Tills tiden läkt alla förödmjukelser.

I princip, även om Herbert inte hade 80 000 i månadslön.

Men han piggade upp sig snart, han hade det rätt bra ute på landet.

HAN VAR DOLDIS - men INTE NU längre

2008-09-29T02:16:00.000-07:00

Han hade ju blivit Froggare.

I den staden var Herbert länge en riktig doldis. Det där med att skörda stora framgångar som Bloggare ville sig inte riktigt. Han fick ju konkurrera med nästan alla andra medborgare om en plats i rampljuset. Tills en dag han hörde talas om den nya flugan, inte bara från väst, utan även från öst; Frog. Istället för det ständiga stillasittande som bloggandet oftast innebar, var froggaren mera fysiskt aktiv. Istället för inlägg, gjorde man utlägg. Det gällde att vara slösaktig med sin fysik. I själva verket var Frog inget nytt, det hade mänskligheten gjort sedan urminnes tider - och man behövde ingen dator.

Frogvärlden var minst lika uttrycksfull upptäckte snart Herbert, när han studerat det närmare. Man kunde bli upptäckt.
En gammal bekant till honom, Eloise som jobbade vid Kronofogdemyndigheten, brukade säga att det var det bästa som hänt i hennes liv; konditionen förbättrades, förutom att killarna flockades kring henne när hon skuttat över torget. Hon brukade ofta köpa en tidning i kiosken under den tidiga morgontimmen, men gjorde det numera i gympaskor och nattlinne. Det var typiskt för hennes Frog. Ganska mild men ändå uttrycksfull, gav henne den uppmärksamhet hon saknade. En annan gammal bekant, George, hade valt en tuffare stil. Till skillnad från Herbert, hade George en ordentligt tidtabell för sina sädesavgångar och brukade skutta omkring på gräsmattan i bostadsområdet. Det var lätt att göra en Frog medan han var ute med hunden, Alfonso, som bara tyckte det var roligt med liv och rörelse.

Herbert ägnade en del tid för att fundera ut hur han skulle utforma sin egen Frog. Många skuttade omkring och var egentligen väldigt elaka, lite slentrianmässigt. En del höll bara på med mode, visade sina spända eller slappa kläder. Han ville inte bli sån. Det blev så att han övade redan lite på sin tilltänkta Frog på väg till Arbetsförmedlingen, dit han länge planerat att gå. Men den här gången gick han inte.
- Jaha, hur står det till här då?, sade arbetsförmedlaren när Herbert skuttat fram till kundservice med sin nummerlapp.
- Känner ni till om man kan ha sin Frog som ett jobb?, frågade Herbert.
- Ett ögonblick, vi har en ny broschyr om arbetsmöjligheterna, sade arbetsförmedlaren och skuttade bort till en snurrande pelare med broschyrer. Herbert observerade att alla i lokalen skuttade omkring, när de rörde på sig.
Arbetsförmedlaren kom strax tillbaka med en broschyr, med namnet "NU HÄNGER DET PÅ DIG!". På omslaget fanns en, som det liknade, en fotbollshuligan i grodmansdräkt, med massa olika halsdukar kring halsen. Det var samma bild som Herbert tidigare sett i en kvällstidning.
- Det hela beror på hur intresseväckande din frog blir, sade arbetsförmedlaren, som hette Evert.
Antalet froggare växte rekordartat, men som vanligt fanns det undantag. Vilket vid den här tiden ibland började väcka större uppseende än de allt fler froggarna.

Promenerade man omkring på stan som en vanlig människa, ja, då var det lätt att man föll offer för mobbing. När froggandet väl etablerat sig som massrörelse, var det sällan längre intressant för konstnärerna. Det var liksom med rondell-hundarna. När det fanns en statligt finansierad, ganska ful papp-hund i varje rondell och varje mellanstadieelev tillverkade nya rondellhundar i slöjden, ja, då var loppet kört. Froggare försökte även ta över de syntetiska hundarnas roll. Som levande individer, med fri vilja, var man betydligt intressantare i vilken rondell som helst. Vissa rondeller var så små att det fick inte plats för så många på en gång.

- På Jump-In finns ett ledigt kyparjobb, sade plötsligt arbetsförmedlaren Evert.

Herbert ställde sig upp, vilket meddetsamma fick arbetsförmedlaren att spänna blicken.
- Kypare? Det har jag aldrig varit, sade Herbert.

- Vi har kurser.

Herbert satte sig på huk igen och såg under bordet att Evert också gått ner på huk. Deras blickar möttes. Två froggare, en höstförmiddag i den lilla staden, såg bara varandra under lysrörens sken. Plötsligt hördes dunsar bakom Herberts rygg. Det var en hel familj som höll på att skutta ut genom entre´dörren.
- Våra kurser är på sex månader och säger du nej kommer vi att strypa dina bidrag.
- Strypa? Nej, usch, nehj. Då skriver jag på meddetsamma, sade Herbert som var av fridsam natur.
Nästa vår jobbade Herbert redan hos Jump-In. Kvickt lärde han sig tekniken, hur man håller brickan ovanför huvudet medan man skuttar till borden. Han hade befriat sig från sitt tidigare standardiserade beteende. En dag fick Jump-In besök av de berömda häcklöperskorna, (familjen Kalur), som omedelbart fattade tycke för den energiske Herbert som till och med kunde skutta över borden, så vig var han. Ingen kunde tro att han var en tidigare medelålders, anonym arbetslös.
- Vi vill gärna att du följer med som mascot, till vår nästa tävling, sade de efter överläggningar. På så sätt kom Herbert ut i den stora världen. Det hände att han vid stora tävlingar, som Golden Grand Prix, fick agera så kallad "hare" i vissa löpgrenar, som t ex 3000 m hinder. Vattengraven var han inte glad i, vilket motsade hypotesen om froggarnas alltmer grodliknande beteende.
I tv-program som Mitt i Naturen debatterades om inte froggarna hade mer likheter med aporna. Många hade ju en stil då man alltmer lutade sig med händerna eller knogarna i marken när man var stillastående. Detta var lätt att lägga märke till i en vanlig kö till snabbköpskassan.
Kvällstidningarnas löpsedlar basunerade ut frågställningen;
"Groda eller Apa? Eller bådadera!"
Ytterligare en variant till definition utkristalliserades från politiskt håll (Kvällspisten), mänskligheten höll helt enkelt på att bli "Padder", vilket var lättare för de flesta att antaga, istället för det gamla "Slödder" vilket var en vanlig benämning på den tidigare upprätt gående, tvåbenta människan.
I denna stad kväktes det i alla fall alltmer om nätterna och somliga hade setts svinga sig med rep ut genom fönstret. Mänskligheten hade kanske blivit mer aktiv genom froggandet. Speciellt miljöförstörande var det inte heller och nyproduktionen av froggare var ständigt igång, i både dammar och skogsgläntor.

Tidigare publicerad;

http://zagolandet.blogspot.com

(7 okt. 2007)

INGA FALSKA BEHAG

2008-09-20T04:17:00.000-07:00

på fröken GÖRDIS FLABBS

Grönköpings Sommarbrud

Fröken Gördis Flabbs Brunander som korades till sommarens vackraste s. k. brud vid Grönköpingsmässan, blev på fredagskvällen utsatt för en nog så infam beskyllning av en viss "tusensköna" från K. Huvudstaden.
- Hela skönhetstävlingen var för övrigt mycket lyckad, berättar herr tävlingsledaren, finskomakare Brovall, Grönköpings revypappa, för Gr. V.
Jag satt just och spisade kvällsmat då tusenskönan från Stockholm infann sig, mörk i ansiktet och förklarade, samtidigt som hon temperamentsfullt stampade med klacken i korkmattan:
- Gördis behag är lösa. Hon har uppträtt med s. k. bjurströmmare.
Situationen var nog så pinsam för herr finskomakare Brovall. När herr pin-up-pappan fick klart för sig hir allvarligt det hela var, tillsatte han snabbt en utredningskommitte´, bestående av fröken hemkonsulent Susegård och fru socialkonsulent Vilhelmna Unill, vars uppgift var att kontrollera äktheten i segrarinnans former.
Det tog för de båda experterna inte lång tid att konstatera att fröken Gördis Flabbs byst var hur äkta och rejäl som hälst och knappast i behov av några som helst extra agremanger. Sanningen bakom beskyllningen var helt enkelt den: Vid tävlingen hade fröken Flabbs under baddräkten ett s. k. byststöd. Andra flickor försäkrade emellertid att tusenskönan även begagnat sig av detta moraliska stöd, vilket hon också erkänt efteråt. Men i förtrytelsen över nederlaget ansåg hon att arrangörerna borde ha diskvalificerat den mer behaglika fröken Gördis F.
-Det var ett pinsamt intermezzo, förklarar herr finskomakare Brovall, inte tu tal om annat. Att fröken Flabbs använda byststöd under tävlingen hade ingen som helst betydelse för utslaget. Jag försäkrar att hennes byst är fullt tillfredsställande även utan stöd. Fröken Flabbs hälsades också med formliga åskor av applåder och gillande visslingar och fick två tredejedelar av omomkring 702 röster. Dessa siffror visar hur enormt överlägsen hon var.
Knisslingeflickan Gull-Britt Negusson, som blev tvåa, hade ju varit den som närmast skulle klagat, men hon var den första som gratulerade fröken Flabbs. Dessa två flickor uppträdde mycket nobelt trots allt och utgjorde den bästa tänkbara reklam för Grönköping med omnejd, slutar herr revy- och finskomakare Brovall, som också passar på att påpeka den s. k. tusenskönan från K. Huvudstaden först kom på femte plats, vilket torde förklara mycket.
På tredje plats kom en ung skönhet från Brylunda, fröken Bittan Filme´n och på fjärde en telog. stud. Gullan Svensson från Lund, trots att hon svimmade under tävlingshetsen.
P. S. Ett rykte att fröken Gördis Flabbs skulle diskvalificerats i skönhetstävlingen på grund av att hon skulle vara hemligt gift, har visat sig vara helt gripet ur luften. Däremot är tvärtom sanningen den att hon nu skall gå vidare i skönhetsgenren och ställa upp till "Miss Universum", givetvis har hon redan fått massor av filmanbud.
inrapporterat av
Ada A:son Susegård

Legt. förf. & hemkonsulent( i den 24:e hembygdsboken; Timmen Gr-k:p-ng )

Grönköping i okt. 1954

(I modern tid, här i knutarna tidigare publicerad på http://zagolandet.blogspot.com )

2008-09-01T02:38:00.007-07:00

Runette, Runes fru, var en modern kvinna. Hon hade tjejlunch med Eva. De satt vid ett fönsterbord på Flamingo, hörnet vid Hornstullsrondellen.– Mitt bästa minne den sommaren var när jag smugit backstage under Roger Pontare i Jolly,…faktiskt var det under scenen, där jag kunde se strålkastarskenet mellan bräderna av furu. Eva tog en rejäl bit av räksmörgåsen.

Runette fortsatte; - När jag tittade upp….blixtarna talade och min Kodak Instamatic gick på högvarv…i den stunden av ivrig upphetsning råkade jag hålla kameran felvänd. På alla bilder sedan såg man min fladdrande tunga och amalgamen som en silverskatt….ti-hi-hiHaHaHa.

– Ti-hi-hifnitter, Eva kunde inte låta bli att förena sig i skrattet nästan innan hon svalt biten av räkmackan.

Eva samlade sig och drog med tungan bort någon brödsmula från framtänderna;

– Du vet …dom där djupfrysta pizzorna, testade en Mozzarella. Det är bara att rippa upp förpackningen med ett redskap, ganska enkelt,…behöver faktiskt inte slita upp det med fingrarna.

– Vad effektivt, kommenterade Runette och slängde en hastig blick på Evas välmanikyrerade naglar.

– Ja, och när det är färdigt rullar man in gaffeln i långa elastiska och lite hala trådar…., dessa kunde man sträcka ut i en sorts nylonstrumpeliknande….en halvmeter från tallriken. Så när jag provade att tugga på massan…., det var som ett jättetuggummi,…inte direkt illasmakande…Runette tittade fascinerat på Eva, med handen för munnen för att inte brista ut i gapskratt.

– Inte direkt illasmakande,….men klumpen blev inte mindre efter säkert minst två minuters tuggande. När jag tog ut den gula klumpen och lade den på tallrikskanten tyckte jag den såg ut som ett jättelikt Buffalo Bill …tuggummi,… du vet där med citron och tuttifruttismak. Hellre tuggar jag på min tunga än köper Icas Mozzarella!Runette vek sig av kvävda skrattsalvor och blev iakttagen av andra matgäster.

De lugnade emellertid ner sig ganska snabbt, Runette tittade på det förgyllda armbandsuret.

– Oj…, jag måste kila, skall till vitvarubutiken, har beställt en Electro-Helios! Har tänkt befria Rune från disken…

- Nämen,…är det inte karlacurling…som de modernt säger, sade Eva lite fundersamt. Runette tittade på henne.

– Då får vi bättre tid för vårt samliv, rättare sagt 17 minuter och 34 sekunder…carlacurling?

Nej, det är ju om man hjälper dom, inte när det hjälper mig.

Eva såg med runda ögon ut genom det regnvåta fönstret när Runette lämnade Flamingo.

Hon gick över gatan med lätta steg i ett par eleganta Estrella OLW:s, på väg mot vitvarubutiken. Eva visste nu vad hon skulle göra när hon kom hem, prata med Bruno, hon skulle få honom att lämna in bilen till verkstan istället för att han skulle göra det själv.

Det var ju så töntigt gammaldags att han var så duktig att han skulle fixa det där själv. Hon själv skulle ta ett bubbelbad. Han själv skulle säkert bara tycka det är roligare att ligga under henne istället för den där oljiga Volvon.

tidigare publicerad på http://zagolandet.blogspot.com

Vad hette bildspelet som totalförbjöds ?

2008-09-01T02:38:00.006-07:00

Film Frågan 1
a )View at the Cluubo, closing time
b) Har inte vi träffats föut, Herr Sture Plan
c) Äh, ursäkta fröken, spelar ni händelsevis gitarr ?

G-Bibliotekets filmexperter Stephan Spelberg och Jesper resonerar sig igenom frågorna, vilket kan vara till stor hjälp om du inte kan lösa en endaste fråga, nästan som en s k "livlina", risken är förstås att det nu blir för lätt...;

Stephan: Här sitter vi då igen, nästan som på the Cluubo...

Jesper: Det vore att överdriva, jag har i alla fall varit här förut och det är inte the Cluubo.

Stephan: Några käringar finns här inte heller, om man inte räknar med dig förstås. Men de spelar inte gitarr, men något annat... vad är det heter? Metallföremålet.

Jesper: Bastuuba.

En folkkär Drama Komedi Action Thriller...som hette?

2008-09-01T02:38:00.005-07:00

Film Frågan 2

a) Smultronglasstället ..?

b) Min Dammsugare - the movie .. ?

c) Fritt hjul - The Insect ...?

Stephan: Det här var värre. Smultronglasstället är en rätt legendarisk film, men jag kan inte förknippa den med den där urgamla Saaben.

Jesper: Du har rätt. Min dammsugare - the movie verkar rimligare. Men sög Saabarna damm? De hade visserligen speciella egenskaper?

Stephan: Ja. Utan tvekan. Snarare dammade det på landsvägen.

Va heter Science-Fiction Filmen....?

2008-09-01T02:38:00.004-07:00

Film Frågan 3

a) Outfit Planeten ..?

b) Vi på Ostbågen ..?

c) Slaget på Ostbågarna om kvällens Outfit ?

Stephan Spelberg: Nu är vi inne lite på mitt område, kvalitets sciencefiction.

Jesper: Känner mig vilsen på det här området. Det här löser vi lätt med din hjälp.

Stephan: Gå du till kylskåpet och hämta in lite isvatten. Jag kör det här som ett solo.

Alltså. Frågan är ett fälla. Killen bakom soffan, fåtöljen eller vad det nu är för något, har en walkie-talkie med räckvidd högst 800 meter....

Jesper: Här är iskuberna i mineralvatten!

Stephan: Hur fan han kan se den där nakna människan begriper jag inte...

Jesper: Äh, det är ju bara en affisch, en trailer för filmen.

Stephan: Men jag ser inte en Ostbåge...

Jesper: Jo, här! Tog med mig hela skålen.

Stephan: Så förvirrande. Måste du gå klädd sådär! Det verkar så ohygieniskt!

Jesper: Skall du ha en ostbåge av mig? Klaga då inte på min klädsel.

Vad hette John West innan han bytte bransch?

2008-09-01T02:38:00.003-07:00

Film Frågan 4

a) Marlon Bandy ?

b) Lord Marlborough af Consult Incaso ?

c) John Wayne ?

Jesper: Tänkte faktiskt direkt på Mae West. En riktig legendar.

Stephan: Eller West Ham. Hahaha. Marlon Bandy är ju riktigt fånigt. Den lätte går vi inte på.

Jesper: Lorden Marlborblablabla...för komplicerat.

Stephan: Då finns det bara John Wayne kvar.

Jesper: John Wayne...John West....John Wayne....John West. Du har rätt, det finns ett samband. Men det verkar för lätt.

Stephan: Det är värt att tänka på att han gick över till fiskbranschen, när han bytte namn.

Jesper: Det där Bandy då, spelade man inte det ursprungligen på naturisar...., där under simmade fiskar....

Stephan: Du har rätt han kan ha trampat igenom.

SHOWFILMEN alla talade om.

2008-09-01T02:38:00.002-07:00

Film Frågan 5

a) Carla-Åke Kungen ?

b) Baby Let´s Wok ?

c) Obamalama bama-loo ?

Jesper: Men, ser man till sångrösten så kan det ju inte vara Carla, inte Kung i alla fall.

Stephan: Obamalama bama-loo ligger närmare till hands, det skulle passa hans röst.

Jesper: Wokmusiken känner jag inte så bra till....., kan vara nyckeln, ändå.

Stephan: JA. Allt som du inte känner till kan vara nyckeln. Den där outfitten är äldre än Wok. Wok around the the Kock, nej, det funkar ju inte alls.... det är ingen gammal film.

Jesper: Eller Let´s Twist Påuse agenn, ...det passar inte heller.

Stephan: Jag sa ju det, filmen är inte gammal. Nej, det är löjligt. En mycket svår fråga. En av de värsta vi haft hittills.

Jesper: Ja, den filmen kan vara vilken som helst. Det kan hända i vilket vardagsrum som helst. Kan var en dramadokumentär.

En romantisk komedi som få glömmer....vilken?

2008-09-01T02:38:00.001-07:00

Film Frågan 6

a) En stekpanna för två ..?

b) Dom diskuterade en Sommar ..?

c) Stureplan Confidential ..?

Stephan Spelberg: Aaahh, lite av mitt ämnesområde.

Jesper: Ja, lite romantik dör man ju inte av. Herrarna i Hagen. Hi-Hi.

Stephan: O.K. Måste vara en konditori scen. Hetero.

Jesper: Hur länge satt dom där? En sommar...?

Stephan: Så länge får man sällan sitta på ett konditori, om det inte är sydländskt förstås.

Jesper: Stekpanna? Matos? Njaa...

Stephan: Är vi åter på Stureplan? Är det inte Katerina Bahngate, som sitter närmast bakverken?

Jesper: Nej, hon tar inte vilka roller som helst. Jag har aldrig sett henne i en sekreterarroll.

Actionrullen som är mest känd under namnet....

2008-09-01T02:38:00.000-07:00

Film Frågan 7

a) Mannen på Flaket ?

b) Goodbye Mr Phelpps ?

c) Cafe´Rubinstein Breakdown 09:00 p.m. ?

Jesper: Oj,Oj,Oj. Verkar vara ännu en super film med supermycket handling.

Stephan: Mycket rå grabb- action, gissar jag! Gräshoppssvärmar som attackerar, man kontaktar president of the whide house, helikoptrar som landar på vaxkabinettets tak... men om sanningen skall fram, har jag faktiskt missat den här, så jag har inte den minsta ledtråd.

Jesper: Rentav en konditorifilm till?

Stephan: Du menar att de är av choklad? Jag tror inte att det är attrapper, vapnen i alla fall.

Jesper: Mest associerar jag nog till Phelpps..., goodbye, låter drastiskt. Kanske honom de lämnade på flaket?

Stephan: Slagorden på väggen antyder något politiskt? Baden-Baden?

Jesper: Men här har vi KATARINA BAHNGATE !! Hon nere till höger ! Du sa fel på förra filmen!

Stephan: Ja, det är väl typiskt. Antagligen har du fel, inte jag. Du kan väl hämta några apelsiner i köket.

Jesper: Ja, det kan vara gott med lite lunchpaus.

Stephan: Ta in några läsk också. Du kan rulla in apelsinerna om du vill.

Aktuell skådis, vem ?

2008-08-28T05:59:00.004-07:00

Film Frågan 8

a) Donna Mayday i "Packad och Klar"

b)Theresia Siberia i "En natt med OLW"

c) Jeanne Carmen i "Killar bak i bilen"

Stephan: Tveksam om det här är en Hetero-film.

Jesper: För mycket bil menar du?

Stephan: Den bilen behöver faktiskt inte vara något märkvärdigt. Man ser ju inte hela.

Jesper: Det är inte en Wolkswagen i alla fall.

Stephan: Nej, alldeles riktigt. Det kan till och med vara en Borgward Isabella.

Jesper: Men hon då? Vad antyder hon. Svårt att tänka mig att filmen handlar om överdoser av OLW.

Stephan: Säg inte det. Varför lyfter hon på ena benet?

Jesper: Äsch. Vilken dum fantasi. Jag tror faktiskt att filmen handlar om något så oskyldigt som killar.

Stephan: Avslöja inte facit för läsaren. Du skall inte underskatta deras förmåga att dra egna slutsatser.

Jesper: O.K. Då säger vi väl då att det är en matfilm. En riktigt gou madfilm.

Från vilken Film?

2008-08-28T05:59:00.003-07:00

Film Frågan 9

a) Bilreparatören ?
b) Killen som visste mer ?
c) Kålle och Ada i Amazonas ?

Stephan Spelberg: När jag lämnade in min Hillman hos verkstaden träffade jag på en sådan kille.

Jesper: Det menar du inte? Visste han nåt´?

Stephan: Absolut inte. Frånsett en Volvo Amazon, den kunde han hitta på parkeringen.

easydreamer.blogspot.com/2007_04_01_archive.html

FRån vilket land kommer denna skådespelare ?

2008-08-28T05:59:00.002-07:00

Extra Film Frågan
a) Timbuktustan
b) Botkyrka Heights
c) Los Bonjangeles

Stephan: Kul med extra-filmfrågan! Sånt man inte väntar sig mitt i alltihopa.
Jesper: Jo.Jo. Men det är svårt. En riktig Jokerfråga, en slampkrypare.
Stephan: Nu skall du inte vara så´n. Det gäller att skärpa sig när det gäller Geografi.
Jesper: Det nordliga klimatet får man väl skylla på. Vi har för lite sol.
Stephan: I Norrland är det faktiskt rätt ljust vissa årstider.
Jesper: Vi är överens om att han är nordeuropee?
Stephan: Det tror jag. Oroväckande med hans utslag.

Vilket var Reptilicus Favoriträtt ?

2008-08-19T04:25:00.003-07:00

Film Frågan 10

a) danskar
b) en liten special med daensk
c) Danmark

www.bmoviegraveyard.com/reviews/R/Reptilicus

Jaeh, en hebnedsvaeckende film fra 1961 !

Jesper: Det man lägger märke till meddetsamma, är att Reptilicus har ingen större variation i kosten.

Stephan: Där har du förmodligen fel. Variera med småaktiga medel. Du vet, korv med brö, korv med pommes....tårta med fyllning, tårta utan fyllning.

Jesper: Låter rätt läbbigt. Hungrig är Reppan i alla fall. Kuslig film.

Stephan: Stick och hämta lite Fransk Nougat i köket, förresten det finns några Japp också!

Vad handlade filmen om?

2008-08-19T04:25:00.002-07:00

Film Frågan 11

a) ett vildmarksgymnasium ?
b) de första bandyspelarna i Skåne ?
c) en hattfabrik ?

hometown.aol.com/classicplastick/bonanza1.html

Från Vilken Film är denna Scen?

2008-08-19T04:25:00.001-07:00

Film Frågan 12

Vad fokuserar den här filmen på?

2008-08-19T04:25:00.000-07:00

Film Frågan 13

a) snygga kläder (outfits)?
b) miljövänlig återvinning?
d) valet av en ny drottning?

Stephan Spelberg: Gluffs,chewgjuögglluffszc, jäkla glufsgott med Fransnch Nuugaaath!!

Jesper: Javesst, Japp med. Gloffsch,Gott,Gott. Tillverkasgloffs, ...glufsglufs... i samarbed med Arbetslösa tandläkare. Du det där är en jäkla feministrulle. Smack,gloffsch,gotti gott, inte en normal man överlever!

Stephan: Gloffsch,gloffsgotti-gott-gott. SeeeeEGTOm du minns rätt ja !

Jesper: Du låter som om du är förkyld!

http://www.impawards.com/1973/invasion_of_the_bee_girls.html

Sommarens Repriser

2008-08-01T04:59:00.000-07:00

D

...... DR AMALGAM !!
Du har väl inte glömt att gå till tandläkarn? Nu är ju amalgam ofarligt igen enligt en tysk undersökning. Billigt kan det bli också (mängdrabatt).
Tänk på att hålla lokal och utrustning och tandsköterska kostar.

http://gobbabibliotheket.blogspot.com/2008/02/dr-amalgam-och-andra-professionella.html

Ja, nu kan det sägas; Carro är Karro.
Karolina i högsommarform på besök hos släktingen Lumumba
HAR JAG MISSAT NÅ´T PÅ TV?
Få en intressant överblick av Tv-tittandet.

http://gobbabibliotheket.blogspot.com/2008/01/har-jag-missat-n-t-p-tv.html

O P H A N I A

2008-07-13T08:57:00.000-07:00

Några gånger i min ungdom hade jag varit på lådbilsrally, som åskådare. Nerför en hyfsad backe tävlade man, i mer eller mindre fantasifulla ekipage. Dessa minnesbilder underlättade för mig förståelsen av de fordon som stod uppställda vid Opahnias östra stadsport. För att komma till samhället skulle man logga in i en liten kioskliknande byggnad, därefter leta upp det fordon man blivit tilldelad. Vanligen stod ett sådant redan i startposition. Ner till Ophania åkte man längs en flera kilometer lång backe. Det fanns egentligen fyra backar, en från varje vädersträck. genom tillfälligheter hade jag valt den östra backen.

Ophania låg i en grop. Genom satellitfoto kan man se hur samhället ligger som en mörk fläck mitt i en kvadrat. Det var tidigt välbekant att tog man sig till Ophania, var det inte så lätt att ta sig därifrån. De som är infödda Ophaniabor brukar aldrig ta sig därifrån, helt enkelt för att de vet vanligen väldigt lite om hur det i praktiken är att leva i världen utanför. För en infödd Ophaniabo känns världen utanför mycket otrygg. Inte ens banken hittar man, den ligger ju inte på det vanliga stället.

Vinden susade lite kring öronen när jag rullade nerför backen i ett blåvitt ekipage. Kunde bedöma att lådbilen var en imitation av en Corvette Stingray. Farten var väl inte mer än 12-15 kilometer i timmen. Det var alltså inte en särskilt brant nerförsbacke, men den var lång. Lite avkopplande var det faktiskt att se det ganska öde landskapet passera revy under relativ tystnad. Vegetationen ökade ju längre bilen rullat neråt dalen. men det var ödemark, utan mänsklig bebyggelse. Såg en skogshare och några fåglar. Backen började plana ut ytterligare. Någon minut senare uppenbarade sig första tecknen på bebyggelse. Det påminde ungefär som när man åker tåg och plötsligt rullar ut ur ett skogsparti.
Ur en koja invid dök det upp en ung man i ljus overall, med en stor metallkrok som var fäst i en vajer, som i sin tur var fäst vid linbanan ovanför, som här tog vid.
Rutinerat hakade han fast kroken i nosen på mitt fordon. Farten ökade nu betydligt, det ryckte till ibland. Jag anade att från och med nu skulle också bebyggelsen vid båda sidor succesivt hela tiden öka
Ophania var en stor stadsliknande tätort, med ganska låg bebyggelse. Enligt förhandsinformationen jag hade, skulle jag komma direkt till dess centrum.
Mitt första obligatoriska göromål var att skaffa ett arbete. En hälsokontroll skulle också ske, troligen i samband med en intervju. Behövde inte fråga efter vägen, eftersom jag hade fått en liten karta, Introduktion till Ophania, redan vid inloggningen, , uppe vid den långa backens början. Det hela var förvånansvärt enkelt när jag steg av vid en lite större station, Ophania Grand Central. Därifrån hade jag bara några meter att gå till INSKRIVNINGEN. Skylten var nästan överdrivet stor.

Ingen sade något till mig. Alla verkade liksom redan finnas på plats för just mig, vilken korridor eller vilket rum jag än kom till. Några log. Oftast bara med en liten gest med handen. Jag fann det behagligt och enkelt, så här långt i alla fall. Somliga gamla bekanta hade innan resan försökt skrämma mig med att Ophania, det var...., ja, man hade sett på mig med skräckslagen blick. Som om att det fanns något man saknade ord till. Som om att Ophania låg under all kritik. Jag trodde inte alls på det, mest att dom varit lite avundsjuka. För mig var det det inte resmålet för en ren semester, men ett fungerande samhälle där man kunde arbeta och bo.

Efter att åter ha skrivit min namnteckning på ett papper, som verkade vara en kopia på det jag skrivit på vid inloggningen, fick jag i ett rum träffa den förste som tilltalade mig med ord. Det var en läkare, dr Bruhnstein, vilket namnbrickan direkt avslöjat för mig. Kände mig lite lugnad av att möta en speciell person. Hade känt en liten oro inför mitt första möte med en talande människa. Skulle det vara en man eller en kvinna? Hade den personen en ospecificerad sexuell läggning?
I Ophania hade alla, jag sett så här långt, likadana ljusa uniformer. Dr Bruhnstein var tveklöst en kvinna, något storvuxen. Hon såg mig rakt i ögonen, inte direkt ovänligt, men ganska uttryckslöt. Så fortsatte i en halvminut, som om hon väntade på att jag skulle säga något. Så var det,... kom på att hon bara väntade på att jag skulle berätta något!
- Ja, jag har kommit till Ophania och nu e det dags för en läkarundersökning, om jag har förstått det rätt? Resan har gått utmärkt. Kan inte klaga på något tycker jag.
Hon, Dr Bruhnstein, blinkade några gånger, men hade annars samma min som tidigare. Som om hon väntade. Det gick ytterligare tio sekunder.
Skulle just fortsätta...., när hon öppnade munnen, drog in ett större andetag, hennes byst höjde sig Luften kom ut ur henne igen när hon sade;
- OH FAN.

Jag blev i några sekunder mest förvånad och kom inte för mig annat än att nicka.
Samtidigt kom några andra sköterskor som tog tag i mig, förde mig ut ur rummet, till ett annat, som det visade sig vara ett ganska vanligt kontorslandskap. Kunde det vara Försäkringskassan? Det var Arbetsförmedlingen. Det medicinska hade varit snabbt överstökad hann jag tänka, förstod att nu gällde det att fokusera på arbetstillfällen i Ophania.
Jag hänvisades med ordlösa gester att sätta mig, för att vänta på, vad jag förmodade kunde vara en handläggare.
En kort man kom in, Dr Bonzo. Väntade en stund på att han skulle säga de inledande orden, men insåg efter en stund att just det var inte ordningen. Här var det jag som skulle prata först.
- Hrkmm, jag har kommit till Ophania i de bästa avsikter. Ganska frisk är jag väl, det har er läkarundersökning redan visat antar jag. Jag har spelat en hel del musik. Tycker om att skriva också. Nu förväntar jag mig att tjänstgöra i ert samhälle, erhålla ett lämpligt arbete och göra rätt för mig.
Den korta mannen bakom skrivbordet höjde på huvudet något och fäste blicken stadigt i mig. Hans ögon, under de buskiga ögonbrynen, studerade mig utan att avslöja något speciellt. Han drog in ett djupt andetag och sade;
- OH FAN.

Just det faktiska praktiska mötet med andra intelligenta varelser när man komtill en annan civilisation, var bland det mest spännande man kunde tänka sig. Ungefär så stod det ofta i de flesta science-fiction rese handböcker jag läst innan resan. Jag hade mestadels lånat dem på bilblioteket, endast ett fåtal hade jag haft hemma. Från Arbetsförmedlingen hänvisades jag åter ut till perrongen. Antog att man hade tilldelat mig någon sorts fritid tills vidare. Ett litet tak skyddade mot duggregnet som börjat, men några droppar blåste in då och då. En liten kiosk som liknade den vanliga Pressbyrån jag var van vid, ovan jord, om man säger så, stod mellan ett par pelare. Tittade en stund på sortimentet som fanns bakom glaset. Det var inte så omfattande. En sorts choklad,en sorts tidning och en sorts frukt. Jag böjde in huvudet genom den lilla gluggen, men kunde inte se någon expedit.
- Vad kostar chokladen ?, frågade jag ändå för att se om det var någon hemma. Kanske kunde det finnas en barnarbetare som gömde sig under disken? Två unga kvinnor kom gående längs perrongen, nästan arm i arm, det verkade vara väninnor. I samma ögonblick kom jag på att jag hade ju ingen lokal valuta. Vände mig emot tjejerna och frågade;
- Vet ni var det finns ett växlingskontor? De stannade upp och tittade roat på varandra. Egentligen var det två riktiga babes, i korta svarta kjolar och generöst urringade vita blusar med mycket krusiduller. De sade samtidigt, som om de vore siamesiska tvillingar;
- OH FAAN!
Jag ruskade uppgivet på huvudet. Det gick inte att komma nån vart med Ophaniaborna. Men till min överraskning fortsatte de prata;
- Du är inte ophanier! Fan vad häftigt!. Äntligen! Vi är från Bocklunda och har varit här en vecka. Det finns ett hål i stängslet mellan norra och västra porten.
Blev offantligt överraskad av att höra sammanhängande längre talade meningar igen. Ställde ner min resväska, sträckte armarna mot skyn av ren lättnad och tacksamhet.
- Så ni är från Bocklunda! Vad härligt! Vad gör ni här? Vet ni varför dom inte pratar?
Flickorna som visade sig heta Fritzi och Annbelle var nog inte riktigt myndiga ännu, man hade rymt hemmifrån för att träffa riktiga killar, men gått vilse. För första gången på flera timmar kunde jag slappna av, tog fram mitt försilvrade cigarettetui. Öppnade och såg mina välbekanta handrullade cigaretter ligga som små stockar. Bara någon sekund efter att jag öppnat locket gick ett larm;
DööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööööö
Hukade mig i förskräckelsen och tjejerna höll för öronen.
DöööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööö
- DET ÄR RÖKFÖRBUD HÄR!!!....HELA OPHANIA.....!, skrek Fritzi, och Annbelle nickade med stirrande ögon,

Jag stängde omedelbart cigarettetuiet. Larmet tystnade lika snabbt. Men det var redan försent, vi var observerade. Vi hörde klappret av springande skor, lät som kraftiga kängor, förmodligen militäriska. I några ögonblick tittade vi förvirrat på varandra. Annbelle fick syn på något och pekade mot rälsen en bit bort. Bara cirka sextio meter ifrån oss, såg vi hur en av lådbilarna drogs baklänges av vajern. Den var på väg tillbaka uppför backen.! Greppade min resväska och vi började springa, Vi kastade oss i lådbilen just som tiotals unifomerade ophanier nådde platsen där vi stått tidigare, vid den tomma kiosken.
Jag, Fritzi och Annbelle hade lagt oss ner i det sakta rullande fordonet. Vi hörde hur rökpoliserna klapprade omkring den tomma kiosken i sina boots och hela tiden liksom skrek;
- oh fan, OH FAN, Oh Fan, Oh Fan. De hade ficklampor.
Det var riktigt otäckt, men för stunden kände vi oss ändå relativt trygga ihopträngda på golvet i lådbilen, som sakta drogs ifrån Ophanias centrum. Varken Fritzi eller Annbelle hade säkert inte duschat på en vecka, men det gjorde verkligen inget. Var bara tacksam över deras intima närvaro, där vi låg som tre sardiner. Jag låg där mellan dem och tittade mot himlen. Fordonet skakade sakta och det gnisslade ibland från hjulen.
- Vi kommer snart till en ändstation och där finns en vajerkille, han sköter fastkrokningen på bilen, viskade jag till Fritzi som hade sitt ansikte närmast mitt. Annbell hade lagt handen på min mage. Där rullade vi uppför backen.
- Vad händer sen?, viskade Fritzi tillbaka.
- Vi får väl fortsätta till fots. Vet inte hur de får bilarna uppför backen därifrån.
Detta skedde snarare än jag riktigt anat. Kanske gjorde spänningen att tiden bara rusade iväg. Lådbilen stannade med ett ryck. Vi flög upp ur bilen så fort vi kunde. Annbell fastnade med blusen i någonting och den revs upp vid sidan. Hon försökte skyla sig så gott hon kunde.
- Har du inte sett naken hud tidigare grabben, skrek jag till stationskillen som verkade lätt chockad över att bilen hade haft passagerare.
- Om du blundar och räknar till femtusen, skall du få godis sen, sade Fritzi nästan fnittrande medan vi började ta våra första halvspringande steg.
- OH FAN, sade killen och höll handen för ögonen. Han stod kvar, till min lättnad.
Resväskan kändes tung just då, men den ville jag ha med mig. I den fanns bland annat en del nödutrustning, som verkligen kunde vara bra att ha i det här oväntade skedet av resan.
Backen var nu brantare. Fritzi och Annbell ville gärna ta av sig skorna, trots att vägen var asfalterad. Alltför höga klackar på skorna kändes bara jobbigt i uppförsbacke. Det var säkert flera kilometer upp till backkrönet. I höjd med en samling enbärsbuskar och några stora stenar markerade jag med handen att vi skulle gå av vägen. tressa i uppförsbacke, det är inget roligt.
- Är det inte bättre, ... bra om vi vilar en stund?, fick jag fram något andfådd
Fritzi och Annbell nickade ordlöst. Vi hade knappt lagt oss i gräset, när vi hörde en helikopter. De hade inte gett upp jakten!

I icke-rökande Ophania hade det gått ett storlarm. Jag var en efterspanad brottsling som var på flykt med två misstänkta spioner! Tänkte både oroligt och tankspritt på hur det kunde ha blivit på det viset. Sanning, lag och ordning var ju ofta en tolkningsfråga. På något sätt hade jag och mina två vänner korsat linjer man inte bör korsa i Ophania, på något sätt hade vi skadat deras koder i ett fungerande, tilltänkt idealsamhälle. Vi stapplade ut på vägen igen. Fritzi hade bara vilat sina långa ben bland grästtofsarna i en halvminut, men hade fått någon sorts myror på sig. Hon försökte sopa bort dem med handen och hamnade sju-åtta meter efter mig och Annbell.
Gick ner på knä och öppnade min resväska, byxtyget på knäet skavde mot asfalten. Tog fram heliumampullen och ballongerna. Victoria Silvstedt ballongerna. Hade tagit med mig lite olika attiraljer som jag eventuellt kunde använt vid någon byteshandel i Ophania.
- Det är ju Vickan!, sade Annbell storögt när jag med rutinerade grepp lät blåsa upp ett halvtdussin ballonger. Visst, de var naturtrogna, och höll de exakta måtten. Tillverkade i Malaysia och jag hade fått reda på det genom en kontakt på västkusten. Släppte iväg dem och de for upp i luften som den naturligaste sak i världen. Det skulle distrahera helikoptern ett tag.
Fritzi kom ikapp oss i samma stund, och vi fortsatte med så raska snubblande steg vi kunde.

Plötsligt hörde vi ljud framför oss. Någon var på väg nerför backen! Strax efter såg vi en helt rödmålad lådbil påminnande, om en Saab 96, men som cabriolet. Vi steg åt sidan och såg bilen rulla förbi på nära håll. Det var två skrattande tonårskillar i bilen och deras gotiska modsfrisyrer fladdrade i vinden.
- NEJ ÅK INTE NER DÄR!, skrek jag.
De bara skrattade och rullade vidare, men gjorde tydliga tecken på att något förvånat lagt märke till Fritzi och Annbell.
- Det kommer också att distrahera helikoptern, sade Fritzi tyst, nästan lite belåtet.

Vi fortsatte stilla uppför backen tills vi såg inloggningsstationen. Jag kände det som om vi hade kommit till en oas. Vår strapatsrika vandring från gropen var över.
Vid lättmetallgrinden frågade jag funktionären om man kunde få en öl, helst en Carlsberg.
- Naturligtvis till tjejerna också, de är aderton.
Vi satte oss i de gröna trädgårdsplaststolarna, vid ingången till helvetesäventyrshålan Ophania. den östra infarten.
Mannen kom tillbaka med tre ölflaskor på en bricka. Några nya svettdroppar kände jag fortfarande på min panna och det rann fortfarande längs ryggen.
.- "This is probably the best beer in the world", sade jag skämtade lite över tv-reklamen.
- Oh FAN, sade funktionärenkyparen, men vad var annat att vänta. Om han inte var ophanier, så hade han inte sett varken tv-reklamen, eller den gamla filmen med John Mills som hela grejen bygger på. Eller så kände han till alltihopa och bara skämtade, heder åt honom i så fall.

- Och vad har vi lärt oss idag?, sade jag i riktning mot Fritzi och Annbell när jag lugnat ner mig. Fritzi tog klunk från sin flaska, svarade inget direkt, såg frågande på mig. Annbell ruskade lätt på huvudet och gjorde en min med stirrande ögon. Böjde mig fram och lutade armbågarna mot det lilla runda trädgårdsplastbordet.
Jag antog att de unga damerna egentligen och åtminstone var lite ophanier, via släkt och så, annars hade de inte stått ut därnere i en vecka. Bocklunda låg bara någon mil därifrån

- Deras enkla talspråk. Usch ja. Inte ens en dyslektiker eller analfabet kunde tyckt att det var bekvämt. Men så är det, sade jag avslutningsvis och tömde resten i min flaska stående. Mina byxor var dammiga och skrynkliga.
Vi skildes som vänner en bit bortåt landsvägen, där den delade sig åt tre olika håll. Slängde en blick i min almanacka vid busshållplatsen. Hade bokat in ett par andra resor senare i år, Snippan Town och DampCity väntade, men det hela hade fått bero lite på hur länge jag skulle stanna i Ophania.

CUPORNA - fördomarnas tempel.

2008-06-01T01:47:00.000-07:00

Efter min resa till Tape City, som det tog längre tid att hämta sig ifrån än jag antagit, beslöt jag mig att göra ännu en resa, till Cuporna. Om Tape City var ålderdomligt och närmast något vad man kan kalla stillastående, visste jag att Cuporna var relativt högteknologiskt. Det var också svårare att hitta dit. Det sades att det var också en plats man egentligen bara kunde besöka en gång i livet, det var då sanningen uppdagades. När den rätta tiden var inne. Men många försökte återvända dit i sin fåfänga.

På redaktionen hade en sensitiv psykiater uppfattat signaler i min berättelser och tipsat ledningen att en nära förestående resa till Cuporna kunde vara mitt öde.
Min gamla bil rullade lätt på landsvägen, Till skillnad från Tape City, kom man till Cuporna genom olika förstäder, om man vill kalla det så. Det var ganska små samhällen, som byar, men varje nytt samhälle antog de kulturella strukturerna, för mig, allt märkligare former. Egentligen var det alldagligt, men jag såg det annorlunda.
I ett av dessa mindre samhällen stannade jag till för att köpa mig en korv med mos, kanske en tidning. De gulsvarta löpsedlarna skrek emot mig från kioskväggen, de flesta basunerade ut samma nyhet, tecknen för vår nära förestående undergång.
Åtminstone så här långt verkade allting ungefär som vanligt. I korvkioskluckan beställde jag en smal grillad med pommes, och faktiskt en Pucko. Jag visste att det var lite naivt att beställa Pucko, men här kunde ingen bekant se mig, upptäcka min lilla last. Väntade några minuter och expediten böjde sig ut;
- Varsågod, här har du. Det är med Pommes Fritzl. Chokladdrycken har du här i nappflaska.
- Pommes Frtzl?
- Just det Det är gjort inom familjen. Samma familj, i utkanten av Cuporna. Det finns ett äkthetsintyg på vår vägg här.
- Varför får jag chokladdrycken i nappflaska?
- Det är mest ungdomar som handlar här. Önskas något mer? Hora heter jag, välkommen tillbaka.
Satt i min Wolkswagen och käkade upp min beställning. Smaken var ungefär som vanligt, men det är ju så, att det man inte vet om, det har man inte ont av.
Hörde jag rätt , eller var det bara jag som inbildade mig? Dora kunde ju hon inte heta, jag var för nära Cuporna?

Körde vidare mot ett mera kuperat landskap. Cuporna låg uppe i ett höglandsområde. När jag närmade mig staden blev jag omkörd hela tiden. Antog att det var hetsiga unga män som köpt sina körkort, snarare än att erövrat dem genom tålamod. Landskapet var vackert. Min bil gick bra, åtminstone på treans växel. Märkligt att så få hade lyckats fotografera det, den karaktäristiska infarten till staden, träden och de stora stenarna. Blev stoppad vid en gränskontroll med flera uniformerade vakter.
- Och vart är ni på väg då, i den där dåligt besiktigade bilen? Har ni druckit alkoläsk? I vilka avsikter kan ni komma till Cuporna utom de fientliga?
Jag blev onekligen lite ställd av sättet av kommunicera, men jag hade studerat berättelser från trakten och visste att man kommunicerade med en direkthet som ofta verkade vara fullastad med fördomar. I Cuporna levde man med världsbilden att allting hade redan hänt. Det medgav en social samsyn där man i regel fastslog alla händelser som bekräftelser. Kanske var jag redan kraftigt påverkad av miljön, eftersom jag utan något större avkall på moral och hövlighet, sade jag till vaktposten;
- Vad gnäller du för ditt jävla as? Har du inte något viktigare för dig? Ät några clementiner så skiter du bättre.
Såg i backspegeln att någon synlig aktivitet verkade inte mitt agerande utlösa. Vakterna stoppade redan nästa bil.
Hittade ett hotell, Wall of Triumph Futura , med en nattklubb i anslutning , Smink Club. Öppnade min gröna resväska på sängen, i det svagt belysta, men sammetsbeklädda i rummet, och klädde om mig efter en dusch, i det för all del ganska komfortabla badrummet. Inget hade lämnats åt slumpen, frånsett en enda detalj, rummet hade inga fönster.
Stegade nefrör trapporna till klubben, ett sorl hördes uppblandat med musik. I halvdunklet verkade det mesta, som vanligt är i den miljön.
En bar serverade drinkar, gick fram till disken;
- En stor Vodka Harry Lime, med extracentliter.
- I ett saftglas? Haha. Hur gammal är ni? Får jag se leg. Du verkar ju inte ha fyllt tolv. Går du på mellanstadiet? Haha.HoHoHo.
Kände mig lite orolig inombords, på de frekvenser i min hjärna som var mest opåverkade av Cuporna. Återigen antyddes det att jag måste sett ung ut. Redan i kiosken i utkanten av samhället fick jag Pucko i nappflaska, vaktposteringen frågade om jag druckit alkoläsk och nu ville bartendern på Smink Club servera drinken i saftglas. Här fanns något samband, men, hann inte tänka klart över frågan, innan min blick for en bit inåt lokalen, fångade upp något bekant.

Var det inte?! Det var ju..., det var ju... Louise Jaerleskoogh, som jag även träffat i Tape City!!

Hon satt och, som det verkade, och råflörtade med några fotbollspelare framför den lilla scenen. Just då i samma ögonblick tändes de gula blinkande strålkastarna och in till mikrofonstället stegade Magnus Bottner, den kända ståuppkomikern. Vilka sammanträffanden, allt inom några episka sekunder. Det förvånade mig inte att Bottner uppträdde i Cuporna, hade ju aldrig hört honom uttala annat än fördomar. Han var klädd i fluga och rödvit-rutig kostym, såg nästan mer ut som Brolle.
Gav mitt leg. till bartendern, medan jag fortfarande såg mot scenen.
- DET DUGER INTE HÄR, hörde jag i högra örat.
Vände mig något irriterad mot bardisken;
- Ge mig vilken drink som helst STOR. Med ett randigt jättesugrör, om du så vill!
Hann med förströdda blickar från ena ögonvrån se att bartendern hällde upp mjölk i en ljusblå plastmugg. Följde onekligen hellre nu händelsutvecklingen inåt lokalen. Ståuppkomikern drog sina skämt. En del råa skratt hördes. Bottner körde sin vanliga incesthumor, antagligen för att kunna betala hyran även nästa månad för sin sjaskiga enrummare i någon kaninhåla.
Mest hade jag blicken på Louises förehavanden. Skulle hon komma ihåg mig, att vi faktiskt tillbringat en natt tillsammans i Tape City? Vem var de där fåniga fotbollsspelarna?
Det skulle jag ta reda på, men hejdade mig. Bottner lämnade scenen och till min förvåning gick Louise upp istället. Hon slängde hastigt av sig en grå överrock, ett plagg jag inte tidigare lagt märke till i lokalens halvdunklel. Under rocken hade hon haft en skimrande fotbollsdräkt som nu blottades inför de gapande gästerna på Smink Club, i Cuporna.
Orientalisk disco-rock musik strömmade ut ur högtalarna. Det slog reflexer från Disco-kulan som hängde i taket. Några ivriga funktionärer rullade in ett litet fotbollsmål. Ett par nya spelare dök upp från kulisserna, med stora bollar.
Louise stod nu på tå med sina dubbade Adidas och vek sig som en fällkniv över det lilla målet. Där hängde hon på överliggaren, som tvätt på tork, nära ena krysset.

Hon var som en matta som skulle piskas i takt med Lasse Dahlqvist´s "Jolly Bob i Aberdeen"!!!
Och det värsta av allt, hon hade ett stort kryss målat i baken på fotbollsbyxorna! De skulle skjuta bollar på henne! Många bollar!
Louise skulle bli träffad och rulla ner för nätet på baksidan av målet, tills hon fastnade i det som en sprattlande fisk eller ett villebråd!
Jag ställde min plastmugg beslutsamt på bardisken och rusade in i salongen. Vilken man som helst med fadersinstinkterna i behåll hade agerat likadant.
Redan efter några meter kände jag hur några robusta armar tog tag i mig.
De hade onekligen vanan inne och kopplade något omöjligt grepp, så att jag var tvungen att följa med ut på hotellets trappa.
- Ser ni inte att hon kommer att bli misshandlad! , försökte jag,
- ............... men, jag var ju i Cuporna.

Det hade ju redan hänt. Alla händelser var ju bara bekräftelser i fördomarnas tempel. Som ordspråket säger, enligt den finska indianhövdingen ROIKKUVA RÄKÄ; När man ser huset rasa, har det redan rasat. Hennes folkparksturne, med ett o annat gästspel på någon nattklubb, hade redan varit, för flera veckor sen. Som gästföreläsare hade hon fört sin alternative lifestyle ut över landet. Som tusen och åter tusen andra, hade jag låtit mig inspireras.
En av ordningsvakterna släpade med mig, och pekade på de gamla affischerna som ännu hängde på ett plank tvärs över gatan: " LOUISE - the Queen of Balls ", "Världens bästa fotbollsmålvakt, för alla vill träffa henne". Bottner hade också antagligen varit där även om inte någon gammal affisch bekräftade det just då.
Min fantasier hade spelat mig ett spratt.
- Du skall nog hålla dig till Dajm, grabben, sade ordningsvakten lite spydigt.

Redan halvtimmen senare var jag vid stadsgränsen, med min gröna resväska.
Jag hade ingen bil. Byxorna kändes dammiga, svarta, och blankslitna på knäna.
Det var något otrevligt med Cuporna. Hur länge hade jag stått där vid landsvägen?
Kanske hade jag stått där en hel vecka och funderat.

Allt var möjligt i Cuporna, fördomarnas tempel
Med hjälp av de saligas bekräftelser.

Sedan finns de inte alls.

Aktuella Jobb

2008-05-21T03:10:00.000-07:00

Det finns jobb även utomlands, om du inte hittar ett i ditt närområde.

http://www.cityoftyler.org/Police/WantedPersonsFeaturedinAmericanClassifiedAds/tabid/501/Default.aspx

Sveriges Hemliga (?) Försvar.

2008-05-17T11:11:00.000-07:00

Inte behöver någon vara expert för att konstatera att de planerade svenska försvarsnedläggningarna är i ögonfallande. För någon vecka sedan diskuterades de i SVT:s Agenda. Det var också i ögonfallande att den ene var, uniformerad, från försvarshögskolan (?) i Finland och den andre, Sveriges representant hade en dialekt som avslöjade att även han hade finska rötter. Förutom den alerta helsvenska (?) kvinnliga programledaren, var det inte fler. Hubinette ledde det lilla kabinettet.
Det var framförallt några framstående svenska politiker jag saknade. Är det svenska politiska jet-setet så- in- i -Norden ointresserade?

En gång i tiden var sådant här löpsedelsstoff, rikets säkerhet.
Under den förra regeringen hade knappast skett någon militär upprustning, men under den nuvarande har jag en stark känsla av att man ser Sverige som ett företag, en firma. Företagsledningen kapar helt enkelt de delar som är olönsamma, oavsett konsekvenser, inte minst för de anställda (=skaffa ett nytt jobb)

Däremot k a n JAS projektet vara lönsamt...., ifall, om.... det är lite status också att ha high-tech, som kanske står sig i konkurransen, ...om de där d ä r b o r t a bara skulle köpa in några plan.
Jag är varken för krig eller militärstyre. Men jag är emot total avsaknad av öppen organisation, för olikartade beredskapssituationer av gemensamt samhällsintresse.
Militär beredskap kan innefatta många andra saker än krigföring, till exempel en välutvecklad organisation att ta till vid naturkatastrofer, stora industriella olyckor, terror.
Sådant sker inte Sverige är ett vanligt motargument.

N ä r något händer, blir det traumatiskt.
Det fanns ju nära ingen beredskap alls.
Då börjar man leta efter syndabockar.
Aftonbladet och Expressen griper då in...

Vad kommer ut i andra ändan av omfattande militära nedläggningar?

Kanske börjar man redan inom några år diskutera obligatorisk samhällstjänst?

Ett säkert Vårtecken i Gobbarnas Värld

2008-03-30T01:34:00.000-07:00

En av vårens första cykelturer - personligt med Fred Ljungbärley

2008-03-24T02:24:00.000-07:00

Som Knallbeck skulle ha sagt, han som en gång frivilligt hjälpte mig att flytta ; "Sannerligen är detta inte ett Kaanans land"

Inte alls länge sedan, innan den kyligare, envisa regnperioden, gav jag mig äntligen tid till en välbehövlig cykeltur. Har cyklat många gånger i omgivningarna, i tanken var inte svårt att i planera en lämplig rutt. Men ville ändå inte i förväg exakt bestämma hur färden skulle bli. I cykelkorgen fanns en ståltermos med kaffe och en halvliters plastflaska med äppeljuice. Ingen cykelpump och inga punkagrejer, ingen cykelhjälm. Kan vara fegt att gardera sig för mycket!
Från stadens centrum trampade jag längs den unika Stora Gatan, vidare ut genom stadsporten, mot Grottmöllan, som jag snart passerade. En första lite besvärlig backe gjorde sig påmind där, vid Bassgårds konstatelje´, ungefär. Alla som känner trakten vet att härifrån är det lätt att färden går mot Knallilt, men man kan svänga av mot den lilla kyrkan. Annars hamnar man lätt i Sperligsbyttan och där fanns ju inte mycket att se.
Vid avtagsvägen studerade jag en stund en samling halvvuxna ankor i en av dammarna. Ovanligt glada verkade man, plaskade och dök. I just den dammen verkade vattnet vara fritt från algblommning. Bodde inte Jon Eriksson någonstans här i närheten? Honom hade jag knappast muntert träffat sedan han till en fotbollsmatch delade ut programblad. Jag passerade genom lövskogen och hörde vattensorlet från ån, som här i årtionden haft sin lilla damm och fors. Den populära bron utgjorde gärna underlag för både romantik och spinnfiske.
Strax var jag framme i ett öppet landskap där man ibland kan se vältränade hästar springa i hagen. Bakvägen närmar man sig travbanan om man så vill, kanske med en mjukglass i handen om man stannat till vid kiosken.
En riktigt besvärlig backe uppmanade mig att stiga av sadeln och gå uppför, i sakta avkopplande takt, tills stadsdelen, det villatäta östra Ballås, stod framför mina ögon.
Därifrån gick färden mot Flängbybyvägen, och den härliga cykelbanan mot Bulleribångdalen. Här stod jag inför en klassisk längre etapp, enligt mina mått mätt, tvåmilen. Cykelbanan härifrån består av ett rejält asfalterat avsnitt, egentligen den gamla järnvägen, och går naturskönt genom skiftande landskap, bland annat längs med den lite spännande Gyttjeån som utgår ifrån Dimlångssjöarna. Bilfritt i örat ett tag.
Vädret var i det här läget blandad molnighet, i alla fall utan inslag av sydeuropeisk värme., men, frånsett lite redan halvljummet kaffe, började vätskan ta slut i cykelkorgen. Beslutade att väl framme i Flärtberga skulle jag omedelbart ge mig av av mot Dimlången, tretton nya kilometer. Också en ganska trevlig strapats. Kuperat. Kastvindar gjorde sig påminda på höjderna. Mina ben arbetade ihärdigt, pedalerna kändes inte alls tunga att trampa. Tur var det, för här ville jag inte ha "motorstopp".
Önskade att jag hade haft en Web Cam på cykelstyret. Något som filmat mina fladdrande nya blå gymnastikbyxor.
Sedan tidigare visste jag att skogen här i trakten, med rikt insektsliv, kunde kännas ganska "sumpig"vid närmare praktisk kontakt.Vad jag framförallt saknat, på vägen från Flärtberga, är mossiga bergknallar, där man kunde sätta sig ner en stund och andas in annat än gödseldoften från slättlandskapet. Och mest av allt saknade jag förstås en decentraliserad Handelsbod, som kunde tillhandahålla plåsterlappar och Salubrin, om man gjorde turen sommartid.

Beslöt att knacka på hos familjen Långgårds i Dimlången.
- Hej jag heter Fred. Kan jag hos er få köpa lite mjök och ägg till marknadsmässiga priser?
Bonden, Erik Långårds, tog sig om hakan, funderade.
- Ja, men det blir dyrt.
- Det gör inget, jag har gott om pengar!
Kände med handen innanför min lätta gröna sportjacka. Men jag upptäckte att jag glömt min plånbok!
Erik Långgårds förstod att något inte stod rätt till och sade;
- Du kan få jobba som tjur på gården och därvidlag tjäna ihop till ett glas mjölk och ett ägg.
- Ja,...det är ju påsktider. Jag tar jobbet!
Självklart skulle man föregå som gott exempel och ta de jobb som erbjöds, allt annat var ren lathet.
Erik Långgårds stod bredbent på backen och sade;
- Du får övernatta i vebon. Det är avelsdags först i morrn.

Vedbon var ganska hemtrevlig, och riktig varm. Doften av hugget virke var inte det sämsta. En gammal batteridriven transistorradio av märket Radiola fanns på en hylla. Somnade till nattjazzen. Redan i gryningen hörde jag hur det knarrade i dörren, som slog på vid gavel, och där stod bonden, Erik Långgårds som alltid var uppe vid den här tiden. Frisk vårluft fläktade in genom dörren.
- Följ med, sade han kort och pekade mot det stora huset där jag antog att korna fanns.
Någonting inom mig ringde som en varningsklocka, men kunde inte komma på vad som inte stämde. Ladugården hade stora svarta dörrar av trä, dessa var nu öppnade vid ena kortsidan. På marken utanför låg ett tjockt rep som ledde in byggnaden. Erik Långgårds tog tag repet och började dra, med viss ansträngning.
- Nu skall du få se, sade han. Repet spändes i luften, medan han drog med fötterna stadigt i marken. Plötsligt lättade det. Ut ur ladugårdposrten rullade, långsamt, en gammal blå Wolkswagen, som jag gissade var av årsmodell 1960. Bullig, rund. Antikvärde. Vad kunde en man mera begära. Men det var en bil framför allt. Beundrade förstummat denna skapelse i halvannan minut. Vände mig mot Erik Långgårds. Han höll nu upp armarna något, i händerna hade han en videokamera.
Frågade; - Vad skall du med den där till?
Erik Långgårds visade en ny sida av sig själv. Han höll ner kameran något, om inte lite aggressivt sade han till mig;
- Visa nu va du går för, Cidi Boeh. Jag skall skicka in det till Sverige Roligaste Hemvideos.
Blev ännu torrare i munnen. Jag skulle ge mig på bilen.
Han skulle filma det, med den där fåniga gammaldags japanska videokameran. Om han ens haft en modern mobiltelefon. Jag började springa. Sprang fortare än jag någonsin gjort. In i skogen. Över lingonris och stockar. Vadade i bäckar. Trädens grenar slog mig i ansiktet vartän jag passerade. Vilse i skogen började jag tappa modet. Fram tills dess hade jag kunnat betala vilka marknadsmässiga priser som helst, för ett bad, ett glas mjölk och ett litet påskägg. Nu var jag beredd att stjäla till mig lite hög levnadsstandard.
Efter åtskilliga timmar nådde jag en kulle med någonlunda fri utsikt. Satte mig på huk bakom ett par stora gråa stenar och spanade. Nere i en dal såg jag en by, som jag efter en stunds dividerande kom fram till borde vara Fransberga. Ett nästan bortglömt samhälle, men stora nog att ha ett gästgiveri. Fransbergabona var kända för att prata endast någon gång om året. Oftast hade man tejpat för munnen med bred, brun packningstejp från den egna fabriken. Vanligen var det Styrelsen som bestämde vad man skulle prata om, och framförallt hur man skulle prata om det. En kvart senare stapplade jag in på gästgiveriet, "Röda Lyktan".
- Ge mig omedelbart ett glas mjölk. Jag skickar pengarna. En medelålders man stod och gnuggade ett glas med en diskhandduk. Något svar var inte att vänta. Vände mig mot en av gästerna vid de mysiga ohyvlade timmerborden. Inte heller han sade något. Hans ögon stirrade ovanför den breda tejpen.
- Firar ni påsk på det här stället?, försökte jag igen. Ett barn kom in någonstansifrån. Det var en liten flicka, som tog mig i armen. Inte heller hon sade något, men hon ledde mig till fönstret mot bakgården. Därute snickrade man, och iordningsställde ett stort kors av hyggligt stora furustockar. Tre-fyra fullvuxna män kom in. De sade inget, men tog tag i mig, och förvånansvärt snabbt hade man bundit mig både till händer och fötter. De släpade mig ut på gården för påskfirandet.
Men jag skall inte klaga. Här jag hänger i korset på fotbollsplanen i Fransberga har jag det relativt bra.
Och reportern från staden har lovat att föra ut min historia till allmänhetens kännedom. Jag kommer att bli belönad med arvoden och kommer att starta företag. Min lägenhet inne i stan hyr jag förresten just nu ut till marknadsmässig hyra. Alla siffror rätt. Så det rullar på, en cykeltur i min smak. Det händer ju alltid något som ger en nya härliga perspektiv på tillvaron.

HAN HADE KÖPT EN MEDVETANDEVIDGARE

2008-03-19T07:59:00.000-07:00

Ja, för honom, Ruberth, hade det blivit verklighet. Medvetandevidgaren var inget som man ännu direkt kunde köpa i lågprisvaruhuset, men nog hos den gamle bekante i periferin, Dr Otto Grahnbarr. Det gällde alltså till att börja med, ha den rätta kontakten. Medvetandevidgaren var enkel att använda, som ett par handskar. Det hade inget med droger att göra, men uppfinningen hade redan kritiserats i media till den grad att Dr Otto Grahnbarr misstänkliggjorts i pedagogisk månadspress, som en av de värsta syndarna i nutid.

Användartekniken var mycket enkel. Det gällde speciellt att få tummarna på rätt plats. För att det skulle verka intellektuellt mindre stötande, var handskarna diskret utformade som ett par barnhandskar, med Mickey Mus motiv på ovansidorna. Då såg det ut som att användaren var ganska barnslig till sinnet, men hade kanske kapacitet att räkna stjärnorna på en flagga i olika färger. Det gick alltså utmärkt att vistas ute bland folk med denna prototyp, som det väl får sägas att det trots allt var.
Någon vecka tidigare hade Rubert besökt Dr Otto Grahnbarr i hans bostad. Det var en söndag, Ruberth hade varit orolig över om han verkligen hört rätt i telefon. En söndag behövde väl doktorn vila från sina förpliktelser, även om han fortfarande var en ung man, endast 29 år. Ja, en gång hade han varit ett underbarn inom sitt vetenskapliga område. Hans skolkamrater kunde fortfarande berätta om de vådliga klassfester Otto hade dirigerat redan i mellanstadiet. Läskförtäringen hade varit något utöver det vanliga. Pigga och glada hade man sedan dansat i trädgården, i tron att man var på en nyupptäckt planet, där ingen hade några som helst begränsningar, bara man lydde kejsaren, som naturligtvis var Otto själv, klädd i en törnekrona gjord av rosenbuske.
Ruberth tryckte på knappen till dörrklockan. Strax kom Emily, hembiträde hos Dr Otto Grahnbarr, och öppnade den stora ekdörren. Hon hade vridit på den jättelika nyckeln på insidan. Dörren öppnades med ett knarrande.
- Kom in, ni är väntad, sade Emily. Ruberth steg in med sina ganska billiga, men fina skor han hade köpt bara en vecka tidgare. Även på andra sätt hade han förberett sitt besök, med tanke på dess vikt. Han skulle få köpa en medveteandevidgare, visserligen på prov, men ändå.
Dr Otto Grahnbarr satt framför en televisionsapparat i ett ganska stort vardagsrum med bruna, mysiga ryamattor som täckte delar av parketten. Han skrattade åt en, som det sedan visade vara, bandad kopia av Schlagertävlingen som gick av stapeln föregående kväll.
- Haha. HAHAHA. Hoooo-HOHAHaaaaaaHahahah. Det verkade vara mycket roligt. Ruberth kunde inte förstå vad som var så skrattretande. Dr Otto Grahnbarr hade upptäckt att Ruberth var i rummet, men blicken var fortfarande fäst vid tv-rutan.
- HHAAHAHaHaHa. HEEE-He-He!!!HiHiHiHAjaägerdåde,HaHahHA!!
- Ursäkta doktorn. Ursäkta min enkla fråga, men vad är det som jag missat...jag skulle vilja göra er sällskap i munterhetens gåva, sade Ruberth försiktigt, stående lätt framåtlutad, så att doktorn säkert skulle upptäcka honom, trots dennes blick fortfarande var fångad av televisionasapparaten ljussken.
Plötsligt började Otto Grahnbarr prata, men fortfarande utan att titta upp mot Ruberth;
- Det är Björn Gustafsson, den där nya komikern! Fan vad rolig han är!
Ruberth var förbryllad. Han hade själv sett

Schlagertävlingen kvällen innan, men inte skrattat en enda gång.

En timme senare gick Ruberth med lätta steg nerför de stora trapporna. På sina händer hade han nu handskarna, de diskreta, men med speciell teknisk utrustning kring tummarna. Dessa fungerade, enkelt uttryckt, som ett par antenner som trådlöst kunde nå den främre delen av hjärnan. Något microchips behövde aldrig inopereras, det räckte med en liten "plåsterlapp" som man kunde ha under mössan.
Ruberth glömt att köpa någon ny mössa, så det fick den gamle han engång beställt från Ljusdals Bandyklubb. Lite trång, men den blåste inte av i första taget. Normalt hade Ruberth tyckt det var lite pinsamt att ha en sådan mössa på sig, men tack vare medvetande vidgaren, kände han inget sådant. Allt mindre.
Bilen som stod parkerad utanför huset, en Mercedes-Benz av något äldre modell, ansåg han nu vara hans egen. Den stod ju där, mitt framför honom, och han hade ju nyss kommit ut genom husets ytterdörr. Bildörren var låst. Ruberth letade i fickorna efter en nyckel, men det fanns ju naturligtvis ingen, eftersom bilen var ju inte hans. Just då kom Emily ut på gatan. Hon var klädd i en blå hängselklänning, som omdelbart fladdrade i vinden. Detta var i mars månad och fortfarande ganska kyligt.
- Vad skall du ha för att ta av dig de där kläderna?, sade Ruberth och masserade sina tummar mot varandra. Emily visste att Ruberth var under påverkan av medvetandevidgaren, och kunde vänta sig lite av varje.
- Låt oss säga 100 000 kronor, Ruberth. Han verkade nöjd och tog omedelbart sikte på banken. Det var ju bara att gå över gatan. Några bilar tutade, men det bekymrade inte Rubert det minsta. Han gick med raska steg in genom bankens automatiska dörr. Någon nummerlapp tog han inte, utan gick rakt fram till kundbetjäningen. Han knuffade till en äldre dam som nästan också var framme vid disken.
- Hördudu, unge man! Vad håller ni på med!
Ruberth lade armen om hennes hals och svingade henne ner på golvet. Omdelbart därefter tog han de sista stegen fram till betjäningen.
- Jag vill ha 100 000 kronor. Det är en större affär än du fattar. Jag har nämligen en medvetandevidgare.
Ruberth höjde armarna, visade sina handskar på händerna. Banktjänstemannen var mer förvånad än skräckslagen.
- Vad tar ni er till? Ni har kastat en kund på golvet! Ruberth kände sig distraherad av dessa, som han tyckte, småaktigheter och gick ut från banken med raska , men inte springande, steg. Ute på gatan såg han inte till Emily. Bilarna stressade förbi som vanligt, trots att det var söndag. Han kände att det fanns så mycket att göra. Spela golf. Om han promenerade via stranden skulle han passera en minigolfbana. Det tog ju bara några minuter dit, tyckte han.
Vid denna årstid var minigolfbanan stängd, men han klättrade lätt över staketet. Den lilla träbaracken kunde han utan minsta problem bryta sig in i.

Han greppade en golfklubba, och tog några bollar i kavajfickan. Bredbent ställde han sig vid den särskilda banan med en röd liten stuga. Han antog att gällde att slå in bollen i stugan och den skulle rulla ut på andra sidan, i bästa fall rakt i hålet.
Någonting hände. Bollen kom aldrig ut ur stugan. Ruberth ställde sig där vid det lilla huset och började slå med klubban. Den lilla rödmålade stugan förvandlades till träflis, och oväsendet hördes sökert hundra meter bort. Några tonårskillar kom gående på vägen med sina cyklar, även något lockade av ljudet. Strandområdet brukade ju vara mycket stillsamt på våren. De stannade till och observerade Ruberth där han slog omkring sig på golfanläggningen, i en orange yllemössa.
- Vad göör du mannen ?!, ropade en av killarna, den storvuxne Ansgar.
Ruberth tittade upp och sade;
- Jag är performanceartist och ni kan gott betala. Vem uppträder gratis idag ?!!
Killarna kom fram till det sladdriga hönsnätsstaketet. Ruberth gick dem till mötes, men naturligtvis fortfarande på sin egen sida av inhängnaden.
- Är det inte synd om huset, var skall du nu bo någonstans?, frågade Ansgar. Hans kompis Hans-Bertil fnissade.
- Jag hade ändå tänkt flytta till något större. Som till exempel de öppna skjulen utanför ICA-Maxi, där man förvarar kundvagnar.
- De klarar du inte att slå sönder i alla fall. Du får ha större klubba, sade Ansgar sakligt. Han lyfte upp en vit plastkasse och visade några sprayburkar med färg.
- Skall du med till viadukten under järnvägen?
Ruberth tittade på dem som om de inte var riktigt kloka.
- Killar, det där är småpotatis. Vi går till rådhuset direkt.
Bara halvtimmen senare var man vid stadens .

Ruberth hade hämtat några femlitersdunkar i varuhuset som hade söndagsöppet. Problem uppstod i och med att han kunde inte få upp locket på den första lättmetalldunken. Han tog av sig handskarna. Han började fundera på vad han höll på med. Skulle han måla huset? Han var ju på torget, mitt i staden! Ansgar såg att Ruberth satt på huk, med ena handen för pannan.
- Vad står på mannen? Får du inte upp burken?
- Nej.
Ansgar tog fram en skruvmejsel ur fickan och kom till undsättning. Ruberth ställde sig upp, vinglade till någon sekund. Han kände yrsel och slet av sig yllemössan. Både Ansgar och Hans-Bertil såg förvånat på den plåsterliknande beklänaden på Ruberths huvud, vid det främre hårfästet.
- Har du skadat dig, frågade Hans-Bertil uppriktigt.
- Slut för idag, tack för idag, sade Ruberth uppgivet och vände sig om, började långsamt gå över torget.
Micky Mus handskarna blev liggande. Grabbarna undersökte dem, men kunde inte hitta något annat speciellt i dem, förutom några metalltrådar i tummarna

DOKUMENTÄRFILM-KLUBBEN

2008-03-05T07:06:00.000-08:00

med Stephan Spelberg
G-bibliothekets Stephan och Jesper träffades åter i klubblokalen för killar, för att se dokumentärfilmer som ännu inte visats offentligt. Intresset för dokumentärer gjorda av unga filmare är i växande, åtminstone i denna del av världen. I många garage mekkar man inte längre med moppar, man ser dokumentärfilm. De korta, mest bisarra hamnar inte sällan på YouTube.
Stephan: Har du köpt vitlökschips, som jag sa till om ?
Jesper: Nej, det blev ett 24 pack tugg-gummi.
(Således, någon mexikansk kväll blev det inte, däremot en riktig seg men smakfull gummi-kväll.)

KASTVÄSENDETS INFÖRANDE I SVERIGE - en utopi ?
(30min) Handling: Filmaren Rodney Coppola-Persson besöker inledningsvis en skolgård för att dokumentera tatueringar. Några minuter senare befinner han sig i gymnastiksalen och dess duschrum för intressanta närbilder, s k nakenstudier. Intervjuer ingår, men ingen vill svara på några frågor. En återkommande fråga i filmen är om tatueringar kan ses som ett första steg till kastväsendets införande i Sverige. Indelningen sjejer, sour-pups och Mamarazzi verkar klar bland kvinnorna, enligt en ledande speakerröst filmen. Det framhålles ändå att alla tre grupperingarna tillhör samma kast, med likartad lönesättning och likartade uppgifter.

Stephan: Cool rulle. Frågan är om inte den är bättre än många andra försök som gjorts i genren?
Jesper: Du menar Ränderna går aldrig ur, Allan, eller Castingfather?
Stephan: Precis. Vi behöver latrintömmare även i Sverige. Praktiskt med ambitiösa familjeföretg.
Jesper: Det har ju faktiskt med miljörörelsen att göra.
Stephan: Alla kan ju inte bli pappersvändare. Snyggt foto i gymnastiksalen.
Jesper: Du är allt lite småpervers. Det var ju rätt dunkel belysning. Lite skumma scener, men det är väl typiskt Coppola-Persson.
Stephan: Jag visste inte att Mamarazzi finns överallt. Tänk om de smyglyssnar oss, just nu!
Jesper: Så klart, men vi behöver inte vara oroliga för sour-pups. De går sällan på killklubbar.
Stephan: Om de inte gör en attack!
Jesper: Nej, det är nog mest vanliga sjejer därute. Står och säljer gammal korv på någon bensinmack och så vidare.
(Betyg 4½ tugg-gummi tugg)

DE GULA BOLLARNAS VITTNEN
(17 min) Handling: Vi får följa Filippa och Matilda som delar ut Kenokuponger i ett vanligt bostadsområde. De säger sig vara utsända av Bollhova Studenter. Ibland blir de inbjudna på kaffe och tårta, men både Filippa och Matilda är försiktiga när det gäller män. Stora skäggiga, med hängselbyxor. Filippa och Matilda lovar försiktigtvis att 144 Kenospelare skall få följa med till Gotland och träffa Kung Keno. I själva verket är de motståndare till detta, eftersom Drottning Keno inte har inkvoterats. I slutet av denna kanonfilm får man se Svenska Spels representanter spela biljard i the Yellow Room. Christian Look är filmens speciellt inbjudne stjärna. Han ställer frågor till en av statens kontrollanter under en dragning; "Varför är det så många bollar som har samma siffra, är det på grund av att ni har tendenslottning på grund av att maskinen gått sönder av stormen"? En upplysningsfilm.

Jesper: Det här är uppföljaren till Tippa dig Gul och Blå. Imponerande framtidsvision. En framtid som vi redan lever i.
Stephan: Javisst. Bollarna verkar pålitliga. När dragningen visades i slow motion såg jag en hand inne i maskinen
Jesper: Du menar i något filosofiskt i förhållande till de italienska läggmatcherna?
Stephan: Hmm, ishockey ja....minns väl toppmatchen Rögle-Västerås nyligen. Hur i h-te kunde det sluta 0-4?
Jesper: Kan vara en läggis, men i såfall är det ju läge för en ny film; De Svatta Puckarnas Långa Natt - Utan Vittnen. Till exempel. Sånt kan knappast göras i Italien. Läge för Steven Segal att reda upp det.
Stephan: Jovisst. Men nu diskuterar vi Keno. Man ser i alla fall bollarna. Inte som i Bundy.
Jesper: Intressant tanke, att man får se hur det går till.
Stephan: En sammanhängande film måste man göra i slow-motion. Kanske kunde man spela mot ett mål och ha sjuttio bollar redan från start.
Jesper: De som fått in flest bollar i det gemensamma målet vinner. Vilket publikfriande kaos på plan!
Stephan: Intressant. Du menar..., men till och med skarpögd måldomare från Tyskland kan ha svårt att hänga med. Någon digital avläsning kanske? Det vore ju fullt möjligt. GPS-sändare på bollarna?
Jesper: Det är individ mot individ. Och statens kontrollanter kan man alltid lita på, han sa till exempel inte ett knyst till Christian Look.
Stephan: Skulle man även kunna tänka sig individuell publikmedverkan? Tjugo inbjudna som får simma efter varsin boll i en bassäng?
Jesper: Ja. Och då kan ju statens kontrollant också få sig ett välbehövligt dopp. Men jag föreslår inte gula bollar, om vattnet är brunaktigt.
Stephan: Nu pratar du Indien! Vi är ju i Sverige. Jesper, en annan kväll får vi göra slag i saken och öppna skåpet med indiska filmer.
Jesper: Du menar dom där, där alla går klädda i skynken?
Stephan: Nja. Vackra tyger skulle jag vilja säga.
Jesper: Finns det en uppfinning som gjorts i typ mellanöstern, som kommit det västerländska samhället tillgodo under de senaste tvåtusen åren?
Stephan: Nu skall du inte vara på det där viset.
Jesper: Däremot vill dom gärna använda västerländskteknologi. Man åker hiss upp i höghusen och slänger sina kusiner från balkongen.
Stephan: Nu tar du i på ett mycket generaliserande sätt.
Jesper: Nä. Jag tycker de kan flytta tillbaka till grottorna om de inte begriper bättre. Ge dem sand till frukodt så de känner sig hemma.
Stephan: Nu är du inne på en mycket förenklad diskussion. Låtom oss förhöja intellektet och samtalsnivån genom att se västerländskfilm istället. Sätt dig i din IKEA-möbel och håll käften.
(Betyg 3 tugg-gummi tugg)

DE DOG MED DATORERNA PÅ
(1tim 39min) Handling: Vi får följa en vanlig familj från morgon till kväll. Pappa Reutz i familjen har via jobbet fått tag på en hårddisk, med en begagnad, färdiginstallerad. Windows 93:a till subventionerat, förmånligt pris. Hela familjen tycker det är trevligt, men problemen uppenbarar sig snart. Datormaskinen kräver ofta omstart, vilket förargade några inbjudna gäster till den grad att en förmedlare inkallas redan till helgen. Det visar sig vara filmens speciellt inbjudne stjärna, Christian Look van Dior. Han förhör husets fader om tangentbordet innan denne faller i koma. Christian Look van Dior springer ut och gömmer sig i korvkioskenn, låtsas jobba.

Stephan: Fonus med Bonus var bättre, faktiskt.
Jesper: Du menar Bonus med Fonus? Ja, skall man snacka datorfilmer med patologisk utgång, är det väl den stora föregångaren.
Stephan: Bhonus med Phonus har åtminstone en handling som man begriper efteråt. Här verkade alla få någon sorts matförgiftning utan att man fattar när det hände.
Jesper: Det var hamburgarna.
Stephan: Han i kiosken?
Jesper: Ja. såg du inte. Christian Look van Dior spelade en dubbelroll. Såg du inte hur han hörde sig för hos kunderna om deras datorvanor, samtidigt som han pratade i en mobiltelefon.
Stephan: Ja, lite påminde det om daensk gyser. Eller Stjärtarnas Krig.
Jesper: Hoppsan, så spännande var det väl inte. Men den var bra!
(Betyg: 6 tugg-gummi tugg)

FÖR STORA ÖRON, FÖR LÅNG NÄSA
(17 tim, 3 min) Handling: Dolda kameran utomhus, varvat med förberedelsen till en anställningsintervju. Vi får följa Magdalena till hennes första intevju. Hon går på sina små bara fötter, som är röda och blå av köld. Gruvkontoret ligger uppe på backen under stora granarna. Hon skall förhoppningsvis intervjua två nyanlända fria arbetare från nordligaste Finland. Även de två är på väg till gruvområdet, men i rejäla arbetskängor och med varsin spade i nävarna. I i filmens mäktiga inledning sker en hemlig dialog mellan de två arbetssökande; - Nåh. mitäs tässä? - Ei tässä mitään. - Koskas se perkelen aurinko ilmestyy? - En mie tieä.
Snö flingorna föll i Magdalenas hår när hon senare lämnade kontoret. I alla andra fönster lyste ljusen. I en gammal regnkappa av mjukplast bar hon en mängd anställningsformulär och en bunt gick hon med i handen. Ingen hade hon på hela dagen anställt, ingen hade bjudit henne på lunch, hungrig och frusen gick hon och såg ynklig ut, den lilla stackaren. Finnarna hade börjat gräva i jorden själva och gruvbolaget gick i konkurs redan samma dag.

Stephan: En egenartad höjdarfilm. Så mycket blir sagt.
Jesper: Jag har faktiskt hela filmens dialog här på DVD-boxen, översatt till svenska.
Stephan: Låt höra.
Jesper: -Nå, vad här? - Ingenting här. - När visar den förbannade solen sig? - Inte vet jag.
Stephan: Häpnadsväckande. Jag trodde den dialogen handlade om A-kassan och de svenska trygghetslagarna.
Jesper: Sannerligen säger jag dig, så är inte fallet.
Stephan: Synd om Magdalena faktiskt, vilket gjorde filmen mera gripande. Skulle själv kunna söka jobb i den gruvan, omedelbart.
Jesper: Men den finns ju inte längre. Fattar du inte att den gick i konkurs?
Stephan: Vackert landskap. Man blir nästan sugen på att ta fram skidorna efter att ha sett detta episka drama.
Jesper: Visst.
Stephan: Med Magdalena i pulkan blir färden inte så smärtsam.
Jesper: Du menar när ni rullar omkull i backen? Fattar du inte att det är en film du sett?
Stephan: Ja, men det är ju dokumentärt Jag håller med dig att den här typen av snöfilmer kan man inte göras i mellanöstern.
Jesper: Var inte så säker på det. Även där finns det arbetslöshet. Även där finns det backar där man kan göra gruvor..Men jag skulle inte vilja jobba där.
Stephan: Vad är du för en?! Vad säger du?! Först klagar du på oindustriealiserde bergsområden i Afghanistan, typ, och när det finns möjligheter till teknisk utveckling är du den siste att ställa upp!
Jesper: Den siste?! Du då! Sitter på ditt feta och suger i dig dina pomm fritz som det vore gudarnas fingrar!
Stephan: Jag kan tänka mig att ställa upp om jag får de rätta pengarna. Med Ob-tilägg och bra bonus. Strejkrätt och så vidare. Då kan jag tänla mig ockupera en kulle därnere.
Jesper: Det är inte Medelpad vi snackar om.
Stephan: Nej, men vi svenskar delar i alla fall ut nobelpriset.
Jesper: Vi? Ta inte i. Vad har du och jag med det att göra?
Stephan: Fick en idee´. Nästa gång vi träffas här i klubblokalen skall vi ha Nobelprisklubben. Då kan ju man tycka att vi har med det att göra. Precis som redaktionen på en kvällstidning. Jag ser klara genomtänkta bilder, om hur jag gör löpsedlar, du för ut budskapet på stan. Hojtar från kullarna. Så kan vi påverka.
Jesper: Men det ligger ju inte någon sanning i det, mer än i vår lilla värld?
Stephan: Just det, vår lilla värld. Så är det alltid. Hur stor värld man ser, vilken värld man ser.
.
(Betyg 12 tugg-gummi tugg)

Dr Amalgam - och andra professionella.

2008-02-22T09:27:00.000-08:00

Det var några dagar efter valborgsmässoafton. Vädret i den lilla staden var inte det bästa för årstiden. Träden böjde sig för vinden.Tomma läskburkar blåste ner längs Storgatan. Leo Comfortable satt i väntrummet, bläddrade i en tidning. Han fastnade vid en episk rubrik, "Mörker härskar i ett samhälle utan minne".

Hans andra tandläkarbesök på kort tid var inte inramad av den största munterhet, snarare av ett svalt tungsinne. Dörren till behandlingsrummet stod på glänt och Leo kunde höra att någon talade i telefon. Det var Lothard Benjamin, den välkände tandläkaren.
- Ja, men jag måste provborrningarna i nästa vecka! Ni skicka hit sjätteklassarna innan skolavslut!
Leo skruvade på sig,bläddrade i tidningen. Hans My Ear långkalsonger spände kring benen. Vid det senaste besöket hos en legitimerad tandläkare, bara fem dagar tidigare, hade man upptäckt 14 hål. Leo hade tvivlat på sanningshalten. Det kunde inte vara sant. Han hade av en granne, Rose-Mary Buchlein, fått tipset att istället besöka doktor Lothard Benjamin, som hade en speciell ställning inom skoltandvården, välkänd för att inte ha tummen mitt i handen.

Snabb behandling, alltid baserad på snabba beslut. Det lät naturligtvis bra för Leo Comfortable, som själv gillade rapp företagaranda. Han undandrog sig ofta kamraternas sällskap, just för att timmar brukade förspillas i onödan, till lättsinne och oekonomiska tänkesätt på flärdiga cafee´r.
In genom en liten dörr till väntrummet kom Skuldfrid, hans gamla skolkamrat, som numera jobbade extra hos doktor Lothard Benjamin.
- Hej Leo. Doktorn tar emot nu, sade hon föga överraskad av att se Leo i väntrummet.
Han hade nämligen beställt tid och Skuldfrid hade noga noterat detta i sin gula anteckningsbok med prickiga pärmar Hon blinkade några gånger med sina stora ögonfransar, nickade i riktning mot behandlingsrummet. Bara fem minuter senare låg Leo Comfortable fastspänd i tandläkarstolen. Det för tiden relativt nya säkerhetsbältet var endast till för om patienten skulle somna under behandlingen.

Doktor Benjamin, eller "dr Amalgam", som han också kallades på stadens skolgårdar, inledde sin undersökning. Han stoppade in något som liknade en sked i munnen på Leo. Enligt schemat skulle undersökningen aldrig ta mer än någon minut. I det här fallet tog man även ett flertalet röntgenbilder, vilket gjorde det något mera tidskrävande. Röntgenfotograferingen gjorde att Leo snart kände sig lite dåsig, rentav sömnig.
-Du har trettiofyra hål, sade doktorn när undersökningen var klar.
- Det var det värsta, sade Leo och gnuggade yrvaket sin haka och kinder.
- Doktorn har gjort en professionell undersökning, tillade Skuldfrid bakom skrivbordet.
Det ringde på dörren ute i väntrummet. Den rutinerade sköterskan i vitt gick omedelbart ut för att öppna. In kom Sara Bernhard. Därpå följde utrop, förklaringar, tårar och omfamningar. Sara var en gammal studiekamrat till både syster Skuldfrid och doktor Benjamin.
Under detta lilla tumult passade Leo på att smita ut från mottagningen. När han kom till parken satte han sig på en grönmålad bänk som sett sina bästa dagar. Han upptäckte att han fortfarande hade tidningen från väntrummet i sin kavajficka. Han återvände till artikeln han hade läst tidigare, om ett samhälle i mörker. Han kunde inte fatta att han nu hade trettifyra hål, bara drygt en vecka tidigare hade han bara haft fjorton. Han beslutade sig att göra ännu ett besök hos en professionell tandläkare, redan inom en vecka.

Eftersom han inte hade någon tandvärk, kändes inte dessa besök så akuta som man kan tro. Men eftersom Leo var sångare på fritiden ville han gärna se väl ut i munnen. Några dagar senare fick han tid hos en annan duktig tandläkare, med mottagning neråt västra sidan av stan. Liksom hos doktor Lothard Benjamin satt Leo inledningsvis i väntrummet, bläddrade i en tidning. Han fastnade vid sidorna med insändare. Någon tyckte att det visades för mycket Freak Shows i tv. Någon annan tyckte att man kunde banta genom att klättra i rep.
Sköterskan Hermanine knackade hon på axeln.
- Leo Comfortable? Det är er tur nu.
Doktor Zohlstrahl visade sig vara en kortväxt kvinna, med stort yvigt hår. Hon tryckte sina bröst som två kuddar i ansiktet på honom medan hon gjorde sin undersökning. Det var nog inte meningen. Han andades in hennes doft, som en lustgas.
När Leo åter stod i väntrummet och rätade till sin lite skrynkliga kavaj, fick han beskedet. Syster Hermanine satt bakom det lilla skrivbordet. Leo fick det skriftligt.

- Nej!! Femtisex hål !!, utropade han förfärat, tryckte pappret hårt med fingrarna. Han rusade strax ut från mottagningen, ut på gatan. Sprang, trots att han hade i ont i ena foten.
- Ni kan få en lindrig avbetalningsplan!, skrek syster Hermanine ut genom fönstret.. "Lindrig eller inte" tänkte Leo. "Jag vill ha mindre hål!" Han sprang tillbaka till doktor Lothard Benjamins mottagning. "Om han kallades för dr Amalgam, var han förmodligen bäst. Han var ju en kändis bland skolbarnen". Ja, tankarna var många hos Leo Comfortable, när han åter satt i det väntrummet.

Behandlingen där skulle inte bli så dyr, även om den inte var den billigaste, då han hos den tandläkaren bara hade fjorton hål.
- Så du är tillbaka. Du litade inte på doktor Benjamin?, sade Skuldfrid bakom skrivbordet.
Doktor Benjamin förklarade för Leo att det var bäst att vara väluniformerad i den kroppsöppning som var gjord för intag av föda och andra nyttiga ämnen. Dessutom tyckte arkeologer i framtiden att det var roligare att hitta snygga, mindre olycksbådande kranier, under gräsmattan där kanske deras barn lekte, spelade fotboll o så.
- Visst, sade Leo när han åter satt fastspänd i tandläkarstolen. Doktor Lothard Benjamin förde in något som liknade kniv och gaffel, medan syster Skuldfrid gjorde i ordning lite amalgam.

Doktor Benjamin gick fortafarande omkring i en speciell skyddsväst, ursprungligen utvecklad av NASA, efter allt röntgenfotograferande av några tidigare patienter.
- Vi får nog dra ut Plus Femman, sade han och såg allvarligt på syster Skuldfrid. Leo var både paralyserad och bedövad i stolen. Han kunde inte röra sig, men han tänkte desto flitigare, med uppspärrade ögon. - Här har vi också något, Vertikalt Nitton B Hanö-Kubb, behöver ersättas med en permanent kvicksilverbehållare. Har Leo ätit pizza till frukost? Dessa skinkstrimlor mellan Ryss Femman och Blyga Berta tyder på en pizza Vesuvio?!

- Nåch, Va kostal nuh deth hela?, sade Leo när han åter stod i väntrummet och skulle betala. Ett par bedövningsprutor hade gjort att han nu hade lite svårt att prata och kinderna hängde en aning, som på en gammal hund.
- Föllesten. Jagh schkulle kunnha paszsa på att flåga, kanh man få stölle flamtände med silichon? Syster Skuldfrid var förbryllad, men antog att Leo var lite omtöcknad av behandlingen.
- Det är möjligt..., men dagens behandling kostar i alla fall 13 750.
- Det val inthe billigtth!!
- Då har du fått rabatt på den tidigare undersökningen.

Han var bedrövad. Men han var fortfarande den artist han var. Framför skrivbordet agerade han nästan uppgivet;
- Baby, baby, baby pleasche. Can´th you see, I´m on mah knees. Yoh heart´s so cold that it´s gonna friiizhe. Leo gestikulerade med armarna, men det hjälpte inte.
Han fick jobba extra en tid med både tomburksplockning och andra mindre organiserade arbeten. Detta för att klara av den första fakturan.
Den andra, på 28 950, klarade han inte av, utan fick en liten Inkassobyrå efter sig, som alltid lade på en liten ränta efter varje påminnelse.

Dessutom hotade man med Kronofogden. "Tänk om Du får betalningsanmärkning".
En dag kom den egna företagaren Jeff Winegum på besök.

Hur han arbetade kan Du läsa om, på
http://zagolandet.blogspot.com/

Fråga efter Jeff.

Jeff Winegum.

HAR JAG MISSAT NÅ´ T PÅ TV ??

2008-01-22T10:52:00.000-08:00

med Lumumba Fjellborg

Lite lustigt var det. Lumumba hade läst en tv-recension som berörde honom extra mycket. Tisdagen den 15 januari skrev Annika Leone i Expressen; citat; När man hör Pelles (gravt överviktig) fru berätta om hur det står till med sin kärleks hälsa vänader det sig i magen: "Pelle stinker som en gammal soptipp. Han rapar och fiser väldigt mycket och den lukten sätter sig kvar i huset. Han kan fisa på toaletten och så luktar det ända in i sovrummet. Folk i hans omgivning backar tillbaka och tänker. vad är det där för en äcklig typ?" Efter 6 minuter och 23 sekunder, då Pelle börjar slicka rent sin tallrik med korvfett och margarin byter jag över till en cirka 70 kilo lättare och helt lysande Peter Settman på årets idrottsgala på SVT. Men inte ens en träffsäker Settman kan rädda 2,5 timmars idrottshyllande. Nästa år skulle jag önska 60 minuter kortare taltid - och Sven Tumba får inte komma."

Så långt Annika Leone.

Detta sammanföll med Lumumbas tankar när han röjde bort några nedfallna grenar ute vid det ganska trevliga sommarhuset, som nu var iordningsställt för åretrunt boende. Han var stolt över sitt utedass, det kunde visas på Tv4 när som helst, eller förstås hos Fredrik och Filip. En ganska kioskliknande byggnad, utan någon vägg på baksidan. Detta var en av hans egna uppfinningar, av den enklare, naturella typen. Istället för att dras med betungande kostnader som vatten och avlopp, hade han investerat i en av västkustens största parabolantenner i privat ägo.

Det var som en jättesvamp på tomten, rödmålad, med vita prickar där tekniken så tillät. En av hans avlägsna släktingar, Carro, skulle komma ner från Stockholm och låna huset en vecka. Hon höll själv på med en renovering av sin lägenhet och genom Lumumbas faster frågat om sommarhuset på västkusten möjligen var ledigt den tid då det var för bökigt att bo hemma. Dessutom, hade hon sitt jobb att sköta. Carro var förstås även nyfiken på Lumumbas stora antenn. Hennes arbete som tv-recensent och nöjesreporter kunde hon nu sköta i en annan för tillfället mera stimulerande miljö.

Bara någon timme senare sladdade hon i på gården i sin lilla bil. Lumumba, som stod böjd på knäna i rabatten, för att justera lutningen på några växter, reste sig upp.

- Hej, Carro!

- Hej, Lumuba! Du visste väl att jag skulle komma?

- Jodå, men vad du inte vet, är att jag skall själv också bo här kommande vecka.

Carro lät inte visa någon förvåning, och tillade genast;

-Vad bra! Då kan du få en inblick i hur jag jobbar! Måste förresten sätta igång med planeringen nästan genast.

De satte sig i det vita plastmöblemanget på gräsmattan, riktigt svala i januari månad.

- Under sommaren måste man nästan ha på sig mörka solglasögon när man tittar på dom, möblerna menar jag, sade Carro och log.

- Ja, men nu är det vinter och hade det varit snö kunde man ju knappt se dem!, sade Lumumba och hällde upp lite kaffe ur en orangefärgad termos. Det porlade till, ångade ur Carros kopp. På eftermiddagen tittade man på Pelle Polisbil som visades på TV 1000 Nordic. Carro antecknade att man skulle även se på samma kanal nästa morgon, klockan 05:00, då man visade Lange flate baller, en norsk komedi.

- Ser du mycket norsk TV, frågade Lumumba i en paus.

- Inte så, men det är lite av en hemlighet, jag tycker det är rätt roligt.

- Ja, norrmännen har liksom sin egen planet.

Man passade på att även titta in en stund hos TV Finland, som visade Kungskonsumenten. Nästa dag vaknade Lumumba ganska sent på förmiddagen, ljuset fladdrade fortfarande ur TV-rutan och Carro satt ihopkrupen i fåtöljen. -Vad tittar du på, sade Lumumba och krafasde lite på sin korta släggstubb.

- Det är en repris på Doktorn kan komma på fyran, sade hon och tog en klunk kallt kaffe. Under dagen körde Lumumba Fjellborg till staden för att handla. Under kvällen skulle det hårdjobbas, på det stora anteckningsblocket i köket hade Carro med en stor tuschpenna skrivit upp alla aktuella tv- tider för de närmaste tre dygnen. På Coop fyllde Lumumba varukorgen med extramycket av det som passade bra framför TV:n. Det blev också ett paket extrakaffe

En morgon tog Carro mod till sig och frågade. bakom en tallrik med ris-puffar;

- Var skall jag sova någonstans?

- Äh.--du kan ta sängen på loftet, sade Lumumba tankspritt. Han var orolig om Carro hade missat Everywoman på Al Jazeera strax före midnatt.

- Såg du Everywoman? Han var uppriktigt bekymrad, han ville inte att tv-veckan skulle bli misslyckad. Han tyckte om sin gäst och han ville inte för sin faster framstå som en ogästvänlig klåpare som bara tänkte på sig själv.

- Nej, jag såg inte Everywoman, men det blev Jagad av Agenter, som jag sett tidigare.

- Med Paul Newman?

- Men det är inte en komedi.

- Du menar den där i Nobelpristagarmiljö?

- Visst, handlingen utspelar sig i Stockholm. Förresten är man dömd att bli andra klassens världs medborgare med alla dessa svenska titlar på utländska filmer.

- Hette inte den filmen the Prize, i original? Lumumba körde sin sked i rispuffarna, som en spade. Carro tittade upp, stannade till och såg Lumumba i ögonen.

- Då borde den ju hette the NobelPrize.

- Inte nödvändigtvis.

- Jag är i alla fall glad att den inte hette Hårda tag med Kålle och Ada. Båda skrattade.
De närmaste dygnen förflöt ganska lätt. Carro såg på all tv som var möjligt, medan Lumumba gjorde sina skrivarbeten i ett annat rum. En kväll skulle bli den sista och programmet framför tv.n var mer späckat än vanligt. Lumumba gjorde Carro sällskap framför Tv:n klockan 19:00 då kanal 7 visade Diet Doctors. Osökt kom man in på matvanor och därifrån var steget inte långt till hälsa.

- Förresten. Var har du toa? Skulle också behöva duscha i morgon, innan jag åker?

- Det är det lilla huset på baksidan. Vattnet till kaffet har jag i en plastbehållare, mest regnvatten faktiskt. Det är nästan slut. Du får åka till badhuset inne i stan?

- Vet du vad. När du säger så där blir jag nästan som Annette Kullenberg. EeeeeeeeeBAaadhuseteeeeeeeeEEEEEEEEEE. Inne i StaaaaaaaaN!

- Lugna dig Carro. Lumumba som hade ett förflutet som ivrig amatörmusiker tyckte det var omusikaliskt. Han tålde inte Anette Kullenbergs entoniga dominananat röstlägen.

- Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeee,baaaaaaaaaaaaaaadhuuuset i stan. Nej, vet du vad. Det är typiskt män.

- Typiskt män? Nej, jag säger väl precis som det är.

- Du menar också att jag skall bära med mig rispuffarna ända till Stockholm! Tror du jag sätter mig därute i den där lilla groteska kåken!

- Nej du Carro, det behöver du inte....

Hon tog på sig sina stövlar, rafsade ihop sina tv.tidningar och gick till dörren. Hon vände sig om för några avskeds ord.

- Innan jag sticker hem, åker jag och kollar nöjeslivet i stan Men jag tänker inte gå till något badhus. Förresten har du hållit mig fången en hel vecka och jag kan anmäla dig för både det ena och det andra. Se som jag ser ut, stinker som en gammal padda!

- Nu har du nog fått fel för dig...., du har varit i televisionens värld, någon annanstans.......en hel vecka.

Carro gasade snart iväg från gården i sin lilla bil, så att dammet yrde.

Lumumba stod kvar, försökte ropa:

- SÄG INGET TILL FASTER INGEBORG !!

HEADING FOR VENUS

2007-12-09T00:32:00.000-08:00

- med JOHN FLABBFELD

Det var dagen det skulle ske. John avsåg , som så många gånger förr, ta en rask promenad i det glada Hjälmarholm. Genom parker och över höga trottarkanter. Denna gång, inte för att samla lockande burkar och tomglas, utan för att komma till nästa etapp i den stora planen. De eftertraktade biljetterna väntade hos favoritresebyrån. För att ha råd med dem hade han och hans kära Margot fått spara något alldeles extra. Inga kostsamma utsvävningar hade varit tillåtna sedan förra julafton. Denna julafton skulle man resa till en varmare plats.

- Finns det dagisplatser där? hade Margot frågat medan hon satte upp de nya gardinerna i parets gemensamma vardagsrum.
- Nej, nej, där finns nog inga dagis, hade John svarat. Han tänkte oroligt på frågan om de kanske skulle gå och få några vaccinationer av Doktor Bergqvist, för alla eventualiteter. Vid förra resan, till finska Lappmarken, hade man tagit för mycket sprutor, och blivit infångade av den lokala polisen. Under sin promenad genom Bärseliparken började John vissla på sin favorit i musikvärlden, inledningen till The Final Countdown.
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo.
När han passerade den gröna bänken, med de konferanta kajorna i trädgrenarna ovanför, hade han kommit till sångtexten i andra versen;
- " We´re heading for Venus and still we stand tall"
Han blev avbruten av en yngling i svart läderjacka och med någon sorts huva på huvudet.
- Har du rymt från Skansen? Även om frågan hade varit berättigad att ställas av John Flabbfeld, så var det ynglingen som ställde den till John Flabbfeld.
- Knappast. Jag skall iväg på en mission av sällan skådat slag, tillsammans med min nya fru Margot och hennes tre barn från ett tidigare äktenskap. John svarade alltid uppriktigt på de frågor han fick. Han kunde inte hjälpa att han till utseendet liknande den kände chefen.
- Vad har du i fickan, är det en liten chimpans?, frågade yngligen otåligt vidare. John kände efter i fickorna. I den högra hittade han endast ett gammalt kvitto från Ica-Maxi, ett plektrum och femtioöring. I den vänstra fickan fann han sina stickade vantar som han tidigare trott varit borttappade. På resebyrån arbetade Erling Nordqvist, en enkel och plikttrogen man i sina bästa år. Han sorterade biljetterna i olika högar, i väntan på att förmiddagsrusningen. Just denna dag räknade man med att sälja många resor. På hans enkla skrivbord stod en flaska med bikarbonerande vatten, av det bästa, men ändå billigaste slaget.
När John Flabbfeld kom in, var klockan 10:45. Med sig hade han ynglingen från parken, som han hade hunnit bli riktigt god vän med. Inte en vänskap av det djupare slaget, men ändå. Det hade visat sig att den unge mannen var fjärilssamlare, och med detsamma blivit riktigt intresserad av Johns och Margots resplaner. Hemma i lägenheten skurade Margot spisen med stålull, inte kunde hon lämna allt som det var, innan resan på torsdag. In i köket kom mellandottern, Britney.
- Skall du verkligen gå till skolan i det där raff-setet?, frågade Margot och höll i ugnsluckan.
- Jag får faktiskt gå klädd hur jag vill och förresten, på Venus spelar det ingen roll.
-Tror du ja.
- Varför städar du hela tiden? Vi skall ju ändå åka härifrån? Britney Flabbfeld satte sig nonchalant vid köksbordet. Farmför sig hade hon en skål med flingor. Brödrosten var ännu varm. Hon lekte lite med en av de små stålullskuddarna som hennes mamma ännu inte använt till ugnen.
- Jag städar, ty även en inbrottstjuv uppskattar ha det rent och fint omkring sig. Bonzo kanske blir sugen att värma en djupfryst pizza i ugnen, som hos våra grannar, familjen Breitenholtz-Langströmp, sade Margot dämpat, fortsatte gno, med huvudet ännu inne i ugnen. Britney funderade några sekunder, men;
- Jamen,de bjöd ju in tjuvarna! Hur vet du förresten att han heter Bonzo! Det var sant Heinrich Breitenholtz-Langströmp hade generöst annonserat i lokaltidningen, och sonen Robert hade gjort affischer i skolan. Vid denna tid ett ganska vanligt förfarande om man höjt hemförsäkringen.
Klockan 11:35 kom John Flabbfeld åter till hemmet, nu i sällskap med biljettförsäljaren Erling Nordqvist och den unge fjärilssamlande Fritz från parken. Alla tre hade beslutat göra gemensam sak. Anhöriga i periferin behövde man knappast kontakta ytterligare. Det hade de tre beslutat på stående fot, ute på gatan. Alla tycktes veta om det underbara som skulle hända. Kanske genom telepatiska kontakter, men inte minst genom alla glada rykten som florerade Det som hos många länge varit en flyktig känsla, hade blivit ett beständigt kall. Hjälmarholm hade drabbats av Symmetrisk Empatisk Kollektiv-Sympati , som somliga föredrog att kalla det.
Genom radion meddelade den alltmer officiella Venus-rapportören Yankell nästan hela tiden om det förestående äventyret, den största av alla resor. Man skulle åka till Venus!

Nyinlagda " Kanske på Venustoppen" blev hastigt ett av de populära programmen. Innan torsdag konstaterade man även i de flesta politiska läger att det var ofrånkomligt, alla skulle resa. Arbetsförmedlarna välkomnade förslaget. De som inte ville, skulle man tvinga in i de för ändamålet modifierade rymdfärjorna. Illvilliga kritiker, möjliga smitare, påstod att modifieringarna var inte tillräckliga. De skulle kollapsa redan innan man hunnit upp i första telecastersfären. En folkomröstning i frågan var kanske att vänta, men tiden var knapp. Det dåvarande centerpartiet, med rymdministern i spetsen, propagerade för ett decentraliserat universum.

R E S A N
- Det blir nog bra, sade John Flabbfeld och slog näven i köksbordet.
- Ombord på farkosterna kommer de att ha kändis-värdar har jag hört.
- Allt för att göra det lite trevligare, fyllde Erling Nordqvist i.
- På vår färja kommer vi att hitta Henrik utklädd till äkta indian!, utbrast Margot glatt, som hade informerat sig själv hos hårfrisörskan.
Väl ombord på en av de 144 rymdfärjorna låg man bekvämt bakåtlutade i de ljusblå fåtöljerna. Raketmotorerna var redan under uppvärmning. Farkosterna pekade mot himlen. Det var stjärnklart. En mycket lämplig kväll för avfärd. Det var fullmåne över Hjälmarholm
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo, visslade John Flabbfeld lite försiktigt och sög i sig de sista dropparna ur en Festis.
- Måste du hålla på med musiken just nu!, väste Margot mellan mungiporna. John teg. Det sista han ville, var att störa avfärden.
En hobby skulle inte få förstöra det som var viktigt. Den oblyga finlandssvenska flygvärdinnan tog snart till orda;
- SITUATSCHOONEN ÄR NUU SÅÅDAN, ATT RAKEETERNA PEEKAR RAAKT UPP MOOT HIMMMLEN.
Det var en del sorl ombord och det minskade knappast av ett Tv-team som smygit sig ombord, med den välkände Janne Josefsson i spetsen. Denne vände sig till en passagerare på måfå verkade det som, men det var naturligtvis listigt planerat. Han hade valt en representant för My Case On Venus
- Kan du stå här och säga rakt i in kameran att det här flygplanet faktiskt går till Venus?! Du har ju en flaska Saturnus i näven!
- Jamen, det är ju bara essens, sån´t man blander med brännvin, för att det skall smaka lite godare...
- Essens?! Vem är ansvarig för serveringen här! Håller ni inte på att lura hela det svenska folket!
Det lugnade snart ner sig. John Flabbfeld hade varvat ner till den grad att han kunde se lugnt omkring sig. Såg snett bakom sig ett par kvinnor som satt med bar överkropp.
Det var Ulla och Geraldine från Bröstklubben som satt och åt på varsin köttfärsmacka. John vinkade lite försiktigt till dem med ett par fingrar.
- HÄÄR ÄÄR SLIPPSTVÅNG! skrek den finlandssvenska flygvärdinnan. John fick syn på biljettförsäljaren Erling Nordqvist som satt längre ner. Erling gestikulerade med teckenspråk. John råkade nu lägga märke till att passagerarna var färre än tidigare, ja, mycket färre. Det var riktigt glest i bänkarna! Han vände sig mot Margot som nog satt kvar, med sin alltid lika intressanta veckotidning. Men var var Britney? John såg i riktning mot Erling Nordqvist igen, men han var nu plötsligt försvunnen. John Flabbfeld reste sig upp, började gå bakåt i mittgången, i riktning mot personalens pentry. Kanske hade de en Panodil mot den uppflammande huvudvärken? När han kom till pentryt upptäckte han att där bara fanns en trappa ut ur farkosten. Och det var ganska mörkt därnere. Klockan var över 1 på natten. Britney var väl därute och slarvade någonstans tänkte John Flabbfeld. Hon hade ju sagt att; så fort de kom fram till Venus skulle hon ut och undersöka nattlivet. Mingeldrottning kunde hon ju alltid bli med sina betyg från skolan. Han stegade ner försiktigt ner för trappan.
John Flabbfeld var förvånad över att allt såg likadant ut på Venus som på jorden, det vill säga den del av den som de kände till, alltså Hjälmarholm. Flygplatsen, taxin,.......och på gräsmattan utanför det egna hemmet låg fortfarande den där kvarglömda badbollen från Texaco.

NÄSTA DAG, FÖRSTA DAGEN PÅ PLANETEN VENUS.
Den enda skillnaden var att; ur till och med en enklaste radioapparat kunde man ibland höra;
"Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo.

We´re heading for Earth, and still we stand small."
Margot stod i köket och smorde in näsan med Nivea.
- Inte kunde jag tro att här på Venus är allting nästan som som vanligt.
"´Cause maybe they haven´t seen us and don´t welcome us at all."
Nej, varför skulle man lämna Hjälmarholm, fast man var på Venus. Det var tryggt och bra. Britney hade skaffat sig en ny pojkvän, det var fjärilssamlande Fritz, från Bersäliparken, på jorden bör tilläggas.
- Men det var en intressant resa, sade John Flabbfeld. Det ringde på dörren. John lämnade morgontidningen på köksbordet.
En vindpust svepte in, på trappan stod, från rymdfärjan något bekanta, Ulla och Geraldine i eskimodräkter.
- Ursäkta att jag inte kände igen er meddetsamma. Ni har inte samma profil som på planet, eller rymdraketen, eller vad man skall säga...
- Det gör ingenting John Flabbfeld, nu är vi med i Elsa Grävling sällskapet och har tänkt läsa en dikt för dig. Rättare sagt, inte av Elsa utan Sonja.
- Sonja?
- Ja, Sonja Akesson. Den heter Vinterutflykt, och kan passa nu strax innan jul. Det var sant. Resan till Venus hade gått så snabbt att det var ännu inte julafton. Ulla och Geraldine öppnade en bok och läste högt tillsammans;

Tomtesnö på månskogen.
Tomtesnö på kalhygget.
Tomtesnö på Volvotaket.
Tomtesnö på kyrktornet.
Tomtesnö på bårhuset.
Tomtesnö på martallen.
Tomtesnö på sprutgiftet.
Tomtesnö på dasstaket. Kisshål i snön.

- Nämen!, John var förbluffad men samlade sig snart; - Hkrm,....som Torsten så förtjänstfullt sade....
- Nej John, bry dig inte om Torsten nu, han är bara din fantasi. Åk med oss. Geraldine pekade omedelbart på en begagnad silverfärgad Saab som stod på den lilla parkeringen.
- Ja,...jag vet inte. John hoppades att Margot inte hörde samtalet. Men han hade ju vinkat till dem på rymdfärjan, och visst mindes han dem som läckra....
- Kom nu Torsten,.., äsch jag menar John, sade Geraldine och grep honom i armen. Väl i baksätet på Saaben kom han på att han glömt sin mobiltelefon.
- Du behöver inte hämta den nu, sade Ulla och tittade leende snett bakåt från framsätet.
- Vart... ska vi?, sade John lite förskräckt.
- Bara en liten åktur, sade Geraldine bakom ratten och startade bilen. Margot såg från köksfönstret vad som höll på att hända och rusade ut i hallen, slängde upp den redan öppna ytterdörren på vid gavel, rusade ner för de tre trappstegen, över gräsmattan i sina högklackade High Heel Sneaker- Blobbers, snubblade på badbollen och skrek medan hon landade i krusbärsbusken;
- NEEJ, JOHN ! LÄMNA MIG INTE! John hörde aldrig detta, Saaben var svängd åt andra hållet, redan femtio meter från huset och bilen hade ett starkt motorljud.
Campen låg vid foten av Venusberget. Minst ett trettiotal tält i olika färger, samt en stor husvagn som inhyste ett kontor, förutom att Ulla bodde där.
- Du kommer att trivas här, sade Geraldine och förde John till sitt tält.
- Skall jag sova i ditt tält? Du menar att bara vi..., du och jag?
- Klart, sade Geraldine och överräckte honom randig flanellpyjamas, i brunt och ljusblått.
- Gå och lägg dig nu, du skall ut på strapats i morgon. Måste gå till kontoret för att diskutera några saker. John Flabbfeld var förstummad, men han gjorde som hon sagt. Han låg under ett tjockt termosduntäcke, och funderade, men somnade snart. Han var ju i trygga händer. Trots att han befann sig på Venus. Eller gjorde han det? Allting var ju förvillande likt livet som det varit tidigare, men ändå inte alls. Nästa dag var solig, bara på det sätt som en sann Venusbo kunde uppleva den. John Flabbfeld fick ett par vandrarkängor och något som liknade en kompass.
- Upp på berget unge man!, sade Gertrud efter frukosten. Henne hade John inte sett tidigare, men även hon var klädd i en eskimodräkt, med en stor huva hängandes neråt ryggen. John började vandra. Det gick timmar, Han kände svettdropparna på ryggen. Först som en antydning, sedan att det rann, ända ner i underbyxorna. Berget var täckt av mindre vegetation, buskigt skulle somliga kalla det. Trots att John haft MVG i naturkunskap på gymnasiet, kunde han inte känna växtligheten riktigt. Det var som långa strån, som ibland burrade ihop sig, till nya krulliga konstverk. John nådde till sist krönet, i alla fall en avsats.
Han kunde för första gången se det fördolda, som nu öppnade sig på toppen av Venusberget. En vidunderlig utsikt, något liknande hade han inte sett sedan han var på semester i nord-Norge. Det liknade en stor vulkan, i skimrande rosa. En ravin sträckte sig säkert en kilometer bort. Allt inramat av den, som det verkade, otyglade, vegetation som han redan stiftat kontakt med. Ångor sipprade sakta fram ur ravinens djup. John Flabbfeld letade i sin matsäck. När han böjde sig något framåt, för att leta fram en kexchoklad ur sin matsäck, felbedömde han hur brant det var. Han ramlade ner i Venusberget! Det var en vådlig färd. Han kastades hit och dit, förlorade medvetandet, tappade sin matsäck och en av vandrarkängorna slets av hans fot!
Dumt nog hade han lossat något på snörena när värmen blivit för påträngande.
INNE I GROTTAN
Långt nere i ravinens stora, mörka hålighet befann han sig. Han visste inte hur länge han låg stilla. Ur minnet fick han upplysningen att Geraldine tvingat honom att ta med ett litet paket med Första Hjälpen. Mödosamt vände han något på sig, sträckte en handen i bakfickan. Han hade i alla fall inte brutit några ben. Tomtebloss och tändstickor verkade mest användbart. John Flabbfeld reste sig upp. Med vana händer tände han på. Varje jul han till Margots förtret köpt in lådvis med tomtebloss. Han tyckte det var kul och var inte så lite förtjust i doften. Men i denna grotta han nu befann sig hade han upptäckt även andra dofter. Grottans väggar var rödaktiga, men lite mjuka och hala, som av någon sorts gummi. Minnen väckte till liv, att han någongång för länge sedan, i sin ungdom arbetat i en gummifabrik.
Plötsligt stelnade John till. Han hörde ljud! Någon harklade sig! Någon hostade!. I skenet av sitt sprakande tomtebloss såg han en annan person närma sig.
- Nämen hej! ropade Erling Nordqvist.
- Vad i fridens nman, ÄR du här?! John var utom sig av förvåning och höll upp det sprakande tomteblosset ännu högre.
- V a d gör du här Erling?
Erling harklade sig lite och snöt sig innan han svarade. - Jag letar efter min cykel.
- Det var som..., har din cykel blivit stulen?
- Jovisst, du kom med mig så skall jag visa dig en sak. Erling pekade i riktning varifrån han kommit, längre in i grottan.
Redan efter tio minuters strapats mellan de krumbuktande, fuktiga, gummiliknade väggarna var man framme i en klart större grotta. Framför dem, som i en gigantisk genomskinlig plastpåse, skymtade något som liknade jättelika barnfötter. John Flabbfeld fick inte fram ett ord. Det var en gigantisk jättebaby!
- Kom närmare så får du se vad de står stämplat i ena fotsulan. Det sprakande tomteblosset belyste scenenariot. med ett fladdrande skuggspel, på ett nästan skrämmande sätt. John läste texten på den jättelika runda barnfoten.Tillhör MTV. HOOLIGAN. Made by JackAss.
Håret reste sig nacken på John Flabbfeld. Det saknades ett bäst-före-datum! Han vände sig om och började rusa tillbaka, vart han kommit ifrån, varifrån det nu var! De kunde bli krossade av jättebabyn om det var dags!
UPPVAKNANDET
Ombord på rymdfärjan gick Janne Josefsson fortfarande omkring med sin dolda mikrofon;
- Vad är det här då? Du sitter här och påstår för hela det svenska folket att du skall till planeten Venus. Det här är ju en Tivoliattraktion! Resebyrån är en bluff, iscensatt av Köttfärsprofilerna! John Flabbfeld vaknade. Han hade drömt. Han skämdes. Margot drog sin man i armen.
De skulle julhandla, men John Flabbfeld hade bara satt sig en stund på den lilla elefanten vid entre´n till ICA-MAXI, medan Margot gick till toa. Hon hade varit tvungen att först stå i kö en stund för att växla till sig några mynt för att kunna komma in på kundtoaletten. Därför tog det sådan tid, men det handlade ändå bara om drygt fem minuter John var nu klarvaken. Förvånad att han drömt så mycket under den korta stunden.
- Skall vi handla tomtebloss i år?, frågade Margot medan de var på väg in genom de små svänggrindarna.
- B a r a om vi skall ha sex!Hahaha! Då ser man jättebabyn bättre , sade John medan han greppade den röda varukorgen.
- Du är fan tokig. Beställ tid hos Vårdcentralen!
Inne på varuhuset mötte man Britney med hennes kompisar Ulla och Geraldine, verkade lyckliga, höll något mot bröstet.
- Vi har köpt Queen of Hardrock´s nya CD!, utbrast Britney ivrigt och Geraldine inföll nickande. Ulla var lite blyg och tittade förstrött i korg med strumporbyxor.
- Tur för er, sade John Flabbfeld torrt, tittade någonannanstans. Han ville absolut inte att blicken skulle fastna på Ullas och Geraldines urringningar. John Flabbfeld höll sig trött för pannan, medan de gick in på livsmedel. Där fanns det både smakprover och demonstration av nya stekpannor, Wonder-Phan. En välklädd, ganska kortväxt, man med mikrofon kom rakt emot familjen Flabbfeld, men John dirigerade skickligt de sina till vykortsvdelningen. Den kortväxte mannen med mikrofonen ropade efter dem:- Kan du bevisa för hela svenska folket, rakt in i mikrofonen,inför våra kamera.....att ni inte behöver EN WONDER-PHAN!! På campingen, på berget, i grottan. Äventyrarens bästa vän! Alltid bra att ha med sig!

ENDAST för SAMLARE

2007-10-07T05:14:00.000-07:00

PHONOGRAPHISK SWENSKA IDAG

2007-05-17T04:14:00.000-07:00

"Hei. Jak är er nya svensklärarets.Vad är det som krupper på makken? Det är ormet som kupper."

Så lät det ungefär i underhållningsfattig svensk TV på 1970-talet., alltid kritiserad av Björn Fremer i Kvällsposten. Nu lever vi 2007 och behöver ett bättre språk!

Högt tempo och mer underhållning! Häng med!

En helt vanlig dag träffar vi Lisa och Petter i Stockholm. Det är Sveriges huvudstad.

Samtal om resor.
- Vart skall vi åka?

- Klockan 17:25 går tåget söderut.

- Vad roligt. Vi skall åka till Skåne!

- Det sa jag inte, sade bara att tåget går då.

- Ursäkta, men, rullar det här tåget söderut?

- Nej, det står still.

- Kan du köra hem mig efter resan?

- Nej, inte alls.

- Jag skulle vilja ha en stor biljet. Men jag visste inte att du var konditor i cafe´vagnen!

- Det är det andra tåget som står där borta. Passare det för mig, så passare det för dig.

- Men du är för liten att vara konduktör!

- Kan jag komma tillbaka om en halvtimme? Det finns en liten plastkirurg inne på Centralen.

- Bär du mig sedan till vagnen som står där på andra sidan ?

- Hördududu.

- Vadådudu?

- Just det, hördu.

- Jag hör bra. Annars kunde jag inte blivit tulltjänsteman heller, i mitt förra arbete.
-Jag har en ide´. Packa ner mig i väskan.

- Det var en annan sak. Då kan jag bära med dig överallt.

- Vad är det mera du tänker på?

- Då kan vi åka på en barnbiljett.

- Ett stort rungande JAAA!! Så gör vi.

- Du menar att du vill, trots allt som hänt, vi har ju så olika näsor.

- Det där tåget går upp till inkontinenten.

En dag på stan.
- Härligt när solen glimrande skiner och hästarna galopperar!

- Men inte på oss, vi springer över kullerstenarna..

-Det här är verkligen On the Runny Side of the Street

– Här råder ju hastighetsbegränsning.

- Lyckliga ägare till mopeder verkar snabbast

- Var är svenskarna ? Varför e här så varmt?

- Där kan man se en fackman , med glass, uppe i tallen, rik som ett troll. - Nu har man kastat sina after-ski jackor.

- Titta där, någonting kommer på cykelbananen! Var är din Musse Pigg väckarklocka?

- Det heter cykel banan.

- Har du också gått på hemspråk, Moskowitch ?

- Nä, jag gick aldrig på det. – Kalla mej inte när andra hör på!

- Vi skulle aldrig ha gift oss.

- Det säger du nu ja, Heinz

- Låt oss glömma det. Se ett Konditori!

På konditoriet.
- Jag skulle vilja se närmare på sortimentet. Vad kostar den där wienerschnitzeln?

- Det är inte vad ni tror. Det är en bakelse. En Wunderbaum.

- Kan jag få se på den i dagsljus.

- Då får ni gå ut på gatan, men det är förbjudet av hygieniska skäl.

- Finns det något som är tillåtet i denna konditorimiljö? Hur lång tid behöver ni för att hitta felet i den där pistagen

- Er näsa är femton centimeter för lång.

- Hur kan ni märka det?

- Det blir ju avtryck i bakelsen.

- Kan man inte få en vanlig hederlig pepparkaksmix på det här stället?

- Ni verkar vara kvinna.

- Var inte så säker på det. Är det där er man?

- Har ni kalla drycker i det där kylskåpet?

- Nej, det är bara en utställning.

- Utställning? Vad har ni för inställning?

- Jag har inställningen att ni bör lämna Sverige.

- Omedelbart? Vart skall vi ta vägen?

- Innan ni går bör ni prova vår hrana za pse.

- Det låter som en specialite´

- Kom, vi sätter oss i parken och dricker the´.

- Vad är det för fel med de´?

- Det får man se.

I affärerna.
Är det inte en riktig leksaksaffär med tak som ligger därborta?

- Ser det så ut. Låt oss köpa oss bitar av Lego i campingtältet.

- I den här v-v-v-värmeböljan kan det vara en hägring.

- Jag är hungrig. Tror du lite gymnastik med leberne hjälper?

– Varsågod.Viftar du med öronen? Har du fortfarande knäck i lurarna?

- Sätt dig ner och för bananerna bakom huvudet.

- Så allvarligt är det inte. Kan höra musiken från bryggan

- Studsa nu runt i butiken utan att skorna fastnar i håret.

- Gå på händerna i dina Musse Pigg-handskar om det hjälper. Mätt är jag .

- Jag som du tog för dig av Guld-Marabougattin när expediten tittade bort.

- Du är min medbrottsling.

- Trodde du ja. I den här butiken kan du göra nya fynd.

- Ett låda tennis-rockets skulle inte vara så dumt.

- Men hur får du plats med det under kavajen?

- Det vill jag inte säga. Det är vår affärshemligheter.

I tullen.
- Är ni på väg till inlandet eller utlandet?

- Det beror på hur man ser på det. Har lite svårt att välja.

- Är det där allt ert bagage? Har ni något att förtulla?

- Endast vad jag har i väskorna. De är historiska.

- I den här väskan verkar ni ha något tungt, mycket tungt.

- Så sant, den var tung att bära på. Den innehåller tungmetall

- Får jag öppna den med eder tillåtelse?

- Jag skulle inte göra det. Bomben kan utlösas och med utan att man öppnar väskan.

- Bomb? Räcker det inte med att ni är otrevlig?

-Har ni någonting mer med er, mer än guldet i era tänder? Ni är ju tulltjänsteman.

- Så, sant. Ni verkar välinformerad.

- Ja, jag har ju mina kontakter på webben

- Er guldsamling mot min hemliga väska.

- Det låter lockande. vad heter er Fru?

- Hon heter Ballerina

- Varför ligger han i väskan?

- Hur kan ni veta det herr Geiger?Bulltjänsteman?

- Klart jag känner min Fru. Klart att jag kan se skillnad på henne och er fru.

- Ni verkar vara bigamist. Er fru? Lisa Geigerhoofer träffade jag i Stockholm. Hon bara följde efter mig.

- Var ligger det? Kan man åka dit med flyg?

- Luftballong går också bra.

- Vad trevligt. Ha en trevlig resa till fastlandet Er fru behåller jag som bevis, med Eder tillåtelse naturligtvis

- Förresten, hur många människor får man föra in i det här landet? Ni kan inte mena att blåbärsplockarna räknas som människor?

– Nej, naturligtvis inte, med Eder tillåtelse, ni är människa Herr Hauptbahnhofforestander, inte av wax.

– Tror du inte jag glömde waxa min BMW innan jag åkte hemifrån!

– Zå kan det gå. Zå kan det gå. För ozz som sitter i baren äro tid pengar. Förresten, har man Bar i Loftballonken? Ursäkta att jag frågar.

– Inte alls, herr tulltjänsteman. Jag har betalat er med silfverpfenningar.

ANDRA FRASER, bra att komma ihåg i vardagen;
- Ursäkta, är den här moske´n upptagen?
- Jag skulle vilja köpa en ofarlig Klusterbomb.
- Använder Ni batonger på den här skolan?
- Jaså, ni är musiker. När skall ni börja jobba?
- Finns dessa stringtrosor även för barn?
- Vilka fyrverkeripjäser är lämpligast att avfyra i trappuppgången?
- Jag betalar Eder 100kr för om jag får gå före i kön.
- Betala mig 100kr, annars går jag före i kön.
- Brukar Ni ofta vandalisera det här stället?
- Jobbar ni för Bingo Rime´r med det där utseendet?

Ni jobbar inte för Bingo Rime´r, ni har ju eskimodräkt.
-
-

NATTKLUBB

2007-04-22T03:58:00.000-07:00

.... - vägen till artistlivet

Nattklubben Bellafointe låg i en sydsvensk stad. Vilken stad som är sydsvensk, kan var vara en definitions fråga, eftersom de som bor i Sundsvall kan uppfatta Mälaren som sydlig. På baksidan av nattklubben stod under sommarens värmebölja ofta ett litet fönster på glänt. Det var faktiskt fönstret till en liten personaltoalett, som Bengan hade upptäckt under sin morgonpromenader. Inte så att han meddetsamma visste att det var ett toalettfönster, men han kunde snart ana sig till det eftersom han ofta hört karaktäristiska ljud därifrån. Bengan samlade flaskor och burkar, gatan i centrum kunde sommartid, under tidiga morgontimmarna, vara den allra bästa.

Någon vecka senare, i den allt vanligare, riktigt långdragna värmeböljan, kanske orsakad av växthuseffekten, fick han den goda tanken att bjuda sin bästa vän Ella, på nattklubb, till en helkväll på Bellafointe. På baksidan av nattklubben klättrade de in genom fönstret till personaltoaletten, lite mödosamt, men till och med den lite kräsna Ella tyckte att det gick an med en hjälpande hand där bak. Det var också befriande att slippa de kritiska, ständigt spananade och granskande ordningsvakterna i randiga kavajer, - för att inte tala om den 50 meter långa kön på framsidan av Bellafointe. Belysningen innne på klubben var, som det sig bör, ganska dämpad.

Bengan och Ella satte sig vid ett litet ledigt bord nära den hjärtformade scenen. En trollkarl fick fram kaniner ur en hatt. Vissa kaniner skuttade iväg, ner från scenen, till publiken förtjusning. Strax därefter bar hans assistent in en stor bur med hönsfåglar av brasiliansk typ. Bengan undrade vad Ella prasslade med, liksom lite under bordet, och såg aldrig trollkarlens nästa trick. (Assistenten försvann i en dimma av blå rök)

- Vad är det du prasslar med, undrade han närmast viskande i hennes öra. Hon doftade Rexona och glad tjejparfym allraminst.

- Det är en rulleav Biscas Mariekeks som jag tog med från jobbet, viskade hon tillbaka.( Behöver det tilläggas att Ella jobbade inom livsmedelbranschen, hos Willys?) Nu visste Bengan att man behövde inte genast beställa in något från kyparen som irrade omkring bland borden, ibland i oroväckande närhet. Nu hade man sina kex att knapra på. Bengan nickade åt Ella med ett litet leende. Framåt småtimmarna skulle det bli både dans till liveband och kanske en liten pikant nakenshow. Bengan funderade på möjligheten att företa sig en liten spatsertur på klubben, mest för att se om det fanns någon kvarglömt cigarettpaket, eller åtminstone en lång fimp i något av barens askfat. Men han bedömde risken var för stor att bli upptäckt av de alltid misstänksamma ordningsvakterna. På scen tog nu ståuppkomikerna Bendrik Koffert och hans naturtrogna latexdocka sin välförtjänta plats. Ella bet i ett keks och såg det hela.

- Hur skall vi komma härifrån om de har stängt personaltoaletten?, frågade hon plötsligt. Bengan svarade inte omedelbart, men sade sedan;

- Vi går under nakenshowen. Då är det ingen som upptäcker något annat, inte ens den där vakten, Leffe Elbert (som han kände sedan tidigare) Ella tittade på Bengan, lättad, men fortfarande undrande. - Ja, Ella, lita på mig. Bengan lutade sig framåt över det lilla bordet.

Just då passerade en kypare, redo att ta emot en beställning, men han trodde att Bengan och Ella var ett nyförälskat par som pratade förtroligt med varandra, så kyparen (Slobodan) lät det bordet vara för tillfället.

Efter Bendrik Koffert, som lockat fram många glada skratt hos publiken med sina fräcka historier, kom då äntligen musikgruppen TwoNighters

- Vad vill ni höra?!, skrek snart gruppens stjärna (Stringo) vid mikrofonen.

- KAN NI SPELA ”JAG FÅNGADE EN RÄV”?!, ropade Ella ifrån det lilla bordet invid scenen.

-Måste du väcka uppmärksamhet!, fräste Bengan viskande från andra sidan bordet.Två timmar senare, efter att det dansats vilt, hjulats och ståtts på händer framför den hjärtformade scenen, var det dags för ett avbrott. Musiken hade paus, men istället skulle det bli spännande exotisk dansuppvisning , av det nya ryska fyndet Garbotjorvskjaj. Det visade sig vara en hel grupp på fem personer, endast klädda i björnbärsbuskar och solglasögon. Att det var både kvinnor och män rådde det ingen tvekan om. Den kände Gry Forsell som var konfrencier, frågade efter första numret;

- Har ni inte rakat er?

- Njet. , var det ärliga svaret. Både Bengan och Ella var lätt roade, men också tillräckligt uppspelta för att för ett ögonblick glömma bort att man var på nattklubben Bellafointe olovandes. Under nästa exotiska dansnummer, med musiken pumpande från några små franska svarta högtalare, ställde sig Bengan upp och lossade livremmen. Hans trasiga jeans föll till golvet, han slet av sig sin röda skjorta med vita prickar och rusade upp på scenen. Ella rev av några knappar på sin blus och slingrade sig ur den blå kjolen. Publiken började applådera. Snart var hon också uppe på scenen i sina högklackade, men stabila Kajsa Anka skor.

Nu blev publiken alltmer högljudd! "Take it off! Take it off!, skanderades det alltmer unisont. Ordningsvakterna kunde ju inte ingripa, i överväldigande majoritet hade man nöjda kunder i salongen, däribland dem Albin Per från kommunfullmäktige, som sades vara inblandad i klubbens ägarstruktur. Åtminstone hade han insyn i hur utskänkningstillstånden fördelade i den lilla staden, söder om Sundsvall.

Genom att bli en del av showen lyckades Ella och Bengan uppleva en lyckad gratiskväll på Bellafointe.

Av detta kan vi lära; genom att bli en del av omgivningen så kan ingen märka gökungarna som vistas där olovandes. En landskapstapet ljuger aldrig. Som en del av fotot i lokaltidningens skandalreportage, genom detta foto, visste nu lokalbefolkningen att Bengan och Ella var artister!

ACTIONFILM-KLUBBEN

2007-04-07T01:32:00.000-07:00

ACTIONFILMKLUBBEN

med Stephan Spelberg

...Filmer med Steven Segal jag inte sett. Ännu.

Hej Filmälskare. Satt och diskuterade med min kompis Jesper om filmerna som ännu inte gått upp på biograferna. Jesper hade faktiskt varit nere hos Video-Mix och frågat om de redan fanns på DVD. Men nej, så var det inte. Eftersom vi ofta ligger steget före beslöt vi oss för att ändå diskutera filmerna.

The Olympic sumo-rider Spy from the Sky (Sv.titel: Nu blir det GUULD)
Handling: Som karate&kickboxingkunnig, och även, sportfotograf, får Steven snart ett nytt uppdrag; under en stor tävling i friidrott. Genom ett titthål i en madrass skall han utreda en förmodad dopingskandal. Höjdhopparna har setts flyga omkring över stadion. Spjutkastare jagar småvilt på läktaren.Det visar sig snart att publiken är dopad, inte idrottarna! Steven hittar snart ett lugnare jobb, som karate&kickboksningkunnig kombinerad modeexpert/livvakt där han lyckas han förhindra ett slagsmål i en bubbelpool. Det visar sig vara upptakten till en stor härva med många besynnerliga varelser inblandade; dem kastar han upp i lampkronorna., endast iklädd i sumobrottarstringblöjor!

Jesper: Den här var väl ändå rätt häftig. Jag gillar scenen där Steven ligger gömd i madrassen där stavhopparna landar.

Stephan: Ja, det påminner lite om Chicks from the Sky.

Jesper: Men här var det ju killarna som landade

Stephan: Visst, lite gayigt.

Jesper: Men släggkastarna var i alla fall macho. Såg du han som slungade ut TV-fotografen! Stephan: Klart jag såg.

Betyg: En Klar Fyra

The Man with the Plastic Gun (Märklig nog inspelad i Sverige, i Jokkywood. Sv.titel: En Kokt Kuuuåouv me tillbehör)

Handling:Här har vi Steven som kombinerad karate och kickboksningskunnig snöskooterförare/vetenskapsman, som utför experiment med blåbär. I den första snön utreder han blåbärsstölder i skogen bakom laboratoriet. Steven provar på backhoppning, i en fartfylld duell med skurken Mokk. Båda landar i en korvkiosk. Vem hinner först greppa den den gyllene senapen på hyllan? Biroll av Dolph Lundgren, som Utrotaren från Anticlimex (beställningsjobb från Kiosken). Golphen, som han ibland heter, avverkar 247 japanska turister samtidigt som han äter en Korv me brö´ och ser på TV. Steven får senare i filmen nytt jobb, som karate& kickboksingkunnig jultomte i Stockholm, där han får syn på Carl-Bertil Jonsson i färd med att stjäla ur postsäcken. Ur säcken kommer tusentals ivriga östeurope´r i WinZip-format. Steven får fullt upp hela julhelgen. I den mystiska tvättmaskinen, möter han sin kanske hittills värste fiende: Doktor KrymPollo, men Steven tar fram sin Laserkanonmaskingevär och låter det tala så att hela tvättstugan blev en krater!!

Stephan: En upplevelse. Frågan är om Steven kan vara bättre.

Jesper: Men inget för dom yngsta kanske. Backhoppning är farligt.

Steven: Så sant, men kiosken var ju bara en attrapp.

Jesper: Kul att se Dolphen igen. Visste inte att han börjat jobba för Anticlimax.

Stephan: Inte jag heller. Där har dom fått in en verkligt tillgång.

Jesper: Visserligen bara ett beredskapsarbete. Filmen faller lite på ett osammanhängande manus, skurken Mokk visste inte heller skillnad på Poms Fraits och.....

Stephan: Du menar Korvarna?

Betyg: Klar Tvåa

Trip in Circles(Sv.titel: Rondellen som visste för mycket)

Handling: Som ofta anlitad karate och kickboksningskunnig parkeringsvakt bevakar han en populär rondell. Misstanke finns att mystiska långtidsparkerare grävt ner en skatt i det lilla grönområdet i rondellens mitt. Därifrån går en tunnel till banken, Der Schwartwaldbank. Han blir god vän med Schwartzwaldmannen. Lill, filmens kvinna, visar sig vara en karate/kickboxningskunnig, och boaormsaktig i vingum, som genast slingrar sig runt bankdirektören.Dinosauriemedverkan. Steven fightas med en naturtrogen Tyrannosaurus Rex mot trehundra asiatiska bankkunder - och avgår planenligt med segern. Parallellhandling;Som nyanställd karate&kickboksningskunnig plastkirurg har han även hjälpt Betty Gorgonzola flera gånger. Vår hjälte expedierar tjugotvå asiater och nitton utomjordingar med en propellerspark medan han använder Latteautomaten. Betty omskolar sig till bagare som hon tycker är mycket roligare, "när man ändå är uppe, kan man likaväl gå till jobbet". Senare i filmen pensionerar Steven sig, och som nypensionerad karate/kickbokxningskunnig spelbutiksföreståndare, med utsikt mot rondellen,, lyckas han en dag pricka in 10 rätt på tipset! (Ingen utdelning: J Ä Ä Ä Ä C K P O T T!).

Stephan: Egentligen en propaganda film för Svenska Spel.

Jesper: Såg du skurken som skulle fylla i en Bomben-kupong?

Stephan: Ja, hahaha, han kryssade överallt.

Jesper: Dyr insats, men han helgarderade väl alla läggmatcher.

Stephan: Vad tyckte du om filmens Quinna?

Jesper: Svårt att se skillnad på henne och utomjordingarna, faktiskt.

Stephan: Såna utomjordingar har jag inte sett på länge faktsikt. Såg ut som små grodorna.

Jesper: När han (Steven) kom upp ur jorden trodde jag först att det var en mullvad som körde motorcykel.

Betyg: En Klar Trea

Fish&Microchips (Sv.titel: Mandom mod och Norske men) Handling: Som karate och kickboxningskunnig flugfiskare får han under ett pass syn på en Gädda som antastar en grupp Aborrtjejer. Vår hjälte kastar sig i vattnet och dyker, men flytvästen gör att han aldrig kommer under vattnet, och han flyter nedströms, ända till vattenfallet.... (OBS. Dubbad till svenska) Föreningen VSLVTPFIB (Vi som lagrar wåre tomme Pet-Flasker I Bajekaret) är ute på jakt och lyckas rädda Steven. Som tack utrotar han deras vägglöss och förortsskalbaggar med hjälp av karate. På badrumsgolvet möter han sin kanske värste fiende någonsin, Super-Zilverfisk.Filmen slutar med en jättelik pingisturnering utomhus, men, polishelikoptrar förstör det hela. Rotorbladen får bollarna att bete sig som yra galningar, och det allra värsta, Steven´s hästpiskatoupe´ blåser bort, och lägger sig som ett besvärligt Slimy- Alien rakt i plytet på en gangster!
Stephan: Genialiskt.

Jesper: Ja, här har vi nog en fullträff. Roligt att den är inspelad i vårt kära grannland.

Stephan: Ja, och dubbad till svenska tack o lov.

Jesper: Det kan vara svårt att hinna läsa texten.

Stephan: Gillar handlingen också, inte bara för att den ligger tiden.

Jesper: Har du haft några kontakter med VSLVTPFIB?

Stephan: Nej, man jag funderar på det efter att vi druckit ur den här 12-packen med Pepsi-Cola som jag köpt in för denna filmvisning.

Jesper: Jag tror jag också skall gå med.

Stephan: Men du får inte ta hem de tomma Pet-Flaskerna. Det är ju mina.

Jesper: Jaså, vem betalade förra gången då, när vi kollade Pippi Långstrump i den okända mellanöstern-filmen?

Stephan: O.K. Jag ger mig min gode Jesper, men jag drar det på din lön.

Betyg: En Klar Femma

(Foto: Steven Segal spelar även fartfylld guitarr)